Visar Den problematiska medicinska integrationen | Socialmedicinsk tidskrift

Den problematiska medicinska

integrationen

En betraktelse över betydelsen av nation, tradition och

organisation i svensk vård

Motzi Eklöf

Fil dr och docent i tema hälsa och samhälle,

anknuten forskare, Enheten för medicinens historia och kulturarv, Karolinska Institutet, Stockholm. E-post: motzi.eklof@ki.se

Idag krävs vetenskapliga utvärderingar av nytta och patientsäkerhet när nya terapier ska introduceras i svensk hälso- och sjukvård. Från hög veten skaplig nivå hänvisas också till nationella traditioner vid bedöm-ningen av terapiers existensberättigande och värde. Artikeln handlar om några aspek ter av den central- och nordeuropeiska medicinhistorien av relevans för dagens diskussioner om ”integrativ medicin”. Den antropo-sofiska läkekonsten bygger i praktiken till stor del på etablerade behand-lingstraditioner på det fysikalisk-dietiska området, som varit väl integrerade i svensk medicin och vård. Undantaget gäller antroposofins bearbetning av homeopati, som inte accepterats inom ramen för offentlig vård här. In-lägget avser bidra till förståelse för relationen mellan olika behandlings-traditioner i Sverige och för frågan om innebörder av integrativ medicin. Today when new therapies are on the verge of introduction into Swedish health care, not only scientific evaluations are required. Even from the upper echelons of science references are made to national traditions when judge-ments are made concerning a therapy’s right to exist. This article deals with aspects of the medical history of central and northern Europe of relevance to today’s discussions on the anthroposophic medical arts. They are largely based on established treatment traditions within the physical-dietic area which have been a well-integrated part of Swedish medicine and health care. One exception ‒ the anthroposophic development of homeopathy ‒ is not accepted within the framework for public health care here. This article con-tributes to an understanding of the relationship between different methods of treatment in Sweden and their significance for integrative medicine.

g

”Antroposofisk medicin är en egen tera-piinriktning, äldst i Europa, inom det som kallas integrativ medicin där skol-medicin kompletteras med läkemedel från naturen.”

Flatters m.fl. för Vidarkliniken 2015 ”Sveriges långa tradition av, och goda erfarenheter av, evidens- och vetenskaps-baserad behandling av sjukdomar har inneburit att homeopatin fört en mycket undanskymd tillvaro. Antroposofin är likaledes en mycket begränsad företeelse i Sverige. Det kan därför inte sägas finnas någon tradition av vare sig homeopati el-ler antroposofi inom den svenska sjuk-vården som skulle föranleda särskilda nationella bestämmelser, allra minst för den mycket speciella kategorin antropo-sofiska homeopatiska produkter.”

Kungliga Vetenskapsakademien 2015

EBM, RCT och SBU i all ära, men även nation, tradition och organisation har betydelse för värderingen av terapiers existensberättigande och värde. En lång historia kan antingen åberopas till stöd för den egna sakens beprövade erfarenhet, eller användas som mot­ argument till förmån för veten skaplig förnyelse. Men vilka traditioner är det lämpligast att luta sig mot – antika el­ ler upplysningsfilosofiska, teosofiska eller naturvetenskapliga, svenska eller europeiska – och i vilket syfte?1 _Och

kan något som vill vara specifikt och behålla sin särart, även vara integra­ tivt?

De inledande citaten har föranletts av den (åter) aktuella farmakolegala frågan om homeopatiska och antropo sofiska läkemedels ställning i svensk läke­ medelslagstiftning. Just den saken ska inte granskas närmare här. Istället ska några aspekter av den svenska medicin­ historien beröras som jag före slår kan införlivas i dagens diskussioner om den antroposofiska medicinens ställning i Sverige. Jag väljer att fokusera kon­ kreta behandlingar som både konkur­ rerat med och kors befruktat varandra, och att visa hur centrala begrepp skiftat innebörd med tiden. Inlägget är avsett att bidra till en komplex multi faktoriell förståelse för relationen mellan olika behandlings traditioner i Sverige, och för frågan om vad en integrativ medicin kan vara.

