Från avideologisering till nyideologisering
Tänkandet om den tredje industriella revolutionen och dess offentliga vapenbroder New Public Management kan härledas ur en sekellång diskussion om rationalitet och modernitet. Tänkbara idéhistoriska nedslag är oändliga och förtjänar en fördjupning i annat sammanhang. Här antyds en historieskrivning. Tidigt hävdade Ludwig Feuerbach att en avmytologisering av
religionen skulle leda till att en rationellt och politiskt handlande människa skulle träda fram (Feuerbach 1957). Vid förrförra sekelskiftet signade Friedrich Nietzsche och Karl Marx det följande århundradet åt rationalism – Gud var död och religionen ett förgånget opium åt folket. Politiska ideologier skulle ta
över religionens funktion i samhället som orienteringssystem (Nordin 1995). Snart växte sig tron på vetenskapen som den yttersta formen för rationalitet och samhällsstyre stark, varmed även ideologierna ifrågasattes. År 1960 utropades de politiska ideologiernas död. I det postmoderna och avideologiserade samhället skulle vetenskap vägleda mänskligheten (Bell 1960). Det hävdades till och med att vi nått historiens slut, att det rationella och moderna samhället reducerats till en utvecklingslinje – en liberal demokrati. Några nya eller alternativa samhällsförbättrande idéer skulle inte längre behövas, bortom den politiska och ekonomiska liberalismens globala triumf (Fukuyama 1992). Paradoxalt är att den liberala demokratin kännetecknas av inneboende debatt om demokratins utformning och förutsättningar såväl som av stridbara idéer såsom frihet, jämlikhet och kanske hållbar utveckling. Tvisterna i sig ger livskraft åt idéerna, vilket i sin tur vitaliserar demokratin – inget ifrågasättande, ingen demokrati (Gallie 1956; Pettersson 2007). Härpå följde en rad försök att verifiera denna historieskrivning genom att finna nycklar och drivkrafter till fortsatt förträfflighet.
Moderniseringsprocessen medförde ett skifte i kunskapsfokus, från komplex förenkling till förenklad komplexitet. Uppenbara framgångsfaktorer – vetenskapligt, men också policymässigt – är analyser eller teser baserade på ett brett empiriskt material samt en sammanfattning (snarlikt schematiserande överdrift) av komplexa fenomen och förlopp i en helhetssyn. Flyhänt språkbruk är en annan framgångsfaktor för en politisk guru in spe (Wheen 2005).
En av vår tids framträdande politiska gurus är Robert Putnam. Han har med hjälp av begreppet socialt kapital – enkelt definierat som förtroende och tillit, institutioner och nätverk – förklarat varför och hur demokratin fungerar så dåligt i Syditalien och så bra i Norditalien. Grundtesen är att ett väl fungerande föreningsliv med många och upprepade sociala kontakter mellan människor bygger upp ett socialt kapital mellan deltagarna, vilket är nyckeln till ett väl fungerande politiskt system och bildar ett fundamentalt kitt i samhället. I förlängningen bidrar det till lokal utveckling och välmående näringsliv (Putnam, Leonardi & Nanetti 1992; se kapitel Produkt Gotland). Betraktat som fängslande i sin enkelhet – med hög intuitiv igenkänningsfaktor – är resonemanget
briljant. Även argumentationen om hur socialt kapital uppstår och fungerar är övertygande. Däremot finns mycket i övrigt att önska om hur och varför förekomsten av socialt kapital inspirerar till bildande och utveckling av företag; särskilt småföretagande. Bevisföringen klarnar inte i senare verk (jämför Putnam 2000). Ungefär samtidigt identifieras en annorlunda och
nätverksbaserad samhällsordning som efterträdare till det
industribaserade samhället. Devisen lyder: från formella hierarkier till informella och praktiskt verkande noder sammanlänkade i nätverk (Castells 1996). Metaforen av samhället som en hierarkisk konstruktion; en pyramid – bestående av stater, storföretag och masspartier (se Pettersson 2011c) – ersätts av en nätverkskonstruktion. Det talas om nya produktionssätt, ny informationell ekonomi och en verkligt virtuell kultur.
