Rätt till kulturliv

4.4.1 Inledning

Artikel 27 ICCPR uttrycker att minoriteter inte ska förvägras att rätten till sitt kulturliv. Artikeln, som i grunden uttrycker en negativ förpliktelse för stater avseende minoriteter har genom MR-kommitténs kontinuerliga och progressiva tolkningar kommit att få en särskild innebörd och koppling när det gäller urfolk och deras territoriella skydd. Kommittén har i sin praxis tydligt slagit fast att

156 _{Ward, The Right to Free, Prior, and Informed Consent, s. 55.} 157 _{Ibid. 54.}

158 _{Åhrén, Indigenous Peoples’ Status, s. 206.} 159 _{Se rättspraxis under rubrik rätt till kultur}

38

den kulturella identiteten för urfolk har ett starkt samband till urfolkens traditionella levnadssätt och att detta levnadssätt ofta är beroende av tillgång till mark och naturresurser. 160 _{Betraktelsen har lett till praxis om att den mänskliga} rättigheten till kultur i en urfolkskontext nödvändigtvis innefattar vissa rättigheter till mark och naturresurser.

4.4.2 MR-kommitténs tolkningar av urfolks rätt till kulturliv

MR-kommittén har i sina allmänna kommentarer framhävt hur rätten till kultur, trots att den i grunden uttrycker ett individuellt skydd måste förstås i en kollektiv kontext. Tolkningen motiveras av att individers rätt och förmåga att uttrycka och bevara sin kultur är beroende av den kollektiva förmågan hos minoritetsgruppen. I kommentaren anges också att bestämmelsen måste tolkas som en positiv förpliktelse för stater att skydda individers och minoritetsgruppers åtnjutande, utövande och utveckling av deras kulturer. 161 Kommittén anför att utövandet av de kulturella rättigheterna som artikeln avser att skydda kan ta sig många uttryck. Urfolks särskilda levnadssätt och kopplingen det har till användningen av mark och naturresurser är ett sådant uttryck och artikeln avser därmed att skydda dessa. Rätten till kultur kan i urfolkens fall inbegripa ett rättsligt och faktiskt skydd av urfolkens förmåga att bedriva traditionella aktiviteter.162 _{Kommittén tar således fasta på att urfolkens} kulturutövande har en inneboende koppling till deras marker och naturresurser. Kommittén har vidareutvecklat förståelsen av rätten till kultur i kontexten av resursutvinning på urfolks marker i flera individuella klagomålsprocesser. Även i rättspraxisen har kommittén fokuserat på frågor som rör traditionella försörjningssätt och annan kulturbaserad markanvändning. I Ivan Kitok mot

Sverige framkommer hur artikel 27 omfattar urfolk och att bestämmelsen när det

gäller urfolk ska tolkas så att rätten till kultur särskilt omfattar traditionella försörjningssätt. I fallet uttalar kommittén att renskötsel omfattas av skyddet då verksamheten utgör en traditionell samisk ekonomisk aktivitet av stor betydelse för samisk kultur. 163

I fallet Lubicion Lake Band mot Kanada hävdade en lokal urfolksgrupp i Kanada att deras självbestämmanderätt (artikel 1 ICCPR) hade kränkts när deras marker exproprierats för gas- och oljeverksamhet. I skrivelsen till MR-

160 _{Notera dock att det inte måste vara fråga om traditionellt i en statisk historisk bemärkelse, i}

Ivan Kitok v. Sweden konstateras att modernisering av renskötsel inte innebär att det faller utanför det kulturella skyddet.

161 _{MR-kommittén, General Comment No. 23: Article 27 (Rights of Minorities),}

CCPR/C/21/Rev.1/Add.5, p. 6.1-6.2.

162 _{Ibid. p. 7.}

39

kommittén anförde ledaren för gruppen att områdets miljöskydd är grundläggande för deras kultur vilken i sin tur utgör kärnan av deras självbestämmanderätt. MR-kommittén bedömde dock fallet under artikel 27 och rätten till kultur eftersom artikel 1 är kollektiv och inte omfattas av den individuella klagorätten. Kommittén fann att Kanada genom att ge tillstånd till en verksamhet som direkt hotade urfolksgruppens traditionella jakt- och fiskemarker bröt mot artikel 27. Av fallet framgår att konkurrerande verksamheter som direkt innebär att urfolksgrupper inte kan bedriva sina traditionella försörjningssätt är förbjudna under ICCPR artikel 27. 164

Rätt till kultur och utövande av traditionella levnadssätt och förhållandet till konkurrerande utvinningsindustrier behandlades också i de finländska

