SCANDIA : Tidskrift for historisk forskning

Kyrkans

tionde o& kronans

Studier kring reformationens aterverkningar på tiondebeskattningen

Ratten till tiondelen av jordbrukets årliga avkastning utgjorde en av medeltidskyrkans viktigaste ekonomiska tillgångar. Nar kyrkans världsliga maktställning krossades av Gustav Vasa, förvandlades tiondepålagan

till

en hundsakligen kronan

till-

kommande skatt. Denna kronans tiondeuppbörd har avsatt ett rikt material av längder och räkenskaper, som alltsedan Hans Forssells banbrytande arbeten i betydande utsträcknii~g kom- mit att utnyttjas av den kulttirgeografiska och den ekonomiskt inriktade historiska forskningen. P r a d ö r allt for forsknlngs- uppgifter rörande jordbrukets produktivitet sch narliggande problem har detta ka!lmaterial haft en central betydelse.'

Den

f

örref srmatoriska

tiondebeskattningen i Sverige har daremot i förliiållandevis liten utstrackning behandlats av forsk- H. FORSSELL^ Sverige 1571 ( 1 8 ~ 2 ) ~ S. 21 och 318, dens., Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i sextonde seklet. VHAAH ily följd 8 (1884)? s. 24 och 157ff, E. G. Huss, 'Lindersökning över folkmängd, åkerbruk och boskapsskötsel i landskapet Vasterbotten aren 1540-1571 [1902)~ S. 78 ff, E. HECKSCHER~ Sve- riges ekonomiska historia från Gustav Vasa I: I (1935)~ s. 89, D. HANNERBERG, Närkes landsbygd 1600-1820 [1941), S. 195ff, J. WESTIN, Angermanlands his- toria under Gustav Vasa och hans söners tid. Arkiv för norrländsk hembygds- forskning, 1943-44, s. 107 ff, A. WENNBERG, Lantbebyggelsen i nordöstra Oster- götland 1600-187s (1947)~ S. 189 f samt B. HELMERID, Tiondelangderna som kalla till e t t byalags ekonomiska historia 1555-1763 (19493, s. 15 f f . - Jfr aven

J. WEIBULL, Tionden i Skåne under senare delen av 1600-talet (Skrifter utgivna av Pahlbeckska stiftelsen XXXVIII).

Kyrkails tiorrde och kronans ₂₆₉ ningen. Utförda beräkningar av kyrkans medeltida tiondeln-tt5k- ter grundar sig 1 första hand på efterreforrnatorislctt material. Det fragmentariskt bevarade kyrkliga kamerala medeltidsmate- ridet Ilar gjort ett sådant förfaringssatt naturligt. Frågan ar emellertid om det ar metodiskt försvarligt. Utgör verkiigeii de efterreformatoriska tionderäkenskaperna en hållbar grund för en bedömning av deal reella tiondebeskatlininge ens under medeltidskyrkans sista tid?

Problemet bar en betydande räckvidd.

H

den inån patagliga kvantitativa skillnader, soix icke betingats av skördetitfallet, kan påvisas mellan kyrkans tiondeintäkter före reformatio~~en

och kronans efterreformatoriska, ger detta iide bara en for- ändrad bild av medeltidskyrkans ekonomiska underlag utan ocksi svar på el1 annan väsentlig, meii av tidigare forskning nästan helt obeaktad frågeställning: Vilka ekonomiska kon- sekvenser har Gustav Vasa-tidens kyrkopolitiska föräi~dringar fått för tiondegivarila, för deil jordbrukande befoPkiiiilgens stora massa?

1[ den historiska Bitteratureil har allmogens ~ o t s t å ~ l d mot den kyrkliga ilyordningei~ genomgående betonats. Klockskatt, kon-

f

iskationer av kyrkornas silver och

f

öralidringar i gudstjiinst- bruket har anförts som väsentligaste orsalter till reaktionen. Ett svar på ovan fixerade problemstalliilngar bör

kunna

ställa frågan om allmogens attityd till reformationen under förnyad belysning.

Kyrkans alispråk på tiolide i Sverige ar belagt redan frin aoao- talet genom en bulla från Gregorius

VII till

de sveniska konung- arna. Psven framför Iiar krav på tionde till biskopar, socken- prästel; kyrkor sch de fattiga.' Av dessa krav torde tionde

till

kyrkor och sockenpraster tidigast ha blivit en realitet.' Tionde-

' DS 25.

270 Lars-Olof Larsson

kraven från biskoparna, en myndighet utanför att- och socken- gemenskapens ram, synes däremot ha haft ett kompakt mot- stånd att övervinna och förverkligades sannolikt först efter på- tryckningar mot tingsmenigheterna från kungamaktens Senast på I 190-talet var dock biskopstionde en realitet åtmins-

tone i Uppsala och Skara stift.4

Principerna för den tiondefördelning, som blev eii

följd

av biskopsdelens införandef5 framgår av landskapslagarnas kyrko- balkar. Deras bestamelser anger riktlinjerna för senare svensk tiondebeskattning. Beskattningsobjekten ar i princip all mar- kens gröda ():sädestionde))) och allt levande (»k~icktionde))].~

Flertalet landskapslagar tillerkänner sockenprasten en tredje- del av sadestionde saint biskopen, sockenkyrkan och de fattiga vardera en tredjedel av återstoden, vilket således motsvarar

två niondedelar av deil totala tlondes~mrnan.~ De båda väst- götalagarna tillerkanner däremot prästen »så mycket som kyr- kan ar invigd

till.

Sedan skall man skifta i tre lotter: en ager biskopen, den andra ager kyrkan, den tredje de fattiga»." Halsingelagen, slutligen, föreskriver en fördelning efter ))gam-

H. SCHUCI<, Ecclesia Lincopensis ( I ~ ~ Q ) , s. 236; jfr for Danmark aven

L. WEIBULL, Skånes kyrka från äldsta tid till Jakob Erlandsens död 1274, Nord. Hist. II, s. 527.

DS 98 och SRS III: 2, s. 113.

-

För Linköpingsstiftet har man tidigare raknat med förekomsten av biskopstionde redan vid 1100-talets mitt, en upp- fattning som dock ifrågasattes av SCHUCK (ovan a. a., s. 235 f och dar anförd litteratur).

Undantag får har göras för Gotland, dar biskopen inte tillerkändes någon del av tionde [GL III).

I e t t par svenska landskapslagar förekommer dessutom spår av e t t annat slag av tionde, s. k. huvudtionde (jfr HOLMBACI<-WE~~EN, Svenska landskapslagar I, s. 26 och dar anförd litteratur).

'

UL ICk I, VII, OgL, Kk IX, XIIJ. SmL Kk VI, SdmL Kk IV, VmL Kk VI och DL Kk III [se aven I. NYLANDER, Das Kirchliche Benefizialwesen Schwedens, s. 218 ff). - Denna fördelning har ~ ~ p p f a t t a t s som en kompromiss mellan tvenne på kontinenten gängse fördelningssystem (se senast NYLANDER, S. 206 ff, och dar anförd litteratur).

Kyrkans tionde och kronans

_f71

mal sed)). En något äldre stadga, utfärdad av ärkebiskopen

1297, låter sadestionde delas i tre lika stora delar, av vilka en tillföIE sockenprasten, en annan de fattiga medan den tredje delades lika mellan biskopen och sockenkyrkan.g

Rörande fattigtiondens erläggande och användning saknas preciserade uppgifter i landskapslagarna, men uppgifter fran annat

håll

ger vid handen, att huvuddelen av fattigtionde tidi- gast behållits av tiondegivarna för fördelning efter eget gott- finnande, i första hand bland behövande släktingar.'' Snart nog reste emellertid biskoparna krav på delar av fattigtionde, framst för hospitalens rakning. Inom Linköpings stift synes detta ha skett redan i början av 1200-talet och vid mitten av nasta år- hundrade tillföll en tredjedel av fattigtionde hospitalen." l Skara stift föreskrev en stadga från 1281 och den något senare avfattade kyrkobalken i yngre västgötalagen, att hälften av fattigtionden sltulle ges tiP1 hospitalen medan bonden tog åter- stoden hem till. sig som

de

fattigas lott.''

H

arkestiftet anslogs vid amo-talets mitt en tredjedel av Upp- lands fattigtionde till men ocksi hospitalen synes ha fått viss del av tionde.14

Under senare hälften av 1300-talet och början av 1400-talet restes från kyrkans sida krav också på den av tiondegivarna

HL Kk VII. F6rdelningen av tionde i Hälsingland synes ha företett bety- dande lokala varianter (nedan s. 277 not 6).

