Historia

”Terrorismen finns ju praktiskt taget konstant. Det är bara de olika sammanhangen som förändras. Olika länder, olika perioder...” (Intervju 1). Som tidigare nämnts använder sig våra respondenter av olika exempel hämtade från historien för att definiera terrorismen/terroristen. Alla dessa exempel är hämtade från de senaste två århundradena. ”Redan på 1800-talet när vissa länder försökte bli självständiga, ansågs de som försökte få fram detta som terrorister” (Intervju 1). En annan informant tar upp den så kallade ”terrorismen i uniform”. Personens vistelse i Spanien på 70-talet gav en inblick i hur en fascistisk regim agerar gentemot

befolkningen (Intervju 6). Spanien är dessutom skådeplatsen för en annan terroristisk rörelse som ofta dyker upp i intervjuerna. ”För att jag tänker ETA nu, de spränger småbomber över hela Spanien” (Intervju 5). Vidare berättar en annan intervjuperson om när familjen var bosatt i Italien på 70-talet och reste till Polen genom Tyskland med tåg. ”De där Baader–Meinhof och Röda Brigaderna, de visste man vem gruppen var” (Intervju 3). Personen fick uppleva hur Röda Brigaderna i Italien och Baader–Meinhof i Tyskland satte skräck i samhällena. Både Tysklands och Italiens vänsterterrorister tas upp av en annan intervjuperson ”som t.ex. hände på 70-talet när det var terrorgrupper lite varstans i Tyskland och Italien” (Intervju 1). Den i våra intervjuer mest vanliga konflikten med inslag av terrorism är Israel–Palestinakonflikten. Intressant att notera är att både palestiniernas och israelernas användning av våld ses som en form av terrorism. Kopplat till denna konflikt är även fenomenet självmordsbombare, i våra informanters berättelser. Självmordsbombare ses enbart som palestinier eller tjetjenier, för det mesta unga män men även kvinnor. Att denna metod även använts av andra grupperingar kommer inte fram.

En del informanter hänvisar till vissa exempel som inte fick en plats i vår historiska kontext. En intervjuperson beskriver situationen på Nordirland på 80-talet. Denna person som har

vistats i landet under en längre period beskriver denna konflikt som en sorts inbördeskrig (Intervju 6). Samma informant tar även upp en incident som inträffade när denna person befann sig på resa i Centralamerika. ”Jag åkte buss runt Centralamerika på 80-talet och när vi åkte över gränsen då kom beväpnade soldater och länsade bussen på vissa människor. De gick bara runt och pekade på folk och tog av dem från bussen. (...) vi visste inte heller om det var regeringssoldater eller gerilla” (Intervju 6). Denna person återkopplar också Pinochets statskupp i Chile med terrorism (Intervju 6). Palmemordet tas också upp som ett exempel på terrordåd av en informant: ”Olof Palmes mord kan på sätt och vis ses som en terrorhandling” (Intervju 1). Vidare tas även Iraks gasattacker mot kurdiska befolkningen i Halabja upp som exempel. ”...då tänker jag på den här staden i norra Irak som Saddam gasbombade någon gång på 80-talet, tror jag” (Intervju 4). En intressant koppling gör en av våra informanter i frågan kring terrorister och revolutionärer. När Che Guevara dyker upp som exempel på en

revolutionär är det svårt att skilja honom från andra historiska gestalter som efterlämnat en mer negativ bild av sig, nämligen Hitler och Stalin (Intervju 5).

