Förmodern terrorism

Begreppet ”terror” uppkom först i samband med Robespierre och den franska revolutionen år 1793 till 1794. Många forskare menar att detta var en vändpunkt i historien och att det var under denna tid som den ”moderna” formen av terrorism växte fram (Whittaker, 2002:14). Den franske kungen Louis XVI blev halshuggen och det var första gången som religiösa och

sekulära motiv separerades under en revolution. Samtidigt använde terroristerna en helt

annan, mer effektiv teknik, och måltavlorna var annorlunda än tidigare i historien. Det var inte längre bara framstående ledare som gick döden tillmötes och blev offer för terroristerna. Även alla som på olika sätt kunde kopplas till överheten blev objekt för illdåd (Miller, 2003:30).

Det fanns även terrorism före den franska revolutionen, men namnen på upprorsmakarna och dåden har varierat. Tyrann är ett ord som används ganska ofta. De flesta forskare brukar gå tillbaka till Romarriket för att beskriva de första terroristorganisationerna. De judiska seloterna brukar anses vara några av de första terroristerna som hade både religiösa och nationalistiska inslag (Whittaker, 2002:13). Seloterna hade ett ”parti” som startades runt Jesu födelse och som ville skapa uppror mot den romerska ockupationsmakten. Jesus ansågs också vara en upprorsmakare i romarnas ögon och han blev slutligen korsfäst tillsammans med två rövare som sägs ha varit seloter (Kumm, 1998:37–38).

Enligt Caleb Carr brukar 1600-talet ibland kallas för ”piraternas guldålder”. Vid den tiden var krigföring på havet vanlig, men just fenomenet pirater kan till viss del liknas vid och kopplas till dagens terrorism. Framförallt i sättet att använda mångfacetterade metoder för att uppnå sitt mål. Vidare var pirater något av ett globalt fenomen. Ingen som färdades på havet kunde vara riktigt säker, det gick inte att förutse var och hur de skulle slå till. Pirater som fenomen var alltså inte begränsat till Europa och inte heller till att endast innefatta män. Det fanns också framstående kvinnliga pirater. Piraten tycks ha väckt både rädsla och fascination i västvärlden. Samtidigt var piraten ett störande element i den rådande världsordningen. På den tiden fanns det en ”internationell lag” eller överenskommelse att haven skulle vara fria för alla. Handeln skulle underlättas, vilket inte respekterades av piraterna (Carr, 2002:98– 99).

4.2.2 1800-talet

Anarkister och nihilister

Under 1800-talet skedde en våg av terrorattentat både i Europa och i Ryssland. Det var anarkister som anklagades för de flesta attackerna och deras terroristmetod kom att betecknas som nihilism. De hade som mål att skapa kaos, störta ledarna och autokraterna (Whittaker, 2002, sid. 15–16). Bakunin, som själv tillhörde den ryska överklassen, blev den nya

terrorismens och bombkastarens ansikte (Kumm, 1998:53). Det var en orolig tid. 1878 skedde flera terroristattacker. Två gånger utfördes attentat mot Tysklands kejsare, ett mordförsök på en ledare i Spanien. Vidare utfördes ett dåd mot kungen av Italien. Alexander II av Ryssland

dödades brutalt av en bomb några år senare. Gruppen som tog på sig ansvaret hette Folkets vilja. 1894 dödades Frankrikes president, därpå Österrikes kejsare och Italiens kung. 1901 dödades även USA:s president (Miller, 2003:29).

Det var alltså en mycket händelserik tid vilket fick en rad politiska konsekvenser. 1914 mördades även Franz Ferdinand, som var den österrikiske tronföljaren, av en ung student som tillhörde organisationen ”Svarta Handen” i Sarajevo. Denna händelse anses vara startskottet till det första världskriget (Internet 3). Enligt Miller har 1800-talets terrorism spelat en stor roll för den senare utvecklingen. Den har fungerat som en länk mellan den förmoderna och den moderna terrorismen och öppnat dörrarna för andra organisationer som Baader–Meinhof och Röda Brigaderna som härjat och varit väldigt aktiva under 1900-talet (Miller, 2003:29).

4.2.3 1900-talet

Mellankrigstidens vänsterrörelse

Det var först på 1920-talet som ordet terrorist började få en ny innebörd. Den nya terrorn syftade till att byta ut demokratiskt valda ledare genom attacker. Slutet på första världskriget och freden i Versailles 1918 splittrade det gamla Habsburgska och Osmanska riket.

