Sammanfattning
Under perioden 2014 -2017 har Stiftelsen Allmänna Barnhuset haft ett regeringsuppdrag att bedriva en försöksverksamhet med tvärprofessionellt stöd till föräldrar och barn i samband med att föräldrarna se- parerar och de konflikter som då kan uppstå. Försöks- verksamheten har fått namnet Samverkansteam. Den har pågått i fem kommuner, som var och en utvecklat sin version av samverkansteam. I projektet har också frågeformuläret DOORS - Detection Of Overall Risk Screen prövats. I den här rapporten presenteras de första resultaten från en utvärdering av Samverkanste- am med utgångspunkt i barns och föräldrars situation och upplevelser, samt med fokus på användningen av DOORS.
Syftet med utvärderingen har varit att undersöka hur barn respektive föräldrar uppfattar mötet med samver- kansteamen och insatserna de erbjudits efter/genom kontakten med samverkansteamen, samt hur deras situation och välbefinnande ser ut vid första kontak- ten och efter kontakten med samverkansteamen. För att ge ett underlag för en bedömning av i vilken grad DOORS fungerar som en hjälp i att erbjuda rätt insats, har även användningen av DOORS undersökts.
Frågeställningarna har varit följande:
1. Vilka barn och föräldrar kommer i kontakt med samverkansteamen?
2. Hur ser barns och föräldrars situation och välbe- finnande ut när de kommer i kontakt med teamen respektive efter stöd och hjälpinsatser?
3. Vilka stöd- och hjälpinsatser erbjuds efter/genom kontakterna med samverkansteamen?
4. Hur beskriver och bedömer barn respektive föräld- rar kontakterna med samverkansteamen och dem som erbjuder stöd och hjälp?
5. I vilken grad och på vilket sätt implementeras DOORS?
Utvärderingen har genomförts med hjälp av såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. Studiens kärna är dokumentation och uppföljning av de barn och föräld- rar som kommit i kontakt med de fem samverkanstea- men under undersökningsperioden. Data om barn och
föräldrar har samlats in vid tre tillfällen: i anslutning till att de först kom i kontakt med teamen (T1), ca 4 måna- der efter första kontakten med teamen (T2) och ca 12 månader efter första kontakten med teamen (T3). Datainsamlingen pågick under perioden 1 februari 2016 – 30 mars 2017. Samtliga föräldrar som kom i kontakt med samverkansteamen under den här peri- oden har erbjudits att ingå i studien. Barn som fyllt 9 år har när det varit möjligt tillfrågats om att delta i studien. Det empiriska underlaget för de analyser som presenteras i rapporten består av data om de familjer som deltar i studien, totalt 115 barn och 118 föräldrar från 69 familjer, samt en fördjupad statistik om ytter- ligare ca 454 barn där föräldrarna kommit för frivilliga samarbetssamtal till familjerättsenheterna i de fem projektkommunerna.1
Barns och föräldrars situation och upplevelser
De föräldrar som kom till samverkansteamen rap- porterade många olika problem och problem av olika svårighetsgrad. Det går att se vissa skillnader mellan teamen där särskilt målgruppen för teamet i Malmö framträder som en utsatt grupp barn och föräldrar. Det finns en genomgående skillnad mellan mammors och pappors rapportering där mammor tenderar att rapportera tecken på risk i högre grad än pappor. Den bild som framträder ur föräldrars självskattningar är att det funnits tecken på partnervåld för majoriteten av de föräldrar som kommit till samverkansteamen, och att det samtidigt finns betydande diskrepenser mellan mammors och pappors bilder som samver- kansteamen har att förhålla sig till. Mammor uttrycker i hög grad att de är rädda på grund av den andra för- äldern, medan pappor i liten utsträckning tror att den andra föräldern är rädda för dem, och mammors och pappors bilder av i synnerhet pappors våldsutövande skiljer sig åt.
Sammantaget pekar analysen av föräldrars och barns skattningar av psykisk hälsa på relativt höga nivåer av besvär. Runt en fjärdedel av barnen i studien uppvisade en eller flera höga nivåer av problem när familjer- na kom till samverkansteamen. Både mammor och 1. I slutet av rapporten ligger utvärderingen i sin helhet
pappor rapporterade en hög grad av olika symptom på psykisk ohälsa, och i synnerhet mammors globala besvärsnivå var mycket hög, i nivå med vad som kan förväntas hos patienter inom psykiatrin.
