Särskild ersättning till läkare vid serafimerlasarettet för vissa intyg och utlåtanden

På sätt framgår av propositionen nr 272/1937, sid. 63, förklarade sig all­

männa civilförvaltningens lönenämnd icke hava något att erinra mot vissa av karolinska sjukhusets direktion föreslagna höjningar av arvodena för

117

de biträdande läkarna vid serafimerlasarettet, dock endast under förutsätt­

ning, att rätten till ersättning för utfärdande av intyg eller utlåtanden be­

träffande sådana poliklinikpatienter, å vilka bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbete ägde tillämpning, upphävdes. Å sid. 67 i propositionen anförde jag, att Kungl. Majit framdeles torde böra taga frågan under om­

prövning. I skrivelse nr 465/1937 uttalade riksdagen sin anslutning i prin­

cip till lönenämndens förslag och förklarade sig förvänta, att frågan gjor­

des till föremål för närmare utredning och förelädes 1938 års riksdag.

Genom beslut den 30 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit direktionen att, med beaktande av vad i ämnet sålunda anförts, till Kungl. Majit inkomma med utredning om upphävande av rätten till ersättning för utfärdande av ovanberörda intyg och utlåtanden.

I sin skrivelse den 25 november 1937 rörande anslagsäskandena för bud­

getåret 1938/39 inkom direktionen med den anbefallda utredningen.

De intyg, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen utfärdades å serafimer- lasarettets kirurgiska poliklinik, vore, yttrade direktionen, av följande fyra slag:

1) Anmälning sintyg (Intyg I), vilka utfärdades i samtliga fall, då ar­

betsoförmågan varit eller kunde väntas bliva nedsatt. I fallen utan ned­

sättning av arbetsförmågan utfärdades oftast intet intyg, även om den skadade underginge behandling.

2) Fortsättning sintyg (Intyg II), vilka utfärdades mindre ofta, exem­

pelvis örn patienten uppgåve sig omedelbart vara i behov av fortsatt under­

stöd från försäkringsanstalten eller vid mer utdraget sjukdomstillstånd.

3) Slutintyg (Intyg III), vilka efter behandlingens avslutande utfärda­

des, örn något inträffat, som ej funnes angivet å intyg I (exempelvis örn tiden för arbetsoförmåga blivit längre än vad som där angivits). Dess­

utom utfärdades intyg III på särskild begäran av arbetsgivaren eller för­

säkringsbolaget .

4) Invalidiietsintyg (med en ingående beskrivning av den skadades be­

stående och objektiva symptom samt ibland med ett utlåtande örn besvä­

rens samband med olycksfallet), vilka utfärdades dels i samband med intyg III i händelse kvarstående men förelåge, dels på särskild begäran av för­

säkringsbolag, då ändring i arbetsförmågans nedsättning efter viss tid (efter 1—2—3 år) kunde beräknas hava inträtt.

Direktionen hade berett riksförsäkringanstalten och de ömsesidiga social­

försäkringsbolagens förening tillfälle att yttra sig i ämnet. Såväl riksför- säkringsanstalten som nämnda förening avstyrkte ett slopande av före­

varande ersättning. Beträffande motiveringen härför torde få hänvisas till den i propositionen nr 103/1938 intagna redogörelsen, sid. 22 ff.

I anslutning till och med instämmande i huvudsak i vad riksförsäkrings- anstalten och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens förening anfört framhöll direktionen för sin del såsom skäligt och önskvärt, alt behörig hänsyn toges till läkarnas i vårt land hittills sanktionerade rättighet att för avgivande av intyg av förevarande slag erhålla viss ersättning. En föränd­

Kungl. May.ts proposition Nr 206.

118

ring härutinnan för serafimerlasarettets och karolinska sjukhusets läkare skulle försätta dessa i en ogynnsam särställning i förhållande till läkarna vid andra sjukhus i landet, vilka senare enligt sjukhusstadgan ägde rätt till sådan ersättning. Frågan torde böra ses i ett vidare sammanhang och gälla rättigheten i allmänhet för läkare vid landets sjukvårdsinrättningar att uppbära ersättning för olika slag av intyg. Direktionen ville vidare erinra om att såväl de särskilda sakkunniga som direktionen vid den senaste löne­

regleringen för serafimerlasarettets läkare utgått ifrån att rätten till ersätt­

ning för intyg skulle kvarstå.

Direktionen hade sålunda vid övervägande av frågan icke funnit skäl föreligga för upphävande av rätten till ersättning.

