Företagsklimat som konkurrensfördel i en globaliserande värld
I The global Competitive Report (GCR) rankas länders konkurrenskraft av World Economic Forum. Offentlig statistik och intervjuer med företagsledare utgör grunden till två index: ett makroindex och ett mikroindex. Makroindex tilltalar tillväxtpotentialen i 140-talet länder under de närmast följande åren baserat på ekonomisk statistik, offentliga
verksamheters funktion och samhällets tekniknivå. Mikroindex tilltalar produktivitetspotentialen i samhällsekonomin, baserat på strategier och ledningsfunktioner i företagen samt
näringslivsklimatet i respektive land. Sverige avancerade
mellan 2000 och 2005, från tolfte till tredje plats på makroindex (Wengström 2006). 2010 placerade sig Sverige på andra plats och 2011 gav en tredje-ranking bland inkluderade länder (Schwab 2010; Schwab 2011). Utvecklingen på mikroindex har varit motsatt. För svensk del, har den aspekt av mikroindex som är inriktat mot näringslivsklimatet, pendlat mellan sjunde och tredje plats under perioden 2001–2006 (López-Claros et al 2006). Därefter förefaller denna variabel, i dess direkta uttryck, tagits bort. I näst senaste GCR-rapporten sammanfattas Sveriges näringsstrukturella belägenhet på följande vis.
Sweden has moved ahead of Singapore and the United States to claim 2nd position this year. The country benefits from the world’s most transparent and efficient public institutions, with very low levels of corruption and undue influence and a government that is considered to be one
of the most efficient in the world: public trust of politicians is ranked a high 3rd. Private institutions also receive excellent marks (ranked 3rd), with firms that demonstrate the utmost ethical behavior (ranked 1st), strong auditing and reporting standards, and well-functioning corporate boards. Goods and financial markets are also very efficient, although labor markets lack flexibility. Combined with a strong focus on education over the years (ranked 2nd for higher education and training) and the world’s strongest technological adoption (ranked 1st in the technological readiness pillar), Sweden has developed a very sophisticated business culture (2nd) and is one of the world’s leading innovators (ranked 5th). These characteristics come together to make Sweden one of the most productive and competitive economies in the world
(Schwab 2010: 14).
En bakgrund till politikområdets framåtskridande är att kommunalt företagsklimat i en globaliserande värld anses vara avgörande för lokalsamhällets konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt, inte sällan framträdande som mantra, dogm eller axiom. Globaliseringstesen är tillsammans med tillväxttanken fast förankrad i vår tidsanda, såväl som den globala konkurrensutsättning den anses ge upphov till, vilket borde mana till diskussioner om förändrade kommunala förutsättningar och vitaliseringsbehov av etablerade tanke- och arbetssätt. Förekomsten av en globalt konkurrensutsatt marknad för världens kommuner – om boende, besökare och företag – borde i ljuset av detta framstå som lukrativt för det stora flertalet svenska kommuner. En möjligheternas arena att bara ta för sig på, rimligen även för de flesta lägst rankade kommunerna – men är verkligen konkurrensen mellan kommuner globaliserad i denna utsträckning, är det ens fallet inom EU (se Jackson 2009; Pettersson 2007)?
På europeisk nivå inkorporeras många näringslivsrelaterade frågor under epitet som innovation och tillväxt, företrädesvis som regionalt styrinstrument där EU:s strategi för hållbar tillväxt – Europa 2020 – utgör övergripande policy. Tre huvudsakliga tillväxttyper utpekas, med delvis olika kunskapsmål och
strategier i blickfånget (Sveriges nationella reformprogram 2011): • Smart tillväxt: utveckla en ekonomi baserad på kunskap
och innovation.
• Hållbar tillväxt: främja en resurseffektivare, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi.
• Tillväxt för alla: stimulera en ekonomi med hög sysselsättning och med social och territoriell sammanhållning.
Syftet med Europa 2020 är att integrera mål och strategier regionalt, nationellt och europeiskt (EU:s strategi för hållbar tillväxt, Europa 2020). I Sverige finns en motsvarande
nationell strategi, som utgör länk till den europeiska strategin och ska ge vägledning till myndigheter och organisationer i nationella och framför allt regionala strategier. Ytterligare en länk mellan europeisk och regional nivå utgörs naturligtvis av strukturfondsprogrammen. Regionalt och kommunalt tar sig policyarbetet olika uttryck. Kopplat till företagsklimat är agendan lika tydlig som enkel och kan sammanfattas i följande punkter (En nationell strategi för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007–2013; Sveriges nationella reformprogram 2011):
•
•
EU:s inre marknad ska främja ett innovativt företagsklimat, underlätta omställningen till en
resurseffektiv ekonomi och en gemensam handelspolitik baserad på frihandel.