Kurorter och vattenbehandling

Skolmedicin är ett flerhundraårigt begrepp med bakgrund i en ”skolas­ tisk” lärd läkekonst med rötter i anti­ ken, utövad även i klostermiljö (Berg­ qvist 2013). Universitetens uppgift var från början att tradera äldre lärdomar. Från 1800­talet har skolmedicin fått beteckna en akademisk medicin på allt mer markerad naturvetenskaplig bas, med syfte att istället utveckla ny kunskap.

Men redan innan det i Sverige fanns någon nämnvärd inhemsk akademisk läkarutbildning eller naturvetenskap­ ligt genombrott, introducerades och väcktes en brunns­ och kurorts kultur till liv. De bättre bemedlade reste re­ dan till utlandet på kur för hälsa och behandling, men det gällde att hålla

pengarna inom landet (Mansén 2001, Gratzer 2017). Naturforskaren Urban Hjärne (1641­1724), en av landets då­ tida mest prominenta läkare, blev en pionjär och entreprenör på vattente­ rapins område och den svenska ”kur­ ortskulturens fader”. Med kunskaper och influenser inhämtade utomlands, främst från Tyskland, öppnade Medevi brunn 1679. Där efter följde i rask takt och med stöd från stat och kungahus ytterligare inrättningar decennierna kring sekelskiftet 1700, med bekanta namn som Sätra, Ronneby, Ramlösa, Loka och Porla m.fl. Kurorterna hade olika profil – vissa mer fashionabla än andra – men de flesta tog emot alla samhällsklasser, med filantropiskt subventionerade platser för de fattiga. På 1700­talet fanns fortfarande ytterst få officiellt erkända läkare i landet, och det var huvudsakligen andra yrkeskategorier som tog hand om sjuka och sårade. Landets första sjukhus Serafimerlasarettet öppnade 1752 med 8 platser. Hundra år senare led sjukhus och hospital fortfaran­ de av dåligt rykte som ohygieniska sista utposter. Kurinrättningarna lockade till sig de bästa läkarna som såg goda förtjänstmöjligheter under somrarna att komplettera övrig prak­ tik med. Medevi, Sätra och Ramlösa fick nära förbindelser med de medi­ cinska fakulteterna i Uppsala respek­ tive Lund. Kuranstalterna blev viktiga utbildnings anstalter som erbjöd ett rikt undervisningsmaterial gällande en mångfald hälsoproblem. Humoral­ patologiska förklaringsmodeller ersat­ tes av naturvetenskapliga. Med nya analys metoder undersöktes mineral­ halterna i vattnen, och tillämpnings­

områdena blev allt mer specifika. På 1800­talet inhämtades nyare influenser från den central europeiska naturmedicinska kutraditionen och vattenpionjärer som Kneipp, Priessnitz och Winternitz. Kur orterna specia­ liserade sig under 1900­ talet allt mer på kroniska sjukdomar och kombi­ nationer av psykiska och fysiska pro­ blem, som behandlades med fysikalisk­ dietiska metoder: vatten utvärtes och invärtes i kombination med gymnastik och massage, diet och reglerad livsfö­ ring under flera veckors tid. Det rådde ingen påtaglig konflikt mellan ”skol­ medicin” och ”naturmedicin”, som båda fanns före trädda på kur orterna. Båda inriktningar använde läkande örter för in­ och utvärtes bruk.

Kurhemmen var integrerade i det svenska sjukvårdssystemet. Även om de drevs i privat regi, kunde de få bidrag från kommun och landsting; Medicinal­ styrelsen förordnade läkarna (Eklöf 2011a, 2011b). De fyllde en viktig funk­ tion inte minst för mindre bemedlade och kroniskt sjuka (Karlsson 2011). Den medicin vetenskapliga litteraturen om hydroterapi (kallvatten behandling) och balneologi (badandets vetenskap) var omfattande. Under decennierna kring 1900 stod kurortsvården och s ärskilt de fysikalisk­dietiska terapierna rentav för invärtesmedicinens hopp, när äldre behandlingsmetoder som åderlåtning och gamla ”giftmediciner” skulle ersättas. Även på 1940­ talet ingick t.ex. även i ”skolmedicin” att rekommendera olika typer av mineral vatten för olika åkommor (Lichtenstein 1948).

