Movdag och r a d under äldre medeltid i Sverige. HAKS J.~GI~P,STAD, Hov- Förlii~llandet mellail ~ioiiulig och
d a g O c h rad under adel under äldre medeltid liar stalt i ccn- meae'tid* IDen statsrates- krum för svensli I-iistorieforslining under
l i g a utvecklingen i Sve-
r i g e f r å n K a r l Sverkers- 1900-talet. Gruriden för deii moderna dis- sons Magnus liussionen lades av Ii. G. IJ'estrilan i hans
~ ~ regeringseill- i kdolctorsavhandli~ig Svenska radets l-iii- ~ ~ ~ ~ ~ t r ä d e (1160-1331). L E ~ I ~ toria till a r 1306jj 11904). I vissa planliter
1918. och sarsliilt under hetollande av utlarid-
ska paralleller huride Syen Tunberg Törn
Tyestmans forcliiiingar vidare. särsliilt i HT-uppsalseii »Till deas sveilslia standerstatens SIdsta Iiistoria» (1917).
Westman avvisade tanken p5 ett feodalt inslag i förIi8llai1- det inellan Iioiiung ccli adel. En motsatt upgl'altniiig antyddes a\' H3erlil Boëtllius 1926 i u ~ ~ p s a t s e n jSvenslia riddarhusets förutsatt- iiingar och tillhornst» (Sveriges riddarhus. Ctg. under red. av C.
Halleiidorff J . 'Ar 1935 pavisade Ii.-E. Löfqvist i sin grndualavlaaild- lin$ Riddarvaseri ocli fralse i iiordisli mecleltidjj att det funnits ett starlit feodalt drag i förhallandet mellan Bonuiig och adel at- niinstone sedaii bIagnus Ladulås' tid. Stormäniien - »nobiles > ,
jmajores regni» - hundos genom trohetsed till lionungaiaaakteii. De voro lronuiigeiis ),inan > . Det var detta, som I~onstituerade adels- ståndet. Darigenoin blevo storinannen mindre aristokratiska
a11
dete11 sig för Westinaii. Det patrimoniala dragel i adelsstandet för- svagades. I anledning av Löfqvists avliandliaig underströli Sture
bol ii^, som koin till det svenska materialel fr511 sina forsliiiinigar rörande besliilitade problerii i daiaslr Iiistoria. att denna syii p5 för- Iiallandet mellan Iionung ocli adel borde föras tillbaka 2tminstoiie
Lill 1200-talets hörjaii (HT 1933, s. 422 i f . ) .
Jägerstacl h a r gntt igenoin Balli~lalerialet särskidl med avsilil att belysa de mötesformer. som funiaos ii~ellan konung ocli stor-
iniiii. Man h a r liarvid gett förhhllandet inellan lioi~uiag ocli adel en uttollining, som övereaisstiiininer inecl men samtidigt skarper Bolins och Löfqvists. Jagerstncl understrylier liiizsbaradet mellan Itoileingeia och l-iaias miiri. Därför bli mötena mellan dem icke i
300 Jerker Rosén
samma grad soin Westman gjort gällande herredagar, represen- tationsinöten, under den äldsta tiden. De bli inera jämförbara med de europeiska furstarnas möten med sina vasaller, »curia», »par- lamentum)). Därav benämningen » hovdag) i stället för jlierre-
möte» redan i avl-iandlingens titel.
Det sliall icke föriiekas, att det kan ha visst veteil~skapligl wärde alt genomföra en tes på det satt. Jagerstad gjort. Rent all- mänt är rec. ocBså syinpatislrt inställd till försöken att lösa den iildre medeltidens statsrättsliga problen1 under större alitgivande på parallellföreteelser i andra europeiska länder an vad som r a n - ligen sliett. De medeltida statsrättsliga idéerna l-ia av givna skäl varit mera internationella än under någon annan tid.
Oiii rec. därför i och för sig icke har någonting att invanda inot termen hovdag, vilken ju aven nära överensstiiinmer med mo- dern forsknings syn på problemet, måste han reagera inof den scheinatisering ocl1 generalisering, soni kommer till synes i av- handlingen vid genoingangen av » hovdagarnaj). Alan lian eseinpel- vis ställa frågan, om stormännens uppträdande såsoin löftesman vid ingående av traktat ined friiininande malit skall rubriceras sisom hovdag. Det är lätt att demonstrera vadorna av en sadan metod. När förf'. finner att det av Iionung Birger Magnusson den 20 juli 1310 i Hälsingborg utfärdade brevet om rilisdelning näm- ner 63 herrar soin löftesman, vasjainte det tillägges » a c milites alii et armigeri et incolae terrae, clui super haec requisiti siinili inodo promittent)), lår l-ian den talrikast besökta svenska »hovdagen» förlagd till dansk botten och diskuterar orsakerna till detta för- 115llande (s. 196-98). Förf. reflekterar iclie över den givna even- tualiteten, att de uppräknade herrarna icke varit närvarande vid fredilsslutet l.
Termen »liovdag» har enligt Iörf. valts dels Iör att bringa »den författningshistoriska terminologien i överensstäininelse med de inhemska Iiallornas eget språlrbrukj), dels för alt uppnå »ter- minologisk liliformighet med den utläiidslia författningsl~istoriska litteraturen, inom vilken 'hovdag' eller 'curia' sedan länge varit den gängse hetecliningen på den mötesforin, soin i de latinska urliun- derna betecknas som 'coilsiliuin generale', 'colloquiuin', 'parla- inentuin' etc.» (s. 104).
Gentemot den första inoliveringeil lian aninärlias, att terinen »hovdag» överhuvud icke förekommer i svenskt urkundsmaterial.
I den efter utländska förebilder författade Erikslirönilran möter däremo t of ta orde t ,)hov » såsom allmän benämning p i f estliga
i J . Rosen, S t r i d e n mellail Birger Magilusson och hans b r ö d e r (1939),
Hordag och råd under áldre iiledeltid i Sverige. 301 sainmanlioinster, icke i en speciell statsrättslig betydelse l. P2
samma satt stå orden »parlamentuin» ocli )consiliuin generale)) i svenskt urkundsmaterial ej heller soni benämningar p5 en f r å n rådsmötena skild storinani1asamman1io111st. E n inotsvarigliet till det latinlska »parlamentuin» inöier, sisoin körl. riktigt aninarker, i Slcäniiingestadgaiis >samtal» is. 9 5 ) . Men att därför generellt se termen )parlamentuni ) som terininus tecl-inicus för en från råds- mötet sarsliild »I-iovdag» Iian knappast tillrådas. Förf. har eineller- Lid icke tvekat att anviiilda metoden.
För att hörja från slutet, så lionstaterar förl. oin ett inöte i Tälge 1328, att det a r »överhuvudtaget den sista hovdag, oin villien kallorna lainna vittneshörd)). Att det ar en »hovdag», iclie ett rådsmöte. sluter förf. därav, att i ett av drotsen ITnut Jonsson utfärdat brev talas om )~parlamentuin» (s. 293, 298). ITallornn till
inötet äro dels ett i Runell-Palinskiölds kronologislia register om- talat »Rikselis råcls brev », dels Knut Jonssons ovannämnda Ilrev. Det sainmanhang, vari ordet »parlainentuin» i detta förekommer, iir följande. Drotsen kungör en överensliominelse, soin koinmit till stånd den 5 septeinher 1328 ))in perlainento Telgis habito inter helsingos ex parte una et bircharlaboa er; parte altera iii presen- cia nostra)). Det enda möjliga torde vara att översatta »parlamen- t u m » med » Överläggning », nämligen inellan halsinoar och hir-
. .
lrarlar i drotsens närvaro. Man lian exempelvis jainfora ined ut- trycket i Herrevadsklosterbrevet 6305: »in parlainento inter mag- nificos principes dominos reges Dacie et Swecie apud Fawaerae- dalae» (ST 657 a ) . Ett mötes sainmansattning fraingår iclie av ordet )parlamentuin». Om Talgemötet 1328 veta vi därför iclie inera a n att rådet dar sainmantratt ocli att l-ialsingar och birkarlar i drot~sens närvaro överlagt och nått överenskominelse.Förf:s närmast föregående helagg pA h o r d a g ar »liovdagen) i Örebro 1321 is. 2i3-/6)2. Det på inötet utfärdade brevet anger sig vara utfärdat av tjugo namngivna herrar >ceterique milites et arinigeri eiusdem domini regis de regno Svecie consiliarii nuper apud villam Örahru in parlaniento constituti)). Förf. översiitter »villra nyligen varit samlade till en hoïdag i s taden Örebro » . Över - sättningen iörutsätter att »parlamentuin» innehar en terminus Se de hos Pipping, Eriksl<rÖnil;ans ordskatt, under > h o f » samlade lieläggställei~a. Jf r att Eli beteclinar mötet i Skara 1318 soni ett »hol,> meil att den, n ä r det blir fråga om politislrt Iiandlailde, låter rådet eilsamt framtradn (Ek v r 4252-59).
