Bakom
signaturerna
KURS: Historia för ämneslärare 61–90 hp
PROGRAM: Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolan
FÖRFATTARE: Signe Sahlström
EXAMINATOR: Radu Harald Dinu
TERMIN: HT-20
BETYG: VG
1
Abstract
Barbro Alving (1909–1987) was a famous journalist and foreign correspondent. She was also active in radio and wrote books and scripts for films. She worked at the Swedish newspaper Dagens Nyheter 1934–1959, and after that at Vecko-Journalen. Her fame is partly attributed to her coverage of the Olympic games in Berlin and the Spanish civil war 1936. She was active in the fight for women’s emancipation and pacifism. But she was also a human being behind all the work, with a weak constitution, shaky self-confidence, and a lot of self-doubt.
Most previous studies and texts about Barbro Alving focus on her journalistic deeds and career. The aim of this study is to apply a new perspective by examining her private texts. She was a non-heterosexual woman in a male dominated profession. She broke norms, which makes her life interesting in her historical and societal context. The aim of the study is to explore Barbro Alving’s self-image and close relationships over the years 1936–1959 through theories about gender and with a microhistorical approach. Due to the length of the period, there is also a question about change and continuity in her self-image.
The material used for the study are compilations of Alving’s letters and diaries, spanning over 600 pages. A selection of people and events were chosen, and parts and quotes were picked out for presentation and analysis. A microhistorical approach means to penetrate a person’s mind and feelings and relate these to the societal context. This is seen in the analysis by comparisons of Alving’s life to the norms in mid-century Sweden. The theory used to analyze the results comes from Joan Wallach Scott. Her theory is based on the concept that gender is made up of four fundamental elements, and that there is a reproductive relationship between gender and power.
The results of the study are presented both thematically and chronologically, to follow the structure of the purpose and the questions. Descriptions of Alving’s family, friends and love-interests are followed by a presentation of how she described herself. This is then analyzed through Scott’s theory and related to the societal norms, with integrated comparisons to previous studies. Alving’s self-image over time is analyzed and related to the results in previous studies on the subject. In the finishing part I reflect over the essay itself.
2
Abstract
Barbro Alving (1909–1987) var en berömd journalist och utrikeskorrespondent. Hon var även aktiv inom radio och skrev böcker och manus till filmer. Hon arbetade på Dagens
Nyheter 1934–1959 och därefter på Vecko-Journalen. Hennes berömmelse tillskrivs delvis
hennes bevakning av de olympiska spelen i Berlin och det spanska inbördeskriget 1936. Hon var aktiv i kampen för kvinnors frigörelse och för pacifism. Men hon var också en människa bakom allt arbete, med vacklande självförtroende och mycket självtvivel. De flesta tidigare studier och texter om Barbro Alving fokuserar på hennes journalistiska gärning och karriär. Syftet med denna undersökning är att tillämpa ett nytt perspektiv genom att undersöka hennes privata texter. Hon var en icke-heterosexuell kvinna i ett mansdominerat yrke. Hon bröt normer, vilket gör hennes liv intressant i hennes historiska och samhälleliga sammanhang. Syftet med uppsatsen är att utforska Barbro Alvings självbild och nära relationer under åren 1936–1959 utifrån teorier om genus och med ett mikrohistoriskt perspektiv. På grund av undersökningsperiodens längd ingår även en fråga om förändring och kontinuitet.
Materialet som har använts för studien är sammanställningar av Alvings brev och dagböcker. Ett urval av personer i Alvings närhet har gjorts och delar och citat har valts ut för presentation och analys. Ett mikrohistoriskt perspektiv innebär att tränga in i en persons tankar och känslor och relatera dessa till det samhälleliga sammanhanget. Detta ses i analysen genom jämförelser mellan Alvings liv och normer i mitten av 1900-talets Sverige. Teorin som har använts för att analysera resultaten kommer från Joan Wallach Scott. Hennes teori bygger på konceptet att kön består av fyra grundläggande element och att det finns ett reproduktivt förhållande mellan kön och makt.
Resultaten av undersökningen presenteras både tematiskt och kronologiskt för att följa strukturen av syftet och frågeställningarna. Beskrivningar av Alvings familj, vänner och kärleksintressen följs av en presentation av hur hon beskrev sig själv. Detta analyseras sedan utifrån Scotts teori och relateras till samhällsnormer, integrerat med jämförelser av resultat i tidigare forskning. Alvings självbild över tid analyseras och relateras till resultaten i tidigare studier om ämnet. I den avslutande delen reflekterar jag över arbetsprocessen och över uppsatsen i sig.
3
Innehållsförteckning
1. Inledning
4 1.1 Syfte 5 1.2 Frågeställningar 5 1.3 Material 5 1.3.1 Källkritisk diskussion 61.4 Urval och avgränsningar 7
1.5 Metod 8 1.6 Teori 8 1.7 Tidigare forskning 10
2. Bakgrund
13 2.1 Barbro Alving 13 2.2 Samhällskontext 143. Undersökning
163.1 Barbro Alvings nära relationer 16
3.2 Barbro Alvings självbild 25
3.3 Analys 29
3.3.1 Självbild och nära relationer 29
3.3.2 Förändring och kontinuitet 36
4. Avslutning
384.1 Reflektioner 39
4
1. Inledning
Barbro Alving levde mellan 1909–1987, hon var känd som journalist och korrespondent. Hon skrev dessutom böcker, filmmanus och var aktiv inom radio. År 1934 anställdes den då 25 år gamla Barbro Alving på Dagens Nyheter. Där stannade hon fram till 1959, då hon istället började arbeta på Vecko-Journalen.1 Några av de mest kända reportagen Alving
gjorde för DN var om Berlinolympiaden och spanska inbördeskriget 1936, från det härjade Hiroshima 1948 samt om Ungernrevolten 1956.2 Barbro Alving var en betydelsefull
journalist och bildare av folkopinion då hon var aktiv i kvinnokampen och kämpade för pacifism. Hon var välkänd och hennes namn och signaturer kändes igen i hushållen. Men det fanns också en människa bakom signaturerna, med vacklande självförtroende och starka tvivel på sig själv och sin förmåga.
Inspirationen till uppsatsen kom från Eva Vaihinens artikel ”Queera Barbro: Ur Barbro Alvings dagböcker och brev 1927–1935” som behandlar Alvings liv under hennes ungdom och tidiga karriär.3 Artikeln presenteras vidare under tidigare forskning, emellertid ligger
fokus i denna uppsats på de senare åren av Barbro Alvings liv. Majoriteten av tidigare undersökningar och texter om Alving behandlar hennes journalistiska gärning, exempelvis uppsatsen Bang! av David Karlsson på Litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.4 I föreliggande uppsats anläggs ett nytt perspektiv på Barbro Alving genom en
undersökning av hennes privatliv och personliga texter. Inte sällan sägs det att vinnaren skriver historien, vilket går att relatera till undersökningar om normbrytare. De som inte tillhör samhällets normer; som den icke-heterosexuella Barbro Alving, en kvinna i ett mansdominerat yrke, reduceras till att bli en av ”de andra” i historien.5 Genom att krympa
perspektivet och skriva om historia på individnivå lyfts nyanser och variationer i människors erfarenheter, dessutom synliggörs avvikelser från normer.6
1 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving. Stockholm: Atlantis, 2010. S. 91–
92
2 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. Möklinta: Gidlund, 2009. S. 8 3 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. Lambda Nordica. Vol. 10, nr. 1–2, 2004.
4 Karlsson, David. Bang! En studie av ethos i Barbro Alvings utrikesreportage. [Kandidatuppsats] Uppsala
universitet, 2011. https://www.diva-portal.org/ (Hämtad 2020-11-18)
5 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. Lund: Studentlitteratur AB, 2009. S. 9 6 Götlind, Anna och Kåks, Helena. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria. S. 25
5
1.1 Syfte
Syftet är att utifrån en läsning av Barbro Alvings dagböcker och brev undersöka hennes självbild och nära relationer under perioden 1936–1959. Undersökningen genomförs utifrån en mikrohistorisk ansats genom att jämföra Alvings privatliv och självbild med samtidens rådande normer.
1.2 Frågeställningar
− Hur beskrev Barbro Alving sina nära relationer? − Hur beskrev Barbro Alving sig själv?
− Hur kan Barbro Alvings självbild och nära relationer tolkas utifrån rådande samhällsnormer?