Nedan, RPB 1695 samt SmL Kk VI: »Den tredje delen åt de fattiga, hellre åt skylda än St oskyldan.

l

' H. SCHUCK, S. 244 ff

" DS 709 och VgL II Kk XXXVI.

l' DS 380 samt 391-94 - Den I litteraturen vanliga uppfattningen (bl. a. K. V. LUNDQVIST, De svenska domkapitlen, s. 133 ffi J. ROSEN, De sekulära dom- kapitlens tillkomst, s. 71 ff och senast ANDRE, HT 1965, s. 4071, att fattigtionde i sin helhet skulle ha anslagits till domkyrkan och kapitlet redan omkring 1250, torde inte kunna ~~ppratthållas. DS 391 och 1472 ger klart uttryck för att det gallt endast tredjedelen av fattigtionde. Förf. avser a t t i annat sammanhang iterkomma till denna fråga.

272 Lan-Olof Larsson

alltjarnt behållna delen av fattigtionde. Det första steget i denna riktning togs 1 3 6 4 ~ då linköpii~gsbiskopen fick konungens och rådets brev p2 att en treGedel av fattigtionde skulle tillfalla kanikerna vid domkyrkan. Den återstående tredjedelen 1 Lin- köpings stift bemäktigade sig biskopen ett femtiotal år senare och anslog den at kulten vid dodyrltaii, främst

vid

sjalakoret. Utvecklingen i övriga stift var likartad; biskoparna och dorn- kapitlet tillskansade sig ratt till tidigare icke disponerade delar av fattigtioiiden.lJ

Landskapslagarnas bestämmelser om kvicktlonde ar, med undantag f6r Gutalagen som saknar stadganden härom, 1 stort sett likartade: Sockenprästen äger ensam. ratt till kvicktionde.16 Ostgötalagen förklarar denna rätt galla tionde av alla levande djur, Smålandsiagens bestainmelser synes förutsztta kvick- tionde enbart av boskap, medan flertalet Svealagar och

Hal-

singelagen uttryckligen innehåller krav på tionde också av jakt- byte och fiskfåiigst,

Rörande taxering och uppbörd av tionde ar landskapslagar- nas bestämmelser knapphändiga. Samtliga lagar föreskriver en berakliing av tiondekvoten

ute

på ikern sedan säden sk~irlts. Flertalet lagar ålagger prästen att därefter h h t a sin sa$ otröskad på akern och böiidei-ila att bärga och tröska återstoden av tiondesaden. Någoii skyldighet att därutöver befatta sig ined denna tillskrives icke bonderna. Upplandslagen siår

till

och med fast att de saknar skyldighet att göra körslor Tör biskop eller prast.17

Lalidskapslagarna saknar siledes bestämmelser for det fort-

l " c ~S. ~253 ~ff. ~- För Uppsala stift är motsvarande utveckling fullbor- dad i och med a t t fattigtionde i stiftets nordligaste delar från 1395 kom a t t disponeras av domkapitlet. Vid vilken tidpunkt motsvarande ordning kommit till stånd i övriga delar av stiftet ar ovisst (jfr ovan not 13).

l6 Ett visst undantag får dock göras för ärkebiskopens och sockenkyrkornas in-.

takter av lax, sill, sal och gråskinn enligt HL (Kk VII).

Däremot föreskriver flertalet lagar tiondegivarna skyldighet att föra kvick- tionde till prasten.

Kyrkans tioiide och kronans ₂₇₃ satta uppbördsförfarandet liksom fi9r kontrollen över tionde- givarna, men senare utfardade stadgor visar hur man från kyrkans sida sökt reglera dessa frågor. Enligt den stadga, som

f

astställdes vid pruvincialkonciliet i Söderköpiilg ]r 44 1 i ;lades

sockenpriisten att tillsammans med kyrkavärdarna i samband med skörden anteckna tiondegivarnas namn och debitering. De skulle vidare lita föra biskops-, kyrko- och kaixPk(fattig]- tionde till sockenkyrkans magasin och där göra den slutliga fordelningen. För detta arbete tillerkandes de viss ersättning av tiondesäden. Andra uppgifter ger vid banden att de socken- visa räkenskaperna skulle översändas till prostarna för vidare befordran till biskopen.*'

På

omri tecknat satt, om iin med ett flertal smärre variationer - genom anslag

till

kloster, stiftskyrkor, etc. - ter sig fördel- ningen av 'cionden vid medeltidens slut. Under loppet av Gustav Vasas regering geixomfördes einellertid förandringar som inne- bar att endast sockenprasternas rattigheter Iamnades oföränd- rade, medan den återstående huv~~ddelen av tionden förvand- lades

till

en skatt till kronan, även om den

a

räkenskaperna alltjämt rubricerades som biskopstionde, fattigtionde och kyrkotionde. Stora delar av dessa tiondeposter förbehölls vis- serligen också i fortsättningen kyrkliga ämbetsman och orga- nisationer men då i form av anslag från kronans uppburna tionde.'"

Det första steget i denna utvecklii~g togs genom ett besht vid herremötet i Stockholm 1525, varigenom kyrkodelen av tionde för detta år beviljades

till

krigsfolkets avlöning.20

Föl-

jande år beviljades två rredjedelar av kyrkotionde för den utländska sk~ildens betalning.'Vnder 1530-talet anslogs '" Abo kyrkas svartbok, ed. R HAUSEN, S 387I och Synodalstatutrr, ed

J GUMMERUS, S 38, 59 och 68 - Jfr aven ANDRAE, HL 1 ~ 6 5 , s 408

'" FORSSELL 1869, s. 183 ff

""R 1525, s 22, 30 m fl

27 4 Lars-Olof Larsson

kyrkodelen vid upprepade tillfällen till motsvarande

Källmaterialet ar alltför bräckligt för att i detalj belysa den fortsatta process, som definitivt förvandlade kyrkotionde till en kronans stående skatt, men utvecklingen framstår som full- bordad under -54~-talet.23 I

Riskopstionde blev vid ungefär samma tid föremål för indrag- ning till kronan framför allt i samband med biskopsvakanser. Slt~tgiltig synes denna indragning tidigast, från 15s~-talets sista år: ha varit i ärkestiftet. Vid 1540-talets början, då biskopstionde i Linköpings och

Växjö

stift definitivt tillföll kronan, är utvecklingen till kronoskatt f~llbordad.'~

Den gamla fattigtiondedelen disponerades från I 540-talet slutgiltigt av kronan efter en kontinuerlig indragningsprocess i samband med att prebenden, kloster och hospital upplöstes eller ställdes under kronans kontr~ll.~'

S

Landskapslagarna och senare tillkomna beslut om förändrade dispositioner ger oss en tämligen klar uppfattning om den

" GR 1530-31, S. 163 f.

FORSSELLS slutsats, att kyrkotionde från och med 1539 har uppburits av kronan [Sveriges inre historia (1869), s. 182) har bemötts av SCHUCK [s. 243 f)

såsom alltför kategorisk. Kyrkotionde från flertalet stift uppbars visserligen r539 av kronan men Schuck hävdar, att detta kan ha varit fallet också under närmast föregående år samt a t t 1539 års uppbörd saknar motsvarighet i Lin- köpings stift i de följande årens räkenskaper. - Gentemot den senare delen av Schucks argumentering kan dock invändas, att kyrkodelen från och med 1545 regelmässigt ar redovisad i räkenskaperna men »efterlåten» till kyrkorna för »byggning, vin m. m.,). Detta förhållande ger under alla omständigheter vid han- den a t t kyrlrodelen av tionde under 1540-talet betraktades som en tillgång till vilken kronan, icke de enskilda kyrkorna, ägde dispositionsrätt,

"

Biskop Henrik i Västerås förfogade visserligen över biskopstionde fri11 hela stiftet ända till sin död r556 (FORSSELL 1869, s. 161) men endast såsom förläning av kronan disponerad tionde (Prostarnas tiondelängder, Västerås stift, vol. I, U).

Kyrkans tionde och kronans

₂₇₅

medeltida tiondebeskattningens teoretiska utformning. Prob- lemet hur dessa bestämme9ser blivit omsatta i praktiken ar däremot betydligt vanskligare att belysa.

Som redan inledniilgsvis berördes har det efterreformatoriska källmaterialet i stor utstrackning fått tjäna som grundval för försöken att rekonstruera den reella tiondebeskattningen i

medeltidskyrkans regi.

I

den grundläggande undersökningen om kronans ekonomiska vinst av reformationeri, »Sveriges inre I-ristora under Gustaf den förste)), har Hans Forssell lagt ett tionderegister från 1559, som 1 stort sett täcker hela riket, till grund för en beräkning av kyrkans indragna tionde. Forssell understryker dock, att hans överslag är osäkert eftersom en någorlunda saker statistisk beräkning borde grunda sig på medeltalet för flera år.' Däremot ger inte Forssell uttryck for någon skepsis mot att använda 1550-talets tionderakenskaper som uppskattningsnorm för medeltidskyrkans intäkter.

