Myten om den fristående bonderepubliken som ideal, med Gutnaltinget som främsta besluts- och förvaltningsarena, har trots en tusenårig historia i träda aldrig riktigt släppt greppet om öborna. I själ och hjärta finns det fortfarande öbor som önskar en framtid när svensktiden kan beskrivas på samma sätt som dansktiden, ett eko från det förgångna. Historiskt har Gotland ändå alltid varit en lydig provins, som sällan gett utlopp för resningstendenser. Ändå finns en grundmurad stolthet som gränsar till upproriskhet, djupt förankrad i ett gotländskt kulturarv vilande på föreställningen om de autonoma farmannaböndernas republik (se exempelvis Gannholm 1994).1 Naturligtvis handlar detta om nostalgiska drömmar, men också om en realpolitisk
1 Farmannabonden är den gotländska motsvarigheten till den svenska odalbonden. Om odalbondens betydelse för det svenska se till exempel Molin 2003.
agenda. För tjugo år sedan fanns Gotlandspartiet som försökte prägla den kommunalpolitiska agendan med denna föreställning. I dessa dagar har regionaliseringsfrågan manifesterat ett
motsvarande tänkesätt med en motsvarande symbolik. Samtidigt har sedan efterkrigstidens första decennier det så kallade kommunala sambandet varit en viktig författningsfråga, men också återkommande manifesterat spänningsförhållandet mellan lokal och nationell utveckling. Lika väsentligt för alla kommuner. Uttrycket myntades av statsminister Tage Erlander och innebar gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval. Syftet var att öka deltagandet i kommunalvalen, vilket skulle stärka den lokala demokratin. I sin tur skulle det kommunala sambandet vederkvicka demokratin i stort. Effekten blev den motsatta. Valdeltagandet ökade visserligen, men de kommunala frågorna marginaliserades, blandades samman med, och delvis försvann upp i de nationella. Sedan dess har frågan om lokal utveckling, demokrati och frihetsgrader samt kopplingar och relationer till centralmakten ständigt aktualiserats i den kommunala debatten. I detta avsnitt ger vi en kortare policyhistorisk beskrivning av Gotlands resa från landsting till region.
År 1952 slås Gotlands 92 landskommuner samman och förvandlades till Visby stad, Slite köping och tolv stor- eller primärkommuner. De tidigare landskommunerna från 1863 hade i mångt och mycket följt sockengränserna (en gammal kyrklig församlingsindelning som fortfarande är mycket levande på Gotland) och var samlade under ett landsting (sekundärkommun). Snart stod det klart att samhällsomvandlingen krävde mer omfattande åtgärder. År 1961 initierades en ny utredning för att finna en bättre anpassad kommunorganisation. Redan under 1860-talet fördes häradet fram som alternativ grund för överordnad kommunindelning, en geografiskt och befolkningsmässigt mer omfattande
hundraårsjubileum år 1962 framfördes att det under året förts intensiva debatter om arbetsformerna för den kommunala demokratin, om förändringar i kommunindelningen, samt om arbetsfördelningen kommunerna emellan. Dessutom hade relationen mellan stat och kommun varit uppe för debatt (Boman 1990: 140).
Länsindelningen och kommunindelningen var de tyngsta frågorna. Ibland sågs de sammankopplad, ibland inte. De var uppenbart decenniets ödesfrågor för gotlänningarna. Länsindelningsutredningen ansåg i sitt slutbetänkande att Gotland skulle upphöra som självständigt län för att uppgå i Stockholms län (SOU 1967:23). Motståndet på Gotland var starkt och beskrivs som enigt. Senare under 1960-talet bedömdes en kommun i Sverige behöva ett befolkningsunderlag på mellan 8 000 och 10 000 invånare. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslog då tre kommunblock. Andra förslag fanns, alltifrån en till fem kommunblock. En annan mera löst formulerad idé var en länskommun över storkommunerna. I grunden låg både förvaltningsekonomiska och förvaltningsorganisatoriska samt naturligtvis demokratiska överväganden. År 1964 beslutade regeringen att den verkliga storkommunen Gotland skulle bildas, förberedelserna tog många år och den nya ordningen landsattes 1971. En del i detta var att stegvis flytta ned verksamheter under landstingsnivån, för att bland annat undvika behovet av kommunalförbund som bedömdes öka om omvandlingen var för omfattande och snabb. Gotland skulle bli en kommun och centraliseras till Visby, även om sex kommunala lokalkontor placerade runt om på ön för att utgöra länk till och från centralförvaltningens rådgivning, service och myndighetsutövning till allmänheten. Samtidigt övertogs de landstingskommunala uppgifterna – efter särskild lagstiftning – av Gotlands kommun; trots att trenden i riket i övrigt snarare var den motsatta.
