Modernitetens ideologi

Många forskare poängterar modernitetens roll i skapandet av terroristen. Urbaniseringen, anonymiteten, den ökade mobiliteten, kommunikationen samt högteknologin har gjort att fenomenet fått ett helt nytt spelrum (Morgan, 1989:43–44). Moderniteten är inte enbart ett materiellt tillstånd. Barker menar att helt nya kulturella erfarenheter och känslostrukturer är kopplade till moderniteten (Barker, 2003:190). Detta kan mycket väl ha påverkat vår syn på den som får oss att skaka, nämligen terroristen.

Modernitet

Chris Barker definierar moderniteten som den posttraditionella epok som kännetecknas av framväxten av industrialismen, kapitalismen, nationalstaten och olika former av social kontroll (Barker, 2003:187, 444). Processen genom vilken det moderna samhället skapas och ständigt förnyas kallar Marshall Berman för modernisering. Författaren identifierar många olika källor till utvecklingen: upptäckterna inom de fysiska vetenskaperna, produktionens industrialisering, demografiska omvälvningar, snabb stadstillväxt,

masskommunikationssystem, sociala massrörelser och en expanderande världsmarknad (Berman, 1988:13–14).

Både Per-Markku Ristilammi och Allan Pred menar att det finns stora likheter mellan detta

fin-du-siécle och det förra. Dras paralleller mellan dessa två sekelskiften är likheterna slående

menar författarna som främst fokuserar på urbana processer (Ristilammi, 2003; Pred, 1995). Rik Coolsaet drar denna parallell mellan sekelskiftena med fokus på fenomenet terrorism och även han finner stora likheter. En form av globalisering av ekonomin var på gång i slutet av 1800-talet vilket skapade enorma förmögenheter för ett fåtal människor. Samtidigt befann sig den största delen av mänskligheten i fattigdom och drog knappt någon nytta av den stora internationella handeln. Det var under denna period den anarkistiska och nihilistiska

terrorismen växte sig stark och lyckades genomföra spektakulära dåd. Dessa var riktade mot det som terroristerna upplevde som sin fiende: den borgerliga staten och dess representanter och väktare. De styrande samhällsskikten kunde inte förstå var allt detta hat kom ifrån.

Terroristerna hävdade att de hade tagit upp kampen i ett legitimt krig för rättvisa och att dåden var en form av självförsvar mot de exploaterade, undertryckta och marginaliserade i samhället (Coolsaet, 2004).

Muslims are often regarded now with the same mixture of fear and contempt as workers were in the 19th century. And the jihadis terrorist has the same feelings about America as his anarchist predecessor had about the bourgeoisie: he sees it as the epitome of arrogance and power. Osama bin Laden is a 21st century Ravachol (berömd och fruktad fransk terrorist, förf. anm.), a living symbol of hatred and resistance for his followers, a bogeyman for the police and intelligence services. Today’s jihadis resemble yesterday’s anarchists: in reality, a myriad of tiny groups; in their own eyes, a vanguard rallying the oppressed masses. Saudi Arabia has now taken the role of Italy while 11 September 2001 is the modern version of 24 June 1894 (en italiensk invandrare Sante Caserio mördade den franske presidenten Sadi Carnot, förf. anm.), a wake-up call to the international community. (...) Osama bin Laden led the way with his famous fatwa declaration in1996: ‘The walls of oppression and humiliation cannot be demolished except in a rain of bullets.’ The similarities with anarchism are striking (Coolsaet, 2004).

Modernism

Berman menar att moderniteten skapar olika kulturella former. Genom dessa försöker de moderna människorna ”...att bli moderniseringens subjekt såväl som objekt, att få grepp om den moderna världen och göra sig hemmastadda i den” (Berman, 1988:i). Dessa olika

visioner, idéer och värderingar har samlats under namnet modernism (Berman, 1988:14). Att leva i den moderna epoken kan, enligt Berman, upplevas som att ”allt som är fast

förflyktigas”. Detta citat, vilket även är titeln på Bermans bok, är hämtat ur Marx’ och Engels kommunistiska manifest. Enligt författaren speglar detta citat en viss dubbelhet eller paradox inom det moderna (Berman, 1988:13).

Anthony Giddens urbäddningsmekanismer kan ses som en av modernitetens paradoxer. Giddens definierar dessa som de mekanismer som skapar ”frikopplandet eller ’urlyftningen’ av sociala relationer från lokala kontexter och deras rekombination tvärs över obegränsade avstånd i tid och rum” (Giddens, 1997:276). Mekanismerna är av två olika slag och bygger på två abstrakta system. Det första systemet består av symboliska standardiserade tecken och det andra av expertis och av de tekniska kunskaperna. Båda dessa system är giltiga över hela världen oberoende av kontexten. Abstrakta system och följaktligen hela det moderna samhället, förutsätter att det finns tillit. I och med att vårt liv styrs alltmer av system vi inte har kontroll över och vilka vi ofta varken har kunskap om eller förstår, upplever vi som moderna människor en ständig risk. Denna risk kan överbyggas genom tillit och engagemang men inte fullt ut (Giddens, 1997:28, 164–165, 216–217).

En annan dubbelhet eller paradox beskrivs av Ristilammi. Författaren skriver att ”det moderna tvingas ständigt att skapa sin annorlundahet för att kunna upprätthållas” (Ristilammi,

2003:13). Osäkerheten kännetecknar, enligt Ristilammi, den moderna människan som måste vänja sig vid sitt nya tillstånd genom gränsdragningar och kontroll (Ristilammi, 2003:36–38). På sätt och vis blir de moderna städerna en arena för denna kamp. Moderniteten skapar ett behov av kontroll samtidigt som städernas enorma mängd människor upplevs som

okontrollerbar. Den ökande rörligheten är också en fascinerande och hotfull produkt av moderniteten. Rörelsen är motorn till moderniseringen men samtidigt ska den till varje pris kontrolleras och disciplineras (Ristilammi, 2003:50, 62).

Vidare menar författaren att moderniteten skapar en utvecklingslinje där olika kategorier som tillhör olika steg inte kan blandas samman. För att moderniseringsprocessen ska fungera måste det omoderna och ociviliserade alltid vara synligt och avgränsat (Ristilammi, 2003:66). Individen måste, enligt Ristilammi, kontrollera osäkerheten både som yttre och som inre fenomen. Det är en dubbelsidig process där det mörka, hotande och oupplysta måste kontrolleras så att den moderna människan inte själv går vilse i det. Detta skapar ett annat kännetecken av moderniteten: den koloniala rädslan. Författaren menar att allt det som var

källa till osäkerhet kunde placeras i Östern. ”De lägre raserna i kolonierna, arbetarna och kvinnorna utgör en fara för det civiliserade samhället” (Ristilammi, 2003:36–37).