Skrivhändelser, skrivhandlingar och

skrivpraktiker formas tar jag utgångspunkt i de skrivhändelser som aktualiseras i den dagliga undervisningen. Skrivhändelser utgörs av de observerbara tillfällen, då elever och lärare skriver med hjälp av olika resurser och redskap. Begreppet skrivhändelse förstås i linje med Bartons (2007) definition av ”literacy event” som ”activities where literacy has a role” (s. 37). Skrivhändelser är därmed starkt kopplade till situationskontexten, deltagarna, sammanhanget, resurser, redskap, aktiviteter och handlingar. I en skrivhändelse

74

ingår olika skrivhandlingar som har ett uttalat syfte. Vilka skrivhandlingar som aktualiseras och hur de texter som blir resultatet ska tolkas, avgörs av sammanhanget. Skrivhändelser är alltså etnografiskt observerbara, i situationer när det skrivs, eller där skriftspråket spelar roll, till skillnad från skrivhandlingar som blir synliga genom sammanhanget och de texter som skrivs. Enligt Berge (1988) innebär skrivhandlingar att agera genom text i riktning mot ett syfte. Ett konkret exempel är en vanlig klassrumssituation som innebär att elever antecknar under lärarens genomgång. Den direkt observerbara skrivhändelsen består i att eleverna skriver. Däremot vad de skriver och vad det har för syfte blir synligt genom texten och kontexten. Skrivhandlingar skiljer sig på det sättet från skrivhändelser genom att de blir synliga som text och genom en ekologiskt grundad förståelse av det kontextuella sammanhanget. När skrivhändelser och skrivhandlingar upprepas framträder ett mönster för hur skrivande används i ett specifikt sammanhang: skrivpraktiker.

Skrivpraktiker ska förstås som de sociala sammanhang där skrivande används och som formas och utvecklas över tid genom hur det används i ett bestämt sammanhang, eller vad Barton och Hamilton (1998) kallar för domäner, som de beskriver som:

Domains are structured, patterned contexts within which literacy is used and learned. Activities in these domains are not accidential or randomly varying: there are particular configurations of literacy practices and there are regular ways in which people act in many literacy events in particular contexts. (s. 10)

I olika skrivpraktiker utvecklas specifika normer, attityder och värderingar, som ser olika ut beroende på till vad, varför och hur skrivandet används. I avhandlingen undersöks praktiker med fokus på elevers och lärares skrivande och skrivpraktiker. Praktik- begreppet innefattar inte enbart händelser och handlingar, utan även hur man talar om, ser på och förhåller sig till skrivande: ”lived, talked, enacted, value-and-belife-laden practices” (Gee 2015, s. 3). Relationen mellan när skrivandet används, hur det används, i vilka situationer och sammanhang samt vilka texter det resulterar i

75 beskrivs av Barton och Hamilton (1998) som ”a social theory of literacy”:

Texts are a crucial part of literacy events and the study of literacy is partly a study of texts and how they are produced and used. These three components, practices, events and texts, provide the first proposition of a social theory of literacy, that: literacy is best understood as a set of social practices; these are observable in events which are mediated by written texts. (s. 5)

Barton och Hamilton understryker alltså nödvändigheten i att förstå den oupplösliga relationen mellan texter och skrivhändelser/ skriv- handlingar för att kunna beskriva och förstå hur skrivpraktiker formas i en specifik kontext. Skrivpraktiker inbegriper även människors medvetenhet om och skapandet av kulturella normer, vilket har betydelse för hur de skriver i en viss kontext. Barton (2007) skriver:

Together events and practices are two basic units of analysis of the social activity of literacy. Literacy events are the particular activities where literacy has a role; they may be regular repeated activities. Literacy practices are the general cultural ways of utilizing literacy which people draw upon in a literacy event. (s. 37)

Skrivhändelser och skrivpraktiker är på det sättet nära förbundna med varandra. Förståelsen av skrivpraktiker blir möjlig genom studier av konkreta läs- och skrivhändelser som delar av sociala praktiker.

4.3.3.1 Kritiken mot New Literacy Studies

Med ett fokus på sociala aspekter i relation till skriftbruk, snarare än psykologiska och kognitiva, har NLS fått ett betydande genomslag i forskningen inom fältet, vilket i svensk forskning syns i avhandlingar inom bland annat Smdi. Den kritik som har riktats mot NLS handlar just om forskningens fokus på den sociala kontexten och praktikerna, som kritikerna menar, drar uppmärksamheten från texterna och analys av texter, samt från betydelsen av semiotiska resurser och fysiska redskap. Vidare

76

kritiseras de för att inte tillräckligt uppmärksamma skrivandets materiella förutsättningar (se t.ex Brandt & Clinton 2002). I min undersökning vore det till exempel, otänkbart att bortse ifrån betydelsen av att eleverna får tillgång till var sin Ipad, eftersom det utökar den repertoar av redskap och resurser som de har tillgång till. Karlsson (2011) menar att samtliga aspekter, materiella, sociala och semiotiska är viktiga för att fullt ut förstå vilka skrivkulturer som etableras genom skriftbruket och de texter som det utmynnar i.

Jag uppfattar kritiken som att det saknas ett medieekologiskt perspektiv på skrivande inom NLS som alltså inte beaktar att också skrivandets redskap är betydelsebärande. Under inflytande av den teknologiska utvecklingen, i relation till litteracitet, har NLS, enligt Martin Prinsloo och Mike Baynham (2008), mer och mer uppmärksammat betydelsen av materiella aspekter. Kritikerna menar också att det inte är tillräckligt att studera vardagliga praktiker för att få syn på språkliga maktstrukturer. Hillary Janks (2009) tillhör dem, och hon menar att för att synliggöra maktstrukturer i relation till språkanvändning måste sambandet mellan språkliga praktiker på olika nivåer i samhället utforskas och kombineras.

I föreliggande avhandling är den sociala kontexten i kombination med analysen av skrivhändelser, skrivhandlingar, semiotiska resurser och redskap utgångspunkt för att beskriva och förstå hur skriftspråklig litteracitet manifesteras i SO och vilka skrivpraktiker som formas. Genom valet av triadmodellen (Christensen et al. 2014) som det centrala analytiska redskapet är det möjligt att beakta såväl sociala som materiella och semiotiska aspekter av elevers skolskrivande.