R OMSTADGAN OCH I NTERNATIONELLA BROTTSMÅLSDOMSTOLENS JURISDIKTION

Romstadgan är den multilaterala överenskommelse som inrättade ICC. För att förstå syftet med ICC och hur dess jurisdiktion ser ut presenteras viss bakgrund till ICC och vissa artiklar ur Romstadgan, som är av betydelse för att besvara mitt syfte.

3.2.1 Internationella brottsmålsdomstolen

Den internationella brottsmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) är den första permanenta internationella brottsmålsdomstolen.¹²² Stadgan till ICC, Romstadgan, ratificerades år 1998 och trädde i kraft 1 juli år 2002.¹²³ Målet med ICC var att kunna döma personer som begått allvarliga brott, oavsett var de har skett. Den universella jurisdiktionen gör att även statschefer kan åtalas för internationella brott.¹²⁴ ICC grundar sig på tanken att vissa brott är så pass allvarliga att de angår hela det internationella samfundet, samma tanke som ligger bakom universell jurisdiktion.¹²⁵

Idén om en internationell brottsmålsdomstol fanns redan efter första världskriget, men arbetet om framtagandet började inte förrän efter andra världskriget. År 1948 fick ILC en uppmaning att undersöka möjligheterna till att upprätta ett internationellt juridiskt organ som skulle ha möjlighet att åtala personer för folkmord och brott mot mänskligheten. Flera förslag

122 Sevastik (red.) m.fl., s. 259.

123 A. a, s. 259.

124 A. a, s. 260 ff.

125 A. a, s. 262.

lades fram i början på 1950-talet, men på grund av oenigheter om definitionen om aggression blev ingen domstol inrättad. Arbetet återupptogs på initiativ från Trinidad och Tobago år 1989 och nio år senare presenterades Romstadgan, som trädde i kraft år 2002.¹²⁶

Källa: https://asp.icc-cpi.int/en_menus/asp/states%20parties/Pages/the%20states%20parties%20to%20the%20rome%20statute.aspx.

Hämtad 2020-04-23.

Världskartan ovan visar vilka stater som har tillträtt Romstadgan. Romstadgan är ratificerad av 123 stater, varav 33 stater i Afrika (26,83 %), 19 i Asien (15,45 %), 40 från Europa (32,52

%), 28 från Latinamerika och Karibien (22,76 %) och 3 andra stater (2,44 %).¹²⁷ Utöver dessa stater som är representerade i statistiken ovan och på bilden, tillträdde Burundi Romstadgan den 21 september år 2004 och Filipinerna den 30 augusti år 2011. ¹²⁸¹²⁹ Anledningen till att dessa två länder inte är med i statistiken är för att de sedan sitt tillträde har valt att träda ur Romsstadgan. Burundi begärde utträde 2016 och lämnade ett år sedan i oktober år 2017.¹³⁰ Filippinerna begärde utträde i mars år 2018 när deras president var under utredning och lämnade i mars år 2019.¹³¹ Problematiken med att förhållandevis få stater är anslutna till Romstadgan behandlas i avsnitt 3.2.6.

3.2.2 Romstadgan

I ingressen till Romstadgan framgår att alla länder som är parter erkänner allvarliga brott som hotar freden, säkerheten och välståndet i värden och förklarar att de mest allvarliga brotten

126 A. a, s. 260.

127

https://asp.icc-cpi.int/en_menus/asp/states%20parties/Pages/the%20states%20parties%20to%20the%20rome%20statute.a spx. Hämtad 2020-04-23. De andra staterna är Australien, Kanada och Nya Zeeland.

128 Pressmeddelande om Burundi: ICC-ASP-20040922-72.

https://asp.icc-cpi.int/en_menus/asp/press%20releases/press%20releases%202004/Pages/burundi%20ratified%20the%20r ome%20statute.aspx. Hämtad 2020-04-23.

