Pojkar och unga män respektive flickor och unga kvinnor anses av de intervjuade i grunden vara olika varandra. I denna vardagskun- skap tillskrivs pojkar och flickor skilda egenskaper. Det blir tydligt i synen på utsatthet och på hur personalen resonerar runt de unga som tänkbara offer eller förövare. Här slår flera intervjuade fast att sexualitet för flickors del präglas av ofrivillighet och bristande ömse- sidighet. Denna syn, som banar väg för uppfattningen att flickor därmed riskerar att bli offer i sexuella sammanhang, sägs bland annat bottna i en respektlöshet från pojkars sida. Attityden gentemot
unga män att förhålla sig på ett respektfullt sätt gentemot flickor och unga kvinnor. Parallellt ska de unga kvinnorna lära sig att tydligt markera sina gränser genom att exempelvis säga nej till sex. Omvänt talar de intervjuade inte om pojkar som anses behöva lära sig att markera sina gränser eller om flickor som bör respektera sina partner. Att flickor och kvinnor med intellektuella funktions nedsättningar är över representerade i övergreppsstatistiken är visserligen väl dokumen terat i internationell forskning. Pojkar och unga män anses här vara de som främst begår övergreppen medan flickor och unga kvinnor utgör offren (Brownridge, 2006; Martin et al, 2006; McCar- thy & Thompson, 1997; Thompson, 1997). Den vardagskunskap som kommer till uttryck genom intervjuerna i denna studie visar på uppfattningar som ligger i linje med dessa forskningsresultat. De intervjuades vardagskunskap om flickors och pojkars sexu alitet kan grovt sammanfattas på följande sätt. Flickors sexualitet är föremål för pojkars och unga mäns intresse. Pojkars sexualitet anses gå ut på sexuella handlingar som riskerar att leda till ett utnyttjande av flickor. Sexuella handlingar definieras främst som det vaginala samlaget. Det vaginala samlaget blir här en handling som inte per automatik anses utgöra någon risk i sig (bortsett från vidare kon- sekvenser som oönskade graviditeter eller sexuellt överförda infek- tioner). Kontrasten till det vaginala samlaget blir analsex och oralsex som explicit nämns som problematiska sexuella praktiker, men utan att detta förklaras närmare.
Intervjuerna pekar som tidigare framhållits på en vardagskunskap som innebär att unga och unga vuxna med intellektuella funktions- nedsättningar är individer som saknar tillräckliga förutsättningar att själva avgöra huruvida de ska inleda relationer, om de ska ha sex eller hur de bäst förhåller sig till en person av motsatt kön. Men medan unga kvinnor här anses kunna tillägna sig alternativa egen- skaper, t.ex. att vara tuff, och genom det stärka sin förmåga att sätta gränser, ses alternativa identiteter och uttryck för unga mäns del inte som möjliga alternativ på samma vis. Annorlunda uttryckt framförs i intervjuerna stundom påståenden som att sex- och samlevnads- undervisningen handlar om att slå in kilar för att bearbeta de ungas stereotypa värderingar men att vägen dit är att det främst är flickor
