Media och terrorismen/terroristen

4.3.1 Bilden av terroristen i media

Enligt Ylva Brune har de svenska medierna börjat fokusera alltmer på konflikter och problem. En följd av detta är att invandrare på olika sätt sammankopplas med negativa händelser och allt oftare stereotypiseras de som t.ex. kriminella och farliga (Brune, 2002:373). Det finns dock inte så mycket forskning kring hur denna process ser ut. I de undersökningar som finns har det visat sig att Sverige följer en internationell trend i framställningen av muslimer och Islam. Mellan år 1991 och år 1995 handlade t.ex. 85 % av alla reportage som visade islam om

våld (Brune, 2002:377). Terrorism låg på andra plats efter krig, och stod för en fjärdedel av all rapportering om islam och muslimer. Håkan Hvitfelts forskning har dock visat att det finns stora skillnader mellan olika mediers beskrivningar av islam. Morgontidningarna gav den mest nyanserade bilden medan kvällspressen verkade mer sensationslysten. Vidare visade TV 4, som är en kommersiell kanal, mer våld än SVT 1 och SVT 2 (Hvitfelt, 2001:79, 81–82).

Islam är, enligt Brune, den religion som svenskar har minst kännedom om. Enligt två undersökningar som är utförda 1993 och 1997 kopplar många svenskar samman islam med negativa känslor. Endast två procent av de tillfrågade utryckte en mycket positiv känsla för religionen. Brune hävdar att mycket av den xenofobi som finns mot muslimer kommer ifrån och reproduceras av medias negativa inslag om islam och muslimer (Brune, 2002:377–378). Hvitfelt är inne på samma linje, och han menar att medierna ständigt använder sig av

symboler som är kopplade till islam. Ord som fundamentalism, Allah, jihad, koranen, islamist är ständigt återkommande. Bilder på män som ligger på sina knän och ber samtidigt som de har en ondskefull blick och foton på den beslöjade kvinnan är vanliga. Enligt Hvitfelt är det främst dessa symboler och stereotyper som på olika vis försöker styra vårt tänkande (Hvitfelt, 2001:83).

Även Narmeen El-Farra menar att araber eller snarare ”arabliknande” män allt oftare stereotypiseras på olika vis och sammankopplas med terrorism. Författaren menar att den stereotyp som numera finns av araben liknar den som nazityskarna hade av judarna. De framställs som mörka, med skrämmande ögon, annorlunda och obehagliga. Denna stereotyp har bidragit till att araber på olika sätt ogillas, speciellt i USA. I samband med Oklahoma City-bombningen år 1995, pekades araber direkt ut som skyldiga av medierna. De till och med gav ut namn på misstänkta islamister. Senare framkom det att terroristen var en vit amerikansk medborgare. El-Farra drar slutsatsen att alltför ofta sätts likhetstecken mellan araben och terroristen (El-Farra, 1996:1–2).

Det finns enligt El-Farra många faktorer som ligger till grund för stereotypiseringarna. Palestina–Israelkonflikten, och hur media förmedlar denna, spelar en stor roll för processen. Ofta, i alla fall i USA, utmålas araberna som våldsamma terrorister medan Israel står för frihet, och vill endast försvara sitt folk. I och med globaliseringen sprider sig nyheter men även kanaler till andra länder. Genom kabel-TV och satellit finns det många som tittar på t.ex. CNN för att se vad som händer i världen. Även om media, i form av nyheter och tidningar,

spelar en stor roll i förmedlingen av hur vi ska se på andra, menar El-Farra att filmer och böcker också hjälper till att skapa stereotyper på ett avgörande sätt (El-Farra, 1996:2–3).

I en TV-undersökning som gjordes på 80-talet framkom det att det fanns fyra karakteristika som ofta sammankopplades med araben. Han är enormt rik, omodern och barbarisk. Han har en okontrollerbar sexualitet och finner dessutom ”vita” slavar extra intressanta. Förutom dessa egenskaper är han ofta involverad i terroristverksamheter. Stereotyperna av araben går även att finna i tecknade filmer vilka är ämnade mest för barn. Exempel där araben framställs på ett nästan postkolonialt vis finns i Scooby-Doo, Bugs Bunny och framförallt i Walt Disneys film Aladdin. Även filmer som True Lies med Arnold Schwarzenegger och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna framställer araber som religiösa fanatiker som är rasistiska, sexistiska och även idiotiska (El-Farra, 1996:4). Även Tuman tar upp filmen True Lies som ett exempel på hur araber blir stereotypiserade i filmer. Författaren menar att regissören James Cameron anade att han skulle få kritik för sina representationer av araber. Därför valde Cameron att lägga till en biroll med en ”god arab”. Han skulle fungera som en lite skojig karaktär och dessutom vara Schwarzeneggers datanörd. Denna biroll stoppade dock inte den ström av kritik som riktades mot filmen och stereotypen av araben (Tuman, 2003:127).

Över lag finns det många stereotyper av muslimska män från Mellanöstern. Den muslimske mannen beskrivs ofta som en kvinnoförtryckare, fast i sin religion och i sina traditioner. Han är våldsam och har ingen kontroll över sin egen sexualitet (Brune, 2002:380). Enligt Morgan finns det inte bara en skräckbild av terroristen. Terroristen är också någon som väcker fascination. Mystiken och myterna kring denna person är fängslande. Terroristen har på många vis blivit den nya ”demon lover”. Beskrivningarna av honom är sexuella. Terroristen är gåtfull, farlig och lever i gränslandet mellan liv och död. ”He is at once a hero of risk and an antihero of morality” (Morgan, 1989:24). Han är inte en person fylld med rädsla utan snarare någon som njuter av spänningen av att befinna sig i fara. Terroristen är djurisk. Ett levande vapen som väntar på att döda (Morgan, 1989:25).

