På jakt efter terroristen! - Stereotyper av terroristen i Sverige och deras påverkan på relationen mellan människor

IMER 41-80 med start vt. 04 Handledare: Peter Hervik Seminarium: 2005-01-17 Examinator: Björn Fryklund

På jakt efter terroristen!

Stereotyper av terroristen i Sverige och deras påverkan

på relationen mellan människor

Abstract

The aim of this study is to investigate which stereotypes of the terrorist are present in the Swedish society. The aim is also to describe if and how these stereotypes affect human relations. The starting point is that several exempels of research show that the image of the terrorist media presents is linked to Muslims. The theoretical framework of this research is critical discourse analysis and Ruth Wodak’s discourse– historical approach. This theory links the discoursive practices to different extralinguistical contexts: history, media, politics and society in which the practices are embedded. The analysis is done on three levels. First the language is described just focusing on the linguistical expressions. Then the texts are analysed through the different contexts. Finally the empirical data is analysed through the broader socio–historical context (”grand” theories), in our study the theory of modernity and the postcolonial theory. The data consists of a survey that mostly serves as a part of the context and of qualitative interviews with six respondents.

The results of this study show that a stereotype of the terrorist exists. This stereotype confirms the hypothesis that it is the Muslim who is the terrorist in the same way as in the descriptions of the media. Another result of the study is that the stereotype of the terrorist changes when the respondents begin to reflect and compare the first image of the terrorist with other

historical or less media-covered exampels. The two different images of the terrorist belong to two different discourses which the respondents are involved in at the same time. The

consequences on the human relations are that these are affected by the stereotype of the terrorist. The prejudices against Muslim are strengthened and may even spred to new social groups. The stereotype creates fear and weariness and strengthens the individuals feeling of a gap between East and West and between Swedes and immigrants.

Sammanfattning

Uppsatsens syfte är att undersöka vilka stereotyper av terroristen som finns i det svenska samhället och hur dessa påverkar relationerna mellan människor. Utgångspunkten är att flera undersökningar pekar på att den mediala bilden av terroristen är kopplad till muslimer.

Uppsatsens teoretiska referensram är kritisk diskursanalys och Ruth Wodaks diskurshistoriska ansats. Denna teori kopplar samman diskursiva praktiker med den historiska, mediala,

politiska och sociala kontexten de är förankrade i. Analysen sker på tre nivåer. Först beskrivs språket enbart utifrån de lingvistiska uttrycken. Sedan analyseras texterna utifrån den

historiska, mediala och politiska kontexten. Slutligen analyseras materialet utifrån den bredare socialhistoriska kontexten (”grand theories” eller stora berättelser), nämligen teorin om

moderniteten och den postkoloniala teoribildningen. Materialet består av en

enkätundersökning som främst används som del av kontexten och av kvalitativa intervjuer med sex informanter.

Denna forskning visar på att stereotypen av terroristen finns hos informanterna. Denna stereotyp bekräftar hypotesen om att det är muslimen som är terroristen precis som i den mediala beskrivningen. Stereotypen av terroristen förändras när de intervjuade börjar reflektera och jämföra den första bilden av terroristen med andra historiska exempel och nutida mindre uppmärksammade exempel. De två bilderna tillhör två olika diskurser i vilka informanterna är involverade samtidigt. Vad gäller relationerna mellan människor påverkas dessa av stereotypen av terroristen. Fördomarna mot muslimer förstärks och kanske t.o.m. sprids till nya grupper i samhället. Stereotypen skapar rädsla och oro och förstärker individers känsla av en klyfta mellan öst och väst och mellan svenskar och invandrare.

Innehållsförteckning

Förord

1. Inledning

1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsning... 9

1.2 Begrepp och definitione... 9

1.2.1 Terrorismen/terroristen... 9

1.2.2 Diskurs... 12

1.2.3 Stereotyp... 13

2. Teori och metod

2.1 Teoretisk bakgrund... 14

2.1.1 Historisk bakgrund...15

2.1.2 Diskursanalys... 18

2.2 Metoder och analysverktyg...23

2.2.1 Kritisk diskursanalys som metod... 24

2.2.2 Kvantitativ metod... 25

2.2.3 Kvalitativ metod... 27

3. Tidigare forskning

4. Terrorismens icke-språkliga kontext

4.1 Olika tolkningar av terrorismen/terroristen... 35

4.2 Terrorismens historia... 36

4.2.1 Förmodern terrorism...36

4.2.2 1800-talet...37

4.2.3 1900-talet...38

4.3 Media och terrorismen/terroristen... 44

4.3.1 Bilden av terroristen i media...44

4.3.2 Mediebevakningen av den 11 september... 46

4.4 Stereotyper av terroristen... 48

4.4.1 Opinionsmätningar... 49

4.5 ”Grand theory”: Modernitetens ideologi och postkolonial

teoribildning... 54

4.5.1 Modernitetens ideologi... 54

4.5.2 Postkolonial teoribildning... 57

5.

Den lingvistiska nivån

5.1 Topics eller ämnen... 60

5.1.1 Rädsla, agerande och relation mellan människor...60

5.1.2 Terrorismen/terroristen, ingen enkel definition... 62

5.1.3 Berättelser om terrorismen/terroristen... 64

5.1.4 Medias roll ... 64

5.1.5 Tankar om terroristens egenskaper... 65

5.1.6 Invandring... 66

5.1.7 Religion, fanatism och muslimer... 67

5.1.8 Klyftan mellan öst och väst... 68

5.1.9 Övriga ämnen... 69

5.2 Strategier... 71

5.2.1 Syndabocksstrategi... 71

5.2.2 Besvärjelse av ”mytiska grupper”... 73

5.2.3 Förförelsestrategi...74

5.2.4 Svart-och-vit beskrivning... 74

5.3 Lingvistiska uttryck...75

5.3.1 Ordval... 75

5.3.2 Känslomässigt språk...76

6. Den situationella nivån

6.1 Definitioner...77

6.2 Historia...79

6.3 Media... 82

6.4 Stereotyper...84

7. Den sociopolitiska och historiska nivån

7.1 Modernitet och modernism... 87

8. Slutsatser

9. Epilog

10. Källförteckning

10.1 Litteratur... 96

10.2 Källor...100

11. Bilaga

Förord

Under ett års tid har vi arbetat med vår uppsats om stereotyper av terroristen i Sverige. Det har varit en lärorik process med mycket glädje och det har samtidigt varit en utmaning. Vi skulle vilja rikta ett stort tack till vår handledare Peter Hervik för hans tålamod när vi har envisats med att hålla fast vid ogenomförbara projekt. På ett elegant sätt har Peter gett oss utmärkta tips, hård men rättvis kritik och samtidigt öppnat upp en helt ny värld av kunskap för oss. Tack! Vi vill även tacka alla personer som tagit sig tid att svara på vår enkät och som ställt upp på våra intervjuer. Ett speciellt tack till dem som har engagerat sig i att få ut

enkäterna på sina arbetsplatser och som mött oss med så stor värme. Vi vill också passa på att tacka Eva för hennes korrekturläsning av vårt arbete. Slutligen ett varmt tack även till alla våra föreläsare på IMER som under årens lopp gett inspiration, råd och hjälpt oss att utvecklas.

1. Inledning

Terrorism är inget nytt fenomen i världen. Sverige har sedan länge varit tvunget att möta terrorismen om inte annat som ett återkommande inslag i nyhetsbyråernas rapporteringar runt om i världen. Terrorism verkar vara ett fenomen som intensifierats och globaliserats. Det sträcker sig från Colombia via Spanien och Mellanöstern till Nepal och Indonesien. En bild som ofta kopplas till terrorismen är två flygplan som kraschar in i World Trade Center i New York. Kort efter händelsen fick Sverige en ny lag om terrorism (JuU22) som antogs av riksdagen den 29 maj 2002. Detta rambeslut följde de riktlinjer som utfärdades av Europeiska unionens råd angående straffansvar för terrorismbrott (2002/475/RIF, se även Internet 1). En del hävdar att EU:s beslut var ett direkt svar på ett brev (se Internet 2) som USA:s president George W. Bush skickade till EU-kommissionens ordförande Romano Prodi strax efter 9/11 (Flyghed-Hörnkvist, 2003:16-17).

