Editors
Conny Pettersson & Torkel Molin
I de stora trendernas brus:
Kulturella och kreativa näringar
på Gotland
Gotland University Press 18
Gotland University Pr
ess 18
I de stora tr
ender
nas brus
: Kultur ella och kreativa näringar på Gotland
Gotland University Press 18
Människor har i alla tider upplevt sig leva i en brytningstid. Historiskt har landskap befolkat av jägare och samlare ersatts av jordbruksland och sedermera industrisamhälle. Tekniska landvinningar och andra kulturella nymodigheter har drivit på förändringen. Behovet av framtidsorienterade, kreativa och innovativa idéer verkar vara konstant. Åtminstone sedan 50 år har forskningen försökt sätta fingret på det postindustriella samhällets bärande epitet och dynamik. Kulturella och kreativa näringar är det senaste i en lång räcka modefraser.
I föreliggande antologi – om kulturella och kreativa näringar på Gotland – tas avstamp i ett revolutionstänkande, vilket är ett förhållandevis löst formulerat analytiskt ramverk för att identifiera olika faser i industrisamhällets utveckling. Syftet är att länka samman möjliga framtida utvecklingslinjer med historiska motsvarigheter för att bättre förstå samtidens belägenhet och utmaningar. Nya verksamheter etableras och gamla vitaliseras genom att inympas med olika kulturyttringar och kreativitet. I denna antologi tar nio skribenter, i tolv kapitel, sig an frågan om kulturella och kreativa näringar på Gotland, som ett samspel mellan offentliga, privata och frivilliga aktörer för lokal och regional utveckling. Skribenterna utgörs av fem forskare med varierande ämnestillhörighet, tre personer verksamma i offentlig verksamhet och en egenföretagare. I flertalet kapitel har skribenterna utifrån förd analys engagerat sig utvecklingsdiskussioner med berörda parter. Resultaten av dessa strävanden redovisas i respektive kapitel.
Gotland University Adress: Cramérgatan 3 S-621 67 Visby Phone: +46(0)498-299900 Fax: +46(0)498-29 99 62 E-mail: info@hgo.se Web: www.hgo.se
I de stora trendernas brus:
Kulturella och kreativa näringar
på Gotland
Gotland University Press 18
Editors Conny Pettersson och Torkel Molin Publisher: Gotland university Press 2012 Address: Gotland University
S-62156 Visby
Webb: www.hgo.se Phone: +46 (0) 489-22 99 00 ISSN: 1653-7424 ISBN: 978-91-86343-14-9 Editorial Committee: Åke Sandström and Lena Wikström Cover design: Marianne Laimer and Lena Wikström Layout: Marianne Laimer and Lena Wikström
Förord
Conny Pettersson och Torkel Molin har fortsatt det arbete Arbetslivsinstitutet på Gotland fick avbryta i samband med myndighetsnerläggningar vid övergången från socialdemokratisk till borgerlig regering. De har samlat tolv kapitel till en antologi om kulturella och kreativa näringars eventuella framväxt och stöd för samma.
Antologin utmärker sig med att bidra med en helhetsbild och värdering. Boken ger inte bara exempel på företag, som har växt fram inom området, men sätter också utvecklingen i perspektiv till bland annat kommunal och regional utveckling och visioner för området. Boken bär prägel av beskrivningar av utvecklingar över tid för att se hur historien kan bidra till en större förståelse av nutiden och denna närings framtida möjlighet att utvecklas och växa.
Fördelen med boken är att den inte ser en eventuell
framväxande näring enbart med de redan etablerade, eller med de kommande företagarnas perspektiv inom näringen, eller med kommunens eller med olika stödfunktioners/organisationers perspektiv. Författarna ser det med sina forskarperspektiv och i en interaktiv anda, där helheten av de olika perspektiven framträder, och hur olika intressenter hjälper eller stjälper till framväxten av flera företag inom näringen.
Boken är dock som verkligheten – det finns mera om all hjälpande och stjälpande verksamhet, men färre kapitel om de företag som faktiskt lyckats, och som bildar och utvecklar den nya diskursen framåt. Hoppas utvecklingen går i rätt riktning och att nästa bok kan få ha tyngden på de nya företagen och dess effekter för samhället – att de stödjande åtgärder har fått visa en effekt i form av flera företag skapade inom den kulturella och kreativa näringen.
Dorit Christensen Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Redaktörernas förord
Denna antologi utgör den egentliga slutrapporteringen av den forskning som bedrivits på Gotland i det så kallade
KALK-projektet. KALK-projektet utgjorde den gotländska delen (noden) av det nationella projektet ”Drivkrafter för nya näringar – design, upplevelser, kulturarv (DUK)” (nedan kallat DUK-projektet). Övriga regioner som deltagit i projektet är Jämtland, Halland och GGVV-regionen (Gnosjö, Gislaved, Värnamo, Vaggeryd).
Projektet initierades gemensamt av Arbetslivsinstitutet (ALI) och KK-stiftelsen och bestod formellt av en del utveckling och en del forskning. Forskningen på Gotland har dock bedrivits i Högskolan på Gotlands regi eftersom Arbetslivsinstitutet lades ned i samma veva som projektet drogs igång. Nya finansiärer blev Gotlands kommun (nuvarande Region Gotland) tillsammans med Nedläggningsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet som gick in med en summa pengar till en del av dem som tog över forskare och forskning från Arbetslivsinstitutet samt forskarnas egna uppsägningslöner. Vi vill härmed tacka finansiärerna och Högskolan på Gotland utan vilkas bistånd denna antologi inte skulle ha kommit till.
Kapitelpresentationer
Antologin är författad av nio skribenter. Den består av två delar och innehåller tolv fristående kapitel.
Den första delen ger sammanfattade slutsatser från hela det på Gotland bedrivna projektet som på ön refererats till under de skiftande namnen DUK eller KALK-projektet. Här redogörs också för den gotländska kontexten. Delen är tänkt att ge en insikt i det specifikt gotländska och fungerar därför som en förståelsebakgrund till den andra delen som innehåller exempel och erfarenheter som projektdeltagarna gjort under projektets gång.
Det första kapitlet försöker med hjälp av föreställningen om industriella revolutioner sätta in kulturella och kreativa näringar i ett historiskt sammanhang och fungerar därmed som
antologins inledning. Det andra kapitlet Från småkommuner och
storkommun till region – en gotländsk resa i de stora trendernas kölvatten behandlar Gotland och specifikt frågan om vem som
har och har haft det regionala utvecklingsansvaret. Det tredje kapitlet, DUK- och KALK-projektet: forskare, utvecklare och
praktiker i samverkan, beskriver i korthet det FoU-projekt och
den metod som varit antologins upphov.
Den andra avdelningens kapitel innehåller specifika
forskningsredovisningar från projektet och kapitelordningen startar i det offentliga och fortsätter med privat samverkan för att sedan landa i enskilda företags utvecklingssträvanden.
Det fjärde kapitlet Företagsklimat som utvecklingskraft –
framgångsfaktor, medan det femte kapitlet Banal konsensus –
kommunala platsvarumärken som utvecklingskraft? behandlar
det faktum att allt fler kommuner satsar pengar på att utveckla platsvarumärken. Det sjätte kapitlet Raka spåret – från
erfarenheter till en modell för service i myndighetsutövning är
skrivet av en tidigare näringslivschef vid Gotlands kommun och bygger på dennes erfarenheter av det kommunala arbetet. Det sjunde kapitlet Hållbar utveckling på Gotland – bild och text i
kommunala dokument behandlar de signaler som bild och text
i ett antal kommunala policydokument skickar ut. Det åttonde kapitlet Krattad manege vid blå lagunen? Tillgängliggörning
och kommersialisering av skyddade områden utgör en
projektredovisning från det av Länsstyrelsens i Gotlands län inom KALK-projektets ram drivna pilotprojektet rörande utveckling av natur- och kulturturism i naturreservatet Bästeträsk.
Det nionde kapitlet Produkt Gotland – värdeskapande
i företagarnätverk försöker visa varför enskilda företag
finner det viktigt att tillsammans driva vissa frågor och utvecklingsprocesser. Det tionde kapitlet De framväxande
mäklarna problematiserar förekomsten av en allt vanligare
marknadsaktör – det lokala utvecklingsbolaget som är ett annat exempel på privata utvecklingsinriktade aktörer.
