Stereotyper

Enligt de opinionsundersökningar vi presenterat i kontexten upplevs hotbilden mot Sverige p.g.a. terrorism som tämligen stor. Detta går ej att återfinna i våra intervjuer. De flesta informanter menar att Sverige inte är ett intressant mål för den internationella terrorismen. Däremot upplever nästan alla en viss oro när de befinner sig på vissa platser. Dessa är främst kopplade till resor utomlands och till vissa specifika länder. Att hotet kändes speciellt stort direkt efter 9/11 menar även våra informanter men sedan dess har rädslan lagt sig lite. Många menar att man som person inte kan gå runt och oroa sig hela tiden. En av våra

intervjupersoner berättar om några släktingar i USA. ”Det är klart inte lätt att bevisa ifall de verkligen avvärjer attacker genom att höja beredskapen eller ifall de bara faktiskt skrämmer upp folk. Mina släktingar som bor i USA är jättetrötta på det, de bryr sig inte längre. De säger också att det är många i deras omgivning som säger att det inte har någon effekt längre” (Intervju 6).

Vad gäller vår enkätundersökning är det intressant att notera att denna visar en klar stereotyp av terroristen. Enligt våra respondenter är terroristen främst: ung, heterosexuell, man,

irrationell, traditionell, religiös, mörk, främling, rasist, fascist, muslim, invandrare,

ensamstående, omänsklig, fanatisk, planerad, feg, omogen och rörlig. En stor del av dessa egenskaper dyker även upp i intervjuerna men bilden är mycket mer nyanserad än så. En del av våra informanter kan ha gett oss en förklaring till detta gap mellan enkät och intervju. Många menar att när de fyllt i enkäten har de främst tänkt på den nutida kontexten av

internationell terrorism. När de sedan, i intervjun, tänkt efter och satt terrorismen i en bredare historisk kontext har de själva insett att många fler val i enkäten kunde passa deras syn på terroristen. Detta fenomen kan kopplas till att många informanter har förklarat att terroristen är lätt igenkännbar när kontexten begränsas till en viss konflikt eller oroshärd: ”Jag tittade länge på den (enkäten förf. anm.) och tyckte att egenskaper som man förknippar med

terrorister... Jag tycker inte att man kan göra det så. Det är inte så enkelt att man kan säga, att man förknippar det med någon av de egenskaperna. Man kan göra det i olika sammanhang. Men i andra sammanhang kan det vara helt tvärtom. Det är också olika i olika konflikter” (Intervju 4).

Att enkäten inte ger möjlighet till eftertanke och kritisk analys är något som en del

informanter har påpekat. Denna kritik har riktats mot metoden redan på 70-talet (se s. 26). Å andra sidan har en del respondenter valt att inte kryssa för någon egenskap, speciellt vad gäller dikotomierna, och istället använt sig av fråga 10 för att fritt utveckla sina tankar kring ämnet. Detta pekar på att enkäten trots allt lämnade utrymme för ett ”uppror” mot

stereotypiskt tänkande. Samtidigt är det intressant att notera att i första ögonblicket förknippas terrorism av många med den senaste tidens internationella terrorism som media gjort en omfattande bevakning av. Bin Laden och Al–Quaeda står ofta först i fokus medan andra hotbilder som trots allt varit nära Sverige länge som Baader–Meinhof och Sovjet nästan helt försvunnit ur bilden. Slutligen vill vi påpeka att en annan förklaring till skillnaden mellan enkäter och intervjuer kan hittas i urvalsmetoden. En informant berättar för oss att man, som person, måste ha en del kunskaper om ämnet för att kunna diskutera om det. För att kunna underbygga sina åsikter känner denna person att det är viktigt att kunna komma med exempel (Intervju 5). Detta skulle kunna peka på att det är de som har mest kunskap eller erfarenhet om terrorismen som valt att ställa upp för intervju. Dessa personer kan ha större möjlighet att genom olika exempel på terrorism nyansera bilden och undkomma stereotypen.

Både i enkätundersökningen och i intervjuerna förknippas ofta terroristen med invandrare. Invandring, integration och segregation med fokus främst på muslimer och människor från Mellanöstern diskuteras ofta i intevjuerna. Viktigt att fråga sig är huruvida antalet människor som har en fördomsfull syn på ”muslimer” har ökat eller om fördomarna bland dem som redan hade dem har förstärkts. Genom analysen av våra intervjuer skulle vi pendla mer åt det andra påståendet. Att en del informanter och respondenter har valt kommunikation och samarbete som lösning på terrorismen är en intressant reflektion. Samtidigt håller vi med en

del av våra informanter när de menar att segregationen i samhället ofta gör kommunikationen mycket svår. Detta minskar kunskapen om dem som vi, som personer, anser olika från oss och skapar därför en risk för stereotypiseringar och känslan av exotism. Bilden av t.ex. män som kommer från Mellanöstern som religiösa ofta traditionella, fundamentalister, intoleranta och kvinnoförtryckare är ganska vanlig bland våra informanter och respondenter. Att det kan finnas, precis som bland svenskar, ateister eller agnostiker, toleranta och/eller homosexuella män bland muslimer är det inte många som hävdar. När stereotypen av terroristen

sammanfaller med stereotypen av muslimen påverkas de av varandra dialektiskt. Muslimen är inte bara religiös, kvinnoförtryckare m.m. han är även terrorist. Å andra sidan är inte

terroristen enbart våldsam och hänsynslös, han är även religiös osv.

En annan viktig aspekt som diskuterats under intervjuerna är genusfrågor. De flesta av våra informanter och respondenter beskriver terroristen som en man. En del verkar mena att våld i allmänhet är ett manligt fenomen. När kvinnor utövar våld, eller i vårt fall utför terroristiska aktioner, sker detta alltid på mannens villkor. Denna diskussion leder ofta till samtal om kvinnornas roll både i muslimska länder och bland muslimska familjer i Sverige. Frågan är då om synen på kvinnan som förtyckt beror på en generell global könsmaktsordning eller på att den terrorism som står i fokus oftast är den islamistiska. Skulle samma personer se Ulrike Meinhof eller Condoleeza Rice som förtryckta kvinnor som utövar våld på männens vilkor? Detta hade varit en intressant fråga att ställa. Eller är det så att den muslimska kvinnan ses som förtryckt i motbild till den västerländska som gärna framställs som fri? Intressant att problematisera är även männens roll i terrorismen. Är alla män våldsamma och förtryckare eller gäller detta enbart muslimska män?

Flera respondenter menar att terrorism är ett manligt heterosexuellt fenomen. Tyvärr har ingen av dessa personer valt att ställa upp för intervju så vi har inte kunnat fråga dem hur de tänkt. Uppfattas den homosexuelle mannen som mindre våldsam p.g.a. att han ses som icke manlig? Eller är anledningen till detta påstående att det är svårt att se en muslimsk man som

homosexuell p.g.a. hans påstådda starka religiositet? När det gäller sexuell läggning kan det vara intressant att fråga sig huruvida den påverkar kvinnans relation till våldet. Är en

homosexuell kvinna mer benägen att utföra en terrorattack eller inte? Är hon mer eller mindre förtryckt än en heterosexuell kvinna? Om vi ser på vårt material så verkar det, trots allt, som om de flesta anser att kön spelar en större roll än sexuell läggning vad gäller benägenheten att utöva terroristiskt våld.