Det är flickor och unga kvinnor som av den intervjuade personalen främst ses som potentiellt utsatta. Så antyder t.ex. Dorota att det är flickor som bör vara den främsta mottagaren av det före byggande arbetet inom ramen för sex- och samlevnadsundervisningen. Flickorna beskrivs här i termer som indikerar att de anses sakna förmåga till kontroll och inflytande över möten med andra. Dorota ger exempel på elever som råkat ut för oönskade handlingar, vilket stärker hennes uppfattning gällande flickornas utsatthet:
Vi försöker säga det till våra flickor, framför allt för de ute på Facebook, de är väldigt godtrogna och det är de som har råkat illa ut också, det vill man ju både förebygga och sen hjälpa dem vidare. Så de är faktiskt utsatta där. För de är oftast så snälla och tror gott om alla.
Gabriella beskriver flickor som utsatta på liknande sätt som Dorota gör. Gabriella menar här att det är viktigt att lyfta frågan om hur flickan uppfattar sin situation och i vissa lägen även tydligt sätta gränser å flickans vägnar:
Vi har situationer… elever som är på en lägre nivå men där är det mer att det är någon som håller om någon och det är liksom mer närhet bara så. Men då har man också de eleverna som inte kan säga nej. Som… där alltid någon håller om den tjejen. Hon bara sitter där, hon säger inte något. Då får man diskutera det, vill
Generellt sett förmedlar de intervjuade en bild av de unga som synnerligen utsatta, där tendensen är att det alltså särskilt gäller flickorna. Denna uppfattning blir dock inte föremål för närmare analys eller problematisering under intervjuerna. Det saknas ofta en reflektion över de ungas egna tänkbara motiv bakom sina handlingar och uttryck. Eva-Britt betecknar sexualiteten hos flickorna som en ”handelsvara”, där flickan ”gör (…) vad som helst för att en pojke,
eller en ung man (…) som inte har särskolebakgrund ska vara med dem. Det är inte en handelsvara i pengar så mycket men att man säljer sig för att få tillhöra en annan grupp...”. Förutom att Eva-Britt
uppfattar att de unga kvinnorna strävar efter relationer främst med unga män utan intellektuella funktionsnedsättningar så placerar hon flickorna i en position som präglas av ett snarast passivt förhållnings- sätt gentemot sin omgivning. Pojkar och unga män tillskrivs istället en drivkraft och förmåga till att agera och som därmed särskiljer dem från flickorna. Det är pojkar och unga män som anses ha inflytandet i form av ett övertag. Det åligger på så sätt pojkarna att lära sig att förvalta övertaget på ett respektfullt sätt:
Danne: Det var faktiskt en lärare här som sa till en elev som
hade varit intresserad av en tjej, ”men du, det duger inte att springa och säga din jävla hora till henne utan du får kanske öppna dörren och vara lite trevlig så blir hon kanske intresserad av dig”. (skratt)
Vad Danne indirekt ger uttryck för är att det är pojkarna som ska ta ett första steg i kontakten med en flicka och att tillvägagångssättet att skapa kontakt ska följa ett givet manus. Med andra ord tillskrivs pojken ansvaret att vara den aktiva parten. Hans förmåga avgör huruvida han kommer att lyckas eller inte. Medan flickor ska lära sig att säga nej, där personalen i vissa fall till och med kan behöva ingripa,
”markera”, för att förhindra en kontakt, handlar det i pojkars fall
om att korrigera deras beteende men samtidigt uppmuntra dem att fortsätta. Gunnar uttrycker att ”… man försöker att rätta till dem
(pojkarna) då och att man ska vara rädda om kvinnorna, brukar jag alltid säga… Gunnar förmedlar på sitt sätt en närmast traditionell
och normativ syn på flickor och sexualitet. Senare i samma intervju beskriver han flickor som det ”finaste vi har” och som därför av den
Pojkar och unga män förefaller alltså tillerkännas den egna sexu- aliteten och lusten, men i det behöver de tränas till att agera mer respektfullt. Liknande möjligheter ges inte flickorna. Istället placeras flickor i förment mer utsatta positioner än pojkarna, de tillskrivs inte samma självklara förmåga att kunna träna sig i sitt agerande och de anses behöva större hjälp från personalens sida i att markera de egna gränserna.
En intervjuperson använder uttrycket ”att återerövra” sexualitet för att skildra sin uppfattning om att flickor och unga kvinnor ska säga nej och skaffa sig en insikt om att sexuella handlingar inte är tving- ande. Detta utvecklas vidare av Elise:
Nej, just att förklara (…) får lova att säga nej, det är inte ok att någon alltså gör någonting med dig som du inte vill utan att ... de måste respektera ditt nej och att du är lika mycket värd som alla andra.