Brunnarna och kurorterna har allt­ så sina rötter i en vårdtradition som är

äldre än lasarettsväsendet. De bidrog på sin tid till att ersätta religiösa och/ eller magiska föreställningar om vatt­ nets helande krafter, och senare även humoralpatologin, med mer mate­ rialistiskt och vetenskapligt grundade förklaringsmodeller.

Sjukgymnastik och massage

En något kortare historia, bara 200 år, har den lingska gymnastiken, men det har varit en mycket inflytelserik exportprodukt med bred spridning internationellt. Pehr Henrik Ling (1776­1839) – ”den svenska gymnas­ tikens fader” – ansåg att gymnas­ tisk behandling borde utgöra hälften av läkekonstens totala terapeutiska register. Hans efter följare Lars Gab­ riel Branting (1799­1881), far till Hjalmar, gillade inte ”medikament­ medicinen” och betecknade gym­ nastiken som ”den nya naturmedici­ nen”. Under 1800­ talet konkurrerade sjukgymnaster och läkare på relativt lika villkor. Även läkarna värderade gymnastiken, men ville att den skulle underställas vetenskaplig (läs medi­ cinsk) kontroll. De bekymrade sig också över att sjukgymnastiken utom­ lands inte sällan utövades i nära sam­ verkan med homeopati (Eklöf 2014).

Men det var inte bara Lings aktiva rörelser som gav svensk fysioterapi dess internationella ryktbarhet. Hans passiva massage vidareutvecklades av andra utomlands och blev den kraft­ fulla muskelmassage som idag är känd som just svensk massage (Eklöf 2010). Internationell spridning fick även läkaren Gustaf Zanders (1835­ 1920) ”mediko­mekaniska gymnas­

tik” – mycket lik dagens gymappara­ ter – och majoren och sjukgymnasten Thure Brandts (1819­1895) manuella underlivsmassage. Även dessa båda terapivarianter fick bred spridning och fångades upp och vidareutveck­ lades i Europa och Förenta Staterna, bl.a. av adventisten och läkaren John Harvey Kellogg på hans gigantiska Battle Creek Sanitarium i Michigan (Eklöf 2008b, 2010). Sjukgymnastik och massage blev viktiga ingredien­ ser på kurorter och andra vårdinrätt­ ningar, som sjundedagsadventisternas sanatorier och kuranstalter i Sverige (Eklöf 2011b).

När det under 1900­talet av för­ säkrings­ och pensionskasseskäl blev mer intressant med rehabilitering av kroniskt sjuka, behövdes fysikaliska behandlingsmetoder även inom den offentliga vården. På 1930­talet om­ vandlades det manliga och självstän­ digt utövade högstatusyrket till ett kvinnligt yrke underställt läkarna, be­ gränsat till behandling och rehabilite­ ring av främst ortopediska patienter (Ottosson 2005). Sjukgymnaster flyt­ tade in på sjukhusen och sjukgymnas­ tik blev ett ämne på medicinsk fakul­ tet. Sedermera har sjukgymnastik (nu ”fysioterapi”) åter blivit ett könsblan­ dat yrke med större självständighet, men utan sin höga 1800­talsstatus.

Läkare och naturläkare

För 100 år sedan var ”naturläkare” ett vedertaget begrepp. En av den svenska invärtesmedicinens nestorer, professor Israel Hedenius (1868­1932), far till filosofen Ingemar H, beskrev det år 1913 som en medicinsk term

lånad från Tyskland, som avsåg ”de, som söka påverka sjukdomar uteslu­ tande genom s.k. ’naturliga’ eller ’fy­ siologiska’ läkemetoder’”: vatten, ljus, luft, elektricitet, gymnastik, massage, rörelse och diet. Hedenius:

”Då det just är hufvuduppgiften för all medicin att medelst ’naturliga’ medel sti-mulera kroppens egna läkekrafter, böra gifvetvis alla läkare på visst sätt vara naturläkare […] Den vetenskapligt bildade läkaren i våra dagar står där-för långt ifrån i någon motsats till den verklige naturläkaren, att han tvärtom, om än först efter vetenskaplig och kritisk pröfning, söker tillegna sig allt hvad, som inom den s.k. naturläkekonsten kan fin-nas af verkligt och bestående värde.”