Slutligen kan vi notera att våra informanter hämtar alla sina exempel från den moderna historien. Ofta kommer dessa exempel ifrån egna erfarenheter. Kopplingen mellan terrorismen och tidigare förmoderna fenomen verkar inte vara särskilt vanlig. Dessutom framställs högerterrorismen enbart som statsterrorism medan vänsterterrorismen framställs som enskilda gruppers eller individers aktioner. Exempel som högerextremistiska gruppers dåd eller Sovjets statsterrorism är frånvarande i diskussionerna kring terrorismen. Olika gruppers agerande i tredje världen under avkolonialiseringsprocessen finns inte heller i våra informanters berättelser. Trots att många intervjupersoner bejakar att det finns en mångfald av historiska exempel menar vissa att den första de tänker på är muslimen eller araben:

Sen finns det ju länder som Irland. Där är ju också terrorism. Och i Spanien också. Men det tänker man inte på, jag tänker inte på att de finns. Det är någonting som är fortfarande långt ifrån en personligen. Det handlar bara om deras problem. Terrorismen där nere (Mellanöstern förf. anm.) är mer verklig, den är emot västlänningar. Det är ju inte heller bra ju. För att de vill inte att västlänningar ska komma och ha något inflytande (Intervju 3).

Om vi går tillbaka i historien finner vi många exempel på grupper eller länder som idag skulle kunna definieras som terrorister p.g.a. att de utmanade ordningen, vilket vår historiska kontext tydligt visar. Vad gäller historiska rörelser är det oftast historiker som bestämmer en grupps benämning. USA.s atombomber på Japans städer under andra världskriget ses idag som ett

illdåd och en form av terrorism. Denna tolkning var ingen självklarhet 1945. Vidare var det inte klart hur historien skulle bedöma partisanernas kamp mot nazifascismen i Europa under samma krig. Att det finns en form av enhetlighet inför dessa historiska fenomen innebär inte, enligt vår mening, att maktperspektivet försvinner. Historien är trots allt inte heller neutral, vilket flera av våra informanter påpekat. Att inte vara eftertänksam i stämplandet av en grupp eller stat som terrorist kan inte heller rättfärdigas genom tanken att historikerna kommer att avgöra vem som har rätt och vem som har fel. Detta p.g.a. att historieskrivningen kan också missbrukas.

Intressant har varit att ett så omfattande och tydligt avståndsstagande från USA:s tidigare och nutida politik har uttryckts i våra intervjuer. USA har länge setts, enligt vår mening, som en förebild för vad väst och civilisationen står för. Med få undantag, som Vietnamkriget, har USA:s utrikespolitik länge betraktats som en polisiär insats för stabilitet och fred i världen. Idag verkar denna syn ha förändrats i Sverige. Det finns en större medvetenhet om olika verksamheter som ses som illdåd vilka USA har stått för. Exempel från våra intervjuer är statskuppen i Chile mot Allende och stödet till olika islamistiska rörelser i kampen mot Sovjet i Afghanistan på 80-talet.

Samtidigt kan vi inte bortse ifrån att svartmålandet av USA har stora inslag av ideologisk och fördomsfull användning av språket, vilket vår analys delvis visat. Att klyftan mellan denna och den andra sidan av Atlanten ökat är inte heller utan konsekvenser. Om USA blir en syndabock för alla orättvisor i världen finns det risk att det svenska samhället enbart ifrågasätter supermaktens roll för att än en gång skapa en positiv motbild för sitt eget land. Samtidigt är det viktigt att påpeka att även Sveriges hållning i kriget mot terrorismen har kritiserats av våra intervjupersoner. Här skiljer sig dock meningarna om vad som borde göras i kampen mot terrorismen. En del anser att Sverige är ett för litet land för att kunna påverka den internationella politiken. Globaliseringen har gjort Sverige mer sårbart och detta för vissa människor till att sträva efter en större isolationism. Detta leder tillbaka tankarna till Sveriges hållning i andra världskriget. En del anser att detta land inte borde blanda sig i de olika konflikterna för att inte bli drabbad av terrorismen själv. De menar att det är USA som skapat hatet mot väst och det är de som får ta itu med konsekvenserna. Andra menar däremot att Sverige bör fortsätta att ha en ledande roll vad gäller frågor kring rättvisa, mänskliga rättigheter och kampen mot imperialismen och nämner Olof Palme som en förebild. Dessa

personer menar att genom att engagera sig i kommunikation mellan människor och kulturer och i återuppbyggnad av krigsdrabbade länder kan grogrunden för terrorismen försvinna.