I

sin granskning av Forssells beräkning av medeltidskyrkans inkomster laar Gunnar Olssoi~ i ))Stat och kyrka vid medel- tidens slut)) påtalat en rad osäkerhetsmoment. Han franakigller också nödvändigheten av att g& utöver det elterreformatoriska liallmaterialet om man vill erhålla en mera konkret bild av medeltidskyrkans ekononliska resurser. Olsson visar p5 ett flertal medeltida belagg, som i friga om tiondens sammansätt- ning företer olikheter i jämförelse med läget under 1540- och r 550-talen. Som en sammanfattning konstaterar emellertid Olsson, att aven om »det yngre kallmaterialet inte utan vidare kan laggas till grund för uppfattningen om den katolska kyr- kans tiondeinkornster, måste man erkänna, att det är ytterligt små möjligheter man har att korrigera det yngre materialets utslag. Det är en uppgift som måste lämnas outförd. Tillrackligt mycket ar emellertid kant om tiondens ungefärliga storlek. Den har varit viktigare som inkomsl-källa för kyrkan, med undantag FORSSELL 1869, s. a31 ff, samt tabell F I ; jfr dock Forssells iledan i not 4 angivna arbete.

2 76 Lars-Olof Larsson

för klostren, än kyrkojordens avkastning. Jämfört med statens inkomster synes tionden l.ia givit kyrkans målsmän lika stora intäkter, som skatten tillförde kronann.'

Riktigheten av det sistnämnda omdömet, som avser en jäm- förelse mellan kronans intakter 1533 och kyrkans tionde enligt 1559 års tionderegister men omrakilad efter vid 1530-talets början gällande priser, har senare ifrågasatts av Ingrid Hain- r n a r s t r ~ r n . ~ Däremot synes Hammarström i likhet med Olsson vara benägen att tillerkänna de efterreformatoriska tionde- räkenskaperna betydelse som ungefärlig värdemätare av kyr- kans tiondeuppbörd under medeltidens sle~tskede.

Hos Forssell

och

i viss mån också hos senare forskare är det tioiideräkeiiskaperna från slutet av I 550-talet som kommit att

stå i centrum för intresset. Detta beror på, att Forssell i första hand avsåg att få fram en total jämförelse mellan den medel- tida och den reformerade kyrkans stat samt mellan den förra och kronans, och att det först fran åren 1558-59 föreligger ett material som täcker större delen av riket.

I

en senare under- sökning om den svenska jordbruksnäringen under 1500-talet har Forssell visserligen gjort tidigare tionderäkenskaper till föremål för en synnerligen vardefeil1 statistisk bearbetning4 men ocksii 1 detta arbete jämnas i flera fall de allra äldsta efter- reformatoriska tionderäkenskaperna helt eller delvis utan av- seende.5

q . OLSSON, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut ( r g q ) , s. a8 ff och 39 f f .

" I. HAMMARSTROM, Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540 (1956)~ S.

318 f.

FORSSELL, Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i sextonde seklet [1884), passim.

"ortsett från sporadiska notiser i fogderäkenskaper och räntekammarböcker föreligger efterreformatoriska tionderakenskaper för Uppsala stift från och med 1537, for Västerås stift från 1542, for Strängnäs stift från 1549, för Linköpings stift från 1544, för Växjö stift från 1550 och Skara stift från 1546. För tiden fram till n557 ar detta material samlat i serien Prostarnas tionderäkenskaper (U) och ingår därefter tillsamman med fogderäkenskaperna i serien Landskaps- handlingar [jfr FORSSELL 1869, C. 182 f).

Kyrkans tionde och Itronans 277 För ka~x~edomen om de f6rbållanden som rått p5 tionde- beskattningens område under den katolska tiden, maste själv- fallet de äldsta delarna av det efterreformatoriskcn materialet ha p r h a r betydelse.

I

undervisningar och tillämpade fördel- ningsprinciper framtrader bar en rad IoIca9a variationer i

för-

delning och uppbördsförfarande, som avviker saval från

land-

skapslagarnas bestamtnegser som från senare räkenskaper, dar dessa lokala sedvairijor i stor utstrasicning blivit bsrtrationali- Problemet

huruvida det

efterreformatsrlska materialet utgör en anvandbar vardematare p i medeltidskyrkans intäkter av tionde kan dock inte %ösas enbart på grundval av detta rnate- rial, ~ii-an förstnär det kan sattas i relation

till

i f ~ r s t a

hand

kvantitativa uppgifter om den

f

örref ormatoriska tiondebeskatt- ningen. Trots vad som tidigare sagts om otillrackligheten av

" Utöver förhållanden som i det följande skall behandlas kan nämnas upp- gifteii i eti undervisning till tionderäkenskaperna för Småland 1545, vari upp-. gives a t t Västbo och Ostbo härader tidigare inte erlagt någon kyrkotionde [Ein- köpings stift vol. I ) samt ~~ppgiften i 1546 års undervisning till tionderaken- skaperna för Ostersyssel i Värmland [Prostarnas tionderäkeizskager, Skara stift vol. r B, fol. 4 ~ 5 ) ~ varav framgår a t t tionde har delades i tre lika stora delar mellan präst, kyrka och biskop. - Denna upplysiliilg får, tillsammans med för- hållandet att räkenskaperna för såväl Oster- som Vastersyssel åtminstone 1546, q g z , 1554 och 1555 endast omfattar biskopstiolide, viisentliga konsekvenser för de av Forssell meddelade statistiska bearbetningarna (FORSSELL 1884, bil. s. 117ff och 1872 s. 110). Forssells summeringar skall saledes fördubblas för Ostersyssel och sannolikt o c h å för Viistersyssel. Detta leder i sin tur till att Forssells slutsats om deii exceptionellt starka ökniiigen av spannmålsproduktio- neri i Värmland utiider följande århundraden måste ifrågasattas (FORSSELL 1884, s. 27). En liknande reservation bör också frainföras mot Forssells resultat för Västergötland, som utgår från antagandet att kronotionde därstädes trots Väst.. götalagarnas stadgaiiden [ovan s. 270) utgjorde två tredjedelar av hela tionde. - Ytterligare avvikelser från normala fördeli~ingsprincipei iir dessutom kända fram- för allt från de nordligare delarna av Uppsala stift (N. AHNLUND, Jämtlands och Härjedalens historia I, s. 539 ff samt J. WESTLN, Angermanlands historia under Gustav Vasa och hans söners tid. Arkiv för i~orrländsk hembygdsforsk- ning 194.3-44, s. 112 ff) samt i Linköpings stift [C.

HAREN STAM^

Finnveden

under medeltiden (19463, s. 244ff och SCHUCI< a. a., s. 237f; jfr aven L. G.

LINDE, Sveriges finansrätt [r 8871, s. 287).

278 Lars-Olof Larsson

det medeltida materialet föreligger nämligen lamningar, som tillåter omfattande, kvantitativa jämförelser men som med un- dantag för Upplandskyrkan Funbos räkenskaper lämnats obeak- tade av tidigare forskning.

I

en undersökning av Fulhokyrkans räkenskapssvit 1395- 1483 har Carl Göran Andra= analyserat kyrkans tiondeintak- ter. Andra= visar att dessa, i al% synnerhet i slutet av den angivna perioden, låg gå en nivå som väl svarar mot tionde-

uppbörden under 1540- och

o-tale alen.^

Resultatet kan sa- ledes anföras som ett indicium för den forssellska metodens användbarhet, men materialets snäva territoriella giltighet be- gränsar självfallet dess varde.

Ett förreformatoriskt kallanaterial, som kan tjäna som en saker grundval for en kvantitativ järnförelse med den efter- reformatoriska tiondeuppbörden för avsevart större områden, films emellertid bevarat för Linköpings och

Växjö

stift.

I

Linköpingsstiftets s. k. pappersregister, upplagt för dom- kapitlets rakning vid 1500-talets början genom dåvarande dom- prosten Mans Brasks försorg och i samband med att denne 1513 blev biskop överfört

till

biskopskansliet, återfinns ett betydande material av kameral nattir.' Ett särskilt intresse

till-

drar sig längder över stiftets socknar, uppställda häradsvis efter en enhetlig mall, med uppgifter om biskopsgengard och disposition av tionde samt med sockenvisa, kvantitativa upp- gifter om biskopens tiondeintakter för flertalet av stiftets Små-

" C.-G. ANDRB, Studier kring Funbo kyrkas räkenskaper 1395-1483, HT

1965, s. 407ff. - Andrae meddelar ocksa en del siffror för tiondeuppbörden under medeltidens slutskede i nigra andra Upplandssocknar (s. 411 och 4361, vilka i jämförelse med 1550-talets uppbörd (FORSSELL 1884, bil. s. 19) synes ge e t t liknande resultat.

Kh 5 4 Linköpings stifts- och landsbibliotek. - Jfr E. NYGREN, Registra ecclesie lintopensis [194x), C. r 13 ff, och SCHUCK, S. I S f f .