Centraleuropa förändrades och det fanns mycket osäkerhet. Det var nu främst vänsterrörelsen som stod för terrorismen. Terroristerna började använda sig utav tidningar och radio för att få medlemmar men även för att sprida skräck (Whittaker, 2002:16–17).

Terrorism i uniform

På 1930-talet förändrades läget igen. Begreppet ”terrorism” kom nu att innebära statsstyrda krig. Europa hann endast få ett par lugna år innan fasciststater som Italien och Tyskland växte sig starka. De hade en aggressiv krigföring mot grannländer. Österrikes, Tjeckoslovakiens, Spaniens, Albaniens och Libyens civilbefolkningar blev utsatta för både det ena och det andra. Mussolini provade till exempel att spruta senapsgas i byar i Albanien. Vid samma tidpunkt regerade Stalin i Sovjetunionen. Han kallades för ”terrorismens mästare”. Under Stalins regim dödades tusentals politiska motståndare (Whittaker, 2002:18). Under andra världskriget föddes begreppet ”terrorism i uniform”. Begreppet syftade på de nya attacker som kom från flygplan vilka främst dödade civila. Även atombomberna som USA fällde över Hiroshima och Nagasaki gick under detta namn. Hela andra världskriget utmärkte sig för att på ett övergripande sätt använda civila människor som ett slagfält (Whittaker, 2002:19).

Terrorism i nationalismens namn

Överlag speglades 1900-talets terrorism av olika politiska budskap. Anti-koloniala grupper i både Afrika och Asien kämpade för befrielse från sina ockupationsmakter. I London, Bryssel, Haag och Paris kallades dock dessa människor och organisationer för terrorister. Själva såg de sig ofta som frihetskämpar som skulle ta tillbaka vad som en gång tillhört dem, och få ett slut få det främmande förtrycket. Detta startade en gerillavåg runt om i världen och i länder som Egypten, Algeriet, Cypern, Kenya och Indonesien växte stödet för dessa grupperingar. I väst utmålades upprorsmännen som primitiva barbarer. Ironiskt nog, är de flesta av dessa

”terrorister” redan bortglömda. I alla fall här i väst (Whittaker, 2002:19–20). Det finns fortfarande flera aktiva frihetsrörelser eller terroristorganisationer, beroende på vem som definierar dem. I Palestina får Hamas ett allt större stöd, IRA finns på Nordirland, mujahidin i Afghanistan, ETA i Spanien, Tamiliska tigrarna på Sri Lanka, för att nämna några (Whittaker, 2002:21).

Högerextremism och terrorism

Det är främst från Italiens fascister som många andra högerextremistiska terroristgrupper runt om i Europa hämtat sin inspiration och ideologi. Italien är ett land som har präglats mycket av terrorismen, både från vänster- och högerfalangerna. På slutet av 1950-talet bröt sig en liten grupp ut ur partiet Movimento Sociale Italiano (Mussolinis fascistpartis arvtagare) och startade en ny sammanslutning, Ordine Nuovo. Gruppen blev snart tvungen att gå under jorden. Med alla medel skulle den försöka störa och rubba den demokratiska processen. En faciststat skulle återinföras. Gruppen växte sig allt starkare, och den använde sig av vad tidningarna senare kom att kalla en ”spänningsstrategi”. Genom terroristattacker och utnyttjandet av samhällets olika spänningar skulle det tvingas fram en statskupp i Italien (Lodenius & Larsson, 1994:119, 129).

Terroristdåden intensifierades hela tiden. Mellan 1969 och 1987 utfördes 14 591 våldsdåd med politiska motiv i Italien vilka ledde till 491 döda och 1 181 skadade (Fasanella & Sestieri, 2000:v). År 1968 skedde det en terroristattack ungefär var tredje dag. Mest utsatta var städerna Rom, Turin och Milano samt vissa delar av södra Italien. Detta fortsatte under hela 1970-talet och i slutet av det årtiondet verkade läget ha lugnat ner sig. Nu fokuserades uppmärksamheten istället främst på vänsterterrorismen och de Röda Brigaderna. 1980 sprängdes dock en stor bombladdning mitt under rusningstid på centralstationen i Bologna.

Dådet fick stor medial uppmärksamhet, både i Italien och internationellt. Detta inspirerade andra högerextrema grupper i Europa. (Lodenius & Larsson, 1994:127, 135, 138).