Då hade f ö genom ett nytt riksdagsbeslut villkoren skärpts och den från början frivilliga reformen blivit obligatorisk. Då en kommun och ett landsting ansågs oförenliga (och, mera märkligt, Gotland anses ha ställts inför val av att behålla landsting eller länsstyrelse), upphörde samtidigt landstinget (Boman 1990: 141).
Därefter vidtog arbetet med att utveckla fullmäktige, förvaltning och andra delar av storkommunens verksamheter. Genom sekundärkommunens eller landstingets införlivande med andra primärkommunala uppgifter ändrades det kommunala sambandet på Gotland på ganska avgörande sätt, främst genom att den politiska karriärstegens tre steg blev två. Kompetensmässigt blev stegen färre, men större. Dessutom ersattes tvåkammarriksdagen 1971 av en enkammarriksdag, vilket reducerade de kommunala mandaten på riksnivån. Färre kommunala politiker gavs därför möjlighet att pröva på och kompetensutveckla sig på andra politiska nivåer, vilket i sig skärpte urvalsprocessen. Vid detta tillfälle ökade måhända den kommunalpolitiska autonomin.
Förhoppningarna på den nya storkommunen var åtskilliga och ansenliga. Stordriftsfördelar skulle förenas med ett tydligare direktstyre. En mer kunnig och kompetent förvaltning skulle göra planeringen mer rationell. ”Hela landskapets resurser beräknades kunna satsas på nya och nödvändiga företag, och tidigare eftersatta behov borde därmed kunna tillgodoses” (Boman 1990: 161). Storkommunen skulle bättre och effektivare kunna förhandla med både näringsliv och stat, oavsett det gäller kommunikationer med fastlandet eller skatteutjämningsbidrag. Långsiktig budgetpolitik skulle kunna förbättra framåtblick och långsiktighet, för att bringa förutseende och stabilitet. Vidare skulle kommunen som hela öns företrädare kunna bidra till en länsomfattande vi-anda och solidaritet. Tidigare tiders partikularistiska surdeg skulle kunna nedbringas. Detsamma gällde konkurrens mellan kommuner, exempelvis
vid företagsetablering eller skillnader i skattebas. Förvaltningens nya överblick skulle kunna göra att behov från olika delar av ön skulle kunna tillfredsställas i harmoni med en helhetsförståelse. Värdekonflikter skulle kunna accepteras ställda inför en
överskådlig tågordning, ”så att dröjsmål på något håll blev lättare att smälta” (Boman 1990: 162).
Även om somliga gotlänningar tveklöst fortsatt helst sett ett annat utfall i förverkligandet av den nya kommunala ordningen 1971, var den länge knappast alls i grunden
ifrågasatt. Samtidigt följde direkt på förverkligandet av den nya kommunstrukturen en allmännationell debatt om behovet av en förstärkt lokaldemokrati, särskilt kopplat till byalagsrörelsen. Indirekt innebar det ett ifrågasättande av den kommunala nyordningens effekter; efter diskussioner om kommundelsråd och kommundelsnämnder under 1980-talet bärs detta perspektiv idag upp av hembygdsrörelsen och framväxande icke-vinstdrivande utvecklingsbolag. Särskilt påtagligt är det på Gotland (se kapitel De framväxande mäklarna). Steg för steg fanns ändå risken att storkommunens initialt tänkta fördelar skulle vändas till nackdelar i den lokala debatten, i synnerhet om inte ansenliga förväntningar infriades. Attityden i den kommunala debatten på Gotland under 1970- och 1980-talen har sammanfattats som en smygande förändring i denna riktning (Boman 1990; Gotlands kommun 40 år – en krönika 2011).
Känslan av anonymitet, kontaktlöshet, avsaknaden av personligt inflytande, det starkt minskade antalet politiska förtroendemän, brist på personkännedom, oförmåga att hantera ärendenas komplexitet åberopas ofta.
Ärendets mångfald och svårighetsgrad, handläggningens byråkratisering i den stora kommunen avskräcker alltför många från att åta sig uppdrag (Boman 1990: 166).
Denna ordning bestod alltså i stort i ungefär 25 år då
samhällsomvandlingen återigen pockade med nya reformbehov; denna gång i en alltmer globaliserad värld och Sverige
som medlem i Europeiska unionen, där regionerna anses ha en alldeles särdeles avgörande betydelse. På Gotland har utvecklingen under en längre tid gått i samma riktning. Som synes har allt fler uppgifter successivt lagts på den enda lokalpolitiskt styrda enheten: kommunen, där det i
sammanhanget viktigaste, efter att de sekundärkommunala och primärkommunala uppdragen lagts på samma valda församling, sammanfattas i termen: det regionala utvecklingsansvaret.