Ett begrepp som återerövra implicerar att sexualitet i första hand bygger på oönskade och ofrivilliga handlingar. Det antyder även att de unga har erfarenheter av sexuellt utsatthet eller sexuella hand- lingar mot sin vilja. Ett återerövrande av sexualiteten betyder här ett påbud om starkare kontroll och inflytande över egna sexuella möten med andra. Det förutsätts dock att de unga har en viss kun- skapsnivå om sexuella uttryck eller handlingar samt att de förstår hur det eftersträvansvärda tillståndet ska uppnås. Det står samtidigt inte klart huruvida de vet vad en återerövrad sexualitet innebär. Inte heller är det klart hur personalen skulle definiera saken. Att se sex- och samlevnadsundervisningen som ett sätt att hjälpa de unga att återerövra den egna sexualiteten skulle här kunna handla om att skapa en medvetenhet om att sex inte är en handling som flickan eller den unga kvinnan förväntas behöva ställa upp på. Omvänt antyds det att flickor ställer upp på icke önskvärda handlingar, att de upp- lever sexuella handlingar i första hand som ett problem samt att det hos personalen, och i förlängningen även hos de unga, i allmänhet finns en medvetenhet om och klarhet över vad som är att betrakta som felaktiga och korrekta sexuella handlingar. Killar och unga män beskrivs i intervjuerna stundtals som krävande och framfusiga. Det
sakna en förmåga att själva avgöra huruvida de ska inleda sexuella möten med killarna eller de unga männen eller inte. Det är i det stora hela frågor som väcker känslor hos de intervjuade:
Eivor: Men jag får så mycket frågor om det här… (djup suck) …
analsex, oralsex, ska man ställa upp på det bara för att killen vill…
Att sexualitet för flickors och unga kvinnors del anses bestå av krav, måsten och bristande respekt från andra uppfattas som tungt och komplicerat att förhålla sig till och bemöta. Samtidigt är ande- meningen att frågan är viktig att arbeta med, om än med stundtals missmodiga och uppgivna undertoner.
Heteronormen
Materialet visar att en del av de intervjuade, men långtifrån alla, har erfarenheter av att möta unga som identifierar sig som homo- eller bisexuella, transpersoner eller queer (HBTQ), eller som på annat sätt strävar efter relationer med personer av samma kön respektive ger uttryck för en annan könsidentitet än den som omgivningen upp- fattar. De som har mött eller möter unga med annan sexuell läggning än den heterosexuella, eller som möter unga med en transidentitet, utrycker en önskan att närma sig dessa unga på ett bra sätt. Samtidigt uttrycks här en rådvillhet, kombinerat med bristande erfarenheter av och kunskaper om HBTQ-relaterade frågor. Man tenderar att se dessa frågor som en utmaning. Frank uppfattar att de unga som han möter i sitt arbete befinner sig i en bekymmersam situation:
Jag har just nu ett bra exempel på hur det är vara homosexuell i särskolan. Hur tungt och svårt det är och hur utsatta de som nu är i den situationen är.
Jack: Det är några elever…?
Frank: Ja, precis. Därför att, världen är ju liten här och … lite
grann blir de som banditer. Tyvärr…
Frank skildrar HBTQ-ungas utrymme som begränsat, vilket han anser leder till en utsatt position i skolan. I intervjun använder Frank ett kraftfullt ord för att beskriva hur de unga uppfattas av sina kamrater,
situationen för unga HBTQ-personer. Överlag låter Frank påskina att de unga HBTQ-personer som han möter har en ansträngd livs- situation. Det är något som han behöver förhålla sig till. Men det är samtidigt ingen enkel uppgift. När Frank senare utvecklar sitt resonemang påpekar han att de unga saknar förebilder och identi- fikationsmöjligheter, och att fylla detta behov hos dessa unga skulle kunna vara ett sätt att vara till hjälp för dem. I en annan intervju förmedlar Anders en liknande uppfattning. Han tror att det från personalens är sida angeläget att ”visa på att det finns fler” då han
”stött på ungdomar som tycker att de inte vet liksom”.