4.3.2 Mediebevakningen av den 11 september

Göran Leth och Torsten Thurén menar att den 11 september väckte mer medialt intresse än någon annan händelse under de senaste åren. Videoklippen där de båda flygplanen kraschade in i World Trade Center sågs av hundratals miljoner människor runt om i världen. TV–tittare kunde se reportage timme efter timme om attackerna och det skrevs ofantligt många sidor om

händelsen (Leth & Thurén, 2002:3–4). Dagen efter 9/11 hade t.ex. Aftonbladet 48 sidor som endast handlade om terroristattackerna i USA (Leth & Thurén, 2002:7–8). Tidningens

hemsida på Internet hade samma dag 1,4 miljoner besökare. Dagens Nyheters hemsida hade i sin tur 550 000 besökare (Nordström, 2002:14).

Människor ville ha svar på sina frågor. Hur många liv skördades? Vilka motiv låg bakom attacken, men framförallt vem är den hotfulla terroristen? (Leth & Thurén, 2002:11). Enligt en undersökning som är utförd av Styrelsen för psykologiskt försvar har tidningar som Aftonbladet och Expressen alltmer börjat efterlikna CNN:s teknik att förmedla nyheter. Läsaren ska ständigt få en känsla av att vara närvarande och mitt uppe i konflikten. Alla händelseförlopp beskrevs därför som väldigt dramatiska (Nordström, 2002:14).

Nästan direkt efter attacken började det spekuleras om att det var militanta islamister som låg bakom dådet, och Usama bin Laden pekades ut som deras ledare. Expressen lade redan två dagar efter attackerna ut bilder och namn på alla kaparna och Muhammed Atta fick stå i spetsen (Leth & Thurén, 2002:47). Atta blev alltså frontfiguren för kaparna och hela hans liv kartlades. På löpsedlarna fanns ett foto på honom där han stirrar rakt fram med ”ondska” i blicken. Det gjordes intervjuer med Attas far. Alla krogbesök som Atta gjort beskrevs. Terroristerna framställdes som män med familjer som hade både utbildning och mycket att leva för. Trots detta valde de döden. Medierna ville förmedla att det hade uppkommit en ny form av terrorister. Senare har det framkommit att endast en av kaparna hade familj (Leth & Thurén, 2002:51).

Det skrevs även mycket om Usama bin Laden. Han framställdes som enormt rik, intelligent och med möjlighet att förflytta sig när som helst, var som helst. ”’Hans teknologiska

utrustning har beskrivits som ultramodern med det bästa av datorer. Men han slutade använda mobiltelefonen när han upptäckte att USA kunde satellitavlyssna honom’ ” (Leth & Thurén, 2002:60). Eftersom det var muslimer som pekades ut som ansvariga för 9/11 försökte medierna nyansera bilden genom att ta med reportage över ”vanliga” muslimer. De flesta tidningarna rapporterade om muslimer som på olika sätt kände sig utpekade som terrorister efter dådet. Dagens Nyheter skrev att det skett ett flertal hatattacker i USA mot muslimer, men det hade även skett en del i Sverige. En brandbomb hade t.ex. placerats utanför en muslimsk skola i Stockholm. Även Svenska Dagbladet rapporterade om hur palestinier i Södertälje fått stå ut med glåpord och fått fönster sönderslagna. Andra muslimer fick utrycka

sitt avståndstagande och sin avsky mot terroristdådet och poängtera att det inte alls var i enlighet med koranen och islam (Leth & Thurén, 2002:69–70).

Ett annat tema som många artiklar och reportage handlade om var att terrorismen är ett hot mot det öppna demokratiska samhället. Många medier ville även uttrycka sin sympati för det amerikanska samhället (Leth & Thurén, 2002:80). Vidare fanns det många artiklar som ställde det moderna civiliserade samhället mot det omoderna. På Svenska Dagbladets kultursida stod det t.ex. den 13 september 2001:

Det som stundar är inte bara en militär kraftmätning utan snarare ett troskrig, en kulturell uppgörelse, som för tanken till senmedeltidens religionskrig där fienden var en doktrin som inte alltid kunde kläs i mänsklig gestalt. För min del tror jag att modernitetens förespråkare i det långa loppet kommer att visa sig starkare. De är nämligen de enda som kan skapa framsteg, välstånd och ett mänskligt samhälle här på jorden (Leth & Thurén, 2002:82).

Retoriken kring terrorismens orsaker skiljde sig också markant. Alla medier lät dock olika åsikter komma fram. Vissa tidningar menade att det var sociala klyftor samt fattigdom som var orsaken till terrorism. Andra menade att det var västvärldens och främst USA:s

imperialistiska politik som hade skapat terroristen. En del frågade sig varför ett amerikanskt liv ska betyda mer än ett annat liv. Vissa menade att alla som stod för ovanstående åsikter var terroristernas försvarare (Leth & Thurén, 2002:89). Aftonbladets kulturredaktion

sammanställde en bok, med författare i olika länder, som skrev om sina tankar ett år efter attackerna 9/11. Så här skrev Tahar Ben Jelloun:

Enkla människor, invandrare som lever på europeisk och amerikansk mark, fick och får fortfarande sota för vad som hände: misstänksamhet, diskriminering, rasism, misshandel och så vidare. Muslimen och terroristen var en och samma person, även om Bush försökte hävda motsatsen (Jelloun, 2002:10).