Kyrkans tionde och kronans

"99

landsharader [Su~merbo, Ostbo, Vastbo, Tveta, Vista, Norra Vedbo, Ostra, Sevede och Aspeland].' Dessa Pangder har med sakerhet utarbetats n 5 I 3 eller a 5 I 4 och de kvantitativa tionde-

uppgifterna torde likaså härröra från ettdera av dessa år.4 Efter dessa schematiskt uppstallda längder följer ytterligare ett antal, något senare införda uppgifter om tiondeintakter. Först kornmer under rubriken ))Smörranta av Kinda pro decP- mis pauperum)), uppgifter för varje socken och som avslutning anteckningen »summarkam 6 2 pund anno Domini I 5 I 8 n. Sedan

följer, imder rubriken

»Ex

Asboland f6r biskopsdelen tion- denn och med tillägget »honungsränta för tionde till Linkö- pings gard)), redovisad tionde för socknarna d såväl Aspelands som Sevede harader. Slutligen meddelas motsvarande uppgifter för ett antal socknar i Kinda härad m d e r rubriken

))Ex

Kindia

I 519 n. De redovisade kvantiteterna överensstä

maste fullständigt med ~ippgifterna i de föregående längderna." Pappersregistrets kvantitativa tiondeuppgifter har tydlig karaktär av en på aktuell uppbörd grundad undervisning om biskopsbordets tiondeintakter. Detta förhållande talar för, att

"ängderna &r tryckta i SRS III: 2, s. 282 ff. - Tiondeuppgifterila i pappers- registret har tidigare berörts av G. Olsson och Schuck. Den förre beteckiiar kvantiteterna som ))avsevarda)> medan den senare avstår frän att bedöma dem kvantitetsmässigt (jfr dock nedan s. 288 iiot 28).

Motsvarande uppgifter lämnas ocksä för Södra Vedbo härad, men eftersom häradet jämte dess biskopstioilde sedan lång tid varit förlänt till världsliga storman har dessa uppgifter bedömts som alltför osäkra [jfr SRS III: 2, s. 289 not n). Södra Vedbo lämnas därför utanför den följande undersökningen. -

Inom övriga angivna härader saknas uppgifter

-

till följd av a t t tionde dispo- nerades av Nydala kloster eller domkapitlets medlemmar eller till följd av pasto- ratets regala karaktär - för följande socknar: Jönköpiilg och Månsarp (Tveta), Balaryd (N. Vedbo), Pelariie och Vimmerby (Sevede), Alseda, Karlstorp, Lannackede, Lemnhult, Myresjö, Navelsjö och Nye (Östra). I det följande görs alla jämförelser med dessa territoriella begransningar.

Dateringen säkerställs av ovan angivna förhållanden samt marginalanteck- ningen »hoc anno 1514)) (p. 107; SRS III: 2 s. 290 not r), utförd av en hand som också gjort ett antal häradsvisa sammaildrag av socknarnas tiondesummor.

280 Lars-Olof Larsson

de angivna beloppen har giltighet för mer ä11 ett år, liksom fallet är med den i samma längder redovisade grunden for biskopsgengardens avlösning.

I

annat fall borde det ha varit meningslöst att överhuvtidtaget föra in beloppen P en handling av denna karaktär. Detta leder 1 sin teir till slutsatsen, att biskopens tionde från stiftets Srnålandsdel har utgått i form av

samja,

vars storlek i princip varit oberoende av växlingar i skörde- utfallet. Dessa antaganden bekräftas helt av senare källor.

Av brevvaxlingen 1544, mellan Gustav Vasa och den av honom attsedde aippbordsmannen i Småland framgår, att flera småländska barader givit tionden i form av Rakenska- pen över biskopstionde i Linköpingsstiftets Smålandsdel 1544

ger vid handen, att de tre Finnvedsharaderna Sunnerbo, Ostbo och Vastbo samt Möre, Stranda, Handbörd och Aspeland jämte Misterhults socken

P

Sevede alltjämt fullgjorde sin tionde i form av samjesmör eller sämjepenningarO7

I

jämförelse med Linköpingskyrkans pappersregister kan for de tre Finnvedsharaderna inte konstateras någon fGrandring vad avser sämjornas sarnnaan~attnin~.~"

För

Aspeland och Sevede har daremot en viss förandring k o m i t till stånd 1544. Med undantag för Misterhtslts socken erlades biskopstionde i Sevede inte längre som samja, medan Aspelands tidigare ho- nungssämja

a

stallet var satt 1 penningar. Av ))Fougthernes rekenskaper)) 1529-30 framgår emellertid att sämjan för åt- minstone några Aspelandssocknar ännu dessa år utgjordes av honung, som emellertid omräknades i penningar.' Vad beträffar de fyra återstående härader, Norra sch Södra Möre, Mand- börd och Stranda, som 1544 erlade biskopstionde i form av sämja, saknas i pappersregistret uppgift om formerna för bis- kopstionde. Trots detta måste antagandet, att också dessa

GR 1544, s. 93f.

Prostarnas tionderäkenskaper, Linköpings stift, vol. I, U; jfr SCHUCK, S. 385.

7a Rörande samjornas sammansättning se aven tabellbilaga a [s. 306). Fougthernes rekenskaper, p. 104, KA.

Kyrkans tioilde och kroriails ₂₈ H

282

ars-~iof Larsson

härader under den sista katolska tiden utgjorde biskopstioiide i form av sämja anses betydligt sannolikare an att en sådan sämja skulle ha korramit till stånd under Gustav Vasas regering, då utvecklingen företer en rakt motsatt tendens.'

Beträffande de Smålandsharader, som enligt pappersregistret men inte enligt 1544 års räkenskaper erlade tiondesamjor, ger fogderäkenskaper för 1529 och 1530 klart vid handen, att socknarna i Kinda harad ännu dessa år erlade samjesmör för tionde och socknar i Norra Vedbo oxar som tiondesamja.'" För återstående härader, Ostra, Tveta och Vista, synes däremot mera preciserade uppgifter om tionde saknas för 1520- och

I 530-talen.

För samtliga till Iinkopings stift Iiörande harader i Småland utom Västra, Tjust och Ydre'l är således tiondesämjor klart belagda tinder tiden 15 I 3-44. Att dessa sämjor utgick i fixerade

belopp, som var oberoende av växlingarna i skördeutfallet, framgår av en jämförelse mellan pappersregistrets undervis- ning, fogderäkenskaperna 1529-30 och tionderäkenskaperna 1544. Vissa smärre förändringar kan visserligen konstate- ras men skillnaderna ar obetydliga. Som exempel kan Sun- nerbo harad anföras. Sainjan enligt pappersregistrets ernder- \risning uppgår för Ilela häradet till 245 lispund smör och enligt 1544 års räkenskaper till 219 lispund. För Inte mindre

.P-

-* Se vidare nedan s. 290 ff. - En uppgift i 1529 års rantekammarbok ger vid handen a t t biskops- och spetalstionde för Möre och Oland detta år levererats i form av penningar till e t t sammanlagt belopp av 400 mark danica [vol. 2 s. 653. Detta behöver självfallet inte betyda att sämjan vid denna tid var fixerad i penningar, en övergång till penningsamja kan på motsvarande sätt som för Aspeland (ovan) tankas ha kommit till stånd något senare, men det väsentliga i sammanhanget ar att 1529 års uppbörd ligger i paritet med 1543 års sämja och a t t Aspelandsexemplet tyder på, att en eventuell förändring av sämjans sammansättning inte har fått några väsentliga konsekvenser för dess storlek.

Foughternes rekenskaper 1529-30 p. 382 och 662 i jämförelse med pap- persregistret.

Uppgifter i Kh 54 p. rro och i Foughternes rekenskaper 1529-30 p. 382 antyder dock förekomsten av tiondesamjor också i Ydre.

Kyrkans tionde och kronans

_'83

an n5 av haradets 24 socknar är beloppen helt identiska [tabell- bilaga 3 ]

."

De ovan berörda samjorna i de flesta

fall

biskopsdelen av tioilde. Kiilda harads sämja avser emellertid fattigtionde- delen och atminstone för några h5rader innefattas också en

del

av fattigtiondede%en jamte ordinarie biskopstionde i samjorna. Vid denna tid disponerade nämligen Linköpingsbiskopen regel- inacsigt över den s. k. spetalsdelen [motsvarande l / 3 av hela fattigtiondedelen] i stiftets Lssniland~del,'~ och pappersregist- rets undervisning anger uttryckligen att samjorna för de tre

Finnvedshäradema galler

för

sival biskops- som ~ ~ e t a l s d e l e i ~ . ~ ~ Som stöd for uppfattningen att fattigtiondedelen, som under

medeltidens slutskede helt dispsi~erades av domkapitel. och biskop,15 mera generellt utgick i form av samjor kan dessutom anföras &n iilledande ~indervisn~ingen

till

1544 års räkenskap. Mar talas narnligen om tioi~desamjor utan särskild begraa~sning till biskopstionde.l9etta tyder också p i att kyrkodelen av tionde utgick i form av särnja.l7

En värdemassig jämförelse mellan de senmedeltida sarng'orna för biskopstioi~ds (fattigtionde] sch ett medeltal av den skörde-

'"fr aven GR 1544. s. 596: "Orn den Olof Galle, som ni1 i så många å r de ro pund smör av Agunilaryds socken have inne med sig behållit)). - De sintrre förändringar som kan iakttagas mellan Kh 54 och 1544 års räkenskap torde generellt sett k ~ ~ n i l a förklaras med de bada kallornas olikartade karaktär samt med. att 1544 års Gaknskap galler för 1543, då förhållandena geilom det små- landska upproret varit exceptionella.

l 3 SRS III 2 , s. 286-90; jfr SCHUCK, S. 257.