Nätverkets både materiella och virtuella betydelse som samhällsformerande metafor främjar individualisering av lokalt arbetsliv såväl som global arbetsdelning. Effekten är att ekonomiskt kapital samordnas globalt, medan arbetet individualiseras lokalt. Maktens grundförutsättningar blir alltmer diffus, både i fråga om nivåer och om dimensioner (jämför Lukes 1974; Foucault 1982; se kapitel Produkt Gotland). Från den liberala demokratins fundamentala arena för debatt om förutsättningar, målformuleringar och förverkligandestrategier har den grundläggande dynamiken av mångfaldens stridbarhet ersatts av enkelhetens smidighet, ideologiutsläckning
och brist på debatt. Alternativa tänkesätt anonymiseras. Nätverkssamhällets profetia präglas i linje med detta av ansiktslösa (och lokalt ansvarslösa) globala nätverk av kapital, informationshantering och teknologiutveckling. Härvidlag skönjas också en produktionsordning där kroppsarbetets och maskinens värdeskapande ersätts av produktion, spridning och verifiering av information och kunskap – en ny ideologi i vardande.
Kulturell kreativitet, från hand till huvud
Begreppet verklig virtualitet illustrerar hur tänkta eller konstnärligt skapade världar nästan blir verkligare än verkligheten själv. Datorprogram, filmer och tv-serier präglar våra vanor, samtalsämnen och värderingar, men också samhälleliga vägval. Tron på den nya ordningen – nätverkssamhället – gör den till alla förklaringars urmoder. Nätverket bär upp det nya genom att innesluta ordningens alla uttryck. Nya kompetenser efterfrågas, gamla klassmönster ersätts av nya (Castells 1996). I en distinktion mellan information som död materia och kunskap som reflekterad information ter sig vägvalet oftast enkelt och följdriktigt (Tengström 1998). Därför ges kreativitetsbegreppet – i betydelsen av både kunskap, förmåga och vilja att tänka annorlunda och nytt – stor betydelse som den utpekade utvecklingens förutsättning, drivkraft och resultat.
Robert Putnam gör skillnad mellan två sorters socialt kapital, ett baserat på likhet och ett på olikhet – sammanbindande kapital respektive överbryggande kapital. Sammanbindande kapital uppstår när människor som liknar varandra umgås: samma ålder, etnisk tillhörighet, klass, religion och så vidare. Särskilt i multietniska samhällen behövs därför också ett överbryggande kapital, för att inte riskera att utvecklingsdynamiken på sikt ska krackelera. Överbryggande kapital uppstår när människor olika varandra umgås, såsom supportrar till ett ishockeylag, fans till en rockartist eller deltagare vid en icke partipolitisk manifestation. Putnam menar att dessa bägge former av socialt kapital är ömsesidigt förstärkande, men också försvagande. I det multietniska USA håller det sociala kapitalet på att falla samman. Vi har färre vardagliga mänskliga kontakter, till förmån för ett liv med interaktiva kontakter eller i enskildhet. I förlängningen riskerar det sociala kapitalet att rämna som fundament för lokal utveckling och företagande. Även om det sociala kapitalets näringslivsfrämjande betydelse förblir sparsmakat utvecklat identifierar Putnam samhällsförändrande tendenser (Putnam 2000; jämför Pettersson 1997). Delvis verifierande och delvis polemiserande menar Richard Florida (2002) att en växande andel av befolkningen i multietniska samhällen sysslar med kreativa yrken. En kreativ klass får allt större betydelse för samhällsordningen, på liknande sätt som jordbrukare och
industriarbetare tidigare präglat sin samtid (Florida 2005b; jämför Pasquinelli 2006).
Faktum är att jordbruksbygder, industristäder och kommuner med företagsbyar i IT-branschen upplever sig tävla om
uppmärksamhet. Utgångspunkten verkar vara: att den som inte syns inte finns. Därmed uppstår en tänkt konkurrenssituation, utan rimliga gränser i en globaliserande och överkommunikativ tillvaro. Vi menar att känslan av global konkurrensutsättning i de flesta fall är överdriven, få pizzerior, elektriker och kioskägare agerar annat än lokalt (se Pettersson 2007, se också kapitel
Hållbara företag). Global konkurrensutsättning – oavsett den
gäller alla marknader eller inte – behöver således inte med nödvändighet kräva absoluta fördelar av framgångsrika aktörer. Tänkandet har översatts till företag, där konkurrensmässiga fördelar kan komma från otaliga strategiska faktorer, externa såväl som interna (Peters & Waterman 1982). Frågan är bara sedan hur och under vilka förutsättningar specifika företagsidéer såsom företagskultur och entreprenörskap kan ersätta
byråkratiska hierarkier (Moss Kanter 1989).
Hållbar samhällsordning i gryende?