Goda villkor för företagande är avgörande för ekonomisk tillväxt. För att uppnå en hög nivå på de
privata investeringarna krävs att Sverige har ett bra företagsklimat. En viktig del i ett förbättrat företagsklimat är arbetet med att förenkla för företagen att starta och driva företag och minska företagens administrativa kostnader.
• Den svenska konkurrensfördelen i en globaliserad ekonomi består i att producera varor och tjänster med ett högt kunskapsinnehåll. För att främja detta behövs ett bättre företagsklimat.
• Företagsklimatet i Sverige är generellt bra för stora och väletablerade företag, men klimatet för entreprenörskap kan förbättras. Att det i Sverige finns få företagare och få företag som växer visar att klimatet för entreprenörskap inte är tillräckligt bra. En viktig del i ett förbättrat företagsklimat är arbetet med att förenkla för människor att starta och driva företag samt minska företagens administrativa kostnader.
Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) presenterade nyligen Innovationsplan för Sverige (2011), ett underlag till en innovationsstrategi som regeringen ska ta fram under de närmaste åren. En förhållandevis bred uppsättning av företrädare har ingått i arbetet, från näringsliv, politik, förvaltning och myndighetsvärld, intresseorganisationer och forskning. I innovationsplanen nämns inte företagsklimat som innovativ framgångsfaktor, termen förekommer över huvud taget inte. Däremot återfinns innovationsklimat för tillväxt i kärnan av argumentationen. Inte heller Globaliseringsrådet använder företagsklimat i sin analys. I rapporten Bortom krisen – Om
ett framgångsrikt Sverige i den nya globala ekonomin (2009),
som kan ses som föregångare till IVA:s rapport, talas det mer om samhällsklimat och investeringsklimat, tillsammans med det väderrelaterade klimatet som övergripande ramsättare. Förvisso finns, i bägge rapporterna, ett statsnationellt perspektiv
i en globaliserad värld, på temat: hur kan tillväxten i Sverige stimuleras och garanteras? Samtidigt som betydelsen av statsnationell samling och vitalisering betonas i olika grad i rapporterna. Underförstått och delvis uttalat finns ett särskilt intresse för storföretagens och exportindustrins konkurrenskraft och tillväxt, vilket i viss mån marginaliserar icke-ännu-bildade, nybildade och befintliga små- och medelstora företag som för tillfället eller aldrig ämnar konkurrera globalt (se Henrekson 1996; Jörnmark 2002).
En framgångsfaktor som lyfts fram i bägge rapporterna är kompetensförsörjning. Ur ett statsnationellt perspektiv framstår kommunalt företagsklimat som en underordnad fråga, krasst onämnd. Trots att kommunernas samlade företagsklimat torde vara en potentiellt aggregerande framgångsfaktor för Sverige, åtminstone sett till den betydelse det ges lokalt. I
Innovationsplan för Sverige konstateras att innovationsbegreppet
är luddigt och svårt att definiera. Ändå sägs det handla om kunskap som skapar värde. I detta finns en, i sammanhanget, lockande ödmjukhet som avspeglas i hela rapporten. Mer än att slå fast ideologiska eller andra dogmer verkar de söka efter att återupprätta en ny form av det samtals- och samarbetsklimat mellan bland annat arbetsmarknadens parter som historiskt visat sig framgångsrikt i Sverige (jämför Braunerhjelm 2010; Braunerhjelm 2011). Av detta skäl bör en parallell idéutveckling illustreras, om än översiktligt och sett som bakgrund till
företagsklimatfrågans status. Historieteckningen görs inte för att revidera befintlig historieskrivning men väl för att ge viss inblick i bakomliggande orsaker till Svenskt näringslivs högst dagsaktuella roll som företagsklimatets förkämpe.
Arbetsgivare och parti hand i hand – mellan liberalism och konservatism?