Carl Gustaf Santesson (1862­1939), professor i farmakologi, beskrev år 1927 i positiva ordalag hur förebyg­ gande vård, dietetik, sjukgymnastik, massage, klimatbehandling, elektrisk terapi och strålningsterapi med mera hade kompletterat kirurgi och medi­ kamenter och hade ställts bredvid var­ andra på den ”medikamentösa” tera­ pins bekostnad. Han hoppades att det skulle skapas fler inrättningar med så­ dana behandlingar som tog emot kro­ niskt sjuka – inte minst som ett sätt att få människor att sluta vända sig till kvacksalvare eller kvacka själva. Be­ handlingsrekommendationerna under 1930­ och 40­talen kunde vid en rad invärtes åkommor också bestå av en varierad kombination av det nämnda samt ”psykoterapi”. Med det senare avsågs vanligtvis beaktande av indivi­ duella psykosociala faktorer samt sug­

gestiv verkan från läkarens sida (Lich­ tenstein 1948); det senare en åtgärd som sedermera tonades ner.

Under efterkrigstiden beskrevs en naturläkare som en person som sökte bota sjukdomar genom att använda kroppens egen läkeförmåga, under­ stödd genom befrämjande av ett natur­ enligt levnadssätt, varvid, sades det, den medicinska forskningens resultat ofta lämnades obeaktade (”Natur­ läkare” 1951). De tidigare handfasta fysikalisk­dietiska metoderna kom på efterkälken när det gällde krav på helst mono kausala förklarings­ modeller och allt mer speciali serade och specifika insatser och utvärde­ ringar. Det svenska sjukhusväsendet byggdes ut i mycket rask takt. Det ekonomiska under laget för kurorterna sviktade. Konvalescens och re­krea­ tion försvann som vårdindikationer. Den ”farmakologiska revolutionen” segrade. I kontrast mot kurorternas betoning på tidens, varandets och miljöns betydelse för rehabilitering och en omställning av livsordningen i hälsosammare riktning, innebar far­ maka att patienterna kunde behandla sig själva hemma. Korta vårdtider på sjukhusen blev en ekonomisk nödvän­ dighet och kvalitets indikator. Sluten­ vården sög till sig allt fler läkare som uppskattade bättre tekniskt och labo­ rativt understöd och större karriär­ möjligheter i och med den ökade spe­ cialiseringen.

”Naturläkekonst” och motsvarande skiljdes ut från den nu etablerade (skol)medicinen, vilket även bäddade för att sudda ut skillnader mel­ lan naturläkekonst och (andra) nu mer alternativa behandlingsmeto­

der. ”Alternativ medicin” blev från 1970­talet ett begrepp som även inkluderade natur läkekonst. I takt med att ”medicin” blev allt mer likställt med farmaka, ändrades även innebör­ den av begreppet naturmedicin till att betyda preparat utan koppling till fysi­ kalisk­dietiska behandlingsformer och inte heller till de substanser från natu­ ren som skolmedicin begagnat (opium, digitalis, belladonna osv.). I samband med alternativmedicin kommitténs arbete på 1980­talet och en undersök­ ning av befolkningens erfarenheter av området, sammanfördes ”homeopati, naturmedicin, ört medicin” till samma kategori som olika preparat (Fakta

1987). En natur läkare betecknade nu något av en alternativ medicinens diverse arbetare som kunde använda allt från homeopati och akupunk­ tur till örtmedicin och kost tillskott i behandlings arsenalen.

I Centraleuropa råder ingen utta­ lad polarisering mellan ”skolmedicin” och ”naturmedicin”. Homeopatin har däremot inte självklart ingått i sam­ lingsnamnet naturläkekonst, och har i Sverige inte praktiserats inom den etablerade medicinen.