Sedan dess har situationen beträffande terrorismen utvecklats ytterligare. När vi börjar med detta arbete är terrordåden i Madrid den 11 mars 2004 ett färskt sår för många människor i Europa. Debatten kring händelsen och dess följder är fortfarande mycket het och vi upplever en viss spänning i samhället. Var och varannan dag hör vi människors konversationer om händelsen i Madrid, terrorismen och det eventuella hotet mot Sverige. Från media är dessutom flödet av nyheter, opinioner och analyser en del av vår vardag. Men vad är det egentligen de talar om? Vem är denna hotfulla terrorist? Sverige har trots allt ställt sig bakom USA i kriget mot terrorismen. Sverige har dessutom vidtagit åtgärder mot enskilda påstådda terrorister i form av frysning av deras tillgångar och utvisning till andra länder. Vad händer med vårt samhälle, vår syn på världen och de mellanmänskliga relationerna, när någon eller några utpekas som farliga och hotfulla ”fiender”?

Under tiden vi forskar kommer situationen beträffande den internationella terrorismen troligtvis att utvecklas ytterligare. Det återstår att se vad som kommer att hända i världen och vad kriget mot terrorismen kommer att leda till. Att vi undersöker ett fenomen som är

pågående kan försvåra vårt arbete men gör det även mer spännande och intressant. Medan de flesta underrättelsetjänster i världen letar efter terrorister av kött och blod, är vi på jakt efter deras skuggor och spår. Vi jagar stereotyperna av terroristen i den vardagliga kommunikativa praktiken.

1.1 Syfte, frågeställningar och avgränsning

Ett antal studier pekar på att kopplingen mellan terrorism och islam är vanlig i medias diskurs. Om denna bild kan återfinnas i det svenska samhället återstår att se. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka stereotyper av terroristen det finns i Sverige.

Våra frågeställningar är följande:

1. Vilka stereotyper finns det av terroristen hos olika människor i Sverige, och hur antas denna terrorist se ut?

2. Är dessa stereotyper enhetliga eller finns det anmärkningsvärda skillnader mellan människors bild av terroristen?

3. Påverkar dessa stereotyper relationerna mellan olika individer och grupper i Sverige? Och i så fall, på vilket sätt?

När vi väl samlat in materialet och börjat analysen insåg vi att det fanns ett underlag för en mycket bredare analys än vad vårt syfte och frågeställningar tillåter. Å ena sidan inser vi nödvändigheten att avgränsa forskningen till dessa tre frågor för att hålla arbetet på en hanterbar nivå. Å andra sidan anser vi att vissa teman som dykt upp under forskningens lopp inte kan helt nonchaleras även p.g.a. deras direkta och indirekta koppling till de ovan nämnda frågeställningar. Vi har så mycket som möjligt försökt hitta en balans mellan dessa två

förhållningsätt genom att å ena sidan fokusera på vårt syfte och våra frågeställningar; å andra sidan genom att försöka kommentera och diskutera de teman som vi anser vara relevanta för att skapa sig en djupare och bredare förståelse för ämnet vi undersöker.

1.2 Begrepp och definitioner

Innan vi ger oss in på den teoretiska bakgrunden kan det vara viktigt att klargöra hur vissa begrepp kommer att användas i denna uppsats. För att kunna definiera begreppen är vi

tvungna att introducera en del av forskningens teoretiska referensramar. Dessa kommer sedan att utvecklas och beskrivas mer ingående i nästa kapitel (2.0).

1.2.1 Terrorismen/terroristen

Att finna en definition på begreppet ”terrorism” är ingen enkel uppgift. Följaktligen blir det inte heller lättare att definiera terrorismens aktör, terroristen. Försöken att ge en definition på detta fenomen har kommit från många håll. Akademiker och teoretiker å ena sidan regeringar

och de experter de anlitar å den andra, har med föga framgång försökt genom åren hitta en gemensam definition på terrorism (Tuman, 2003:1). En utförlig beskrivning av fenomenets historia och av de olika försöken att definiera dess innebörd kan återfinnas i avsnittet

”Terrorismens icke-språkliga kontext” (4.). Forskare har försökt komma förbi det hinder som definitionen utgör, främst genom två olika metoder. Med den första metoden analyseras terrorismen utifrån dess representation i samhället i syfte att belysa och förklara hur denna har skapats. Med den andra metoden sätts fokus på själva aktörerna som benämns terrorister för att försöka hitta gemensamma karakteristika och nämnare (Wieviorka, 1995:598). I denna grova uppdelning befinner sig vår forskning i det första lägret.

Subjektivitet och kontextualitet

Fruktbar finner vi Mark Juergensmeyers syn på terrorism och terroristen i hans bok Terror in

the Mind of God (2003). Författaren skriver att begreppet terrorism är problematiskt på grund

av dess relativa innebörd. Ett terrordåd är en våldsam aktion som skapar skräck i dem som direkt eller indirekt bevittnar dådet. Därför är det inte den som utför dådet som kan bedöma om hans aktion kan räknas som ett terrordåd. Det är i betraktarens öga, menar författaren, vad som är terrorism och vad som inte är det (Juergensmeyer, 2003:5–6). Ett tydligt exempel på denna relativism kan finnas i Mellanösternkonflikten. Om en palestinsk man eller kvinna spränger sig själv kommer han eller hon att betraktas på olika sätt av de två sidorna i kriget, ofta oavsett om dådet drabbar soldater eller civila. Utifrån de flesta israelers perspektiv skulle han eller hon vara en terrorist som styrs av sitt hat mot judarna och deras stat Israel. Utifrån de flesta palestiniers perspektiv är han eller hon däremot en hjälte eller en martyr som kämpar mot ockupationen av deras land. Av detta resonemang följer att även begreppet terrorist måste användas försiktigt. Om handlingens benämning som terroristisk eller ej är i betraktarens öga, måste även definitionen av individen som utför aktionen vara relativ. Uppfattningen av vem som är och vem som inte är terrorist skiljer sig åt mellan olika människor, skriver

Juergensmeyer. Mest bygger denna skillnad på huruvida individen i sin kontext upplever användningen av våld från en viss grupp i ett visst syfte som rimlig och legitim

(Juergensmeyer, 2003:10).

Vi finner Juergensmeyers syn på terrorism mycket användbar i vår forskning. Å ena sidan är hans fokusering på begreppets relativitet intressant när vi ska forska kring individers

väldigt bra den kritiskt diskursanalytiska utgångspunkten som ligger till grund för denna forskning.

Kommunikation

Ett annat fruktbart synsätt, vilket inte heller är främmande för Juergensmeyer (se Juergensmeyer, 2003:141–147), är det som beskrivs av Joseph S. Tuman i boken

Communicating Terror – The Rhetorical Dimensions of Terrorism (2003). Författaren vill se

terrorismen som en kommunikationsprocess mellan terroristen och olika målgrupper. Författaren menar att sättet på vilket de olika målgrupperna engagerar sig i diskursen kring terrorismen är processen genom vilken vi förhandlar terrorismens betydelse och begreppets innehåll (Tuman, 2003:xiv–xv). Författaren förklarar hur terrorismens betydelse är socialt konstruerad. Han menar att terroristen, med sitt våldsdåd, skickar ett meddelande till en eller flera målgrupper. Detta meddelande är kodat, det vill säga att det har ett symboliskt innehåll (Tuman, 2003:18 – se även Juergensmeyer, 2003:124–128). ”...when we describe something as a symbol or declare that it possesses symbolic value, we are suggesting that this thing may be interpreted to mean something more than itself”, skriver Tuman (Tuman, 2003:47). Det våldsamma dådet, användningen av vissa medel och valet av ett specifikt mål är viktiga komponenter i terrorismen och har ett symboliskt värde som måste tolkas. Dess betydelse är inte i våldet, medlet eller dådet som sådana utan beror på terroristens intentioner, dådets kontext och målgruppernas miljö och världsbilder (Tuman, 2003:48–50, 65).

Tumans diskussion kring begreppet terrorism finner vi mycket intressant och fruktbar för vår forskning. Författaren undersöker stereotypen av terroristen i massmedia i USA. Trots att han inte använder sig av typiska diskursanalytiska begrepp finns det flera likheter mellan hans förhållningssätt och dem som ingår i den teoretiska referensram vi valt. Både

kommunikationsprocessen och kontexten spelar en stor roll i Tumans analys av terrorismen.

Syntes

Även om vi väljer en syntes mellan Juergensmeyers och Tumans förhållningssätt kommer vi inte helt ifrån den problematik som finns kring definitionen. Som forskare måste vi vara medvetna om att de egna politiska åsikterna påverkar tolkningen av händelserna. Våldets legitimitet eller illegitimitet beror oftast på den personliga placeringen på den politiska kartan (Crenshaw, 1995:8). Samtidigt håller vi med Michael Wieviorka när han skriver att en

menar att definitionen borde var resultatet snarare än utgångspunkten i en forskning kring terrorismen, dvs. avslutningen istället för postulatet (Wieviorka, 1995:598–599). Vårt syfte är att belysa stereotyperna av terroristen i det svenska samhället. Att ge en färdig definition på terrorism, anser vi inte vara fruktbart för vårt arbete, snarare skulle det försvåra och snäva analysen och tolkningen av materialet. På sätt och vis vill vi fånga våra respondenters egna definitioner på terroristen. Juergensmeyer skriver: ”The old saying ’One person’s terrorist is another person’s freedom fighter’ has some truth to it” (Juergensmeyer, 2003:9). Detta ska vi ha i åtanke när vi ger oss in i denna ”jakt efter terroristen”.