− Vilka tecken på förändring och kontinuitet framkommer i Barbro Alvings självbild och nära relationer under undersökningsperioden?
1.3 Material
Det material som har använts till undersökningen är böckerna Personligt: dagböcker &
brev 1927–1939 samt Personligt: dagböcker & brev 1940–1959. Sammanlagt rör det sig
om över 600 sidor material för åren 1936–1959, vilket utgörs av dagboksinlägg och brev skrivna av Barbro Alving och förvaltade av hennes dotter Ruffa Alving Olin. Alving sparade dessa texter bland många andra för att skriva sina memoarer. Hennes mål med memoarerna var att slå hål på den mytbildning som skapats runt hennes signaturer. Alving hann aldrig själv färdigställa sina memoarer, då hon 1982 drabbades av afasi till följd av en stroke. Stora mängder av det sparade materialet lämnades på Alvings begäran till de Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg efter hennes bortgång 1987. De privata dagböckerna och breven sparades emellertid av dottern Ruffa, vilka hon tillsammans med Barbro Alvings vän Birgit Petri sammanställde till samlingsverken Personligt.7
Samlingsverken har varit de mest användbara källorna för att besvara frågeställningarna då det är i dem beskrivningarna av Alving själv och hennes relationer finns.
Bang om Bang är, likt samlingsverken, ett urval av de brev och dagböcker Barbro Alving
sparade för att skriva sina memoarer. Dessutom inleds boken med ett utdrag ur Alvings
6
journalistiska memoarbok Det kom aldrig i tidningen från 1963. Urvalet till boken gjordes av Alvings dotter Ruffa Alving Olin. Den utgavs flera år efter Alvings bortgång och dottern beskrev det som ett sorgearbete för henne själv samt en möjlighet att ge en mer mångsidig bild av sin moder. Alving Olin bidrog även till boken med kapitelinledningar och kommentarer.8 Skillnaden är att denna bok är tematiskt upplagd, jämfört med det
kronologiska upplägget i samlingsverken, vilket har underlättat i sökningen efter Alvings beskrivningar av sig själv samt efter avgörande ögonblick i hennes liv.
1.3.1 Källkritisk diskussion
Privata brev är en användbar källa för att levandegöra mänskliga relationer i forna tider. Likaså är dagböcker avslöjande om personlighet och åsikter hos skribenten. Dessutom är de flesta brev och dagböcker skrivna utan att ha en bredare läsarkrets i åtanke, vilket gör dem opolerade till sin natur.9 Detta kan vara en fördel när man vill närma sig en persons
mer spontana och privata tankar och känslor.
Värt att notera är att texterna i samlingsverken Personligt är ett urval gjort av Barbro Alvings vän Birgit Petri och dottern Ruffa Alving Olin, alltså kan analysen endast göras utifrån det material de valt att släppa till allmänheten. Vissa delar har utelämnats för att de ansetts vara ointressanta för alla utom de berörda, likaså har vissa delar utelämnats då de varit för privata. Luckor i texterna beror enligt Alving Olin på att Barbro Alving själv ibland tog pauser i sitt brev- och dagboksskrivande.10
När det gäller boken Bang om Bang är fallet detsamma, den innehåller texter skrivna av Barbro Alving själv som gör att man kan närma sig henne som person, men även i den har ett urval gjorts av Ruffa Alving Olin. I förordet till boken förklarar Alving Olin att hennes mamma nästan helt slutade skriva både brev och dagböcker efter 1950-talet, samt att Barbro Alving uttryckligen hade önskat att få behålla texterna från sina sista 20 år i livet för sig själv. Urvalet av texter till boken Bang om Bang baseras på vilka texter Alving Olin ansåg ge en mångfacetterad bild av sin mamma.11 Det urval som har gjorts av de texter
undersökningen bygger på kan påverka resultaten, eftersom det då blir omöjligt att ta del av alla Barbro Alvings nedskrivna tankar. Exempelvis finns en lucka kring Elin Wägners
8 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang.
9 Tosh, John. Historisk teori och metod. 3 uppl. Lund: Studentlitteratur, 2011. S. 117–120 10 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 12
7
död, vilket annars hade möjliggjort en analys av en tydlig brytningspunkt i Alvings liv. Emellertid har syfte, frågeställningar och undersökning anpassats efter det material som finns tillgängligt.
1.4 Urval och avgränsningar
Samlingsverken Personligt innehåller en mängd texter med olika grad av relevans. Som tidigare har nämnts behandlas åren 1936–1959 på över 600 sidor, vilket leder till att ett urval har varit nödvändigt. Detta har gjorts genom en initial översiktssökning efter avgörande ögonblick i Barbro Alvings liv, exempelvis hennes graviditet, då hon mötte Loyse Sjöcrona samt uppsägningen från Dagens Nyheter. Dessutom finns personregister i båda böckerna, vilket har underlättat sökningen efter brev och dagboksinlägg som handlar om specifika personer i Alvings närhet. I personregistret har jag sökt efter vilka namn som förekommer mest, sedan valt ut sex vänner samt två personer Alving haft kärleksrelationer till. Efter den initiala sökningen har väsentliga delar och citat plockats ut för resultatredovisning och analys. Vilka delar och citat som var väsentliga baserades på om de innehöll beskrivningar av de personer Alving skrev om eller till, samt om de innehöll beskrivningar av henne själv.
Undersökningen har avgränsats till Barbro Alvings egna ord i det material som finns att tillgå. Syftet har inte varit att söka efter den ”sanna” bilden av Alving eller att försöka utröna någon inre sanning, utan att anlägga ett nytt perspektiv på en människas liv och texter. Gällande tidsavgränsningar ter sig år 1936 som en naturlig startpunkt för en undersökning av Barbro Alvings privata liv och tankar, då det var ett händelserikt år för henne som journalist och korrespondent. I månadsskiftet juli-augusti 1936 bevakade Alving de olympiska spelen i Berlin och samma höst rapporterade hon från Madrid om det spanska inbördeskriget.12 Startåret för undersökningen har även grundats på att Eva
Vaihinens artikel ”Queera Barbro” är en undersökning av åren 1927–1935. Slutåret 1959 har baserats på det faktum att samlingsverken endast sträcker sig så långt.
8
1.5 Metod
Metoden som har använts är en kvalitativ läsning av det tidigare nämnda materialet utifrån ett mikrohistoriskt perspektiv. För att besvara de två första frågeställningarna krävdes en kvalitativ läsning och en deskriptiv disposition av texten. För de två senare frågeställningarna krävdes en analys utifrån ett mikrohistoriskt perspektiv.
Mikrohistoria handlar ofta om att försöka tränga in i en människas tänkande.13 Ett
mikrohistoriskt perspektiv möjliggörs av de källor undersökningen grundas på eftersom brev och dagböcker ger en möjlighet att komma nära personen som undersöks.14 Genom
att undersöka Barbro Alvings liv och nära relationer i förhållande till samhället synliggörs verklighetens mångfald av människor. Det innebär en inblick i hur det är att vara människa, mer specifikt hur det var att vara en icke-heterosexuell medelklasskvinna med ett högt kulturellt kapital kvinna i Sverige under mitten av 1900-talet. Mikrohistoriska perspektiv syftar till att problematisera giltigheten i den allmänt accepterade historieskrivningen. Det är genom undersökningar av enskilda människors liv och erfarenheter som komplexitet och nyanser synliggörs.15 För att möjliggöra detta presenteras samhällskontexten för
undersökningsperioden i bakgrundsavsnittet. Hennes liv har i analysen relaterats till de rådande samhällsnormerna; vilka hon följde respektive vilka hon bröt mot. På grund av den omfattande undersökningsperioden har det varit väsentligt att presentera samhällets utveckling under 1930–1950-talet, för att möjliggöra analysen om förändring och kontinuitet under Alvings liv.
