1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Full text

(1)

Utrikesdepartementet

Mänskliga rättigheter i Filippinierna 2013 ALLMÄNT

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Utvecklingen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna har sedan kuppen mot diktatorn Marcos 1986 varit positiv. En växande urban medelklass, en relativt god utbildningsnivå och omfattande press- och tryckfrihet är faktorer som påverkat läget för de mänskliga rättigheterna positivt. Civilsamhälle och opposition kan huvudsakligen verka fritt och valen 2010 och 2013 ansågs av observatörer väsentligen ha varit fria och rättvisa.

Korruption, fattigdom, orättvisor och politiskt motiverat våld är dock alltjämt utbredda problem i Filippinierna. Många av landets utmaningar avseende de mänskliga rättigheterna är kopplade till ekonomiska faktorer. Landets resurser är ojämnt fördelade och fattigdomen utbredd. Enligt den nationella

fattigdomsdefinitionen är omkring 25 procent av befolkningen fattig. En stor del av befolkningen får inte sina grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter tillgodosedda.

Sedan president Aquinos regering tillträdde 2010 har utvecklingen vad gäller de mänskliga rättigheterna på många områden gjort tydliga framsteg. Straffriheten i landet är dock fortsatt utbredd. Få personer åtalas och döms för utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden, trots att problemet länge varit utbrett. Fredsförhandlingarna med självständighetsrörelsen Moro Islamic Liberation Front, MILF, har förbättrat läget för de mänskliga rättigheterna på den sydligaste ön Mindanao.

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet 2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.

Information bör också sökas från andra källor.

(2)

Journalister är särskilt utsatta och internationella medier har återkommande rapporterat om riktade mord på journalister i landet. Den 23 november 2009 dödades 57 människor, varav 32 journalister och flera kvinnor och barn i Maguindanao på Mindanao. Det rättsliga efterspelet efter massakern har kantats av utmaningar och pågår ännu.

I provinsen Davao på Mindanao finns alltjämt uppgifter om särskilda så kallade dödspatruller vars aktioner riktar sig mot påstått kriminella personer, gängmedlemmar och mot gatubarn. Straffriheten är utbredd för dessa brott, trots att regeringen säger sig vilja prioritera frågan.

Det förekommer också fortsatta rapporter om mord, trakasserier och

vräkningar i samband med att fattiga bönder försöker hävda sin rätt till land i samband med jordbruksreformer.

Filippinerna har överlag gjort betydande framsteg när det gäller att möta FN:s milleniemål. På jämställdhetsområdet och vad gäller barnadödlighet har man nått längre än målsättningen. På utbildningsområdena har dock ingen tydlig förbättring skett.

Tillgången till utbildning och hälsovård är på många håll otillräcklig. Den ekonomiska tillväxten i landet har de senaste åren varit god, men tillväxten har endast i begränsad utsträckning kommit landets många fattiga till del. Många barn exploateras i den omfattande sexindustrin.

I muslimskdominerade områden på Mindanao gäller särskild islamsk

lagstiftning, som bland annat diskriminerar kvinnor, särskilt inom arvsrätten men också genom att underåriga flickor tillåts ingå äktenskap. Både FN och civilsamhällesorganisationer rapporterar också om att det alltjämt förekommer att unga muslimska kvinnor och flickor tvingas ingå äktenskap.

Hög befolkningstillväxt försvårar kampen mot fattigdomen. Tillgången till preventivmedel är dålig, men Aquinoadministrationen har genomfört omfattande reformer på området. Ny lagstiftning förväntas kraftigt öka tillgången till preventivmedel. Abort är helt förbjudet, vilket Filippinerna kritiserats för i flera sammanhang, bland annat i FN:s universella

granskningsmekanism, Universal Periodic Review, UPR.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s

konventionskommittéer

Filippinerna har ratificerat följande konventioner:

- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1987, samt de fakultativa

(3)

protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet, 1989.Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR, 1976.

- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD, 1969.

- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, CEDAW, 1981, samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2004.

- Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, 1987, samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, 2012.

- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter respektive om handel med barn och barnpornografi, 2003 respektive 2002.

- Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, 2008.

- Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, CRSR, samt det tillhörande protokollet från, 1981.

- Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court, ICC, 2011.

Filippinerna har inte alltid respekterat sin rapporteringsskyldighet till FN.

Rapporterna till ICESCR och CERD från 2008 respektive 2009, var till exempel elva år sena. Rapporten till CEDAW från 2006 var 18 år sen, och saknade viktig information. För närvarande är rapporteringen till ett flertal kommittéer försenad. Landet granskades i FN:s universella

granskningsmekanism, Universal Periodic Reviw, UPR 2012.

