För något decennium sedan var företagsklimatet en ickefråga. Historiskt intresserade må notera att det i en debatt i riksdagens andra kammare 1969 sades: ”Jag har i flera sammanhang använt det vid detta laget slitna begreppet företagsklimat” (Riksdagens protokoll 1969: 129). Vem som yttrade frasen och i vilket sammanhang är mindre intressant än den attityd som förmedlades. Då var agendan nationell. Inom några år skulle den fortsatt nationellt orienterade retoriken ljuda akutmottagning och överbryggningspolitik till hjälp åt skrumpnande teko- och varvsindustrier. Beteckningen var då arbetsmarknadspolitik eller regionalpolitik, medan företagsklimat befanns i träda. Idag är situationen annorlunda. Nationellt – även internationellt – pratas om innovationer, innovationssystem eller innovationsklimat och andra besläktade begrepp såsom entreprenörskap. Samtidigt har företagsklimat klättrat upp till en av den kommunalpolitiska agendans toppositioner; från att under en period betraktats som en företagsintern fråga, kopplad till attityder och kultur, organisation och ledning. Syftet med
begreppet som företagsintern fråga var att urskilja framgångsrika från mindre framgångsrika företag, framför allt kanske i den större storleksklassen (Deal & Kennedy 1982; Peters & Waterman 1982; Moss Kanter 1989; Tollgerdt-Andersson 1989). I våra dagar används företagsklimat som medel för att skilja framgångsrika från mindre framgångsrika kommuner, med särskilt fokus på hur offentliga aktörer agerar gentemot näringsidkande aktörer.
Företagsklimatbegreppet har på detta sätt används i den politiska debatten under åtminstone nära 50 år. Betydelsen har varierat, ändå ska den inte överdrivas. Graden av
angelägenhet är trots allt i flera avseenden mer symbolisk än praktisk. Nyansskillnaden må framstå som hårkluven, men är avgörande för förståelsen av utmaningen och kanske ännu mer för lösningen. Symbolisk betydelse innebär inte att det är ett sidospår jämte kommunala kärnfrågor eller kan avfärdas som ett emblem eller en paroll, även om den faran lurar runt hörnet. Tvärtom har symboler stor inverkan på våra liv, hur saker och ting formas och utvecklas. Framför allt kan symboler i form av metaforer, myter eller narrativ inneha mäktiga igenkännande och attraherande krafter, men också det motsatta. De kan skapa både inre och yttre förändringstryck. Samtidigt som de kan verka passiviserande och bidra till närmast känslomässigt avståndstagande (Pettersson 2011a). Frågan om företagsklimat är idag lika självklar som den riskerar att framstå som trivial – i gränslandet mellan att verka som energislukare eller energiskapare.
Kommuner har rimligen sedan de genom förordning bildades år 1863, om inte annat av rent egoistiska skäl, strävat efter bättre villkor hemmavid för näringslivets aktörer. Ändå dröjde det till slutet av 1970-talet innan kommunal näringspolitik framträdde som ett mer fristående politikområde, i likhet med många andra av dagens kommunala politikområden. Likväl har tongivande intresse- och lobbyorganisationer såväl som andra
opinionsbildande aktörer ett icke försumbart inflytande över den kommunalpolitiska agendan, inte minst kopplat till företagsklimat, med sina medlemmars, intressenters eller prenumeranters agendor i blickfånget. Vår tids diskussion om företagsklimat har i denna bemärkelse inte sitt huvudsakliga ursprung i det kommunala kollektivet, utan i andra krafter. Enstaka kommuner kan rent av uppfatta sig gisslantagna av externt formulerade intressen. Ingen kan hävda att den kommunala självstyrelsen är hotad. Men enskilda kommuner kan i ljuset av extern granskning manas och raskas till beslut och åtgärder som rimligen mest handlar om att nå ett bättre anseende i granskarens eller omvärldens ögon.
Svenskt näringsliv framstår idag som företagsklimatets förkämpe, varför deras årligen återkommande undersökning förtjänar särskild uppmärksamhet. Utöver Svenskt näringsliv, mäter och rankar en rad och i ökande antal aktörer
företagsklimatet och andra besläktade begrepp i alla eller delar av Sveriges kommuner, regioner och län. Sällan är mätinstrumentet detsamma. Kunskapsmängden ökar kontinuerligt, utan bevis på att kunskapsfokus tilltar eller att bättre praktisk kompetens utvecklas och sprids. Förvirringen tilltar, snarare än avtar. Fokus hamnar mer på undersökningarna och deras resultat, mindre på omständigheter som bidrar till förbättrat företagsklimat. Risken är att enskilda kommuner fängslas i frågans eller snarare i frågeställarens tyranni. Högt rankade kommuner har idag få incitament att reflektera kring mätningarnas träffsäkerhet eller praktiska relevans, samtidigt som lågt rankade kommuner ”inte bör” ifrågasätta mätningarnas begrepp eller metodologier för att inte bekräfta sin ”rättmätigt” låga ranking. Ett läge där varken högt eller lågt rankade kommuner har något att vinna på att diskutera mätningarnas utformning eller resultat är olycklig och tjänar inte frågans
strategiska betydelse, som sett utifrån borde handla om vägarna till ett bättre företagsklimat i Sveriges kommuner totalt sett i en globalt konkurrensutsatt tillvaro.
Syftet med kapitlet är att problematisera
företagsklimatbegreppet, såsom det definieras och används i olika mätningar samt reflektera över vilken praktisk användbarhet resultaten har. Avsikten är ingalunda att ifrågasätta om livsmiljön har betydelse för företagens tillblivelse, tillväxt och långsiktigt hållbara utveckling (jämför Braunerhjelm 2009). Det torde vara självskrivet. Därför ska diskussioner om företagsklimat tas på största allvar och bejakas. Ovissheten, som kommer att illustreras i detta kapitel, gäller i vilken mån kunskapen om frågans teori och praktik över tiden blir bättre och mer pragmatiskt användbar eller om den praxis som växer fram faktiskt riskerar att stegvis försämras. Mångfalden mätningar borde egentligen – i ett samhälle berikat av information och kunskap, kompetens och valmöjligheter – borga för kommunal egenmakt, i takt med ett stigande antal årligen återkommande mätresultat att strategiskt luta sig mot. Professionaliteten i de olika undersökningarna ifrågasätts inte. Tvärtom tas de överlag som undersökta faktum. Däremot belyses grundbulten för flera av undersökningarna eller snarast det begreppsliga innehåll som ges åt fenomenet företagsklimat. Kunskapsmålet i kapitlet är att bidra till kommunal egenmakt i företagsklimatfrågan, dock inte i termer av enkla lösningar, framgångsrecept eller för den delen en högre ranking i nästa års mätning, utan hur man som kommun strategiskt och för egen nytta kan förhålla sig till den kunskap om företagsklimat som presenteras i olika undersökningar (se vidare kapitel Banal konsensus).
I sammanhanget står företagsklimatet på Gotland i centrum, av skäl som presenterades i antologins första del. Företagsklimatet har adresserats under en tid av kommunens politiker och tjänstemän, med en icke försumbar strategisk strävan. Utfallet av olika åtgärder har ännu inte varit det bästa. Gotland tillhör en kategori av kommuner oftast förekommande i rankinglistornas nedre regioner. Samtidigt indikerar andra mätningar att
näringslivet på ön är ganska välmående. Det gotländska exemplet fungerar som illustration på företagsklimatfrågans komplexitet, inte det omvända.