I

' SRS III: 2, s. 289 not 11 och p. Eftersom det för övriga hirader sakrras uppgifter om a t t sämjorna inkluderar också spetalstionde används summorna i följande bertkningar (nedan] som om detta inte var fallet.

Jfr ovan s. 271 f.

'"van not 7. - En speciell undervisnirig om de olika delarna av fattigtionde har tidigare ingått i 1544 års räkenskap.

l

' Mera konkreta belägg för kyrkotiondesamjor i Småland lyser dock med

sin frånvaro. Däremot är det kant att den s. k. decimum decimarum, som utgick av kyrkodelen, i en del härader i Ostergötlaild utgick i form av samjor (SCHOCI~, S. 256 llot g8 O C ~ 239ff).

284 Lars-Olof Larssoii

taxerade tiondeuppbörden enligt 1540- och 1g50-talens raken- skaper, utförd på gundval av omkring 1510 gangse varuvar- deringar, ger vid handen, att hharadssamjorr~a endast represen- terar mellan 15,4 0/0 [Kmda) och 35)8 010 [Aspeland]

av

vardet

av det senare materialets uppbörd. Medeltalet for hela sm- rådet uppgar till s4,9 O/o [tabell

A].

TABELL A

JåmföreIse mellaii biskopstiotlde i Linköpings stift 9»15B4» [K%I 541 och medel- talet av motsvaraiade uppbörd enligt Prostaio~ias tionderäke~~skaper 9544-57.

I inark 6rtug.l'

Härad Biskopstionde i mark örtug Kh 54 i % av Prostarnas tionde- n1514)) Prostarnas tionderaken- rakeilskaper (Rh 54) skaper i medeltal för (antal) år Sunnerboln 69 363,7 (5) 19 Vastbol" 56,25 213,2 (3) 26,3 Ostbo 'O 32,33 132 (4) 17,6 Tveta 40,25 iSi',9 (4) 25,s Vista 38,25 174,s (5) 22

Norra Vedbo 48 ISi',S (3) 27,1

Kinda 14,!520 113,s (3) 15,4 Ostra 'l 33,i' 145 [3) 23,2 Sevede 22 67 (5) 32,8 Aspeland 24,5 6 8 9 (2) 35,8 Stranda

1

Norra Möre

1

87.5". 2SS,6 (33 3 3 3 Södra Möre Totalt 511,78 3058,6 24,9

Is Jämförelsen är utförd på grundval av omkring 1510 gällaiide varuvärde-

ringar, varvid följande varuvärderingar har använts: Smör 4,5 marklt~inna, korn och råg I rnarkkuima, havre 0,5 rnark/.tunna, hoiiung 4 markltunna, oxar 3

mark och kor 1,5 mark [HSI-P so, s. 285; jfr K.-G. LUNDHOLM, Sten Sture d. ä.

och stormännen (1956)~ s. 216ff.

lo I denna w h följande jämförelses är den s. k. munkaskäppan (HARENSTAM,

s. 246 ff, och SCHUCK, s. 246 ff) fråndragen.

"O Beloppet för Kinda avser fattigtionde (jfr ovan s. 279).

Beloppen för Stranda, Handbörd, Norra och Södra Möre ar hämtade från 1544 å1-s räkenskap (jfr ovan s. 280).

Kyrkans tioiide ocli kronai~s 28$

I

Kammararkivets serie ))Kyrkors, skolors och Iiospitals akter» iiilgar en delvis förstörd I-ianclling roraiide Växjö biskopsbord. Den iiiinehåller dels en förteshiing över girdarna under bis- kopsbordet jamte avradsuppgifter, dels en översikt "er intäk- terna av biskopstioi?$e f r i n stiftets s o s b a r samt slr~tlágen fragment av e11 inventarleförteckniiag

for

biskopsgården Mrono- berg.22 Haiidllragen saknar direkta tidsanghelser meni ar sanno- likt att hänföra till 1530-talet sch tinder alla omstandigheter senast

till

tidpuiakteii

för

biskopstioiidens diadragande till krolaan

1 5 4 3 . ~ ~

Tablan

över intakterna av biskopstionde uppger, att eii~gefar hälften av stiftets redovisade socknarz4 erlade biskopstionde i

Z"ol. 35.

Termirlus ante quein säkerställs i första hand av ii-~ventarieförteck~liiigeii och dess rubrik: »Iiiventarier på Kronoberg som är biskopsgårdeiz till Växjö.)) En sådail rubrik ar en orimlighet efter 1543, då Kronoberg med alla dess gods och inkomster förvaildiades till den kungliga fogdeförvaltningens faste? medan den från våren 1542 genom biskop Jöns' död lediga biskopsstolen förblev vakant. I den situatio~l soin uppstod vid biskopens död kan iilventarieförteckningen och uiidervisilingeil om biskopsbordets främsta inkomstkällor däremot tänkas ha till- kommit, likaså i sainbaiid ined Dackefejcleils kuvande, d5 Kronoberg erövrades från de upproriska och fick den ovan omtalade stallningeii. Andra skal talar einellertid mot en datering till 1542-43. El1 Jämförelse mellan de i gårdsregistret nami1givna landborila ocli motsvarande namnlistor från 1540 ocli 1545 [Smål. handl. 1540: 5 och 1545: 5 ) synes namligen ge vid handen, att den odaterade handlingen ar a t t hailfora till åren före 1540. Mot denna bakgrund framstår

1530, da el1 inträffad sedisvakans aktualiserade frågan om e t t nytt kontrakt inellan biskop ocli konung, eller 1535, då detta kontrakt reviderades, som sailiio- lika år för haiidliiigeiis tillkoinst (jfr L.-O. LARSSON, Det medeltida Värend (1964)~ s. 218 ff). Deil betecknas i fortsattniilgen som ))1530)). - E11 äldre arkiv- anteckning hänför handlingen till 1530-talet, medan L. B. FALIIMAN [Om mått och vigt i Sverige. I, s. 292), saililolikt med anspelning på den har aktuella hand- lingen, talar om ))biskopsfogden i Vexiö stiftsräkniilg för år 154%".

"I Tio socknar saknas i uppstallilingen (Vaxjö, Bergullda, Oja, Tävelsås, Lekaryd, Moheda, Or, Aneboda, Gårdsby och Ekeberga), vare sig detta beror på bristande ft~llstandighet eller någon speciell disponering av dessa sockiiars biskopstionde. Två sockennamn ar utplånade genom rasurer men torde kunna identifieras med Bladiiige och Kveniieberga. Rasurer har gjort de kvantitativa uppgifterna för dessa socknar ofullständiga, något som dessutom gäller för sock-

286

ars-OIO~ Larsson

form av penningar, medan den andra hälften gav råg och korn." De båda kategorierna ar jamte kvantitativa uppgifter för varje socken fördelade under huvudrubrikerna: ))Dessa penningar utgives årligen

för

biskopstioiide vid sockenkyrkorna i Vaxjö stift))

. .

.

och

))Vid

dessa efterskrivna kyrkor föres tionde till Kronoberg årligen))

. .

.

Slutsatsen blir, att tionde till

Växjö-

biskopen under den sista katolska tiden utgått enligt särnja och i princip varit oberoende av växlingar i skördeutfallen.

En kvantitativ jämförelse mellan dessa förreformatoriska samjor och ett medeltal av den skördetaxerade tiondeuppbör- den i kronans hägn under 1550-talet ger vid handen, att sam- jorna representerar ungefar 68,7 010 av den senare uppborden.

En sj~nnerligen vasentlig skillnad kan emellertid iakttagas mellan socknar med tidigare spannmålssämja, samtliga belägna i stiftets centrum inom en ungefärlig tremilsradie från Krorio- berg, och socknar med penningsämja, vilka undantagslöst han- för sig till stiftets södra ock östra gränsbygder. Spannmåls- samjorna var nämligen i det närmaste identiska med medel- talet av 1+i50-talets tiondeuppbörd, medan penningsamjorna i genomsnitt endast representerar 4 0 7 010 av motsvarande upp-

börd [tabell

B].

