Produktivitet och lönsamhet - 7 Produktion och investeringar

7 Produktion och investeringar

8 Produktivitet och lönsamhet

8.1 Produktiviteten

Arbetsproduktiviteten (produktionsvolym per arbetstimme) i textil- och konfektionsindu-strierna under 1960-talet har utvecklats gynnsamt. Det förefaller som om den stigit särskilt snabbt under 1968 och 1969. De nå-got osäkra skattningar som man kan göra antyder en stegring på 7 % under 1968 och ca 9 % under 1969. Därigenom skulle pro-duktiviteten under hela perioden 1960—69 ha stigit med över 90 %. Motsvarande upp-gift för hela industrin blir ca 105 %. Den

Hela industrin TEKO-industrierna Ylleindustrin Bomullsindustrin Trikåfabriker Övrig textilindustri Konfektionsfabriker Övrig textil- o. konf.ind.

1960

Det kan vara av intresse att jämföra dessa uppgifter med de planer fram till 1975, som TEKO-företagen redovisat i sina enkätsvar till långtidsutredningen. Ett genomförande av dessa planer vad beträffar produktion och sysselsättning skulle innebära produktivitets-förbättringar med ca 3 % inom textilindu-strin och knappt 2 % inom konfektionsin-dustrin. Dessa planer innebär ett brott mot 80

utomordentligt stora uppgången under 1968 och 1969 hänförde sig främst till en mycket kraftig minskning av antalet arbetstimmar.

Timreduktionen var avsevärt större än per-sonalminskningen beroende på att branschen dessa år tog hela reduktionen av veckotim-tiden från 45 till 42 timmar.

Utvecklingen av arbetsproduktiviteten vi-sas här med hjälp av en indexserie med år 1959 som bas. Dessutom anges den procen-tuella årliga förändringen av index ( = pro-duktivitetsförbättringen under året).

1964

hittillsvarande trend enligt vilken TEKO-industriernas produktivitetshöjning ganska nära anslutit sig till höjningen i övrig svensk industri.

8.2 Producentprisernas utveckling Prisutvecklingen på TEKO-området har re-dan belysts i kapitlen om tillförseln och

SOU 1970: 59

utrikeshandeln vad gäller konsumentpriser-na. I konsumentpriserna finns dock ett osä-kerhetsmoment i form av distributionens växlande marginaler. Det producentprisin-dex som finns från år 1963 visar

prisutveck-lingen i producentledet för den svenska in-dustrins avsaluproduktion. Detta index visar att industritillverkade produkter i allmänhet har undergått nära dubbelt så snabba pris-höjningar som TEKO-produkterna.

Nedanstående tabell visar producentprisindex för ett antal varor 1963—1969 (1963 = 100)

Alla slags

8.3 Lönsamhet och finansiering

8.3.1 Lönsamhet enligt tidigare tillgängligt material

Det har varit en allmän uppfattning att TEKO-industriernas lönsamhet under en lång följd av år legat på lägre nivå än i öv-riga delar av industrin. Till en del är denna uppfattning grundad på det enkla förhållan-det att nedläggningstakten i industrin är hög.

Man kan utgå från att de nedlagda företa-gen visat förluster eller i vart fall otillfreds-ställande lönsamhet.

När det gäller den textila delen av TEKO-branscherna kan man vidare hänvisa till den grundliga lönsamhetsanalys som 1958 gjor-des av »Partsutredningen för textilindustrin».

Den konstaterade att de då undersökta före-tagen arbetat med förlust under åren 1951 till 1956. Även andra undersökningar har indikerat en låg lönsamhet i branschen.

Den dåliga lönsamheten i TEKO-indu-strierna är emellertid inte en generell före-teelse. Flera av de ledande företagen har haft god lönsamhet. I den s k EFO-rappor-ten (Edgren, Faxén, Odhner: »Lönebildning och samhällsekonomi.» Stencil TCO, SAF, LO 1968) konstaterades att TEKO-industri-erna under vissa år snarast har noterat en relativt förbättrad lönsamhet. Så var t ex fallet år 1967, då TEKO-industriernas

situa-tion förbättrades medan resultaten i indu-strin totalt sett försämrades.