Huvuddragen i kritiken från utskotten är att den fortgående konflikten på Mindanao, i södra Filippinerna, drabbar civilbefolkningen hårt. Kvinnor och barn är särskilt utsatta. I de södra muslimskdominerade områden på Mindanao gäller särskild familjelagstiftning, som bland annat diskriminerar kvinnor.

Dessutom finns det i landet ett absolut förbud mot abort, något som bland annat uppmärksammats i UPR-granskningen av landet. Filippinerna har svårt att implementera skydd för de mänskliga rättigheterna som landet har åtagit sig i och med ratificeringen av konventionerna. Problemen beror både på utbredd korruption och på att för lite resurser avsatts för ändamålet.

FN:s specialrapportör för människohandel, särskilt med kvinnor och barn, besökte Filippinerna 2012 på regeringens begäran. Fattigdom och väpnade

(4)

konflikter är enligt specialrapportören den underliggande förklaringen till den utbredda människohandeln.

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER

3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden har länge varit ett stort problem i Filippinerna. Frågan om det höga antalet utomrättsliga avrättningar i Filippinierna har uppmärksammats både nationellt och

internationellt. Inte sällan har dessa övergrepp varit politiskt motiverade. I den allvarligaste enskilda händelsen på senare år dödades minst 58 personer, varav omkring hälften journalister, i Mindanao i november 2009. Händelsen hade politiska förtecken och har ännu inte fullt ut utretts av det filippinska rättsväsendet.

Poliser och militärer har ofta pekats ut som misstänkta förövare, både av utomrättsliga avrättningar och av påtvingade försvinnanden. Såväl nationella som internationella rapporter hävdar att militären alltjämt använder tortyr, påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar i kampen mot kommunistgerillan och mot separatistgrupper på Mindanao och i

Suluarkipelagen. Straffriheten för militär personal som deltagit i utomrättsliga avrättningar eller i försvinnanden är mycket omfattande. Regeringen har prioriterat frågan om utomrättsliga avrättningar. Det finns tecken på att denna politik har gett resultat. Den filippinska kommissionen för mänskliga

rättigheter utredde 2012 omkring 30 fall av utomrättsliga avrättningar, en nedgång från 2011 då kommissionen utredde 92 fall.

President Aquino beslutade i november 2012 att etablera en

samordningskommitté mellan samtliga berörda myndigheter i landet (Interagency Committee on Extrajudicial killings, Enforced Disappearences, Torture, and other Grave Violations of the Right to Life, Liberty, and Security of Persons). Kommittén leds av justitieministern och syftar till att stärka samarbetet mellan statliga institutioner.

Den filippinska kommissionen för mänskliga rättigheter har också tilldelats ökade utredningsresurser för att utreda fall då militär koppling till misstänkta övergrepp inte kan uteslutas. Den filippinska regeringen samarbetar på detta område med EU.

Militären hävdar ofta att det inte finns någon systematik i de ouppklarade morden, att motiven till morden är av privat karaktär eller att de är begångna av vänstergerillan. I de fall där militär eller polis erkänt brott har de beskrivits som undantagsfall utförda av så kallade odisciplinerade element.

(5)

Offren för utomrättsliga avrättningar och försvinnanden är i många fall vänsteraktivister, försvarare av de mänskliga rättigheterna, studenter, journalister, fackföreningsledare, kyrkliga företrädare samt ledare för bondeorganisationer.

Även om tendensen sedan 2010 varit nedåtgående med färre rapporterade fall, rapporterar internationella och nationella civilsamhällesorganisationer att straffriheten i landet fortfarande är utbredd. Få fall leder till fällande dom. En orsak till den omfattande straffriheten är det bitvis ineffektiva rättsväsendet samt korruption inom polis-, åklagar- och domstolsväsende.

Den filippinska konstitutionen förbjuder tortyr. En lag som föreskriver totalförbud av tortyr antogs 2009. Uppgifter om att medlemmar av

säkerhetsstyrkor och polis ibland använder tortyr i samband med gripanden och kvarhållanden förekommer. Civilsamhällesorganisationer (bland annat Asian Human Rights Commission) har rapporterat om flera nya fall under 2013.

Straffriheten för poliser och militärer som misstänks för delaktighet i dessa övergrepp är betydande, särskilt för personer i ledande ställning. Flera enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har kritiserat det faktum att Filippinierna inte godkänner FN:s tortyrkommittés rätt att granska

individuella fall.

Förhållandena i landets fängelser är bristfälliga med dåliga sanitära villkor, undermålig och otillräcklig kost samt överbeläggning. Ofta hålls inte kvinnor och män i skilda avdelningar och övergrepp mot kvinnliga interner har utretts av landets kommission för de mänskliga rättigheterna. Trots att det är olagligt att placera barn under femton år i fängelse, hålls minderåriga fortfarande fängslade på många av landets anstalter. I ett försök att komma tillrätta med problemen med överbeläggning byggdes elva nya fängelseenheter under 2012, något som har förbättrat läget. Snabbare hantering av rättsprocesser ledde 2012 till att över 26 000 fångar kunde friges, vilket likaledes har inneburit

förbättringar.