1.2.2 Diskurs

Inom det diskursanalytiska fältet finns det många definitioner på diskurs. Ofta är det just synen på diskurs och dess funktion som skiljer olika diskursanalytiska förhållningssätt åt. Som minsta gemensamma nämnare kan diskurs definieras som: ”... ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Jørgensen & Phillips, 2000:7).

Nästan alla diskursanalytiska riktningar har sina rötter i Michel Foucaults tänkande. Arbetar man som forskare med diskursanalys är det nästan omöjligt att inte förhålla sig på något sätt till Foucaults teorier. Enligt författaren förenar diskurs både språk och praktik. Språket producerar kunskap vilket ger mening till materiella ting och sociala praktiker. Detta innebär att den materiella världen och de sociala praktikerna, dvs. kunskapens objekt, skapas

diskursivt (Barker, 2003:439). ”Foucault definierar en diskurs på följande sätt: ’Man kallar en mängd utsagor för diskurs i den mån de beror av samma diskursiva formation (...) den består av ett begränsat antal utsagor för vilka man kan definiera en mängd av existensvillkor’ ” (Jørgensen & Phillips, 2000:19).

Förhållningssättet vi har valt för vår forskning, nämligen kritisk diskursanalys (CDA, critical discourse analysis), inbegriper flera olika riktningar. Synen på diskurs skiljer sig däremot inte särskilt mycket mellan författarna inom detta teoretiska och metodologiska förhållningssätt. Vår främsta teoretiker, Ruth Wodak, definierar diskurs på följande sätt: ”... a complex bundle of simultaneous and sequential interrelated linguistic acts, which manifest themselves within and across the social field of action as thematically interrelated semiotic, oral or written tokens, very often ’texts’, that belong to specific semiotic types, that is genres” (Wodak, 2001a:66). En djupare förklaring av Wodaks diskurshistoriska ansats finns i teoridelen i avsnitt 2.1.2.

1.2.3 Stereotyp

En av de första diskursanalytiker som försökt studera och kartlägga fördomsdiskurser är Uta Quasthoff. Författaren definierar termen stereotyp som: ”...the verbal expression of a certain conviction or belief directed toward a social group or an individual as a member of that social group” (Wodak & Reisigl, 1999:181–182). Stereotypen är en viktig komponent i den

allmänna kunskapen som medlemmarna av en specifik kultur mer eller mindre delar. Den utformar sig som ett omdöme som tillskriver eller förnekar en viss grupp personer specifika karakteristika eller beteendemönster. Ofta uttrycks stereotyper på ett förenklat och

generaliserande sätt och med en tendens till känslomässig glidning (Wodak & Reisigl, 1999:182). Quasthoff hävdar vidare att stereotyper har både en social och en

kognitiv-lingvistisk funktion. Med den första menar författaren att uttrycket av en fördom i form av en stereotyp kan ha en förenande och sammanhållande effekt på ett samhälle eller en grupp. Med den andra funktionen menar hon att stereotyper förenklar kommunikationen inom

”vi-gruppen”, ökar känslan av tillhörighet och skapar gränser till ”de-gruppen” (Reisigl & Wodak, 2001:20).

Begreppet stereotyp har använts främst inom forskning kring rasism och fördomar. I detta forskningsfält har många författare av det kritiska diskursanalytiska förhållningssättet t.ex. Teun Van Dijk, Ruth Wodak och Sigfried Jäger varit aktiva (Wodak & Reisigl, 1999:28). Wodak menar att negativa etniska stereotyper kan på ett generaliserande sätt kopplas till en grupp utan någon hänvisning till det biologiska rasbegreppet. Fruktbar finner därför

författaren den socio-kognitiva kategorin fördom, av vilken stereotypen är det verbala uttrycket enligt Quasthoffs definition. Vidare kan enligt Wodak olika fördomar kvalificeras närmare beroende på deras funktioner och karakteristika (t.ex. ideologiska, religiösa eller kulturella stereotyper). Som forskare behöver man alltså inte nödvändigtvis begränsa sig till etniska eller rasmässiga stereotyper (Mitten & Wodak, 1993:196–197).

Wodak har studerat den antisemitiska stereotypa bilden av juden eller ”Feindbild”

(Fiendebild) i Österrike. Författaren sökte efter lingvistiska uttryck för fördomar gentemot judar (Mitten & Wodak, 1993:205–206 se även Wodak & Pelinka, 2002:xi). Valet av

begreppet stereotyp för terroristen kan te sig problematiskt. Om vi överhuvudtaget kommer att finna någon mer eller mindre enhetlig stereotyp återstår att se. Sverige befinner sig i krig mot terrorismen och terroristen. Landet är i krig mot någon, men hur ser denna ”Feindbild” ut? Att besvara denna fråga är ett av uppsatsens syften.

2. Teori och metod

För att besvara våra frågeställningar har vi valt, som tidigare nämnts, ett diskursanalytiskt förhållningssätt, nämligen kritisk diskursanalys (CDA). Denna är inte enbart en metod utan också en teoretisk och metodologisk helhet. ”I diskursanalysen är teori och metod alltså sammanlänkade, och man måste acceptera de grundläggande filosofiska premisserna för att kunna använda diskursanalysen som metod i empiriska undersökningar” (Jørgensen & Phillips, 2000:10). Detta innebär inte att CDA-paketet kan presenteras fullständigt och appliceras som en färdig modell på vilket forskningsobjekt som helst. Wodak menar att tvärvetenskaplig forskning är nödvändig på grund av att relationen mellan språk och samhälle är komplicerad och mångfacetterad. ”Thus research in CDA must be multitheoretical and multimethodical, critical and self-reflective” (Meyer, 2001:8; Wodak, 2001a:64). Van Dijk håller med Wodak och menar att CDA borde integrera arbeten från forskare från olika discipliner, länder, kulturer och forskningsinriktningar. ”It is not a method, nor a theory that simply can be applied to social problems. CDA can be conducted in, and combined with any approach and subdiscipline in the humanities and the social sciences” (Van Dijk, 2001:95– 96).

Vidare i detta kapitel kommer vi att presentera den kritiska diskursanalysens teoretiska referensramar och vad som utmärker vår huvudteoretiker Ruth Wodak och hennes

diskurshistoriska ansats. De teorier vi valt att integrera CDA med, består främst av ”grand theories” dvs. övergripande teorier om samhällsutveckling, nämligen moderniteten och postkolonialismen. Enligt Wodaks diskurshistoriska modell är dessa en del av kontexten: ”...the broader sociopolitical and historical contexts, which the discoursive practice are embedded in and related to (’grand’ theories)” (Wodak, 2001a:67). Vi kommer därför att redogöra för dessa i avsnittet 4.5 i kapitlet ”Terrorismens icke-språkliga kontext”. Vi avslutar detta kapitel med en redogörelse för och en diskussion kring vår metod. Även här kommer vi att stödja oss på CDA och den diskurshistoriska ansatsen.

2.1 Teoretisk bakgrund

Diskursanalys är ett samlingsbegrepp för olika tvärvetenskapliga och multidisciplinära teoretiska och metodologiska angreppssätt. Inom denna tradition finner vi kritisk diskursanalys (CDA), vilken är den teoretiska referensramen för denna uppsats. Vidare inbegriper CDA flera förhållningssätt. Bland dessa har Ruth Wodaks diskurshistoriska ansats

en viktig plats. Innan vi ger oss in i CDA och Wodaks tänkande kan det vara viktigt att kortfattat belysa denna traditions historiska rötter.

2.1.1 Historisk bakgrund Saussure och strukturalismen

Diskursanalysen har sin grund i Ferdinand de Saussures språkteori och strukturalismen. Saussure analyserade kopplingen mellan språket och verkligheten och insåg att denna var arbiträr eller godtycklig (Jørgensen & Phillips, 2000:16). Språk är enligt författaren ett

teckensystem som inte på något sätt återspeglar en objektiv verklighet. Mening skapas inte för att objekten har någon inbyggd essens utan för att tecknen är olika varandra. Saussure delar upp teckensystemet i två delar: betecknande och betecknade. Det beteckande (signifier) är tecknets form eller medel, t.ex. ett ljud, en bild, märkena från ett ord på papper. Det betecknade (signified) ska istället förstås som begrepp, idéer, känslor, betydelser och meningar. ”The relationship between the sounds and marks of language, the signifiers, and what it is taken to mean, the signified, is not held in any fixed eternal relationship. Rather, their arrangement is arbitrary...” (Barker, 2003:89–90).