Som saminanfattning kan alltså konstateras, att de efterrefor- matoriska tioiiderakensliaperna

för

Linköpings och Växjö stift ger en felaktig, en vasentligt överdriven uppfattning om åt- minstone biskoparnas tiondeiiztäkter under den sista förrefor- inatoriska tiden. CbrndiPmet galler visserligen inte för stiften narna Kalvsvik, Vislailda, Norra och Södra Rottne. De har därför helt ute- slutits vid alla kvantitativa jämförelser,

Spannmålsbeloppen är redovisade i örtugar och skeppor. örtugen som rymdmått på svensk botten framstår i tidigare litteratur som en i det närmaste okänd storhet (jfr S. O. JANSSON i Nordisk Kultur 30, passim och P. SJOGREN, Släkteil Trolles historia, s. 356). Av räkenskaperna i Smål. handl. 1540: 5 rörande uppbörd av viss kaniktionde i Vaxjö stift framgår dock klart (p. 461, a t t I örtug = 1 4 skäppor = I. (Små1ailds)tunna.

Kyrkans tioiide och kronans 28-7

i deras helhet men n e d desto större överei~sstammelse

för

de mera perifertliggande delarna, far Linköping stiftets Srnålai~ds-

del, för Växjö gransbygdssocknarna i söder och öster.'"

.iamfirelse uiiellain biskopstionde i Växjö stift enligt: de förreformatoriska sarnjori~a (»P530»] och medeltalet av ~iaotsvarande uppbörd enligt tionde-

rake~iskaperna 1550, l558 och 1559. 1 tuiinar spanilinål."

Härad Biskopstioiide i »1530)> i Vo

tunnor spaniimål av tionde- » 1530)) Medeltalet enl, tioilderakenska- na 1550159 perna 1550159 Socknar m e d medeltida spannnzålssaiizjo i: Norrvidinge 95 5 ! ~ 84 114,3 Uppvidinge 52 74 V 3 70,3 Konga 94 5 / s 97 l12 96,4 Icinnevald 59 5 1 'L16,3 Allbo 103 110 94,3 Summa 406 "/s 417 '/G 97,4 Soclzrznu m e d nzedeltida pen~tingsamjos i: Uppvidiiige 71 1 S6 45,s Konga 59 V3 127 '/Z 46,s Kinnevald 13 '12 39 213 34,3 Allbo 21 l / z 89 l13 74,1 Summa 165 Z/3 412 I l 2 40,2

Summa Vaxjö stift: 571 ' l 6 829 2/3 6S,9

" I vilken utstrackiling påtagliga paralleller i detta avseende Ilar förelegat också för de mera centrala delarna i de båda stifteil, undandrar sig ett säkert: avgörande, eftersom vi saknar tillräckligt preciserade uppgifter oin Linköpings- kyrkans tiondeintäkter från Östergötland. De uppgifter som finns ger dock huvudsakligen belägg för en skördetaxerad uppbörd och därmed finns det knappast skal att rakna med några fundamentala skillnader mellaii för- och efterreformatorisk tiondeuppbörd.

"'

Penningsamjorila har omräknats i tunnor spaimmål enligt värderingen I tunna

-

I mark örtug.

a88 ~ a ï s - O I O ~ Larsson

Vid sidan av vasei~tliga metodiska koiisekvenser visavi det cfterreformatoriska räkenskapsrnaterialet leder det laar vunna resultatet

till

slutsatsen, att den kyrkopolitiska omvalvningei~ under Gustav Vasas regering med tiondens förvandling från en kyrkans

till

eia htivudsakligen kronans skatt, efterhand måste ha iiiaeburlt en kraftigt skarpt tlondebeskatb~in~'~

Z

större delen av Smaland.

Det ar emellertid Inte atan vidare möjligt att identifiera denna skärpning i skattetrycket med de skillnader mellan för- ock efterreformatorisk tiondeuppbörd, som ovan pivisats. Utveck- lingen och förandringarna skall i det följande mera ingående belysas.

Nar kronan fri11 1520-talets mitt kom i besittning av en efter hand allt större del av kyrkans tionde, utnyttjades den redan förefintliga kyrkliga uppbördsorgaiiisationen. Harmed blev det också en kronans angelagenhet att ttppratthålla och om möjligt förbättra dess effektivitet. Fran kansliet utgick vid 1520-talets sltit en allt stridare ström av proklamationer och påbud

0x1

skyldigl~eten att »ratt och oförfalskat)) giva tionde. % ett antal brev från 1528-29 ger Gustav Vasa uttryck för uppfattningen att tionden minskat kraftigt de sista åren eftersom allmogen felaktigt tolkat Vasteråsrnötets beslut dithail, att tionden

a

fort- sättningen inte skulle erlaggas. Kontingen undanröjde nii deima villfarelse men återkom gång efter annan under följande år med brev vari såval allmogens som frälsets underslev med tionde påtalades och deras skyldigheter inprantades.'

Vid sidan av dessa försök med böner och understucket hot

Jfr aven SCHUCK, som betecknar samjorila i Linköpings stift som förmån- liga [s. 2591, dock utan närmare motivering.

GR 1548 S. 156 f och 161, 1529 S. 200, 1534 S. 33 f, 1535 S. 28 f och 1536-

Kyrkans tioilcle och kronans 289 vidtogs också konkreta åtgärder, som syftade till vidgad

ko~i-

troll och ökad effektivitet av tiondeuppbörden. Redan i en instruktion i samband med bevillningen av kyrkotionde r526 ilades kyrlcails av biskoparna utsedda uppbördsmän att in- driva tionde11 i närvaro av kronans fogdar.2 Denna bestämmelse syftade uppenbarligen

till

en kontroll av det sista ledet i upp- bördsförfarandet. Den primara uppbörden, sådan den kommer

till

~ ~ t t r y c k i. den tidigare nämnda Söderk+ingsstadgan från 1441, och i en annan instruktion fran förra delen av Gustav Vasas regering

0).

. .

kyrkovardarna gOr prosten rakeilskap

. . .

»), blev föremål för ett mera nargånget intresse från kungens sida först fran 1539.

I

ett flertal brev befalldes prasterna att tillsaminans med kyrkvärdarna öva noggrann kontroll över tionde, utarbeta register över församlingsborna och deri tionde- spannmål som var

och

en erlade.3

Så

långt kan. de krnglaga direktiven sagas ligga helt 1 linje med Söderköpingsstadgan, medan ett nytt påbud från hösten a540 går ett steg längre. Prostarna och de kungliga fogdarna skulle enligt detta tillsam- mans personligen övervaka uppk0rden friil varje enskild tioi~degivare.~

For en verkligt effektiv tiondeuppbörd enligt lagens bokstav fordrades emellertid, att uppbördsmannen erhöll ett säkert matt pii de enskilda girdarnas eztsade och totalsltörd.

I

syfte att uppnå detta utarbetades viren r 542 en förordning, som Gustav Vasa, via sina förtroendeman i Götalandskapen, tillstallde prostarna

sch

vari clessa ilades att förmå bönderna att ,med lag och ed» uppge utsade och totalskörd. Påb~ndet väckte con kraftig opposi"son, och konungen tvangs i slutet av juni att i ett öppet brev

till

smålänilingar och OctgGhar svara sig fri från ansvaret för befallningen."

" GR r526 s. 32 ff.

" GR 1539 s. 2 y f och 1540 s. 137. GR 1540-41, S. 167.

299 Lars-Olof Larsson

Under återstodeil av sin regering synes Gustav Vasa ha av- stått fran nya försök att genom edgång öka kontrollen över t i ~ n d e ~ i v a r n a . ~ Uppbördsförfarande och kontrollmetoder ut- formades i anslutning till tidigare givna direktiv också nar kronan under 1540-talet i starkt ökad omfattning kom att dis- ponera över tionde.' Det material av tionderakenskaper, sona från denna tid finns bevarat i en efterhand alltmera ökad om- fattning, ger en klar bild av hur denna uppbörd i stort fun- gerade. Sockenpräst och kyrkovardar var narmast ansvariga .för tippbörden

a

respektive socken och utarbetade längder, dar varje tiondegivare och hans utskylder angavs. För sitt arbete erhöll de viss ersattning av uppbörden.8 Den samlade uppbör- den och redovisningen från prosterierna var fram till 1557~ då den helt överläts p2 haradsfogdarna, vanligen anförtrodd res- pektive prost, som också erhöll en motsvarande er~attning.~ Under åren kring Dackefejden förordnade konungen dock sar- skilda uppbördsinän att ansvara för uppbörd och redovisning i hela stift eller delar därav.

" Under Gustav Vasas sista regeririgsår gjordes visserligen försök att i modi- fierad form åter pröva metoden, men då på initiativ av hertig Erik och i den- nes småländska hertigdöme. Försöket återkommer sedan i en fogdeinstruktion från 1563 [GR 1559-60 s. 677 ff och 757> samt C. G. §SYFFE, Samling av in- struktioner .

.

. (1852), s. G f ; något anilorlunda HBLMFRID, S. 28ff).

