Det finns stora skillnader i ekonomisk utveckling inom och mellan olika länder. Det som initierar migration av arbetskraft är främst att personer flyttar för att få bättre ekonomiska villkor.2 Totalt kan det leda till högre produktion och högre inkomster
när personer får arbeten i områden och länder som är ekonomiskt mer utvecklade.
De som flyttar får i många fall betydligt högre inkomster än i hemlandet även om deras löner skulle vara lägre än de för dem som är födda i invandringslandet. Det gäller både nationellt och internationellt. Bland de största migrationsströmmarna i världen kan nämnas den som går från landsbygd till städer i Kina. På samma sätt men i mindre skala sker en omflyttning från landsbygd till städer inom olika länder i Europa.
Många flyttar till exempel inom Sverige till Stockholmsområdet från andra delar av landet för att få ett arbete eller ett bättre betalt arbete. Naturligtvis påverkar också andra förhållanden än löneskillnader och möjligheten att få ett arbete omfattningen av arbetskraftsmigrationen som till exempel flyttkostnader, olika egenskaper hos utflyttnings- och inflyttningsorten samt sociala relationer – alla flyttar inte bara för att lönerna är högre på annat håll.
Drivkrafterna är i huvudsak desamma för intern och internationell migration av ar-betskraft. Personer flyttar från ett land och en arbetsmarknad till ett annat land och en annan arbetsmarknad för att kunna uppnå bättre villkor. På ett makroekonomiskt plan kan det leda till en totalt sett högre produktion på samma sätt som att interna-tionell handel och internainterna-tionella kapitalrörelser gör det. De totala vinsterna uttryckt på detta sätt kan bli mycket stora.3
Att löner och inkomster kan bli högre, innebär inte att alla som skulle kunna vinna på migration i detta avseende faktiskt flyttar. Dels kan information saknas om al-ternativet att arbeta i andra länder. Dels finns det direkta och indirekta flyttkost-nader förknippade med att byta land. Migration kan till exempel leda till förlust av sociala relationer (att flytta från vänner och familj). Det finns också regler som kan göra det svårt eller omöjligt att flytta även när det av andra skäl verkar vara ett attraktivt alternativ.
Sverige ingår sedan länge i två gemensamma arbetsmarknader.4 Sedan år 1954 är Sverige medlem av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Redan tidigare
var arbetsmarknaden i Sverige i praktiken öppen för personer från de andra nordis-ka länderna; kravet på arbetstillstånd avsnordis-kaffades redan under andra världskriget den 1 oktober 1943 för medborgare i dessa länder, och visumkravet avskaffades för medborgare i Danmark, Island och Norge i augusti 1945 och i december 1949 för medborgare i Finland. Flest har kommit från Finland men många har också flyttat till Sverige från de andra nordiska länderna. Sverige är också sedan 1994/95 medlem av den gemensamma arbetsmarknaden inom EU/EES. EU kom från 1995 att ha to-talt 15 medlemsländer.
Dessutom ingår i den gemensamma EU/EES-arbetsmarknaden de båda nordiska länder som inte var och är medlemmar i EU, Island och Norge, samt Liechtenstein.
Schweiz associerades med EES. EU och därmed dess gemensamma arbetsmark-nad har sedan utvidgats i tre steg – 2004, 2007 och 2013 – med totalt ytterligare 13 länder. Nya medlemmar av EU blev Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern den 1 maj 2004, Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013.
De tidigare EU-länderna kunde behålla restriktioner mot arbetskraftsinvandring under sammanlagt högst sju år uppdelat på tre delperioder för medborgare i de central- och östeuropeiska medlemsländerna (men inte gentemot medborgare i Cypern och Malta). Sverige införde inte vid något av dessa tre tillfällen sådana övergångsregler för arbetskraftsinvandring. Det finns nu totalt 28 medlemsländer inom EU och totalt 32 länder inom EES gemensamma arbetsmarknad (Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz ingår som nämnts i EES arbetsmarknad utan att vara medlemmar av EU).
Från slutet av 1940-talet fram till slutet av 1960-talet var det relativt lätt även för medborgare i länder utanför den gemensamma nordiska arbetsmarknaden att få arbetstillstånd i Sverige. Många sökte sig själva till Sverige, men det förekom också en aktiv rekrytering av arbetskraft från olika länder. Personer kom bland annat från länder som nu ingår i den gemensamma EU/EES-arbetsmarknaden som Grekland, Italien, Portugal, Spanien och Tyskland men också från Turkiet (sedan länge kandi-datland till medlemskap i EU)5 och Jugoslavien (där nu två av de efterföljande
stater-na, Slovenien och Kroatien, är medlemmar av EU, medan Makedonien, Montenegro och Serbien är kandidatländer).