Enligt Saussure produceras mening genom val och kombination av tecken längs de så kallade syntagmatiska och paradigmatiska axlarna. På den första kombineras tecken för att skapa en mening. På den andra väljs ett tecken bland en rad olika som har liknande betydelser

(synonymer). Mening skapas genom addition på den syntagmatiska axeln medan valet på den paradigmatiska påverkar och förändrar betydelsen vid en viss punkt i meningen (Barker, 2003:90). John Hartleys exempel (Hartley, 1982:20–21) är mycket intressant för vår forskning:

paradigmatic axis

syntagmatic axis

Soldiers

Freedom fighters

Terrorists Today attacked

Liberated Volunteers

På den paradigmatiska axeln kan individen välja mellan t.ex. frihetskämpar och terrorister. Valet kommer vidare att påverka andra val längre fram på den syntagmatiska axeln. Väljer individen ordet frihetskämpar kommer han eller hon troligtvis att göra ordvalet befriade. Om han eller hon däremot skulle välja terrorister kommer andra valet troligtvis att falla på attackerade. Denna process sker inte på grund av grammatiska regler utan av en

socialhistorisk konvention. Detta visar att tecknet inte bara är godtyckligt utan också reglerat av den specifika historiska och sociala kontexten (Hartley, 1982:20–21).

Enligt Saussure och poststrukturalismen är regler och konventioner den struktur som

organiserar språket. Denna språknivå, vilken Saussure benämner ”langue”, ses av författaren som i stora drag statisk och oföränderlig (Jørgensen & Phillips, 2000:16). Vad gäller den andra språkliga nivån, ”parole”, utgörs den av de specifika uttryck som individer använder sig av i vardagen. Det är den första språknivån, ”langue”, som enligt Saussure måste analyseras för att kunna komma åt olika kulturella fenomen. Mycket har hänt inom forskning sedan 1960-talet och Saussures språkteori har kritiserats från olika håll. En av denna teorins stora meriter är att den har öppnat all kulturell och social praktik till semiotisk forskning (Barker, 2003:90–91).

Poststrukturalismen och Foucault

Poststrukturalismen för vidare och absorberar en del aspekter från den strukturella lingvistiken men utsätter den även för kritik (Barker, 2003:17). För det första lämnas uppfattningen att språkets struktur skulle vara statisk och oföränderlig. Enligt den poststrukturalistiska traditionen står fortfarande tecknen i förhållande till varandra men platserna är inte låsta. Strukturer finns i språket men de är enbart tillfälliga och ofta

motsägelsefulla. Detta innebär att språkets struktur kan förändras. För det andra suddas den skarpa gränsen mellan ”langue” och ”parole” ut. Det är, enligt poststrukturalismen, den konkreta användningen av språket, ”parole”, som skapar, reproducerar och förändrar ”langue”, språkets struktur. Inom denna tradition beskrivs språket som strukturerat i olika diskurser där betydelserna varierar från diskurs till diskurs. Det är genom den diskursiva praktiken som förändringar kan skapas i de diskursiva mönstren. Detta innebär att mönstrens statiska och dynamiska processer måste sökas i de konkreta kontexter där språket används (Jørgensen & Phillips, 2000:17–18).

Foucaults definition på diskurs har vi redan presenterat i begreppavsnittet. Författaren är en av de mest framstående tänkarna inom poststrukturalismen. Enligt Foucault konstrueras

sanningen diskursivt genom kunskapsregimer. Dessa bestämmer vad som är sant och vad som är falskt. Med sin diskursanalys menar Foucault att blottlägga strukturen i de olika

kunskapsregimerna. Dessa strukturer bestämmer å ena sidan vad som får och inte får sägas, å andra sidan de regler som fastställer sanna respektive falska kunskaper. Foucaults teori om kunskapsregimer kan definieras som monologisk. Han tenderar att identifiera enbart en kunskapsregim för varje historisk epok. Två viktiga begrepp i Foucaults teori är makt och subjekt (Jørgensen & Phillips, 2000:19–20). Enligt Foucault befinner sig makt och kunskap i en ömsesidigt konstituerande relation. Makt är alltså inte bara repressiv utan också

producerande. ”... power brings subjects into being. It is implicated in ’generating forces, making them grow, and ordering them, rather than one dedicated to impeding them, making them submit, or destroying them’” (Barker, 2003:103). Makten producerar diskurser, kunskap, kropp och subjektiviteter. Det är inte subjektet, enligt Foucault, som skapar diskurser, snarare tvärtom. Det är diskurser som pratar genom subjektet. Subjektet är

decentrerat (Jørgensen & Phillips, 2000:20–21) och är beroende av förexisterande diskursiva positioner (Barker, 2003:104).

Begreppet ideologi är däremot inte intressant för Foucault. Sanning skapas enligt författaren diskursivt och det finns ingen möjlighet att komma åt någon form av bakomliggande ”sannare sanning”. En del diskursanalytiska ansatser använder sig däremot av ideologibegreppet, inte minst kritisk diskursanalys. Dessa hämtar främst begreppet från den marxistiska traditionen och Althussers strukturmarxistiska teori (Jørgensen & Phillips, 2000:21, 24).

Althusser och ideologibegreppet

Ideologi är enligt Louis Althusser ”...’a system (with its own logic and rigour) of representations (images, myths, ideas and concepts)’”. Det är ”...conceived as a practice which is lived and transforms the material world” (Barker, 2003:77). Genom ideologins interpellation av konkreta individer skapas konkreta subjekt enligt författaren. ”Ideological discourse constructs subject positions or places for the subject from which the world makes sense” (Barker, 2003:78). Diskurs skapar och definierar kunskapens objekt på ett sätt som vi kan förstå. Samtidigt exkluderar diskurs andra sätt att resonera som omöjliga att förstå. På detta vis blir diskurs ideologisk på grund av att det är ett ensidigt och vinklat perspektiv. Detta perspektiv har som funktion att reproducera den sociala ordningen och försvara överklassens

intressen (Barker, 2003:77–78). ”Enligt Althusser styrs alla aspekter av det sociala styret av den ideologi som är verksam genom de ’repressiva statsapparaterna’ (bland annat polisen) och de ’ideologiska statsapparaterna’ (bland annat massmedia)” (Jørgensen & Phillips, 2000:22).

Denna deterministiska syn på individen som både Foucault och Althusser framställer har kritiserats av flera diskursanalytiska ansatser, bland andra Birminghamskolan. För det första har det hävdats att subjektet har ett större handlingsutrymme att göra motstånd mot ideologin och mediabudskap (Jørgensen & Phillips, 2000:23, se även Hervik, 2004:249). För det andra har det monolitiska i Foucaults syn på kunskapsregimer och Althussers syn på ideologi kritiserats. Det har skapats pluralistiska modeller där olika kunskapsregimer och ideologier befinner sig samtidigt och konkurrerar i samma historiska epok. ”...olika diskurser ger subjektet olika och kanske motstridiga positioner att tala ifrån” (Jørgensen & Phillips, 2000:23).

2.1.2 Diskursanalys

Diskursanalys är ett angreppssätt som många inom socialkonstruktionismen använder. Detta på grund av att de flesta diskursanalytiska förhållningssätt vilar på en socialkonstruktionistisk grund (Jørgensen & Phillips, 2000:11).

Socialkonstruktionism

Vivien Burr beskriver fyra grundläggande premisser som kan sägas vara fältets gemensamma nämnare. Dessa premisser delas även av det kritiska diskursanalytiska förhållningssättet (Burr, 1995:2–5):

1) Ett kritiskt förhållningssätt till kunskapen. Vår kunskap om världen och vår världsbild är ingen objektiv sanning utan en produkt av vårt personliga sätt att filtrera verkligheten genom olika kategorier.

2) Antiessentialism. Vårt sätt att uppfatta och skapa en bild av verkligheten är kontingent. Detta beror på de specifika historiska och kulturella kontexterna. Att världen konstrueras socialt och diskursivt innebär att den inte är på förhand given och att individer inte har någon inre fast essens eller kärna.

3) Kunskap och sociala processer är sammankopplade. Vår världsbild skapas, upprätthålls och förändras i sociala processer där även vad som är sant eller falskt bestäms.

4) Kunskap och sociala handlingar är sammankopplade. Olika världsbilder frambringar olika sociala handlingar. Det innebär att skapandet av kunskap och sanning producerar konkreta sociala konsekvenser.