Varhelst man framöver finner ett policydokument, reklambroschyr eller för den delen en forskningsansökan, rörande lokal eller regional utveckling kommer orden kultur, kreativ och näring, gärna i förening med innovation eller entreprenörskap att återfinnas mer eller mindre uppenbart påklistrade och med varierande meningsskapande betydelser och funktioner. Få kommer att lyckas fullt ut i profileringen. Mycket tyder ändå på att den näringsstrukturella betydelsen av de företeelser begreppen försöker täcka in ökar. Reellt tycks även andelen anställda i så kallade kreativa verksamheter öka, såväl som ”kreativitetens” andel av bruttonationalprodukten (Eskilsson & Fazlhashemi 2001; Kamfjord 2002).
I dessa tider är det därför viktigt att fundera över huruvida det annorlunda, trendbrytande och nyskapande bejakas i tillräcklig omfattning och på rätt sätt. Kreativa krafter och processer fylkas i storstäder, sägs det (Florida 2002; Tinagli et. al. 2007), bland bohemiska, toleranta och framför allt välutbildade människor, och gärna i möten mellan olika kulturer och etniska tillhörigheter. Platsen i sig är utan större betydelse. Det är i mötet mellan människor med olika erfarenheter, kompetenser och egenskaper som kreativa processer skapas – kreativitet är i den meningen ett karaktärsdrag hos en del människor, inte något som kommenderas fram på bred basis för samhällsnytta
(se Pettersson 2011a; Larsson, Molin & Pettersson 2010). En kortare begreppslig precisering krävs, innan resonemanget om kulturella och kreativa näringar fördjupas.
Kreativitet förväxlas ibland med produktivitet. Kreatören förnimmer sätt att lyfta fram, rubba och bryta invanda tanke- och handlingsmönster. Kreatören tänker annorlunda än flertalet, men kan vara osedvanligt improduktiv och aldrig framställa något praktiskt användbart. Kreatören behöver vara vare sig intelligent eller intellektuell, utbildad eller yrkesskicklig. Av sin samtid betraktade som odugliga eller rent av kriminella, har många kreatörer dött i obskyritet, som sjuka eller som fattiga. I vår tid när många söker genvägar till framgång genom att imitera eller frisera andras framgång till sin, är det inte enkelt att vara annorlunda. Mod, förmåga och incitament att utmana normer i samhället borde kanske därför bejakas mer än idag, för att vitalisera hävdvunna och finna nya framgångar – allra helst i samhällen med ambitioner att präglas av kulturella och kreativa näringar. Till kreatörens främsta uppgifter, inte sällan en kulturarbetare, tillhör kanske inte att producera välstånd för sig själv och andra, utan snarare att se det andra inte ser, våga stå för det och rent av gissla övriga. I samma anda ska inte uppfinnare eller innovatörer förväxlas med entreprenörer. Medan innovatörer och uppfinnare inom sitt fält är kreatörer, vidareutvecklar, paketerar och kommersialiserar entreprenörer andras snilleblixtar till produkter, i form av såväl användbara varor och tjänster som samhällstillvända föreställningar och idéer. Sådant som sedan kan förvaltas av producenter, till nytta för konsumenter. I värsta fall är entreprenören profitör på andras kreationer, i bästa fall förmedlare och brobyggare av kunskap och kompetens. Kreatör, entreprenör och producent är karaktärer, egenskaper eller roller i en kedja som mer sällan bärs upp av en enda individ. Minst lika viktigt som att vässa enskilda egenskaper i kedjan är att smörja hela kedjan (se vidare Törnqvist 2009).
I sammanhanget måste åminnelsen av tjänstenäringarnas remarkabla framväxt under de senaste dryga två decennierna påkalla en viss ödmjukhet för hur så kallade ”tärande
verksamheter” och binäringar faktisk kan nå samhällsbärande funktioner. I en tid då produkter var något materiellt kunde immateriella tjänster vinna mark. Kanske är nästa steg i evolutionen att se bortom både vara och tjänst; att se funktion som något att utveckla och sälja, också bland etablerade producenter (Pine & Gilmore 1999). Jämför till exempel de molntjänster som i dag marknadsförs och säljs på bred front. Sällan talas det om den bakomliggande hårdvaran bara om den funktionalitet som säljs.
Bilproducenter och företag i vitvarubranschen sägs fundera i dessa banor – åtminstone på ett experimentstadium – att tänka bortom produkt, för att istället finna former att sälja funktioner. Utmaningen är fundamental, inte bara för berörda industrier utan också för associerade verksamheter i transportsektorn och vitvaruindustrin. Nyorienteringen är influerad av faktor 10-tänkandet, vilket syftar till att minska inflödet av material i produktionssystemet, snarare än att finna lösningar på avfallshantering och återvinning. Musikindustrin är kanske den industrigren som kommit längst i detta nytänkande, främst drivet av teknikutveckling, kreativ programmering och ”laglöshet” i konsumentledet – industrin försöker värna sin copyright och fortsätta att tjäna pengar (Pettersson 2005; Pettersson & Bro 2011b).
