2. Teori och tidigare forskning
2.10. Samhället och mäns våld mot kvinnor
Genom att beskriva fenomenet mäns våldsanvändning som ett målinriktat handlande hoppas jag att det framstår som rimligt för läsaren att i nästa steg fokusera på förutsättningarna för att mäns våld ska kunna vara framgångsrikt. Dessa förutsättningar är den könade samhälleliga strukturen.
För att förstå hur mäns våld mot kvinnor i intima relationer kan vara fram-gångsrikt krävs, enligt min uppfattning, ingen sofistikerad begreppsapparat för att beskriva den samhälleliga könade strukturen. Det räcker att nämna att heterosexuella parrelationer i moderna samhällen präglas av mycket liten insyn från såväl omgivningen på mikronivå (privata relationer som grannar, vänner, släktingar) som olika myndigheter som polis och rättsväsende, soci-altjänst (inklusive familjerätten), eller organisationer som män och kvinnor ingår i (arbetsplatser, organisationer, skolor etc.). Uppfattningar om vad som är rimligt att tala om när det gäller ens egna erfarenheter av heterosexuella parförhållanden präglas i stor utsträckning av distinktionen offentligt/privat. Kunskaperna om andra människors heterosexuella parförhållanden blir alltså begränsade av att dessa uppfattas som privata och därför inte rimliga att tala öppet om.
Lagar om våld inom äktenskapet speglar allmänt spridda attityder till så-dant våld och därmed till vad äktenskap innebär. Numera finns i lagen inga särskilda undantag för våld inom äktenskapet, men för inte så länge sedan fanns det sådana undantag och ändringarna i lagstiftningen kan i vissa avse-enden föregå ändringar i den allmänna synen på äktenskap. Lagarna sätter gränser för myndigheters (rättsväsendets, polisens samt andra myndigheters) verksamhet, men i varje konkret möte mellan en våldsutsatt kvinna och myn-dighetsutövande tjänstemän finns ett betydande handlingsutrymme där tjäns-temännens attityder till mäns våld mot kvinnor spelar roll. Mannens rätt att fysiskt bestraffa hustrun upphörde 1864, mäns rätt att tvinga sig till sex med hustrun upphörde 1965, kvinnomisshandel föll under allmänt åtal 1982, lagen
35Lennart Rammer, ”Kvinnor som offer för våldsbrott med dödlig utgång”, i Kerstin Sjeldrup red., Kvinnomisshandel , ss. 61–82 (JÄMFO, 1989), s. 68f
om kvinnofrid, som trädde i kraft 1998, innebär att handlingar som är ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och syftar till att sänka hennes självkänsla blir brottsliga. Polisen gör dock inte alltid en anmälan när de misstänker att en man utsatt en kvinna för våld, utan frågar istället ofta
kvinnan om hon vill göra en anmälan.36 I Maria Erikssons avhandling ges
ett exempel på hur myndighetspersoner (familjerättssekreterare) som blivit vittne till att mannen slagit kvinnan underlåter att anmäla detta till polisen, inte heller vill ha någon uppfattning om kvinnan borde eller inte borde göra en anmälan, och i förhör med åklagare stödjer mannens berättelse (som gick ut på att det var fråga om en demonstration av vad han gjort tidigare), vil-ket ledde till att kvinnans polisanmälan inte ledde till att åtal väcktes mot
mannen.37
Vad som spelar roll i en faktiskt situation där en man kan välja att använda våld eller att göra något annat, är vilka reaktioner han, utifrån tidigare gjorda erfarenheter, kan förvänta sig av sin omgivning, från kvinnan och av andra som kan få kännedom av hans våldsanvänding.
