För närvarande finns vissa krav att producenterna ska ge viss information om produkterna och produktinnehållet, främst inom kemikalielagstiftningen. Under ett antal år har det även diskuterats om producenter bör vara skyldiga att tillhandahålla viss livscykelrelate- rad miljöinformation om varor. I det utkast som finns om ett EG-direktiv för elektroniska produkter ställs ganska långtgående krav på livscykelrelaterad miljöinformation från producenterna177. Om direktivet antas i sin nuvarande form (vilket är ytterst tveksamt) så torde det vara första exemplet på en lagstiftning som ställer långtgående krav på
livscykelinformation om produkter.
Ett grundläggande problem är att information kostar. Ju mer och exaktare information, desto högre kostnad. Det vore exempelvis orimligt att kräva en full livscykelanalys
173
Se t ex van den Berg, Franc. (2001). Cleaner production in Holland: The government trapped between
regulation and promotion. Paper presented at the 7th ERCP, Lund, Sweden, May 2001.
174
I detta sammanhang avses främst producentens ansvar att omhänderta/återvinna uttjänta produkter.
175
SOU 2001:102. Resurs i retur.
176
Se Naturvårdsverket (1999). Producenters ansvar för varors miljöpåverkan. Rapport 5043, Bilaga 2.
177
För mer information se van Rossem, C. (2001). Environmental Product Information Flow. Communication of environmental data to facilitate product improvements in the ICT sector. IIIEE, Lund University.
74
(LCA) för samtliga varor på marknaden eftersom detta vore för kostsamt. I det samman- hanget finns det även anledning att ställa frågan om det ens är önskvärt. Livscykelinfor- mation kan snabbt bli inaktuell, och det är tveksamt om all miljöinformation är användbar eller ens intressant. Det är ytterst få aktörer som kan ta till sig sådan information.
Redan under 80-talet framfördes tanken på en obligatorisk miljövarudeklaration för nya varor på marknaden. Ett förslag fanns där det framfördes vad en miljövarudeklaration skulle innehålla.178 Detta lagförslag blev inte genomfört, utan miljövarudeklarationen (MVD)179 har utvecklats som ett frivilligt instrument vilket bygger på livscykelmetodik. Det finns dock ett antal problem med MVD som instrument, bl a:
• Informationen är komplex och kan inte användas ens av alla professionella inköpare. I vissa sammanhang kan den stora mängden information vara en belastning snarare än en fördel. Det finns tecken på att all information i en MVD inte efterfrågas180.
• I kriterierna för de flesta varugrupper finns inte kemikalier med, eller så ”klumpas” samtliga ingående kemikalier ihop i en och samma kategori (”toxiska ämnen”). Detta innebär att ingående kemikalier och deras miljöpåverkan inte ingår i de flesta MVD. Detta beror delvis på att det är svårt att utvärdera kemikaliernas miljöpåverkan. Ett annat problem är att företag ofta inte vill att information om ingående kemikalier ska vara tillgänglig för konkurrenterna.
• Då en MVD i princip kräver en full LCA är den mycket kostsam att genomföra. • Ofta används standardiserad livscykelinformation (främst från databaser) av de
företag som gör en MVD. Detta minskar i viss mån värdet av resultatet. Regler finns för hur mycket standardiserad information som får ingå, men undantag kan medges. Ovanstående har resulterat i att endast ett fåtal företag har genomfört MVD på sina produkter. Utan tvekan har MVDn ett värde som frivilligt instrument, men det begränsade genomslaget har gjort att det framförts åsikter om obligatorisk LCA för vissa produkt- grupper. I utredningen om det svenska producentansvaret har nyligen konstaterats att tiden ännu inte är mogen för lagstiftning om standardiserade livscykelanalyser181. Detta framstår som rimligt, men frågan är om tiden är mogen för obligatoriska krav på producenterna inom vissa varugrupper att redovisa viss typ av miljöinformation. Detta skulle innebära att en full livscykelanalys inte krävs, men att redovisning av vissa miljöaspekter av centralt intresse för produktens miljöpåverkan i olika livscykelfaser kunde bli obligatorisk. Ett antal centrala frågor bör då ställas, exempelvis:
- Vilka varugrupper bör ingå?
- Var i livscykeln finns den största miljöpåverkan från produkten?
178
Se t ex Backman m fl. (1988). Om en avfallsstyrd produktutveckling. Naturvårdsverkets rapport 3487.
179
Den engelska termen är Environmental Product Declaration (EPD).
180
Jönsson, K. (2000). Communicating the Environmental Charcteristics of Products. IIIEE Dissertations 2000:5. Lund University; Edlund, S., Leire, C., Thidell, Å.. (2002). Svanens roll i förhållande till andra
miljöinformationssystem och miljöledning. Rapport till Nordiska Ministerrådet. IIIEE, Lunds universitet. 181
75
- Vilken information är användbar för olika aktörer (t ex kemikalieinnehåll, möjlighet till återvinning, emissioner från produkterna vid användning, återvinning, deponi och förbränning, energianvändning vid tillverkning, transport och användning av produkten)? - Hur knyts informationen till viktiga strategiska mål, t ex de nationella miljömålen, så att framsteg kan mätas?
- Vem ska informationen anpassas för (upphandlare, myndigheter, konsumenter etc.)? - Hur ska informationen presenteras (på produkt, på informationsblad, på Internet etc.)? - Vad kostar det att ta fram informationen?
- Hur kan dessa kostnader minskas (t ex framtagning av branschanpassat material och/eller användning av uppgifter i den obligatoriska miljörapporten)?
Därmed kan krav på livscykelinformation anpassas så att endast den mest centrala informationen för varugruppen i fråga behöver tas fram av producenten.
En mycket central fråga gäller producentens praktiska möjlighet att ta fram informatio- nen (se även avsnitt 3.3 ovan). Om en produkt importeras kan det vara svårt att erhålla (trovärdig) miljöinformation från tidigare led i produktkedjan. Vidare kan det finnas information som producenten inte vill göra tillgänglig. I syfte att undvika att vissa
produkter nekas inträde på marknaden p g a de bristande möjligheterna att ge information måste då ytterligare mekanismer tillkomma. En möjlighet är att producenten kan ange att han inte har tillgång till viss miljödata (”deklarera okunskap”182) eller att viss data inte ges ut av sekretesskäl, vilket kan innebära en nackdel för producenten i flera avseenden (t ex vid upphandling och tillsyn).
Frågan om obligatorisk miljöinformation om produkter har behandlats av bl a Krets- loppsdelegationen183 och Naturvårdsverket184, och författaren hänvisar till dessa arbeten för den läsare som önskar en djupare diskussion om obligatorisk miljöinformation och den problematik som finns, t ex rörande handelshinder.