”Även om kunskap och identiteter alltid i princip är kontingenta, är de i konkreta situationer alltid relativt låsta. De konkreta situationerna ger mycket begränsande ramar för vilka identiteter en individ kan anta och vilka utsagor som kan accepteras som meningsfulla” (Jørgensen & Phillips, 2000:12).

Diskursanalys

Ett grundläggande antagande inom diskursanalys är ”... att vårt tillträde till verkligheten alltid går genom språket. Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, som aldrig bara är speglingar av en redan existerande verklighet – representationerna bidrar till att skapa den (...) Den fysiska världen finns också, men den får bara betydelse genom diskurs” (Jørgensen & Phillips, 2000:15). Språket blir alltså en social aktivitet som både formas av och formar den sociala verkligheten. Språket formas i en specifik historisk och social kontext. Samtidigt formas viktiga sociala fenomen som identiteter, relationer och olika världsbilder av och genom språket (Bergström & Boréus, 2000:234).

Bergström och Boréus (2000) identifierar fyra andra grundläggande uppfattningar som präglar de flesta diskursanalytiska förhållningssätt. Den första är den funktionella synen på språket. Med detta menas att det inte är bara vad som sägs som står i fokus utan lika mycket vad som görs. Åtskillnaden är alltså inte strikt mellan språk och handling. Den andra punkten syftar till att försöka rekonstruera sociala identiteter genom diskursanalys. Sociala identiteter skapas i diskurs oftast i motsats till någon annan i termer av ”vi” och ”de”. Detta identitetsskapande, i linje med den socialkonstruktivistiska traditionen, har ingen koppling med den materiella världen. Det bygger på en diskursiv process som kan blottläggas. Den tredje punkten innebär att diskursanalys ofta fokuserar på makt. I och med att diskurs ofta reglerar och påverkar sociala handlingar innebär den en form av makt. Genom diskursanalys kan maktstrukturer lyftas till ytan. Slutligen är diskursanalys inte intresserad av aktörer och de motiv som ligger bakom deras handlingar. Analysen fokuserar på diskurser och de reglerande normer dessa skapar (Bergström & Boréus, 2000:234–236).

Jørgensen och Phillips menar att de olika diskursanalytiska förhållningssätten kan skiljas åt beroende på vilken ståndpunkt de intar i vissa grundläggande frågeställningar. Den första handlar om huruvida den diskursiva praktiken är konstituerande eller konstituerad av andra sociala praktiker. Mellan dessa två extremer kan även social praktik och diskursiv praktik ses i dialektiskt förhållande till varandra. Den andra frågeställningen är huruvida de olika

förhållningssätten fokuserar på vardagsdiskurs eller abstrakt diskurs. I båda dessa frågor intar kritisk diskursanalys, som vi kommer att se, en mellanposition (Jørgensen & Phillips,

2000:25–28).

Kritisk diskursanalys (CDA)

I linje med den diskursanalytiska traditionen hävdar CDA att diskurser spelar en viktig roll i skapandet av den sociala verkligheten. Samtidigt menar CDA att den diskursiva praktiken är enbart en bland flera andra sociala praktiker. Därför reserveras diskursbegreppet för text, tal och andra semiotiska system. Vår omvärld består, enligt CDA, av diskursiva praktiker och av andra sociala praktiker vilka befinner sig i ett dialektiskt samspel där de ständigt konstituerar och omformar varandra (Jørgensen & Phillips, 2000:13, 25). Två viktiga kritiska

diskursanalytiker, Norman Fairclough och Ruth Wodak, förklarar detta samband på följande sätt:

Describing discourse as social practice implies a dialectical relationship between a particular discoursive event and the situation(s), institution(s) and social structure(s) which frame it. A dialectical relationship is a two-way relationship: the discoursive event is shaped by situations, institutions and social structures, but it also shapes them (Fairclough & Wodak, 1997:258). På grund av att diskurser har ett så stort inflytande på skapandet, upprätthållandet och förändringarna av identiteter och relationer i samhället, innebär de också makt. Diskursiva praktiker kan inbegripa starka ideologiska effekter. ”... they can help produce and reproduce unequal power relations between (for instance) social classes, women and men, and

ethnical/cultural majorities and minorities through the ways in which they represent things and position people” (Fairclough & Wodak, 1997:258).

Med ideologier menas de olika system av idéer som skapar och kontrollerar de breda maktgrupperna i samhället. Fyra kriterier karakteriserar ideologier (Menz m.fl. 1988:441– 442):

1) Ideologier har en viktig funktion i att befästa och legitimera specifika gruppers dominans över resten av samhället. En ideologi skapar en specifik sekundär verklighet, social praktik och social medvetenhet vilken utesluter andra verkligheter.

2) Ideologier är ahistoriska, dvs. att de inte ser sig själva bundna i tid och rum. De är naturliga, absoluta och neutrala.

3) Ideologier strävar efter att skapa en logisk struktur som är både självständig och komplett. Denna hävdar att den är sanningen. Denna process stödjer sig på människans psykologiska tendens att skapa klara, reguljära, onyanserade och självbestående mönster. För att skapa en sådan världsbild har ideologier dessutom stöd i medias förenklade och stereotypa

rapporteringar. Dessa gör självständiga och genomtänkta reflektioner ännu svårare.

4) Ideologier har en tvångsmässig karaktär. Genom att utesluta både reflektion och kritik blir vissa områden tabubelagda och undkommer därför kritisk granskning och debatt.

Antagandet av ett dialektiskt samspel mellan diskurs och social verklighet har fler

konsekvenser förutom makt och ideologier. För det första är diskurser alltid historiska dvs. de är kopplade till andra diskurser som sker samtidigt eller som skett tidigare. Därför måste diskurser alltid sättas i en kontext. För det andra kan alla kommunikationer ha olika tolkningar beroende på vilken position man intar. Tolkningarna kan vara mer eller mindre sannolika men aldrig sanna. Slutligen, på grund av att samspelet mellan språket och den sociala världen är så invecklat, krävs det en tvärvetenskaplig ansats för att förstå och förklara sociala relationer, menar Wodak (Wodak, 1999:187).

Wodak beskriver CDA som: ”... concerned with analysing opaque as well as transparent structural relationship of dominance, discrimination, power and control as manifested in language” (Wodak, 2001b:2). Vidare beskriver författaren CDA:s syfte som ”... to investigate critically social inequality as it is expressed, signalled, constituted, legitimized and so on by language use (or in discourse)” (Wodak, 2001b:2). Detta är innebörden i adjektivet ”kritisk” framför diskursanalys. Det innebär att avfärda förenklade förklaringar som bygger på dikotomier för att belysa komplexiteter och motsägelser. Men det handlar samtidigt om att vara självkritisk och självreflexiv genom att, som forskare, inte separera de egna

värderingarna och övertygelserna från forskningsarbetet. Det handlar snarare om att ha dessa i åtanke för att ständigt monitorera hur materialet analyseras och tolkas (Wodak, 1999:186).

Wodak beskriver CDA som ett mångsidigt forskningsprogram med flera olika teoretiska och metodologiska referensramar (Wodak, 1999:186). Innan vi ger oss in i Ruth Wodaks

diskurshistoriska ansats kan det vara intressant att läsa Teun Van Dijks syn på CDA:

Rather, CDA is (...) discourse analysis ’with an attitude’ (...) It focuses on social problems, and especially on the role of discourse in the production and reproduction of power abuse or domination. Wherever possible, it does so from a perspective that is consistent with the best interests of dominated groups (...) CDA research combines (...) ’solidarity with the oppressed’ with an attitude of opposition and dissent against those who abuse text and talk in order to establish, confirm or legitimate their abuse of power. Unlike much other scholarship, CDA does not deny but explicitly defines and defends its own sociopolitical position. That is, CDA is biased – and proud of it (Van Dijk, 2001:96).

Diskurshistorisk ansats

Den diskurshistoriska ansatsen har som mål att gå bakom den lingvistiska dimensionen. Det handlar om att inkludera andra dimensioner, t.ex. den historiska, politiska, sociologiska och/eller psykologiska dimensionen, i analysen och tolkningen av specifika diskursiva praktiker (Reisigl & Wodak, 2001:35).

Denna ansats inkorporerar Quasthoffs definition på fördom och stereotyp och hennes syn på stereotypens sociala och kognitiv-lingvistiska funktion för vilka vi redan redogjort i avsnitt 1.2.3 om stereotypbegreppet (Reisigl & Wodak, 2001:31). Fördom skapas av, uttrycks genom och transporteras av språket. Det innebär inte att det finns något fördomsspråk utan en

fördomsfull användning av språket. Detta sätt att använda sig av språket kan variera beroende på kontexten inom vilken diskursen äger rum. Dekodifieringen av den fördomsfulla diskursen är ett av den diskurshistoriska ansatsens mål. Denna dekodifiering måste beakta den

diskursiva praktikens kontext för att ge en insikt i dess ideologiska kännetecken (Wodak & Matouschek, 1993:233).