En av föregångarna till Svenskt näringsliv, Svenska
Arbetsgivarföreningen (SAF) bildades 1902, för att motverka en
frambrytande, samlad och allt mer inflytelserik arbetarrörelse. Politiskt var flertalet initiativtagare högerorienterade och
protektionistiska (De Geer 1992; De Geer 2007). Två år senare, ur samma mänskliga och ideologiska skäppa, bildades Allmänna
valmansförbundet, föregångare till det Moderata samlingspartiet.
Egentligen var tron på politisk agitation och partibildning bland initiativtagarna låg. Det ansågs hota den nationella sammanhållningen. Ideologiskt var grundfåran konservativ (Nilsson 2004), med rötter i storvulen nationalism och i Göthiska förbundets föreställningsvärld (se vidare Molin 2003). Sedan dess har partiets inställning i olika frågor och ideologiska inriktning växlat mellan konservativa och liberala falanger (Ljunggren 1992; Boréus 1994). Motsvarande ombytlighet har kännetecknat SAF. Ibland har därför arbetsgivarna och högern i svensk politik varit i polemik med varandra, ibland har de vandrat hand i hand. SAF förblev emellertid under sin 98-åriga levnad formellt partipolitiskt oberoende.
1938 års Saltsjöbadsavtal mellan LO och SAF blev
normbildande för annan avtalsbildning och för bodelningen mellan statens respektive arbetsmarknadens parters roller på arbetsmarknaden. Samtidigt minskade behovet av ideologisk eller annan partipolitisk profilering i frågan (Nycander 2002; Lundh 2002). Saltsjöbadsandan, som den kom att kallas, var fullt ut fungerande fram till slutet av 1960-talet, då nya vänstervindar tog fart (Östberg 2002). Arbetarrörelsen önskade förutom centrala löneförhandlingar, inflytande även över arbetets organisering och styresformer. På detta följde en våg arbetsrättslig lagstiftning under 1970-talet, som nödgade arbetsgivarna att rusta sig för förnyad politisk kamp. Löntagarfondsfrågan bidrog ytterligare (Kjellberg 2000). Förutom
att verka som part på arbetsmarknaden skulle SAF framöver bli en aktiv opinionsbildare för marknadsliberalism och företagande (De Geer 1992; Johansson 2000; Nilsson 2004).
Under 1980-talet följde en tid av omvärdering, vilket gav utslag i en allt kraftfullare reformiver under 1990-talet. Agendan var utpräglat nyliberal. Ambitionen var att ändra förutsättningarna för den svenska modellen. Ett uttryck för denna strategi, från SAF:s sida, var att aktivt verka för att minska intresseorganisationernas inflytande, det vill säga arbetsgivarnas och arbetstagarnas traditionellt korporativistiska samarbete på arbetsmarknaden. Men också försvaga och avsluta arbetsmarknadens parters representation i myndighetsstyrelser. Övergripande var
ambitionen en arbetsmarknadspolitik mindre präglad av politik än tidigare, vilket kan ses som ett växande konservativt stråk i nyliberalismens tidevarv. Spänningsfältet mellan konservativa och liberala falanger inom högern var känt sedan tidigare, men i mitten av 1990-talet började något speciellt hända. Arbetsgivarnas agenda formulerades på följande vis.
Målet var att återta det problemformuleringsprivilegium som under flera decennier uppfattas vara förbehållet fackföreningsrörelsen och visavi den socialdemokratiska regeringspolitiken lojala tjänstemän inom
Arbetsmarknadsverket, Arbetarskyddsstyrelsen och andra centrala ämbetsverk. Ytterst handlade det om att skapa förutsättningar för ett systemskifte på det arbetsmarknadspolitiska och näringspolitiska området
(Johansson 2000: 201).
Tillsammans med Industriföreningen (IF) bildade SAF 2001 föreningen Svenskt näringsliv, efter två tidigare misslyckade försök till samgående. Många företag var sedan länge medlemmar i bägge organisationerna, vilket var dyrbart och framstod som föga ändamålsenligt. Vid millennieskiftet eftersöktes dessutom större tyngd och enhetlighet i budskapen,
såväl som bättre valuta för pengar och nedlagd tid. Inte minst eftersträvades ett tydligare och kraftfullare agerande på den europeiska arenan (De Geer 2007).
