I detta kapitel som syftar på punkt 4 i Wodaks fyrstegsmodell (se 2.1.2) kommer vi att återknyta vårt material till teorin om moderniteten och den postkoloniala teoribildningen. Dessa är de stora berättelser eller ”grand theories” som diskursiva praktiker är inbäddade i.
7.1 Modernitet och modernism
Kopplingen mellan terrorism och modernitet är genomgående i våra intervjuer. Globalisering och de stora internationella kommunikationer som förflyttar både gods och människor över hela världen ses av många respondenter som problematiska. Sverige är en del av denna modernitet och är öppet för den internationella handeln och migrationen. En av våra informanter påpekar att detta land är en utmärkt plats att gömma sig i p.g.a. dess öppenhet (Intervju 6). En annan menar att, nu när gränserna är öppna, så strömmar det in folk och staten vet inte vem de är och har ingen kontroll längre. ”Jag tycker ju att vi i Sverige redan är
toleranta, mot alla invandrare. De missköter sig. Jag minns när mina föräldrar kom hit (...) det tog dem 7–8 år att bli svenska medborgare. De fick först sköta sig. De fick gå igenom en lång process men det behöver inte invandrare idag, det går så snabbt (...) Här strömmar de in” (Intervju 3).
Nationalstaten, grundpelaren i moderniseringsprocessen, är ofta den som måste ta ansvar för att bekämpa terrorismen. Lösningarna är många bland våra informanter och respondenter och pendlar mellan att ta DNA på alla människor (Intervju 3) och att öka samarbetet med
världssamfundet (Enkät) och biståndet till fattiga länder där terrorister rekryteras (Intervju 4). Nationalstaten står inte bara för terroristbekämpning utan även själv för direkta terroristiska aktioner. Hur som helst kan nationalstaten presenteras både som offer, förövare och nyckeln till lösningen vad gäller terrorismen som fenomen. Nationalstaten är alltid i centrum. Ett av modernitetens kännetecken, den internationella kommunikationen, ses av många informanter som den svaga länken. Det är flygplatsen som är skådeplatsen för den största hotbilden. Två informanter menar att det är omöjligt att säkra en flygplats (Intervju 1, 6), medan en annan menar att det är viktigt att hålla sig till de mindre flygplatserna som inte har blivit hotade eller drabbade av terrorism (Intervju 3).
Även den stora staden är enligt våra informanter en farlig plats där terrorismen kan slå till i olika former. Modernitetens urbaniseringsprocess har alltså skapat ett rum där en enorm
mängd människor samlas och där terroristen kan vara helt anonym. Städer som Stockholm, Rom, London och New York ses av våra informanter som farliga platser, speciellt under de perioder, t.ex. jultid, när stora mängder personer samlas. Tunnelbanan är enligt en informant, ett transportmedel som borde undvikas (Intervju 1). Hotbilden mot staden kommer även från olika gäng, främst invandrare, som hotar befolkningen oftast när det är mörkt (Intervju 2, 3). Dessa ses som en form av terrorister. Enligt flera informanter är mängden människor i staden ett intressant mål för terrorismen ”Jag har länge bott i en storstad, man har ju märkt att terroristerna vill vara synliga och de vill att deras agerande ska vara synligt. De ska få fram sitt budskap och det är lättare att de slår till i större sammanhang” (Intervju 1).
Den känsla våra informanter upplever är enligt modernitetens teori vanlig för alla moderna människor. De upplever en ständig oro och risk inför allt vad moderniteten representerar. När våra informanter flyger vet de mycket väl att de inte har kontroll över huruvida de ska eller inte bli drabbade av en terrorattack. Denna rädsla kan minskas genom tillit enligt Giddens. Våra informanter verkar likväl inte ha speciellt mycket tillit till de ansvarigas förmåga att säkra en flygplats. Samtidigt blir de mer eller mindre tvungna att flyga p.g.a. arbete, släktingar eller för att ta sig till ställen som är utom räckhåll för andra transportmedel. Oron och rädslan är dock bestående. Trots detta menar en annan informant att genom viss teknik, t.ex. DNA, kan säkerheten öka; tilliten till den moderna tekniken finns trots allt kvar. Dessutom menar andra att genom att man som stat, eller individ, engagerar sig i globala rättvisefrågor kan risken för terrorism minska. Engagemang är enligt Giddens en annan strategi för att öka tilliten och minska oron.
Den svart–och–vita beskrivningen är också en viktig del av processen genom vilken den moderna människan hanterar modernitetens faror och risker. Kontroll och disciplinering av rörelsen är som vi sett ett viktigt element i våra informanters upplevelser av terrorismen. Samtidigt är det viktigt för många intervjupersoner och respondenter att påpeka att
terroristerna inte är som Vi. De är annorlunda, ibland omänskliga men oftast enbart mycket svaga och förtryckta. Att påpeka att Vi aldrig skulle göra det (terrorism) är ett sätt att, som Ristilammi skriver, hålla det inre mörkret under kontroll. Genom att påpeka de här
människornas annorlundahet och exceptionella tillvaro skapas en gräns där Vi inte riskerar att blandas samman med De. Det skapas en känsla av att Vi är immuna mot terrorismen.