Enligt Wodak har denna process två faser. För det första strävar den diskurshistoriska ansatsen ”... to integrate historical background and the original sources in which discoursive ’events’ are enbedded”. För det andra explorerar den ”... the ways in which particular types and genres of discourse are subject to diachronic change” (Wodak, 1999:188). För att genomföra denna analytiska process använder sig den diskurshistoriska ansatsen av

angreppssätt kombineras för att analysera ett specifikt diskursivt fenomen (De Cillia m.fl. 1999:157). ”Thus one of the most salient distinguishing features of the discourse-historical approach is its endeavour to work with different approaches, multimethodically and on the basis of a variety of empirical data as well as background information” (Wodak, 2001a:65). Detta ses inte bara som någon sorts information utan integreras med olika sociala teorier för att kunna tolka kontexten (Wodak, 2001a:65).

Triangulationsprincipen är alltså främst baserad på kontexten och fungerar på fyra olika nivåer. Den första är enbart deskriptiv medan de andra tre är analytiska och kopplade till kontexten (Wodak, 2001a:67):

1) the immediate, language or text internal co-text;

2) the intertextual and interdiscoursive relationship between utterances, texts, genres and discourses;

3) the extralinguistic social/sociological variables and institutional frames of a specific ‘context of situation’ (middle range theories);

4) the broader sociopolitical and historical contexts, which the discoursive practices are embedded in and related to (‘grand’ theories).

På grund av att vårt material enbart består av enkäter och intervjuer med ”vanliga” människor har vi inte tillgång till olika genrer eller typer av texter. Därför kan nivå 2 i Wodaks modell inte användas av oss i denna forskning. Vi kommer alltså enbart att förhålla oss till punkterna 1, 3 och 4. Hur vi praktiskt genomfört analysen kommer vi att redogöra för i metodavsnittet 2.2.1.

2.2 Metoder och analysverktyg

Vi har valt att använda oss av både en kvantitativ metod, i form av en enkätundersökning, och en kvalitativ metod, genom att utföra sex stycken djupintervjuer. Det finns förespråkare för båda metoderna och båda tillvägagångssätten kan kritiseras (Robson, 1997:227). Därför har vi valt att göra en multimetodologisk ansats där vi kombinerar de båda, i linje med vad som förespråkas inom CDA. Enkäterna har analyserats kvantitativt i syfte att de ska fungera som en del av kontexten i vilken de diskursiva praktikerna utförs. Undantag utgör svaren på fråga 10 i enkäten (se bilaga), vilka har analyserats på samma sätt som intervjuerna. De sistnämnda har analyserats kvalitativt utifrån CDA:s teoretiska och metodologiska referensramar. Dessa bygger främst, som tidigare nämnts, på Ruth Wodaks diskurshistoriska ansats som vi anpassat och format till vårt eget forskningsområde och våra egna frågeställningar.

2.2.1 Kritisk diskursanalys som metod

Först och främst kommer vi att fokusera på punkt 1 i Wodaks fyrstegsmodell för

triangulationsprincipen, vilken vi beskrivit tidigare. Denna nivå är deskriptiv och fokuserar, som sagt, enbart på det språkliga uttrycket, texten med andra ord. Den diskurshistoriska metoden för diskursanalys bygger på tre olika dimensioner: materialets innehåll, de diskursiva strategier som används och innehållets och strategiernas lingvistiska uttryck (Van Leeuwen & Wodak, 1999:91). Den analytiska processen ser därför ut på följande sätt: ”After having (a) uncovered the contents or topics of a specific (...) discourse, (b) the discoursive strategies (including argumentation strategies) are investigated, and (c) the linguistic means, context-dependent linguistic realizations of (...) stereotypes are then looked into” (Wodak & Reisigl, 1999:188). I enlighet med vår teori och våra frågeställningar har vi valt att fokusera på ideologiskt språk för att belysa stereotyperna av terroristen och deras påverkan på de mellanmänskliga relationerna.

Första punkten i metoden handlar som sagt om att främst redogöra för de ämnen (topics) som dominerar i diskurserna kring terrorismen och terroristen. Vad gäller andra punkten i analysen (strategierna) kan fyra mer eller mindre vanliga strategier återfinnas i ideologiskt språk (Menz m.fl. 1988:443):

1) Syndabocksstrategi: genom att skapa en negativ bild av fienden kan alla åtgärder rättfärdigas. Fienderna är alltid farliga och subversiva.

2) Besvärjelse av ”mytiska grupper” som inte kan observeras och som tjänar till att legitimera sig själva.

3) Förförelsestrategi: vissa anonyma makter är skyldiga till att ha förfört individerna eller massorna.

4) Svart–och–vit beskrivning: det skapas extrema motpoler vilka förenklar och legitimerar systemet.

När det kommer till den tredje punkten (de lingvistiska uttrycken av ämnena och strategierna) kommer vi att använda oss av två verktyg för att analysera språket på två nivåer. För det första kommer vi att undersöka ordvalet. Det vi är ute efter är vaga eller extensiva begrepp vilka är vanliga i ideologiskt språk. Begreppen kan tolkas på olika sätt vilket speglar

karaktär. Vi kommer att se huruvida språket är känslomässigt laddat. Stereotyper och klichéer

skapas och leder till fördomar vilka presenteras som sanningar (Menz m.fl. 1988:443–444).

Vidare kommer vi, som sagt, att hoppa över den andra punkten i Wodaks modell och istället, i enlighet med punkt 3, att fokusera på de sociala och sociologiska institutioner som utgör diskursens extralingvistiska kontext. Vi kommer att försöka koppla vår analys till den historiska, politiska och mediala kontexten. Slutligen kommer vi att ta itu med punkt 4, nämligen den bredare sociopolitiska och historiska kontexten, vilken den diskursiva praktiken är förankrad i. Vi kommer att göra ett försök att koppla analysen till teorin om moderniteten och till den postkoloniala teoribildningen.

2.2.2 Kvantitativ metod Kvantitativ metod

Den kvantitativa enkätundersökningen kan hjälpa oss att se ett mer övergripande mönster. Däremot kan en sådan metod inte fånga de kulturella scheman som människor resonerar och pratar utifrån. Detta kan vi istället få fram genom kvalitativa intervjuer (Hervik, 2004:248). Förutom att vara en del av kontexten har enkätundersökningen legat till grund för urvalet av intervjupersonerna och för intervjuernas genomförande.

Urval

Vi har delat ut 150 enkäter på olika arbetsplatser runt om i Skåne och fått tillbaka 111 stycken. På så sätt har vi kunnat få en stor spridning på ålder, kön, etnisk bakgrund och klass samtidigt som vi haft ett inslag av slumpmässighet. Mycket av den vardagliga interaktionen mellan människor, okända som kända, sker på privata bolag, flygplatser, restauranger,

sjukhus, banker, bostadsförmedlingar, i mataffärer, butiker, receptioner, skolor, organisationer osv. Därför har vi också valt att dela ut enkäten på många olika arbetsplatser för att se vilka stereotyper det kan finnas av terroristen. Enligt Judith Bell kan det vara svårt i ett mindre forskningsarbete att få ett bra och slumpmässigt urval. Trots detta är det viktigt att forskarna strävar efter att få ett urval som ger så hög validitet som möjligt (Bell, 2000:111).

Hur vi gick till väga

Vad gäller enkäten, har vi valt att ställa olika frågor för att kunna komma fram till människors stereotyper av terroristen. Enligt Bell är strukturerade frågor enklast att analysera (Bell, 2000:104). Vi har trots detta valt att använda oss av frågor med olika struktureringsgrad i vår

undersökning. I huvudsak består enkäten av alternativfrågor där respondenten själv får kryssa i ett eller flera alternativ. Vidare finns det en kategorifråga där respondenten ska kryssa i vilken ålderskategori han eller hon tillhör. Enkäten avslutas med en öppen fråga. Den ger respondenten möjlighet att fritt utveckla särskilda tankar och aspekter. Denna fråga (10) har som tidigare nämnts analyserats kvalitativt tillsammans med intervjuerna. Enkäten finns i uppsatsens bilaga. De återstående två frågorna (8 och 9) bygger på en undersökningsmodell som användes först i USA på 30-talet för att kartlägga stereotyper. Av ett stort antal adjektiv skulle respondenten kryssa för dem som enligt honom eller henne stämde överens med gruppen som undersöktes. Metoden användes vid olika tillfällen fram till slutet av 60-talet. Den har vidare kritiserats i slutet av 70-talet. Metoden ansågs ge en förenklad och statisk bild av stereotyper (Hinton, 2003:14–15, 25).