Länsmansfallen. Det första fallet från 1992 rörde stenbrytning och

följdverksameter på renskötselmarker och spirituellt betydelsefull mark. Kommittén konstaterade att artikel 27 som utgångspunkt kräver att minoritetsmedlemmar inte ska nekas rätt att utöva sin kultur och att en åtgärd eller verksamhet vars påverkan faktiskt innebär att medlemmarna förnekas rätten således anses förbjuden under konventionen. Åtgärder som endast har en begränsad inverkan på en viss grupps levnadssätt utgör emellertid inte en sådan kränkning som träffas av konventionens artikel 27. Frågan i målet blev huruvida stenbrytningen innebar en sådan påverkan så att den skulle anses utgöra ett effektivt förnekande av de klagandes rätt. Kommittén hänvisade här till deras allmänna kommentarer och att stater måste vidta åtgärder för att försäkra minoritetsmedlemmar ett effektivt deltagande i beslut som berör dem på detta sätt. Stenbrytningen hade redan ägt rum och kommittén noterade hur de klagande hade konsulterats i tillståndsprocessen. Samernas deltagande i konsultationen i kombination med att det gick att dra slutsatsen att stenbrytningen inte haft en omfattande negativ inverkan på renskötseln i området gjorde att kommittén fann att rätten till kultur inte hade blivit effektivt förnekad. 165 _{Ett senare Länsmans-fall från år 2005 berörde skogsavverkning på} mark som användes för renskötsel. I fallet framgår att kränkning av rätten till kultur även kan uppstå av kumulativa effekter på renskötseln. Kommittén framhävde att tillståndsprövningen måste beakta den samlade effekten av olika verksamheter och bedöma vad det innebär för den fortsatta förmågan till renskötsel och samisk kulturutövning. 166

I Poma Poma mot Peru framhävde kommittén återigen att rätten till kultur

omfattar skydd av specifika levnadssätt och traditionella ekonomiska

164 _{MR-kommittén, Chief Bernard Ominayak and Lubicon Lake Band v. Canada, Comm. No.}

197/1985, p. 33.

165 _{MR-kommittén, Illmari Länsman et. Al. v. Finland, Comm. No. 511/1992, p. 9.4 -9.8.} 166 _{MR-kommittén, Jouni Länsman et. Al v. Finland, Comm. No. 1023/2001, p. 10.1-10.3.}

40

verksamheter och att detta för urfolk ofta anses nära sammanlänkat med rätt till markområden och naturresurser. Kommittén uttryckte vidare hur skyddet ämnar säkerställa överlevnaden av den berörda urfolksgruppens kulturella identitet.167 _{Fallet rörde Ángela Poma Poma, en kvinna tillhörande urfolket} aymara som tillsammans med sin familj bedrev lamaskötsel inom ett bergsområde i södra Peru. På samma område hade den peruanska staten under en längre tid byggt och gett tillstånd till flera brunnar samt tillåtit bortledning av områdets största flod. Enligt Poma Poma hade åtgärderna orsakat torka och betydande försämringar på området vilket även hade orsakat att möjligheterna till traditionell verksamhet påverkades väsentligt. Av intresse är här att kommittén i avgörandet underströk hur tillåtligheten av åtgärder som väsentligen hindrar eller stör urfolksgruppers kulturellt betydelsefulla ekonomiska verksamhet är beroende av om den berörda urfolksgrupper haft möjlighet att, på ett effektivt sätt, delta i beslutsprocessen rörande de ingripande verksamheterna. För ett effektivt deltagande är det inte tillräckligt att enbart samråda med den berörda gruppen, ett effektivt deltagande innebär istället att beslutsprocessen uppfyller krav rörande urfolksgruppens fria, informerade och på förhand givna samtycke (FPIC).168 _{Kommittén fann att varken Ángela eller} någon annan medlem av hennes urfolksgrupp hade deltagit i beslutsprocessen på ett sådant sätt varför den peruanska staten när den tillät verksamheter med en betydande inverkan på det traditionella levnadssättet kränkt deras rätt till kultur. 169

4.4.3 Avslutande kommentarer

Sammanfattnings har rätten till kultur utvecklats från att enkom förbjuda stater att förvägra utövandet av kultur till att inbegripa ett förbud mot att tillåta utvinningsverksamheter vilka orsakar en betydande negativ inverkan på urfolksgruppers traditionella försörjnings- och levnadssätt. MR-kommitténs praxis framhåller att verksamheter som i praktiken innebär att urfolken avstängs möjligheten att fortlöpande kunna använda marken för sin kulturutövning är förbjudna under artikel 27. Det måste dock konstateras att artikelns krav avseende vilken nivå på påverkan som krävs för att rätten ska anses kränkt är höga. Endast verksamheter som ensamma eller tillsammans med andra innebär att traditionella försörjningssätt väsentligen förhindras kan träffas av bestämmelsen varför tröskeln för dess tillämpbarhet måste betraktas som hög. Det är enkom vid betydande negativ påverkan som rätten kan leda till att

167 _{MR-kommittén, Poma Poma v. Peru, (Comm. No. 1457/2006), p. 7.2.} 168 _{Ibid. p. 7.2 – 7.6.}

41

utvinningsprojekt på traditinella marker förhindras. Av stor betydelse är emellertid hur MR-kommittén har anfört att huruvida sådana beslut är tillåtna blir beroende av om den berörda urfolksgruppen har kunnat delta på ett effektivt sätt och vidare konstaterat att det innebär att rätten till FPIC ska respekteras. Avgörandet är av stor betydelse då det på ett tydligt sätt illustrerar en rättsuppfattning om att urfolksgrupper skall ha rätt till ett effektivt deltagande vid ingrepp som orsakar skada på urfolks marker och traditionella levnadssätt.