Från slutet av 1960-talet blev det dock mycket svårare att få arbetstillstånd. En pe-riod av restriktiv arbetskraftsinvandring inleddes.6 De som trots åtstramningen fick tillstånd att komma för att arbeta var främst en del specialister, men också säsong-sarbetare inom jordbruket.
Från den 15 december 2008 förändrades reglerna vad gäller arbetstillstånd radikalt för medborgare i länder utanför EU/EES. Den nya regeln blev att arbetstillstånd be-viljas om personer som ansöker har ett arbetserbjudande av viss varaktighet med villkor enligt kollektivavtal eller på samma nivå.
Det ska dock understrykas att det fortfarande är administrativt lättare för företa-gen att rekrytera arbetskraft inom EU/EES. Det gäller alla men kanske inte minst för dem som kommer inom legitimationsyrken som läkare, tandläkare m.fl. Det kan ta mycket lång tid att få legitimation för dem som kommer med en utbildning erhål-len utanför EU/EES-området. Totalt finns det mer än 30 yrken som är reglerade i Sverige, de flesta inom hälso- och sjukvård (UHR 2015).
Liberaliseringen av arbetstillståndsgivningen år 2008 sammanföll med den inter-nationella finanskrisen, som innebar en ökad arbetslöshet och färre lediga arbeten i Sverige år 2009, vilket bör ha lett till en mindre omfattning av migrationen än vad som annars skulle ha blivit fallet. Det har dock beviljats arbetstillstånd för inte så få från länder utanför EU/EES från 2009 och framåt. Det har tydligen, trots den relativt höga arbetslösheten, funnits en efterfrågan på arbetskraft, som inte redan finns på den inhemska arbetsmarknaden eller i andra länder inom EU/EES.
I tabell 2.1 anges hur många som fått uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl i Sverige under perioden 2000–2014. Vi har tagit med data från 2000 och framåt för att illustrera att arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES inte är ett nytt fenomen.
Tabell 2.1. Antal som fått uppehållstillstånd av arbets-marknadsskäl i Sverige, 2000-2014
År Kvinnor Män Totalt
2000 3 811 11 948 15 759
2001 3 188 9 621 12 809
2002 2 660 7 475 10 135
2003 2 691 7 558 10 249
2004 2 183 6 346 8 529
2005 1 512 4 473 5 985
2006 1 574 4 683 6 257
2007 1 982 7 877 9 859
2008 3 035 11 478 14 513
2009 3 523 14 431 17 954
2010 3 420 12 953 16 373
2011 3 922 13 955 17 877
2012 3 942 15 994 19 936
2013 3 737 15 555 19 292
2014 3 510 12 362 15 872
Källa: Migrationsverket (2015b).
Not: Siffrorna omfattar alla som blivit beviljade uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl, inkl. arbetstillstånd enligt särskilda regler: som idrottsutövare, artister, au-pairer, praktikan-ter eller feriearbetare.
I de flesta fall avser det personer som ansökt från utlandet. Det finns dock ett antal som fått arbetstillstånd i Sverige med lagakraftvunnet avslag på asylansökan, så kallade spårbyten (de var 157 under år 2014), ansökningar från personer som stude-rar i Sverige (556 år 2014) och ansökningar från personer i Sverige med visum för att besöka arbetsgivare (42 år 2014).
Det är stora variationer i antalet som får tillstånd; först en nedgång fram till år 2005 och sedan en uppgång. En viktig del av nedgången var att personer som kom från Polen och nio andra länder7 inte behövde arbetstillstånd från och med den 1 maj 2004, då dessa länder blev medlemmar av EU och Sverige inte införde några
över-Detsamma gäller medborgare i Bulgarien och Rumänien från och med den 1 januari 2007 och dem med medborgarskap i Kroatien från den 1 juli 2013.8 De som är med-borgare i dessa länder ingår alltså inte i statistiken för dem som har fått uppehålls-tillstånd av arbetsmarknadsskäl från och med när deras länder blev medlemmar av EU.
Det förklarar dock inte hela den nedgång som skedde av antalet beviljade up-pehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl under de fem första åren efter 2000.
Fördelningen efter medborgarskap visar dessutom på en nedgång av främst antalet personer med medborgarskap i USA, Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Det framgår av tabellen att betydligt fler män än kvinnor får uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Det återspeglar sammansättningen efter yrke, vilket vi ska återkomma till, men vi kan redan nu säga att de som har kommit främst har varit säsongsarbetare inom jordbruket eller specialister. Det är intressant att närmare undersöka varför det tycks finnas en efterfrågan på arbetskraft från länder utanför Sverige vad gäller en del yrkesgrupper men däremot inte vad gäller andra.