Intressant att notera är att många informanter ansluter sig till modernitetens syn på utvecklingen som linjär och stegvis, vilken Ristilammi beskriver. Länderna som föder
terrorismen idag är, enligt våra informanter, underutvecklade och omoderna. Utan utbildning är det bara religion och fanatism kvar och människan blir svag och lättpåverkad. Här kan vi även finna en skillnad mellan utföraren och planeraren. Utföraren är alltid omodern medan planeraren ibland befinner sig på gränsen. Han är inte modern men han utnyttjar den moderna tekniken och kunskapen. Detta kan vara en av orsakerna till att denna människa väcker så mycket känslor.
7.2 Postkolonialism
Den andra ”grand theory” vi valt är den postkoloniala teoribildningen. Spår av den koloniala processen kan återfinnas i våra intervjuer. Detta framkommer främst när våra informanter berättar om de länder som de antar att dagens terrorister huvudsakligen kommer ifrån och i inläggen om invandring. Den tidigare nämnda dikotomin mellan Vi och De, där Vi
representeras av Sverige eller väst medan De representeras av tredje världen eller invandrare från muslimska länder, är väldigt lik den stereotypiseringsprocess som Hall beskriver. Västvärlden står för utveckling, kunskap, välstånd och tolerans medan Orienten står för underutveckling, okunskap, fattigdom, religiös fundamentalism och förtryck. Dikotomin mellan öst och väst uttrycks tydligt av en informant som dessutom använder sig av begreppet Orienten för att beskriva varifrån terroristerna kommer:
Här idag, där nere, för mig vet jag inte vad de är för några där nere i Orienten. Det är något som är okänt. Jag har för mig att det är mer religiöst. Här i Europa var det inte det religiösa utan det vara deras ideologi. Vad jag vet. Där är mer religion, mer att Mohammed eller Gud har sagt att man ska döda. Korsriddarna en gång i tiden som åkte till Jerusalem, det är samma sak, för att skydda sin religion eller vad det nu är (Intervju 3).
Detta mönster bryts trots allt när våra intervjupersoner talar om USA. Enligt många står inte alltid detta land för vad väst representerar. Många anser att USA står för mycket av förtrycket i världen. En av våra informanter antyder att den västerländska sekulariseringsprocessen inte fullt ut gäller för USA (Intervju 1). På sätt och vis har även USA blivit den Andre som agerar irrationellt, bygger sin politik på religiösa budskap och som har blivit omänsklig. Våra informanters resonemang tyder därför på att vår självbild i Sverige inte enbart skapas i motsats till Orienten utan också i motsats till USA.
Orienten befinner sig inte enbart långt borta utan också inom våra egna städer. Invandrare men främst de som antas ha islam som religion, presenteras ofta i orientalistiska termer. Att samhället dessutom är så segregerat ökar känslan av exotism i bemötandet. ”Jag hade en kvinna här för ett tag sen som var muslim och det var så ovanligt så att jag reagerade. Hon var jättevacker, täckt i röd sjalett. Och det var så ovanligt... det var första gången i år (skrattar). Så är det, det är så segregerat... jag bor i (liten ort förf. anm.) och där finns inte en enda
invandrare alls. Det var verkligen exotiskt” (Intervju 5).
Qureshis och Sells resonemang kring Orienten kan återfinnas i våra informanters
beskrivningar av tredje världen. Oavsett om de använder sig av beteckningen Orienten, bin Laden-länder, därnere eller Mellanöstern så sammankopplar de flesta av våra informanter detta rum med islam. Orienten är fast i en irrationell fundamentalism medan väst står för en rationell sekularisering. Även uppfattningen att också väst för länge sedan befunnit sig i samma utvecklingsfas som Orienten återkommer, som i citatet ovan där korsriddarna
jämställs med dagens islamister (Intervju 3). Omdefinieringen av öst från kommunistiskt till islamiskt eller islamistiskt är tydlig i våra intervjuer, till den punkten att öststaternas hot mot väst är helt borta även från de historiska exemplen. Civilisationskampens budskap har däremot inte kunnat återfinnas i sin renaste form. De flesta ser trots allt religion och kultur som en täckmantel för en ekonomisk och politisk kamp där starka och rika länder vill ha makt och kontroll över svaga och fattiga länder. Dessutom har USA, i våra intervjuer, till viss del körts ut ur västvärldens civilisation och nästan jämställts med de fundamentalistiska
terroristerna.
Terroristen har, trots allt, på något sätt blivit den extreme Andre. Orientens vapen mot väst. Terroristens stereotyper idag är en extremisering av allt vad Orienten står för. Han eller hon driver Orientens irrationalitet, religiositet, fundamentalism, okunskap, ocivilisering och omänsklighet till dess spets. Det som enligt Hall kännetecknar den Andre, ”deviant,
pathological, unacceptable, what does not belong, outsiders, Them” (se s. 52), kan lika väl, om inte mer, appliceras på terroristen.