129 Pressmeddelande om Filippinierna: ICC-CPI-20110830-PR717

https://asp.icc-cpi.int/en_menus/asp/press%20releases/press%20releases%202011/Pages/pr717.aspx.

Hämtad 2020-04-23.

130 Rapport från Utrikesdepartementet, Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Burundi 2015–2016, 26 april 2017, s. 3.

131 Rapport från Utrikesdepartementet, Filippinerna – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer:

situationen per den 31 december 2018, uppdaterad 18 juni 2019, s. 21.

inte får förbli ostraffade. För att göra detta ska en effektiv lagföring säkras nationellt, men även genom ett förstärkt internationellt samarbete. Varje stat har en skyldighet att utöva straffrättslig jurisdiktion över de som begått internationella brott. Den internationella brottsmålsdomstol som upprättats i enlighet med stadgan ska komplettera nationell straffrättslig jurisdiktion.¹³² ICC ska vara ett komplement till nationell straffrättslig jurisdiktion, vilket innebär att domstolen ska ta upp mål när de nationella domstolarna inte vill eller kan ta upp målen, eller om det nationella rättssystemet i fråga anses vara otillräckligt.

3.2.3 Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion

Första artikeln i Romstadgan stadgar att domstolen ska vara en permanent institution som får utöva jurisdiktion över enskilda personer för internationella brott.¹³³ Domstolen har jurisdiktion endast över de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. De internationella brotten är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Dessa brott ska inte preskriberas.¹³⁴ Brotten förklaras ingående i artiklarna 6–8, utom aggressionsbrotten som hänvisar till artikel 121 och 123 i stadgan.

Det är endast brott som begåtts efter den 1 juli år 2002 som omfattas av domstolens jurisdiktion. När en stat ansluter till stadgan efter dess ikraftträdande begränsas domstolens jurisdiktion till de brott som begåtts efter ikraftträdandet för den staten, om inte staten gjort en förklaring i enlighet med artikel 12.3.¹³⁵ Domstolens jurisdiktion innefattar fysiska personer över 18 år som kan bli personligt straffrättsligt ansvariga vid internationella brott.

Det gäller den som begår brottet, beordrar eller anstiftar till brottet, hjälper till med brottet eller någon som på annat sätt medverkar till brottet.¹³⁶

Genom att bli part i Romstadgan godtar staten domstolens jurisdiktion för de internationella brotten som uppräknas i artikel 5. Förutsättningarna för utövande av jurisdiktion är att en eller flera stater är parter i stadgan eller har godtagit domstolens jurisdiktion. Det finns tre grunder som ger ICC jurisdiktion:

§ Gärningen har begåtts på en stadgepartstats territorium.

§ Gärningen har begåtts av medborgare i stat som är stadgepart.

132 Ingress, Romstadgan.

133 Artikel 1, Romstadgan.

134 Artikel 5 och 29, Romstadgan.

135 Artikel 11, Romstadgan och SÖ 2002:59, Nr 59 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen Rom den 17 juli 1998, s. 1.

136 Artikel 25 och 26, Romstadgan.

§ Icke-stadgepart godtar ICC:s jurisdiktion över gärningen och väljer att samarbeta med ICC. ¹³⁷

Dessa fall kan hamna hos ICC på tre olika sätt:

§ En situation där internationella brott begåtts hänskjuts till åklagaren av en stadgepart och det aktuella brottet omfattas av domstolens jurisdiktion.¹³⁸

§ En situation hänskjuts av säkerhetsrådet i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan, eller

§ Åklagarna har inlett utredning om brott som omfattas av domstolens jurisdiktion.¹³⁹ För att situationen ska hamna hos ICC krävs således att den omfattas av domstolens jurisdiktion eller har hänskjutits av säkerhetsrådet. En situation som sker på en icke-stadgeparts territorium, som inte frivilligt godkänt ICC:s jurisdiktion, kan inte hamna hos domstolen om inte säkerhetsrådet har beslutat att hänskjuta frågan till domstolen.