Föräldrars och barns skattningar av barns tecken på psykisk ohälsa pekar på en tendens till förbättring under den period som familjerna haft kontakt med samverkansteamen. Det är dock inte fråga om några dramatiska skillnader och det finns vissa barn i grup- pen vars svårigheter varit konstanta eller till och med ökat under perioden. Även när det gäller föräldrar går det att se en tendens till en positiv utveckling i hälsa, även om det finns föräldrar som fortfarande ligger kvar på relativt höga nivåer av besvär vid uppföljningarna. Föräldrars och barns skattningar av hälsa samt olika tecken på risk i DOORS tyder på att utvecklingen för gruppen som helhet gått åt rätt håll under tiden familjerna haft kontakt med samverkansteam. Men med tanke på de höga nivåer av besvär som rapportera- des inledningsvis och som delvis kvarstår är frågan om tecken på psykisk ohälsa uppmärksammats i tillräcklig grad av samverkansteamen, och om barn och föräldrar kanske skulle ha varit behjälpta av delvis andra insatser än de som de har fått.
Medan föräldrar i hög grad erbjudits insatser vid eller genom samverkansteamen är det bara fallet för en del av barnen, när det handlar om insatser riktade direkt till barn eller föräldrar. Med tanke på att ett av målen med samverkansteam är att öka barns delaktighet kan andelen barn som fått en insats riktad direkt till sig ses som väl liten. Här finns ett tydligt behov av fortsatt utveckling av modellen.
Den vanligaste insatsen för både barn och föräldrar är individuella samtal, följt av samarbetssamtal för för- äldrarnas del. Med tanke på både bredden och djupet av de tecken på risker och problem som kom fram vid föräldrarnas och barnens skattningar vid första kontakt hade man kanske kunnat vänta sig en större variation på insatserna till barn och föräldrar. En jämförelse av vilka barn och föräldrar det är som fått insats, vilken typ av insats de fått och i vilken omfattning insatsen givits, med vilka barn och föräldrar det är som visat högst besvärsnivå vid första kontakten, tyder också på att det inte finns någon tydlig relation mellan exem- pelvis tecken på psykisk ohälsa, och de insatser som erbjuds eller hänvisas till. Det finns vissa goda exempel där insatsen förefaller ha anpassats till familjen ifråga. Överlag framstår dock teamens insatsrepertoar under utvecklingsarbetet som något begränsad, och även här går det alltså att se ett tydligt behov av fortsatt utveck- ling av modellen.
Överlag uttrycker föräldrarna sig positivt om kon- takterna med teamen och säger att det har varit till hjälp. De positiva kommentarerna handlar dels om att föräldern själva fått stöd, genom att ha fått prata
av sig, genom att få en rad konkreta tips och råd, och genom att få hjälp med att hantera relationen och kommunikationen med den andra föräldern. En annan aspekt är att föräldern uppfattar att kontakterna med samverkansteamen haft stor betydelse för hur barnen har det. Något som återkommer både i fyramånaders- uppföljningarna och tolvmånadersuppföljningarna är betydelsen av att ha kunnat komma på individuella samtal. För föräldrar har det varit mycket värdefullt att teamen har haft något att erbjuda också när den andra föräldern inte velat vara med på samarbetssamtal. De kritiska synpunkter som föräldrar uttryckt vid uppföljningarna handlar dels om att föräldern i fråga upplever att hen fått för lite stöd och att hen hade velat ha mer. Andra synpunkter handlar om att föräldern inte uppfattat att hen fått det hen ville genom kontak- ten med teamen, som utökat umgänge exempelvis. Det finns några exempel på att föräldrar inte upplevt sig lyssnade på, eller är kritiska till kontakten med teamen för att det mest är den andra föräldern som vill. Några föräldrar efterlyser ett tydligare struktur från teamets sida. Den sista typen av kritiska synpunkter handlar om att teamet ifråga inte lyckats fånga upp tecken på risk eller säkra skydd.
När det gäller de verksamheter som samverkanstea- men hänvisat vidare till är återkopplingen också i stort positiv, även om det även där finns exempel på kritiska synpunkter och röster om att kontakten inte hjälpt.
Användningen av DOORS
DOORS har använts i mycket hög grad i de ären- den som kommit till samverkansteamen, vilket gör att målet att i projektet använda DOORS kan anses som väl uppfyllt. Något som bidragit till att DOORS använts i så hög utsträckning är sannolikt en hög grad av acceptans för modellen, vilken kommer till uttryck i intervjuerna. Teamens medlemmar uttrycker överlag att de uppfattar att modellen har många fördelar och att den fungerar mycket väl i deras arbete. De kritiska synpunkter som framförts kan dels förstås som en fråga om behov av individuell anpassning, som finns generellt oavsett vilken modell man arbetar med, dels som mer kopplade till hur DOORS använts i utveck- lingsprojektet än till modellen så som den är tänkt. Ett behov av anpassning som kommit fram är dock att det ur perspektivet tidig intervention vore önskvärt om frågorna i DOOR1 kunde anpassas så att de även passar samboende föräldrar, som riskerar att hamna i konflikter om gemensamma barn även om de inte separerat än.