Förf:s tal p å s. 398 om eil » h o r d a g » i Slcara 1322 beror på en i av- ilandli~igeii e j ovanlig glömska av r a d förf. tidigare sagt. På s. 283 f f . rubri- ccras S1;aramötet 1322 riktigt som rådsiilöle.
302 J e r k e r Rosén.
teclinieus, som den iclie lian visas lin i tidens urliundsmaterial. Vad som inan p& grundval av brevet lian konstatera a r att rdclel varil. samlat »in parlarnento » , till överlaggrzing.
På liknande satt iörliåller det sig ined förf:s narmas1 tidigare belagg p; » hovdag » , den h a n rubricerar soin Svealiovel i Stocli- i i o l n ~ i juni 1320e (s. 259, 262 f f . ) . I en vidimation iraii 1324 om- talas, att arliebisltop Olov och iii6iiga andra vid detta tillfälle varit sanilade >in consilio generali Svecie)). Enligt Halsingelagen liar vid sarnina tillfiille järnhördeii avsliaffats »av liela lionung Magnus' r å d » , vilket ju endast är en översattning av termen jjconsiliuin geilerale Sveciejj; inen varför dlessa teriner skulle innebara någoii- ting annat ä n Lolleklivi~ni av den välkända termen .oiiines con- siliarii regnix Iian rec. icke inse. Om någonting annat a11 ett möte. dar liela r d d e t varit tillstädes, tala icke liallorna.
Kar det galler en för förf:$ hela frainstallniiig s8 vaseiitlig puiilit som att sliilja rådsinöten från iiiöten av större omfattning borde enligt rec:s inening Iiallorna satts under debatt p å ett betyd- ligt intensivare satt a n som diett. Men förf. h a r av någon anledning varit inarliligt liligiltig för distinktionen. Detta fraingår även, nar lian diskuterar »liovdagarnas), periodicitet ocli frelivens (s. 102 i . ) . I de uppraliningar, soiii har förekoinma, ingå möten, som förf. sjalv i andra sammaiiliang lionstaterat vara enbart rådsinöten. L,5saren blir därför förvanad, liar forf. efter uppraliningarna koii- staterar: »Denna översikt vederlägger salunda talet o m att hov- dagarna sliulle lia uppl-iört under 1200-talet. De h a både före ocli efter denna tid spelat en betydande roll i den 5ldre folliungatidens statsliv)). Den primära förutsättningen för att liuiiiia lionstaler~j detta borde val vara, att »liovdagar» ocli rådsmöten sliilts A t i stallet för att blandas samman i en översilit.
Det ar möjligt, att förf. på ett satt lian lia ratt i deiiiia p ~ ~ i i l i t - ehuru problemet av allt att döma skall stallas ocli lösas från andra uigångspunliter
-
och det a r säkert, att i liovdagsteorin ligger en tanke, vard att frainföras. Men det inåste ske under förulsiittningslös och saniretsgrann granislitniiig nv Iilillorn:~ sninL med större kritik av den egna fantasien. Det sliulle h a varit till fördel för avhandlingen, om förf. inriktat sig p å dessa uppgifter och avstått fran att försölia satta sina statsrättsliga teorier in i de politislia förveckliiignrna tinder den tid avhandlingen oinspan- ner. Att genomföra aven denna uppgift parallellt med den förra h a r nämligen förf. icke inaktat. utan det har kominit att ske p å bekostnad av vederhäftigheten.I enstaka punkter liar Jagerstad visserligen fört forsk- ningen framål. Så ar fallet beträffande den evident rilitiga date- ringen av dlsnö stadga (s. 81-87), parallellen mellan rådets första
Hol dag och räd under iildre inedeltid i Sverige 303 uppdyliande i Sverige p ä 1280-talet och dess konstituering i andra länder is. 107-91 samt disliussionerna av Birger hlagnussons ocli hIagnus Erilissons myndiglietsalder (s. 143-45. 306-11 1. äreii o m liällniaterialet i sistnämnda pullliter är
-
milt uttryclit - allt-för h å r t pressat
'.
Slen vad soni inger allinän skepsis mot avl-iandlii~gen både i
detaljer och i väsentliga puizlrter är den iloilclialans. varined fört. l~el-iaildlar såväl sina Iiallor som den tidigare forsbniiigen, s a n - tidigt som förf. salinar kritik mot de egna lioinbii~atioileïnas bärkraft. Rian lian icke lita p å Jagerstads uttalanden titan ständig Iiontroll i liällor och litteratur.
Rec. vill understrylia. att det i fortsättningen endas1 liar1 bli fråga om exeinplifiering, soin Iran utökas nästan efter heliag. Sieii ii andra sidan framstår det soin i~ödvändigi att göra denna exern- plifiering relativt omfattande för att icke det harda oindömet ina framsta såsoin alltför generellt ocli för förf, orättvist. Av naturliga slial Iiar rec. företradesvis valt exemplen i det omfattande avsnitt i Jagerstads avhandling. soin star lians egna forskningar närmast. b e t ban ej heller Iljalpas, att recensionen i visca punkter får forinen av bemötande.
Genoin direkta felöversattniilgar eller feltolltniilgar nar förf. understundom frain till en inening, som passar in i den tes, Ilan för tillfället driver. Han f å r frani en »liunglig hovdag» på Birger Jarls tid genoin att förvandla en bekant och av forsliningen tidi- gare disliuterad påvehullas futuruin till perfektum (s. 54 F.). Soiii belägg' p å »hovdagar» under Valdemar Birgersson anföres ett h r e r från inars 1272. enligt villiet ett par storman »tillsaininans inecl Iioilungen lämnade ett 'gemensamt råd' (ex coii~inuni consensu) till upprättandet av ett lianonikat \ i d Einliöpiilgs domByrlta» (s. 62 f . i .
Brevet lioinmer i annan dager - och långt bort från förf:s stats- rättsliga sammaiil-iang - när inan vet att det var fraga oin en donation av ett ius patroilatus, i vilket just de nämnda stormannen och. lionungen voro delagare. Den erfarenheten vinnes genoin at1 enbart läsa brevet.
Ödesdigra lronselrvenser för förf :IS slutsatser blir det, nar han vid disliussionen av Orebromötet 1308 i sitt referat förvai~dlar futurum till perfelituni ocli sedan bygger vidare p å referatet
(s. 190. jfr nedan s. 314 f f . ) . På ë)rebroinötet 1321 sliulle linköpings- bisltopen Karl enligt Jagerstad h a utlanat 500 in. p. till Sune Saintidigt med Jagerstads arhandliilg uthoin E Carlssoiis uppsalb >Laiiclsltapsratt och myiidighetsåldei» (HT 1948 s 30 f f J, soin u p p ~ i s a r i 11u7udsah ideiltislia resultat. I den måii Jageistad och Carlssoii stå obeioeilde a \ 7 araiidra - ingendera forsliaren antyder något annat - starker det gi7 et7 is
304 Jerker Rosén
Jonsson och Peter Hak. »Lånesuininan skulle användas som tacli- iiing för deras utgifter vid återköpandet av slottet Viborg» (s. 276). I<allan ar de båda låntagarnas på Örebromötet utfärdade brev, dar de erkände, att de fått de nämnda penningarna »et illas pro re- dempcione castri Viborg
. .
.
totaliter expendisse)).Den 11 inars 1312 utfärdade hertig Erik illagnusson en skuldförbindelse i Lyhecli på 1000 mark (s. 204). Förf. lronsta- lerar, att »hertigarna i augusti 1313 upptagit ett nytt lån, denna gang på 500 mark av samma lubeckborgare som tidigare. L,åne- bestainrnelserria äro har något sliarpta. Icke blott hertigarna utan aven deras löftesman ålades att vid utebliven betalning indraga i Stockliolm och dar kvarbliva tills lånet återbetalts)) (s. 205). Det sista lånet sattes av förf. i samband med att hertigarna i augusti 1313 i Lödöse under festligheter mottagit sina gemåler. Hovhåll- ningen synes förf. h a »överstigit hertigarnas elronoinislra resurser, ty den 26 augusti upptogo de ett lån på 500 mark av lubeckska bor- gare» (s. 216). Förf:s tal om det andra brevets slrärpta bestain- inelser torde bero på att han endast läst utgåvornas ingresser; ty just den av förf. namnda skillnaden finns mellan ingressen i Di- plomatarium Suecanuin, dar det första brevet ar tryckt, och i Liiheckisches Crlrundenbuch, dar det andra brevet ar tryckt. Läser man breven, finner inan att de h a exakt lika och verbalt Överensstämmande innehåll. Förf. har ej heller reflekterat över, att den tidigare litteraturen endast anför det första brevet ocii sedan har en hänvisning till det andra, att det ar samma lybeck- borgare, som äro långivare och att breven äro verbalt lika. För- klaringen erhålles vid en genomläsning av det första brevet, i vilket hertig Erik förband sig att återbetala halva den lånade summan, 500 mark, i augusti 1313. Vid den tidpunkten har hertigen uppfyllt sin förpliktelse. Det »andra lånet) ar ett då utfärdat nytt sliuld- brev p& resterande 500. Om man använder förf:s satt att lroinbi- iiera, kunde man konstatera, att festliglieterna i Lödöse 1313 skett under så sparsamma former. att liertigarna kunnat återbetala 500 nark k.