För att få en säkrare grund för utred-ningens diskussion om branschens framtida utvecklingsmöjligheter och behoven och effekterna av olika förslag till åtgärder har utredningen låtit verkställa en undersökning av lönsamhets- och finansieringssituationen för TEKO-industrierna. Undersökningen har baserats på det material som SCB årligen insamlar från företag med mer än 50 an-ställda. Dess uppläggning presenteras när-mare i bilaga 6 och dess statistiska material i bilaga 8 tillsammans med utredningens öv-riga större tabeller och diagram.

8.3.2 Lönsamheten enligt specialunder-sökning

Specialundersökningens resultat sammanfat-tas i diagram 8.3.2.1. Undersökningen visar att TEKO-industriernas lönsamhet under perioden 1965—68 totalt sett var klart sämre än genomsnittet för svensk industri och att den under de båda första åren tro-ligen var negativ. Skillnaden mellan avkast-ningsnivån på det i TEKO-sektorn nedlagda kapitalet och på hela industrins kapital är så stor att den inte gärna kan förklaras eller upphävas av eventuellt behövliga justeringar

SOU 1970: 59 81

av de normer som använts i undersökningen.

Skillnaden är mycket markerad oavsett om man jämför avkastningen på ägarkapital eller på totalt arbetande kapital. I

TEKO-industrierna ligger f ö förräntningen på främmande kapital högre än avkastningen

— beräknad före skatt — på ägarkapitalet medan förhållandet i den samlade svenska industrin är det motsatta.

En jämförelse mellan TEKO-sektorns och hela industrins ojusterade bruttoöverskott relaterat till omsättningen ger också decide-rade skillnader. Detta mått har varierat mel-lan 8,0 och 10,5 % för industrin i dess hel-het och mellan 5,1 och 6,2 % i in-dustrierna. Här bör då beaktas att TEKO-siffran dras ner av att konfektionsindustrin med sin extremt låga kapitalintensitet — när det gäller enbart anläggningskapitalet — inte kräver några nämnvärda utrymmen för avskrivning och följaktligen inte heller »be-höver» ha ett högt bruttoöverskott.

Under de undersökta åren har alltså hela tiden TEKO-industrierna legat i underläge lönsamhetsmässigt. Men underläget har inte varit utan variationer. I själva verket har en viss utjämning skett. Den har emellertid åstadkommits mer genom att den allmänna industrilönsamheten under perioden 1965—

68 var vikande än genom förbättringar i TEKO-industrierna. Från 1965 till 1967 sjönk det obeskattade nettot i hela industrin kraftigt samtidigt som TEKO-industriernas nettoresultat steg eller förblev stabilt. År 1968 förbättrades emellertid vinsterna för svensk industri totalt sett medan en försäm-ring ägde rum i textil- och konfektionsin-dustrierna.

Det bör observeras att undersökningsre-sultaten är förhållandevis mer säkra i fråga om lönsamhetens utveckling över tiden än i fråga om dess absoluta nivå. Å andra sidan är den studerade perioden relativt kort, vil-ket medför att förhållanden av tillfällig art kan ha påverkat utvecklingen.

I de olika huvudsektorerna synes lönsam-hetssituationen vara oenhetlig. Till någon del sammanhänger detta med att Statistiska centralbyråns fördelning av företagen på branscher kan vilseleda. Ett exempel på

det-ta är placeringen av ylleföredet-taget Saxylle-Kilsund i branschen »annan textilindustri och kombinerade företag». Till alldeles övervägande del är det dock fråga om reella skillnader mellan branschernas räntabilitet både i fråga om nivå och riktning.

Särskilt utsatt synes bomullsindustrin ha varit. Under alla de undersökta åren har branschens företag sammantagna gått med förlust och det i branschen placerade kapi-talet måste ha decimerats kraftigt. Samtidigt redovisas i undersökningen ett bruttoöver-skott som ligger mellan 5,0 och 8,5 % av omsättningen. Detta borde i och för sig med-ge betydande avskrivningar. Kapitalintensi-teten är emellertid ovanligt hög i bomulls-industrin och med de normer för avskriv-ningsberäkning och anläggningsvärdering m m som utredningen använt — och som bör bedömas som rimliga också för denna bransch — har alltså en negativ förräntning uppstått.