De som intervjuat föräldrar med hjälp av DOOR2 har överlag väl klarat av att balansera den struktur och systematik som intervjuguiden DOOR2 innebär, och behovet av att vara följsam i förhållande till föräldern som sitter framför i rummet. Samtidigt finns variatio- ner i hur samverkansteamens medlemmar förhållit sig i samtalen, både under olika delar av en intervju genom-
förda av samma teammedlem, och i form av skillnader mellan olika teammedlemmar.
När det gäller riskområdet våld är några tendenser vi sett att det uppföljande samtalet med hjälp av DOOR2 kan hjälpa samtalsledare att fånga upp våld som inte rapporteras så tydligt i föräldrars självskattning i DOOR1. Det finns en rad exempel på hur samtalsle- dare utvecklar och förtydligar det som föräldern rap- porterat i DOOR1. Ett mönster som inte diskuterats i detalj ovan men som vi också sett är hur samtalsledares förhållningssätt förändras då våldsutsatthet blir tydligt och att beskrivningar av utsatthet för våld kan fungera som en ’vändpunkt’ i samtalet där föräldern inte längre bemöts som i första hand en tvistande förälder, utan i stället börjar bemötas som en utsatt förälder i behov av skydd. Vi har dock även sett exempel på bristande uppföljning och på att samtalet ”stängs ner” när det handlar om våldsutövande. Utifrån det här materialet framstår det som betydligt lättare för samverkanstea- mens medlemmar att tala om våldsutsatthet, än om våldsutövande.
Ytterligare en slutsats som kan dras av den här fördjupade analysen av hur DOORS används är att samtalsledarens förhållningssätt såväl i samtal med föräldrar generellt som i förhållande till det specifika riskområde som berörs (här exemplifierat av partner- våld) är av central betydelse för hur samtal med hjälp av DOORS går till i praktiken. Man kan uttrycka det som att modellen ger struktur och systematik, men då den är ett redskap för professionella bedömningar ligger det i dess konstruktion att det är det professi- onella förhållningssättet som i slutändan avgör hur riskinventeringen kommer att ske i praktiken. Den kvalitativa analysen visar att för att professionella ska kunna använda ett redskap som exempelvis DOORS för att hantera en fråga som partnervåld räcker inte själva den struktur som modellen ger utan det krävs också tillräcklig kunskap om de riskområden som ska inventeras och bedömas. Man kan uttrycka det som att DOORS ger möjligheter att arbeta systematiskt med risk och skydd, med för att den möjligheten ska realiseras krävs kunskap om det specifika riskområde som ska hanteras.
Slutsats om samverkansteam ur barn- och föräldraperspektiv
Den sammantagna slutsatsen om samverkansteam betraktad med utgångspunkt i barns och föräldrars situation och upplevelser är att det är en lovande modell som det finns goda skäl att fortsätta utveckla. DOORS har varit genomförbar att använda som en metod att upptäcka och kartlägga risker i samverkans- teamens arbete. Modellen har också fungerat relativt väl som samtalsstöd, även om det finns en del utveck- lingsbehov när det gäller hanteringen av tecken på partnervåld. De föräldrar som lämnat synpunkter i studien är överlag mycket nöjda med kontakterna, även om det finns exempel på att föräldrar också hade önskat mer stöd eller andra insatser. Det går att se en positiv utvecklingstendens över tid när det gäller såväl barns som föräldrars hälsa och välbefinnande. Det är dock en hel del barn och föräldrar som fortfarande har behov av insatser efter kontakt med teamen, och det blir därför angeläget att utveckla repertoar av olika insatser som erbjuds barn och föräldrar.
Med utgångspunkt i de slutsatser som dras här går det att peka ut ett antal tydliga områden för fortsatt utvecklingsarbete:
• Vetenskaplig prövning av DOORS i den svenska kontexten.
• Utvecklade former för barns delaktighet och insatser riktade direkt till barn.
• Mer systematisk uppmärksamhet på föräldrars och barns behov av stöd på grund av tecken på psykisk ohälsa.
• Utveckling av kompetens i att hantera uppgifter om partnervåld, särskilt när det gäller uppgifter om föräldrars eget våldsutövande.
• Fortsatt utveckling av formerna för att kartlägga behov för att erbjuda rätt insats.