Vi har trots detta valt att använda oss av en liknande modell. Vi har delat upp adjektiven i två frågor. I den första ställs respondenten inför en rad dikotomier där han eller hon ska välja ett av adjektiven som han eller hon förknippar med terroristen. Det fanns dessutom möjlighet att välja att inte ta ställning till de två extremerna. I den andra hade respondenten framför sig ett stort antal adjektiv utan någon logisk disposition. Här skulle respondenten kryssa för en eller fler egenskaper som han eller hon förknippade med terroristen. Det fanns även plats för att lägga till egna adjektiv. I och med frågornas känslighet och svårighet har vi valt att placera dem sist i enkäten i enlighet med Bells uppfattning att de enklaste frågorna står först och att de känsligaste och svåraste frågorna läggs sist (Bell, 2000:104).

Även Wodak har kritiserat enkäten som undersökningsmetod i forskningen kring fördomar. Författaren hävdar att metoden är mycket begränsad när det kommer till detta fält. Dessutom menar hon att när det handlar om tabubelagda områden är det nästan omöjligt att komma åt åsikter och attityder genom enkäter och standardiserade intervjuer (Wodak, 1991:81 n. 5). Vad gäller kritiken av enkäten som metod och av denna specifika enkätmodell hoppas vi kunna, genom de ostandardiserade intervjuerna, ge en mer dynamisk och nyanserad bild av individernas stereotyper. På detta vis kommer även de eventuella bristerna i denna modell att kunna belysas. Dessutom borde beaktas att Wodak skriver denna kritik i kontexten av en undersökning kring antisemitism i Österrike. Vi anser inte terroristens bild eller stereotyp vara ett speciellt tabubelagt område. Att uttrycka en stereotyp bild av terroristen är inte lika

Bell menar att en bra enkät ska ha en snygg och tilltalande layout. Frågorna ska vara enkla att förstå och endast frågor av relevans ska vara med i enkäten (Bell, 2000:106). För att testa hur vår enkät fungerar i praktiken har vi valt att genomföra en mindre pilotundersökning. Därefter har vi justerat enkäten för att göra den ännu mer tydlig och frågor som ansetts vara svåra att uppfatta har antingen strukits eller formulerats om. ”Syftet med att prova hur enkäten fungerar innan man skickar ut den är att få bort alla konstigheter eller grunder för missförstånd så att det ska bli så lätt som möjligt för de ’riktiga’ respondenterna att fylla i den” (Bell, 2000:113).

Enligt Bell kan det vara fördelaktigt att dela ut enkäten själv. På så sätt blir det lättare att få in svaren (Bell, 2000, s.113). För att minska eventuellt bortfall har vi valt att använda oss av detta tillvägagångssätt för att samla in enkäterna. Vi har kontaktat nyckelpersoner på olika arbetsplatser. Sedan har vi gått dit, delat ut vår enkät och samlat in materialet igen efter att personalen fyllt i blanketterna. Efter det att enkäterna blivit insamlade har vi analyserat dem genom att leta efter gemensamma mönster, likheter och skillnader (Bell, 2000:153).

2.2.3 Kvalitativ metod Kvalitativ metod

För att kunna få den information som krävs för att besvara våra frågeställningar har vi, förutom den kvantitativa enkätundersökningen, valt att genomföra kvalitativa intervjuer. Den sistnämnda metoden går ut på att vi, genom intervjuer med olika informanter, försökt

undersöka vilka stereotyper som finns av terroristen och om och i så fall hur dessa påverkar relationen mellan människor. En ”kvalitativ intervju är således en metod för att utröna, upptäcka, förstå, lista ut beskaffenheten eller egenskapen hos någonting” (Starrin & Renck, 1996:53). Informantens subjektiva bild och egna resonemang står i fokus (Starrin & Renck, 1996:63). Genom kvalitativa intervjuer kan forskaren få fram intervjupersonens erfarenheter, upplevelser, inställning och känslor om ett specifikt ämne (May, 2001:120).

I en artikel hävdar Wodak och Matouschek att CDA undersöker ”... language behaviour in natural speech situations of social relevance...” (Wodak & Matouschek, 1993:227). Huruvida en intervju som arrangerats i syfte att undersöka stereotypen av terroristen kan räknas som en naturlig situation kan diskuteras. Vi har utformat vår metod så att vi så mycket som möjligt ska kunna närma oss en naturlig konversation med våra informanter, vilket vi kommer att belysa längre fram. Samtidigt delar inte alla inom diskursanalys och CDA denna ståndpunkt.

Menz, Wodak, Gruber och Lutz hävdar i en artikel att de använt sig av intervjuer, inte bara med politiker, experter och tjänstemän utan också med studenter och arbetare (Mentz m.fl. 1988:444). Även Margaret Wetherell och Jonathan Potter som forskar kring stereotyper av Maori bland vita på Nya Zeeland använder sig av denna metod (Wetherell & Potter, 1992:99). Författarna genomför en diskursanalys som kan liknas vid CDA och som Wodak och Reisigl benämner ”The Loughborough Group” i artikeln Discourse and Racism: European

Perspectives (1999:194–196). Wetherell och Potter hade först velat försöka fånga upp

konversationer om rasism på olika offentliga platser men fann detta för invecklat. De valde därför att genomföra ostandardiserade intervjuer med olika människor. ”The advantage of doing interviews is that it allowed us to explore a relatively standard range of topics with each of the participants. Although the interviews were conversational (...) the interviewer (...) worked from the same schedule of questions and comments in each case” (Wetherell & Potter, 1992:98–99). Vår intervjumetod är tämligen lik författarnas vilket vi kommer att belysa längre fram.

I den kvalitativa intervjun får forskaren information främst genom språket, observation och interaktion (Hughes & Månsson, 1988:8). Detta står i motsats till den kvantitativa intervjun som ”...tar sin utgångspunkt i på förhand definierade företeelser, egenskaper eller innebörder” (Starrin & Renck, 1996:53). Eftersom den kvantitativa intervjun använder sig av färdiga svarsalternativ blir även alla frågor som ställs samma vid varje intervjutillfälle (Starrin & Renck, 1996:54). Genom denna kvantitativa intervjumetod räknar och mäter forskaren de olika informanternas svar istället för att fokusera på varje enskilt intervjutillfälle (Hughes & Månsson, 1988:8).

Den kvalitativa intervjun som vi har valt är sonderande (Starrin & Renck, 1996:55–56). Denna metod kan liknas vid en vägledd konversation där frågorna som ställs varierar från gång till gång. Den kvalitativa intervjuns mål är att låta den intervjuade fritt uttrycka sina föreställningar och använda sig av egna termer. Detta kan kritiseras då de olika

intervjutillfällena, oavsett vilken metod man väljer, aldrig förblir helt fria, neutrala ramverk. Snarare är det viktigt att betona och problematisera forskarens roll som medskapare till utfallet i varje genomförd intervju (Petersson, 2003:41). ”Den kvalitativa intervjun utgörs av en interaktion mellan minst två personer där både intervjuare och intervjuperson reagerar på och påverkar varandra” (Starrin & Renck, 1996:58). Detta innebär att vi som forskare

klass, kön, kulturer, utbildningar kommer vi att vara medskapare till resultatet i vår metod (Robson, 1997:22). Enligt Wallén finns det många olika åsikter om den kvalitativa ansatsen, alltifrån att den är ovetenskaplig, subjektiv till att den är den enda meningsfulla metoden. Samtidigt finns det samma föreställningar om den kvantitativa ansatsen (Wallén 1996:73).

I en kvalitativ intervju kan forskaren använda sig av strukturerade eller ostrukturerade frågor (Starrin & Renck, 1996:53). Det råder skilda meningar om vilket utav dessa arbetsinstrument som är bäst lämpat. Det beror även på vilket ämne som ska utforskas (Petersson, 2003:44). Vi har valt att använda oss av en så kallad ostandardiserad intervju. Detta på grund av att vi väljer att tillämpa ostrukturerade frågor vilka syftar till att låta informanterna i stor

utsträckning tala fritt och där vi som forskare endast försöka leda konversationen i en viss riktning vilken bestäms av vårt syfte och våra frågeställningar (Starrin & Renck, 1996:56). Frågorna vi ställt har varit öppna då vi endast varit intresserade av den subjektiva upplevelsen av terroristen och dess påverkan på den person vi intervjuat (Starrin & Renck, 1996:63).