Jägerstad anser sig h a skal att antaga, att arliebisliop Olov av Uppsala innehaft »stallning såsom riksvikarie)) under en pe- riod omkring 1320 (s. 264 f . ) . De »tecken, som peka i den rikt- ningen », äro dels » att ärkebiskopen förekommer i alla urkunder från nov. 1319 till dec. 1320, i vilka Iiertiginnan åberopar med- verkan av svenska rådsherrar och storinan», dels att det »finnes ett brev från sominaren 1320, som tyder på att något slags svenskt regeringskansli varit upprättat vid ärkesatet i Uppsala)). Betraf- fande det första argumentet lian namnas, att »alla urkunder)) under perioden nov. 1319-dec. 1320 äro tre till antalet. Xrke-
IHordag o c h r i d uiider ä l d r e iuedeltid i Sverige. 303
biskopen a r lche ensain o m att förekoinma i dein alla. Detsamma a r fallet ined biskop Karl i Linköping och Mats Kettilriiundsson. Det brev, soin sliulle tyda på, att ett regeriilgsliaiisli funnits vid arliesatet. ar ett av konung Magnus till gotlailningarna ställt brev angaende deras Arliga sliatt. Förf. Bominenterar: »Originalet till detta brev h a r tydligen förvarats id arlicsiitet, ty av en antecl~iling p å avskriften frarngar, att denila officiellt verlistallts av notarien och s1iri.c. aren vid domliapitlet i Uppsala I-Ienrili Sledor och att avskriften överensstamde med det beseglade originalet, son1 tyd- ligen förvarades därstädes.)) )Henrili Sledor) ar identisk med Gustav \'asas Iransler I-Ieilrili Sledorn och vidimationen lian p å sin höjd ge en antydan om att originalet p å hans tid förlarats vid Srliesatet. Eftersoin brevet a r ställt till gotlänningarna, lian origi- nalet icke fran början h a funnits i ett svenslit rilisliansli utan p å Goilaild. Dareinot ar det möjligt, att urkunden förts tillbaka f r a n Gotland a r Uppsalalianilien advin. soin samtidigt fick fullinalil att uppbära gotlänningarnas diatt (DS 22561. Om inan sliall söka lokalisera ett rilisliansli, lian det elilellertid sist av allt ske genoin att undersöka var zrtgciende brev funnits.
Förf. diskuterar de malitbefogenheter, sorn enligt riksdel- ningen 1310 tillföllo lionuilg Birger i hertigarnas riksdel. Han kon- staterar: »Inon1 detta oinråde var konungens myndighet reduce- r a d till ett minimum. H a n förbjöds uttrycliligen att 'föresliriva, bjuda eller avdöina ilagot utoin beträffande sina inan' eller det, som sarsliilt var avtalat i riksdelniiigsurliurideila (s. 200). E n läsare frågar sig ovillliorligen vad soin »sarsliilt var avtalat i rilisdelnings- urliunden)). Verba formalia lyda: »Prneterea in terris nostris do- ininus rex, frater noster, niliil praecipere ve1 mandare sive iudicare debet, nisi de suis hominibus et l-iis qrrcre superius nominutini sunt expressa.)) De har liursiverade orden syfta på konungens privata gods i hertigarnas områden, »bona sua patrimonialia et acquisita)), vilka tidigare oinnan~nts och delvis uppräknats. Kungen hade inga andra befogenheter i hertigarnas oniråden a n över sina m ä n och privata gods. Det var sainina befogenheter, som hertigarna hade i Bungens rilisdel! Förf:s satt att referera, och utan att diskutera den tidigare litteraturen, medför en lilar förvar-ishning av en va- sentligt punlit i utveclilingen.
Ytterligare exempel p å förf:s kall- ocli litteraturbehandliiig Iioinnia att lainnas, då i det följande vissa av de avsnitt i avhand- lingen, soin behandla Birger filagnussoils förrnyndartid och dc följande oroliglieterila f r a m t. o. m. 1iunga.c. alet 1319 upptagas till mera ingaende gransliniiag.
Jagerstad - - polemiserar utförligt iilot \Vestinails åsikt. a t t del l J Roséii a a . s 22G f
306 Jerker Rosén.
under Alagiius Ladulås konstituerade rådet r a r avsett att utgöra I örmyndarstyrelse (s. 11 1-14). Rec. liar all anledning att in- stämma i en uppfattning, soin han själv tidigare hävdat
'
Men aven om man måste anta en ledare av centralregeringen, hindrar cletta icke, att rådet under omyndig konung haft ökade makt- befogenheter. Detta överensstämmer även med tidens statsrättsliga idéer. Rec. hoppas kunna återkoinina härtill. Dareinot liar rec. inga möjligheter att följa förf. i lians jakt efter andra förinyiidareiiii radiet och Torgils Knutssoii (s. 123-42).
Ett av förf:s främsta - ocli salierl riktiga - argumeiit inot Westmans tes om rådet såsoan förinyiidare ar att det är problema- tiskt »om verliligei~ en så inångliövdad församling kunnat intrada som förvaltare av koiiungadömet ocli föra styrelsen i myndig ko- nungs ställe)) (s. 126, 131). Förf. uppsliattar antalet radsmedlem- inar till minst tolv världsliga storman jämte biskopar ocli andra andliga (s. 121). Aleii nar lian sedan sölier efter de »verliliga» för- myndarna. tror lian sig finna dem i en förteckning ?å ))ett större antal uppr5linade svenska storman »
.
för villia dommikanorden pa ett möte i Vasteris 1291 beslutat läsa »suffragia). Slutsatsen blir: >Det ligger iiiycket nara till liands att antaga, att de uppräknade stormaniien utgjorde spetsarna av de malitliavaride inom riliet vid denna tidpunkt. .
. Att de uppralinade varit förrnyndarstyrelsens inedleriiinar. göres också troligt av den omständigheten. att sanit- liga de liar uppraliiiade storinännen under 1280-talet tillliört den politislit ledande liretsen liring kung Rlagnus)) (s. 135).Antalet storman i uppräliningeii ar s5 stort, att körf. avstått irån att namnge alla. De av förf. namngivna äro tolv. Ett »in. Il. > får ersätta naiiiiieii på de aterstående ses. Antalet världsliga iiied- lerninar i förrnyndarstyrelsen skulle bli aderton. Förf. liar utan att reagera koininit frain till en lika eller mera niåiigliövdad försam- ling än blagnus L,adul&sl rådskrets, vilken enligt förf. på grund av sin storleli icke liunde fungera såsoiii föriiiyndarregering. Dareinot iir det ytterst saniiolilit, att vi i uppraliningen 1291 lia att göra ined de världsliga inedleminarna av r d d e t under ornyndiglietstidlen, eftersoin dorniiiilianorden vid sainma tillfälle riktade en frainstall- ning till »viris venerabilibus et discretis omnibus consilio dornini regis Swecie coiistilutis» on1 tilldelning aj7 fattigtioiiden till domi- iiiliaiierna i Skanninge IDS 1051. jfr förf. s. 126).
J Roséii. a a . s 43 ii01 44: »Darelnot ha11 mail icke a r pergaiueilts- remsail eller a l iiågoii aiiiiaii ltalla sluta, att rådet såsom eil ltollegial enhet sltulle fuiigera såsom fbrmyildarregeriilg Deii m a l i t u t b ~ iliilg, som tillföll Torgils Iiiiutssoi~, beholer således på intet satt stå i strid med d e fore hoiiuiigavalet 1284 tiaffade artaleil Det a r trartom sai~iioliltt, att bestammelser ingått om el1 riltsforeståildare lihsoni en sådaii forutsattes 1319 >
H o r d a g och r å d under äldre medeltid i Sverige. 307 Ett aiiii:kt led i förf:s sökande efter iörniyiidare utgör u t -
trycket »doiiiiiius marscalcus ac alii protectores)) i ett brev rörandc en jordahist f r a n juiii 1295. Uttrycliet ansågs av \Yesliiiari ej Iiuiina anväildns i slatsriittsligl saiiinnaiilia~ig. Fbrf. liävdar: »Sam-
rilailstalld med iiiarslieiis iramii k a n termeil 'prolectores' nappe- ligeii Asylta ilagra a n d r a iiii de Lzznyliya jörniynclarncr» (s. l 2 9 I f . 1 . Förf. Iian emellertid icke prestera nitgot son1 helst bevis för ps-
stgeildet. Kiir h a n P svelislit urhuildsiilaterial söher elter ],elagg 13% >protector ) i belydelseii »förmyndare» hittar lian endast »tutor
eller ) c u r a t o r ) i denna betydelse. »Protector» betyder >besliyd- detre ) , »övervakare», i den 1151. alituella urliunden av de egendo-
m a r , varorii tvist rådde, och som darlör lagts under selivester i
:i\ F alitan p5 att tvisteii shulle lösas.