Det elfte kapitlet Hållbara företag – ett ohållbart företag? behandlar utvecklingen i ett lokalt bageri, medan det tolfte och sista kapitlet Bruket av bruket – Lummelundagrottan i de stora
trendernas centrum ger ett exempel på hur privata krafter har
Innehåll
Förord 3
Redaktörernas förord 5
Kapitelpresentationer 6 Kulturella och kreativa näringar,
en fjärde industriell revolution? 14
Torkel Molin & Conny Pettersson
Industriella revolutioner och framtida näringar –
ett agendasättande ramverk 14
New Public Management – offentliga verksamheter följer de
industriella revolutionernas agenda 28
Kulturella och kreativa näringar,
en idéhistorisk exposé in i framtiden? 32
Sammanfattande reflektioner – kulturella och kreativa näringar,
en fjärde industriell revolution? 41
Referenser 58
Från småkommuner och storkommun till region –
en gotländsk resa i de stora trendernas kölvatten 68
Torkel Molin & Conny Pettersson
En kortare modern historisk exposé –
från landsting till ”enkommun” 68
Frågan om det regionala utvecklingsansvaret 73
Region Gotland och arbetet med regional utveckling 79 Regional utveckling –
kulturella och kreativa näringar i praktiken 88
DUK- och KALK-projektet
–
forskare, utvecklare och praktiker i samverkan 95
Torkel Molin & Conny Pettersson
Referenser 100
Del 2
Nio fallstudier om Kulturella och kreativa näringar Företagsklimat som utvecklingskraft –
ideologisk pragmatism? 107
Conny Pettersson
Ett politikområde växer fram –
likaså ett maktförhållande 107
Bakgrund – företagsklimat i en globaliserande och
ideologisk värld, klädd i pragmatisk skrud? 111
Att ange och mäta kommunalt företagsklimat 120
Företagsklimat på Gotland – kommunal strategi,
mätmetoder och resultat 130
Urval alternativa mätningar av
företagsklimatet på Gotland 138
Region Gotland tar nya tag –
från reaktion till proaktion? 153
Svenskt näringsliv presenterar 2011 års mätning 159 Företagsklimat för egenmakt, tillit och ömsesidighet –
avslutande reflektioner 161
Referenser 169
Banal konsensus – kommunala platsvarumärken
som utvecklingskraft? 177
Torkel Molin & Conny Pettersson
Inledning 177
Varumärkesbegreppets stegvisa breddning, glidning
och utvidgning 182
Gotland – den magiska ön:
Illustration i trendens huvudfåra 208
Avslutande slutsatser och reflektioner –
mellan paroll och praxis 221
Referenser 228
Raka Spåret – från erfarenheter
till en modell för service i myndighetsutövning 237
Carl - Johan Löwenberg
Inledning 237
Om Smidiga Gotland och Raka Spåret 240
En modell för service i myndighetsutövning 247
Interna faktorer som påverkar förutsättningarna
för service 254
Referenser 277
Hållbar utveckling på Gotland –
bild och text i kommunala dokument 278
Carina Johansson
Planer och program 280
Regionalt tillväxtarbete och de tre dimensionerna 283
På spaning efter hållbarhet 285
Hållbart och magiskt 290
Flera bilder 294
Avslutning 295
Referenser 298
Krattad manege vid Blå lagunen? 299
Magnus Larsson, Torkel Molin, Conny Pettersson & Sofia Scholler
Inledning 299 En första organisering –
före projektets formella formulering 302
Projektformulering – ett samverkansprojekt 305
Skydd på många sätt 308
Praktikmodell för samverkan och analys i fyra delar
för praktikutveckling – att kratta manegen 310
Krattning av manegen i Bästeträsk naturreservat –
analys av en samverkansprocess 315
Metodologi – om att organisera ett projekt 321
Kontext – om att ändra platsens betydelse,
utan att förändra 327
Resultat – därför mal kvarnen skenbart långsamt 340
Avslutande reflektioner om ekostrategier 361
Referenser 369
Produkt Gotland –
värdeskapande i företagarnätverk 371
Bengt Jönsson
Introduktion 371
Produkt Gotland – ett nätverk av företagare 377
Produkt Gotland – värden i fokus 383
Avslutande diskussion 387
Referenser 393
De framväxande mäklarna 395
Torkel Molin & Conny Pettersson
Det icke vinstjagande aktiebolaget 397
En mäklarroll? 400
Entreprenörskap och det lokala utvecklingsbolaget –
Det lokala utvecklingsbolaget som
det offentligas partner 412
Raka spåret – regionens broslående ansats 413
Avslutande kommentarer 415
Referenser 417
Hållbara företag – ett ohållbart företag? 420
Ann-Marie Rosenqvist
Introduktion 420
Metodologisk ansats 421
Eskelunds plats på den gotländska marknaden 425
Eskelunds och miljön vid 1990-talets mitt 426
Från miljöfrågor till hållbar utveckling –
en mångdimensionell resa 428
Fördjupad teoretisk hållbarhetsanalys 437
Avslutande reflektioner – hur kan Eskelunds Hembageri AB
bli ett uttalat hållbart företag? 440
Referenser 443
Bruket av bruket – Lummelundagrottan
i de stora trendernas centrum 444
Katarina Ekelund, Magnus Larsson, Torkel Molin och Conny Pettersson
Inledning 444 Bruket av bruket förr – en historia av kreativ förstörelse
och statliga subsidier 447
Bruket av bruket idag 456
Analys, slutsatser och fortsatt diskussion 469
Referenser 478
Kulturella och kreativa
näringar, en fjärde
industriell revolution?
Torkel Molin & Conny Pettersson
Industriella revolutioner och framtida näringar – ett
agendasättande ramverk
Tre industriella revolutioner, hittills – principiell ingång
Det kan hävdas att vi sedan slutet av 1940-talet befinner oss i en tredje industriell revolution. Eventuellt är en fjärde annalkande. Kortsiktiga resultat och långsiktiga effekter av föreningen mellan kulturella och kreativa näringar (KKN) – 2010-talets förmodade modeord – må vara ett lackmuspapper för detta. Traditionellt har kultur- och näringsverksamhet verkat i olika sammanhang, på olika arenor med disparat logik och dynamik; även
förutsättningar, metoder och målsättningar har inom dessa två områden utspelats med olika agendor. I den tredje industriella revolutionen gjordes en viktig boskillnad dem emellan och som ideologiskt renodlades i och med 1974 års kulturpolitik. Olikheten lyftes fram och försök till hybrider har riskerat att förlora fotfästet i endera världen; väljer man ena sidan går den andra förlorad. På samma sätt som renässansmänniskans gränslösa intresse- och duglighetsprofil snabbt blev omodern i och med den tredje industriella revolutionen är det förekomsten av motsvarande gränsöverskridande människor, kunskaps-
och kompetensmässigt, som må markera övergången till ytterligare en ny omvandling. Samtidigt är lärandet mellan olika verksamheter – deras förutsättningar, arbetssätt och målbilder – en viktig markör för den tredje industriella revolutionen. På många håll, och sannerligen i Sverige, har hybridformer mellan tredelningen mellan privat-, offentlig- och frivilligverksamhet ökat och kanske accelererat med åren. Därför finns skäl i
sammanhanget att lyfta fram frågan om debatten kring kulturella och kreativa näringar är en indikator på att en ny industriell revolution är i antågande. Måhända står vi mitt uppe i den, utan att förstå det. Eller så står vi inför ännu ett modeord som kommer att förlora sin aktualitet i samma ögonblick som statlig och annan finansiering riktar intresset åt ett nytt håll om något decennium, förmodligen med ett färskt potentiellt modeord in spe. Modeord kan dock tillhandahålla nästa framtidsbärande idé, det ska påpekas. På detta sätt har hart när varje decennium ett framtidsbärande ord som efterhand ersätts med ett
annat. Samtidigt visar historien att samhällen i efterhand kan visas ha genomgått epokala förändringar, eller snarare att karaktärsdanande förändringar skett utan att ett särskilt evenemang, förlopp eller beslut kan identifieras. Ändå tenderar vi i vår historieskrivning att vilja bestämma dessa. Inte så mycket längre för att fastställa en särskild dynamik i utvecklingen, utan för att hitta redskap att förstå vår samtid med och måhända finna en logik i utvecklingen som kan ange framtida framåtskridande. Framgången i dessa strävanden uteblir dock ofta (Schön 2000; Stranne 2004).