En viktig drivkraft bakom omvandlingen av det västerländska samhället är att många produkter med förhållandevis lågt förädlingsvärde framställs billigare och i många fall med bättre kvalitet på annat håll i världen. Utvecklingen kan te sig irreversibel och hotbilden gör en nyorientering angelägen. Ska västvärlden behålla sitt relativa utvecklingsläge måste en vitalisering till, där upplevelser och kreativitet är grundläggande drivkrafter (jämför DCMS 2001). Läskedrycker, hamburgare eller
skor måste laddas med mer än varans grundläggande funktion. Det som ger varans grundläggande funktionella utbytesvärde ett mervärde är att det följer med en image, berättelse eller livsstilsmarkering. Charterresan behöver på motsvarande vis gå från massturism till exklusivturism. Det behövs ett mervärde, exempelvis i form av kundanpassad exklusivitet. Utmaningen är densamma för nyetablerade och etablerande turistorter. Kultur blir på detta sätt kreativitetens och upplevelsens källa. Nu stundar kulturarbetarnas tidsålder, sägs det; frågan är om artister och konstnärer i gemen uppskattar att uppfattas som samhällsbärande näringsverksamheter (jämför Karlsson & Lekvall 2002; se kapitel Hållbara företag och Banal konsensus)?
Samtidigt ger detta annorlunda utmaningar för offentlig verksamhet. I takt med att näringsföreträdare ser affärsmöjligheter i sådant som tidigare varit gratis ställs
samhällsplanerare, kultur- och naturvårdare och andra offentliga aktörer inför nya situationer och sammanhang att applicera en till vissa delar föråldrad lagstiftning och förstelnad praxis på (se kapitel Bruket av bruket). Inom det offentliga väcks också andra frågor, exempelvis mellan att utveckla nya aktiviteter och att bevara olika värden för allmänheten och för framtida generationer. Möjligheten att exploatera det gamla järn-, kalk- eller träbruket ställs mot att bevara det som museum. Många statliga åtaganden, också kommunala, har inneburit att ett bevarande av exempelvis kulturmiljöer kring slott och herrgårdar idag, paketerade på rätt sätt, kan inbringa inkomster genom olika kringverksamheter (kiosk, restaurang, guidning, rollspel, etcetera). Även skyddsvärdet av områden som av varierande skäl – förekomsten av flora, fauna och särskild biotop – kan inkluderas i samma exploateringspotential. Frågan är om detta framöver ska vara ett hägn för ”bevarande” aktörer eller om ”utvecklande” aktörer ska erbjudas inträde? Vilket handlingsutrymme ska de i så fall erbjudas? Något som idag kännetecknar många kommuners näringspolitiska utmaningar
är förmågan att kommunicera med privata aktörer. Utmaningen grundas i språkbruk, men också i uppdrag, perspektiv och värderingar (se kapitel Krattad manege vid blå lagunen?). Det finns även ett kunskapsglapp mellan näringsliv och offentlig verksamhet rörande den andres förutsättningar, villkor och uppgifter. Offentliga aktörers (politiker såväl som tjänstemän) bristande kunskaper om företagandets villkor är känt, minst lika flagrant är näringslivets kunskapsbehov om kommuner och länsstyrelser som inte bara varande serviceorgan utan även innehavande myndighetsansvar (jämför Pratt 2005; Galloway & Dunlop 2007; se kapitel Raka spåret och Företagsklimat som
utvecklingskraft – ideologisk pragmatism?)
Avslutningsvis kan konstateras att kulturella aktiviteter trots allt inte är några självskrivna framgångsvägar för alla. Värdet på varor och tjänster sätts i slutändan på en marknad där producenter och konsumenter gör affärer. Åser vi främst en retorisk förädling? Är det hög tid för kreatörer och kulturarbetare att (be-)visa sitt värde och att de gör nytta i samhället, också mätt i kronor och ören? Varför ska annars konstnärskap och artisteri benämnas näring? Pågår det en omvandling av västerländsk syn på arbetslinje, företagsbildning och näringslivsutveckling? Är den liberala demokratin på väg att utradera sig självt i näringslivsfrågan, genom bildandet av olika ”serviceorgan” eller ”one-stop-shops” till näringslivets nytta (se kapitel Raka spåret)? Riskerar anonymiseringen av näringspolitiken att leda till att en banal konsensus utbreder sig, där arenorna för opposition reduceras till högljudda debattsidor i dagspress och debattforum på internet? Frågorna hopar sig och svar lär vi få med tiden.