Bilden för trikåindustrin är helt annor-lunda. År 1965 var det obeskattade nettot på eget kapital 5,5 % och 1967 drygt 4 %.

Räntabiliteten i ylleindustrin — exklusive de båda som »kombinerade företag» klas-sade ylleföretagen Saxylle-Kilsund och YFA men inklusive t ex maskinfilttillverkarna — har legat relativt svagt men sakta förbätt-rats. Branschen är den enda som redovisat sitt bästa resultat under det sista av de un-dersökta åren, d v s 1968.

För de övriga sektorerna noterades sämre avkastning under sistnämnda år. (Här bort-ses från lin-, hamp-och juteindustrin. Änd-ringar i företagsbeståndet i denna bransch åstadkom från 1967 till 1968 mycket kraf-tiga förändringar i avkastningsförhållan-dena.)

Konfektionsindustrins nettoavkastning har visat en svag men jämn utveckling. Lönsam-heten för det egna kapitalet har varierat mellan 2 och 4 % under tiden 1965—1968.

4 % nåddes 1966.

Den utveckling som redovisats här bör ses mot bakgrunden av att de olika branscherna hela tiden »förlorat» företag. I allmänhet bör det ha varit de minst lönsamma som fallit ifrån. Bortfallet har därmed verkat

Diagram 8.3.2.1 TEKO-industriernas lön-samhet. Korrigerat resultat före skatt i för-hållande till korrigerat eget kapital 1965—

1968.

967 Hela den svenska industrin Hela TEKO-industrin Ylleindustrin

1968

— — ^ Bomullsindustrin

— — Trikåindustrin

——— — lionfektionsindustrin

Digram 8.3.2.2 Korrigerat resultat före skatt i förhållande till korrigerat eget kaiptal.

Bomullsindustrin.

T

_{- t}

J

-io4

1965 1966 1967 1989

Bomullsindustrin

— — —. Bästa företag - - - S ä m s t a företag

höjande på den genomsnittliga lönsamhets-nivån.

I branscher med tillräckligt antal företag

har utredningen något undersökt utveckling-en i olika storleksgrupper. Det visar sig då att man knappast kan spåra några samband mellan företagsstorlek och räntabilitet. Möj-ligen kan man fästa avseende vid att av de studerade företagen inom sektorn tung konfektion de sex största i genomsnitt hade både den lägsta nettoavkastningen och den mest sluttande lönsamhetskurvan.

Man kan också erinra om att den minst lönsamma branschen, bomullsindustrin, be-står av relativt stora företag. Å andra sidan har ett par av de större bomullsföretagen under flera år haft en god lönsamhet.

Utredningen har vidare undersökt ett an-tal individuella företags utveckling under perioden. Analysen visar att det i alla branscher och storleksgrupper är stor spänn-vidd mellan bästa och sämsta företag och att spridningen överhuvud är betydande.

Samtliga branscher innehåller något eller några relativt sett mycket lönsamma före-tag. Även i bomullsindustrin finns exempel på såväl stora som små företag med hög lönsamhet.

Diagrammen 8.3.2.2 och 8.3.2.3 exempli-fierar detta förhållande. Av 8.3.2.2 framgår att bomullsindustrins förluster totalt sett kontrasterar mot det bästa enskilda bomulls-företagets mycket förmånliga resultat. Det sämsta bomullsföretagets resultatutveckling har å andra sidan inte bara varit starkt nega-tiv utan också hela tiden gått mot försäm-ring.

Diagram 8.3.2.3 visar resultatutvecklingen i fråga om dels hela konfektionsindustrin, dels det mest respektive minst lönsamma av de — större — företag inom denna bransch som tillhör tung herr konfektion. Detta dia-gram åskådliggör klart de snabba och myc-ket drastiska resultatförändringar år från år som inte är ovanliga i fråga om enskilda fö-retag inom tung konfektion. Det visar vida-re att det bästa fövida-retaget åtminstone vissa år lyckats nå en hög lönsamhetsnivå.

Variationerna för ett och samma företag mellan olika år är påfallande. Något klart samband mellan storlek och lönsamhet kan inte spåras i de individuella analyserna. I varje särskild bransch är det speciella

fak-SOU 1970: 59 83

Diagram 8.3.2.3 Korrigerat resultat före skatt i förhållande till korrigerat eget kapi-tal. Konfektionsindustrin. (Bästa respektive sämsta företag avser större företag i del-branschen tung herr konfektion.)