1.6 Teori
Analysen utgår från Joan Wallach Scotts genusteori. Hon menar att begreppet genus är ett sätt att beteckna kulturellt skapade konstruktioner av roller för kvinnor och män, samt att begreppet innefattar ett system av relationer, där aspekter som kön och sexualitet ingår.16
Scotts definition av genus utgår från att det är ett grundläggande element av sociala relationer, vilket bygger på uppfattningar om skillnader mellan män och kvinnor. Genusrelationer delar Scott in i fyra delelement: Kulturella symboler, normativa begrepp,
13 Götlind, Anna och Kåks, Helena. Handbok i konsten att skriva mikrohistoria. Stockholm: Natur och
Kultur, 2004. S. 25
14 Ibid. S. 98–100 15 Ibid. S. 29
16 Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. I Genushistoria: En historiografisk
9
sociala institutioner och organisationer samt den subjektiva identiteten. Dessa element är sammanbundna och verkar tillsammans. Scott menar att frågan man bör ställa inom historieforskning är hur förhållandet mellan elementen ser ut.17 Genus är även ett verktyg
för att legitimera makt, enligt Scotts definition. Exempelvis finns flera undersökningar som visar hur politik och genus konstruerar och konstrueras av varandra. Politisk makt kan rättfärdigas med hänvisningar till genusrelationer så länge dessa ses som självklara och naturliga. Scott tar upp ett exempel på hur man kan rättfärdiga krigsföring med hänvisningar till relationen mellan manligt och kvinnligt: Att man vädjar till män att de ska skydda sårbara kvinnor och barn genom att försvara landet, samt att de har en skyldighet att lyda sina ledare såsom söner ska lyda sina fäder.18
Scotts definition av genus har använts i uppsatsen för att analysera resultatet utifrån de fyra elementen. Exempelvis menar Scott att historiker bör undersöka hur könsidentiteter konstrueras (som en del av elementet subjektiva identiteter) och relatera detta till verksamheter och sociala organisationer. Alving befann sig i sitt yrkesliv på en övervägande maskulin arena, där majoriteten av hennes jämlikar var män, vilket har gjort det väsentligt att undersöka de sociala organisationer hon verkade inom. Kulturella symboler finns i Alvings beskrivningar av sig själv och av hennes relationer, likaså de normativa begrepp som möjliggör tolkningar av symbolerna.19 Scotts argument om
relationen mellan genus och makt har framkommit i analysen av Alvings liv i relation till samhället hon levde och verkade inom, där samhällets normer representerar makten. Alla element relateras till varandra, vilket har framgått i analysen av Barbro Alvings subjektiva identitet. Hennes självbild påverkades av de sociala institutioner och det samhälle hon befann sig inom, vilket synliggörs av vilka kulturella symboler och normativa begrepp som finns i hennes texter. De resultat som presenteras har jämförts med varandra för att upptäcka genomgående begrepp som kan ses som normativa, samt för att upptäcka vilka kulturella symboler som förekommer i Alvings beskrivningar. Dessa har sedan relaterats till de sociala institutioner och det samhälle Alving befann sig inom, för att koppla Scotts resonemang till den mikrohistoriska ansatsen. Alvings subjektiva identitet, eller självbild, har sedan analyserats utifrån dessa aspekter. Vidare har även Alvings självbild analyserats över tid, eftersom Scott menar att man måste angripa enskilda subjekt i sammanhang av sociala strukturer för att resonera om hur genus fungerar och hur förändring sker.20
17 Scott, Joan W. Genus – en användbar kategori i historisk analys. S. 98–100 18 Ibid. S. 100–105
19 Ibid. S. 98–99 20 Ibid. S. 97
10
1.7 Tidigare forskning
Den tidigare forskning som uppsatsen ligger närmst är ”Queera Barbro: Ur Barbro Alvings dagböcker och brev 1927–1935”, en artikel i tidskriften Lambda Nordica från 2004 av Eva Vaihinen. Syftet med artikeln är att ge en mångsidig bild av hur ett icke-heteronormativt kvinnoliv kunde se ut under mellankrigstiden.21 I den avslutande delen av artikeln lyfter
Vaihinen fram att när historiker menar att det är svårt att finna källor om samkönad kärlek mellan kvinnor är det för att de inte söker på rätt ställen; man bör söka i brev, dagböcker och skönlitteratur.22 Alvings texter delas in i fyra underkategorier i Vaihinens queera
tolkning: Genustrubbel (vantrivsel med könsidentiteten), flotta bönor (begär och kärlek till kvinnor), betydelsefulla tystnader (där Vaihinen kan utläsa att Alving döljer sin sexualitet) samt det lesbiska sammanhanget (i Alvings kvinnliga vänkrets).23 I kategorin genustrubbel
kan Vaihinen bland annat hitta att Alving ger uttryck för att se sig själv ha en pojkes själ men en flickas kropp, vilket gör henne både lycklig och olycklig och ger henne ”konstiga” känslor.24 Betydelsefulla tystnader tycker sig Vaihinen kunna utläsa i Alvings brev till
vännen Cilla från 1935, där Alving skriver om en icke namngiven eller könsbestämd person som hon älskade. Detta kan enligt Vaihinen bero på att Alving 1935 hade börjat bli en offentlig person och därför behövde vara mer försiktig även i privata brev.25 Uppsatsen
ligger nära Vaihinens artikel, då den har inspirerat uppsatsens ämne. Emellertid har jag valt att inte enbart fokusera på Alvings relationer och samhörighet till kvinnor, utan även till män, för att bredda perspektivet. Resultaten i artikeln har jämförts med resultaten i denna uppsats i analysen, för att resonera kring om det skedde en förändring i Barbro Alvings liv under åren som följde.
När Alving blev BANG är en antologi av sex författare inom olika expertområden. Texterna
fokuserar på Alvings karriär under åren 1936–1939, men behandlar även till viss del kvinnan bakom journalistiken. Antologins syfte är att ge en mångsidig bild av Barbro Alving.26 Tre av bokens sex delar har relevans för uppsatsen: Den första delen är skriven
av språkvetaren Sven-Göran Malmgren och behandlar Alvings språkbruk och stil. Han kommer fram till att det som gjorde Alving unik och framgångsrik var hennes förmåga att
21 Vaihinen, Eva. Queera Barbro. Lambda Nordica. S. 7–9. 22 Ibid. S. 26–27
23 Ibid. S. 9 24 Ibid. S. 10–12 25 Ibid. S. 18–20
11
obesvärat skifta mellan stilarter.27 Del två skrevs av historikern Irene Andersson och
handlar om Alvings vägran att ställa in sig vid civilförsvaret på 50-talet och dess rötter i hennes verksamhet på 1930-talet. Hennes slutsats är att det var en protest från Alving med inspiration av Elin Wägner, ett sätt för henne att gå i sin mentors fotspår.28 Den sjätte och
avslutande delen har titeln ”Myternas Bang” och skrevs av journalisten och litteraturvetaren Kristina Lundgren. Det behandlar Alvings ambivalenta inställning till sig själv i sitt yrke: Strävan efter att vara bäst kombinerat med känslan att inte duga. Lundgrens slutsats om varför Alving hade en ovilja att jämföra sig med sina kollegor var att hon pendlade i synen på sig själv. Ibland såg hon sig själv som den bästa reportern i världen, som hon hade en stark vilja att vara, medan hon i andra stunder såg sig själv som en oduglig bluff. För att känna sig som den bästa behövde Alving distansera sig från sina kollegor genom att undvika jämförelser.29 Boken har använts i uppsatsen för att jämföra argument
i analysen.
Boken Krig, kvinnor och gud: En biografi om Barbro Alving av Beata Arnborg är den första och hittills enda fullständiga biografin om Barbro Alving.30 Biografin följer Alvings
utveckling från en osäker och oälskad tonåring till en vuxen kvinna med mycket kärlek i sitt liv men med bestående osäkerhet.31 Beskrivningen av Alvings karriär på Dagens Nyheter avslutas med ett reflekterande och enligt Arnborg ångestfyllt citat om att
signaturen ”Bang” är en stor del av Alvings identitet. Dessutom lyfts Alvings engagemang i Fredrika Bremer-förbundet som ett exempel på hennes opinionsbildande.32 Arnborg
resonerar om varför Alving förblev känd även efter sin död och kommer fram till att det till viss del beror på att hennes texter är talande även för senare generationer. Alvings sätt att skriva personligt och engagerat gör att man känner sig närvarande i händelserna hon skrivit om. På frågan om Alving hade blivit lika känd om hon hade verkat i dagens samhälle svarar Arnborg själv nej, men påpekar att det inte beror på Alvings talang, utan på att den typ av texter hon skrev inte ges utrymme eller fångar intresse idag.33 I uppsatsen har boken
27 Malmgren, Sven-Göran. Kring stilen i Bangs tidiga utrikesreportage. I När Alving blev Bang, Marcos
Cantera Carlomagno (red.), 13–32. Lund: Historiska Media, 2001.