Axveii i övrigt tillgriper förf. i detla avsnitt arguiiient ocli 1,iilliioiiser sAsoili bevismaterial p& eti sådarit satt, att en läsare 15r hiiilslan av godlyclilighet grundligt befäst. En isländsk aiirial- notis av ohestänid provellieris f å r bevisa pitståelidet o m ett gifter- 11151 inellan Torgils Iiiiutssoii och en sysiel- till Iionung Birger (5. 1-1-7. Jfi- H. Jagerstad, Marsken Torgils Iiilutssons alitensliaps- körbiiidelser. P H T 1944-45 i. detta trots att ingen svensk tradi- lictnisliälla iiamner iiågonliiig liarom ocli trots att Torgils I<iiutssori
- i iiiolsats till andra ined Iiuilgaliuset beslahtade herrar - aldrig
:iv Birger eller liertigariia beriäilines sasoili deras släktiiig. Ericus
Olai f a r tjalla s5som bcliigg p& att herr Sorgils »någoii gång elter Iionurig Magnus begravning 1293 valts till den fraiiiste bland Iör- iilyiidariia» (s. 138 kf.)' o. s. v.
\'ad soiii a r Jagerstad aiiföres o m Ericus Olais sjalrstandiga ltiillriirde i ileiiiia puiilit torde belysas a r eii jaiiiförelse mellaii Erilisliröiiiliaiis D-rersioi~, ileii rersioii, soiii Ericus Olai aiiräiit, ocli Ericus' framställriiiig.
Eriliskröiiiltaiis D-rcrsioii. Ericus Olai.
Tlia walde haii för iiii I i a ~ i doo Drossetus r e r o regiii Tyrgillus Iiaiiuti lier Tirgils I<iiutzssoii e11 \riis inan oli jiixta fidciii et co~iimissioiiem regis troo llagiii dc coi-isensu nobiliuni et m a g -
Theii tlier rilieiio sliulde första ncttnnz regni guberiintioiii m n l i u ~ n for Ilii a t liaiis I ~ a r i i \\-oro siila ccppoziens.
Ok nntiorcidnde liononi i l-icc1-id Iiusfru barii oc all siii land cci hccn sliulle rccdcc oc thein forsee som g ~ ~ c l ville 01; linn ok thee ~cllzln I-ierrcc i ril;erio bodlie.
Orereiisstäiniiielsei~ a r som synes fullstaiidig, delvis r e r b a l . Iiigeii trekaii Iiari r å d a om, att Ericus Olai h ä r följt sin h ~ ~ r ~ i d l i i i l l a , Eriltsliröi~ika~i. Därför
308 Jerker Rosén.
Avsnittet »Hovdag och rådsaristolirati intill inarslien Sorgils Knutssons fall år 1 3 0 5 ~ (s. 156-72) innehaller icke något nytt av den betydelse att det kan anses befogat att ur den synpunkten dröja vid det. Förf. följer vad de inre och yttre partimotsattning- arna angå helt rec:s tidigare framställning1, detta i större utsträck- uppfor han ocliså händelsen under 1290, icke under 1293, såsom fallet borde ha varit, om han i örerensstammelse med Jagerstads uppfattning här byggt på »den urkund, enligt rillreii Torgils Iinuisson någon gång efter lionung Magnus begravning 1293 alts till den framste bland förmyiidarila». - Medan Eriks- l\rönikan i detta sammanhang - det första dar han namnes i lrröilikau - om- , talar Torgils Kiiutsson utan titel, har Ericus Olai titeln drots i stallet för marsli. Förf. understryker, att denna omständighet måste »vaelra uppinärksam- het». Drotstiteln Iran icke bero på »någon lapsus hos Ericus Olai, eftersom aven de isländska annalerna omtalar Torgils Knutsson som drots». hleningen ar uppenbarligen, att herr Sorgils först skulle varit drots, innan han blev nlarsli, eftersom förf. förmodar, att Ericus Olai byggt p5 en urkund, til'lliom- inen efter Boiiung Magnus begrarning 1293 och enligt vilken Torgils »utsetts till förmyndarstyrelseils ledare (och rikets drots?))). Resonemanget faller på den omstandigheten, att Torgils Knutsson i urliundsmaterialet är marsk redan i februari 1292 (DS 1060) och sedan regelbundet upptrader med deizila titel (2415, 617 1293, 2816 1295, DS 1084, 1093, 1095, 1133). Aven i övrigt skulle det knappast ha Tarit tillrådligt att dra några slutsatser av Torgils Knutssoiis drotstitel hos Ericus Olai och i islandslr aniialtraditioil. Det ar namligeii att inarka, att sedermera under 1300-talet i både Sverige och Norge i regel drotsen r a r interimsstyrelsens ledare. Därför ar det icke märkligt, att Ericus Olai fått in denna titel. då han för första gången påträffade Torgils utan titel men som förmyiidarstyrelseils ledare, ej heller att de långt senare slrriraiide och avlägsna isländska annalisterna försett Torgils Kmutsson ined den titel, som tillkom den framste ämbetsmannen och iilterimsregeriilgeiis ledare i Korge exempeltis p& Magnus Erikssons tid.
Atskilligt kunde däremot vara att anmärka mot förf:s slutsatser an- gående rådets funlrtion undler detta tidlsavsiiitt. Ett par exempel. I Huitfeldts referat av Kolsaterfördraget 1305 uppraknas tio herrar såsom » i l a r ~ a r a i i d e » . Förf. hardar, att de »med all sailnolikliet» uppträtt i sin egenskap av råds- herrar. Härför sltulle tala, att sex a t dem »tidigare tillhört rådet)). »Det som ställer de narraraiide stormännens medlemskap av rådet örer allt trivel, är emellertid, att ridet i förliliniilgeii uppträder som berörd part» (s. 169). Hertigarna förplilitiga sig emellertid i Kolsaterfördraget icke endast att ej till- foga Torgils Knutsson och andra a r Itonungens råd någon skada utan samma förpliktelse galler herrar »utonför rådet». hied förf:s argumentering borde dletta medföra att aven sistnämnda .berörda part» varit representerad bland de uppräknade herrarna. - Förf. hävdar, att rådet ingripit vid biskopstillsatt- iiin~gar. Belägget är omständigheterna i samband med återbesättandet av bi- skopsstoleii i Västerås 1300, då enligt kapitlets berättelse om valet lianilren
Hovdag och råd under äldre medeltid i Sverige. 309 ning a n vad soin framgår a v redovisningen för litteraturen oc1.i Iangre a n vad soni a r nyttigt för logilien i avliandlingen. Vid oin- nginnandet av arliebisliop Nils ,kllessons brev oin öppnandet av Erik den lieliges relikslirin 1303 » p & begäran av hertig Erik» lio~iil- menterar iörf.: >Det ar heller Iianslie icke blott en tillfalligliet, ait hertig Erili i detta hrev omtalas som 'filius regis Rlagni boile iile- niorie'. Frammanandet av Magnus Birgerssoils ininne i detta sam- iilaiiliailg leder tanken osökt till 1275 ars statsvalvnilip, d å arke- stolen jämnade vägen för den d a ~ m - a n d e Iiertig Alagnus, n a r h a n nled danslit bistand störtade sin liunglige broder. (s. 159). Itleii vid skildringen av liai~delserna P275 har förf. i motsats till rec. nien i överensstammelse ined Erili Lönnroth havdal, att Iiyrlial~
»liållit sin skyddande h a n d över lionung Valdeinarx mot Magnus soin i stallet stött sig p å den världsliga aristoliratien is. 67 f f . Jfr nuniera aven J. Rosén, Tronsliiftet i Sverige 1275, Seandia 19471. Det därpå följande omfattande kapitlet >I<onurig. hertigar och radsaristokrati under hrödrastridernas första sliede 1305- 1 3 1 0 ~ (s. 173-94) sliall tagas upp till utförligare diskussion, detta iclie minst därför, att förf. h a r i rissa punkter sölier genomföra en ny syn p 5 deii inriliespolitislia niotsattningen 1306-10.
Rec. har liavdat, att Birger Alagnusson under a r 1303 Iioin- mit uiider inflytande av er1 liyrliligt-inoilarliislit inrilitad lirets ined den senare arliehisliopen Nils I<ettilsson och dennes broder, Birgers forne lärare, Karl Tydislie i spetsen. Till denna lirets slöt sig vissa tjansteeleinent samt ett fåtal varldsliga storillaii. Resultatet blev
iitt den världsliga aristokratien under Torgils Iii~utssons ledning sliöts A t sidcaii. Oinsvangiiii~gen, som pågall seelaii Rolsaterför- draget i början på aret, fick sina inest marlianta uttryck i fattig- tiondens återlaiianande till uppsalaliaiiiherna p& soinmaren 1305 samt i Torgils Knutssons 1aiigsliiig och avrättning i början av sedermera arkebisltopeii Sils Iiettilsson förliIarade sig r-illig mottaga valet i närvaro a r liilliöpiiigshisl~open Lars, ju~ilcer Valdemar, marslieii Torgils Knuts- son och »alii domilli de coiisilio domiiii ilostri regis» (s. 152, l i 0 ) . Rec. h a r tidigare hävdat, att påtrycltniil,gar i saiubaild med tillsatt~iingeii 5gt rum f r i i i d e malithar-andes sida (Rosén, a . a., s. 1041. Meii steget a r långt och g o d t ~ c l i - ligt, 0111 man förvandlar ingripandet till ett ingripande av rådet soin k o r l ~ o r a -
iioiz och gör detta till eil rättighet för rådet. Förf. anser, att ett dyliltt ingri- pande från rådets sida r a r naturligt. » o m hislioparna vid deilila tid (n: 13001 aiisågos som självsltririla medlemmar av rådet» ocli rdå biskoparna geilom praxis redan torde h a varit niedleininar a r radet. is. 152, 156), detta efter att omedelbart inilaii (s. 151) h a konstaterat att i en försainliiig 1299, som skulle hia omfattat ctlla rådsmedlemniar, endast ingatt .fyra (er-. f e ~ i i j » bisliopar. ~ t m i n s t o n e det ena påståendet i~iåste bero p 5 fe~lslut.