På 1980-talet växte det även fram en separatiströrelse i norra Italien, Lega Nord, vilken ville skilja sig från södra Italien. Den hade också många öppet rasistiska inslag i sin politik. 1992 blev Lega Nord Italiens fjärde största parti och den fick 55 platser i parlamentet det året. I samband med partiets framsteg har även terrorattacker, främst mot invandrare, ökat. Det finns alltså klara samband mellan partiet och terroristdåd (Lodenius & Larsson, 1994:138). Idag har partiet tonat ner sina militanta drag (Scoppola, 1997:479–480) och sitter tillsammans med Alleanza Nazionale (MSI:s arvtagare) och Forza Italia (Berlusconis parti) i den italienska regeringen (Internet 4).

Enligt Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson har svenska högerextremister fått mycket inspiration från Italien och dess fascister. I Sverige har grupperingarna huvudsakligen sysslat med olika hatkampanjer och hot, främst per telefon och brev. Under 1980-talet skedde det en hel rad av attentat mot flyktingförläggningar runt om i Sverige. Vapnet var hemmagjorda brandbomber. Författarna menar att det finns en skillnad mellan Italiens och Sveriges syn på terrorism. När en högerextrem grupp tänder eld på ett flyktingläger i Sverige klassificeras det ofta som mordbrand. När en högerextrem grupp i Italien kastar brandbomber på en

vänsterbokhandel rubriceras det som terrorism (Lodenius & Larsson, 1994:290, 295).

Baader–Meinhof och Röda Brigaderna

Italien är även skådeplatsen för en av de största vänsterterroristiska grupperingarna i Europa nämligen Röda Brigaderna. I början av 1970-talet samtidigt som högerextremismens

våldsamma dåd nådde sin höjdpunkt, började även en del vänstergrupperingar att använda sig av våld. Fram till 1976 var dessa grupper mer eller mindre okända för allmänheten. Det var fr.o.m. detta år som media började intressera sig för fenomenet (Della Porta, 1995:106). I Italien har 13 olika terroristiska vänstergrupperingar kunnat identifieras. Röda Brigaderna var en av de största och mest verksamma terroristiska organisationerna på vänsterkanten (Della Porta, 1995:107 n. 7). Pietro Scoppola menar att kopplingen mellan slutet av 1960-talets protester från arbetare och studenter och vänsterterrorismens framväxt på 1970-talet inte är en självklarhet. Enligt historikern är det snarare italienska statens oförmåga att bemöta

arbetarklassens och studenternas krav som har lett till det politiska våldet. Statens ansvar, menar Scoppola, ligger även i att ha, genom underrättelsetjänsten, använt sig av

organisationer på högerkanten som Ordine Nuovo, för att bekämpa hotet från vänstern. Spänningsstrategin som den italienska underättelsetjänsten sponsrade och som både den extrema vänstern och den extrema högern på ett märkligt sätt anammade, hjälpte Röda Brigaderna att rota sig i vissa delar av det italienska samhället (Scoppola, 1997:384–385).

Röda Brigadernas metoder skiljde sig markant från Ordine Nuovos. Vänsterorganisationerna riktade sina vapen främst mot specifika individer: journalister, politiker, fackliga ledare och tjänstemän. De utförde främst mord, kidnappningar och andra former av hot och misshandel. 1977 skedde 2 128 attentat, 32 fall av misshandel och 11 mord. En höjdpunkt i Röda

Brigadernas kamp mot staten var när de kidnappade och mördade kristdemokraternas (DC) partiledare Aldo Moro 1978 (Ebert & Schmidt [Red.], 1999:486, 492). Röda Brigaderna hade en klar och tydlig ideologisk prägel. De hävdade att de var en marxist-leninistisk organisation: ”in their documents the working class is the subject, the capitalist system is the enemy, the state is the guard dog of the bourgeoisie, and the Christian Democracy is its party” (Della Porta, 1995:132). Italienska statens aktiva bekämpning av vänsterterrorismen, och isoleringen från det övriga samhället bidrog till att Röda Brigaderna genomgick en stor kris på 1980-talet (Della Porta 1995:117–120) vilket ledde till att gruppen så småningom försvann från den italienska politiska scenen (Scoppola, 1991:385). I slutet av 1990-talet bildades dock nya grupper som tog inspiration från 70-talets vänsterterrorism t.ex. Kommunistiska stridspariet (Partito Comunista Combattente) (Peste, 2003:291).