Ledamoten av direktionen, statskommissarien Tottie hade vid direktio­

nens sistnämnda förslag anmält skiljaktig mening och anfört:

Då ersättningen för utfärdande av intyg eller utlåtanden beträffande poli­

klinikpatienter i allmänhet borde ingå i den gottgörelse, som av vederbö­

rande sjukhus uttoges och icke ersattes i annan ordning, måste reservanten ansluta sig till ett av allmänna civilförvaltningens lönenämnd framställt förslag beträffande ersättning för intyg eller utlåtanden av nu ifrågava­

rande slag. Enligt reservantens mening borde lasarettet äga uppbära ersätt­

ning för ifrågavarande intyg eller utlåtanden och vederbörande läkare i stäl­

let erhålla den ökning i arvodet, som kunde anses motiverad med hänsyn till det arbete, som kunde anses åvila honom med utfärdande av intyg och utlåtanden av detta slag. Direktionen torde i så fall böra fastställa en taxa för dessa intyg och utlåtanden. Ett särskilt skäl att icke vid den lönereglering, varom nu vore fråga, bibehålla denna rätt till ersättning läge dessutom i den omständigheten, att ersättningar av ifrågavarande slag nu utginge synnerligen ojämnt och föranledde, att en läkare, som handhade utfärdandet av dylika intyg, ofta komme i en ur ekonomisk synpunkt väsentligt gynnsammare ställning än den, som icke sysslade med dylikt ar­

bete, men hade en ur sjukvårdens synpunkt minst lika värdefull uppgift att fylla. Tidigare vunna erfarenheter utvisade även, att lasarettet måste genom lämnande av personligt lönetillägg kompensera mistningen av spor- telinkomster av likartat slag. Härtill komme, att, enligt vad som framginge av den till direktionen lämnade utredningen, vid lasarettet anställd personal brukade tagas i anspråk för arbete i samband med intygens utfärdande. Det syntes lämpligare, att denna personal utförde sådant arbete i tjänsten och mot ersättning enligt för personalens avlöning fastställda allmänna grun­

der och icke vid sidan av tjänsten efter avtal med vederbörande läkare.

Den anordningen syntes kunna i detta fall vidtagas, att direktionen, för den händelse rätten till ersättning nu upphävdes, erhölle bemyndigande att i samråd med vederbörande försäkringsinrättningar på lämpligt sätt ordna denna angelägenhet och av dem uppbära den gottgörelse, som kunde anses skälig för arbetet i fråga. Emellertid syntes det nu behandlade spörsmålet äga en vidare betydelse och i viss mån beröra frågan örn ersättning för in­

tyg i allmänhet.

Statskontoret anslöt sig till den av reservanten uttalade meningen.

T omförmälda proposition nr 103/1938, sid. 29, anförde jag bland annat:

Kungl. Marits 'proposition Nr 306.

119

För egen del hade jag kommit till den uppfattningen, att de övervä­

gande skälen talade för ett avskaffande av nämnda ersättningar i deras nuvarande form. Jag anslöte mig alltså till den ståndpunkt, som kommit till synes i 1937 års riksdags förutnämnda uttalande i ämnet. Det vore visserligen sant, att genom en sådan åtgärd läkarna vid ifrågavarande statliga sjukvårdsinrättningar — min uppfattning att dylika ersättningar till de enskilda läkarna icke borde utgå gällde även karolinska sjukhuset

— skulle försättas i en annan ställning än läkarna vid andra sjukhus i lan­

det, men det syntes mig riktigt, att staten vid sina sjukhus även i fråga örn läkarpersonalen tillämpade ersättningsprinciper, som anslöte sig till vad som gällde inom andra statliga verksamhetsområden och som kunde tjäna de övriga sjukhusen i vårt land till förebild.

Enligt min mening borde emellertid de vid sjukhuset nu anställda lä­

kare, som uppbure ifrågavarande ersättningar, komma i åtnjutande av dem efter oförändrade grunder, så länge de innehade sina nuvarande be­

fattningar. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att efter förslag av sjukhusdirektionen meddela de bestämmelser i övrigt rörande avveck­

lingen av ifrågavarande ersättningssystem, som kunde befinnas erforder­

liga. De förslag, som framlagts av reservanten inom direktionen, torde härvid kunna tagas till utgångspunkt. Vid den fortsatta utredningen av detta spörsmål syntes jämväl böra tagas under övervägande, huruvida icke motsvarande åtgärder borde vidtagas i fråga om ersättning för likartade intyg och utlåtanden inom övriga socialförsäkringsgrenar och enligt mili- tärersättningsförordningen. Därest så befunnes påkallat, torde Kungl. Majit böra meddela erforderliga bestämmelser jämväl i sistberörda hänseenden.

