Områden med rik barrskog

I det norrländska barrskogsområdet är det svårare, med nuvarande kunska- per, att plocka fram ”barrskogsrika trakter med hög biologisk mångfald” jämfört med de lövskogsrika trakterna i de södra delarna av landet. Det kan bero på att den biologiska mångfalden inte är utbredd i ett liknande mönster därför att de underliggande faktorerna är annorlunda, d v s de beror inte i första hand på odlingslandskapets historia och landskapets topografi och lokala klimat. Mönstret kan också blir otydligt om att vi applicerar en syds- vensk skala på det storskaliga norrländska landskapet. Det är med all sanno- likhet så att den största enskilda faktorn som förklarar variationen av biolo- gisk mångfald i norra Sverige är det sentida skogsbruket. De trakter med artrika barrskogar som trots allt redan är kända bör naturligtvis bli föremål för ett intensivt naturvårdsarbete. Åtminstone i vissa avseenden verkar dock vissa kända trakter (t ex Jokkmokk-trakten) vara en funktion av ett intensivt inventeringsarbete och det förekommer sannolikt fler områden med lika stora förutsättningar. I Norrland men även i sydligare barrskogar bör därför det framtida skyddet utgå från vissa, i huvudsak teoretiska principer, för att det framtida områdesskyddet ska bli så effektivt som möjligt. Jag listar här nedan

desskyddet i de sydliga lövskogar där man åtminstone delvis bäst följer strate- gin ”fine filter conservation”.

Strategin bör (1) skydda så många rödlistade och hotade arter som möj- ligt, d v s områdena bör vara biologisk rika. Den bör (2) i ett långsiktigt per- spektiv prioritera de skogstyper som bristanalysen (Angelstam & Mikusinski 2001) pekar ut som de mest angelägna, d v s de som har den största bristen. Skyddet behöver vidare (3) överrepresentera skogstyper med hög bonitet och historiskt hög attraktionsgrad för exploatering. Denna punkt stöds av det faktum att nordvästliga höjdlägen och näringsfattiga skogstyper är överrep- resenterade i det nuvarande skyddet (Nilsson & Götmark 1992, Fridman 2000). Det är också så att antalet och tätheten av rödlistade arter är som störst i de mer låglänta och i de mer näringrika skogarna (Stokland 1994, Wikars 1977).

Det framtida skyddet bör också ske genom koncentrationer (4) därför att det förmodligen finns en stor och allvarlig utdöendeskuld även i barrskogs- landskapet (Hanski & Ovaskainen 2002). Detta betyder att allför få eller små områdesskydd i ett produktionslandskap kommer att förlora merparten av sin mer krävande fauna och flora inom en snar framtid. Det är förmodligen också så att alltför små och isolerade skogsbestånd med tiden kommer att få en trivialiserad fauna genom att diverse generalister kommer att konkurrear ut de flesta specialiserade gammelskogsarter (Shmida & Wilson 1985). Ett sätt att motverka detta är att satsa kraftigt i ett antal redan artrika regioner.

Man bör också (5) särskilt uppmärksamma den mellanboreala zonen där- för att här är diversiteten klämd från två håll, nerifrån av skogsbruk och uppifrån av dåligt klimat. Samtidigt finns många förekomster (av både naturskog och arter) i det gränsområde som i stort sammanfaller med mellan- boreal skog (Ehnström 2001, Wikars 1997). Älvdalar och kustnära områden är hårdexploaterade under mycket lång tid (>300 år) och i hög grad utarma- de på värdefulla miljöer och krävande arter. Höglägesskogar nära fjällkedjan men även höglägen i Norrlands inland (>450 m) har betydligt fattigare fauna än naturskogar i lägre liggande områden. I den mellanboreala zonen sker utarmningen mycket snabbt i dag genom att det sista av det sista huggs. Relaxationseffekterna är troligen enorma genom att omvandlingen sker så snabbt. Reservat bör läggas i denna gränszon och gärna där klimatzonerna ligger tätt och i sig själva omfatta en stor höjdvariation. Klimatförändringar blir då lättare att tackla för arter. Vidare kan glesa förekomster i höjdlä- gesskogar med hög biotopkvalitet spridas nedåt till gynnsammare klimatlä- gen. Det är olyckligt att den mellanboreala zonen inte har skiljts ut i den svenska bristananlysen.

Den boreonemorala skogen (6) hyser också betydande och delvis unika naturvärden i barrskog och åtminstone en värdefull trakt är utpekad i södra Sverige, nämligen i södra Östergötland. Denna omfattar i stort sett hela Åtvi- dabergs och Kinda kommun liksom en del av Västerviks kommun (Ek m fl 2003). I samma artikel betonar man särskilt boreonemorala bestånd med hög bonitet (näringsrika lokaler) och bestånd med lövträd, främst asp.

Ett annat viktigt urvalskriterium för trakter med barrskog – främst i de södra och mellansvenska områdena – är (7) närheten till stora sjok med impe-

diment, både hällmarker (kanske främst för vedinsekter (Ahnlund & Lindhe 1992, Lindbladh m fl 2003)) och myrmarker (kanske främst för fuktkrävan- de arter). Värdefulla barrskogsområden är ofta associerade med hög andel hällmarker och/eller myrmarker (Vikars i brev). Det är ingen slump att Ahn- lund hittar så mycket rödlistade och hotade insekter norr om Gnesta. De sto- ra hällmarksområdena är svårbrukade men bibehåller ofta miljöer med solex- ponerad död ved. Liknande block-hällmarker finns i östra Uppland (Vällen), runt Stockholm, Södertörn, Kolmården, delar av Östergötland, Östra Vätter- nbranten, Tiveden och norra Kalmar län (Hornsö m m), men saknas i stort norr om Dalälven utom vid Höga kusten. Dessa har fungerat som refugier och man bör arbeta med områdesskydd utifrån dessa skogsbestånd i likhet med randområden till höglägen norrut i taigan. Det är också mycket angelä- get att naturhänsynen i skogsbruket beaktar de spridda substrat (gamla träd, torrträd etc) som finns på hällmarkerna eftersom dessa kan försvinna för lång tid även med begränsade huggningar.

Kalkrika barrskogar (8) bör beaktas särskilt och högprioriteras i hela lan- det. De har en unik artsammansättning, med exempelvis många speciella mykorrhizasvampar. Värdefulla storområden finns i t ex Storsjöbygdens kal- kgranskogar som bör prioriteras i det framtida skyddsarbetet (Björndalen 2003, Attergaard 2001). Ett annat område med många unika marksvampar knutna till kalkbarrskogar finns på Gotland (Wågström 1998, Björndalen 1986 och 1987) medan mindre områden finns på många olika platser. De gotländska kalkbarrskogarna har också flera för Sverige unika, växter som stor skogslilja Cephalanthera damasonium, alpnycklar Orchis spitzelii och piggrör Calamogrostis varia medan andra har en stor del av sin svenska population där (t ex röd skogslilja Cephalanthera rubra).