310 Jerker Rosén.
1306. Den 29 september 1306 följde en n y avgörande händelse genom Håtuilalelien. Birger och hans anhängare fängslades. Her- tigarna togo ledningen. De heliöllo inaliten frain till riksdelningen 1310, ehuru ett försök till fiklikning illed Birger gjordes p å Orehro- mötet 1308. Rec. liar hävdat, att Hatunaleken inilebar, att l-ierti- garna inriliespolitislit anslöto sig till Torgils Knutssons under tiden f r a m till 1305 mäktiga världsliga stormannafraktion, medan den kyrkligt-monarkiskt inrilitade kretsen i stort sett stod Iivar p å Birgers sida. Denna partigruppering blev i allt vasentligt gällande under de ftiljande Bren.
Jägerstad ansluter sig helt till uppfaltilingeii, att ett kyrkligt- iilonarliislit parti lagit ledningen 6305 och alt Torgils Knutssons världsliga stormannaparti då skjutits i t sidan. Nara redogör utför- ligt för mötet i Stockliolin på somrnareil 1305 - utan att ens
antyda att mötet och det p å detta utfardade brevet tidigare in- gaende diskuterats
'.
RHen förf. avviker sedan i tvenne punkter: H a n utpekar med bestamdhet »ledaren» för det kyrliligt-monar- Lislia partiet. Det ä r den världslige storilmannen, Angelattlingen Follie Jonsson. Vidare anser förf., att hertigarna efter Matuna- lelien fortsatte att ansluta sig till detta parti. icke till Torgils Knutssons världsliga stormannalralition. Hituilaleken innebar aned andra ord icke någon partiförskjulning i Sverige. Dessa b i d a punkter i dörf:s frainstallning hiinga oupplösligt sainman. Folke. Jonssons närvaro i kretsen kring hertigarna efter Hitunaleken » vederlägger ) , eftersonia h a n r a r »ledare för det kyrkligt-inoilar- kislia partiet, för Sägerstad »talet o m att hertigarna genoin Nåtunaliuppen lämnade 'den liyrliligt-monarliislit inriktade oppo- sitionen mot marslien' » (s. 182).De argument, soin förf. anför för Folke Jonssoi~s ledarstall- ning äro, att Plan var exeliutor av och beseglade Sorgils Knutssons testanleilte sailit att lian enligt Eriliskrönikail fått konungens he- fallning att meddela den fängslade anarslien dödsdoinen (s. 1 7 7 f . ) . Det torde icke vara möjligt att av dessa fakta deducera f r a m en partipolitisli ledarstallning. Jrarför iclie lika gärna upphöja stoeli- holinsfogden Kristian, som ävenledes beseglade och var exeliutor Linder, De svelislie lagmaililens stalliiiilg till lroiiuilg och folk, s. 18 f , , L~iiidqvist, Bidrag till lraililedomeri om de s ~ e i ~ s l i a domliapitleil under medel- tiden. s. 134 med not 4. K. G. If'estmai~, a . a., s. 175 ff., J. Rosen, a . a., s. 99 ff. Rec. h a r (a. a., s. 102 f . ) geiltemot lITestmans uppfattning formulerat satsen: )>Det a r ocksi salierligeil felaktigt att betrakta deilila omsrangiliiig såsom re- sultat av ett majoritetsbeslut i rådsliretseii.» Hos Jagerstad möter is. 175) om samma sal; satsen: »Beslutet har i ~ i l l i e t fall som helst iclie tillkommit geiiom i ~ å g o t majoritetsbeslut inom rådet.))
H O T d a g ocli r a d ullder aldre medellid i ST erige. 311 av Torgils Knulssons testamente, till den politishe »ledaren» Ty det lian val aldrig vara meniilgeil. att Erilisliröililians oiililainnaadc av Follie ;801issons roll vid avhuriilaiidet av dödsdoiilen sliall lia 13evisvarde i denna pulllit.
Förl'. anlör vidare ett I-Hakaii Ingehorgssoil Ealizas morgoii- gavohrev, utiardal den 4 jaiiuari 1306 i Nyliöpiilg, och beseglat :iv Iionungen, hertigarna sanal en slalitkrets. Förf. konstaterar: )E;e storinan. soin \icl denna hritislia tidpulllit - endast några lechor efter marshens fängslande - barit f0rsainlade 110s lioi~uiig Birge). ocli lians bröder. iilaste givetvis alltagas h a varit positivt installda till den vidtagna 2ttgarden.)) Follie Joiissoii ar iclie ined bland I x -
seglarna. Rdeii förf. finiier, att fyra av de tolv beseglarria varil I'nstar i herr Follies morgoiigavobre.~ 1399. H a n i 5 r sa ett indicium
på Folkes ledairde roll. Bortsettfran iiombinationerrias iösligliel i
övrigt, måsle det IsesZiimt sägas i f r h , att det icke a r g6rligt att dr:: politiska sluts:~tser ur brev av riatrnreii iiiorgoiigavobrev, dar släl\- tens aiiedverliaii under alla omständigheter förutsattes. Bet hade vidare varil ljcliligt om förf. erinrat sig oinstandiglieterna vici fat-tigtiondeils återlämnande p 5 sommaren 1383. Det a r icke @\et. ej ens troligt, att utfardaril:i av brevet laiiroil1 alla gillade itg5rden. &Ian kunde förvisso upptriida i honuilgeils och hertigarnas omgiv- niiig 1305-06 utan att gilla deras geiimeilsamiria poliiili gentemot i~larslieil l.
Follie Jorissons ledarstäliliriiig 1303 later sig iclie bevisas illed en sådan metod. som förf. valt. Pastaendet blir rent godtycltligt. Ilet lian tilläggas, ait herr Follie övcrliuvud icke förekommer i de avgörande politislia samriianliang hinder Sret 1305. d 5 omsvang- iiingen ägde ruin. 3 e t ar först \ i d riiarsliens avraktiliiag 1306 sorii h a n dyher upp - ocli d 5 reta \ i ingenting om hans po1iiisl:n roll.
Under ori~svii~igningeri 1305 a r clet andra herrar. soin st5 i förgrun- F ö r f . liiivdar vidare i detta saiiimaiihaiig, a t t F o l k e Joiissoiis sliilitlireta uiider Birger illagiiussorrs oiiiyiidiglietstid ispelat eii politisli roll. Efter Torgils Iiii~itssoiis makttilltrade h a r dcniia slälitgr~ipp slrjutits &t sidail. H e r r Follie u p p t r a d e r Iieller iclie i i i å g o i ~ enda politisli urliuiid uiicler areii 1295-1303)). D e f y r a h e r r a r Cör~~toiii Follie Joiissoi~, s o m detta galler, ä r o Rörili Birgerssoii, Filip Iiigevaldssoii. hlagiius hIaririessoii ocli hlats I i e t t i l n ~ ~ i i i d s s o i i . Av dessa iiiiiiiiles Follie Joiissoii endast eil giiig - i el1 privaturliuiid - f ö r e 1295, det å r d å Birger enligt förf:s åsilit blivit iiiyiidig. Rörili Birgerssoii. ;\Iagiimus hlari- nessoil och ;\lats Iiettiliiiuii~dssoii liuiiiia e j visas Iia varit niedleiiininr av råclet tidigare. Filip I i ~ g c v a l d s s o i ~ h a d e seiiast i april 1305 eftertratt broder11 Joliaii i lagmans- och rådsaiiibeteiia. Past&eiidet att dessa lierrar ~ s k j ~ ~ l i t c a t sidail» 1295-1303 saliiiar allt stöd i lialloriia, eftersom ingeii a v d e m l;aii visas lin iiitagit en politisli nialilstiilliiing före dciina Lid.
312
J e r k e r Rosén.den. Nils Kettilsson. som sedermera avkunnade sin kyrkliga do111 över Torgils Knutsson, Karl Tydiske. biskop Isarnus i strängnäs. stocliliolmsfogdarila. Endast genom att förtiga dessas fraintra- dande på den politiska scenen 1305 har förf. liunnat skjuta fram Follie Jonsson. Tillvägagångssättet är analogt ined det, som möter. om vi gå till det andra ledet B förf:s tes, påståendet att hertigarna
e / f e l a Håtunalelien icke anslöto sig till Torgils Knutssons världsliga
stormannaparti i motsättning till den monarkiskt-kyrkliga kretsen utan höilo fast vid den sistnämnda.