28 Andersson, Irene. En civilförsvarsvägran med rötter i 1930-talet. I När Alving blev Bang, Marcos
Cantera Carlomagno (red.), 33–68. Lund: Historiska Media, 2001.
29 Lundgren, Kristina. Myternas Bang. I När Alving blev Bang, Marcos Cantera Carlomagno (red.), 139–
158. Lund: Historiska Media, 2001.
30 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. 31 Ibid. S. 79
32 Ibid. S. 324 33 Ibid. S. 425–426
12
använts för att beskriva Barbro Alvings liv i bakgrundsavsnittet, samt att den har integrerats i analysen för att jämföra resultat.
David Karlsson skrev 2011 en C-uppsats med syftet att undersöka hur Barbro Alving konstruerade och arbetade med sitt etos, det vill säga hur hon framstår som en karaktär i sina reportage.34 Karlsson kom fram till att Alving framträdde som en huvudperson inom
sina texter med närvaromarkörer och stilistiska egenskaper. Hon gjorde detta för att upprätta en relation med läsaren och för att framställa sig själv som trovärdig.35 Karlssons
uppsats är ett exempel på tidigare forskning om andra delar av Barbro Alvings gärning. Detta är relevant för uppsatsen då denna undersökning bidrar till en bredare och djupare bild av personen bakom journalistiken.
Pia Lundahls bidrag till boken Queersverige har titeln ”Den blockerade sexualiteten: Kvinnors inkorrekta begär 1930–1960”. Problemet som undersöks är heterosexualitetens normativa position. Kapitlet behandlar RFSU:s sexualupplysningsarbete. Lundahl kommer fram till att homosexuella kvinnors begär samt heterosexuella kvinnors ”inkorrekta” njutning reproducerade tankar om heterosexualiteten som normativ.36
Kapitlets användbarhet för uppsatsen tycks tydligt redan i dess titel, då det ger en bild av det samhälle Barbro Alving levde, verkade och skrev i och har således använts för att beskriva kontexten Alving befann sig i. Hur samhället såg på homosexualitet, både som omoraliskt och under en del av undersökningsperioden även som olagligt, påverkade Barbro Alving. Detta har lyfts i analysen, då Alvings liv relateras till rådande samhällsnormer.
Ytterligare en bok som har använts för att beskriva Barbro Alvings samhällskontext är
Kvinnor, män och alla Andra av Jens Rydström och David Tjeder. Syftet med boken är att
utifrån genusperspektiv lyfta historien om de som faller utanför den dominerande gruppen. En dominerande grupp skapas genom att de har formuleringsprivilegiet och därför kan definiera sig genom att särskilja sig från andra baserat på exempelvis kön, sexualitet, etnicitet och funktionsvariationer. De som definieras som ”de andra” reduceras till sina normavvikelser.37 Barbro Alvings liv som icke-heterosexuell kvinna under mitten av
1900-talet gjorde henne normbrytande. Emellertid är målet med denna undersökning, likt syftet med Rydström och Tjeders bok, att inte låta henne reduceras till en avvikelse. Det gör att
34 Karlsson, David. Bang! En studie av ethos i Barbro Alvings utrikesreportage. S. 6–8 35 Ibid S. 46
36 Lundahl, Pia. Den blockerade sexualiteten: Kvinnors inkorrekta begär 1930–1960. I Queersverige, Don
Kulick (red.), 260–287. Stockholm: Natur och Kultur, 2005.
13
bokens perspektiv har varit väsentligt för att relatera Alvings liv till rådande samhällsnormer.
Kärleken utan namn är en doktorsavhandling skriven av Liv Saga Bergdahl vid Umeå
universitet. Avhandlingens syfte är att undersöka svenska lesbiska romaner från 1930-talet och representationer av identitet och (o)synlighet i dem.38 Bergdahl gör en närläsning av
romanerna Charlie av Margareta Suber, Kris av Karin Boye samt serien Fröknarna von
Pahlen av Agnes von Krusenstjerna.39 Karaktärernas lesbiska identitet undersöks genom
frågor om vilken självbild som gestaltas och hur den framkommer, hur karaktärerna betraktar kärlek samt hur deras parrelationer gestaltas.40 I analysen av Boyes Kris menar
Bergdahl att huvudkaraktären, Malin, till en början har en negativ självbild och genomgår en kamp med sin identitet vid mötet med Siv. Malins självbild transformeras genom kärleken till Siv, vilket leder till att hon utvecklar en egen vilja och moral.41 Avhandlingen
är relevant för uppsatsen då den berör kvinnor och litteratur i Barbro Alvings samtid, däribland hennes nära vän Karin Boye. Frågeställningarna om karaktärerna liknar de som har undersökts i uppsatsen, vilket leder till att resultaten har kunnat jämföras i analysen.
2. Bakgrund
I detta avsnitt presenteras i korthet Barbro Alvings liv innan undersökningsperioden samt den samhällskontext hon levde och verkade i för att placera undersökningen i ett relevant historiskt och samhälleligt sammanhang.
2.1 Barbro Alving
Barbro Alving föddes 12 januari 1909 i Uppsala. Hennes föräldrar var Hjalmar Alving, lärare, fil.dr. och språkforskare, och författaren Fanny Alving (född Lönn). Hon hade en äldre bror vid namn Anders och en äldre syster vid namn Beat-Sofi. År 1918 lämnade familjen Uppsala och flyttade till Stockholm. Barbro Alving trivdes och hade ett stort umgänge i skolan och hon bestämde sig redan vid elva års ålder att hon ville bli journalist.42
Alvings karriär inleddes strax efter studenten 1928, då hon började som volontär på
38 Bergdahl, Liv Saga. Kärleken utan namn: Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner. Diss.,
Umeå universitet, 2010. http://umu.diva-portal.org/ (Hämtad 2020-11-24) S. 15
39 Ibid. S. 19 40 Ibid. S. 40 41 Ibid. S. 291
14
Stockholms Dagblad. Alving gjorde sig känd på Stockholms Dagblads veckotidning Idun 1931 som signaturen Miss Bio, med kvicka filmrecensioner. Den signatur hon använde för kåserier, Kärringen mot strömmen, kan tyckas inkapsla hennes inställning till normer. Hennes mest kända signatur, ”Bang”, en sammanslagning av de två första och de två sista bokstäverna ur hennes namn,uppkom redan första dagen på Stockholms Dagblad. Det var även där hon första gången träffade Elin Wägner.43
Gällande Alvings privatliv förlovade hon sig 1931 med en man vid namn Sven Lunner, men var samtidigt romantiskt involverad med kvinnan Maj Elfvik. I augusti 1932 födde Maj Elfvik en dotter, hon och Alving delade då bostad och levde ett familjeliv. I november samma år bröts förlovningen slutgiltigt med Sven Lunner. Förhållandet med Maj Elfvik avslutades 1934 och Alving flyttade tillbaka hem till sina föräldrar.44
En stor del av Barbro Alvings liv kretsade kring pacifism; 1935 engagerade hon sig i Elin Wägners rörelse med målet att få kvinnor att vägra krig på alla möjliga sätt utan våld. Gruppen planerade en aktion genom sin tidning Tidevarvet, de hoppades kunna väcka tankar och stoppa en krigsupprustning. De lyckades på en månad samla in 20 000 namnpåskrifter för aktionen.45
2.2 Samhällskontext
Tiden Alving växte upp i var omvälvande för samhället, till stor del på grund av första världskriget. Framstående strömningar var nationalism, medikalisering, industrialisering och en växande kvinnorörelse. Medikaliseringen innebar bland annat att människor som avvek från normer, exempelvis homosexuella, diagnostiserades och försök till botemedel togs fram. Den växande kvinnorörelsen handlade om sexualitet och sedlighetslagar, samt om formella rättigheter om äktenskap och rösträtt.46 Mellankrigstiden präglades politiskt
av ekonomiska kriser och folkhemmets etablering. Genusstrukturer och strävan mot enförsörjarmodellen i heteronormativa familjer försvårade för kvinnor att ta del av det offentliga rummet och arbetsmarknaden. Rasbiologi och negativa inställningar mot
43 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 46–66 44 Ibid. S. 86–88
45 Ibid. S. 99–102
15
avvikande sexualitet gav stora effekter på det sociala – alla skulle integreras i folkhemmet, så länge de anpassades till det.47
Det svenska samhället under början och mitten av 1900-talet var hårt moraliserande och dömande. En central aspekt av rasbiologin och folkhemstanken var att försäkra enhetlighet inom det svenska folket och ett av tillvägagångssätten var tvångssterilisering. Den första steriliseringslagen i Sverige kom 1934, efter en trend från länder som Tyskland, Danmark och USA. Formellt var sterilisering frivilligt och det var ett rimligt val för mödrar som inte ville ha fler barn, då information om och försäljning av preventivmedel var olagligt till 1938. Emellertid har forskning visat att många genomförda steriliseringar inte var frivilliga, en stor grupp av de steriliserade var kvinnor som placerats på hem på grund av ”sinnesslöhet”. 90 procent av alla som steriliserades var kvinnor, ofta med motivationen att de var lösaktiga, vanvårdade eller slarviga. Sterilisering påverkar emellertid inte sexualdrift, men det gör kastrering. Kastrering sågs som ett sätt att bota homosexualitet och användes för att förhindra homosexuellt beteende när det inte längre ansågs vara ett brott.48
Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, bildades 1933 med syftet att genom information om könsliv motverka exempelvis oönskade graviditeter och könssjukdomar, samt att problematisera rådande normer. Förbundet bidrog till sexualpolitiska förändringar redan under 1930-talet.49 RFSU visade även redan 1934 intresse för frågan om
homosexualitet, som då räknades som kriminellt beteende. Den rådande vetenskapliga synen på homosexualitet var att det var en naturlig avvikelse, som var jämförbart med färgblindhet. Lagen mot homosexualitet grundades på moraliska föreställningar, något RFSU strävade emot. Emellertid går det att utläsa en ambivalent hållning till homosexualitet i RFSU:s rådgivning: Det accepterades men ansågs inte önskvärt.50
Homosexualitet avkriminaliserades 1944, under samma årtionde skiftade fokus mer från biologiska till psykologiska förklaringar. Homosexualitet hos kvinnor ansågs orsakas av att den sexuella utvecklingen stannat på ett infantilt stadium. Man varnade för att unga flickor kunde få en lust att vara pojkar, vilket då skulle leda till homosexualitet.51
1950-talet präglades av konformism och tankar om kärnfamiljen. Homosexualitet sågs som en samhällsfara. Det var en internationell trend som exempelvis i USA präglades av Joseph
47 Ibid. S. 154–155
48 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S. 149–151 49 Lundahl, Pia. Den blockerade sexualiteten. S. 263
50 Ibid. S. 266–270 51 Ibid. S. 168
16
McCarthys politiska kampanj om registrering och utrensning av homosexuella. I Sverige kom de homofoba kampanjerna från en kombination av moralkonservativa och delar av vänstern som grundade hotbilden i teorin om att det fanns en grupp högt uppsatta homosexuella män som skyddade varandra. Under samma tid började homosexuella organisera sig och bilda Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL) för att utföra politiskt lobbyarbete. Både kvinnor och män var med och deltog i arbetet, men kvinnor hade en underordnad ställning. Likaså inkluderades bisexuella och transpersoner till en början. Emellertid nådde föreningen inga direkta framsteg under 1950-talet.52
3. Undersökning
Presentationen av resultat följer frågeställningarna, alltså presenteras Barbro Alvings nära relationer tematiskt utifrån rubrikerna familj, vänner och kärlek. Likaså presenteras olika delar av Alvings självbild tematiskt. Eftersom en frågeställning berör förändring och kontinuitet följer de tematiska presentationerna en inbördes kronologisk ordning. I texten används förnamn på personerna med relationer till Barbro Alving, vilket är ett stilistiskt val för att öka närheten till Alving som person.
3.1 Barbro Alvings nära relationer
Familj
Familjen Alving har en turbulent tid år 1936, då Fanny Alving, Barbro Alvings mamma, försöker ta sitt eget liv. Både i brev och i sin dagbok beskriver Alving hur orolig hon är för sin mammas hälsa och sin pappas välmående i situationen.53 När mamman har lagts in på
sjukhus spenderar Alving mer tid med sin familj än vanligt, men hon beskriver i ett brev till vännen Cilla hur hon känner sig utanför i alla sammanhang. Till sin familj menar hon att hon aldrig har hört hemma.54
När Alving får besked om att hon är gravid är hon orolig över vad hennes pappa Hjalmar Alving ska säga, men hon är ändå övertygad om att han vill ha ett barnbarn, även om det föds utanför äktenskap.55 I ett brev till systern Beat-Sofi efter att Alving berättat för
52 Rydström, Jens och Tjeder, David. Kvinnor, män och alla Andra. S.183–184 53 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S.191–195
54 Ibid. S. 215 55 Ibid. S. 298
17
Hjalmar om graviditeten och Birger Lundquist skriver hon att Hjalmar reagerat bra och gett en komplimang till Birgers teckningar i Dagens Nyheter.56 Alving förklarar att hon
tvingas avslöja sin graviditet för sin mamma när Fanny konfronterar sin dotter om hennes viktuppgång.57 När Alvings dotter Ruffa kommit till världen 1938 skriver Alving i sin
dagbok: ”Pappa ringde, lät ledsen, mamma nedstämd för min sociala olycka. Jag är hemskt ledsen om det blivit värre hemma på grund av detta men vad kan jag göra? Ångra Ru går inte.”58
Under 1940-talet skriver Alving flera brev till alla sina familjemedlemmar, däribland ett brev riktat till hela familjen från Washington i mars 1941. I det skriver hon om hur rörd hon är över att hon i en radiointervju blivit presenterad som den mest framstående kvinnliga utrikeskorrespondenten i världen.59 På nyårsdagen 1950 skriver Alving i sin
dagbok om firandet kvällen innan och att hon grälat med sin syster Beat-Sofi om etik inom vården, samt att hon pratat med sina föräldrar om roliga anekdoter.60 Alving ombeds 1952
inställa sig för inskrivning i civilförsvaret, men på grund av sin strikta pacifism vägrar hon. Det leder till en rättsprocess där hovrätten 1955 dömer henne till en månads fängelse.61
Alving skriver aldrig själv om sitt brott eller om rättsprocessen, men i väntan på besked om straffet skriver hon att hennes föräldrar inte på något sätt är bekymrade. De ser det snarare som en heder för familjen att deras dotter eventuellt hamnar i fängelse för en strikt övertygelses skull.62 Domen överklagas men fallet tas inte upp i Högsta domstolen och i
en månad under början av 1956 sitter Alving således i fängelse på Långholmen.63
Alving skriver i ett brev till sin pappa att hon är ledsen över att Ruffa inte har någon att dela somrarna med, som hon själv hade med sin syster Beat-Sofi. Även om de bråkat mycket menar Alving att de alltid haft varandra.64 Alving och Beat-Sofi anförtror sig till
och stöttar varandra. Mamma Fannys hälsa fortsatte vackla även efter sjukhusvistelserna, men vid vissa tillfällen beskriver Alving hur hennes mamma är precis som hon en gång har varit. Exempelvis år 1945, då mamman återigen börjat skriva kåserier och dikter till tidningar. Alving beskriver i ett brev till Elin Wägner hur stolt hon och hennes pappa är
56 Ibid. S. 312
57 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 316 58 Ibid. S. 341
59 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 38 60 Ibid. S. 226
61 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 276–281 62 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 303 63 Arnborg, Beata. Krig, kvinnor och gud. S. 287 64 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 104
18
över mamman.65 Fanny Alving dör av en hjärtattack i juni 1955, vilket Barbro Alving
skriver i sin dagbok med en enkel mening. Efter mammans död skriver hon varken brev eller dagböcker på över två månader.66 När Alving återigen börjat skriva förklarar hon i ett
brev att Fannys bortgång var en chock, eftersom hon varit frisk i flera år bortsett från smärtor i benet. Alving beskriver också en stark oro över sin pappa, eftersom han är 78 år gammal och har bristande minne. Hon menar att det hade varit bättre om Hjalmar gått bort först, då hennes mamma var självständig och hade en inre styrka, något hennes pappa saknar.67
Barbro Alving har en god och avslappnad relation till sin pappa Hjalmar, vilket exempelvis syns i ett vykort hon skickar till honom 1943. På vykortet har hon skrivit en skämtsam dikt om att Mussolini blivit avsatt i Italien.68 Likaså skickar hon ett kort brev till honom från
sin tid i fängelse på Långholmen där hon förklarar att hon blivit väl bemött av vaktkonstapeln, eftersom han beundrar pappans bok om Uppsala.69 I takt med att Hjalmars
minne försämras ökar Alvings oro för honom, efter att hon besökt honom en dag 1956 skriver hon i sin dagbok om att hon blir sorgsen över att pappan inte ens minns att Fanny inte lever längre.70 Sommaren 1958 skriver hon i sin dagbok att hennes pappa är som en
treåring, men att hon trots det är glad över att få vara med och stötta honom.71 Bara någon
månad senare går även Hjalmar Alving bort. I ett brev beskriver Alving sin nu bortgångne pappa som ridderlig, hopplöst snäll och som en stor humorist. Eftersom han varit sjuk under en längre tid trodde Alving att hon skulle vara lättad över hans död, men skriver att hon istället upplever en enorm saknad och sorg.72
Vänner
Cilla Johnson, född Frankenhaeuser, är den vän som Barbro Alving skriver flest brev till, vilket gör att hennes namn ofta förekommer i den första delen av samlingsverken. När Alving får besked om sin graviditet vädjar hon till Cilla att hon behöver sina vänner mer än någonsin.73 Det är även Cilla som Alving vänder sig till när hon tvivlar på sig själv och
sin förmåga. Exempelvis skriver hon i ett brev till Cilla från Genève ”Ibland tänker jag att
65 Ibid. S. 101 66 Ibid. S. 305
67 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. 308–309 68 Ibid. S. 76
69 Ibid. S. 313 70 Ibid. S. 321 71 Ibid. S. 388 72 Ibid. S. 394–395
19
du kanske tycker att jag är en bluff, men dessemellan fattar jag ju att det nog är för att jag själv känner mig så outhärdligt oäkta stundom.”74 Alvings intensiva brevväxling med Cilla
upphör 1940, då Cilla flyttar till Stockholm.75 På grund av det nämns Cilla endast
förbigående och ett fåtal gånger i den andra delen av samlingsverken.