J U

20-z ;

io-i _

;

-Q

10-:

20 -i

30-\

\ \

\ \ _{\ \}

\ \

\ \ ^

\ <k

\ ^v_X

"*"•"• •%

% \ \

\ \ \ \ \

\ \ % \

\ \ _{\ \}

% \ \

1 1 1

1965 1966 Konfektionsindustrin

1967 1968

— — — Bästa företaget; tung herrkonfektion - - - S ä m s t a företaget; tung herrkonfektion

torer andra än enbart storleken som varit utslagsgivande för resultatutvecklingen. Den optimala företagsstorleken måste diskuteras utifrån ett mer långsiktigt perspektiv, än vad den företagna undersökningen kunde ge. I slutet av detta kapitel återfinns därför en särskild diskussion om förekomsten av even-tuella stordriftsfördelar inom TEKO-indu-strierna.

Det skulle ha varit naturligt om de expan-derande företagen haft en bättre lönsamhet.

Något helt entydigt besked om samband mellan expansion och lönsamhet har emel-lertid studien inte gett. Den undersökta pe-rioden är alltför kort för att medge säkra slutsatser.

Under förutsättning att vidtagna korrige-ringar i fråga om avskrivningar,

kapitalvär-dering m m är i huvudsak »normala», visar utredningsresultaten att rörelseöverskottet i TEKO-industrierna totalt sett bör vara minst omkring 5 % av omsättningen om inte verk-samheten skall leda till förlust. Avskrivnings-behoven och räntekostnaderna är emellertid mycket olika — de förra är framför allt mycket lägre i konfektionssektorn. Genom-snittsläget är därför av mindre intresse.

Inom t ex bomullsindustrin, med dess höga krav på avskrivningar, torde behövas ett avsevärt större buttoöverskott, omkring 8—

9 %, för att hålla det egna kapitalet intakt.

8.3.3 Finansieringen enligt specialunder-sökning

Specialundersökningens analys av situatio-nen i fråga om finansiering, likviditet m m

— vilken begränsades till åren 1967 och 1968 — visar att skillnaderna mellan TEKO-industrierna och industrin i dess hel-het är små. På flera punkter ligger TEKO-industrierna bättre till än industrin totalt.

Förhållandena illustreras av följande dia-gram.

År 1967 var sålunda finansieringsbidraget från den löpande verksamheten sett i rela-tion till investeringarna större än i industrin i dess helhet. Detta berodde dock inte på att TEKO-industrierna hade relativt goda över-skott det året utan på en begränsad investe-ringsaktivitet. Även relationen eget kapital/

totalt arbetande kapital var förmånligare i TEKO-industrierna än i industrin totalt sett, räknat efter de normer som använts i under-sökningen. TEKO-industriernas likviditet var likvärdig med övrig industris och varierade endast obetydligt mellan olika delbranscher.

Förhållandet var detsamma i fråga om lag-rets omsättningshastighet. År 1968 var de

angivna relationstalen mindre gynnsamma för TEKO-branscherna men det var inte fråga om några större förskjutningar.

Trots att bomullsindustrin som nämnts hade negativ lönsamhet uppvisar denna del-bransch den bästa soliditeten, dvs an-delen eget kapital i förhållande till hela drift-kapitalet. Vidare är denna relation gynnsam-mare i samtliga TEKO-branscher med

un-Soliditet 1968. Eget kapital i % av totalt arbetande kapital.

100

•EJ

" s

•D:0 -t-"O X O

C X I

c"^E

* ^ r °

" .n

Omsättningen/lagrets medelvärde 1968.

dantag för konfektionsindustrin än i svensk industri i allmänhet.

Trots bristande lönsamhet under senare år är alltså textilindustrins finansiella styrka be-tydande. De ledande företag inom ylleindu-strin, som under senare tid verkställt full-ständig eller partiell avveckling, hade t ex en solid ställning. Inom branschen framhålls vidare att det på den textila sidan aldrig förekommit att en företagsnedläggning av betydelse framtvingats av konkurs.