De italienska Röda Brigaderna visade sig ha flera kontakter med andra terroristiska

organisationer runtom i världen med liknande ideologisk prägel. Bland dessa fanns grupper som Baader–Meinhof i Tyskland. Gruppen fick detta namn i media från dess två

grundgestalter Ulrike Meinhof och Andreas Baader. Egentligen kallade sig gruppen för Röda Armèfraktion (RAF) (Kumm, 1998:193–194). RAF var också verksamma på 70-talet: den 24 april 1975 attackerade ett RAF-kommando den västtyska ambassaden i Stockholm och krävde att flera av deras kamrater som satt i fängelse skulle släppas fria. Attacken slutade med att två terrorister dog och fyra blev tillfångatagna (Merkl, 1995:185). Efter att den tyska staten slagit hårt mot organisationen i slutet av 1970-talet omgrupperade sig RAF i en mindre centraliserad organisation som var verksam fram till 1991 (Merkl, 1995:164, 173). När Berlinmuren föll visade det sig att flera terrorister hade undkommit den västtyska statens fängelser genom att gömma sig i Östtyskland med hjälp av DDR:s underrättelsetjänst STASI (Merkl, 1995:164).

Israel – Palestina

Staten Israel grundades efter andra världskriget år 1948. Många palestinier var placerade i flyktingläger, både i grannländer och på ockuperade områden. PLO började växa sig starkt, och det fanns grenar av denna organisation som började använda terrorism som politiskt medel. På 1960-talet växte fler grupperingar fram, vilka inte tillhörde PLO. De var mer radikala och deras måltavla var Israel. I slutet av 1960-talet började dock dessa

sammanslutningar även attackera mål som låg utanför Israel men det var fortfarande judar som drabbades. Slutligen skulle också andra grupper, som på ett eller annat sätt kunde sammankopplas med Israel–Palestinakonflikten, utsättas för en rad attentat (Peste, 2003:127– 128).

PLO som hela tiden varit en sekulär sammanslutning förvandlades slutligen till en politisk organisation och de ”terroristiska” inslagen tonades ner. Före 1980-talet var nästan alla terroristgrupper sekulära med kommunistiska eller socialistiska inslag. Detta förändrades dock år 1987 när palestinierna gjorde sin första intifada, det vill säga, sitt första uppror och sin första folkliga resning mot Israel. Det var detta år som Hamas, vilket betyder glöd, grundades. Ledaren hette Ahmad Yassin och han fortsatte att vara frontfiguren inom organisationen ända tills han blev mördad av Israel nyligen. Hamas som är en religiös sammanslutning fick stöd av länder som Irak och Syrien. De ägnade sig inte bara åt att attackera ockupationsmakten utan även åt ett övergripande välfärdsarbete och religiös skolning. Detta kom att utmana PLO, och det startades en kamp om medel och anhängare. Palestinska Jihad har också spelat en stor roll i denna maktkamp (Peste, 2003:128, 131).

1993 skrev Israels Yitzhah Rabin och Palestinas Yassir Arafat på Oslo-avtalet, vilket skulle säkra fred i området. Detta avtal var dock svårt att hålla, från båda sidorna. Under tiden skedde en rad olika självmordsattacker. Detta ledde till att Israels högerparti Likud, vilket Ariel Sharon, Israels premiärminister tillhör, växte. Sharon hade och har mycket kontakt med judiska radikala grupperingar och detta väckte ilska. Samtidigt besökte Sharon Tempelberget med en rad säkerhetsvakter. För palestinierna var denna gest en nagel i ögat. Protesterna och självmordsbombningarna intensifierades. Detta lade sedan grunden till att Sharon blev vald till Israels ledare året därpå. Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare. År 2002 sattes Arafat i husarrest och Israels väldigt militanta politik har fått en enorm internationell kritik. Många hävdar att Sharon utnyttjat klimatet efter 9/11 för att vara ännu hårdare och blodigare mot palestinierna (Peste, 2003:129–130). Israel har alltid skyllt på Arafat för terrorismen. Det

har varit Hamas’ Qassam-brigader som har stått för de flesta attentaten under de senaste åren. På många vis kan dessa hävdas ha varit utom Arafats kontroll då de skulle kunna skapa spänningar inom det palestinska folket om en konflikt skulle uppstå (Peste, 2003:137).

