2011 2012
Kostnad individ- och familjeomsorg, kr/inv
Katrineholm 4 345 4 903
Södermanlands län (ovägt medel)
3 796 3 871
Kostnad ekonomiskt bistånd, kr/inv
Katrineholm 1 966 2 062
Södermanlands län (ovägt medel)
1 330 1 405
Kostnad barn och ungdomsvård, kr/inv
Katrineholm 1 600 1 894
Södermanlands län (ovägt medel)
Södermanlands län (ovägt medel)
667 617
Kostnad familjerätt, kr/inv
Katrineholm 70 71
Södermanlands län (ovägt medel)
60 64
Kostnad övrig vuxenvård, kr/inv
Katrineholm 108 126
Södermanlands län (ovägt medel)
117 129
Invånare 16-64 år som är arbetslösa el. i konjunkturberoende program, andel (%)
Katrineholm 9,2 12,6
Södermanlands län (ovägt medel)
7,1 9,6
Värden för verksamhetsåret 2013 är ej registrerade i Kolada, därför jämförs kommunen med de två senaste åren.
Det är förknippat med en mängd svårigheter att göra direkta jämförelser mellan kommuner utifrån det som var/är det ursprungliga syftet med den statistiska databasen Kolada. Problemen ligger i att det är svårt att utveckla nyckeltal med en sådan kvalitet att jämförelser låter sig göras på ett adekvat sätt. Exempelvis har flera nyckeltal som från början ingick i rapportpaketen tagits bort då de var alltför beroende av hur de olika socialtjänsterna organiserade sig internt. Det nuvarande datastödet låter oss inte heller i nuläget följa samlade kostnader på individnivå på ett översiktligt sätt.
Vi ser i tabellen ovan att socialförvaltningens kostnadsutveckling skiljer sig från Södermanland i allmänhet såtillvida att vår ökning relativt sett är större än andras. Vi ser också att ökningen till största delen kan lokaliseras till kostnader för barn och ungdomsvård samt vuxenvård.
Kostnaderna för ekonomiskt bistånd har inte ökat i samma utsträckning. Det senare är
27
anmärkningsvärt med tanke på att antalet hushåll och unika individer har ökat i avsevärt högre utsträckning än vad den faktiska kostnadsökningen påvisar. Det bör, som visas så tydligt i tabellen ovan, påpekas att vi ligger på en mycket hög nivå i jämförelse. Det finns en mycket stark korrelation mellan våra kostnader för försörjningsstöd och den lokala arbetsmarknadssituationen.
Kostnaderna för försörjningsstöd står för 3.5 % av kommunens totala kostnader att jämföra med riket 1,9 % och Södermanlands kommuner 2,5 % för samma nyckeltal. Katrineholm håller en mycket låg kostnad för handläggningen per biståndshushåll (1437 kr) i relation till riket (2404 kr), kommuner i Södermanland (2053 kr) och likhetsutsatta kommuner (1828 kr). Den bild som ges vid den statistiska jämförelsen är att vi har stora volymer men låga kostnader för handläggning vilket till stor del beror på att varje enskild handläggare handlägger fler ärenden än vad en handläggare med motsvarande tjänst gör i de flesta andra kommuner, samtidigt som vi har höga kostnader ut i försörjningsstöd. Slutsatsen som ligger nära till hands är att vi handlägger alltför många ärenden per handläggare för att vi ska kunna ha tillräcklig effektivitet.
Här finns en möjlighet för kommunen att samordna och effektivisera åtgärder och insatser för de människor som står längst från arbetsmarknaden.
I Katrineholm är arbetslösheten fortsatt hög i de redovisade siffrorna för 2013. I december var 12.4 % av den totala arbetskraften (16-64 år) arbetslös, vilket är en hög siffra i jämförelse med riket, länet och jämförbara kommuner. För ungdomar är siffran 24,2 % vilket placerar oss i bottenskiktet bland Sveriges kommuner 2013. Vad som problematiserar kommunens situation på längre sikt är en i sammanhanget stor grupp som står långt från arbetsmarknaden och egen försörjning. En del i kommunens samlade problembild med avseende på arbetsmarknad och kostnaderna för försörjningsstöd är en befolkning med relativt låg andel eftergymnasialt utbildade, detta gäller framförallt män och inom gruppen män står utlandsfödda män allra längst från arbetsmarknaden. Vi bör således arbeta på bred och långsiktig front för att motverka att situationen permanentas och bibehålls även när konjunkturen vänder. Ett sätt är att arbeta med arbetsfrämjande insatser för biståndstagare. Måttet arbetsfrämjande insatser, kostnad per vuxen biståndsmottagare visar den genomsnittliga kostnaden för insatser som syftar till att personer kommer i arbete för en vuxen biståndsmottagare. Arbetsfrämjande insatser avser till exempel instegsjobb, sysselsättning inom jobb- och utvecklingsgarantin, offentligt skyddade anställningar (OSA) och andra arbetsmarknadsåtgärder som finansieras helt eller delvis av kommunen. Åtgärder som syftar till att påverka näringslivsstrukturen i kommunen till exempel driftsbidrag till företag och informationsinsatser ingår inte liksom kostnader för ekonomiskt bistånd.