För förf. räcker det att »ledaren» för den liyrkligt-monar- kislia kretsen Follie Jonsson efter Nåtunalelien anslutit sig till hertigarna och fått donationer av dem för att konstatera, att Birgers fängsling icke inedförde iiagon partiförskjutning. Han ser sig visserligen nödsaliad att namna att hertigarna »av någon an- ledning)) ansågo sig tvungna att fängsla ärkebiskopen Nils Kettils- son
-
ett egendomligt steg av regenter, som Iiöllo fast vid den kyrkligt-monarkiska regimen av 1305. haen förf. näiniler icke, vart övriga medlemmar av denna krets togo vägen efter Håtunaleken, det inotstind, som bjödr av ärkebiskopens broder Karl Tydiske och fogden Kristian, ärlcebiskopens förehavanden efter frigiv- ningen 1307 och 1305 politiskt inflytelserika kretsars lullständiga lörsvinnande i politiskt alilmaterial, tills de 1308 ocl1 1310 dyka upp såsom Birgers löftesman. Den ende i den liyrliligt-monarliislin kretsen - om han någonsin oreserverat tillliört denna - soni efter Håtunaleliei~ anslutit sig till hertigarna, är Folke Jonsson. Genom att upphöja denne till »ledare» liar-
utan l-iänsyn till alla andra faktorer - förf:s tes genomdrivits. Foilie Jonsson fram- står iclie såsoin ledare av det liyrliligt-n~oiiarliisIlia partiet. Om han tillliört detta, inåste han i stallet karakteriseras såsom en av ett fåtal överlöpare 1306. Belöningen har lianslie varit donationerna på hösten detta år. En hell annan sak ar nämligen, att hertigarna efter Håtunaleken på allt satt sökt få en uppgörelse till stånd med lionungens livarvarande anhängare, framför allt de kyrkliga liret- sarna (jfr Rosén, a. a., s. I l 7 f f . I det saiiimanhaiiget skall inan också se hertigarnas, av förf. helt missförstådda kyrkliga privile- giepolitik). Det orimliga i teorien om Follie Jonssons »ledarstall- ning» i det kyrkligt monarkiska partiet framgår även, om vi följa förf:s frainstallning längre fram i tiden. I mars 1310 piträffas Folke i konungens oingirning tillsainmans med några andra världsliga storinan. Konsekvensen av förf:s resonemang med ut- gångspunkt i Follie Jonssons ledarställning borde h a blivit, att den Iiyrliligt-inonarliis1ia kretsen n u lämnat hertigarna och gått över till Birger. Men slutsatsen ar den motsatta: Rfissnöje 110s den gamla rådsaristoliratien med hertigarnas regim (s. 187)!Hovdag och r i d under aldre i~iedeltid i S ~ e r i g e . 313 Förf:s slutsatser i denna punkt illustreras lilia tydligt, om inan går till hans liarakteristili av hertigarnas råd under tiden efter Nåtunalelien. Han konstaterar, att » a r de elva hertigliga rads- Iierrar, soin s5lundn liunna namngivas under skedet iiiellan lio- nung Birgers fängslande i H5tuna och lians frigivning i salilhand med Iiovdageil i Orebro i mars 1308, lia tv5 varit utlänningar
. .
. två ha varit kyrkans iilän. .
.
och resten - i~iöjligen ined uiidaii-tag för Birger Persson - liar tillhört slälitliïetsen liïilig drotsen Ahjörn Sixtensson)) (s. 180-84).
Först lian näilinas, att de hada iiklanningarna äro inedleiil- inar av släkten Kyren, som enligt Erilislirönilian spelat en roll redan under Torgils Knutssons tåg mot Ryssland. De båda liiïli- liga representanterna äro den under liertigarnas regim utvalde linliöpingsbisliopen Karl samt den helt oliände lianilien Torgils, onekligen något egendomliga representanter för Iiyrlian under en kyrkligt-monarkisk regim. Ingen av de i salilhand med omsväng- ningen 1305 franiträdande liyrliliga dignitärerna närnnas såsom Ilertigarnas rådsherrar eller anhängare. Det återsta sedan sju världsliga medlemmar i denna rådslirets. De Ila enligt förf. >)till- Iiört släktkretsen kring drotsen Abjörn Sixtensson)). Det hade lönat mödail att jämföra dessa rådsinedlemmar och överhuvud liretseil av världsliga storinan vid hertigarnas sida åren 1306-08 ined rådsmedlemmarna under Torgils Knutssons inaktperiod. Oin dessa sistnämnda uttalar förf. (s. 148): »Råd,et synes under denna tid ha haft en påfallande konstant sammansättning. Samma råds- herrar uppträda ofta i urkund efter urkund. Kärnan i denna ïåds- lirets har utgjorts av ett kring nlarslien Torgils Knutsson orupperat 9. slaktparti.)) Detta »kring Torgils Knutsson grupperade slalrtparti \
återfinnes på tvenne undantag när bland liertigarnas anhängare efter Håtunaleken, vilka förf. liarakteriserar såsom ett liring Abjörn Sixtensson grupperat släktparti. Av sexton kända varlds- liga hertiganhängare 1306-08 h a elva antingen tillhört rådet eller spelat en politisli roll under Torgils Knutssons malitperiod, medan de, soin tillhört den kyrkligt-monarkiska kretsen 1305, stått kvar vid Birgers sida. De enda av Torgils Knutssons rådslirets, soin icke återfinnas såsom hertigarnas anhängare efter Håtunaleken, äro Svantepolk Knutsson och Ture Kettilsson. De äro också de enda, som tillhört Alagnus Ladulås' råd. Men förf. lronstaterar, att her- tigarna 1306 hållit fast vid det liyrliligt-inonarliislia partiet i oppo- sition mot Torgils Knutssons storiiiai~nafralition.
Det är givet, att inisstagen beträffande partigrupperingen i samband med Håtunalelien bidragit att snedvrida förf :s hela fort- satta framställning. Den tenderar ständigt att göra Birger till inåls- man för det världsliga ctorinannapartiet, lieitisarna till förkällipar 21
31-1
Jerker Rosén.f ö r de liyrliligt-inonarkiska idéerna, huru starlit än materialet spjärnar emot detta schema. Rec. anser det icke nödigt att ingå p? fortsatt detaljgransltning. Ilan fortsätter i stallet med exeinpli- f iering.
Laget i Sverige under slutet av i309 ocli början av 1310 liaraliteriseras av Jagerstad på följande satt: »Flera av den gamla r~dsaristoliratiens medlemmar ha begivit sig ur landet och upp- sökt konung Birger i landsflylilen, dar de kunna påvisas i Itonungeils omgivning flera månader före det slutliga riksdelnings- avtalet)). Detta tolkas som ett utslag alr missnöje med hertigarnas regim från aristokratiens sida (s. 187 f . )
-
trots att »ledaren» för det kyrkligt monarkiska partiet tillliör »överlöparilas» skara. Ome- delbart innan omtalar förf. att »av hradilionskallorna att döma någon fredspreliminär avtalats i dec. 1309)). Nu ar det icke endast traditionsliallorna, som ge upplysningar om en sådan fredspreli- minär utan också primarnlaterial. Den är ett faktum. Vi veta dar- för icke, orn föreliomsten av svenska stormän i konungens omgiv- ning ar en följd av förlikningen mellan honom och bröderna ellerav missnöje ined de sistnämnda. Problemet är diskuterat i forsli- ningen (Rosén, a. a., S. 1 7 7 ff., 225 f£., 242 f i . ) men oliant för
Jagerstad.
En annan vilitig punkt galler Orebroinötet 1308 (s. 188-94). Huvudkällan är ett Birgers vittnesbrev om de löften, lian i sain- band med sin frigivning ur fängelset u ~ i d e r exceptionellt bindande iörpliktelser avgett. Konungen förklarade sig härvid på förhand nöjd med de anstalter, hertigarna i en framtid liuiidle göra för Iionom. De »terras, contractas et bona)), soin hertigarna k ~ u ~ d e z~ilju lämna till honoin, skulle han styra enligt rikets lagar ocl-i icke utlirära extra garder. Oin det sliulle Iiomma att gå så, att hertigarna dogo och Birger överlevde dem, förband han sig att icke utkräva nagra nya sliatter utan efter begärt och erhållet sam- tycke av rikets stormän
'.
att icke förfölja hertigarnas inan, att »novas aliquas iriipositioiles, tallias seu gravamina subditis regili ilul~la- ieilus iiipoilere debeamus, nec de consensu et v o b n t a t e maioruin r e g ~ i i r e p ; - sitis pariter et opteiltis.)) Rec. h a r tidigare i referatets form återgett detta så. att Birger förband sig att »iclte pålägga iiga skatter utan » d e conseilsu et voluntate maioruni regili.. Sägerstad (s. 191 f,, jfr t. ex. s. 257) översätter dar- emot språltligt riktigt >)inte ens o m samtycke och bifall begärts och er'hållitsar. riliets stormän^.. Rec:s referat grundar sig på Överväganden, som bort mo- tiveras. E n ordagrann översättiiiiig av »iiec» med » e j ens)) gör ordeil »requisitis pariter et opteiltis» meiiirigslösa och oförs~tåeliga. Fick Birger icke pålägga extra sliatter eils med samtycke av rikets storina~i, kali maii icke förklara, -\-arför hail skulle av dem begära och erhålla sådant tillstånd. Grlt~n~d'eii före-
Hovdag och r a d under 2ldre medeltid i Sverige. 315 icke godtycliligt fängsla riddare, väpnare oel-i andra personer elleis utan laga dom lagga beslag p5 deras egenclomar.
