De intervjuade ger en rad exempel som visar på uppfattningar om brister i organisationsstrukturen, t.ex. hur arbetsplatsen är orga- niserad eller hur arbetet med sex- och samlevnadsundervisning är strukturerat. En sådan brist rör otydlig styrning på arbetsplatsen. Jacqueline och Jenny beskriver exempelvis att de i princip arbetar utan någon plan för sex- och samlevnadsundervisning:
Jacqueline: Hade det funnits någon struktur på det här, vi har
tjej och killgrupper i ettan och tvåan så man hade någon… att det hade funnits någon plan för deras fyra år på gymnasiesärskolan (…) Nä men … (…) för annars är det lätt att åren rullar på, de tycker
”äh, vi tar inte det nu, vi tar något annat tema”. (…)
Jenny: Det kommer väl rätt långt ner faktiskt, på listan
.
Konsekvensen uppges här bli att ämnet prioriteras bort och att det placeras lågt i hierarkin. När det väl finns styrdokument att tillgå i arbetet skildrar flera intervjuade att de finner föga stöd i dessa. Fredrik anser att ”det är väldigt otydligt och det borde vara en styr
ning uppifrån där man talar om vad, var vår gräns går och var vi plockar in externt.” Han menar att han förvisso själv ska kunna
föreslå olika insatser och inslag i sex- och samlevnadsundervisningen, men att skolledning och myndigheter ansvarar för att det finns styr- dokument samt att det erbjuds stöd till honom som yrkesperson.
Såväl Fredrik som hans kollegor ser sig själva som de yrkespersoner som befinner sig närmast de unga, och som därmed har bäst förut- sättningar att avtäcka eventuella problem hos de unga. De måste
”ligga tre steg före”, som Fredrik uttrycker det. Det antyder en syn
på den egna rollen som bredare än att den skulle sträcka sig till att enbart omfatta kunskapsförmedling inom ramen för sex- och samlevnadsundervisning. Istället skulle arbetet kunna inbegripa även former av elevvårdande arbetsuppgifter. Det är till och med så att en del av den intervjuade personalen uppfattar att elevvårdande inslag i arbetet inte går att bortse ifrån eller negligera i arbetet. Detta ställer krav på ett tydligt mandat att initiera stödjande insatser, menar man. Även Irma och Irene skildrar erfarenheter av bristande styrning i sitt arbete:
Irma: Om man går till kursplanen för att få vägledning så får
man inte speciellt mycket konkret vägledning. Har man mycket egna idéer så kan man alltid liksom få det att stämma med kursplanen (…) alltså det blir ju mycket upp till den enskilde läraren i så fall att välja att göra...
Irene: Var och en sköter det här i sin egen grupp så att säga,
det finns ju ingen här som går runt och kommer in i de i andra klasserna och diskuterar detta.
Irma och Irene beskriver sin professionella vardag som ett arbete som tar avstamp i egna föreställningar om vad som krävs för sex- och samlevnadsundervisningen. Det blir sålunda upp till den enskilde medarbetaren att forma undervisningen. Det är emellertid inte nöd- vändigtvis ett problem att vägledning med hjälp av styrdokument eller från ledningens sida upplevs som bristande. Situationen ställer dock krav på den enskilde yrkespersonens förmåga att utforma undervisningen. Det ges exempel på kreativa lösningar av några av de intervjuade. Jan föreslår en kompromiss mellan den schemalagda undervisningen och den kunskapsförmedling som sker vid andra tillfällen:
Jag har någon sorts idé att allting kring sex- och samlevnads- undervisning kan vi inte lösa i klassrumsmiljö med kursplaner
utan vi måste nog tänka tjej- och killgrupper och den typen av tomma arenor som… där de får utrymme, eller att man hade schemalagt lärare fast man inte hade något innehåll.
Jan föreslår här att skolan avsätter tid för sex- och samlevnads- undervisning i schemat, men utan att ge det ett uttalat, konkret innehåll. På så sätt ger den undervisande personalen såväl sig själv som de unga en möjlighet att fånga dagsaktuella frågor utan att åsidosätta ämnet genom att inte schemalägga det. Det viktiga blir att undervisningen tillmötesgår de ungas förutsättningar och att de
”tomma arenorna” därmed kan väcka ett intresse för ämnet hos de
unga genom att undervisningen anpassas:
Jan: … alltså, man presterar inte klockan två på torsdag, det är
inte så att de sätter sig och ”nu ska vi prata om det här” och se så kommer det, utan de bara… helt slår ifrån sig. Sen helt plötsligt en vacker fredag morgon så är de helt plötsligt mottagliga för det lilla.