Maud Adlercreutz, reporter på Aftonbladet, träffar Alving när de båda är i Haag 1936 för att rapportera om drottning Julianas bröllop.76 De blir nära vänner och senare blir Maud
även dottern Ruffas gudmor. År 1937 beskrivs hon av Alving i ett brev till Cilla som ”det sötaste bekymmer jag haft på länge”.77 Alving skriver även till Cilla att hon får
skuldkänslor över att hon väljer att spendera all sin tid med Maud och ignorera alla andra vänner.78 I ett brev till Maud skriver Alving i ett lyckorus om hur vacker världen är och
hur hon vill gå runt i den tillsammans med Maud och njuta av livet.79 Brevet innehåller
målande beskrivningar av natur, skönhet och känslor. Efter 1937 finns inga fler liknande beskrivningar av Maud, då nämns hon främst i sammanhang där Alving återvänt hem efter en resa för att hämta Ruffa eller när Alving berättar allmänt om sina dagar.
Åke Forsberg, en av Alvings kollegor på Dagens Nyheter, nämns ofta i sammanhang där Barbro Alving dricker alkohol, eller i beskrivningar av hans egna tillstånd av bakfylla på tidningsredaktionen. Vid ett tillfälle från 1937 skriver Alving i sin dagbok om en utekväll då Åke följt med henne hem efteråt. Hon skriver på ett skämtsamt sätt om ”kvinnoöverfall” som leder till att hon skickar hem Åke.80 Detaljer om händelsen finns inte att läsa om, men
det finns andra tecken på att deras relation överskrider det vänskapliga. Exempelvis skriver hon året innan i ett brev till Cilla om när Åke jobbar nattskiftet på DN och att han och Alving en kväll varit nära att krossa Åkes frus hjärta.81 Det framgår emellertid tydligt att
Alving främst ser Åke som en vän och allierad på redaktionen, som när hon glatt skriver i ett brev till Elin Wägner 1946 om att Åke fått en chefsroll på DN. Alving ser det som en fördel att ha någon i chefsrummet hon obekymrat kan prata med.82
En annan nära vän till Alving på tidningsredaktionen är Vilgot Hammarling, nästan alltid kallad I-or. År 1936 går han i borgen för Alving när hon samlat på sig lån och skulder,
74 Ibid. S. 255
75 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 15 76 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 187
77 Ibid. S. 274 78 Ibid. S. 276 79 Ibid. S. 288 80 Ibid. S. 300 81 Ibid. S. 245
20
vilket tydligt visar att de står nära varandra.83 De planerar, något skämtsamt, att rymma
tillsammans om det skulle utbryta krig.84 I ett brev till Cilla skriver Alving att hon har stor
respekt för Vilgot, då han till skillnad från andra män hon känner tampas med problem om ideal och om vad han vill göra med sitt liv. Hon menar att om Vilgot varit kvinna hade han varit med i samma rörelse som hon.85 Några månader senare skriver hon även till Cilla att
Vilgot är ”så man skulle kunna bli kär i honom om det inte Vore.”86 Alving uttrycker vid
flera tillfällen en oro över att Vilgot har känslor för henne och att hon har orsakat dem genom att vara för kärleksfull mot honom.87 Emellertid skriver hon 1937 i ett brev till Cilla
att hon tycker mycket om Vilgot och att de skulle kunna ordna ett förhållande.88 Efter
graviditeten och Alvings relation med Birger Lundquist uppdagas återgår deras relation till att endast vara vänskaplig, trots det menar Alving att folk lär tro att barnet är hans.89 Vilgot
är en av hennes stöttepelare både i privatlivet och på Dagens Nyheter, även ett tag efter att han 1938 utsänts till London på uppdrag av DN.
En person som påverkar Barbro Alvings liv är Herbert Tingsten. Han blir Dagens Nyheters chefredaktör 1946 och Alvings första beskrivning av honom finns i ett brev till Elin Wägner. Hon skriver att han verkar nyfiken och ivrig och att han på lunchrasterna sitter tillsammans med arbetarna.90 I ett senare brev till Elin skriver Alving att hon tror och
hoppas att Herbert kan göra DN till en frisk och vågad tidning, men att han behöver uppfostras i hur man hanterar kvinnofrågorna.91 Det är Herbert som ordnar att Alving får
åka på en jordenruntresa 1947, vilket hon är mycket tacksam över trots att den ställer till med en del problem.92 De har en relativt bra relation, fram till 1958 då Herbert uttrycker
att han tar ställning för en svensk atombomb. Det är något Alving i och med sin radikala pacifism är bestämt emot.93 I sin dagbok skriver hon i mitten av augusti 1958 att hon tänkt
prata med Herbert om uppsägning från DN på grund av denna konflikt, men att hon inte kunnat då Herbert inte var närvarande.94 Några veckor senare skriver hon i ett brev att hon
lyckats prata med alla vederbörande och ska lämna DN vid nyåret. Hon skriver något vemodigt att hon spenderat hela sitt vuxna liv där, men att det ändå är en stor lättnad för
83 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 203 84 Ibid. S. 214
85 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 242 86 Ibid. S. 250
87 Ibid. S. 260 88 Ibid. S. 275 89 Ibid. S. 318
90 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 119 91 Ibid. S. 124
92 Ibid. S. 179 93 Ibid. S. 376–379 94 Ibid. S. 391
21
henne att komma därifrån, eftersom det Herbert och nu tidningen står för är för henne motbjudande.95
En av de absolut viktigaste personerna i Barbro Alvings liv är Elin Wägner. I Alvings brev till Cilla från 1936 finns ett antal beskrivningar och tankar om Elin som är målande och poetiska. Det är oklart om Elin ska anses vara en vän eller kärlek till Alving, då flera beskrivningar kan läsas som kärleksförklaringar:
Elin halvlåg på en dyscha, hon är sorgklädd och det gör henne än graciösare. Och jag satt och såg på hennes ansikte, hon låg i halvprofil med håret som en ram, och tänkte så där precis: nehej, jag sviker inte det ansiktet. […] Av alla
människor på denna jord är hon mig trots allt omistligast.96
Alving verkar inte själv veta hur hon känner inför sin mentor och väninna och beskriver det som att Elin har något slags förvirrande makt över henne.97 Dessutom återkommer det
vid flera tillfällen, exempelvis i citatet ovan, en rädsla för att Alving ska förlora Elin. Hon menar att det skulle innebära en förlust av det bästa med henne själv.98 Emellertid finns det
inte under åren som följer några lika målande beskrivningar av Elin som under 1936, men 1939 skriver Alving i ett brev till Cilla om en dag med Elin. Då ska vännen Flory Gate flytta in i en bostad precis intill Elins, vilket Elin gläds över. Alving skriver att hon några år tidigare skulle blivit svartsjuk över detta, men nu endast är glad för sina vänners skull.99
Under Alvings reportageresor är Elin en av dem hon skriver flest brev till. De inleds ofta med kärleksfulla hälsningsfraser, exempelvis ”Söta Elin”, samt uttryck av saknad.100 Deras
relation är även professionell, delvis då de befinner sig inom samma bransch men även i specifika sammanhang såsom när Alving skriver manuset till filmatiseringen av Elins bok
Åsa-Hanna.101 Dessutom frågar Alving om artiklar från Elin på uppdrag av Dagens Nyheter.102 När Alving 1944 berättar för Elin om sitt alkoholmissbruk avslutar hon brevet
med att förklara att hon inte hade kunnat reda ut sina problem utan Elin och att det för Alving verkar som att allt som händer henne går att härleda till Elin.103
95 Ibid. S. 396–397
96 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 208–209 97 Ibid. S. 207
98 Ibid. S. 218 99 Ibid. S. 379
100 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 56–64 101 Ibid. S. 100
102 Ibid. S. 120 103 Ibid. S. 95
22
Hösten 1948 insjuknar Elin och Alving skriver ett brev till henne där hon beklagar situationen, samtidigt som hon påpekar att det är när folk blir sjuka man inser hur mycket man tycker om dem, men förtydligar att hon alltid vetat det om Elin.104 I mitten av