Homeopati

Den hahnemannska homeopatin in­ troducerades här på 1820­ talet och avfärdades så gott som från början av prominenta företrädare för den svens­ ka medicinen och fick aldrig någon akademisk förankring (Eklöf 2014).

Det är emellertid inte helt enkelt ”Sveriges långa tradition av, och goda erfarenheter av, evidens­ och vetenskaps baserad behandling av

sjukdomar” (Kungliga Vetenskaps­ akademien 2015) som inneburit att homeo patin fört en tidvis undan­ skymd tillvaro. Från början var det snarare en explicit svensk

eminens-baserad medicin som försökte hejda homeopatin redan i portgången. Homeopaters hänvisningar till stark ställning bland läkare utomlands och empiri i form av jämförande statistik över dödlighet vid homeopatisk respektive konventionell behandling, avvisades. Gustaf von Düben (1822­ 1892), professor vid Karolinska Institutet, hävdade att det inte var behandlingsresultat som var kriteriet på kompetent medicinsk verksam­ het, utan den kollegiala bedömningen (von Düben 1855). Den måttstock på en läkares ställning till vetenskapen som allmänheten kunde bedöma var den hyllning som läkaren ägnades av sina kamrater.

Enligt historikern Michael Emmans Dean (2004) synes dåtidens homeo­ pater ha varit mer vetenskapliga än reguljära läkare enligt nutida kriterier: de genomförde farmakologiska tester inkl. med placebo, ställde differentie­ rad diagnos på symtomnivå och hade statistiken på sin sida. Från prominent svenskt medicinskt håll ansågs det emellertid förmätet att tro att läka­ ren eller läkemedel kunde bota – det handlade snarare om tron på läkaren, hygien, diet och ”naturläkning”.

Det var alltså inte någon empiriskt prövad medicin som försvarades, utan rätten till tolkningsföreträde gäl­ lande vad som var att betrakta som rätt och äkta medicin och vetenskap. Och den svenska medicinen ansåg sig mer vetenskaplig än t.ex. den mer

praktiskt inriktade och mer liberalt organiserade amerikanska medicinen. Det medicin vetenskapliga självförtro­ endet fick rentav ”den svenska klini­ kens fader” professor Magnus Huss (1807­1890) att i början av 1860­talet förutspå att homeopati och allopati (skolmedicin inriktad på motmedel) till slut skulle ”assimileras med hvar­ andra” till att utgöra en ”endrägtig association” (Eklöf 2014).

I många länder växte sig homeo­ patin stark under 1800­talets andra hälft – inte minst just till följd av goda resultat av behandling av kolera och lunginflammation i jämförelse med såväl konventionell som ute bliven behandling. I Sverige var antalet läkare fortfarande mycket ringa, de flesta fanns i städerna, och vården kompletterades av bl.a. präster som utövade homeopati i sina socknar. Det var här först under 1900­talets tre första decennier som homeopatin fick en bredare förankring bland befolk­ ningen. 1950­talets ”pillerskandal”, då en del fabrikanter struntade i det homeopatiska utspädnings förfarandet och sålde ”opotenserade” socker piller, innebar (ännu) en officiell (avsedd) dödsstöt. Homeopatikan stöttes på 1960­ och 70­talen ut från läkeme­ delslagstiftningen och apoteken, där den tidigare hade sålts, men finner fortfarande utövare och patienter. I flera andra länder är det endast legiti­ merade läkare som får behandla sjuka och därmed även har ensamrätt på att utöva homeopati. I Sverige kan tvärt­ om homeopati utövas av i stort sett vem som helst – medan just läkare kan få problem med social styrelse och ju­ ridiska instanser (Eklöf 2014, kap. 8).

Antroposofisk vård och behandling

Om Rudolf Steiner (1861­1925) är antroposofins upphovsman, så är Ita Wegman (1876­1943) den antropo­ sofiska hälso- och sjukvårdens moder. Hon föddes och växte upp på Java med holländska föräldrar. Under 1900­ talets fem första år studera­ de hon svensk sjukgymnastik och massage, inklusive Brandtmassage, i Holland resp. Berlin (Zander 2007, Weirauch 2016). Från 1906 studerade hon medicin i Zürich och arbetade sedan där och i Basel som läkare speciali serad på gynekologi. Mellan 1921 och 1940 drev Ita Wegman egen klinik i Arlesheim nära Basel.