Diplomatisk personal, internationella Röda Korset och representanter för internationella organisationer för de mänskliga rättigheterna har tillträde till landets fängelser.

4. Dödsstraff

Dödsstraffet avskaffades 2006.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

Filippinsk lag garanterar rätten till frihet och personlig säkerhet men kapacitetsproblem inom bland annat rättsväsendet bidrar till att dessa

rättigheter inte respekteras fullt ut. Enligt filippinsk lag måste en domstol enligt

(6)

huvudregeln besluta om häktning. Flera undantag finns dock från denna regel.

En person som misstänks för delaktighet i upprorsverksamhet kan

frihetsberövas utan häktningsbeslut. I dessa fall riskerar den misstänkte att sitta frihetsberövad under lång tid utan domstolsprövning. Kapacitetsbrister i domstolsväsende och kriminalvård leder till att även andra kategorier

misstänkta kan sitta häktade i flera år i avvaktan på rättegång. Fattiga personer är särskilt utsatta.

Påtvingade försvinnanden är ett stort problem. Kommissionen för de

mänskliga rättigheterna, ett oberoende statligt organ, registrerade sju nya fall av påtvingade försvinnanden under 2012. Civilsamhällesorganisationer

rapporterar regelbundet om nya fall. Anhöriga till offer för påtvingade försvinnanden har rätt att tvinga statliga myndigheter att vittna i domstol om sina kunskaper i specifika fall. Emellertid har klagomål framförts från anhöriga till offer mot hur fall behandlas där polis eller militär misstänks vara

inblandade. Straffriheten är utbredd för dessa brott och de flesta klaras aldrig upp. År 2012 infördes en lag som definierar och kriminaliserar påtvingade försvinnanden. Kraven på registrering av gripna och häktade personer har skärpts och offer har numera rätt att kräva kompensation för övergrepp av myndigheterna.

Rörelsefriheten, som är inskriven i den filippinska författningen, är överlag god. Det finns särskilda begränsningar avseende utvandring. Dessa regler syftar till att minska risken för bland annat människohandel. Som ett av de länder i världen med störst utvandring (uppemot tio procent av befolkningen har utvandrat) har Filippinerna ett omfattande regelverk och flera institutioner som arbetar med att ge stöd åt landets emigranter

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen

I den filippinska författningen görs en klar åtskillnad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Domstolarna är formellt självständiga i förhållande till den politiska makten. De politiska organen respekterar överlag domstolarnas självbestämmande.

Det filippinska rättsväsendet har betydande utmaningar vad gäller korruption och bristande transparens. Rättsväsendet har också problem med bristande kapacitet och ineffektivitet. Bristande resurser leder till svårigheter att rekrytera kompetent personal, inte minst till distriktsdomstolar. Särskilt svårt att tillsätta domartjänster har domstolar i de självstyrande muslimska områdena på

Mindanao. Lönerna inom det offentliga rättsväsendet är låga. Det är vanligt att rättsprocesser drar ut på tiden, ofta tar en rättsprocess flera år trots att

grundlagen garanterar rätten till rättegång inom skälig tid.

Enligt filippinsk lag ska alla medborgare ha tillgång till rättslig prövning innan straff utdöms men på grund av korruption, ineffektivitet och knappa resurser

(7)

blir den rättsliga prövningen inte sällan godtycklig och eftersatt. Män och kvinnor har överlag likvärdig tillgång till rättsväsendet. Barn under 18 år ska enligt lag inte dömas till fängelsestraff men även här förekommer brister i hur lagen följs.

Presidenten utser domare på alla nivåer efter förslag från ett råd bestående av högre jurister och politiker från kongressen.

Det finns en självständig ombudsmannainstitution med uppgift att granska allmänhetens klagomål mot företrädare för statliga myndigheter.

Ombudsmannen har även initiativrätt och rätt att väcka åtal i vissa fall.

Vanligtvis inriktar sig ombudsmannen på anklagelser om korruption, men även våldtäkter och politiskt motiverade mord har blivit föremål för

ombudsmannens utredningar.

Vissa insatser genomförs för att stärka statliga institutioners kapacitet vad gäller frågor relaterande till de mänskliga rättigheterna. Polis och militär utbildar sina anställda i människorättsfrågor, i vissa fall i samarbete med bland annat FN.

Befordran av militär personal föregås numera av en granskning om personen har utfört handlingar som bryter mot de mänskliga rättigheterna, men systemet har brister.