Det finns två förundersökningskamrar i ICC (Pre-Trial Chambers I och II). Generellt sett är det tre domare per mål som beslutar om det finns tillräckliga bevis för att ärendet kan tas till rättegång eller om arresteringsorder ska utfärdas.¹⁴⁰ Beslut av förundersökningskamrarna överklagas till överklagandekammaren (Appeals Chamber).¹⁴¹

3.2.4 Frånträde ur Romstadgan

Artikel 127 ger stadgepart möjlighet att frånträda stadgan genom skriftlig underrättelse till FN:s generalsekreterare. Frånträdet träder ikraft ett år efter det underrättelsen har mottagits och inte senare datum angivits. Staten som frånträder blir inte befriad från förpliktelser som denne fått under tiden staten var stadgepart och frånträdet ska inte heller inverka på samarbete med Domstolen, brottsutredning, förundersökning eller förfaranden, där staten var skyldig att samarbeta som har inletts innan statens frånträdande träder ikraft. Det får inte påverka fortsatt behandling av ärende som redan var aktuellt innan frånträdet aktualiserades.¹⁴²

137 Artikel 12, Romstadgan.

138 Artikel 13 och 14, Romstadgan.

139 Artikel 13 och 15, Romstadgan.

140 https://www.icc-cpi.int/about/judicial-divisions. Hämtad 2020-06-03. Översättningen på Pre-Trial Chamber är i SÖ 2002:59 ”förundersökningskammaren”. I fortsättningen benämns dessa kammare förundersökningskammare I och II, för att efterlikna de engelska namnen.

141 Artikel 18, Romstadgan och https://www.icc-cpi.int/about/judicial-divisions. Hämtad 2020-06-03.

Översättningen till överklagandekammaren är tagen från SÖ 2002:59.

142 Artikel 127, Romstadgan.

3.2.5 Samarbetet mellan Internationella brottsmålsdomstolen och stadgepart

Stadgeparter ska enligt artikel 86 i Romstadgan samarbeta med ICC. ICC har även befogenhet att göra framställningar om samarbete. I de fall en stadgepart inte tillmötesgår domstolens framställning och inte samarbetar kan domstolen fastställa det och skicka frågan till FN:s generalförsamling eller säkerhetsrådet.¹⁴³

Artikel 98 i Romstadgan handlar om samarbete i fråga om hävande av immunitet och samtycke till överlämnande. Tolkningen av denna artikel har lett till konflikter mellan ICC och AU.¹⁴⁴ I artikeln stadgas att:

1. Domstolen får inte göra en framställning om överlämnande eller om bistånd som skulle ålägga den anmodade staten att handla i strid med sina folkrättsliga åtaganden avseende den statsimmunitet eller den diplomatiska immunitet som tillkommer en person eller egendom som tillhör en tredje stat, om domstolen inte först kan erhålla denna tredje stats medverkan för att häva immuniteten.

2. Domstolen får inte göra en framställning om överlämnande som skulle ålägga de anmodade staten att handla i strid med sina åtaganden i enlighet med internationella överenskommelser enligt vilka en sändande stats samtycke krävs för att överlämna en person från den staten till Domstolen, om Domstolen inte först kan erhålla den sökande statens medverkan att ge sitt samtycke till överlämnandet.¹⁴⁵

Överlämnandet av en person till ICC ska ske i enlighet med den överlämnande statens folkrättsliga åtaganden om immunitet och domstolen kan inte kräva att den överlämnande staten ska handla i strid med sina internationella åtaganden. Mellan länder som båda är parter till Romstadgan blir detta inget problem, eftersom båda länderna har godtagit både ICC:s jurisdiktion och ska arbeta gemensamt mot straffrihet. Problemet som artikel 98 berör gäller tredje stater, stater som inte är parter till Romstadgan. Den tredje staten måste samtycka och i praktiken innebär det att icke-stadgeparten är beredd att ge upp sin immunitet. FN:s säkerhetsråd hänskjuter en situation till ICC och ICC får således jurisdiktion att utreda frågan.