Rudolf Steiner var själv inte läkare, utan inledde samarbete med Ita Weg­ man för att utveckla nya terapiformer. Tillsammans skrev de Grunderna för hur antroposofin berikar läke konsten, som

kom 1925. Den läkekonst de vidare­ utvecklade utifrån antropo sofins syn på människan och naturen var de där och då allmänt före kommande fysikalisk­dietiska behandlingarna in­ kluderande bad, rörelse terapier, sjuk­ gymnastik, massage, omslag, örtme­ dicin och även den av läkare utövade homeopatin.

Ita Wegman fortsatte efter Steiners död 1925 att utveckla den läke pedagogiska rörelsen, grunda en sjuksköterske skola, utveckla cancer medlet Iscar, utarbeta nya produktions metoder för växt baserade läkemedel och bidra med förslag till konstnärlig terapi mm. Hon kom emel­ lertid på kant med den antropo sofiska rörelsen – eller om det var tvärtom

– och uteslöts år 1935 ur Antropo­ sofiska sällskapet tillsammans med flera tusen medlemmar.

Det finns både likheter och skill­ nader mellan den klassiska homeopa­ tins respektive antropo sofins sätt att fram ställa och använda sina respektive stegvis utspädda medikamenter, och det handlar om två separata behand­ lingssystem. Dagens antroposofiska omvårdnads terapier med avseende på örtmedicin, kompresser och omslag etc. uppvisar vidare klara likheter med fortfarande levande central europeiska ”alpländische” huskurer (Fingado 2009, Arman 2014, Några terapier 2014, Berndl & Hofer 2016). Feber­ sänkande vinägerstrumpor, lökmössa vid öroninflammation och kvarg-omslag över lungorna känns inte omedelbart igen från nordisk folk­ och/eller skolmedicin.

Vidarklinikens vård med omvård­ nad, fysikalisk­dietiska behandlings­ metoder, konstnärliga terapier och genom tänkta vårdmiljöer med avseende på kulturutbud, färg, form, material, ljus och natur kontakt etc. vilar alltså – utöver kristen och teosofisk- antroposofisk grund och Goethes färglära – även på väl beprövade nordiska och central europeiska behandlings traditioner. (För övrigt var läkaren Gustav Zander, han med den mediko­mekaniska gymna stiken, även från år 1889 det svenska teosofis­ ka samfundets förste president; år 1896 valdes han in i Kungliga Vetenskaps­ akademien. Teosofin har en längre tradition i Sverige än den antroposo­ fiska vidare utvecklingen.) Nutida om­ vårdnadsfilosofier har sekulari serats allt mer under de gångna 50 åren, men

det finns fortfarande vårdinrättningar på uttalat kristen grund (Eklöf 2008b, 2011a och b, Vikström 2011, Christi­ ansson, Eklöf & Tjärnlund 2017).

Den problematiska integrationen

Idag diskuteras integrationsproblem på olika samhällsområden. Hur ska vi hantera mötet mellan olika bakgrund och kulturer? Ska det ena förlora sin identitet och uppgå i det andra, ska olika kulturer lära sig leva parallellt var för sig i fredlig tolerans med varan­ dra, eller ska målet vara en gemensam smältdegel? Ska religiösa, traditionellt och nationellt definierade värderingar avgöra inkludering eller exkludering, eller ett gemensamt språk? Frågorna är applicerbara även på det medicin­ ska området.

Företrädare för antroposofisk medi­ cin i Sverige har positionerat sig i för­ hållande till skolmedicin och natur­ vetenskap på olika sätt, hel garderat såväl vertikalt som horisontellt. I det artikelinledande citatet från 2015 uppges att det är en egen terapi­ inriktning inom det som kallas integrativ medicin, där skolmedicin kompletteras med läkemedel från naturen. Det har i annat sammanhang sagts att antropo sofisk medicin vilar på naturvetenskaplig/skol medicinsk grund, och att Vidarkliniken använ­ der en kombination av skolmedicin och antropo sofisk läkekonst (Vidar-kliniken 2017).