Här ser vi att Katrineholms kommun särskiljer sig mot jämförelsekommunerna i satsningar på enskilda bidragstagare. 2012 (som är det senaste jämförelseåret redovisat nationellt) satsades i genomsnitt för riket 35874 kr/per vuxen biståndstagare på arbetsfrämjande insatser – för Katrineholms del satsades nästan 10 000kr mindre, 26 838 kr/per vuxen biståndstagare.
Siffrorna torde vara något mer utjämnade för 2013 beroende på Arbetslinjen men detta kan inte ensamt kompensera föregående års stora skillnader.
Kommuner med lägre utbildningsnivå, fler ungdomar och fler utrikesfödda tenderar till exempel att ha en högre arbetslöshet och fler som är beroende av ekonomiskt bistånd. Ungdomar och utrikesfödda, som nyligen kommit till Sverige, har många gånger svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Om de inte har kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning riskerar de att behöva söka ekonomiskt bistånd. Man kan även se att kommunens generella utbildningsnivå har betydelse för resultatet, på så sätt att kommuner med fler lågutbildade har ofta en högre andel biståndsmottagare. Utbildning och annan arbetsfrämjande insats krävs för att inte låsa fast människor i långvarigt försörjningsstöd. En övergripande indikator som i sammanhanget är
28
intressant är socioekonomisk sorteringsnyckel som ställer en översiktlig diagnos på kommunens tillstånd.
”Den socioekonomiska nyckeln har tagits fram från SCB:s register. Nyckeln är primärt ett mått på kommuners och stadsdelars relativa socioekonomiska status och mäter avståndet till den kommun som har högst socioekonomisk status. Nyckeln baseras på invånarnas arbetsmarknadsanknytning och inkomst. De två ovan nämnda faktorerna samvarierar med ekonomiskt bistånd. Således kan nyckeln tolkas som en indikation på behov av ekonomiskt bistånd i en kommun eller stadsdel jämfört med övriga kommuner eller stadsdelar.
Katrineholms kommun placerar sig inom värdet 8 på en skala 1-10. I jämförelse har vi hög risk för social utsatthet sett till: riket (5), Likhetsutsatta kommuner (8), Södermanland (7).
Om kostnaderna för försörjningsstöd i det mesta väsentligt är beroende av konjunktur och arbetsmarknadspolitik är kostnaderna för den sociala barnavården och missbrukarvården på ett helt annat sätt avhängigt organisatoriska aspekter och därigenom möjligt att påverka och styra genom utvecklingsarbete. Vi har under en period kunnat konstatera att kostnaderna för den sociala barnavården har ökat i en omfattning som inte ensamt kan förklaras med en ökning i antalet placerade barn. Snarast har kostnaderna för varje vårddygn ökat i en takt som inte motsvaras av övrig kostnadsutveckling. Tillsammans med ökade kostnader för vård har också antalet anmälningar och ansökningar om insats öka markant under den senaste 18-månadersperioden. Antalet ärenden och utredningar har under perioden ökat med 54 % medan antalet utredande personal inte har följt med i samma takt. Följderna torde ha inneburit tidsnöd och kvalitetstapp. En del i de höga placeringskostnaderna förefaller kunna förklaras genom att de öppna insatserna inte i tillräcklig utsträckning använts som tidiga alternativ till placering.
I likhet med barnplaceringar är det främst vårddygnskostnader som bidrar till den relativt stora kostnadsökningen för kommunens missbrukarvård, men kostnaderna handlar också i likhet med den sociala barnavården även om fler individer i insatser. Detta kan tänkas bero på att den vårdkedja som finns är på grund av sin långa kontinuitet ett väl känt koncept med ett högt upparbetat förtroende bland de lokala missbrukarna att vi har en förhöjd benägenhet att söka hjälp i kommunen. Kostnaderna blir så att säga höga beroende på kommunens framgångar i sin marknadsföring av insatserna ut mot brukarna. I kommunen finns en sedan länge utarbetad och väl fungerande vårdkedja som även innefattar en boendekedja. Detta gör att de höga kostnaderna för institutionsplaceringar av vuxna missbrukar kan te sig något förvånande och bör på sikt sänkas. De placeringar som omfattar så kallade dubbeldiagnoser eller samsjuklighet är kostnader som rimligtvis bör ligga på annan förvaltning inom kommunen. Stora kostnadsbesparingar ligger i en bättre koordinerad samverkan runt dessa klienter.