7. Straffrihet

Straffriheten är utbredd i Filippinerna, vilket bland annat är en följd av den omfattande korruptionen. Amnesty International skriver i en rapport 2013 att tusentals fall av allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna ännu är outredda i landet. Mycket få åtal har väckts rörande allvarliga brott, såsom utomrättsliga avrättningar och påtvingade försvinnanden. Ännu färre har lett till fällande dom. Hittills har fällande domar inom dessa områden

huvudsakligen förekommit i några fall där journalister tillhört offren.

President Aquino valdes 2010 på en valplattform som bland annat lovade att bekämpa straffriheten. Dennes administration har under sin tid i

regeringsställning gjort betydande reformer på området. Satsningar har exempelvis gjorts för att stärka kapaciteten inom domstols- och

utredningsväsendet. Under 2012 väcktes ett uppmärksammat åtal mot en högt uppsatt militär och en före detta guvernör för misstänkt inblandning i mord på en journalist. Ansträngningarna har inte lett till någon betydande ökning av antalet åtal.

Utomrättsliga uppgörelser är inte ovanliga. Vittnen och målsägandens tystnad kan i många fall köpas.

(8)

8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Press- och yttrandefrihet finns inskrivet i filippinsk grundlag. Ett brett spektrum av politiska uppfattningar finns representerade i filippinsk media.

Filippinerna har dock stora problem med våld och hot mot journalister. I Reportrar utan gränsers årliga rangordning av pressfriheten i världen för år 2013 hamnar Filippinerna på plats 147 av 179 länder.

Flertalet TV- och radiostationer drivs av statliga organ. Tidningar och andra massmedier är i huvudsak privatägda med en tämligen koncentrerad

ägarstruktur. Ofta finns starka kopplingar mellan ägare av massmedier och politiker. Misstankar om mutor för att påverka nyhetsrapporteringen

förekommer. Självcensur är ett problem i Filippinierna, en konsekvens av våld och hot mot journalister.

Landet är en av världens farligaste platser för journalister. Våldet mot journalister är utbrett och varje år förekommer mord på journalister.

Civilsamhällesorganisationen Committee to Protect Journalists har rapporterat att nio journalister bragts om livet i Filippinerna under 2013. Den

uppmärksammade massakern i Mindanao 2009 då 32 journalister föll offer för ett politiskt relaterat attentat är fortfarande inte uppklarad. Hälften av de misstänkta förövarna har ännu inte kunnat gripas. Den filippinska regeringen har misslyckats med att ge journalister tillräckligt skydd. Polis och politiker anklagas på olika håll i landet för att trakassera journalister och för att inte utreda dödsfall av journalister.

Informationsfriheten på internet är generellt sett god. Under 2012 beslutade parlamentet om en ny lag mot brott på internet (Cybercrimes Prevention Act).

Syftet med lagen är att stärka brottsbekämpningen på internet, men kritik har också framförts mot att lagen kan komma att begränsa yttrande- och

informationsfriheten. Lagen ger polisen ökade befogenheter att beslagta data från brottsmisstänkta och höjer lägsta straffet för ärekränkning på internet från sex månader till sex år. Lagen har överklagats till högsta domstolen och har ännu inte införts.

Pressfriheten undergrävs ibland även av benägenheten hos vissa ledande politiker att använda förtalsbrottet som ett vapen mot medias granskning. Flera journalister har hotats av fängelsestraff efter att ha skrivit kritiska artiklar mot ledande politiker och affärsmän. Enligt Freedom House har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter antagit en deklaration som anger att lagarna om förtal och ärekränkning strider mot konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (ICCPR), som Filippinerna har ratificerat.

(9)

9. Mötes- och föreningsfrihet

Förenings-, mötes- och demonstrationsfriheten är garanterad i lag och

respekteras överlag. Enligt lagen krävs tillstånd för demonstrationer, något som dock inte alltid följs i praktiken. Filippinerna har ratificerat Internationella arbetsorganisationen, ILO:s konventioner om föreningsfrihet. I realiteten finns särskilda utmaningar för fackföreningar i landet. Det finns rapporter om att fackföreningsledare är särskilt utsatta för våld och trakasserier.

Civilsamhällesorgansationer har rapporterat om flera fall av våld mot fackföreningsledare under 2013.

Fackföreningarna är fria och oberoende från myndigheterna. Filippinska arbetare, med undantag för polis och militär, har lagstiftad rätt att gå med i fackförbund. Utländska arbetare täcks dock inte av dessa rättigheter, såvida inte denna rätt finns inskriven i ett mellanstatligt avtal.

10. Religions- och övertygelsefrihet

Religions- och övertygelsefriheten garanteras av filippinsk lag och respekteras i huvudsak. Majoriteten av befolkningen är kristen, företrädelsevis katolsk.

Katolska kyrkan är en maktfaktor i landet, även politiskt.