som ska ta till sig mer av pojkars sätt att vara. Det blir inte lika naturligt att eftersträva ett ”lugnare” eller ”mjukare” förhållnings- sätt hos pojkar eller i övrigt verka för att lyfta fram och så att säga uppvärdera egenskaper som traditionellt tillskrivs flickor. Pojkars sätt att vara uppfattas i högre grad som oföränderligt. Möjligen är det bilden av en sexualitet som är omöjlig att påverka som gör att pojkar tenderar att tillskrivas en sexualitet med större grad av självklarhet och självständighet. Det blir ett tecken på en känsla av att det helt enkelt inte är värt att lägga kraft på något som ”är som det är”. Svensk sex- och samlevnadsundervisning har i decennier präglats av en syn som problematiserar flickors sexualitet, medan pojkar till- erkänns en större sexuell frihet (Bäckman, 2003; 2010). Bäckman beskriver sex- och samlevnadsundervisningen som ursprungligen främst riktad till flickor. Pojkar har i ett historiskt perspektiv inte ansetts vara den primära målgruppen för ämnet. Skälet att undan- hålla pojkar undervisningen har motiverats med risken att ”väcka en björn som sover”, det vill säga att upplysningen skulle uppmuntra pojkar att bejaka och uttrycka sin sexualitet. Detta påstods föra med sig oönskade konsekvenser för flickors del. Istället skulle alltså flickor undervisas, trots att de förvisso inte bedömts ha ett intresse för sex men däremot ansetts vara tvungna att hantera konse kvenserna av pojkarnas lust. Detta har sagts leda till t.ex. en större sprid- ning av sexuellt överförda infektioner eller oönskade graviditeter (ibid.). Gymnasiesärskolans sex- och samlevnadsundervisning idag innehåller alltjämt könsstereotypa drag, vilket innebär att pojkar betraktas som driftstyrda och får utgöra normen för sexualiteten, medan flickor antas vara kärleks- och relationsorienterade (Löfgren- Mårtenson, 2011). Helmius (2004) menar att flickor troligen i alla tider socialiserats in i en strängare sexualsyn än pojkar. Resultaten i denna studie ligger i linje med Helmius (ibid.) slutsatser och pekar på att pojkar och flickor betraktas med skilda rationaliteter, de till- skrivs olika egenskaper och har skilda förväntningar på sig. Flickors sexualitet granskas hårdare medan pojkarna ges ett friare spelrum. Det blir därmed flickorna som åläggs det tyngsta ansvaret för att undvika risker i sexualitet. Pojkar å sin sida stannar så att säga kvar under radarn. Deras upplevelser om eventuell utsatthet eller problem riskerar att osynliggöras, men även det som skulle behöva föränd-
ras förblir orört. Överfokuseringen på flickorna kan medföra att de börjar se den egna sexualiteten som problematisk, särskilt när det väcker omgivningens intresse och föranleder varningar.
Att de studerade resonerar på det sätt som de gör är sannolikt inte unikt med tanke på att normer reproduceras i och återspeglar det samhälle där varje individ lever. De ger uttryck för en vardags- kunskap som existerar över längre tidsperioder. Samtidigt tycks det ske förändringar som stärker skillnader i synen på kön (Hill, 2011), vilket i förlängningen riskerar att i allt större utsträckning kring- skära det sexuella utrymmet för de unga. Det är därför angeläget att närmare studera de skiftningar som pågår men som inte är alldeles enkla att uppmärksamma. Vidare är det viktigt att undersöka hur dessa skiftningar påverkar pojkars och flickors egen syn på sexualitet, kropp och sina framtida sexuella möjligheter. Att medvetandegöra vardagskunskapen hos de unga, men även hos de yrkesverksamma, samt att belysa de förändringar som vardagskunskapen genomgår i den vardagliga, professionella kontexten kan hjälpa att avtäcka nya perspektiv och skapa ny kunskap som visar vad som gagnar unga med intellektuella funktionsnedsättningar.