december står det klart att Elin inte överlever sjukdomen och Alving skriver i sin dagbok om en konversation med sin partner Loyse Sjöcrona, då hon säger att Alving nu måste växa upp och bli självständig.105 Elin går bort 7 januari 1949, men det finns ingenting att läsa
om Alvings inledande tankar och känslor kring det då det finns en lucka i dagboksinläggen fram till 29 januari. Då beskriver hon religiösa tankar om att Elin lämnat jorden men ändå finns kvar och följer henne från någon annanstans.106 Alving tar tjänstledigt från Dagens Nyheter för att fullfölja uppdraget att skriva en biografi om Elin och fortsätter även efter
hennes död arbetet med fredsrörelsen.107 Emellertid lyckas Alving aldrig skriva klart
Wägner-biografin. Hon beskriver sin kärlek till Elin som motivationen att fortsätta jobba och att hon kan känna Elins närvaro genom andliga övningar.108 Alving beskriver Elin som,
tillsammans med Loyse och Ruffa, mittpunkten i hennes liv.109
Kärlek
Tisdag 11 februari 1936 skriver Alving i ett brev till Cilla om en person som inte är namngiven eller könsbestämd:
Punkt 3.05 måndag f.m. ringde det i tillefonen [sic!] och en släpig röst sa: det är jag. […] För mig sedan vuxen ålder inträtt finns inte, har inte funnits och kommer
aldrig att finnas någon annan människa än denna.110
Kvällen därpå, onsdag 12 februari, följer ytterligare beskrivning av denna icke-könsbestämda person:
Men man kan inte hålla fast det varje minut, rätt som det är sitter man framför den människa man älskar och Vet att ingenting blir som det var och orkar inte
veta att det inte är fråga om det.111
104 Ibid. S. 191
105 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 200–201 106 Ibid. S. 203–204
107 Ibid. S. 225 108 Ibid. S. 230 109 Ibid. S. 356
110 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 200 111 Ibid. S. 201
23
Efter dessa brev verkar inte personen nämnas igen och man kan endast spekulera i vem det rör sig om, men dessa citat ger en inblick i hur starkt Alving känner när hon blir kär i någon.
En av de viktigaste personerna i Barbro Alvings liv är Birger Lundquist, fadern till Ruffa Alving Olin. Efter många beskrivningar av illamående berättar Alving i ett brev till Cilla om att hon hamnat i problem. Hon beskriver Birger som en sagolikt bra tecknare på Dagens
Nyheter och berättar att de båda tyckt om varandra under en längre tid. Medan hon skriver
brevet väntar hon på resultat från sjukhuset om ifall hon är gravid, som hon tror sig vara, och skriver att Birger är den enda man hon kunnat tänka sig att få barn ihop med. Det stora problemet är emellertid att Birger är gift på annat håll.112 Alving är relativt ointresserad av
att Birger drar ut på att skilja sig från sin fru Carin och beskriver sig själv som moraliskt fallen oavsett.113 Hon är fast besluten om att Birger ska ta sin del av ansvaret och vara en
del av barnets liv, men hon är även tydlig med att deras liv inte ska vara gemensamt:
Jag menar såhär: när jag ser hur mycket kärleken betyder i mitt eget liv, att utan den glansen försvinner allting i livet, så måste jag i fridens namn utgå från att det är likadant med Birger. Kanske inte medvetet för honom, men jag vill att han någon gång också ska få sin chans att uppleva någonting sådant tillsammans med en människa, att få tillhöra dig och allt det där, för att uttrycka saken enkelt. Det kan han aldrig med mig, hur kär han än vore, och då vet jag inte om jag kan ge
mig till att binda fast honom.114
Även i detta citat framgår tydligt hur stor vikt Alving lägger vid kärleksrelationer, ett genomgående tema i många av hennes texter. Relationen med Birger verkar falna och när dottern fötts tror Alving att Birger ser det som en olycka. Alving förklarar att hon inte förväntar sig något av Birger, men att hon fortfarande inte ser honom som en bov i det hela.115 Något senare skriver Alving i ett brev till Cilla att Birger förändrats och blivit
lugnare och mognare. Hon berättar att hon i två veckor ska vara gräsänkling och att hon under den tiden vill bygga upp en stabil vänskapsrelation med Birger.116
Efter detta nämns Birger endast vid få tillfällen fram till 1952. Då insjuknar Birger allvarligt och familjen vakar vid sjukhussängen. Alving skriver i sin dagbok att hon stannat
112 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 291–292 113 Ibid. S. 302
114 Ibid. S. 321 115 Ibid. S. 345–360 116 Ibid. S. 374
24
hemma med dottern och de har samtal om Birger, Ruffas relation till honom och om döden. När dödsbeskedet når Alving under natten slås hon av skuldkänslor över att inte vara på sjukhuset. Några dagar efter Birgers begravning skriver Alving något poetiskt i sin dagbok om en uppenbarelse hon fått av Birgers bortgång:
Kärleken förklarar allt. Det är kärleken som gör att man försonar sig med döden […] Kärleken är verkligheten, i vars ljus allt blir enkelt, den stora enkelheten. […] Birger har levt och älskat och älskats och är död, jag lever och älskar och blir älskad och skall dö […] Allt hänger organiskt och vackert ihop:
liv-kärlek-död.117
En annan av de mest centrala personerna i Barbro Alvings liv är hennes partner Loyse Sjöcrona. De träffas 1937 då Loyse spenderar kvällen på en bar med Maud Adlercreutz. Alving kommer dit och fångar Loyses uppmärksamhet med en generös gest. Två år senare fångar Alving Loyses uppmärksamhet igen, i ett brandtal för Finland. De två väljer våren 1940 att leva sina liv tillsammans och bilda en familj tillsammans med dottern Ruffa.118
Loyse nämns aldrig vid namn i den första av de två samlingsverken Personligt, men i ett brev till Cilla från hösten 1939 skriver Alving att hon befinner sig en kärlekshistoria som är djupare än något hon tidigare upplevt.119 Eftersom varken namn eller kön på personen
nämns går det inte att med fullständig säkerhet anta att det rör sig om Loyse, men det är av tidslinjen att döma sannolikt. I Alvings brev till Loyse syns tydligt hur mycket kärlek och tillit det finns mellan dem, exempelvis i ett brev från sommaren 1940 skriver Alving att hon är glad över att Loyse har ringt och avslutar med ”Loyse käraste, förstår du inte att du rört vid en ömhet i mig som är så stor så den aldrig kan ta slut.”120 När Alving blir trött och
nedstämd är hennes största rädsla att Loyse ska tröttna på och lämna henne, hon beskriver ofta för Loyse att hon är det enda i Alvings liv som gör henne riktigt lycklig och att hon inte kan leva utan henne. År 1941 skriver Alving i ett brev till Loyse att oavsett vart hon är i världen är hon på väg tillbaka till sin älskade, eftersom det är den finaste uppgift hon kan tänka sig att göra Loyse lycklig.121 Alving som tidigare varit som lyckligast ute i världen
på resande fot får efter att hon inlett sitt förhållande med Loyse ångest över att vara hemifrån och skriver om hemlängtan i varje brev från sina resor. En resa till New York 1941 beslutar hon att avbryta för att få återvända hem till sin familj. Alving är även noga
117 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 257
118 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 117 119 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 385
120 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 120 121 Ibid. S. 121–123
25
med att försäkra Loyse om att hon är en bra mamma till Ruffa och gör en poäng av att kalla henne ”vårt barn”.122
3.2 Barbro Alvings självbild