De muslimskdominerade områdena i söder påverkas av den långa konflikt som pågår i området. Personer som tillhör den muslimska minoriteten uppger att de utsätts för social och ekonomisk diskriminering. Det finns återkommande rapporter om illegala gripanden, försvinnanden och mord. Även omvänd diskriminering kan noteras, särskilt i delar av Mindanao, där muslimer är den dominerande folkgruppen.

Företrädare för religiösa grupper tillåts föreläsa i religion i kommunala skolor.

Koranskolor är tillåtna. Islamsk rätt gäller i delar av de muslimskdominerade områdena. Islamska domstolar har där jurisdiktion över familjerätt, men inte i straffrättsliga frågor. Muslimska domstolar har stora problem att rekrytera behöriga domare. Cirka 43 procent av domartjänsterna är obesatta i dessa domstolar, vilket påverkar tillgången till rättsväsendet.

FN:s kommitté för konventionen för avskaffandet av alla former av

diskriminering av kvinnor, CEDAW, har kritiserat Filippinerna eftersom den del av familjerätten som tillämpas på muslimer, och som baseras på islamsk rätt, diskriminerar kvinnor. Dessa lagar tillåter bland annat månggifte, arrangerade äktenskap och giftermål för kvinnor under 18 år.

11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna

Filippinerna är ett politiskt pluralistiskt samhälle med en stark presidentmakt och ett stort antal politiska partier. Oppositionen tillåts verka utan

(10)

inskränkningar. Det politiska livet domineras av ett antal inflytelserika familjer som kontrollerar stora delar av den politiska sfären och som samtidigt äger betydande delar av landets tillgångar. Personliga lojaliteter och vänskapsband är betydelsefulla faktorer i den filippinska politiska miljön, som har inslag av oligarki och klientelism.

Val hålls regelbundet och valdeltagandet är högt. Presidenten väljs för en sexårsperiod och kan inte väljas om. För att undvika valfusk användes

automatiska röstmaskiner vid det senaste presidentvalet i maj 2010. Valet anses generellt sett ha varit fritt och rättvist men det rapporterades också om

oegentligheter och våldsincidenter. I maj 2013 hölls val till parlamentets underhus och halva överhuset. Nästa presidentval hålls 2016.

Våld i samband med val är ett mycket stort problem i Filippinerna. Inför varje val rapporteras om ett stort antal dödsoffer.

Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i det politiska livet. Antalet kvinnor i ledande politisk ställning och inom offentlig administration är dock relativt hög.

Även om inga formella hinder finns för att kandidera till politiska poster är deltagande i det politiska livet i praktiken i stor utsträckning beroende av personens ekonomiska och sociala ställning. Det finns starka kopplingar mellan den politiska och den ekonomiska eliten. Valet av parlamentsledamöter från nationella partilistor missgynnar bland annat minoritetsgrupper, enligt kritiker.

Många muslimer och personer från ursprungsbefolkningen vill istället att senatorerna väljs på regional nivå, något som skulle kräva en grundlagsändring.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor

Filippinerna har ratificerat alla ILO:s åtta centrala konventioner om förbud mot tvångsarbete, förbud mot barnarbete, icke-diskriminering i arbetslivet samt föreningsfrihet och förhandlingsrätt.

Sett i ett regionalt perspektiv är arbetslösheten hög i Filippinerna. Den öppna arbetslösheten sjönk under 2013 och ligger nu under sju procent, men många arbetslösa är inte officiellt registrerade och saknas därmed i statistiken. En stor del av landets befolkning arbetar inom den informella sektorn.

Tvångs- och slavarbete är förbjudet enligt lag. Den lagstadgade minimilönen ligger för närvarande på 8,1 US dollar per dag för en arbetstagare i

huvudstadsregionen. För jordbruksarbetare på landsbygden är minimilönen omkring 4,85 US dollar per dag. Bristen på effektiv statlig kontroll leder till att

(11)

många tvingas acceptera att arbeta för löner som ligger långt under den etablerade miniminivån. Kontrakts- och praktikantanställningar under minimilöner är vanligt förekommande.

Enligt lag är en normal arbetsvecka 48 timmar för industriarbetare och 40 timmar för offentliganställda. Även om det finns arbetstids- och

arbetsmiljölagar så respekteras de ofta inte. Påtvingad övertid är vanligt förekommande. Arbetare har ofta svårt att vägra att utföra farligt arbete utan att äventyra sin anställning.

Ett förslag om förbud mot åldersdiskriminering har sedan några år varit föremål för diskussion i senaten.

Den privata äganderätten skyddas i konstitutionen, men konstitutionen innehåller betydande begränsningar av hur mycket land som enskilda får äga.

För de stora jordägarna innebär detta att deras äganderätt åtminstone i teorin kraftigt har begränsats. Åtskilliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna har skett i samband med att bönder har försökt hävda sin rätt till mark, detta inte minst bland urbefolkningen.