Revolutionstänkandet är i våra ögon främst ett analytiskt redskap för att bringa ordning i ett annars mångfacetterat, mångstrukturellt och stundom kaotiskt förlopp av samtidiga, parallella och motsträviga skeenden. Främst används det för att identifiera logiska händelsekedjor i historien och för att fånga samtida förlopp, men mer sällan för att försöka gripa framtida utvecklingslinjer. Därför ska revolutionstänkandets
betydelse inte överdrivas. Förvisso har företagandets ekonomiskt grundläggande principer ännu inte ändrats på något karaktärsändrande vis. Möjligen har principerna för offentlig förvaltning ändrats mer påtagligt, bland annat till följd av expansionen av hela sektorn till både innehåll och verksamheter samt genom demokratiseringen av det politiska fältet på flera nivåer och nu på senare år genom starka influenser från näringslivet. Däremot har i hela samhället ekonomismens principer – även i så kallade frivilliga verksamheter – i termer av ekonomisk förvaltning, vinst och expansion kompletterats med etiska värden som miljöhänsyn, socialt ansvarstagande och andra etiska värden (Pettersson 2007); dels för marknadsföring och varumärkesarbete (se kapitel Banal konsensus), dels i förening mellan miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt i samhället (Bleischwitz 2003; Boron & Murray 2004; Forsberg 2002) såväl som i verksamhets- eller affärsidé (Porter & van der Linde 1995; Blättel-Mink 1998; Cerin 2004; Daily & Ellison 2002; Brown 2003; Jackson 2009; se även kapitel Hållbara företag). Avgörande för påvisandet av en eventuell fjärde industriell revolution är förmodligen om kultur- och kreativitetsbegreppen kan fungera överbryggande mellan olika institutionella arenor, exempelvis mellan lokal och global nivå såväl som mellan offentlig och privat verksamhet (jämför Florida 2002; Pettersson 2011a). I grunden avses med industriell revolution en teknisk och organisatorisk omdaning av samhället, som i sin tur ändrar sätten varor och tjänster framställs, distribueras och kanske även konsumeras på. Måhända borde i våra tider även återvinnandet, återskapandet eller återställandet av våra produktions-
och konsumtionsmönster ingå (se Lorey 2003; Ehrlich & Ehrlich 2004). I förlängningen förändras även människornas levnadsvillkor, exempelvis avseende arbetsliv och privatliv samt sociala relationer. De industriella revolutionerna tar sig även uttryck i annorlunda affärslogik och affärsmodeller inom industri
och annan näringsverksamhet; men också, och det har steg för steg accentuerats, på hur frivillig och offentlig verksamhet uppfattas, organiseras och regleras.
I själva verket är det inte frågan om revolutioner i egentlig mening, utan om stegvisa och nästan smygande processer där nytt introduceras och gammalt vitaliseras eller överges. Egentligen lever vi i en tillvaro av överbyggda lager från tidigare industriella revolutioner. Tänkandet omgärdas av epokskiftesretorik: nya ord, fraser, metaforer och tankefigurer får illustrera det framtida, ofta i stark och direkt kontrast till det befintliga och förgångna. Detta har kallats kreativ eller skapande förstörelse (Schumpeter 1976). De mest livskraftiga idéerna må bestå och bilda mode och trend. Vitaliteten har i detta sammanhang otaliga källor, och det är inte alltid som den bästa lösning på aktuell utmaning visar sig ha störst styrka eller når störst utbredning i samhället. Främsta skälet är naturligtvis att det många gånger är svårt att i förväg, eller ens i närtid, veta vilken lösning som är bäst eller lämpligast; vem som ska genomföra den eller, på vilka grunder och med vilka metoder det ska ske. Det är alltså ofta fler skäl än enbart de industriellt eller näringsstrukturellt rationella som avgör vilka idéer, arbetssätt och lösningar som blir framgångsrika. Inslaget av ränker, felgrepp och missförstånd som framgångsfaktorer ska inte negligeras. Kort sagt: tillvaron är komplicerad. Den blir inte mindre
komplicerad bara för att vi inbillar oss annat, även om det kan kännas så ibland (se vidare Pettersson 2007).
Historieskrivning i allmänhet och i all synnerhet historiska kategoriseringar i form av epoker och abrupta trendbrott som revolutioner anfäktas av inneboende vagheter och bristfälligheter. De olika epokerna kan inte med någon större exakthet definieras eller dess unika drivkrafter identifieras; än mindre fullt ut trovärdigt förankras i verifierad och oomtvistlig empiri. De blir ofta schabloner. Historiska kategoriseringar syftar ändå många gånger till att försöka förstå den egna samtiden
(jämför Cannadine 1984); samtidigt finns i detta motsvarande, fast omvända, förhoppningar om att bättre kunna förstå och förutse vad som komma ska i framtiden. Tyvärr är det så att också våra drömmar, ideal och prognoser om framtiden mer berättar om hur vi uppfattar samtiden, än om den framtid vi säger oss vilja förekomma. Historiska kategoriseringar utgör dock argumentationslinjer för att bringa ordning i samtiden, och möjligen peka ut hypotetiskt möjliga och/eller önskvärda utvecklingslinjer.
De första två industriella revolutionerna – tekniska och organisatoriska landvinningar
Industriellt revolutionstänkande bygger alltså på en förståelse av samhällsutveckling där vetenskaplig, teknologisk och annan kunskapsutveckling ger upphov till kulturella, ekonomiska, sociala och politiska såväl som tekniska och miljömässiga konsekvenser. Varje fas i utvecklingen har sina speciella
kännetecken och logik. Framgång mäts i varierande ljus. Härefter beskrivs de två första industriella revolutionerna schematiskt, medan den tredje ges lite mer uppmärksamhet i nästa avsnitt.
Den första revolutionen – från jordbruk till industri, från landsbygd
till stad – betecknar en övergång från det agrara samhället till maskinell drift i fabrikerna som dessutom organiserades allt mindre hantverksmässigt och alltmer industrimässigt. Upprinnelsen står att finna främst i Storbritannien i slutet av 1700-talet, särskilt i textilnäringen. Viktiga markörer i nyordningen är uppfinningen av vävmaskinen och framför allt ångmaskinen. Den sistnämnda togs fram för att pumpa vatten ur gruvschakt, men fick senare stor betydelse för utvecklingen av både sjöburen och spårbunden trafik; även i de framväxande industriliknande manufakturerna i anslutning till städerna,
vilka i sin tur var grunden till den nya organiserande principen i produktionssystemet – fabrikssystemet, som i sin tur starkt bidrog till urbaniseringsprocesser; där det effektiviserade och
rationaliserade jordbruket hade frigjort arbetskraft som nu fylkades i städernas framväxande industriområden (Cannadine 1984).
Kring förrförra sekelskiftet inträffade den andra revolutionen, mellan fransk-tyska kriget 1871 och första världskriget kring 1914. Den andra industriella revolutionen – från fåproduktion och fåkonsumtion till massproduktion och masskonsumtion, samt infrastrukturella landvinningar – präglades av tekniska framsteg som elektricitet och förbränningsmotor, vilka i sin tur möjliggjorde infrastrukturella satsningar på järnväg och sjöfartsleder. Dessa förändringar tog sin början i främst USA. Snart lanserades telefoni och kylsystem. Produktionsmässigt började bilar tillverkas enligt löpandebandsprincipen. Även andra varor började massproduceras och masskonsumeras. Storföretagande blev alltmer frekvent, så också de centraliserade partsrelationerna på arbetsmarknaden. Sammantaget innebar den andra industriella revolutionen att marknaderna växte i storlek och frihandeln gjorde att utbytet mellan länder ökade. Ett annat kännetecken var en gryende tjänstesektor, vilket naturligtvis har att göra med att befolkningens levnadsstandard kontinuerligt ökade. Allt större delar av folket började efterfråga sjukvård, utbildning och underhållning. En annan viktig drivkraft till den växande tjänstesektorn är naturligtvis en breddad och fördjupad arbetslagstiftning. Bakom detta fanns en växande och alltmer enad arbetarrörelse (se kapitel Företagsklimat som
utvecklingskraft – ideologisk pragmatism?). På så vis bildades
ett mer dynamiskt arbetsliv, där strukturella nedgångar i
industriproduktionen ledde till massarbetslöshet som åtminstone delvis kunde mötas av arbetskraftsbrist i servicenäringarna. Även om välfärdsamhället i Sverige och i övriga västvärlden lät vänta på sig till efter det andra världskriget (Prak 2002).
