I avsnittet har det blivit tydligt att 12 kap. 19 § UtlL på en mängd olika vis aktualiserar frågor om rättssäkerhet. Dels är de avvägningar som ligger bakom regeln intressanta ur rättssäkerhetssynpunkt. Dels framstår det som att vissa av bestämmelsens rekvisit samt delar av handläggningen av ett ärende enligt 12 kap. 19 § riskerar att vara bristfälliga i rättssäkerhetshänseende. Härnäst följer mina slutsatser kring det som framkommit i avsnittet och som framstår som relevant att behandla närmare i rättssäkerhetsanalysen i avsnitt 5.
De förarbetsuttalanden som återgivits i avsnittet påvisar att lagstiftaren har velat begränsa möjligheten till ny prövning vid utformningen av 12 kap. 19 § UtlL, och generellt haft en restriktiv inställning till verkställighetshindersinstitutet. I förarbetena har gång på gång betonats att verkställighetshindersinstitutet är ett extraordinärt förfarande. Målet med de nuvarande reglerna har varit att minska antalet ansökningar om verkställighetshinder. Den restriktiva inställningen har motiverats bland annat med intresset att få till stånd ett slutligt beslut inom skälig tid, vilket anses vara en grundläggande del av rättssäkerheten i asylärenden. Det har anförts att utdragna processer ökar det psykiska lidandet för den sökande. Vidare har den restriktiva hållningen motiverats av effektivitetsskäl, eftersom utdragna processer även innebär stora kostnader för samhället.
172 Johannesson s. 100 ff.
Argument som kan framföras mot en alltför snäv möjlighet till ny prövning är till exempel att enskilda fall riskerar att inte bli så utredda som dess beskaffenhet kräver, enbart för att ett formellt krav inte är uppfyllt.174 Det kan i sin tur leda till att ett beslut om avlägsnande verkställs trots att utlänningen riskerar att fara illa vid ett återsändande, vilket förutom att äventyra individens säkerhet strider mot internationella förpliktelser.175 Ett belysande exempel är kravet på nya omständigheter. Kravet har införts för att understryka den nya prövningens extraordinära karaktär. Kritiker har emellertid anfört att synen på vad som anses vara nytt är för restriktiv. Till exempel tolkas sällan ny bevisning som nya omständigheter. Kritikerna anför att det i enskilda fall kan leda till bristande utredning. Myndigheters utredningsskyldighet följer av officialprincipen och torde vara en rättssäkerhetsgaranti. I förhållande till kravet på nya omständigheter kan det således ifrågasättas om intresset av att begränsa möjligheten till ny prövning har fått för stort inflytande, på bekostnad av andra rättssäkerhetsintressen. En slutsats som kan dras från förevarande avsnitt är därmed att 12 kap. 19 § UtlL är resultatet av en mängd avvägningar mellan rättssäkerhets- och andra intressen. I avsnitt 5 utvecklas diskussionen kring om lagstiftaren lyckats skapa en ordning som tillgodoser samtliga aspekter av rättssäkerhets-begreppet, eller om intresset av effektivitet kommit att få för stort inflytande.
En annan aspekt av 12 kap. 19 § som bör kommenteras är kravet på giltig ursäkt. Bland annat i SOU 2009:56 anfördes att kravet var så pass högt ställt att det riskerade att leda till att beslut verkställdes trots att det fanns skyddsskäl. I MIG 2019:5 slogs dock fast att kravet på giltig ursäkt inte ska göras gällande när skyddsskäl gjorts sannolika enligt 12 kap. 1 §, eftersom det skulle strida mot bestämmelsens absoluta karaktär. Domstolen slog fast att en ny prövning därför ska meddelas i dylika fall, oavsett om giltig ursäkt finns. Detta förtydligande kan sägas ha ökat förutsebarheten, och därmed rättssäkerheten, i anslutning till 12 kap. 19 §. Samtidigt kan diskuteras om inte domen borde leda till ett förtydligande även i lagtexten. Vidare kan fortfarande hävdas att kravet är så pass otydligt till sin ordalydelse, att det riskerar att föranleda rättsosäkerhet. Bland annat är dess innebörd inte med säkerhet uppenbar för enskilda, och det stora bedömningsutrymme som bestämmelsen lämnar kan tänkas leda till brister i förhållande till likhetsprincipen. Ytterligare en slutsats som kan dras är därmed att kravet på giltig ursäkt aktualiserar flera av rättssäkerhetsparametrarna, varför en fördjupad analys av hur kravet förhåller sig till rättssäkerheten är motiverad.