Förundersökning inleds och ICC kommer fram till att en arresteringsorder på person X från stat X (tredje stat) ska utfärdas. Person X befinner sig i stat Y som är stadgepart. ICC begär att stat Y ska arrestera person X och skicka denne till ICC. Enligt sedvanerätten har person X rätt till immunitet eftersom hen är statschef och har inte gått med på att denna immunitet bryts, eftersom stat X inte är medlem i Romstadgan. För att situationen ska följa artikel 98 i Romstadgan behöver antingen stat X ge upp sin immunitet eller att det inte strider mot folkrättens regler om immunitet. Om det går att konstatera att immunitet ratione personae bryts

143 Artikel 86 och 87, Romstadgan.

144 Samt Sydafrika, Jordanien, Malawi, DRC och Tchad, vilket kommer att behandlas i avsnitt 3.5.

145 Artikel 98, Romstadgan.

inför internationella domstolar skulle utlämnandet vara i enlighet med artikel 98 och stat Y är skyldig att utlämna person X. Om det istället konstateras att sedvanerätten inte innehåller några undantag för immunitet ratione personae, är inte stat Y skyldig att arrestera person X.

Exempelsituationen ovan försöker förklara vad artikel 98 innebär.

3.2.6 Länder som inte är med i Romstadgan

Av FN:s 193 medlemsländer har 123 stater ratificerat Romstadgan. Det motsvarar 67,3 % av FN:s medlemmar. Det innebär även att 70 stater som är medlemmar i FN inte ännu har valt att gå med i Romstadgan och godkänt ICC:s jurisdiktion över de internationella brotten.¹⁴⁶ Det är vid situationer i dessa länder som säkerhetsrådets hänskjutande till ICC och dess jurisdiktion kan bli problematiskt. Länderna som är medlemmar i FN har alla godkänt FN-stadgan och säkerhetsrådets befogenheter enligt kapitel VII, men har samtidigt valt att inte ansluta sig till Romstadgan.

Sedvanerätt skulle kunna uppnås om Romstadgan fick nästintill universell anslutning.¹⁴⁷ Det är problematiskt att inte fler stater är anslutna till Romstadgan och att vissa som tidigare varit parter väljer att lämna. Om fler stater ansluter sig skulle möjligheterna att åtala personer för de internationella brotten öka. Genom att ratificera Romstadagn accepterar staten att statschefer kan bli föremål för förundersökning och rättegång hos ICC. Det är ett intrång på statssuveräniteten och skulle kunna vara en anledning till att inte fler stater valt att ansluta sig. Samtidigt har folkmordskonventionen 152 anslutna stater,¹⁴⁸ vilket motsvarar 78,7 % av FN:s medlemsländer. Folkmordskonventionen upprättar inte ett mellanstatligt organ, utan ålägger istället skyldigheter för de fördragsslutande parterna.¹⁴⁹ Gissningsvis är det avsägandet av immunitet för statschefer i kombination med ICC:s befogenheter som får stater att välja att inte gå med.

146 Antalet stater i världen varierar beroende på vem du frågar. Vissa stater anses självständiga av vissa länder, men inte av andra. Somliga stater som är medlemmar i FN är inte erkända av alla länder. Exakt hur många stater det finns är inte nödvändigt att veta för denna uppsats. Om stater med begränsad självständighet räknas in kan det finnas upp emot 246 stater i världen. Denna syn på antalet stater skulle innebära att en mindre andel av världens stater är parter till Romstadgan.

147 Se Bring m.fl., s.18. Som exempelvis FN-stadgan och Genève-konventioner om krigets offer har, se Bring m.fl., s. 32.

148 https://www.un.org/en/genocideprevention/genocide-convention.shtml. Hämtad 2020-05-28.

149 Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide) New York den 9 december 1948. Ratificerad av Sverige den 9 maj 1952, The Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide, (Cit: Folkmordskonventionen).