Den tredje industriella revolutionens karaktärsdrag – teknikutveckling och välfärdsamhälle
Den tredje revolutionen – fortsatt elektronikutveckling och
presentationen av mikroteknologin, samt en ny form av samarbetsklimat efter årtionden av ofred och krig som resulterade i nya sociala relationer – kan hänföras till en rad landvinningar som presenterades efter andra världskriget. Framträdande drag är presentationen av dioden, transistorn och mikroprocessorn samt den teknikutveckling som följde på detta samt framväxten av nätverksstrukturer som organiserande princip i samhället. Eventuellt finns skäl att dela in västvärldens tredje industriella revolution i två faser. Första fasen utgörs av decennierna av uppbyggnad efter andra världskriget, då stabil ekonomisk tillväxt och välfärdsuppbyggnad var kännetecknande. En ny världsordning stod i vardande, byggd på erfarenheterna från krigen under århundradets första hälft. Freds- och säkerhetsarbete, samarbete och ömsesidig nytta var honnörsord, inom såväl som mellan länder. Den andra fasen inleddes med oljekris, arbetslöshet och stagflation i början av 1970-talet, men också med framväxten av en mer nätverksorienterad organiseringsprincip i samhället. Ekonomin fluktuerar i konjunkturer, vissa storföretag blir multinationella och globaliseringstendenser blir alltmer uppenbara. Nya beteenden, relationer och logik utvecklas i samverkan med moderna produktionsformer och ideal för ledarskap och arbetsorganisation (Heickerö 2005).
Framgång i den tredje industriella revolutionen avgörs av
innovationsförmåga, hävdas det, oavsett vilken del av samhället det handlar om.
För att bli framgångsrik i den tredje industriella revolutionen måste samhälle, företag och offentlig verksamhet
organiseras för innovation. Det behövs metoder och strategier för att hantera hela processen från generering
av idéer till kommersialisering av produkter och tjänster på marknaden (Heickerö 2005: baksidestext).
Mikroprocessorn och dess efterföljande innovationer som persondatorn, internet och mobila kommunikationsnät utgör vår tids kanske mest betydelsefulla innovationer som samlats under benämningen informations- och kommunikationsteknologi (IKT). Med början under 1970-talet kom många influenser i
denna riktning från Japan och då särskilt de organisations-, verksamhets- och produktionslinjeideal som utvecklats vid biltillverkaren Toyota. Länge hade taylorismen eller fordismen varit förhärskande i västvärlden, utvecklad i USA under den andra industriella revolutionen, förädlad längs det löpande bandet hos biltillverkaren Ford och förevigad av Chaplin i filmen
Moderna tider (Taylor 1911; Fayol 1950).
Noterbart är att det tidigare isolationistiska Japan, vari tradition sedan urminnes tider värderats högt, under efterkrigstiden sökte nya influenser, bland annat i västvärlden (Westney 1987). I grunden finns en gammal tradition – dochakuka (i betydelsen
bo i eget land). Ursprungligen gällde det anpassning av nya
jordbruksmetoder till lokala förutsättningar i Japan (Robertson 1987). Efter andra världskriget användes principen när japanskt näringsliv inspirerades av västerländska produktionsmetoder och av kapitalistiskt tänkande (DiMaggio & Powell 1983; Miyoshi & Harootunian 1989). Sedermera ledde den till en gradvis omvandling av olika samhällsbyggande värdesystem och institutioner (Shuníchi & Toshihiro 2003; Goldstein-Gidoni 2001). I mötet mellan å ena sidan västerländska idéer om produktion och kapitalism och å andra sidan japanska traditioner och andra förutsättningar utvecklades nya produktionsmetoder, organisationsmodeller och ledarskapsteorier som i sin tur anpassades och satte standard i väst (Ouchi 1981). Till stora delar kopierade japanerna det i väst förhärskande fordistiska sättet att bedriva industriell verksamhet, men de tog till sig dessa influenser inom ramen för japansk kultur (Kahn 1979).
Det innebar en förädling av produktionssätten och kom
sedermera att sätta standard för industriell verksamhet över hela världen – den tredje industriella revolutionen – med japanskt industriellt produktionssätt och ledarskap som föredöme (Pettersson 2007; se kritik mot förklaringsmodellen i Chapman 1991; Nederveen Pieterse 1997).
Platt organisation, lean production, total quality management och just-in-time är exempel på företeelser som föddes i
mötet mellan västerländsk industriproduktion och japansk tradition (Spybey 1996). De är nära besläktade med varandra och ingår i samma ideal för organisation, verksamhet och produktion. Varje komponent i produktionskedjan ska vara på rätt plats, i rätt tid och hos rätt medarbetare. Inga undantag medges. Modernisering, rationalisering och effektivisering är de övergripande ideal som präglar nyorienteringen.
Tredje industriella revolutionens influenser – mellan välfärdsstat och marknadsplats
Länge hade nationalekonomiskt tänkande och ekonomisk politik bedrivits med klassiska förtecken, när den brittiske ekonomen John Maynard Keynes (1936) presenterade nya idéer. Med avstamp i penningpolitisk analys hyste Keynes bekymmer kring vilka effekter Versaillesfördraget efter första världskriget skulle få för utvecklingen i Tyskland, ekonomiskt såväl som socialt och politiskt. Risken för spridningseffekter var uppenbar. Farhågorna besannades med eftertryck, först med börskrasch och depression och sedan med ett nytt världskrig. I takt med att massarbetslöshet fick ett starkare grepp i ett stigande antal länder under mellankrigstiden ägnade sig Keynes alltmer åt den frågan. Slutsatsen blev att endast en aktiv och efterfrågestimulerande finanspolitik skulle kunna bräcka den nedåtgående trenden. Andra tänkte i liknande banor. Varför tidsandan gjorde att nytänkandet raskt fann god jordmån att frodas i på många håll i västvärlden. Inte minst i Sverige fanns
liknande tankebanor, främst företrädda av den så kallade
Stockholmsskolan. En ganska brokig och löst sammansatt skara ekonomer, främst emanerade ur ett konservativt tankegods (se vidare Jonung 1991).
Vad de föreslog, förutom en avsevärd devalvering, var statlig upplåning och offentliga arbeten, samtidigt som man utlovade en mer konservativ finanspolitik efter återhämtningen. De trodde på jordbruksstöd och på en ordentligt utbyggd socialpolitik – ålderspension och arbetslöshetsersättning […] Deras program genomfördes i början av 1930-talet, innan Keynes hade sagt sitt. Ingen annanstans hade ekonomerna ett sådant inflytande över den praktiska politiken […] Från Keynes kom teorin; från svenskarna fick man den ytterst handfasta – och demokratiska – praktiken (Galbraith 1997: 116).
En förnyelseperiod inleddes i många västerländska länder. De nya idéerna fick genomslag i både teoribildning och tillämpad politik, delvis före och under men framför allt efter andra världskriget. Äldre idéer om prisbildning övergavs. Förhållandet mellan arbetslöshet och lönenivåer betraktades som mer komplicerat än tidigare. De ansågs inte längre reglera varandra direkt och entydigt. Inte heller depression sågs som en självreglerande funktion i samhällsekonomin, utan hade både djupa rötter och långsiktiga effekter på utveckling. Ekonomin framstod som mer trögrörlig, mindre automatiserad av anonyma mekanismer. I sin tur innebar det högre press och nya krav på det demokratiska systemet och dess ekonomiska politik. Efter krigsslutet var Keynes även en av arkitekterna bakom det system av fasta växelkurser som dominerande den ekonomiska politiken under några decennier framåt (Samuelson & Nordhaus 1989; Eklund 1993). Då är vi också framme i ett skede i historien då indikatorerna på en tredje industriell revolution blev allt mer uppenbara, såväl i tänkesätt och handlingar som nya företeelser. Två framträdande karaktärsdrag eller influenssfärer kan identifieras.
För det första kopplas den tredje industriella revolutionen till de
liberalt inspirerade avregleringar av ekonomin som genomfördes på bred front i USA och Europa under 1970–80-talen; senare involverades offentlig förvaltning genom en reformvåg inspirerad av näringslivets ägande- och driftsformer – benämnd New
Public Management (se vidare nästa avsnitt). Under 1990-talet
kopplades till detta en stabiliseringspolitik, med särskilt fokus på inflationsdämpning. Borta var keynesianismens reglerings- och stabiliseringspolitik.
Kombinationen av samhällsekonomisk stabilitet och marknadsmekanismernas triumf har även lagt grunden för den produktivitetsrevolution som vi i synnerhet kunnat skåda under 1990-talet – i synnerhet i USA men också inom EU. Till viss del spelar också genombrottet för en ny teknologi – mikroelektronik, persondatorer och internet – en roll för en produktivitetsrevolution (Magnusson 2000: 587).