174 Jfr MIG 2007:13.
Vad gäller beviskravet kan antas, har det anförts av vissa att även detta utgör ett för högt ställt krav på den enskilde. Beviskravet är emellertid lågt ställt, i juridiska termer, och frågan är därmed om kritiken är legitim. Eftersom den som ansöker om verkställighetshinder inte har rätt till offentligt biträde i samma utsträckning som i den ursprungliga asylprocessen, torde det finnas en risk i enskilda fall att den sökande misslyckas med att göra sina skäl antagliga, av rent praktiska skäl som till exempel språkförbistringar. Även kravet på nya omständigheter aktualiserar frågan om tillgång till offentligt biträde. Därmed drar jag slutsatsen att det är motiverat med en närmare diskussion kring tillgången till offentligt biträde i förhållande till krav på rättssäkerhet.
En ytterligare aspekt av 12 kap. 19 § som framstår som problematisk ur rättssäkerhets-synpunkt, och den sista som ska nämnas här, är att tvåpartsförfarandet inte har lett till den partsjämlikhet som eftersträvades. I motiven till processreformen framfördes att behovet av en tvåpartsprocess framförallt var att hänföra till kravet att målet eller ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.176 Syftet var således att säkerställa att både sökanden och Migrationsverket fick sin sak sagd och prövad av en oberoende domstol. Kritiker har dock menat att Migrationsverkets företrädare i praktiken får ett övertag, då de både intar positionen som motpart till den sökande och neutral landexpert. Vidare har anförts att domarna å sin sida saknar den specialkunskap och de resurser som krävs för att ifrågasätta informationen, och går därför i stor utsträckning på den landinformation som Migrations-verket presenterar. Om kritiken är legitim innebär det att Migrations-verket i praktiken får sätta agendan för beslutsunderlaget vid överprövning av deras egna beslut. Det skulle innebära att syftet att se till att ärenden blir så utredda som deras beskaffenhet kräver riskerar att inte realiseras. Det kan även för den sökande framstå som att domstolarna och Migrations-verket samverkar, snarare än att de intar oberoende roller i förhållande till varandra. Till detta kan föras att både Migrationsverket och domstolarna har kritiserats för att inte i tillräckligt hög grad motivera vilken information som de lägger till grund för sina beslut. Dessa aspekter riskerar att innebära brister i förhållande till rättssäkerhetskravet på objektivitet och opartiskhet i den offentliga förvaltningen. Diskussionen kring denna problematik utvecklas därmed, tillsammans med övriga ovan redogjorda aspekter av 12 kap. 19 §, i följande avsnitt.
5. Rättssäkerhetsanalys
5.1 Inledning
I föregående avsnitt har jag identifierat de aspekter av 12 kap. 19 § som jag uppfattar som potentiellt problematiska ur rättssäkerhetssynpunkt. I följande avsnitt sätts dessa aspekter i förhållande till de parametrar för rättssäkerhet som uppställts i avsnitt 2. Analysen utgår därmed från parametrarna förutsebarhet, objektivitet, rätten till en rättvis rättegång samt etisk godtagbarhet. I avsnittet ämnar jag därmed besvara den första av uppsatsens frågeställningar, det vill säga hur den rättsliga regleringen och prövningen av verkställighetshinder enligt 12 kap. 19 § UtlL förhåller sig till rättssäkerheten.