I skrivelse nr 174/1938 uttalade riksdagen, bland annat, att riksdagen delade min uppfattning, att den vissa av lasarettets läkare nu tillkommande rätten till särskild ersättning för utfärdande av ifrågavarande intyg och utlåtanden borde avskaffas i sin nuvarande form, dock med rätt för de läkare, som nu uppbure sådan ersättning, att komma i åtnjutande därav enligt oförändrade grunder, så länge de innehade sina nuvarande befatt­

ningar. Vidare framhöll riksdagen, att det vore önskvärt, att den fortsatta utredningen i ämnet toge sikte jämväl på spörsmålet, huruvida icke mot­

svarande åtgärder borde vidtagas i fråga örn ersättning för likartade in­

tyg och utlåtanden inom övriga socialförsäkringsgrenar och enligt militär- ersättningsf örordningen.

I utlåtande den 1 juli 1938 över en av Sveriges yngre läkares förening gjord anhållan örn anstånd tills vidare med avgörandet av frågan örn av­

skaffande av förevarande slag av ersättningar, vidhöll lönenämnden sin i det föregående uttalade mening, att rätten till sagda ersättningar borde upphävas.

Lönenämnden uttalade sig emellertid för den uppfattningen, att vid riksdagsbehandlingen av ifrågavarande spörsmål avsetts, att kompensation i någon form skulle tillkomma den berörda läkarpersonalen, för den hän­

delse den nuvarande rätten till ersättning upphävdes. Lönenämnden fann det emellertid erforderligt, att en närmare utredning komme till stånd rö­

rande den lämpligaste formen för cn dylik ersättning, varvid särskilt syn­

Kungl. May.ts proposition Nr 206.

120

tes böra undersökas vilka ersättningsbelopp, som enligt dittillsvarande er- sättningsgrunder utgått till de berörda läkarna. Utredningen syntes även böra avse försäkringsinrättningarnas gottgörelse till sjukhuset för avgivna intyg och utlåtanden. I överensstämmelse med vad som förutsatts av statsmakterna vid frågans behandling, syntes jämväl böra övervägas, vilka åtgärder som borde vidtagas i fråga om ersättningar för likartade intyg och utlåtanden inom övriga socialförsäkringsgrenar och enligt militärer- sättningsförordningen.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juli 1938 anbefallt direktionen att verkställa utredning av frågan örn avveckling av ovanberörda ersätt­

ningssystem, varvid särskilt borde beaktas vad lönenämnden i nyssnämnda yttrande anfört, har direktionen i skrivelse den 11 november 1938 fram­

lagt utredning och förslag i ämnet.

Direktionen har inledningsvis framhållit, att ifrågavarande intyg äro dels sådana, som utfärdades beträffande poliklinikpatienter, skadade under sådana omständigheter att lagen örn försäkring för olycksfall i arbete ägde tillämpning (olycksfallsintyg), dels ock likartade intyg och utlåtanden inom övriga socialförsäkringsgrenar och enligt militärersättningsförordningen.

_ Olycksfallsintyg en. Till en början ville direktionen framhålla, att rätten till nu ifrågavarande ersättningar gällde ej blott de läkare vid poliklini­

kerna och röntgenavdelningen, som i avlöningsstaterna benämndes biträ­

dande läkare, utan även underläkarna.

Av vad som förekommit vid frågans behandling syntes direktionen kunna dragas den slutsatsen, att statsmakterna icke ställt sig avvisande till tanken på en kompensation i form av höjd avlöning för vissa läkar­

tjänster, men att denna finge avvägas med hänsyn till vad som vore moti­

verat av det arbete, som kunde anses åvila vederbörande med utfärdande av intygena och utlåtandena av ifrågavarande slag, varvid ock finge göras en jämförelse med andra läkare vid lasarettet, som icke sysslade med dylikt arbete, men hade en ur sjukvårdens synpunkt lika värdefull uppgift att fylla.

Direktionen hade i sin omförmälda skrivelse den 25 november 1937 an­

fört vissa siffror, beräknade på grundval av anteckningar å journalkorten, angående antalet vid kirurgiska polikliniken och ögonpolikliniken utfär­

dade intyg för år 1936. Direktionen återgåve nedan samma siffror, komplet­

terade med beräknat ersättningsbelopp för invaliditetsintyg samt siffror rörande ersättning till röntgenavdelningens läkare. Därutöver angåves mot­

svarande siffror för år 1937.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 206.

Kungl. Majlis proposition Nr 206. 121

År 1936 År 1937

Avdelning och intygsslag Antal

intyg och utlåtanden

å kr. Summa

kr.