Vad vi h a r h a att slå fast. ar att överläninandet av en riks- elel till Birger framstod såsoiii e n frcci2iticlci möjlighet, medan lian oiiiedelbart sliulle inedverka till att slott, so111 annu befuiino sig
i hans anhängares liäiider, sliulle överläinnas till Iiertigarna. Vi-
dare, att de utförliga förplilitelserna beträffande godtyclilig be-
sliattriing och fängsling etc. häniöra sig till en tanlit. l-iögst even- tuell situation, då Birger efter Iiertigcirnas clöd 1,~rncle bli herre i riket. A t t hestainmelserna insatts i s i d a n t saninianl-iai:g, iclie pH
tal oin de »terras » , som hertigarna liuiide vilja överlainna till
Birger, ger vid handen, att h a n iclie tillämnats en suverän ställ- ning i dessa.
Med förbiseende av tempus alerges n u detta av Jagerstad 13%
följande sätt: »Konungeil förlilarade sig nöjd ined det, so111 her- tigarna beslutat att överlä~irna till I-ionom)) (s. 190). »Vid hovdagen i Orebro h a r lionung Birger i n y o erkänts som konung över hel:\ riket. I rnötesurkundernz omtalas lian upprepade ganger soin 'rex Sveorum et Gotorum'. Detta ar ett grundläggande faktum vid en bedömning av den stallning, som 111a1i vid Iiovdagen i Orehro tillämnat konungen» (s. 193
J.'
) T r e grundläggande principer lia liar blivit fastslagna: 1. Riliet skulle styras efter lagarna. 2. Kya sliatter finge ej infhiras ens efter hovdageil~s samtycke. 3. Iioiiungens doiiis- ocli straffrätt gentemot storniäniieri begränsades till shdana inal. som handlades och avdömdes vid de normala domstolarna. De framförda kraven h a karalitaren av en liandtästniiig. soin före- lagts lionung Birger före Ilans återinträde i kunglig ina1itutövi:ing »(s. 192). Man får ))icke förbise, att konung Birger redan i örebro- avtalet den 26 inars 1308 fått sig tillerliälld en fullt suverän stall- ligger endast i Hadorphs avskrift. Den salular iclie felalttiga upplösiiiiigar av förliortiiingar ( j f r .summani* f ö r ;)seiiteiltian»]. Oniedelbart efter det h ä r dis- kuterade stallet inöter lioiistrulilioiieii )!boila ipsoruiii occupare noii debemus,
r-iisi prius legittime sint coiivicti>. Det synes föreligga alla skal att insätta
>nisi» i stället för Diiec» och anta att ii upplösts ielalitigt soin av Hadorpli.
Endast diirigeiiom nås eii vettig tolltning och en toll<riing, soni dessutom över- eiisst5mn1er med allt vad vi i övrigt veta o m extra gärders piläggande. Det k n ~ i i övrigt knappast anses för saiiiioIil<t. att rådsaristokratieii 1308 sliulle lia fråii~haiii! sig sin främsta nial<thefogeiihet ocli dessutoin liävclal. att extra garder icke i någoii situation li~llide taiilias.
Birgers kungalitel i Orebrobrevet säger g i v e t ~ i s i~igeiitirig annat iiii alt
Ilaii icke formellt avsatts. Nar h a n uiider siii tidigare fangelsetid av liertigarnn henaniiies nied samma titel (DS 1&48 o. s. v . ) , vill v51 iiigen pästå att han n y
316 Jerker Rosén.
ning inom sitt eget oinråde. Konungen förutsättes nämligen få rätt att upptaga skatter. eftersoin han förbjöds att pålägga nyci skatter. Aren lians domsrätt har erkänts, blott han förband sig att icke fängsla stormän eller lionfisltera deras gods p5 olagligt sätt. Då konungen fick lova att icke förfölja hertigarnas anhängare, har man tydligen utgått ifrån att han sliulle få sådana som under- såtar)) (s. 194).
Genom att andra urliundens teinpus och genom att - utan någon diskussion - blanda samman de utfästelser, som gällde för olika i en framtid tänkta situationer, Iron~mer förf. frain till sina resultat. Det inå ursäktas rec., om han med sidana utgångspunk- ter avstår från att diskutera det insättande av Örebromötet i sitt politiska sainn~anhang, son1 förf. till slut försöker sig på l. Annars
liar Jägerstad givetvis ratt i, att balrom Birgers förpliktelser med avseende på beskattning och fangsling ligger ett stormannaklas- sens krav. Detta liar veterligt aldrig förnekats utan tvärtom under- struliits av forskningen (jfr Rosén, a. a., s. 146). Men därifrån är steget långt till att vrida det därhän, att kraven, som resulterat i Birgers ytterligt bindande förpliktelser, egentligen varit riktadc mot hertigarna. Det far ske via ett godtyckligt antagande om ett »hertigarnas motbrev),, om vars existens vi sakna alla underät- telser, etc.
I de följande liapiilen om >)Rådet och Iiovdagen under riks- delningens tid 1310-18)) (s. 195-229) och > Mats Kettilmuiidssons rikshövitsmannaskap 1318-69% (s. 230-46) är f6rf:s framställ- ning av ungefär samina art soiii i de tidigare, har diskuterade av- snitten. En detaljdisliussion sliulle Iinappast här försvara sin plats Rec. sltall i stallet iiislirarika sig till att såsom avslutning diskutera en väsentlig punkt: lronungavalinötet 1319 is. 247-58).
i I samband med förf:§ tollltniilg al7 r a d som ägt r u m p å Orebroniötet
s,tår också redogörelsen för den råci'slirets, som möter i ett på mötet a r hertig Erilr ensam utfärdat pantebrer till Lyder de Kyren. I brevet uppräknas 20 världsliga storman, bland dem Birgers anhängare före mötet KarP Tydislte, Ragral'd Pulte och Johan Hurud. De ben&mnas >>consiliarii nostri)). Jägerstarl ser i deiina sammaiiblandiiiiig a r ltonungens och hertigarnas anhängare »ett försök till gemeiisaint råd för riket», trots den territoriella uppdelning, soni h a n anser h a ägt rum på mötet (s. 183 f.). Bortsett f r å n att en sådan uppd'el- ning icke ägt rum, återstår det för förf. att bevisa att »consiliarii nostris i ett a r hertig Erik ensam utfärdat b r e r Itan betyda iclie end1ast hertigens utan ocltså Birgers rådsherrar.
"å,gra axplock u r dessa kapitel m å göras: Förf. hävdar, att rådet under riltsdelningens å r spelat en mera betydelselös r8011 a n tidigare, särskilt på den hertigliga sidan (s. 203 ff.'i. Eli jämförelse p å g r u i l d ~ a l a\. de exempel,
Hovdag och r a d under äldre iiledeltid i S ~ e r i g e 31
7
Förf. frarnlialler inledningsvis, att )medan det l u x i t upp en
hel litteratur oin själva konungavalet 1319, har forsl~ningei? jäm-
förelsevis litet sysslat med clet s. li frilietsbrevet, soin i samhand ined Iionungatalmötet utfärdats av tjugofem andliga ocli varlds- liga storinkn i Vppsala den 8 juli. Följden har biitit. att de oin- döinen oin brevet, soni förehoinma i sammanfattande Iiistorislia frarnstallningar. vila p å eii lös grund)) (s. 2.281. Därefter Aterger förf. l-iela bret et i Översättning. ,iven oin uttrycliet » s a m i i ~ a n f a t - Lande liistoriska franiställningar» ar nagot svävande
-
det ar val kramför allt den veteilskapliga litteraturen, förf. liar att ta liansyn till? - så bibringas läsaren det intrycliet, att vacl förf. i fortsäti-niiigen liar att saga ar nytt ocli originellt.