Nyliberalismens marknadsorienterade strategi har varit förhärskande i många länder en tid nu. Nyliberalismens dominans har inte minst uttryckts i Världsbankens agerande och Internationella valutafondens krav på reformer vid utlåning, stöd ur strukturfonder, fattigdomsbekämpning eller rådgivning (Bird 2004; Hermele 2004). Efter stegvisa avregleringar under de senaste tre decennierna har den enda politikens väg dominerat globalt – en värld, en etik, ett samtycke, har det kallats (Monbiot 2004; Singer 2003). USA:s strävan efter global dominans – med bland annat en nyliberal agenda för världsekonomin (och ett krig mot terrorism) – har länge ifrågasatts och det är inte så mycket yttre krafter som inre krafter som befaras slå tillbaka (se Chomsky 2004). Avsaknaden av alternativ – den debatt och rationalitet i beslutsfattandet som det bibringar – riskerar att stjälpa hela systemet, inte bara nyliberalism som policy och praktik. Även den globala kapitalismens stora finansiella björnar har under de senaste årtiondena uttryckt oro för utvecklingen (se Soros 1999; se också kapitel Banal konsensus).
Under första decenniet av 2000-talet har en nyordning skönjts, mindre förmodligen av ideologiska skäl och mer av praktisk nödvändighet. En renässans för gamla keynesianska influenser är uppenbar i många länders ekonomiska politik. Orsaken är skuldkris, finanskris och återkommande börsoro. Rent av kan hävdas att vissa åtgärder, som exempelvis statligt övertagande av banker och låneinstitut, går längre än vad Keynes någonsin argumenterade för. Någon fullständig återgång till gångna tiders ekonomiska politik är rimligen inte aktuell, men väl kan delar och inflytelsesfärer hämtas från flera tidigare generationers kapitalism, både i teori och i praktik (se Kaletsky 2010). Aktuella händelser sommaren och hösten 2011 med särskilda stödåtgärder, höjda skuldtak för statsskulder och betydande budgetrevisioner i många länder anger allvaret i situationen. Under 2012 har läget förvärrats ytterligare. Från att ha berört enskilda banker och låneinstitut i exempelvis USA och Island är hela finansiella system och länders ekonomier hotade, i exempelvis Grekland, Spanien och Italien. Risken för ytterligare spridningseffekter till andra länder och delar av ekonomin är uppenbar.
För det andra kopplas den tredje industriella revolutionen – i
en variant av den första kopplingen – till en globalt omfattande ”nyliberal konspiration”. I skottfältet har det blandekonomiska tänkande som länge präglade den svenska modellen varit (se kapitel Företagsklimat som utvecklingskraft – ideologisk
pragmatism?). Enkelt uttryckt brukar den svenska modellen
kopplas till blandekonomi, folkrörelsebaserad korporatism,
generell välfärdspolitik samt strukturomvandling genom
Rehn-Meidnermodellen med ingredienser som inflationsbekämpning, solidarisk lönepolitik och arbetsmarknadspolitik (Magnusson 2002b; Schön 2000; Berg 2007). Ofta relateras denna andra koppling till globaliseringstesen och den harmoniseringsprocess den implicerar.
Grundtesen är att alla världens länder och folk genom den tredje industriella revolutionens landvinningar blir allt mer lika i tänke- och handlingssätt. Orsaken är att vi konsumerar på liknande sätt. Vi använder samma sorts datorer och programvaror, vi delar och skapar ett gemensamt internet, vi ser på samma nyheter och filmer, lyssnar på samma musik och läser samma böcker. Inom hart när varje samhällsområde finns liknande tendenser, vilket sammantaget skapar denna världsomfattande harmoniseringsprocess. En central effekt är att den upplevda konkurrensen ökar. Eftersom det sker samtidigt som målgruppen blir en enda, mångfaldigas marknadens storlek samtidigt som upplevd konkurrens ökar dramatiskt (se vidare Pettersson 2007).
Den tredje industriella revolutionens huvudsakliga effekter i internationell samvaro
Tidigare industriella revolutioner uppstod i Västeuropa eller USA, spreds inom västvärlden och sedan vidare till andra delar av världen. Effekterna har stundom varit positiva för utvecklingen även i dessa länder, men många gånger har de också varit negativa. Överlag har den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen hämmats, eftersom dominans- och lydförhållanden skapades, normaliserades och befästes. Den tredje industriella revolutionen har en delvis annan karaktär. Länder i andra delar av världen uppvisar sedan tiotalet år tillbaka de bästa tillväxtsiffrorna; de så kallade BRIC-(S-)länderna: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina (och ibland Sydafrika), innehar cirka 25 procent av jorden yta och 40 procent av världens befolkning (Goldman Sachs 2003). De fungerar numera som drivande aktörer genom att industriföretag och IT-baserade verksamheter många gånger bedrivs billigare, bättre och med mer kompetent personal i dessa delar av världen än i västvärlden. De utgör en ny maktfaktor. En påtaglig hotbild för västvärlden, som riskerar att bli förbisprunget, är inte svår att måla upp. Världens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella centrum kan vara på
väg att flyttas; på samma sätt som den gjort så många gånger tidigare i historien (se Braudel 1986; Wallerstein 1974).
Denna hotbild har satt västvärlden under ett förändringstryck. Om hotet är reellt krävs att väst anpassar sig efter de annorlunda förutsättningarna och den nya globala dynamiken. Även om det i slutändan visar sig vara marginellt ändrade maktförhållanden behövs anpassning och förändring för att finna nya och framtida näringar att leva av. Bruks- och industriarbetare har sett sina arbetsplatser läggas ned. I vissa fall har de sett fabrikerna monteras ned och flyttas till exempelvis Kina, för att där på nytt byggas upp och drivas vidare med vinst (se Bro & Pettersson 2011). Nu kanske IT-entreprenören och datorprogrammeraren måste skola om sig till kulturarbetare eller frisör, det vill säga övergå till tjänste- och serviceverksamheter som inte på samma sätt är globalt konkurrensutsatta. (Se vidare de Vylder 2009; Florida 2011; Stiglitz 2011).
Förvisso kan hävdas att ekonomisk tillväxt, teknikutveckling och materialanvändning i termer av hållbar utveckling är
livsavgörande framtidsfrågor; kopplade till industriella revolutioner är så fallet (Braking New Ground 2002; Roberts 2005).
Energiproblematiken med sinande olje- och gasfyndigheter må uppfattas akut, men om de industriella revolutionerna lärt oss något så är det utmaningar av denna karaktär som vi kan bemästra med teknikutveckling och annorlunda
materialanvändning. Samtidigt bör det påpekas: något som inte fått tillräckligt utrymme i detta sammanhang, att ännu större utmaningar förmodligen vilar i livsmedelsförsörjning, nya virus och vattentillgång (se Diamond 1999; Tvedt & Oestigaard 2010).
New Public Management – offentliga verksamheter
följer de industriella revolutionernas agenda
Tre kommunala förändringsperioder
Sveriges kommuner har genomgått tre större
förändringsperioder sedan andra världskriget. Den första var de kommunsammanslagningar som pågick mellan 1952 och 1974. Då minskade antalet kommuner från 2 500 till 275. Orsakerna angavs vara de små kommunernas svaga ekonomiska bärkraft, men också anpassningsbehov till urbanisering och näringsstrukturell koncentrering. Den andra förändringsperioden inträffade under 1970-talet, med förevändning att den
lokala demokratin behövde stärkas. Ofta tog det sig uttryck i inrättandet av olika former av medborgarforum. Samtidigt expanderade kommunerna både ekonomiskt och organisatoriskt. Planering blev en allt viktigare strategisk
förmåga. Under 1980-talet inleddes en tredje förändringsperiod, den som i avsaknad av lämplig svensk terminologi brukar benämnas New Public Management (NPM). Återigen var det demokrati som stod i fokus, men också nya organisatoriska och verksamhetsmässiga ideal med influenser från den pågående tredje industriella revolutionen (Almqvist 2006).
Trenden manifesteras, oundviklig nyordning?
En ny politisk repertoar har växt fram. Inledningsvis låg fokus på demokrati och decentralisering, senare på målstyrning och företagisering. Sedan en tid har det handlat om krav på allmän modernisering, ekonomivärden och produktionstänkande samt funktionell rationalisering och kostnadseffektivisering (Lundquist 2000; Blomqvist & Rothstein 2000; Agevall 2005). Då, under 1980-talet fanns en tydlig ideologisk skiljelinje i synen på välfärdens framtid; nu, sedan 1990-talet och fram till idag handlar eventuella skillnader mest om nyanser eller valstrategisk retorik (Henriksson 2004). Mycket av det som diskuterades och
debatterades under 1980-talet genomfördes under 1990-talet. 1990-talets diskussionsämnen såsom konkurrensutsättning och marknadisering genomförs i början av 2000-talet. De nya målen lyder: ekonomivärden, funktionell rationalitet, kostnadseffektivitet med mätbara mål, kundfokus och produktionstänkande
(Almqvist 2006).
Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna (Hartman 2011).
Valfrihet och konkurrensutsättning har idag genomförts i stor skala. Reformerna är knappast alls längre diskuterade eller ifrågasatta. I en första bredare och samlad analys av kunskapsläget har SNS, i en omdebatterad studie, funnit stora brister. Av högt ställda förväntningar finns få belägg för att de verkligen infriats (se vidare Hartman et.al. 2011; Björkman 2003). En del i NPM-tänkandet förefaller vara just ett kontinuerligt behov av reformer, men finns det inget att slå vakt om i svensk offentlig förvaltning eller något som kan förädlas?
I konkurrensens namn anses det vara viktigt att framstå som utvecklings- och framtidsorienterad, exempelvis som kommun, att haka på de senaste trenderna eller, allra helst, sätta dem. Spektakulära byggnads- eller utvecklingsprojekt och arkitektoniska utsvävningar används i kommunerna för att skilja sig från andra. I samma syfte används evenemang inom konst, kultur och kulturarv såväl som sport och andra upplevelser. Tidigare byggdes broar, torn eller marknadsplatser; numera är konserthallar och multifunktionella evenemangsarenor legio. Högsta mode är också skulpturparker (se kapitel
Krattad manege vid Blå lagunen?). Kommuner framställer
idag destinationer, inrättar promotionsorganisationer och utvecklar varumärken (se kapitel Banal konsensus). Aningen förenklat kan sägas att kommunen som plats kommersialiseras, paketeras och säljs som vore den en produkt för att locka
besökande, boende och företagare (Kavartzis 2004). Detta gör även företagsklimatet till en överordnad fråga för de flesta kommuner (se vidare kapitel Företagsklimat som utvecklingskraft
– ideologisk pragmatism?). Logotyper och slogans används
i marknadsföring, kommunala varumärkesarbeten inleds; PR, uppsökande verksamheter och deltagande vid mässor, strategisk hyressättning, skattesänkningar och olika stödformer används i konkurrenssyfte. En allt viktigare del av detta förefaller bildspråket att bli (se kapitel Hållbar utveckling på Gotland och kapitel Banal konsensus).
Tillväxt är viktigt för alla kommuner och en
överlevnadsfråga för många. De kommuner som på sikt ska överleva måste arbeta konsekvent med att visa sig värdiga sina invånare, sina företag och sina besökare. Dessutom bör de kunna attrahera fler för att säkerställa en framtid. I det arbetet är varumärket en viktig framgångsfaktor att investera i. Bara genom att skala bort oväsentligheter, lyfta fram det viktiga och unika samt säkerställa att det som efterfrågas också erbjuds, kan varje enskild kommun bli en tydlig medlem av den brokiga familj som utgörs av Sveriges 290 kommuner (Spjuth 2006: 7).
Likt ett mantra uppfattas i många kommuner dessa nya idéer som en framgångsrik, nödvändig och kanske enda väg till utveckling. Drivkraften är inte bara ekonomisk tillväxt eller en bredare definierad form av utveckling; lika mycket är det en rädsla att missa en förmodad framgångsväg. Den ovan citerade texten ställer också i fråga för vem tillväxten är till. Är det så att fokus, som i citatet ovan, ska ligga på välmående kommuner eller är det i själva verket så att en välmående kommun bör vara sekundärt i förhållande till välmående medborgare? Vi kan således förhålla oss till allt detta som vore det en rationaliserad myt som likt tidigare processer för modernisering och
effektivisering präglat offentliga verksamheter. Rationaliserade myter är kognitiva strukturer som ger avtryck i vårt sätt att
bland annat uppfatta organisationers uppbyggnad, drivkrafter och förändring samt målförverkligande (Meyer & Rowan 1977). Myterna framstår som självklara och eftersträvansvärda, även om vi i alla lägen inte är medvetna om dem eller hur de påverkar oss (Meyer & Scott 1983). Kraften i detta kan vara enorm (Tolbert & Zucker 1983). Prägeln av enkel lösning är uppenbar; paketering för snabb och övertygande kommunikation i termer av förträfflighet och nödvändighet uppfattas vara en avgörande framgångsfaktor. Här finns betydelsefulla demarkationslinjer mellan å ena sidan beroendeframkallande konsultering och å andra sidan frigörande och interaktiv forskning samt givetvis fördunklande hybrider däremellan (se vidare kapitel DUK- och
KALK-projektet).
För att tala med de gamla klassiska nationalekonomernas termer så medför den nya samhällsmodellen att maktbalansen mellan arbete och kapital under en längre tid varit på glid från arbetarna till kapitalägarna och ”industrialisterna” (även om arbetarnas makt på arbetsmarknaden alltid handlat om inflytande och relationsmakt), för att under de tre senaste decennierna allt mer hamnat i händerna på den nya ”klass” bestående av de som kontrollerar det spridda och allt mer institutionaliserade gemensamma ägandet; direktörerna.
Det ständiga pratandet om flexibilisering och livslångt lärande syftar till att dölja en utsvettning och exploatering av arbetskraften via tidsbegränsade anställningar, ”flexibla” arbetstider samt ökad stress (Magnusson 2000: 588).
Trenden är således att för att få förmånen att utföra ett arbetsmoment, eller ett uppdrag blir det allt vanligare att en f-skattesedel måste uppvisas och på detta sätt monteras den gamla svenska modellen ned bakvägen, eller vi kanske ska kalla det genom praktikens motstånd eller revolt mot den genomreglerade arbetsmarknaden.
Kulturella och kreativa näringar, en idéhistorisk
exposé in i framtiden?
Från avideologisering till nyideologisering
Tänkandet om den tredje industriella revolutionen och dess offentliga vapenbroder New Public Management kan härledas ur en sekellång diskussion om rationalitet och modernitet. Tänkbara idéhistoriska nedslag är oändliga och förtjänar en fördjupning i annat sammanhang. Här antyds en historieskrivning. Tidigt hävdade Ludwig Feuerbach att en avmytologisering av
religionen skulle leda till att en rationellt och politiskt handlande människa skulle träda fram (Feuerbach 1957). Vid förrförra sekelskiftet signade Friedrich Nietzsche och Karl Marx det följande århundradet åt rationalism – Gud var död och religionen ett förgånget opium åt folket. Politiska ideologier skulle ta
över religionens funktion i samhället som orienteringssystem (Nordin 1995). Snart växte sig tron på vetenskapen som den yttersta formen för rationalitet och samhällsstyre stark, varmed även ideologierna ifrågasattes. År 1960 utropades de politiska ideologiernas död. I det postmoderna och avideologiserade samhället skulle vetenskap vägleda mänskligheten (Bell 1960). Det hävdades till och med att vi nått historiens slut, att det rationella och moderna samhället reducerats till en utvecklingslinje – en liberal demokrati. Några nya eller alternativa samhällsförbättrande idéer skulle inte längre behövas, bortom den politiska och ekonomiska liberalismens globala triumf (Fukuyama 1992). Paradoxalt är att den liberala demokratin kännetecknas av inneboende debatt om demokratins utformning och förutsättningar såväl som av stridbara idéer såsom frihet, jämlikhet och kanske hållbar utveckling. Tvisterna i sig ger livskraft åt idéerna, vilket i sin tur vitaliserar demokratin – inget ifrågasättande, ingen demokrati (Gallie 1956; Pettersson 2007). Härpå följde en rad försök att verifiera denna historieskrivning genom att finna nycklar och drivkrafter till fortsatt förträfflighet.
Moderniseringsprocessen medförde ett skifte i kunskapsfokus, från komplex förenkling till förenklad komplexitet. Uppenbara framgångsfaktorer – vetenskapligt, men också policymässigt – är analyser eller teser baserade på ett brett empiriskt material samt en sammanfattning (snarlikt schematiserande överdrift) av komplexa fenomen och förlopp i en helhetssyn. Flyhänt språkbruk är en annan framgångsfaktor för en politisk guru in spe (Wheen 2005).