När det gäller unga HBTQ-personer inom de verksamheter där de intervjuade arbetar ger fokusgruppsintervjuerna delvis en annan bild jämfört med tidigare forskning. Löfgren-Mårtenson (2011) visar att unga med annan sexuell läggning än heterosexuell är osynliga inom svensk gymnasiesärskola. Bland de intervjuade i den här studien skildrar däremot flera, dock långtifrån alla, erfarenheter av att i sitt arbete möta elever med annan sexuell läggning än heterosexuell. Detta kan illustrera samhälleliga förändringar som sker såsom en konsekvens av en allt större öppenhet och bredare diskussion om alternativa sexuella läggningar och könsidentiteter i Sverige. Samtidigt är den dominerande vardagskunskapen hos de intervjuade att unga HBTQ-personer lever i utsatthet, ensamhet och är allmänt margina- liserade inte minst inom skolans domäner. Även om de unga alltså inte är helt osynliga så har de inte uppmärksammats tillräckligt av personalen. Den intervjuade personalen ser här sitt ansvar att synlig- göra och uppmärksamma HBTQ-elever och därigenom erbjuda olika stödjande insatser. Det förefaller dock som att hela frågan är relativt
ny för de intervjuade, det verkar som att det är först nyligen som man lagt märke till skolans HBTQ-elever, och det skapar en känsla hos de intervjuade som närmast kan beskrivas som handfallenhet. Andra resonerar närmast i teoretiska ordalag, mot bakgrund av att det i större utsträckning idag jämfört med tidigare alltså pågår en dis- kussion om HBTQ-relaterade frågor i samhället. Samtidigt finns det inget i intervjuerna som tyder på ett tydligt ifrågasättande av hetero- sexualitetens särställning (jmf Röthing & Svendsen Berg, 2011). Överlag målar personalen upp en bild av en utbredd homofobi i de ungas omgivning. I detta sammanhang tillskriver personalen sig själv ett ansvar att synliggöra och föra fram förebilder. Samtidigt råder det en osäkerhet i hur man närmar sig uppgiften på ett för den unga stödjande och bekräftande sätt. Det råder i allmänhet en osäkerhet i hur de intervjuade ska hantera ungdomar som inte är heterosexuella. Denna osäkerhet ligger i linje med Abbott och Howarths (2006) forskning som visar att personal som arbetar med personer med intel- lektuella funktionsnedsättningar är osäker och saknar såväl riktlinjer som praktik att möta annan sexuell läggning än den heterosexuella. Bristande stöd till HBTQ-personer riskerar enligt den forskning som Stoffelen et al (2012) bedriver att öka risken för sexuell utsatthet och partnervåld. Den här studiens intervjuer antyder överlag en okun- skap om HBTQ-frågor. Några intervjuade tecknar dessutom bilden av kollegor som brister i intresse eller engagemang för frågorna men också för de elever som skulle kunna vara i behov av stöd. Frågan om stöd till de yrkesverksamma bör därför anses som viktig att studera närmare.
Konklusion
En sammanfattande bild visar att den intervjuade personalen i hög grad är en del av det heteronormativa samhället, med allt vad det innebär för synen på kön och sexuell läggning. Fakta och ”tro” samsas och lever, i enlighet med teorin om sociala representationer, i symbios och finner sin rationalitet i t.ex. förståelsen av utsatthet när det gäller flickor och unga kvinnor eller HBTQ-personer med intellektuell funktionsnedsättning. Medan pojkar och unga män på sitt sätt tenderar att i högre grad gå fria från ansvar i relation till hur deras sexuella uttryck uppfattas komma till uttryck (såväl
de facto som potentiellt) åläggs flickor och unga kvinnor ett annat, tyngre ansvar för sina handlingar. De granskas också i högre grad av omgivningen.
Intervjuerna antyder också en attityd gentemot unga HBTQ-personer som möjligen kan riskera att förstärka deras känslor av att vara annorlunda. Möjligen kan detta härledas till att frågan av perso- nalen uppfattas som relativt ny och att den därmed skapar en känsla av otillräcklighet eller upplevelser av bristande kunskap i att möta unga HBTQ-personer. Även om det alltså sker förändringar avseende synliggörandet av HBTQ-personer beskrivs dessa unga som särskilt utsatta utan att det framgår vad dessa uppfattningar grundas på. Det ligger en norm under ytan som påverkar förståelsen av sexualitet, så till vida att de intervjuade inte med självklarhet förmår att se sin stundtals motsägelsefulla syn på sexuell läggning. Denna kognitiva polyfasi antyder med andra ord att det saknas ett perspektiv som kritiskt förhåller sig till heterosexualitet och homosexualitet samt dessa begrepps innebörder. Samtidigt blir det den person som anses vara utsatt, den unga HBTQ-personen, som hamnar i ljuset. Det är den unga HBTQ-personen som därmed blir föremål för granskning.