Finansieringsbidrag från den löpande verk-samheten i % av investeringar i materiella anläggningstillgångar 1968.

1005 0

-•£'£ o c _{(ft 4}

-c in 0) =

> T 3

<n c c 01

"O O 01 X

c +-₍₀

• o 3

1 se UJ

H a

• C

C 4 -E

<n ₃

•a

"5 o E C0

"E c

• t e

T) D C '35 c o 4 --X 0) H -C 2C O

t i l

• D : 0 C 4—

IE o»

•+-T3 X O -!= o»

. c

"c 5

1°

o o

8.4 Likviditet och betalningskonditioner Av de analyser som utredningen gjort fram-går som nämnts att likviditetsläget på kort sikt i TEKO-industrierna inte märkbart skil-jer sig från industrin i dess helhet. Utveck-lingen från mitten av 60-talet t. o. m. 1968 i fråga om vissa relationer som har samband med likviditetssituationen — t ex förhållan-det mellan ränteintäkter och räntekostnader och mellan kundfordringar och leverantörs-skulder — antyder vidare att inga ogynn-samma förändringar inträffat.

Att likviditeten synes ha utvecklats till-fredsställande hittills betyder självfallet inte att TEKO-industriernas likviditetssituation är problemfri nu. En stabil eller förbättrad relation mellan kundfordringar och leveran-törsskulder innebär inte heller att denna re-lation är acceptabel. I själva verket synes kundfordringarna i TEKO-industrierna vara alltför höga.

I hela den svenska industrin är kundford-ringarna — inklusive varuväxlar — mindre än halva det registrerade aktiekapitalet. I TEKO-industrierna totalt sett motsvarar kundfordringarna i stället avsevärt mer än

SOU 1970: 59 85

aktiekapitalet, i konfektionsindustrin mer än dubbla aktiekapitalet. Situationen för sist-nämnda delbransch får en återspegling på dess leverantörssida. Ylleindustrin tvingas t ex acceptera kundfordringar som ungefär motsvarar dess dubbla aktiekapital, och bomullsindustrin har dubbelt så stora ford-ringar på sina kunder som skulder till sina leverantörer. För TEKO-branscherna till-sammans är kundfordringarna ca 50 % stör-re än leverantörsskulderna, på båda sidorna är varuväxlarna inräknade.

Dessa förhållanden innebär risker så snart penningpolitiken skärps och försörjningen med krediter blir ansträngd. Den nuvarande mycket hårda kreditåtstramningen har där-för sannolikt drabbat också många TEKO-företag hårt. Särskilt gäller detta konfek-tionsindustrin. Anledningarna till att så bli-vit fallet är flera.

o Delbranschen har för det första haft en otillfredsställande lönsamhetsutveckling.

Finansieringsbidragen från den löpande verksamheten har därmed blivit otill-räckliga. Specialundersökningen visar att detta var fallet i hög grad 1968 och san-nolikt har 1969 inte varit bättre.

o Möjligheterna att få kredittillskott från bankerna har uppenbarligen varit spe-ciellt små för konfektionsföretagen dels som en given följd av den försämrade lönsamheten och en relativt svag solidi-tet, dels på grund av att bankerna tidi-gare ofta sträckt sig mycket långt — i några uppmärksammade fall utan tve-kan alltför långt — i sin kreditgivning.

o Handeln anses på grund av kreditrestrik-tionerna utnyttja krediter från konfek-tionsindustrierna i högre grad än tidi-gare.

0 Många konfektionsföretags likviditet un-der det senaste året torde ha ansträngts av en kraftigt ökande exportaktivitet.

Dessa förhållanden har riktat intresset mot betalningskonditionerna i TEKO-branschen.

1 grova drag kan betalningsvillkoren anges vara:

fri leveransmånad + 30 dagar . / . 3 % kassarabatt eller

fri leveransmånad + 1 2 0 dagar netto mot accept.

Köparna kan alltså i princip välja mellan dessa båda alternativ. Reglerna följs dock inte strikt av alla företag. Inom konfek-tionsbranschen förekommer det att man lämnar krediter på upp till ett år. Under 1969 och 1970 torde andelen kassabetalare, dvs de som betalar enligt första alterna-tivet, men ändå i själva verket erhåller en avsevärd kredittid, ha sjunkit kraftigt.