Antal intyg och;

utlåtanden

å kr. Summa

kr.

Kirurgiska poliklinikens manliga avdelning.

Intyg I ... 1,972 4 7,888 2,405 4 9,620 1,522

53

3 4,566

530

1,968 36

3 5,904

360

Invaliditetsintyg... 10 10

Summa 3,547 12,984 4,409 15,884

Kirurgiska poliklinikens kvinnliga avdelning.

Intyg I ... 715 4 2,860 924 4 3,696

Intyg II och III ... 634 3 1,902 723 3 2,169

Invaliditetsintyg... 7 10 70 15 10 150

Summa 1,356 4,832 1,662 6,015

Ögonpolikliniken.

Intyg I ... 127 4 508 329 4 1,316

Intyg II och III ... 33 3 99 31 3 . 93

Invaliditetsintyg... 7 10 70 5 10 50

Summa 167 677 365 1,459

Röntgenavdelningen... 960 10 9,600 970 10 9,700

Ersättningen för invaliditetsintygen vore en medelsiffra.

Frågan rörande vilka ersättningsbelopp, som enligt hittillsvarande er- sättningsgrunder utgått till vederbörande läkare, vore, åtminstone vad kirurgiska polikliniken beträffade, vansklig att besvara, emedan anteck­

ningar i sådant avseende ej funnes. Kirurgiska polikliniken vore såsom ovan syntes delad på en manlig och en kvinnlig avdelning. Under normala för­

hållanden kunde beräknas, att den biträdande läkaren under sex månader skötte den manliga avdelningen och under tre månader den kvinnliga.

Under återstående tre månader skulle han som regel vara tjänstledig dels för uppehållande av överläkartjänst, dels för åtnjutande av semester (30 dagar). Vid ett sådant förhållande och under antagande, att ersättningen fördelade sig jämnt under året, skulle på den biträdande läkaren vid ki­

rurgiska polikliniken efter medeltalet för ovan angivna tvenne år kunna beräknas komma ett ersättningsbelopp för olycksfallsintyg av 8,560 kro­

nor under ett år eller i genomsnitt per tjänstgöringsmånad 950 kronor.

På underläkaren-amanuensen skulle under anförda förhållanden och under förutsättning dels att han erhölle förordnande som vikarie under biträ­

dande läkarens ledighet, dels ock åtnjöte en månads semester, komma ett

122

ersättningsbelopp för olycksfallsintyg av 9,456 kronor eller 860 kronor per tjänstgöringsmånad. Vad här i fråga om ersättningsbeloppens fördel­

ning på läkarna vid kirurgiska polikliniken anförts, skulle således gälla personen och såsom normala beräknade förhållanden. Fördelades åter er­

sättningsbeloppen på tjänsterna, vilket i detta sammanhang syntes rikti­

gast, och lika för båda gjorde detta, beräknat efter medeltalet för de båda angivna åren, för vardera tjänsten cirka 9,900 kronor för år eller 825 kro­

nor för månad.

Beträffande ögonpolikliniken hade biträdande läkaren därstädes upplyst, att han under senaste året endast undantagsvis utfärdat olycksfallsintyg.

Ersättningsbeloppet skulle sålunda kunna fördelas lika på de båda underlä­

kartjänsterna och gjorde detta efter medeltalet av ovan för åren 1936 och 1937 angivna siffror cirka 500 kronor för år eller cirka 45 kronor per månad för vardera av de två underläkartjänsterna.

I fråga om röntgenavdelningen utfärdade som regel den biträdande läka­

ren olycksfallsintygen. Medelinkomsten för dylika intyg (utlåtanden) de ovan angivna två åren uppginge sålunda för berörda tjänst till 9,650 kro­

nor eller cirka 800 kronor per månad.

Sammanfattat skulle alltså fördelningen av ersättningsbeloppen för olycksfallsintygen under ovan angivna tvenne år kunna beräknas vara i

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 206.

medeltal för år:

på biträdande läkartjänsten vid kirurgiska polikliniken . kronor 9,900

» » » » ögonpolikliniken... » —

» » » » röntgenavdelningen.... » 9,650

» en underläkare-amanuenstjänst vid kirurgiska polikli­

niken ... » 9,900

» en underläkartjänst vid ögonpolikliniken... » 534

» » underläkare-amanuenstjänst vid ögonpolikliniken. . » 534 Härtill borde anmärkas, att underläkare-amanuenstjänsten vid kirurgiska polikliniken i regel innehades endast ett år av samma person.