Barnarbete förekommer i betydande omfattning. ILO uppmanar Filippinerna att stärka övervakningen på arbetsplatser för att begränsa antalet arbetande barn. Ett stort problem är att strax över fyra miljoner filippinska barn inte går i skolan, vilket i många fall leder till barnarbete. ILO råder därför Filippinerna att införa skolplikt upp till 15 års ålder.

Fackföreningsverksamheten är ganska aktiv och formellt sett oberoende i Filippinerna. Ett stort antal fackföreningar finns i landet men antalet fackligt anslutna har sjunkit drastiskt de senaste åren. År 1995 var cirka 30 procent av den sysselsatta arbetskraften ansluten till fackförbund. Motsvarande siffra för 2010 var drygt tio procent (avser den formella sektorn).

Den nationella strejkrätten gäller i hela landet. I de särskilda geografiska

exportzonerna är det emellertid inte ovanligt att man med olika medel försöker begränsa föreningsfriheten genom fack- och strejkförbud.

Arbetsmarknadsministern har enligt filippinsk lag rätt att avbryta en strejk om ministern anser att den äventyrar det nationella intresset. Även presidenten kan förbjuda strejker. Att delta i en förbjuden strejk är straffbart och kan leda till fängelsestraff, vilket ILO kritiserar. Trots att det finns en arbetslagstiftning finns det ett tämligen stort mått av okunskap hos allmänheten om

grundläggande arbetsrättigheter vilket stundvis försvårar facklig verksamhet.

Hot om avsked och andra åtgärder är vanligt bland fackliga ledare. Det har även förekommit att strejker har upplösts av polis och militär. Våld mot fackföreningsaktiva är inte ovanligt. En civilsamhällesorganisation (The

(12)

Philippines Center for Trade Union and Human Rights) har uppgivit att sex fackföreningsledare dödades i Filippinerna 2012.

13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Rätten till bästa uppnåeliga hälsa är grundlagsfäst. Utbredd fattigdom påverkar dock många filippiniers tillgång till sjukvård. I budgeten för 2011 avsatte Filippinerna drygt 8 procent av utgifterna till hälsosektorn, vilket motsvarar drygt 4 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Hälsosektorn har under många år varit kraftigt eftersatt och har varit föremål för hård kritik från olika civilsamhällsorganisationer i landet. Enligt aktuell statistik från

Världshälsoorganisationen, WHO uppgick de totala utgifterna för sjukvård år 2011 till 169 US dollar per person. De totala utgifterna för sjukvård har ökat som andel av BNP det senaste decenniet. Eftersom sjukvårdsresurserna är mycket ojämnt fördelade har många filippinier endast mycket begränsad tillgång till grundläggande sjukvård. Aquinoadministrationen har ökat resurstilldelningen till sjukvården, med målsättningen att i första hand nå landets fattiga.

Det finns dock ännu betydande skillnader vad gäller tillgång till sjukvård mellan medelklassen i de större städerna och landets många fattiga. Den offentliga sjukvården lider stor brist på resurser, medan de privata mottagningarna kan erbjuda god vård. På grund av kostnaderna är stora delar av befolkningen utestängda från de privata alternativen. Socialförsäkringssystemet är underfinansierat. Det finns en utbredd undernäring bland gravida kvinnor, nyblivna mödrar och barn.

14. Rätten till utbildning

Tillgång till utbildning varierar kraftigt inom Filippinerna. Utbildningssektorn genomgår för närvarande en omfattande reformering, särskilt avseende skolgång för barn. Grundläggande skolgång (grundskola och gymnasium) har under Aquinoadministrationen utökats från tio till tolv år.

Utbildningsministeriet har samtidigt fått ökade anslag. Regeringen har återinfört yrkesförberedande utbildning för studenter som inte har råd med den avgiftsbelagda universitetsutbildningen. Regeringen har under 2013 genomfört betydande satsningar på förbättrad infrastruktur i landets skolor, främst nya klassrum.

Det finns lagstadgad rätt till avgiftsfri grundutbildning. För den fattiga delen av befolkningen kan kostnader för skoluniformer, skolmåltider, böcker,

utrustning och transport bli för höga och många tvingas att lämna skolan i förtid av ekonomiska skäl.. Omkring elva procent av barn i grundskoleålder går inte i skolan. Problemet är särskilt framträdande på landsbygden. Den högre utbildningen är avgiftsbelagd. Avgifterna varierar från olika universitet och

(13)

platser i landet, men kan vara höga. I städerna är den högre utbildningen dyrare än på landsbygden.

Det råder brist på både lärare och skollokaler och den snabba

befolkningstillväxten har gjort situationen än mer besvärlig. Situationen för landets många minoritetsfolk som lever i avlägsna delar av landet är extra svår.