Därmed har riskerna för kundförluster sti-git ytterligare.

Inom TEKO-industrierna är man oroad av utvecklingen. Det finns åtskilliga bransch-företrädare som anser att de gällande kon-ditionerna är alltför generösa. Man hänvisar till att svensk industri på detta område är liberalare än andra länders, däribland grann-ländernas. Vidare framhålls att man i vissa andra branscher börjat tillämpa nettokondi-tioner och därmed radikalt skurit ner — för-utom lämnade kassarabatter — både sina kundkrediter och kundförluster.

I t ex färgbranschen har nettokonditioner införts och betalningsförhållandena sanerats i samband med att ett gemensamt factoring-system konstruerats. Genom att leverantö-rerna alltså uppträder via ett kollektiv kan reglerna lättare göras enhetliga och efter-levnaden av dem — från både säljar- och köparsidan — blir striktare.

Vid de sonderingar som utredningen gjort har framkommit att det främsta hindret mot förändringar är distributionens motstånd.

Som framgått av kapitel 4 pågår en snabb strukturomvandling i distributionen, innebä-rande att konfektionsindustrins kunder inom enskild detaljhandel får en allt lägre mark-nadsandel. Företag av denna kategori anser sig inte kunna klara snabbare betalningar, i vart fall inte under de nuvarande kredit-restriktionerna.

TEKO-utredningen anser att de nu gäl-lande konditionerna i branschen försvagar industrins ställning. Kredittiderna får betrak-tas som alltför långa i en konsumtionsvaru-bransch. Det brister i enhetlighet vid tillämp-ningen av villkoren. Systemet blir admini-strativt tungrott, det passar inte för moderna

datasystem och torde innebära komplikatio-ner vid redovisningen av mervärdeskatten.

Bilden av givna varupriser blir ofta oklar genom att kompletterande — och i kalky-lerna ibland bortglömda — kreditförmåner tillkommer. Framför allt innebär de nuva-rande villkoren onödigt stora kreditrisker i olika led. Slutligen kan det ifrågasättas om inte så långt möjligt likartade betalnings- och kreditvillkor borde införas i alla konsum-tionsvarubranscher och att därvid de på sina håll prövade nettokonditionerna är värda speciell uppmärksamhet.

8.5 Kostnadsstrukturen

En företrädare för ett av de internationella konsultföretag som TEKO-utredningen haft kontakt med har framhållit att det effekti-vaste textilföretaget i världen — mätt bl a efter förädlingsvärde per anställd — finns i Sverige. Vi citerar yttrandet därför att det är signifikativt för en ganska brett spridd uppfattning både utomlands och i Sverige att svenska TEKO-företag driver en ratio-nell och effektiv produktion. Inom bran-schen görs numera internationella jämförel-ser mellan enskilda företag och enligt dessa jämförelser ligger de ledande företagen i vårt land väl till. På detta område som på flertalet andra är emellertid förhållandena mycket skiftande. I SRI-rapporten (bilaga 3) framhålls exempelvis att rationaliserings-potentialen i den tyngre konfektionen varie-rar mellan 0 och 25 % i de undersökta före-tagen.

Även om man generellt alltså kan slå fast att rationaliseringsgraden i svenska TEKO-företag ligger på en internationellt hög nivå, kan kostnadssituationen ändå betraktas som allvarlig. Till stor del sammanhänger detta med det svenska löneläget. Lönenivåns ef-fekt belyses närmare i kostnadsjämförelser som gjorts av Textilrådet och Konfektions-industriföreningen (bilaga 8). Till en an-nan del beror kostnadsproblemen på att hemmamarknaden är förhållandevis begrän-sad. Det betyder att serierna i produktionen blir korta och att kostnaderna för

admini-stration, marknadsföring, design etc ofta måste slås ut på en för liten omsättning.

Detta senare förhållande har speciellt mar-kerats i SRI-undersökningen. Ytterligare en faktor är skillnaden mellan kapitalkostnader i Sverige och i vissa andra länder. I kapitel 5 har framhållits att produktionsutrustning-en, bl a i USA och i flera låglöneländer i Asien, har en avsevärt högre utnyttjandetid

In document TEKO-industri erna inför 70-talet (Page 82-92)