Margareta Hydén beskriver i sin bok Kvinnomisshandel inom äktenskapet:
mellan det omöjliga och det möjliga en situation där en man skäller ut en
kvinna på en offentlig plats. Mannen är mycket hotfull och de människor som blir åskådare till detta upplever det som väldigt obehagligt och överväger att gripa in till kvinnans försvar. Någon av åskådarna utbrister att “det där är herr och fru Johansson”, och med ens förändras åskådarnas tolkning av vad som sker, ett ingripande är inte längre aktuellt, och mycket av den sympati som inledningsvis fanns för kvinnan upphör och man tycker att de kunde väl bråka hemma istället. Hydén skriver:
En man som uppträder hotfullt mot en okänd kvinna överträder de regler för aggressiva utbrott som vår kultur föreskriver. Visar det sig att han är kvinnans make har han dock inte begått samma regelbrott. Annorlunda uttryckt: Det är värre om en man
uppträ-der hotfullt mot en annan mans hustru än mot sin egen.38
Äktenskapet, eller mer generellt, heterosexuella parrelationer är alltså en institution som utgör en tolkningsram för hur legitimt eller illegitimt mäns våldsamma eller hotfulla beteende är. Poängen med Hydéns tankeexperiment är inte att toleransen för mäns hotfulla eller våldsamma handlingar mot
kvin-36
Magnus Lundberg, Kvinnomisshandel som polisärende: Att definiera och utdefiniera (So-ciologiska institutionen, Lunds universitet, 1998)
37
Maria Eriksson, I skuggan av pappa: familjerätten och hanteringen av fäders våld , Dok-torsavhandling, Uppsala universitet, Förlags AB Gondolin (2003), s. 129-131
38
nor utom äktenskapet är särskilt låg,39men att toleransen är högre för mäns våld mot kvinnor inom ramen för äktenskapet än utom detsamma.
Kvinnofridsbrottet utgör, i den utsträckning som Hydén har rätt i att ac-ceptansen för våld är lägre inom än utom äktenskap, en radikal förändring när det gäller förhållandet mellan lag och mäns våld i familjen. Successivt har de olika undantag från det generella förbudet att använda våld tagits bort, till exempel undantaget mot förbudet mot våldtäkt som togs bort 1965, och undantaget för barnaga som togs bort 1979, men kvinnofridsbrottet innebär att handlingar som var för sig inte skulle vara brottsliga i en annan kontext blir brottsliga om de upprepas inom ett heterosexuellt parförhållande. Det är dock inte självklart att sådana handlingar i och med införandet av kvinno-fridsbrottet kommer att uppfattas som våld.
Vilka reaktioner en man kan förvänta sig om han väljer att använda våld är inte enbart beroende av omgivningens föreställningar om vad som är våld och hur man bör reagera på våld, även om de utgör en viktig del av den struktur jag här försöker beskriva.
Kvinnans och andras faktiska möjligheter att handla beror givetvis i hög grad på vilka medel som står till buds. Utan att bli alltför fantasifull räcker det, tror jag, att påminna om hur tillgång till pengar och olika former av teknisk utrustning, alltifrån vapen av olika former till utrustning för över-vakning och larm etc., kan - eller skulle kunna - göra en enorm skillnad för kvinnors säkerhet. Andra, mer sociala eller kollektiva, former av ”medel” för att reagera på våld utgör kvinnojoursrörelsen.
Om man jämför kvinnors möjligheter att reagera på mäns våld med barn som utsätts för våld av sina pappor innebär förstås existensen av en
kvinno-joursrörelse en enorm skillnad till kvinnornas fördel.40 På andra sätt tenderar
barnen att prioriteras, till exempel finns en plikt för många myndigheter att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att barn utsätts för våld i hemmet och en struktur för tvångsomhändertagande av minderåriga. Någon anmäl-ningsplikt, eller för den delen struktur för tvångsomhändertagande, finns inte när det gäller vuxna kvinnor som utsätts för våld i ett parförhållande.
Det sätt som samhället, det statliga rättsväsendet tillsammans med de kom-munala familjerättsavdelningarna inom socialtjänsten, kommit att hantera vårdnadstvister är också en del av den samhälleliga könade strukturen. De radikala förändringar som skett i Sverige under de senaste 25-30 åren på det-ta område innebär att det är mycket osannolikt att en kvinna som har barn tillsammans med en man som har utsatt henne för våld kan undgå att, så länge
39Ett av resultaten i undersökningen Slagen Dam är just att omfattningen av mäns våld och kränkningar mot kvinnor utanför sexuella relationer är högre än förväntat.
40Jag vill inte med detta förringa betydelsen av till exempel BRIS, utan enbart peka på institutionernas betydelse för den samhälleliga könade strukturen.
barnen är omyndiga, ha regelbundna kontakter med mannen och i någon me-ning förhandla med honom om vilka tider barnen ska vara hos respektive förälder och i vilken utsträckning mannen (som oftast har barnen mindre än hälften av tiden) ska ersätta kvinnan ekonomiskt.