Se ovan s. 273 f.

s Det ges dock exempel fråil räkenskaperna på att sockenprästerna inte

erhållit någon ersättning. Så ar exempelvis fallet i de äldsta bevarade raken- skaperna för Växjö stift (1550~ 1556) samt för Sunnerbo 1545 (jfr nedan), vilket Iran betyda att prästerna har inte tagit någon aktiv del i tiondeuppbörden.

-

Ersättningarna företer betydande lokala variationer. Valligen togs de från den totala tiondesumman sedan prästens tredjedel fråndragits och uppgick till ett antal skäppor (eller motsvarande). Som exempel från Linköpings stift (jfr även

HELMFRID S. 28 f f ) kan namnas Vista prosteri 1545~ dar prost [jfr nedan), sockenprast och de två kyrkovärdarna vardera fick 2 skäppor råg och 2 skap- por korn; i Si~nnerbo 1547 erhöll prost och sockenprast 2 skäppor råg och lika många skäppor korn, medan kyrkvardarna fick nöja sig med I skäppa. Det

finns också exempel (bl. a. från Västerås stift) på att kyrkvardarna fick ersat- ning i form av befrielse från tionde.

Kyrkans tionde och kronans _{29 1}

H

Linköpings stift ailförtroddes tiondeuppbörden 1 stiftets Smilandsdel 1543 skolmästaren i Linköping, Peter Karlsson. Denne begärde instruktioner frin konungen om hur han skulle förfara med de tiondesamjorna i detta landskap.

I

sitt svar sade sig Gustav Vasa vara dåligt orienterad om samjornas verkliga innebörd och onifatti-iing, men angav som a l h ä n rikt- Piiije, att de klinde tolereras tills vidare under förtitsattning, natt vi have dar ingen skade Herr Peters räkenskap över biskopstionde 1544 visar, att sju harader erlagt denna efter sämja, medan övriga harader gått över till tionde efter skördetaxering. En inledande undervisning till följande års räkenskap ger vid handen, ))att de härader som tidigare givit särnjor nu för tiondesäd till kyrkohärbarget)).'l

För Växjöstiftets vidkomande saknas tionderakenskaper för åren närmast efter Dackefejden, likaså mera preciserade uppgifter om tiondebeskattilingen i det bevarade bremate- rialet. S i d p ~ n k t e n för övergingen från sämjor tjll skördetaxerad tionde kan därför inte exakt fixeras, men sannolika skäl talar för att den genomfördes ungefär samtidigt som i det Qvriga Småland. 1550 var övergangen under alla omständigheter ett f akturn.12

Vilka

Itonsekvenser för tiondegivarnas ekonomiska börda fick denna övergång under 1540-talet från sarnja

till

skördetaxerad tionde med hänsyn tagen till aktuella prisförhillanden? Den värdemässiga jämförelse, som kan ge ett svar på denna fråge- ställning, erbjuder framför allt för Linköpings stif"ctskilliga problem, som först nigot skall beröras.

Eftersom ungefär hälften av de aktuella haraderila redan 1544 övergått

till

skördetaxerad tionde måste ~~ppgifteri~a om deras sämjor hämtas från pappersregistret. Den felkälla som

l o GR 1544, s. 93 f; jfr Scauc~c, s. 385.

Prostarnas tionderakenskaper, Linköpings stift vol. I ; jfr ovan s. 280. " Prostarnas tionderakenskaper, Växjö stift 1550.

292 Lars-Olof Larsson

ligger i ett sådant förfaringssätt torde vara tämligen obetydlig; siffrorna för de harader, dar det finns möjligheter till kontroll, ger nämligen vid handen att pappersregistrets tiondebelopp ger nagot för höga siffror men likväl utg6r en fullt användbar var- deringsgrund för samjorna a n n ~ 1 början av 1540-talet.

Vidare erbjuder det vissa problem att

få

ett sakert mått p i det varde som tiondesamjorna in natura representerade för tiondegivarna vid tidpunkten för övergången till skördetaxerad tionde. Klart ar under alla omstandigheter att priserna på de aktuella varorna tinder de närmast föregående decennierna har undergått en Okning, som ar större än för flertalet andra varor.I3 Områden med smör- och boskapsskjor har således som en följd barav fått en ökad tiondebörda, medan denna genomgått en avsevärd minskning för områden med penning- samja.14 Inte minst under åren omkring Backefejden företer priserna

på

de

h 2

aktuella produkterna en markant stegring. Försäljningspriser fiir sm6r på s6 Ore lispundet ar inte ovanliga från denna tid och samma aviösniilgspris kravdes av de Sun- nerbobönder, som resterade med 1544 års uppbord av biskops- tionde. Denna prissättning gav anledning till bittra klagomål från allmogens sida,

och

aven Gustav Vasa gav i ett par brev uttryck för t~ppfataingen att den var val kraftigt tilltagen. Samma ar tillät kontingen ett av%osningspris i Småland på 1 2

8re lispundet, vilket också tillämpats aren innan,

a ch

1545 upp- manades fogden i Stmerbo att sälja lispundet for 9 iiire.I5 Mot denna bakgrund synes 1 2 öre utgöra en

lämplig

norm för en vardering av vad smörsamjorna 1543-44 representerade for tiondegivarna.

Grundvalen för det andra ledet i jämförelsen, den ckörde- taxerade tionde~~ppbörden, bör lämpligen utgöras av tippbör-

HAMMARSTROM, S. 378 ff och 389; jfr LARSSON, s. 178 f.

l4 Detta förhållande hör observeras i samband med jämförelsen nedan [ s . 2941

inellan fiondesamjor och skördetaxerad tionde för 1540-talet.

Kyrkans tionde och kronans '93 den tinder en begransad f0ljd av år närmast efter 1544-45. Ii rakenskaperna över denna uppbörd, som regelmässigt blev forernål för försäljning, meddelas ocksa aktuella priser. Denna »försäljning;; bar, aven om det mera sällan ar direkt uttalat i rkkenskapeil, i mycket stor tiqstrackning varit identisk med

nvlöslaing

av den taxerade tiondespannmålen med penningar, någon gång ocksi med oxar ocli smör. Detta förhållande fram- går klart av Gustav Vasas talrika instruktioner till prostar och fogdar.16 1 en sådan instruktion

till

prostarna i Småland och Ostergötland 1 5 5 ~ ~ som har formen av bifall till en supplik från allmogen om att en sådan avlösning måtte

få

fortsatta, används betecknande nog ))köpa>> och )>lösa» synonymt." Rakenskaper- nas »forsaljningsgriser>, ar således i stor utstrashing identiska med de avlösningspriser, som betalades [i stallet] för den skördetaxerade tiondesga~mmålq och en utmärkt värdemä- tare p i tiondegivarnas reella ~tskgrlder.'~

I

tabellbil-oma 1-2 redovisas tiondesärnjorna och skörde-

taxerad tionde för perioden ~54.4-57 jamte varderingar enligt tidigare angiven metod. Jämförelsen ger klart vad handen, att förandringen har inneburit en markant ökning av häradsstarra- morna

sch

därmed också av tioildegivarnas börda.lg Med ut- '' GR r549 s. 58, 212, 267 och 338, 1550 s. 70-71~ 1551 s. 202, r552 s. 432, 1554 s. 257 m. fl.

l7 HH 33: 2, S. 177 f.

l8 Den vägledande prjncipen för fixeringen av avlösningspriserna ar klart och enkelt angiven av Gustav Vasa: »Understundom ar årsväxten god och stundom ganska klen; därefter plägar man satta priset på sädeil» [GR 1 5 5 2 ~ s. 333 f ) .

Skördeutfallet är således i princip avgörande ocksa för avlösningspriserna och följaktligen företer dessa motsvarande variationer både lokalt och ar fr511 ar.

Under perioden 1544-57 varierar rågpriset i de har aktuella häraderna mellan 24 och 9 öre tunnan och kornpriset mellan 18 och 6 öre. Växlingarna ager rum mot bakgrunden av en relativt stabil prisutveckling i stort [HECRSCHER I: I, S. 2x4 f

samt diagram IV och XITI).

'"Okningen av tiondegivarnas börda är visserligen inte helt identisk med ökningen av haradssummorna, eftersom en tämligen omfattande nyodling under den aktuella perioden [LARSSON, S. 262 ff) inneburit en kontinuerlig ökning av beskattningsunderlaget. Iimm en del hirader, särskilt Möre, bar ökningen av

'94 Lars-Olof Larsson

gångspunkt från medeltalet för perioden 1544-57 uppgår ok- ningen, som genomgående är störst för de härader, vars sämjor varit fixerade i pe~~ningar,20 till mellan 28,6 % [Tvetal och

545,g O/o (Möre]. Okningen är genomgående kraftigast i ut-

präglade skogsbygdssocknar. Som ett typiskt exempel kan Sunnerbos gran~by~dssocknar i sydväst mot de danska land- skapen anföras. Deras tiondesärnja utgjorde enligt 1544 års räkenskap endast 8 % av häradets totala sämja, medan samma socknars tionde efter omläggningen 1545 representerar om- kring 20 01'0 av hela

Vad galler Växjö stift ar förändringarna betydligt enklare att klarlägga.