Jan efterlyser alltså nya former för tillämpningen av sex- och sam- levnadsundervisningen. Hans tankar får visst stöd i Eva-Britts upp- fattning av arbetet med sex- och samlevnadsundervisning, som något som ”dyker upp där hela tiden”. Det är inte ”konstigt för det är
liksom relationer och det här hela tiden man jobbar med...”. Hennes
sätt att förhålla sig till upplevelser av bristande stöd är att inte tänka ”så mycket på de nationella målen”. Istället löser hon det dagliga arbetets utmaningar efter eget huvud. Strategin blir att möta frågorna utan att förvänta sig specifikt stöd. Istället väljer Eva-Britt alltså att själv definiera innehåll och staka ut riktningen i undervisningen. Ledningen upplevs av henne här som diffus. Å ena sidan uppfattar hon att hon uppmuntras i arbetet, å andra sidan saknar hon uppback- ning vid situationer som kräver handledning, när det blir som hon uttrycker det ”skarpare läge”.
Flera intervjuade lyfter de spontana samtalens vikt i arbetet och det dagliga mötet med de unga. Så säger exempelvis Fredrik att för honom ”ligger den stora biten vad det gäller de här frågorna, det är
… de bästa samtalen, eller de som kunde röra sådana här grejer, det kom ofta upp när vi satt i bilen.
Anders kollega Amina menar som en kommentar till ovanstående att utmaningen ligger i att fånga ett ”naturligt sammanhang”. Hon exemplifierar det med tillfällen då personalen och den unga ”pysslar
med något annat, koncentrerar sig på något annat”. Amina tillägger
att när hon väl fått ett förtroende i den unges ögon ökar utrymmet för frågor från dennes sida. Hon inskärper här vikten av öppenhet och spontanitet. Även Frank lyfter det spontana samtalet under intervjun:
Frank: … det (är) inte alltid att ”nu ska vi prata sex”
utan det är viktigt att ta dem när det kommer upp…
Fanny: När det uppstår, ja.
Frank: Istället för att säga nu ska vi sex och samlevnads
undervisning. Nu ska vi prata.
Fatima: För då blir det inte så skrämmande utan det blir
naturligt.
Det spontana samtalet tillskrivs här egenskapen ”naturligt”, vilket blir en motvikt till något ”skrämmande”. I själva verket tycks diskus- sionen handla om att avdramatisera ämnet sex och samlevnad och göra det till något självklart i vardagen. På liknande sätt konstaterar Dagmar att hon ständigt möter frågor om sexualitet och relationer i sitt arbete. Det handlar om
… känslor dem emellan (…), det kan hetta till ganska så rejält ibland så att man måste upp och diskutera av en eller annan sak. För det gör vi ju titt som tätt.
Uppfattningen förefaller vara att det handlar om att normalisera ett ämne som omgärdas av föreställningar och uppfattningar som stundtals riskerar att begränsa personalen. I det handlar det om en integrering av ämnet i det vardagliga arbetet, sökandet efter nya lös- ningar att genomföra det och om tillåtelsen att få lov att vara kreativ. Det är en bild som står i kontrast till osäkerheten och den stundtals svaga tilltron till den egna förmågan och kompetensen som gjorts gällande i intervjuerna.
Kvinnodominans
Den rådande dominansen av kvinnliga medarbetare inom gymnasie- särskole- och habiliteringsvärlden är en fråga som engagerar de intervjuade. Samtidigt sätts det under debatt huruvida det är ett pro- blematiskt förhållande eller inte. Så konstaterar Curt-Erik att ”domi
nerat av kvinnor är det ända från förskolan upp till gymnasiet”,
men som kollegan Carl-Johan sedan inskärper så handlar frågan ”väl
inte egentligen rent kunskapsmässigt eller hur kvinnor eller män kan prata om sex och samlevnadsundervisning”, det vill säga huruvida
det skulle vara en väsentlig skillnad mellan mäns och kvinnor sätt att tala om sexualitet.
Under intervjun diskuterar Cesar, Curt-Erik, Carl-Johan, Carina och Cecilia förebildsfunktionen, en fråga som lyfts även vid andra intervjuer. Killarna och de unga männen som de intervjuade arbetar med sägs behöva ”någon att identifiera sig med”. Också skildringar av sexualitet i bild tas upp i sammanhanget. Frågan som ställs är huruvida det finns skillnader mellan vad män respektive kvinnor uppskattar: ”(är) det genetiskt kvinnligt och manligt, kvinnor tycker
om lite mjukare så där och killar tycker om lite hårdare. Är det så? Eller …”, som Carl-Johan formulerar det. Under den här intervjun
utbyts det åtskilliga resonemang och gruppen tycks förmedla bilden av en sammansvetsad arbetsgrupp där det är tillåtet att lyfta laddade frågor och i det inte alltid vara överens. Flera skrattar i det här skedet av intervjun. Ändå är det just den här frågan som väcker något som tränger bortom det professionella, det är här som det blir personligt för Cecilia:
Det är inte fel på kvinnorna att de dominerar, egentligen är det män som inte kommer in i den världen, så… stackars kvinnor, det känns som kvinnodominansen det är matriarkat, det är fel på att det är så många kvinnor… men… och det fattas många fäder också i många hem också, så det är klart…
Cecilia pekar implicit på att hela frågan kanske är felställd. Fokus ligger på kvinnodominansen i den frågeställning som tillämpas i studien. Det hade varit möjligt att vända på resonemanget och istället problematisera bristen på män inom gymnasiesärskolan och vuxen-
En annan aspekt av frågan som diskuteras i gruppen är på vilket sätt det är ett problem att könsfördelningen är numerärt ojämn. Vad skulle t.ex. en större andel män inom gymnasiesärskolan och vuxenhabiliteringen ha för betydelse? Curt-Erik ställer en närmast retorisk fråga:
Men då skulle det vara bra med bara kvinnor skulle man kunna säga, då hade allting blivit mycket mjukare och goare på något vis, inget hårt sex, inga brutala grejer överhuvudtaget, är det vad vi snackar om?