Så ar fallet. nar förf. utan någon Iianvisiiing till litteraturen I'rainhåller: » E n av de märliligaste sidorna av detta brev är otvivel- aktigt, att m a n h ä r för första gangen finner liyrliliga ocli världsliga storinan sida vid sida varnande om 'de rättigheter, friheter. privile- gier och gainla sedvänjor. som tilllioinn~a alla och envar a r sagda Sveriges rikes inan ocl1 liyrkor'. De hårda striderna mellan den liyrhliga och världsliga aristoliratien, villia ännu föreliommo under Torgils Mnutssons dagar. äro emellerlid redan förbi, och en intim intressegernensliap inellan dessa bada ledande samliällslilasser a r liar grundlagd» (s. 250). Ordeii äro endast en lätt oinslirivning av
vad soin tidigare framli&llits i deil litteratur, vars omdömen om förf. anför, visar snarast motsatsen. Förf. anför i sammanhanget (s. 20'7): h
»Under rilisdelniil~geils tid h a r rådet iclie bara å ömse sidor intagit e11 relativt uriderordiiad ställning, u t a n synes även haft en begränsad omfattning. Detta Iiontrasterar inot den a~isvälliliii~g, som lioni till synes vid hovdageil 1308, d i iclie mindre ä n tjugo världsliga storman uppträdde soin rådsherrar.)) Antalet kända v ä r l d ~ l i ~ g a rådsherrar under riksdelninge~is tid ä r tjugoett! Det ä r onö- digt att påpelia, att m a n ined sådana »jämförelsers Iian koinma till villia slut- satser, niail vill. - F ö r f . h a r en lång utl5ggniiig o m dateringeii ay rilisdel- nii~~geii 1314-15 (s. 218-22). 6 e n bygger i Iletydligt större utsträclri~ing ä11 vad som framgår av f6rf:s redogörelse p å rec:s disliussioii av s a m m a problem. Rcc. h a r val gjort iiiera ä n byggt p å Gråljrödraaii~ialeri~a och Ericus Olai? ( J f r förf. s. 218.1 Trots att förf. vill stödja rec:s s t å i ~ d p u ~ i l i t s t a g a ~ i d e ; ä r det tyvärr iclie möjligt att följa ined i den utrediiing, soni presteras. Sålunda ä r det iclte görli,gt att bygga teorier p å den omständigheten, att hertig Erik i brevet upp- träder ensain i första personen, trots att båda hertigariia sta såsoni utfärdare. Den eiilil'aste förlilaringeil härtill är, att hrevet satts upp i Erilis kansli. Eli helysail'de parallell erbjuder Hälsi~iglsorgstral~tateii 1310 (ST l i 3 ) . Antagaildet att hävdasliiftesbrevet sltulle vara l<oncept strandar pH att det ä r bevarat hos Hadorph nied sigillauritningar.
318 Jerker Rosén.
frihetsbrevet enligt förf. vilar på en lös grund Härmed lian sam- inanställas, att vad förf. säger om fril-ietsbrevet såsom slutpunkt i de storinannalilassens lionstitutionella strävanden, som tidigare frainträtt exempelvis på Örebromötek 1308 och vid riksdelningen 1310 (s. 256 f f . ) nara överensstän~iner med vad soin tidigare fram- hållits i litteraturen
'.
Har lilisom tidigare i avhandlingen galler om frailihavandet av aristoliratieils program att synpunkten långtifrån är ny. Men den drives hos förf. på ett alltför ensidigt satt och under ständigt indragande i disliussionen av historislia ocl1 politislia samman- Iiang, soin icke höra dit och som förf. ofta icke haft tillräckliga kunsliaper ona. Vi h a mött exempel härpå i det föregående. Betraf- fande lionuilgavalmötet 1319 framträder samma fenomen, när iörf. överför den självklara och Iiända tesen om det aristokratiska programmet p& fril-ietsbrevets formella uppställning.
Problernek gäller i vilken egenskap brevets utfärdare frain- träda. Förf. konstaterar: »Under de sista sjuttifena åren har forsli- ningen i huvudsak betraktat rådet som frihetsbrevets utställare.)) Att detta icke bestritts, kan möjligen överraska, då rådsherretiteln saknas i brevets namnupprakning (s. 250 f f .
1.
Strinnholm, Mon- telius och Tunherg h a haft uppfattningen att utfärdarna stå i egen- skap av rådsherrar, »Påståendet har aldrig motsagts. I Jerker Roséns år 1939 ventilerade avhandling ar bilden visserligen inera nyanserad, men iiven har liarakteriseras frihetsbrevets utställare - åtminstone vad brevets tidigare del beträffar - som 'konungens lörtroendernan'» (s. 252).Reservationen »åtminstone vad brevets tidigare del beträffar)) innebar i praktiken, att rec. anfört samma argument som förf. inot teorien om rådet som utfärdare. Rec. har dessutom framhållit, att det 17ar meningen att &lats I<ettilmundsson skulle bli ledare av
-.
J f r Rosén, a . a , s 333: »De båda fralselilasseriias framsta målsman hade solit gagila sina s t å ~ i d s iiltresseii i alislutning till Birger eller hertigarila Sedan dessa forsiurinit ur spelet, kvarstodo de andliga och varldsliga stor- iriaii~ieii såsom segrare på >alplatsen med de ltrar, som en gåug tagit fast form och som ilu ltuiide haIdas utan hamningar f r å n furstemalileils sida P a \almotet 1319 h a de ornsesidigt garanterat \arandras fri- och rattigheter p å huilgamalrtens beltostiiad Medan inaii betonade det sveiisha kungadomets ha- raktar av \allike, inordnades de alituella k r a ~ e n i konuiiga~alets former Fri- hetsbrevet, utfardat av de tidigare politiska motståiidarila sida vid sida, ger
- om a n ofullstaiidigt - besked om deil stamiliilg, som i detta avseende I'eharshat motet »
'
J f r Roséii, a s , s 339-13. sarsk s 311, not 23, F Lagerroth, Deii s\eiislta laiidslageils forfattniiig, s 96 fHovdag ocli råcl u n d e r ä l d r e iiledeltid i Sverige. 31 9 I'örmyiidarstyrelcen (jfr körf. s. 2031. Det innebar ocl\så, att rec. ocli iörf. p å förliand ä r o helt överens om P villieii egeiisliap ut- i'ardariia st5 i brevets sentwe del. d 5 de avge löfte till Rdals Kettil- iilundsson att bista honom i lians annbetsförvaltning; de ä r o sinn stifts ocli lagsagors representanter och avge sina löften till kör- inyndarstyrelsens ledare.
Det nya i förf :s toilining a\. Srilietsbrevet galler u t t i i r d a r i i a ~ stallniiig i brevets ticlignre del. I överensstämanelse ined tesen oiii det aristokratiska prograiiimet äro ulfardariia för föri. alltigenom
-
ocli allts5 aven h a r - att hetralita sisoin ett »privat storinanna- förbund)) is. 254). Alen h u r stäailmer detta iiled brevets formella uppsliälliiing? Gtfärdariia, ordnade efter stift ocli lagsagor i deil ordning', dessa inedverliade vid Iioiiungavalet, lovade p i dagen för valet att »bevara och försvara de iura, Iibertates, priuilegia et con- suetudiiies antiquae, s o m tillliomma alla ocli envar a v Sveriges rikes i n a n och kyrkor)). Be gjorde det »noniine regis nostri eiusdezn, qui iionduri~ ad annos etatis legitime perueiiit.. Nog torde det vara berättigat, att h a r lala 0111 utfärdarna såsom formellt uppträdande 13% lionungens vägnar, i egensliap a v »Iionungens förtroeiideinari,.
bilden av frilietsbrevets utfardare måste med a n d r a orcl vara »nyanserad» av deil enkla anledningen, att utfärdarna icke stå i sainiiia egensliap genoin hela brevet. På den oinyndige ko- nungens vagiiar - och sisoin ersättning för myndig konungs valecl
- avge de iörst löften till deii försaisilade meniglieten. Sedan byt:r utfärdarna roll: >)Efter det att sa förtraifliga ocli angenäina fri- lieter salundn tillerliänts Ilela rikets menigliet ocli lilan lovat. ait de skola obrottsligen liillas)), s 5 lova de X a t s I<ettilmui~dssoii sitt bislålid. H a r st5 utlärdarna sison1 representaiiler för sina stilt ccli lagsagor. Förlilaringen till utfiirdarnas dubbla roll a v ho- nungens iörtroendeinan och represeiltanter för stift ocli lagsagor ligger - sisorii rec. tidigare utlörligare ]jetoilat - däri. 3tt fri-
lietsbrevet &r uppställt elteï m ~ i i s t e r av edsutväxlingen nilellan Iioilung och folk på liuriga\nlet. O111 nian förbiser detta. lösryclier niaii brevet ur eEt väsentligt sammailhang.
Den företagria grarisliiiirigen h a r l a r i t utförlig. iiven om deii liuilnnt fortsiiltas i i i ~ c l i e t Iaiisre. Det liar sylits ilöd\,5iidigt att betona, att o111 man. sisoin f ö r f . gjort. vill 1ölja e11 eller flera k:ih- lorer under ett längre tidsavciiitt - något som i ocli för sig a r var[
all u p p i ~ ~ u i i t r a n - detta icke Sar ske p 5 ett sadan1 satt. alt maii
staildigt inåste tvivla p5 tillförlitliglieteis a \ ineddelade fallta. Till
sist in5 fraliihållas, att Jagerstadc avliandlirig icke saknar idéer.
-
320 Jerker Rosén.
som kunde blivit fruktbringande. Vad den saknar ar säker inetod, nar idéerna skola prövas på kallor och litteratur, samt en inträng- ande analys icke endast av akterna utan ocliså av de situationer, i vilka akterna tillkommit.
Jerker R O S ~ I I .