Andra viktiga delar i den struktur som män och kvinnor har att förhålla sig till genom sina handlingar, är vilka administrativa kategorier som står myndigheter till buds när det gäller att klassificera en händelse, en situation eller en människa. Jag tänker till exempel på hur polisen numera kommit att använda kategorin ”brott mot kvinna”, och vilken förändring i bemötande från rättsväsendets sida sådana nya eller ändrade kategoriseringar kan innebära. Tidigare använde polisen begreppet lägenhetsbråk, vilket kan man förmoda, tenderade att styra mot insatser som fick bråket att upphöra, snarare än insatser som skyddar kvinnor.
Det är inte mitt ärende här att göra en systematisk genomgång av vad i den samhälleliga könade strukturen som gör det möjligt för män att tjäna på att använda våld mot kvinnor i heterosexuella parrelationer, och hur en samhällelig struktur som gjorde att män skulle förlora på att använda våld skulle kunna se ut. Jag kan bara hoppas att resultaten av min undersökning kan bidra till en sådan analys och politiskt arbete för att förändra den sam-hälleliga könade strukturen. Teoretiskt är min ambition att kunna förankra utgångspunkterna att män som använder våld och kvinnor som utsätts för våld är rationella, det vill säga begripliga, i en modell som inte förblir helt cirkulär utan, åtminstone principiellt, prövbar. Låt mig rekapitulera och för-tydliga resonemanget: Även om utgångspunkten ”mäns våld mot kvinnor är rationellt” för mig varit av tämligen axiomatisk karaktär kan och måste jag försöka visa att den på olika sätt kan relateras till (mer) prövbara satser. Jag har skissat på de vinster som män kan uppnå genom att använda våld mot kvinnor och också hänvisat till studier som visat att mäns användning av våld är kontrollerad. Jag har också hänvisat till Eva Lundgrens forskning som visar att våldsanvändning förändrar våldsanvändaren, vilket kräver ett processuellt perspektiv där mäns användning av våld kan förändras från att vara ett me-del till att bli ett mål. Även efter denna nyansering av utgångspunkten måste man kunna föreställa sig vad det innebär att den nyanserade utgångspunkten är falsk.
Vad skulle det innebära att ”den samhälleliga könade strukturen är sådan att män inte tjänar på att använda våld”? Det skulle innebära att de negativa konsekvenserna för männen skulle överstiga fördelarna som män kan få av våld. Hur kan man pröva om så är fallet eller inte?
För att det ska vara möjligt att pröva denna tes, måste man kunna opera-tionalisera vad det innebär att män tjänar på att använda våld, vilket i sin tur kräver jämförelser mellan vad män tror och hoppas ska ske om de väljer
att använda våld i stället för att inte använda våld jämfört med som faktiskt sker när män väljer att använda våld och när (andra) män väljer att inte använda våld. Vidare måste man kunna hantera skillnader mellan olika män och skillnader mellan olika situationer för samma man, en del män kan förstås (ibland) förlora på att använda våld och andra män kan (ibland) vinna på att använda våld. Nackdelerna som våld kan medföra för män måste också värde-ras helt olika för män i skilda situationer. Två viktiga nackdelar som våld kan leda till ur männens perspektiv är att kvinnan separerar och straff från rätts-väsendets sida. Hur stor nackdel en separation innebär beror förstås på en rad omständigheter, till exempel hur gärna mannen vill leva i ett heterosexuellt förhållande och om han lyckas etablera ett nytt heterosexuellt förhållandet efter separationen. Vad gäller straff från rättsväsendets sida drabbar de helt olika beroende på mannens tidigare erfarenheter. För en arbetslös man som redan suttit i fängelse innebär ett fängelsestraff mycket mindre än för en per-son med ett välbetalt och aktat arbete, som han kan riskera att förlora om
han döms för ett våldsbrott.41 Det hela kompliceras förstås ytterligare av att
mannen kan använda våld och hot för att förhindra både att kvinnan separe-rar och att kvinnan gör en polisanmälan och samarbetar med rättsväsendet, och att mannens försök att förhindra detta kan misslyckas och göra straffet hårdare.