Där förekommer alltjämt väpnade konflikter och barns skolgång blir ofta sporadisk i berörda områden. En del barn rekryteras till stridande grupper och alternerar mellan skolgång och gerillaverksamhet. Återkommande

naturkatastrofer påverkar också barns skolgång.

Överlag görs ingen skillnad mellan flickors och pojkars tillgång till skolgång men i vissa områden i de muslimska delarna av landet kan pojkars utbildning prioriteras. Läs- och skrivkunnigheten är enligt officiell statistik runt 97 procent för män och drygt 92 procent för kvinnor över 15 år.

Det förekommer ingen obligatorisk utbildning i mänskliga rättigheter i skolundervisningen men ämnet ingår i vissa utbildningar på universitetet.

Förslag om undervisning i grundskolan i ämnet mänskliga rättigheter har nyligen lagts fram. I militärakademin och polishögskolan finns det undervisning om de mänskliga rättigheterna integrerat i den normala kursplanen.

15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Trots god ekonomisk tillväxt är fattigdomen ännu mycket utbredd i

Filippinerna. Lönerna varierar mycket från en region till en annan och många arbetsgivare betalar inte ens lagstadgad minimilön. Vissa låginkomsttagare med minimilön är befriade från att betala skatt. Landets resurser är ojämnt

fördelade och fattigdomen är utbredd. Omkring 40 procent av befolkningen lever på mindre än två US dollar per dag enligt statistik från Världsbanken.

Den nationella fattigdomsgränsen definieras annorlunda och baseras på uppskattade levnadskostnader. Enligt den nationella fattigdomsdefinitionen är omkring 25 procent av befolkningen definitionsmässigt fattig. Dessa grupper har begränsad tillgång till bostäder, utbildning och hälsovård. Fattigdom och bostadsproblem finns i hela landet. I huvudstadsregionen uppges drygt tre miljoner människor leva i slumområden. Situationen förvärras också av att många flyttar från landsbygden till städerna i jakt på arbete. Filippinerna ligger på plats 114 av 186 i FN:s utvecklingsindex för 2013.

(14)

SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter

Enligt lag har män och kvinnor samma rättigheter. Men traditionella och religiösa värderingar medför att många av kvinnors rättigheter i praktiken inskränks på olika sätt. Kvinnor på landsbygden har överlag betydligt sämre möjligheter att värna sina rättigheter än kvinnor som tillhör den urbana medelklassen.

Enligt särlagstiftningen för den muslimska minoriteten tillåts månggifte för män. Kvinnor tillåts dock av islamsk rätt endast ha en make. Dessa regler är alltså del av filippinsk lag, men tillämpas endast för den muslimska minoriteten.

Inom förvaltning och näringsliv intar kvinnor en förhållandevis framträdande roll och utgör en stor andel av arbetskraften. Av landets omkring 2,6 miljoner officiellt arbetslösa utgör kvinnor omkring 40 procent.

Diskriminering på grund av kön förekommer fortsatt. Kvinnors aggregerade löner är generellt sett lägre än mäns, kvinnor har som grupp mellan 37 och 47 procent lägre lön än män. Stora grupper kvinnor söker sig utomlands för att få arbete och kunna försörja sig själva och sina familjer.

Det finns inga formella bestämmelser eller lagar som begränsar kvinnors möjlighet att delta i politisk verksamhet. Tre av nitton ministrar i regeringen är kvinnor. Av Representanthusets 289 ledamöter är för närvarande 79 kvinnor (cirka 27 procent). Av senatens 24 ledamöter är sex kvinnor.

I allmänhet går fler flickor än pojkar vidare till gymnasium och högskolor.

Flickor genomgår ofta mer traditionellt kvinnligt dominerade utbildningar (sjuksköterskor och lärare). Majoriteten av de miljontals filippinier som årligen åker utomlands för att arbeta är kvinnor, vilket medför att det i många fall är kvinnor som är familjeförsörjare.

Enligt studier gjorda av FN-organen UNFPA och UNICEF utförs runt 560 000 olagliga aborter per år. Dessa utförs ofta av personer utan medicinsk utbildning, och får ofta förödande konsekvenser för kvinnan. Mycket på grund av den katolska kyrkans starka ställning i landet respekteras kvinnors

reproduktiva rättigheter generellt sett inte. Enligt uppgifter från mänskliga rättighetsorganisationer dör 4 000 kvinnor varje år som följd av komplikationer vid förlossningar. President Aquino har liberaliserat landets konservativa lagstiftning vad gäller tillgång till preventivmedel. Ändå är tillgången till preventivmedel fortsatt mycket dålig på många håll i landet.

(15)

Våldtäkt är förbjudet i lag, men förblir ett mycket stort problem. Under 2012 anmäldes drygt 1 000 våldtäkter, men mörkertalet är stort. I de områden som ursprungligen ingick i de muslimska sultanaten på Mindanao förekommer månggifte. Kvinnlig könsstympning är förbjudet enligt lag.