En av vår tids framträdande politiska gurus är Robert Putnam. Han har med hjälp av begreppet socialt kapital – enkelt definierat som förtroende och tillit, institutioner och nätverk – förklarat varför och hur demokratin fungerar så dåligt i Syditalien och så bra i Norditalien. Grundtesen är att ett väl fungerande föreningsliv med många och upprepade sociala kontakter mellan människor bygger upp ett socialt kapital mellan deltagarna, vilket är nyckeln till ett väl fungerande politiskt system och bildar ett fundamentalt kitt i samhället. I förlängningen bidrar det till lokal utveckling och välmående näringsliv (Putnam, Leonardi & Nanetti 1992; se kapitel Produkt Gotland). Betraktat som fängslande i sin enkelhet – med hög intuitiv igenkänningsfaktor – är resonemanget
briljant. Även argumentationen om hur socialt kapital uppstår och fungerar är övertygande. Däremot finns mycket i övrigt att önska om hur och varför förekomsten av socialt kapital inspirerar till bildande och utveckling av företag; särskilt småföretagande. Bevisföringen klarnar inte i senare verk (jämför Putnam 2000). Ungefär samtidigt identifieras en annorlunda och
nätverksbaserad samhällsordning som efterträdare till det
industribaserade samhället. Devisen lyder: från formella hierarkier till informella och praktiskt verkande noder sammanlänkade i nätverk (Castells 1996). Metaforen av samhället som en hierarkisk konstruktion; en pyramid – bestående av stater, storföretag och masspartier (se Pettersson 2011c) – ersätts av en nätverkskonstruktion. Det talas om nya produktionssätt, ny informationell ekonomi och en verkligt virtuell kultur.
Nätverkets både materiella och virtuella betydelse som samhällsformerande metafor främjar individualisering av lokalt arbetsliv såväl som global arbetsdelning. Effekten är att ekonomiskt kapital samordnas globalt, medan arbetet individualiseras lokalt. Maktens grundförutsättningar blir alltmer diffus, både i fråga om nivåer och om dimensioner (jämför Lukes 1974; Foucault 1982; se kapitel Produkt Gotland). Från den liberala demokratins fundamentala arena för debatt om förutsättningar, målformuleringar och förverkligandestrategier har den grundläggande dynamiken av mångfaldens stridbarhet ersatts av enkelhetens smidighet, ideologiutsläckning
och brist på debatt. Alternativa tänkesätt anonymiseras. Nätverkssamhällets profetia präglas i linje med detta av ansiktslösa (och lokalt ansvarslösa) globala nätverk av kapital, informationshantering och teknologiutveckling. Härvidlag skönjas också en produktionsordning där kroppsarbetets och maskinens värdeskapande ersätts av produktion, spridning och verifiering av information och kunskap – en ny ideologi i vardande.
Kulturell kreativitet, från hand till huvud
Begreppet verklig virtualitet illustrerar hur tänkta eller konstnärligt skapade världar nästan blir verkligare än verkligheten själv. Datorprogram, filmer och tv-serier präglar våra vanor, samtalsämnen och värderingar, men också samhälleliga vägval. Tron på den nya ordningen – nätverkssamhället – gör den till alla förklaringars urmoder. Nätverket bär upp det nya genom att innesluta ordningens alla uttryck. Nya kompetenser efterfrågas, gamla klassmönster ersätts av nya (Castells 1996). I en distinktion mellan information som död materia och kunskap som reflekterad information ter sig vägvalet oftast enkelt och följdriktigt (Tengström 1998). Därför ges kreativitetsbegreppet – i betydelsen av både kunskap, förmåga och vilja att tänka annorlunda och nytt – stor betydelse som den utpekade utvecklingens förutsättning, drivkraft och resultat.
Robert Putnam gör skillnad mellan två sorters socialt kapital, ett baserat på likhet och ett på olikhet – sammanbindande kapital respektive överbryggande kapital. Sammanbindande kapital uppstår när människor som liknar varandra umgås: samma ålder, etnisk tillhörighet, klass, religion och så vidare. Särskilt i multietniska samhällen behövs därför också ett överbryggande kapital, för att inte riskera att utvecklingsdynamiken på sikt ska krackelera. Överbryggande kapital uppstår när människor olika varandra umgås, såsom supportrar till ett ishockeylag, fans till en rockartist eller deltagare vid en icke partipolitisk manifestation. Putnam menar att dessa bägge former av socialt kapital är ömsesidigt förstärkande, men också försvagande. I det multietniska USA håller det sociala kapitalet på att falla samman. Vi har färre vardagliga mänskliga kontakter, till förmån för ett liv med interaktiva kontakter eller i enskildhet. I förlängningen riskerar det sociala kapitalet att rämna som fundament för lokal utveckling och företagande. Även om det sociala kapitalets näringslivsfrämjande betydelse förblir sparsmakat utvecklat identifierar Putnam samhällsförändrande tendenser (Putnam 2000; jämför Pettersson 1997). Delvis verifierande och delvis polemiserande menar Richard Florida (2002) att en växande andel av befolkningen i multietniska samhällen sysslar med kreativa yrken. En kreativ klass får allt större betydelse för samhällsordningen, på liknande sätt som jordbrukare och
industriarbetare tidigare präglat sin samtid (Florida 2005b; jämför Pasquinelli 2006).
Faktum är att jordbruksbygder, industristäder och kommuner med företagsbyar i IT-branschen upplever sig tävla om
uppmärksamhet. Utgångspunkten verkar vara: att den som inte syns inte finns. Därmed uppstår en tänkt konkurrenssituation, utan rimliga gränser i en globaliserande och överkommunikativ tillvaro. Vi menar att känslan av global konkurrensutsättning i de flesta fall är överdriven, få pizzerior, elektriker och kioskägare agerar annat än lokalt (se Pettersson 2007, se också kapitel
Hållbara företag). Global konkurrensutsättning – oavsett den
gäller alla marknader eller inte – behöver således inte med nödvändighet kräva absoluta fördelar av framgångsrika aktörer. Tänkandet har översatts till företag, där konkurrensmässiga fördelar kan komma från otaliga strategiska faktorer, externa såväl som interna (Peters & Waterman 1982). Frågan är bara sedan hur och under vilka förutsättningar specifika företagsidéer såsom företagskultur och entreprenörskap kan ersätta
byråkratiska hierarkier (Moss Kanter 1989).
Hållbar samhällsordning i gryende?
Varhelst man framöver finner ett policydokument, reklambroschyr eller för den delen en forskningsansökan, rörande lokal eller regional utveckling kommer orden kultur, kreativ och näring, gärna i förening med innovation eller entreprenörskap att återfinnas mer eller mindre uppenbart påklistrade och med varierande meningsskapande betydelser och funktioner. Få kommer att lyckas fullt ut i profileringen. Mycket tyder ändå på att den näringsstrukturella betydelsen av de företeelser begreppen försöker täcka in ökar. Reellt tycks även andelen anställda i så kallade kreativa verksamheter öka, såväl som ”kreativitetens” andel av bruttonationalprodukten (Eskilsson & Fazlhashemi 2001; Kamfjord 2002).
I dessa tider är det därför viktigt att fundera över huruvida det annorlunda, trendbrytande och nyskapande bejakas i tillräcklig omfattning och på rätt sätt. Kreativa krafter och processer fylkas i storstäder, sägs det (Florida 2002; Tinagli et. al. 2007), bland bohemiska, toleranta och framför allt välutbildade människor, och gärna i möten mellan olika kulturer och etniska tillhörigheter. Platsen i sig är utan större betydelse. Det är i mötet mellan människor med olika erfarenheter, kompetenser och egenskaper som kreativa processer skapas – kreativitet är i den meningen ett karaktärsdrag hos en del människor, inte något som kommenderas fram på bred basis för samhällsnytta
(se Pettersson 2011a; Larsson, Molin & Pettersson 2010). En kortare begreppslig precisering krävs, innan resonemanget om kulturella och kreativa näringar fördjupas.
Kreativitet förväxlas ibland med produktivitet. Kreatören förnimmer sätt att lyfta fram, rubba och bryta invanda tanke- och handlingsmönster. Kreatören tänker annorlunda än flertalet, men kan vara osedvanligt improduktiv och aldrig framställa något praktiskt användbart. Kreatören behöver vara vare sig intelligent eller intellektuell, utbildad eller yrkesskicklig. Av sin samtid betraktade som odugliga eller rent av kriminella, har många kreatörer dött i obskyritet, som sjuka eller som fattiga. I vår tid när många söker genvägar till framgång genom att imitera eller frisera andras framgång till sin, är det inte enkelt att vara annorlunda. Mod, förmåga och incitament att utmana normer i samhället borde kanske därför bejakas mer än idag, för att vitalisera hävdvunna och finna nya framgångar – allra helst i samhällen med ambitioner att präglas av kulturella och kreativa näringar. Till kreatörens främsta uppgifter, inte sällan en kulturarbetare, tillhör kanske inte att producera välstånd för sig själv och andra, utan snarare att se det andra inte ser, våga stå för det och rent av gissla övriga. I samma anda ska inte uppfinnare eller innovatörer förväxlas med entreprenörer. Medan innovatörer och uppfinnare inom sitt fält är kreatörer, vidareutvecklar, paketerar och kommersialiserar entreprenörer andras snilleblixtar till produkter, i form av såväl användbara varor och tjänster som samhällstillvända föreställningar och idéer. Sådant som sedan kan förvaltas av producenter, till nytta för konsumenter. I värsta fall är entreprenören profitör på andras kreationer, i bästa fall förmedlare och brobyggare av kunskap och kompetens. Kreatör, entreprenör och producent är karaktärer, egenskaper eller roller i en kedja som mer sällan bärs upp av en enda individ. Minst lika viktigt som att vässa enskilda egenskaper i kedjan är att smörja hela kedjan (se vidare Törnqvist 2009).