Ja, både etablerad (skol)medicin och antroposofisk läkekonst vilar på delvis gemensamma traditioner, så­ väl naturvetenskapliga som praktiskt­ terapeutiska, och att kombinera olika

behandling straditioner och ­medel, som ex. fysikalisk­dietiska behand­ lingar med varierande slag av medi­ kamenter, inklusive från örtriket, är ingen ny företeelse. Frågan är snarare var gränsen för det specifikt antropo­ sofiska går.

Den farmakologiska industrins standardisering och mass produktion av läkemedel berövade läkarna deras tidigare egenhändigt komponerade läkemedel som apoteken sedan framställde och expedierade. Antro­ po sofiska (och även homeopatis­ ka) läkare håller fast vid den äldre traditionen med de små individuella justeringarnas filosofi. När företrä­ dare för Vidarkliniken uppger att det inte är möjligt att fortsätta vården och forskningen vid kliniken om antalet läkemedel begränsas till ett fåtal (Stiftelsen Vidarkliniken 2014), satsas allt på ett kort, i hopp om att både läkemedels arsenalen och vården ska förbli intakt. Det kan å ena sidan uppfattas som en protektionistisk strategi, där det anses viktigare att bevara den antropo sofiska medicinens specifika ingredienser, än att leverera en vård och omsorg som även utan vissa preparat ändå kan vara av värde för patienterna. Å andra sidan kan det ses som ett försvar för att läkare i Sverige även idag i kraft av lång och gedigen utbildning, legitimation och förskrivningsrätt ska ha rätt att bedöma och förskriva de medel som de bedömer har patientnytta.

För 800 år sedan definierades en läkare som en person som inte bara kunde ställa diagnos, utan även kunde behandla framgångsrikt (Bergqvist 2013). Det sistnämnda finns inte

längre med som formellt kompetens­ krav på en läkare, och nöjda och friskare patienter förefaller vara ett alltför subjektivt argument för en terapi. Men intressant nog hänvisas än idag för bedömning av medel och metoder – utöver evidens basering – även till nation, tradition och organisation, vilket kan ses som en slags eminensbasering. Förhållandet kan också beskrivas som en integrativ bedömning av terapier, baserad på olika medicinvetenskapliga traditioner i Sverige.

Det tar tid att styra om traditioner, och i det syftet hjälper inte alltid mer naturvetenskap och evidens. För att den medicinska integrationen eller åtminstone samlevnaden ska kunna finna sin form krävs även andra per­ spektiv och kompetenser.

Referenser

Arman M (2014) Syster Märtas husapotek och läke­ medelslista. 11:e uppl. Järna: FALK.

Bergqvist J (2013) Läkare och läkande: Läkekon­ stens professionalisering i Sverige under med­ eltid och renässans. Diss. Lund Studies in Historical Archeology 16. Lund: Lunds uni­ versitet.

Christiansson E; Eklöf M & Tjärnlund N J (2017) Se människan! En bok om Ersta diakoni. Red. K Jansson Berg. Bromma: Förlaget Närings­ livshistoria (utg. maj).

Dean M E (2004) The trials of homeopathy: Ori­ gins, structure and development. Essen: KVC Verlag.

von Düben G (1855) Homoeopather och gymnas­ ter: Kritik och sjelfförsvar. Stockholm.

Eklöf M (2008a) Kurkulturer: Bircher­Benner, patienterna och naturläkekonsten, 1900­1945. Stockholm: Carlssons.

Eklöf M (2008b) ”Missionerande medicin: Sjun­ dedagsadventisternas internationella hälsore­ form och vårdinrättningar i Sverige”, Svensk medicinhistorisk tidskrift 12(1):119­141. Eklöf M (2010) ”Svensk massage – en internationell

historia”, i T Gustafsson Chorell & M Bonde­ stam (red). In på bara huden: Medicinhistoris­ ka studier tillägnade Karin Johannisson. Nora: Nya Doxa, s. 65­85.