Självmordsbombare

Självmordsbombning brukar klassificeras som den råaste formen av terrorism, den svages vapen. Ofta sammankopplas detta fenomen med religiösa radikaler men självmordsbombning är en metod som även används av sekulära sammanslutningar. Idag förknippas ofta fenomenet med Palestina eller Libanon. Det är egentligen de Tamilska tigrarna på Sri Lanka som utfört flest självmordsbombningar. Mellan 1987 och 2000 skedde 168 sådana dåd. Denna

organisation är inte heller religiös, utan består av både hinduer och muslimer. Även kurdiska PPK har använt metoden ganska flitigt. Anmärkningsvärt är, att det är flest kvinnor som utför attackerna. Inte heller på Sri Lanka kan självmordsbombning rubriceras som en manlig handling, eftersom 40 % av alla dåd utförs av kvinnor (Peste, 2003:146–148).

Det var inte förrän i början av 2002 som den första kvinnliga palestinska självmordsattacken utfördes (Peste, 2003:140). Denna attack skulle sedan nästan leda till en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Under en vernissage på Historiska muséet i Stockholm fanns ett konstverk som hette ”Snövit och sanningens vansinne” och som hade ett foto av Palestinas första kvinnliga självmordsbombare på en båt i rött vatten. När Israels ambassadör fick se konstverket slog han sönder delar av det p.g.a. att han uppfattade konstverket som

antisemitiskt. Sharon deklarerade att regeringen stod bakom ambassadörens agerande och att han hade regeringens fulla stöd. Sveriges hållning var att ingen kunde tillåtas skända en utställning på ett svenskt museum. Flera relaterade incidenter inträffade kort därefter vilka skapade spänningar mellan länderna (Internet 5).

Den 11 september 2001

World Trade Center var något av en symbol för väst. De två tvillingtornen hade 110 våningar, 50 000 arbetsplatser och varje dag besökte cirka 200 000 turister byggnaderna. Klockan 08.45 och 09.03 kraschade två Boeing 767 med sammanlagt 137 passagerare och 20 besättningsmän in i World Trade Centers två torn. Skyskraporna kollapsade mitt framför världens ögon bara kort därefter. Samtidigt körde ett plan in i Pentagon i Washington med 58 passagerare och 6 besättningsmän. Ett annat plan kapades och störtade i närheten av Pittsburgh klockan 10.10. Det var troligen på väg mot president Bushs sommarhus. På ca 70 minuter hade detta enormt

välplanerade terrordåd utförts, samtidigt som världen tittat på genom massmedia (Nordström, 2002:14).

Terrorism ur ett feministiskt perspektiv

Enligt Morgan finns terrorism i många former. ”Yes, the murder exists. The fear exists. The grief exists. But yes, the terrorist is a figment of our imagination – and more, a figment of our lack of imagination” (Morgan, 1989:33). Vidare menar författaren att terroristerna till största delen utgörs av män, vilka i sin tur syftar till att bekämpa andra män. Kvinnor fungerar endast som brickor i ett spel, någonstans i periferin. Morgan hävdar att kvinnornas roll kan liknas vid: ” ’The grass that gets trampled when the elephants fight’ ” (Morgan, 1989:24). Morgan hävdar, likt många andra, att den som anses vara en terrorist av några, kan upplevas som en frihetskämpe av andra. Var ska gränsen dras? Kan en stat också vara en terrorist? frågar sig författaren. Som gemensam nämnare menar författaren att terrorism är en form av politiskt våld. Politiskt våld är i sin tur något som är uråldrigt och sträcker sig lika långt tillbaka i tiden som den patriarkala historien (Morgan, 1989:32).

Trots detta är fenomenet terrorism och representationen av terroristen, enligt författaren, något som hela tiden intensifierats. Slagfältet har på många sätt förflyttats, och inkluderar numera även snabbköpet, flygplatsen, bussen, nattklubben etc. Rykten och felinformation sprider sig runt om i världen. Ingen är längre civil, ingen är säker. Media och den politiska diskursen syftar till att sända ut budskapet att alltfler människor faller offer för och mister sina liv i samband med terrorhandlingar. Enligt Morgan resulterar detta informationsflöde i att många människor lever i rädsla. Terroristen kan slå till var som helst, när som helst och det kan dessutom drabba vem som helst (Morgan, 1989:30).