Urval

Vad gäller de kvalitativa intervjuerna har vi valt att söka våra informanter bland dem som redan deltagit i den kvantitativa undersökningen. På enkäten fanns det möjlighet att meddela om respondenten var beredd att ställa upp på en ingående intervju. Bland dem som valt denna möjlighet, ville vi sammansätta en grupp som skulle ge största möjliga mångfald när det gäller kön, ålder, yrke, utbildning och etnisk bakgrund. Ganska tidigt insåg vi att de respondenter som hade valt att ställa upp på intervju, var de personer som troligtvis kände sig mest säkra på ämnet och språket. Bland intervjupersonerna var svenskar med eftergymnasial utbildning överrepresenterade. Detta ansåg vi vara problematiskt. Därför valde vi att ta in i analysen svaren på fråga 10 i enkäten. Många personer som inte ställde upp på intervju hade fritt utvecklat kommentarer och tankar kring terroristen. De här åsikterna ville vi inte gå miste om. På detta sätt hoppas vi ha kunnat ge dessa människor, som har valt en högre grad av

anonymitet, en röst i vårt arbete.

Hur vi gick till väga

Vi har valt att intervjua sex personer. Orsaken till att vi valt just detta antal är: ”Om

intervjuerna är för många blir analysen lätt ytlig, och därmed faller ett av motiven att göra ett kvalitativt forskningsprojekt...” (Repstad, 1999:69). Samtidigt måste antalet djupintervjuer vara av det antal, att det ger en mättnad av information (Repstad, 1999:70). Det råder delade

meningar om huruvida forskare bör genomföra engångsintervjuer eller göra uppföljningar. Vi har valt att använda oss av engångsintervjuer eftersom det kan vara lättare för informanterna att uttrycka sina åsikter då de inte känner oss. Samtidigt kan vi genom att inte utföra någon uppföljning missa viktig information (Starrin & Renck, 1996:73). För att undersöka om och hur vårt upplägg av intervjuerna fungerar i praktiken har vi valt att först genomföra en pilotundersökning (Petersson, 2003:45).

Vi har övervägt olika möjligheter men slutligen valt att intervjua våra informanter på en neutral plats. Detta på grund av att det är mycket viktigt att den intervjuade har möjlighet att känna sig lugn och säker vid sammankomsten. Om informanten känner sig osäker kan det finnas stor risk att han/hon säger sådant som han/hon tror att forskaren vill höra (Starrin & Renck, 1996:64). Detta är något som vi som forskare vill undvika. Under intervjuerna har vi valt att använda oss av bandspelare. Fördelarna med att spela in samtalen på band är många. Vi behöver t.ex. inte anteckna under intervjun utan kan ägna all vår uppmärksamhet åt informanten. Dessutom kan vi efter intervjuerna gå tillbaka och höra vad som tidigare sades (Petersson, 2003:51). ”Bandspelaren tar upp det som sägs och hur det sägs...” (Repstad, 1999:70), vilket är mycket viktigt om en diskursanalys av texten ska kunna genomföras. På så vis blir det även lättare för oss att analysera materialet i efterhand. För att skydda de

intervjuades identitet (Repstad, 1999:68), har vi valt att hänvisa till våra informanter på ett anonymt sätt, och omformulerat viss information som kan leda till avslöjandet av deras identitet. Vi har även försökt förvandla språket i citaten från talspråk till skriftligt språk där vi upplevde detta som viktigt för att förstå vad intervjupersonen menar. Detta har så klart skett utan att i grunden förändra meningen i informanternas uttalande och även i syfte att försöka bevara deras personliga sätt att formulera sig.

3. Tidigare forskning

Terrorism har länge varit ett tabubelagt ämne inom vetenskaplig forskning. De flesta arbeten om terrorism har skrivits av journalister och är ofta ytliga och ideologiskt färgade. Det har på senare tid skett en stor förändring och idag finns det flera vetenskapliga arbeten om terrorism (Wieviorka, 1995:597).

Här presenterar vi en del litteratur om terrorismen och/eller terroristen. Vi kommer främst att fokusera på de studier som vi använt oss av i vår forskning. Läsaren kommer därför främst att finna studier med sociologisk och/eller historisk prägel. Omfattande studier har också skett inom psykologi och statsvetenskap.

Ett viktigt arbete inom forskning kring terrorism är den redan citerade boken: Terror in the

Mind of God (2003) av Mark Juergensmeyer. Författarens syfte är att förstå varför terrordåd

ofta är kopplade till religiösa motiv och varför denna koppling förekommer så frekvent just vid denna historiska tidpunkt. Fokus ligger alltså på religiös terrorism och kopplingen mellan religion och våld. Författaren har genomfört olika fallstudier där han beskriver exempel på religiöst våld inom de fem största religionerna: kristendom, judendom, islam, hinduism och buddism. Genom intervjuer med olika människor som dömts för terrordåd i religionens namn och med religiösa ledare som rättfärdigat dessa dåd, försöker Juergensmeyer hitta

gemensamma mönster. Vad gäller frågan om varför just nu, vid denna historiska tidpunkt, menar Juergensmeyer att dessa nya grupper är en reaktion på det moderna, sekulariserade samhället. Från och med upplysningstiden har moderniteten förknippats med den sekulära nationalstaten där identitet är kopplad till nation och medborgarskap och inte till religion. I dagens postmoderna samhälle, i den globaliserade världen är nationalstaten i kris. Detta skapar utrymme för bl.a. ett ifrågasättande av de sekulära institutionerna. Slutet på det kalla kriget och på den ideologiska motsättning detta medförde har också öppnat fältet för nya samhällsmodeller. Denna situation är gynnsam å ena sidan för religionerna som i

nationalstatens kris finner ett nytt utrymme, å andra sidan för våldet över vilket nationalstaten lätt tappar kontrollen. Religionen gör anspråk på att skapa ordning medan våldet använder sin kraft till att tillägna sig makt. När dessa tendenser sammanfaller skapas det religiös terrorism (Juergensmeyer, 2003:228–231).

En annan bok vi har haft stor användning av är Joseph S. Tumans Communicating Terror –

The Rhetorical Dimensions of Terrorism (2003). Författaren utgår ifrån en definition på

terrorismen som en kommunikativ process. Längre fram i boken diskuterar Tuman olika fenomen som är delar av den kommunikativa processen bakom terrorismen. Ett av dessa fenomen är etiketteringen och dess retoriska inslag som alltid finns i olika definitioner på terrorismen. Vidare belyser författaren symbolismen som ligger bakom terrorismens kommunikativa process. Boken avslutas med en granskning av olika definitioner på terrorismen/terroristen i olika offentliga tal och i massmedia.

Martha Crenshaw är redaktör för Terrorism in Context (1995), ett omfattande arbete om terrorismens olika ansikten. Boken består av en serie fallstudier i vilka författarna genomför en djupgående analys av flera olika terroristiska fenomen i deras kontext. Introduktionen till boken är skriven av Crenshaw själv. Här beskriver och förklarar författaren vikten av att relatera terrorismen till den historiska kontexten och att studera fenomenet genom olika komparativa fallstudier. Boken avslutas av Michel Wieviorka som sätter ämnet terrorism i den akademiska forskningens kontext.

Robin Morgans The demon lover – on the sexuality of terrorism (1989) är den enda bok vi funnit som tar upp terrorismen ur ett feministiskt perspektiv. Författarens syfte är att hitta ett samband mellan terrorism, manlighet och sexualitet. Morgan hävdar att terrorism och andra former av politiskt våld främst är ett manligt fenomen. Om kvinnor är med i bilden så är det på mannens villkor. Författaren problematiserar begreppet terrorism och hämtar exempel från många olika terroristorganisationer. Vidare ifrågasätter Morgan hjältemyten, uppfattningen kring kärlek – död – religion, statsterrorism och staten som manlig, och revolutionärer och deras drömmar. Morgan fokuserar även på kvinnorna, och skriver om sina intervjuer med palestinska kvinnor i flyktingläger. Författaren beskriver även sin egen resa, som aktivist, och medlem i små grupperingar vilka syftade till att föra väpnad propaganda. Precis som de andra kvinnorna i boken har Morgan också varit kvinna åt ”the demon lover”. Boken har varit ett sätt för författaren att sätta sin egen medverkan i terrorism i en kontext. Morgan har inte som syfte att besvara några direkta frågor utan istället vill hon ifrågasätta olika beskrivningar och genusrelationerna vad gäller terrorismen.

I boken Terrorism – Understanding the global threat (2002) har David J. Whittaker en utförlig diskussion kring definitionen av terrorism. Författaren visar på den problematik det