Eklöf M (2011a) ”Inledning” i: M Eklöf, red. Natu­ ren, kuren & samhället: Vård på sanatorier och kurorter ca 1870­2010. Stockholm: Carlssons, s. 9­26.

Eklöf M (2011b) ”Neurosis: Patienter, diagnoser och terapier i sjundedagsadventistisk vård 1935­1985”, i Lychnos: Årsbok för idé­ och lär­ domshistoria, s. 75­97. (Online)

Eklöf, M (2013) “Vetenskap, läkekonst och läkar­ utbildning ­ ett historiskt perspektiv”, bilaga 3 i SOU 2013:15 För framtidens hälsa – en ny läkarutbildning: Betänkande av läkarutbild­ ningsutredningen. Stockholm: Norstedts Juri­ dik AB. (Online)

Eklöf M (2014) Homeopati i Sverige: En kontro­ versiell medicinhistoria. Stockholm: Carlssons. Fakta och röster om alternativ medicin (1987) En

delrapport från alternativmedicinkommittén. Stockholm: Allmänna förlaget.

Fingado M (2009) Antroposofisk omvårdnad. Ut­ värtes behandlingar: omslag och kompresser. Övers. Wrå förlag.

Flatters U; Kumlander A & Lönn B (2015) ”Ohe­ derligt blanda samman homeopati och antro­ posofisk medicin”, DN Debatt 2015-12-10. (Online)

Gratzer K (2017) ”Verwegenes Unternehmertum: Die Einführung und Verbreitung von Gesund­ heitsresorts, Bäderkurorten und Medizintou­ rismus im frühen modernen Schweden”, i: F­M Kirsch & J Juszczak (Hrsg.) Medizintourismus: Erfahrungen mit einer weltweiten Wachstums­ branche. Paderborn: IFB Verlag Deutsche Sprache, s. 132­212.

Karlsson H (2011) ”Kurortens betydelse för kroni­ kervården 1880­1950”, i M Eklöf, red. Natu­ ren, kuren & samhället: Vård på sanatorier och kurorter ca 1870­2010. Stockholm: Carlssons, s. 170­189.

Kungl. Vetenskapsakademien (2015) Yttrande om Läkemedelsverkets redovisning av regerings­ uppdrag avseende homeopatiska läkemedel (S2013/8560/FS). Stockholm 11 maj 2015. Dnr: KVA/2015/38/76. (Online)

Lichtenstein A (1948) Hedenii Terapeutiska Vade­ mecum. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Mansén E (2001) Ett paradis på jorden: Om den

svenska kurortskulturen 1680­1880. Stock­ holm: Atlantis.

”Naturläkare” (1951) Svensk uppslagsbok. Malmö: Förlagshuset Norden.

Några terapier och utvärtes behandlingar i den an­ troposofiska vården (2004). Järna: FALK och Föreningen Vidarklinikens vänner.

Ottosson A (2005) Sjukgymnasten – vart tog han vägen? En undersökning av sjukgymnastyrkets maskulinisering och avmaskulinisering 1813­ 1934. Diss. Historiska institutionen. Göteborg: Göteborgs universitet.

Santesson C­G (1927) Om läkemetoder och läke­ medel. Medicinskt folkbibliotek. Andra uppla­ gan. Stockholm: Bonniers förlag.

Stiftelsen Vidarklinikens remissvar över Läkeme­ delsverkets rapport den 30 oktober 2014. Dnr: 1.1­2013­108252. (Online)

Vidarkliniken – unik i svensk sjukvård. Faktaskrift. www.vidarkliniken.se [läst 2017­01­18] Vikström E (2011) ”Mösseberg – kurortsmiljö och

vård 1867­2009”, i M Eklöf, red. Naturen, kuren & samhället: Vård på sanatorier och kurorter ca 1870­2010. Stockholm: Carlssons, s. 190­217. Weirauch W (2016) Ita Wegman och antroposofin.

Samtal med Emanuel Zeylmans, Ita Wegmans biograf. Lund: Nova förlag.

Zander H (2007) Anthroposophie in Deutschland: Theosophische Weltanschauung und gesell­ schaftliche Praxis 1884­1945. Bd 1­2. Andra uppl. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.