Förebildsfunktionen syftar enligt Frank till att ge HBTQ-unga en högre status. Omvänt blir det därmed rimligt att anta att Frank ser HBTQ-unga stå lägre i en hierarkisk ordning än andra. Det är den relativt låga statusen som driver de unga in i osynligheten, de ”blir
en liten bov som smyger i bakgrunden”. Frank menar att det saknas
en acceptans hos övriga elever, ”som det har gjort hos oss, så att
säga…”, vilket i sin tur antyder att han uppfattar att personalen på
hans egen arbetsplats kommit en bit i att arbeta med sitt förhållnings- sätt. Men även om det har skett förändringar behöver mer göras:
Felicia: Det är viktigt att det blir naturligt och eftersom det inte
är så naturligt i särskolan…
Vad Felicia uttrycker indikerar uppfattningen att gymnasiesär skolan, trots arbetsplatsens erfarenheter av att möta HBTQ-unga, är otill- räckligt rustad för att synliggöra de här unga. Frank menar att ”det
måste vara lika naturligt att prata om som heterosexualitet”. Att
Frank formulerar sig på detta sätt kan stå för att han ser att hetero- sexualiteten i någon form är föremål för samtal och synliggörande i det dagliga arbetet med de unga på ett sätt som skapar en med- vetenhet om heterosexualitetens överordnade position. Frank har därigenom så att säga identifierat normen.
Att synliggöra men också bekräfta HBTQ-ungdomar med intellek- tuella funktionsnedsättningar diskuteras även i intervjun på Dannes arbetsplats. Hans uppfattning är att det inte sker som ett självklart och bejakande inslag i arbetet, ”inte som så att ’trevligt att du är det’
och that´s it.” I intervjun skildras pågående diskussioner med kol-
legor där personalen gemensamt funderar på lämpliga stödinsatser till HBTQ-unga. En ung person lyfts särskilt fram. Det är en person som nyligen sett en uppmärksammad tv-ser77. Personalen, som skild- rar hur den unge först spelat in tv-serien för att sedan se den om och om igen, uppfattar agerandet som ett sökande efter förebilder. Samtidigt är HBTQ-relaterade frågor något nytt i Dannes arbete, ”det är inget som jag stött på tidigare (…) under de åren jag jobbat
inom sär skolan”. Han reflekterar runt sin insikt och funderar på om
det möjligen handlar om att han valt att inte se att det finns HBTQ- ungdomar inom det fält där han är verksam, att ”man är liksom så
fokuserad på att det inte finns på något vis”. Dannes kollega Dorota
kommenterar hans reflektion genom att konstatera att:
Man utgår från sig själv. (skratt)
Dorota tror att det för henne hade varit enklare att vara mer med- veten om HBTQ-frågor om hon själv varit HBTQ-person. I det ljuset ser hon också den unges sökande efter förebilder och stöd:
Men det kan man själv tänka att man både alltså är homosexuell och är i särskola med måttlig utvecklingsstörning och sen har man andra grejer med, det är rätt tufft, alltså hitta sin plats i livet sen på något vis.
Mot bakgrund av hur personalen resonerar förefaller HBTQ- relaterade frågor vara en relativt ny fråga. Eva-Britt, Elise och Eivor beskriver HBTQ-frågorna i relation till sin arbetsplats som ”väldigt
känsliga” och kopplar dessa till en djupt rotad heteronorm, ”man ska vara normal”:
Elise: Jag har diskuterat med eleverna när de har kommit och
frågat om sex och så vidare och så kanske jag sa, jo men det är ok att göra det här om du har en flickvän eller en pojkvän som du vill göra det här med och så är det ok och så... ooooh! genast backar man bort från de här, homosexuella...
I Eva-Britts, Eivors och Elises arbetsgrupp antyds närmast en hand- fallenhet i hur personalen bäst skulle kunna stödja unga HBTQ- personer. Detta gäller även en integrering av arbetet med ett norm- kritiskt perspektiv i allmänhet. Det sägs råda en utbredd homofobi inom arbetsplatsen, de intervjuade skildrar särskilt pojkar som utsatta för hat eller hot från sina kamrater.
Eva-Britt: I vilken ände börjar man? Det är så långt bort man får
börja nysta då. (skratt).
Ett svar på varför läget ser ut som det gör ska enligt Eva-Britt sökas i personalsammansättningen. Förutom att en del kollegor sägs hysa normativa och stereotypa föreställningar om HBTQ-personer sägs personalen även vara en otillräcklig förebild i allmänhet:
Men jag kan tycka att det är ett problem med personal- sammansättningen här, eller... vit övre medelålders super hetero- normativ personal här. Vi har liksom ingen som avviker, inte ens med invandrarbakgrund eller någonting sådant.