Barbro Alving är en ambitiös person, med engagemang både i sitt yrkesliv som journalist, i extrajobb med bland annat filmmanus, i fredskampen och i sitt privatliv som vän och mamma. Utåt sett verkar hon för många klara allt, men inom sig slits hon mellan att stå i händelsernas centrum och att finna inre frid. Hon är oerhört självkritisk oavsett hur beundrad hon är av andra och dövar till och från sina tvivel med alkohol.123
Ett ofta återkommande problem för Alving är att hon blir försenad med inlämningar till tidningen, då hon själv inte tycker att hennes texter är tillräckligt bra. Exempelvis skriver hon i ett brev till vännen Cilla 1936 om att hon fått skäll för att hon inte lämnat in filmrecensioner i tid. Alving menar att det inte beror på slarv utan att hon i filmrecensioner måste vara lustig, vilket hon inte anser sig vara.124 Dessutom skriver hon i sin dagbok 1937
att hon känner sig ännu sämre än tidigare i sitt yrke. Inlägget avslutas med en textrad som gör det tydligt att Alving ser sig själv på ett annat sätt än de runt omkring henne: ”Gud vad jag önskar jag vore så bra som mina vänner tror jag är.”125 År 1938 sätter hon i sin dagbok
upp tre mål för sig själv: Att inte skjuta upp saker, att kunna vara i sitt eget sällskap och att vara säker på sig själv utan att falla för trycket att vara populär.126 1943 beskriver Alving
sig själv i ett dagboksinlägg, sittandes framför en mängd jobb med ett glas konjak. Hon beskriver osäkerhet kring om hon duger, tvivlar på sina gärningars betydelse och hur hon slits mellan att vilja vara en berömd journalist och att gå med i Elin Wägners kamp. Hon skriver hur hon hoppas att alla dessa osäkerheter en dag ska släppa och göra henne fri, säker och likgiltig inför vad andra tycker om henne. Alvings största önskan är ett inre lugn.127
Självkritiken fortsätter även när Alving är en starkt etablerad journalist, vilket syns tydligt i ett brev till familjen från hennes jordenruntresa 1947 där hon förklarar att hon inte klarar av att skriva eftersom hon får för sig att ingen kan vara intresserad av det. Detta leder till
122 Ibid. S. 135–136
123 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 147 124 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 189
125 Ibid. S. 283 126 Ibid. S.337
26
att hon samma år skickar ett telegram och brev till Sten Hedman på Dagens Nyheter om att hon vill säga upp sig efter resan. Hon har skuldkänslor för att DN gjort reklam för hennes reportageresa när hon själv inte kunnat leverera några texter. Arbetet bakom har blivit gjort, men hennes prestationsångest gör att hon inte kan få ner orden på papper.128
Alvings självkritik och tvivel till trots beskriver hon sin karriär som det viktigaste för henne. Exempelvis skriver hon i flera brev till sina vänner att reporteryrket är det roligaste som finns och att hon är som absolut lyckligast när hon är fullständigt involverad i ett reportage. Hon förklarar emellertid att det inte finns någon reporter som är riktigt klok eller som någon kan vara med och att hon själv i högsta grad är en reporter.129 I sin dagbok
skriver Alving 1948 att hon själv tror att hennes tendens att skjuta upp saker bottnar i egocentrism. Hon är emellertid hoppfull till att hon kan bli av med det, genom att inte tänka lika mycket på sig själv och mer på dem hon faktiskt skriver och talar till.130
En annan stor kamp inom Alving är hennes vikt. Vid flera tillfällen finns dagboksanteckningar om upp- och nedgång i vikten och vid ett av dem citerar hon en tidningsrubrik om en kvinna som magrat avsevärt och därigenom fått en make. Vid citatet lägger hon till att det är vad hon själv borde gjort.131 Ytterligare något Alving kämpar med
i stora delar av sitt liv är alkohol. I ett brev till Cilla 1939 berättar hon om en fest där hon blivit så full att hon startat ett bråk, men hon minns inte med vem eller om vad, hon minns inte heller hur hon tog sig hem.132 I ett brev till Elin Wägner år 1944 skriver Alving om att
hon varit nykter i 14 dagar, vilket hon beskriver som en känsla av att trådar knutits ihop och gjort henne till en sammanhängande människa. Hon undrar om Elin märkt hur allvarliga problem hon haft med alkoholen de senaste åren och beskriver hur jobbigt det varit för Loyse. Alving berättar att hon inte tidigare har velat prata med Elin om det på grund av skam, men att nu när det är över och hon känner sig stark och motståndskraftig kan hon erkänna sina problem. Hon beskriver sin nykterhet som en möjlighet att på nytt träffa sig själv.133 1950 skriver Alving i sin dagbok att hennes relation till alkohol grundar
sig i skuldkänslor. Hon kan med lätthet låta bli att dricka, men får skuldkänslor av att inte kunna vara som andra. Hennes önskan är att kunna dricka på ett kontrollerat sätt, men för att göra det måste hon bekämpa sin skuld och sina tvångstankar.134
128 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 191–193 129 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 163–167 130 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 195
131 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 220
132 Alving, Barbro och Alving Olin, Ruffa. Bang om Bang. S. 171 133 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 92–93
27
Alving uttrycker ofta känslor av att inte passa in i de kretsar hon tillhör, exempelvis berättar hon i brev till Cilla om hur hon känt sig efterhängsen och tröttsam när hon varit med Elin Wägner.135 Några veckor senare skriver hon om hur lätt hon har att skylla ifrån sig och
beskriver sig själv som ett kräk.136 Flera månader senare återkommer Alving till samma
tema i sina brev till Cilla från Genève. Hon skriver att det ändå är bra att hon vet säkert att hon aldrig fullt ut kan bli en del av den kvinnokamp hon gett sig in i med Elin Wägner. Hon menar att hon gärna skriver om kvinno- och fredsfrågor, men aldrig kan låta sig själv bli fast i det.137
Alving är trots allt mycket självständig, vilket framkommer tydligt när hon skriver till Cilla om sin graviditet. Hon skriver att hon än så länge inte är glad över beskedet, men att hon måste fullfölja det, oavsett vad världen i allmänhet och tidningsredaktionen i synnerhet säger om situationen.138 Angående fadern Birger Lundquists deltagande skriver hon några
månader senare till Cilla:
Jag menar att min emancipation sträcker sig precis till att vilja ha Ruffa och klara upp det och heta fröken om så är och ge fan i vad folk säger, men inte en bit
längre.139
År 1958 skriver Alving i sin dagbok om hur hon minns tillbaka till situationen hon var i under sin graviditet, eftersom en ung gravid kvinna från annonsavdelningen på Dagens Nyheter kommer fram till henne för att tacka för de framsteg Alving gjort 20 år tidigare i synen på ogifta gravida kvinnor. Kvinnan berättar för Alving att barnets fader smitit undan och att hon därför är ogift, men att alla på redaktionen ändå är mycket accepterande och snälla mot henne. Alving
blir glad och stolt över att höra detta.140
Vid några tillfällen resonerar Alving om hur hennes situation hade sett ut om hon vore man istället för kvinna. Exempelvis skriver hon i ett brev om straffet för civilförsvarsvägran 1953 att hon blivit nedstämd av hovrättens utslag. Hon tydliggör att det inte beror på den ekonomiska sitsen det placerar henne i, eftersom hon alltid lyckas ta sig ur svåra ekonomiska lägen. Det som gör henne nedstämd är att hon som kvinna som vägrar inskrivning av etiska skäl slås hårdare av rättssystemet än manliga vapenvägrare.141 Alving
135 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 213 136 Alving, Barbro. Personligt: 1927–1939. S. 221 137 Ibid. S. 257
138 Ibid. S. 297–298 139 Ibid. S. 321
140 Alving, Barbro. Personligt: 1940–1959. S. 391–392 141 Ibid. S. 282