De första åren ägnades mycket tid och resurser åt att bygga upp den nya organisationen, både internt och externt. En viktig punkt på dagordningen var föreningens strategiska inriktning, mellan arbetsmarknadspolitik och allmänpolitisk opinionsbildning, men också mellan liberalism och konservativism samt mellan ideologi och pragmatism (Fölster & Sekund 2007; De Geer 2007). Illustrativt är förordnandet år 2003 av Ebba Lindsö som VD. Utnämningen blev kortvarig. Lindsös hållning till företags- och näringslivsfrågor ställdes mot – dem som hon kallade – de ideologiska krigarnas. Ett tilltal mer inriktat mot ett öppet samtalsklimat mellan berörda aktörer om företagandets villkor och behov ställdes mot ett hårdnackat lobbyvärv i nyliberalismens tjänst. ”Det handlade inte primärt om att vara i företagens tjänst” (Lindsö 2010: 96). Hon ville renodla och manifestera partipolitiskt oberoende, exempelvis genom att ingå i tillväxtpolitiska samtal med den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Vägvalet för Svenskt näringsliv mellan att
vara en organisation med fokus på arbetsgivarfrågor eller lobbyverksamhet består ännu i dag – även om Lindsös korta tid som VD anger inslagen väg.
Ytterligare en viktig, mer internorganisatorisk, punkt har beskrivits som huvudmännens maktövertagande under 1990- talet. SAF hade haft en decentraliserad förbundsstruktur, med regionala direktörer och styrelser som kunde agera förhållandevis autonomt i förhållande till de nationella motsvarigheterna.
Huvudmännen, med Göran Tunhammar och Sören Gyll som framträdande aktörer, präglade SAF:s sista år och orkestrerade omvandlingen till Svenskt näringsliv. Huvudmännen avgjorde vilka som skulle inkluderas i processen och vilka som skulle exkluderas, såväl idéer som personer. En informell besluts- och maktordning växte fram, delvis parallellt med föreningens
stadgar. Tjänstemän eller andra i de regionala förbunden runt omkring i landet skulle inte längre kunna obstruera nödvändiga (nationella) åtgärder – allt rimligen sett utifrån behovet av en mer enhetligt och kraftfullt agerande organisation (De Geer 2007). Ett antal vägval för Svenskt näringsliv har därefter formulerats inom den egna intressesfären. I huvudfåran för frågor kopplade till arbetsmarknad och näringsstruktur förefaller två ideologiska utgångspunkter stå mot varandra: ”En frihetlig modell befolkad av kreativa entreprenörer i en hälsosam konkurrens sätts mot en mer administrativ, korporativ, fördelande, förödande funktion” (De Geer 2007: 190; se också Lundgren 2001). Något förenklat kan det beskrivas som att en fortsatt huvudsakligen nyliberal strategi, står mot en något mer konservativ inriktning och återgång till en samförståndsanda mellan parterna på arbetsmarknaden – vägvalet har rimligen betydelse för hur företagsklimatet framöver förstås, formuleras och rangordnas i landets kommuner.
Svenskt näringsliv har idag 50-talet medlemsorganisationer. Dessa utgörs av arbetsgivarförbund och branschorganisationer, som i sin tur organiserar mellan 55 000-60 000 medlemsföretag och omfattar ungefär 1,5 miljoner anställda. Enskilda företag innehar alltså ett indirekt medlemskap i Svenskt näringsliv. I många frågor framstår föreningen i dagsaktuell debatt som ett liberalt ”högerspöke”. I politisk polemik med de flesta, alliansregering såväl som opposition. Senast under Almedalsveckan 2011 gjordes utspel om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete (Fölster, Kreicbergs & Sahlén 2011). I första rummet kan det verka som att Svenskt näringsliv förlorar på detta. I andra rummet spelar de en roll i svensk politik som varje bransch- eller intresseorganisation avundas. De tänjer gränser och sätter agendan genom att dra frågorna till sin spets. Till vänster om ”högerspöket” skapas då ett politiskt handlingsutrymme för sittande regering och för den delen oppositionens ”skuggpolitik”.” Annars kontroversiella förslag och beslut ter sig i ljuset av högerspökets långt mer drivna
idéer högst moderata. Fackföreningsrörelsen har tidigare haft denna roll, även en del partier har haft eller eftersträvar numera detta i riksdagen. I många frågor har Svenskt näringsliv idag denna funktion, i linje med strategin som formulerades i slutet av 1990-talet (se citat ovan). Frågan är bara om det är till gagn för företagsklimatet i kommunerna och i förlängningen, om företagsklimatfrågan är problemformuleringsmarkör för en fortsatt förändring av den svenska modellen?