Postkolonial teoribildning

Den postkoloniala teoribildningen menar att kolonialismen fortfarande starkt präglar vår värld, trots att dess traditionella politiska pelare, kolonierna, praktiskt taget har försvunnit från världskartan (Eriksson & Baaz & Thörn, 2002, s.16). Stuart Hall skriver att ”termen refererar till en allmän avkoloniseringsprocess som, i likhet med koloniseringen, påverkat de

koloniserande samhällena i lika hög grad som de koloniserade samhällena” (Stuart Hall, 2002:85). I den postkoloniala teoribildningen är kopplingen mellan kultur och imperialism central. Enligt det postkoloniala synsättet kan man som forskare inte bortse från

kolonialismens historia om man studerar samtida kulturella processer. Dessutom berör kolonialismen inte enbart kolonisatörer och koloniserade utan också de samhällen som formellt stod utanför processen. Även i Sverige, enligt denna teori, måste sättet att definiera sig själva och synen på andra kulturer belysas utifrån den koloniala processen (Eriksson & Baaz & Thörn, 2002:16–17).

Enligt Michael Hardt och Antonio Negri har den koloniala processen två moment. För det första måste skillnaderna mellan kolonisatören och den koloniserade radikaliseras. I den koloniala världsbilden är inte den koloniserade enbart någon annan som har blivit utvisad ur civilisationen. Denne är den Andre, den absoluta motsatsen till allt vad kolonisatören antar sig stå för. För det andra förstärks kolonisatörens positiva självbild i kontakt med den

koloniserades representation. För att detta ska kunna ske måste kolonisatören på något sätt komma i kontakt med den Andre samtidigt som han eller hon måste hålla ett visst avstånd så att gränsen kan bevaras intakt. Hela det moderna tänkandet och dess projekt bygger enligt författarna på den dialektiska kampen mot de Andra (Hardt & Negri, 2001:127–128).

Stuart Hall beskriver hur stereotypen är ett utmärkt redskap för att skapa och upprätthålla den koloniala hierarkin. ”Stereotyping, in other words, is part of the maintenance of social and symbolic order. It sets up a symbolic order. It sets up a symbolic frontier between the ’normal’ and the ’deviant’, the ’normal’ and the ’pathological’, the ’acceptable’ and the ’unacceptable’, what ’belongs’ and what does not or is ’Other’, between ’insiders’ and ’outsiders’, Us and Them” (Hall, 1997:258).

Edward W. Said skapar begreppet orientalism för att beskriva processen genom vilken västerländska texter placerar den konstruerade kunskapen om de Andra i ”Orienten”. Enligt Said hade denna process en stödjande och rättfärdigande funktion för kolonialmakternas politiska och ekonomiska dominans. ”... genom att konstruera och producera österlandet som västerlandets ’diskursiva Andra’ (...) kom även orientalismen att konstituera och stärka västerlandets självbild som en överlägsen civilisation” (Eriksson & Baaz & Thörn, 2002:20). Vidare menar Said att produktionen av orientalismen har förflyttat sig från Europa till USA. Detta innebär inte att processen har försvagats snarare tvärtom. Relationen mellan maktpolitik och massmedia har gjort den starkare än tidigare (Eriksson & Baaz & Thörn, 2002:21).

Said är en av författarna i Emran Qureshis och Michael Sells bok The new crusades –

constructing the muslim enemy (2003). Boken har som utgångspunkt en kritisk analys av

Bernard Lewis och Samuel Huntingtons teorier. Lewis och Huntington hävdar att en

civilisationskamp mellan väst och islam är på gång och att den islamiska civilisationen är av sin natur fientlig gentemot allt vad väst anser sig representera (Qureshi & Sells, 2003:1, 3, 12). Enligt Qureshi och Sells bygger Lewis artikel ”The Roots of Muslim Rage” som publicerades i tidskriften Atlantic Monthly i september 1990 och Huntingtons bok från 1996

The Clash of Civilizations and the Making of the New World Order bland annat på flera

dikotomiseringar mellan väst och islam eller mellan väst och öst. I dessa texter antas, för det första, muslimernas motstånd mot västmakterna uttrycka sig i raseri och ilska. Ett irrationellt islam eller öst ställs mot ett rationellt väst. För det andra beskrivs den islamiska världen som fast i medeltiden medan väst har moderniserats. Vidare anses väst genom upplysningstidens filosofi ha befriat sig från medeltidens fundamentalistiska förhållningssätt till kristendomen. Väst har sekulariserats medan den islamiska världen är fast i fanatismen och

fundamentalismen (Qureshi & Sells, 2003:5–7).

Qureshi och Sells menar, i likhet med Juergensmeyer (se s. 31), att slutet på det kalla kriget har inneburit en upptrappning av det religiösa våldet. Det kalla kriget har, enligt författarna, i många år kanaliserat, lagrat och rättfärdigat konflikter. Motsättningen mellan blocken kunde kontrollera våldsflödet. ”Militant religious ideology has served as a partial replacement for the cold war as a conduit for conflict. Major violence has been carried out in the name of

Buddhism, Christianity, Hinduism, Islam, Judaism and Sikhism. A significant number of these conflicts involve Muslims...” (Qureshi & Sells, 2003:11–12). Författarna menar att civilisationskampernas teoretiker har tagit det kalla krigets motsättning mellan öst och väst

och omdefinierat den för att förklara det ökade våldet. Istället för att definiera väst som liberalkapitalistiskt och öst som kommunistiskt har teoretikerna återupptagit den traditionella orientalistiska bilden av öst vilken främst förknippas med islam och/eller konfucianismen. ”the same West (defined as individualistic, enterprising, egalitarian, peaceable and tolerant) is pitted against an East now enbodied by Islam and characterized as fundamentalist,

reactionary, terrorist, static and oppressive of women” (Qureshi & Sells, 2003:12).

Fatema Mernissi skriver att den dominerande stereotypen av islam baseras på ”... the Saudi model of police-state repression, religious intolerance, oppression of women, moral hypocrisy among the male elite, and an aggressive and highly funded export of militant anti-Western ideology...” (Qureshi & Sells, 2003:17). Det som idag beskrivs som islam i Europa och USA tillhör enligt Said den orientalistiska diskursen. Bilden är skapad för att framkalla fientlighet och avsky mot en del av världen som ”råkar” vara av stor strategisk betydelse för sin olja, sin närhet till den kristna världen och sin historia av konkurrens med väst. Författaren menar att det finns enorma skillnader mellan denna bild av islam och vad islam egentligen är för de muslimer som faktiskt lever i dessa delar av världen. Den så kallade islamiska världen består av en mångfald olika länder och olika människor som inte bara är olika utan också själva kämpar för islams betydelse. ”In such circumstances the easiest, and the least accurate, thing is to say that is the world of Islam, and see how it is all terrorists and fundamentalists, and see also how different they are from us” (Said, 2003:84).