Frågan nyanseras av Carl-Johan som menar att det handlar om människor i skolans värld, ”vilka människor som jobbar i skolan”. Frågan som han ser det blir därmed större än att det mest väsentliga för sex- och samlevnadsundervisningens utfall skulle vara könet på respektive yrkesperson som bedriver arbetet. Frida, som arbetar på en annan skola, lyfter istället socialiseringen som kvinna respektive som man som en påverkansfaktor för hur vi i framtiden ser på eller talar om sexualitet:
Som det samhälle som vi lever i så har vi väl påverkan direkt när vi föds, när vi fostras in till att bli kvinnor och män, olika stereotyper.
Ovanstående citat pekar på socialiseringens effekter i varje människas vardag. Det kan t.ex. röra sig om synen på manligt eller kvinnligt, det vill säga vilka egenskaper, intressen eller handlingar som allmänt sett i ett samhälle anses vara lämpliga, önskvärda eller eftersträvans- värda. Frida menar att socialiseringens effekter på människor därmed skulle kunna ha betydelse för en verksamhet som bedriver sex- och sam levnadsundervisning, eftersom människan fostras att agera på särskilda sätt i relation till det biologiska kön som hon föds med. Schablonmässiga föreställningar om kön existerar, menar Frida: ”
och det ser jag att mina elever har med sig när de kommer
också
.” Hennes hållning i frågan är att i detta fall är det skolan som äger ett ansvar att kritiskt förhålla sig till den verklighet som verksamheten är en del av.Eva-Britt ger med pornografin som exempel sin syn på hur hon tror att kvinnodominansen konkret kan påverka arbetet med sex- och samlevnadsundervisning: ”för kvinnor är porr mycket farligare och
man måste ta avstånd, annars är man slampa själv, liksom. Tar man inte avstånd så är man nästan med på filmen, på något sätt.” Eva-
Britt ger med ovanstående exempel uttryck för sin uppfattning att kvinnor kan vara mer begränsade i sina förutsättningar att tala om sexualitet i positiva och bejakande termer, eftersom det finns risk att tillvägagångssättet kan uppfattas säga något om kvinnan som privatperson. Den kvinnliga personalen förväntas därmed implicit leva upp till stereotypa föreställningar om vad som är att betrakta som lämpligt beteende för en kvinna. Kvinnan uppfattas också stå mer i fokus, jämfört med män.
Ett ofta återkommande sätt att beskriva kvinnodominansen är att de intervjuade talar i termer av att både män och kvinnor bör ges utrymme att komma till tals i en vardaglig, professionell kontext. Felicia och Fanny resonerar i termer av att personalen bör ”visa på
olika möjligheter liksom, olika sätt att leva på, olika sätt att ha sexu alitet på, alltså…”, ”fler typer av möjligheter.”. Här sker emellertid
en polarisering med risk att män och kvinnor ställs mot varandra. Vidare tillskrivs män och kvinnor outsagda positioner och egen- skaper, åtskilda och utan överlappning.
Anna-Maja ser att en ojämn könsfördelning inom verksamheterna leder till ”att mannen sticker då ut lite och det är samma om det är
en mansdominerad och en kvinna är där, det den säger blir större, liksom…”. Hon menar att dominansen av ettdera könet inom en
verksamhet kan ha konsekvenser. Hennes kollega Anders bekräftar att han ibland upplever sig vara i en särskild position:
Jag har fått mycket så här klapp på axeln och … man tycker det är bra men och så samtidigt … (tyst)
Ett uttryck som ”klapp på axeln” förmedlar en känsla av paradox. Samtidigt som det kan ses som en bekräftelse, uppmuntran eller synliggörande blir Anders, som han ser det, genom denna handling reducerad i synen på sin kompetens och förmåga. Det är ett av de
kanske tydligaste exemplen på hur flera intervjuade pekar på den snedställda könsfördelningens effekter på verksamheternas arbete. Här avslutas presentationen av empirin. Intervjucitaten visar på en rad perspektiv på sex- och samlevnadsundervisningens och förut- sättningarna för ett arbete med ämnet, presenterade utifrån några teman. I följande kapitel analyseras empirin närmare med stöd i teorin om sociala representationer.