I

all synnerhet gäller detta för centralbygdssock- narna, vars spannmålssämjor utan vidare är möjliga att jam- föra med tiondebeloppen i det efterreformatoriska räkenskaps- materialet. Mellan dessa råder som redan tidigare antytts en påtaglig överensstarmnelse. Endast för ett par socknar i utkan- terna av centralbygden [Dadesjö, Sjösås, Hjortsbergal kan en mera påtaglig ökning av tiondesummorna konstateras.

Vad galler gransbygdssocknarna och deras förreformatoriska penningsamjor uppstår vissa svårigheter, nar det gäller att fixera värderelationen penningar

-

spannmål vid tidpunkten för sämjornas upphävande, främst av den enkla anledningen att tidpunkten inte exakt kan bestämmas. Det får dock anses som sannolikt, att förändringen liksom i Linköpingsstiftet tiondegivarnas antal varit ganska betydande (FORSSELL 1884, bil. s. 65). De ny- tillkomna skatteenheternas utskylder bar å andra sidan varit relativt obetydliga och eftersom jämförelsen med skördetaxerad tionde 1544-57 dessutom ar utförd efter ett medeltal för perioden torde den procentuella ökningen av härads- summorna också i stort sett vara representativ för den genomsnittliga ökningen av tiondegivarnas börda.

' O Jfr ovan s. 292.

"

Tabellbilaga 3. Andra exempel erbjuder framför allt Kråkshult, Näshult (östra h:d), Målilla, Fagerhult (Aspeland), Tuna, Vena (Sevede), Döderhult [Stranda), Kattilstad [Kinda), Kavsjö, Byarum och Hagshult (Ostbo) samt Madesjö i Södra Möre, om vilken 1544 års räkenskap ger uppgiften a t t socken- borna överhuvudtaget inte erlade någon biskopstiondc.

Kyrkans tionde och kroiiai~s

%g5

genomförts under de första aren efter ~ a c k e f e j d e n ~ ~ och var- deringen av penningsamjorna i spannmål bör lämpligen ske med utgångspui~kt från då tillämpade avlösningspriser, Med denna utgångspunkt ger en jamförelse med medeltalet för 1550-talet utslag for en djkninnag av gransbygdssocknarnas tiondebörda på mellan 120 % [Womantorp] ocli I I 59 %

(V.

Torsås) .23

De här

konstaterade utvecklingstendenserna av tionde- beskattningens tunga inom Linköpings och Växjö stift företer synnerligen påtagliga Iikbeter. Också i ett mera preciserat av- seende är parallellen fullständig;

4

bida stiften ar det de inest utpraglade skogsbygdssocknarna, som uppvisar den största ökningen.

Förklaringen till detta anmarki~ingsvarda förhållande måste rimligen s6kas i väsentligt förändrade bebyggelseförhåPlanden vid mitten av 1500-talet 1 förhållande till tidpunkten för sam- jornas fixering, i någon mån kanske i förening med stiftsled- ningarnas svarigheter att göra sina anspråk gällande i stiftens mera perifera delar. De stora skillnaderna ger anledning att rakna med siimjor av mycket bOg ålder. Med utgångspunkt från vad vi i övrigt vet om den medeltida bebyggelseutveck- Iingen i Sydsverige finns det anledning att räkna med, att säm- jorna fixerats redan vid en tidpeinkt, då den tidigmedeltida kolonisationen annu befann sig under full utveckling, alterna- tivt i samband med att den senmedeltida agrarkrisen under förra delen av 1400-talet nådde sin kulmen.24

Den har tecknade utvecklingen under åren efter Dackefejden ger ocksa en ny och väsentlig aspekt på Gustav Vasas initia- tm rörande tiondebeskattningen

1542

och inte minst p2 reak- tionen mot hans planer. Direktiven från 1 5 4 2 ~ att var och en »med lag och e d » skulle uppge ~ ~ t s a d e och skörd, bör ha varit

0 0

-- Jfr ovan s. 291.

"

Ökningen i V. Torsås framstår dock som extremt kraftig; se vidare tabell- bilaga 4.

296 Lars-Olof Larssoii

olycksbådande redan för dem som utgjorde en i princip skördetaxerad tionde. Bland smålanningarna, som säkerligen var väl medvetna om att samjorna var synnerligen fördelaktiga, måste reaktionen mot befallningen och den skärpta tionde- beskattning som harigenom förebådats, ha blivit exceptionellt stark. Den 27 juni hade Gustav Vasa fått rapport om denna reaktion och tog i ett appet brev till den oroliga landsändan avstånd från befallningen. Några dagar tidigare hade oron emellertid redan övergått i öppna våldshandlingar mot den kungliga politikens verktyg. Dackefejden var ett faktum.25

Ben aviserade skärpningen av tiondebeskattningen på för- sommaren 1542 ligger laek i linje med en rad andra åtgärder, som under de närmast föregående åren hade iistadkomit ett kraftigt ökat ekonomiskt tryck mot smålanningarna och fram- for allt mot skogsbygdernas småbönder

och

nybyggare.2"iss- nöjet mot denna utveckling drevs mot en ny höjdpunkt inf6r

de kungliga kraven på en skarpt tiondebeskattning. Dess plats i Dackefejdens orsakssammanhang förefaller uppenbar. Gustav Vasa gav själv uttryck för samma uppfattning, nar han året efter upproret varnade en av tjänstemannen i K a m a r e n för oöverlagda initiativ rörande tiondebeskattningen: ))Eljest fruk- tar vi, att oss åter bliver något nytt bragt på halsen igen, som Dig

väl

förtanker senast genom sådan handel skedde.x2'

Uppmarksamheten har i det föregående uteslutande riktats mot förhållandena i Linköpings

och

Växjö stift. Resultatet har bli- vit, att det kallmaterial, som av tidigare forskning använts för en beräkning av medeltidskyrkans tiondeintakter, f6r stora om- råden ger en helt felaktig uppfattning om storleken av dessa

2 5 Jfr ovan s. 289 och LARSSON, S. 292.

"

LARSSON, S. 242 ff. - O n upprorsrörelsens territoriella förankring se aven

s. 333 ff.

Kyrkans tioisde och kronans ₂₉₇ inkomster, att tionden utgjordes som icke skördetaxerade sam- jon., att dessa avskaffades iiar tionde övergick till en huwdsak- Xigen kronans skatt och att detta medförde en anarkant ökning av tiondegivarnas börda.

War dessa förhållanden i. Smålalid någon motsvarighet i andra stift? Malhaterialeit erbjuder ett fåtal hållpunkter.

Förekomsten av medeltida tiondesainjor Itan belaggas i fler- talet svenska stift. Från 1300-talets början föreligger ett antal brev som rör en tvist om biskopstionde i Strängnäs stift. Enligt breven hade biskopens tionde av ålder utgjorts i forin av samja och efter en av arkebiskopeii föranstaltad imdershikning synes denna åter ha bekräftats.'

I

stiftets Narkedei utgick också un- der Gustav Vasas regering åtminstone kyrkodelen av tionde i form av samja, beräknad på grundval av jordetalet med 2 penningar för varje örtugslai~d.' Först under I $?o-talets senare de1 skedde en övergång

till

skördetaxerad tionde, vilket synes ha medfört betydligt s a d e utskylder för ti~ndegivarna.~ Ocksa i Vasterås stift förekom tioiidesamjor [järn,

humle)

i några socknar under hela Gustav Vasas

Medeltida tiondesamjor av motsvarande typ ar också lianda från Uppsala stift. Framför allt galler detta om stiftets Norr- landsdel5 men samjor [spannmåP] kan under förra hälften av 1400-talet påvisas också i Uppland.Vrån Skara stift föreligger

DS 2111-12 och 2117; jfr MOLMRACK-WESSEN 3, S. 32. - Se aven DS 4785 "rostarnas tionderakenskaper, Strängiias stift; jfr Kumla kyrkas räkenskaps- bok 1421-1590, med inledande studie utg. av J. SAMZELIUS, S. 165 f f och EXXII ff.

-

Undantag får dock göras för Svinevads socken (Mellösa prosteri), dar sämjan utgick efter skördetaxeriilg med a peariii-tgar för varje ))hundrad» säd.

FORSSELL 1884, bil. S. 34, idem 1869, bil. s. 38 och 1872 S. 284f.

Detta galler socknarna Ervalla, Nasby och Lindesberg (Prostarilas tionde- räkenskaper, Västerås stift vol. I; jfr FORSSELL 1884 bil. s. 47). I andra delar av stiftet erlades tiondepenningar nien detta synes huvudsakligen gälla bergsman och motsvarande.

RABENIUS, S. 40.