Beträffande försäkringsinrättningarnas gottgörelse till sjukhuset för av­

givna intyg och utlåtanden funne direktionen med hänsyn till att antalet intyg beträffande här ifrågavarande patienter varierade från ett till två eller flera för person, och med hänsyn till förhållandena vid andra sjuk­

hus lämpligast, att ingen ändring i nuvarande av medicinalstyrelsen fast­

ställda taxa gjordes i förevarande sammanhang.

Direktionen finge i detta sammanhang påpeka, att det i riksdagens skrivelse 174/1938 använda uttrycket »dock med rätt för de läkare, som nu uppbära sådan ersättning, att komma i åtnjutande därav enligt oförändrade grunder, så länge de innehava sina nuvarande befattningar»

givit anledning till tvekan örn huru vitt det skulle tolkas. Lasarettets under­

ordnade läkare förordnades enligt gällande reglemente på viss tid, som ej utan Kungl. Maj:ts medgivande finge överstiga tre år i sänder. I praktiken hade detta i allmänhet tillämpats så, att underläkare förordnats på ett år i sänder och biträdande läkare på tre år i sänder. Den biträdande läka­

rens vid röntgenavdelningen förordnanden — han förordnades av kans­

lern för rikets universitet såsom biträdande lärare och vore i sådan egen­

skap skyldig tjänstgöra som biträdande läkare vid serafimerlasarettet — gällde emellertid endast ett år i sänder. En formell tolkning av berörda uttryck syntes innebära, att nuvarande befattning gåves betydelsen nu­

123

varande förordnande. Direktionen ansåge emellertid, att uttrycket borde kunna tolkas efter sin ordalydelse och sålunda gälla även vid ett förnyat förordnande å samma befattning.

Direktionen hade jämväl att avgiva de förslag, vartill utredningen an- såges böra föranleda. Beträffande olycksfallsintygen skulle direktionen ge­

nom det ovan anförda kunna sägas hava intagit den ståndpunkten, att någon kompensation utöver den av statsmakterna direkt utsagda vid bort­

tagande av rätten för vissa underordnade läkare att uppbära ersättning för utfärdande av olycksfallsintyg eller därmed jämställda utlåtanden icke vore motiverad. Härtill ville direktionen tillägga, att vad direktionen ovan anfört och de slutsatser, som därav skulle kunna dragas, grundade sig på en strängt formell tolkning av innebörden i riksdagens beslut. Direktionen ansåge det emellertid icke oberättigat att på grund av vad som förekom­

mit vid frågans behandling draga den slutsatsen, att riksdagen icke av­

sett att helt borttaga den inkomst, läkarna haft genom utfärdande av här ifrågavarande intyg. Att nu på grundval av siffror från endast två år, dess­

utom från en högkonjunktursperiod, vidtaga en höjning av de fasta arvo­

dena för vissa biträdande läkare och några få underläkare och samtidigt ålägga dem att utan särskild ersättning utfärda intyg, varom här vore fråga, funne direktionen icke lämpligt. Härvid syntes hänsyn böra tagas dels till karolinska sjukhusets förestående öppnande och de konsekvenser, som därav kunde uppstå i fråga örn besöksfrekvensen vid serafimerlasarettet m. m. — statsmakternas beslut skulle ju ock få tillämpning å karolinska sjukhuset — dels ock till att frågan örn ersättning för intyg av här berörda och annan art torde bliva föremål för utredning i ett vidare sammanhang genom 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga. Däremot skulle kunna tänkas, att lasarettet skulle inkassera ifrågavarande ersättningar och sedan till vederbörande läkare utbetala, vad på dem ankomme. Så skedde nu beträffande ersättningen för de utlåtanden, som av vederbörande läkare utfärdades i anslutning till verkställd röntgenundersökning. En motsvarande anordning beträffande de intyg, som utfärdades av läkarna vid poliklini­

kerna, skulle visserligen vålla ett ej oväsentligt merarbete i redovisnings- och administrativt hänseende, men å andra sidan skulle härigenom mar­

keras, att intygen utfärdades genom lasarettet och vinnas samma kontroll, som redan nu tillämpades beträffande avgifterna för verkställda röntgen­

undersökningar. Ej heller kunde bortses från att sjukhusets personal — sjuksköterskor och kanslipersonal — i viss utsträckning toges i anspråk för arbete i samband med ifrågavarande intygs utfärdande samt att lasa­

rettet avlönade nämnda personal, varjämte lasarettet nu gäldade vissa expenskostnader. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes det vara skä­

ligt, att av den gottgörelse, som härflöte från intygen, viss del tillf olle lasa­

ligt, att av den gottgörelse, som härflöte från intygen, viss del tillf olle lasa­

In document Kungl. Mårds proposition Nr Nr 206. (Page 116-138)