I sammanhanget måste åminnelsen av tjänstenäringarnas remarkabla framväxt under de senaste dryga två decennierna påkalla en viss ödmjukhet för hur så kallade ”tärande
verksamheter” och binäringar faktisk kan nå samhällsbärande funktioner. I en tid då produkter var något materiellt kunde immateriella tjänster vinna mark. Kanske är nästa steg i evolutionen att se bortom både vara och tjänst; att se funktion som något att utveckla och sälja, också bland etablerade producenter (Pine & Gilmore 1999). Jämför till exempel de molntjänster som i dag marknadsförs och säljs på bred front. Sällan talas det om den bakomliggande hårdvaran bara om den funktionalitet som säljs.
Bilproducenter och företag i vitvarubranschen sägs fundera i dessa banor – åtminstone på ett experimentstadium – att tänka bortom produkt, för att istället finna former att sälja funktioner. Utmaningen är fundamental, inte bara för berörda industrier utan också för associerade verksamheter i transportsektorn och vitvaruindustrin. Nyorienteringen är influerad av faktor 10-tänkandet, vilket syftar till att minska inflödet av material i produktionssystemet, snarare än att finna lösningar på avfallshantering och återvinning. Musikindustrin är kanske den industrigren som kommit längst i detta nytänkande, främst drivet av teknikutveckling, kreativ programmering och ”laglöshet” i konsumentledet – industrin försöker värna sin copyright och fortsätta att tjäna pengar (Pettersson 2005; Pettersson & Bro 2011b).
En viktig drivkraft bakom omvandlingen av det västerländska samhället är att många produkter med förhållandevis lågt förädlingsvärde framställs billigare och i många fall med bättre kvalitet på annat håll i världen. Utvecklingen kan te sig irreversibel och hotbilden gör en nyorientering angelägen. Ska västvärlden behålla sitt relativa utvecklingsläge måste en vitalisering till, där upplevelser och kreativitet är grundläggande drivkrafter (jämför DCMS 2001). Läskedrycker, hamburgare eller
skor måste laddas med mer än varans grundläggande funktion. Det som ger varans grundläggande funktionella utbytesvärde ett mervärde är att det följer med en image, berättelse eller livsstilsmarkering. Charterresan behöver på motsvarande vis gå från massturism till exklusivturism. Det behövs ett mervärde, exempelvis i form av kundanpassad exklusivitet. Utmaningen är densamma för nyetablerade och etablerande turistorter. Kultur blir på detta sätt kreativitetens och upplevelsens källa. Nu stundar kulturarbetarnas tidsålder, sägs det; frågan är om artister och konstnärer i gemen uppskattar att uppfattas som samhällsbärande näringsverksamheter (jämför Karlsson & Lekvall 2002; se kapitel Hållbara företag och Banal konsensus)?
Samtidigt ger detta annorlunda utmaningar för offentlig verksamhet. I takt med att näringsföreträdare ser affärsmöjligheter i sådant som tidigare varit gratis ställs
samhällsplanerare, kultur- och naturvårdare och andra offentliga aktörer inför nya situationer och sammanhang att applicera en till vissa delar föråldrad lagstiftning och förstelnad praxis på (se kapitel Bruket av bruket). Inom det offentliga väcks också andra frågor, exempelvis mellan att utveckla nya aktiviteter och att bevara olika värden för allmänheten och för framtida generationer. Möjligheten att exploatera det gamla järn-, kalk- eller träbruket ställs mot att bevara det som museum. Många statliga åtaganden, också kommunala, har inneburit att ett bevarande av exempelvis kulturmiljöer kring slott och herrgårdar idag, paketerade på rätt sätt, kan inbringa inkomster genom olika kringverksamheter (kiosk, restaurang, guidning, rollspel, etcetera). Även skyddsvärdet av områden som av varierande skäl – förekomsten av flora, fauna och särskild biotop – kan inkluderas i samma exploateringspotential. Frågan är om detta framöver ska vara ett hägn för ”bevarande” aktörer eller om ”utvecklande” aktörer ska erbjudas inträde? Vilket handlingsutrymme ska de i så fall erbjudas? Något som idag kännetecknar många kommuners näringspolitiska utmaningar
är förmågan att kommunicera med privata aktörer. Utmaningen grundas i språkbruk, men också i uppdrag, perspektiv och värderingar (se kapitel Krattad manege vid blå lagunen?). Det finns även ett kunskapsglapp mellan näringsliv och offentlig verksamhet rörande den andres förutsättningar, villkor och uppgifter. Offentliga aktörers (politiker såväl som tjänstemän) bristande kunskaper om företagandets villkor är känt, minst lika flagrant är näringslivets kunskapsbehov om kommuner och länsstyrelser som inte bara varande serviceorgan utan även innehavande myndighetsansvar (jämför Pratt 2005; Galloway & Dunlop 2007; se kapitel Raka spåret och Företagsklimat som
utvecklingskraft – ideologisk pragmatism?)
Avslutningsvis kan konstateras att kulturella aktiviteter trots allt inte är några självskrivna framgångsvägar för alla. Värdet på varor och tjänster sätts i slutändan på en marknad där producenter och konsumenter gör affärer. Åser vi främst en retorisk förädling? Är det hög tid för kreatörer och kulturarbetare att (be-)visa sitt värde och att de gör nytta i samhället, också mätt i kronor och ören? Varför ska annars konstnärskap och artisteri benämnas näring? Pågår det en omvandling av västerländsk syn på arbetslinje, företagsbildning och näringslivsutveckling? Är den liberala demokratin på väg att utradera sig självt i näringslivsfrågan, genom bildandet av olika ”serviceorgan” eller ”one-stop-shops” till näringslivets nytta (se kapitel Raka spåret)? Riskerar anonymiseringen av näringspolitiken att leda till att en banal konsensus utbreder sig, där arenorna för opposition reduceras till högljudda debattsidor i dagspress och debattforum på internet? Frågorna hopar sig och svar lär vi få med tiden.
Sammanfattande reflektioner – kulturella och kreativa
näringar, en fjärde industriell revolution?
Har vi läst tebladen rätt? Är vi inne i en fjärde industriell revolution och vad skulle den i så fall bestå av? Det kan vara så och vi skulle vilja illustrera det med hur det offentliga Sverige under en längre tid ändrat sin argumentering kring det som påstås komma, något som vi i brist på sammanfattande term kan kalla den kulturella och/eller kreativa ekonomien; där andra värden än produktionsfaktorernas nyttjande sätter värdet på den slutliga produkten; där ett väl odlat och väl vårdat varumärke kan vara viktigare än funktionell prestanda för olika verksamheters framgångar.
Upplevelseindustri, kreativa näringar eller kulturella och kreativa näringar – flera begrepp för samma sak?
Allt sedan uppfattningen att traditionella arbeten inom
tillverkningsindustrin behöver ersättas av andra börjat få allmän spridning har olika sätt att närma sig delar av den ersättande tjänstesektor som ansetts vara inne och framtida använts. Ett har varit att försöka finna passande begrepp så att de företeelser som på så sätt blivit viktiga och värda att satsa på kunnat
få de stöd de ansetts behöva för att kunna växa till och bli konkurrenskraftiga.
Retoriken bakom begrepp som upplevelseindustri, kreativa näringar och, nu senast, varianten kulturella och kreativa näringar behöver lyftas fram och beaktas. Skälet är enkelt. De har under det senaste decenniet med stigande intensitet framträtt på arenan för politiskt korrekthet och framtidstro. Få är insatta i hur, varför och på vilka grunder. Ännu färre har funderat över implikationerna, positiva och negativa.
Det första begreppet har i mångt och mycket varit ett unikt svenskt intresse, medan det andra – tillsammans med kulturverksamheter som framtida näring – varit mer