Våld mot kvinnor i hemmet är ett stort problem i landet. Under 2012 upprättade landets polis omkring 11 000 anmälningar, men mörkertalet är betydande. Lagstiftning finns som förbjuder våld mot kvinnor och barn, inklusive våld i hemmet. Straffen är hårda, lagen föreskriver upp till 40 års fängelse. Polisen, som har cirka nio procent kvinnor anställda, har tillsammans med frivilligorganisationer inrättat särskilda kontaktpunkter med uppgift att hjälpa utsatta kvinnor.

Det är inte ovanligt att kvinnor under bedrägliga former lockas in i prostitution eller arrangerade äktenskap med utländska män. Såväl sexköp som sexuella trakasserier är kriminaliserat. Även om strikt lagstiftning finns på området finns det stora brister i hur lagarna följs. Så kallat cybersex förbjöds 2012 som en del i regeringens Cybercrimes Prevention Act.

Fattigdom och väpnade konflikter orsakar en utbredd människohandel i landet.

Filippinerna har betydande utmaningar att i praktiken genomföra sin egen lagstiftning vad gäller människohandel. Korruptionen är en försvårande faktor.

Mycket få fall leder till åtal och straffriheten är därmed utbredd. Filippinerna återfinns på plats 77 av 148 i UNDP:s Gender Inequality Index för 2013.

17. Barnets rättigheter

FN-kommittén som övervakar barnkonventionen noterade i en rapport 2013 flera positiva aspekter vad gäller barns rättigheter. Kommittén

uppmärksammade att skyddet mot barnpornografi har stärkts genom ny lagstiftning. Detsamma gäller skyddet mot barnarbete och handel med barn.

Kommittén noterade dock att det i flera avseenden brast i det praktiska genomförandet av lagstiftningen. Dessutom efterfrågade kommittén större resurser för genomförandet av en nationell handlingsplan. Kommittén

uttryckte också oro över att barn exploateras för kommersiella sexuella syften i landet, bland annat av besökande turister.

Barnarbete är förbjudet enligt lag. Lagen verkar generellt respekteras inom tillverkningssektorn. Situationen för minderåriga som arbetar i storstädernas informella sektorer eller som obetalda familjearbetare på landsbygden är värre.

Många minderåriga flickor arbetar som hembiträden.

Enligt ILO finns det omkring 5,6 miljoner barnarbetare i Filippinerna. Detta motsvarar nästan 19 procent av alla barn i landet. Många arbetar i miljöer med höga risker (gruvindustrin, hamnarbete). Illegala rekryterare förmedlar barn från fattiga landsdelar till underbetalda jobb i städerna. Enligt officiell statistik

(16)

är minst tre miljoner barn utsatta för våld i hemmet. Socialministeriet har vidtagit åtgärder för att stärka dessa barns tillgång till skydd samt medicinsk och psykosocial assistans.

Den lägsta tillåtna åldern för att ingå äktenskap är 18 år och för alla under 21 år krävs föräldrarnas medgivande. För den muslimska befolkningen är dock minimiåldern för män 15 år medan flickor kan ingå äktenskap när de når puberteten. Det finns uppgifter som gör gällande att nioåriga flickor har gifts bort.

Kommersiell sexuell exploatering av barn är fortsatt ett stort problem. FN- kommittén som övervakar barnkonventionen uppskattar att det finns mellan 60 000 och 75 000 prostituerade barn i Filippinerna. Lagstiftningen på detta område har gradvis skärpts. I november 2009 antogs en lag mot

barnpornografi som innehåller straff på upp till livstids fängelse. Under 2012 infördes en lag som höjde straffsatsen för barnpornografibrott och införde hårda straff för straffbart cybersex.

Barns rättigheter påverkas i hög grad av socioekonomiska faktorer. Stödet till fattiga familjer har de senaste åren stärkts. Cirka tre miljoner barnfamiljer får statligt bistånd med syfte att motverka utnyttjandet av barn. Ett program mot människohandel med barn skapades 2010 och ledde till att över 400

prostituerade barn fritogs 2011. Merparten av de barn som exploateras i sexhandeln är barn från landsbygden som förs in till städerna. Den filippinska regeringen söker etablera ett internationellt samarbete mot handel med kvinnor och barn.

Enligt FN-organet UNICEF finns cirka 250 000 gatubarn i landet. Vissa civilsamhällesorganisationer uppskattar att antalet är betydligt större. Åldern för värvning till de militära styrkorna är 18 år. Barnsoldater förekommer i de områden där det pågår väpnad konflikt. Fredsprocessen på Mindanao har förbättrat situationen och minskat användandet av barnsoldater i konflikten.

Enligt lag förbjuds frihetsberövande av barn under 15 år. Trots detta

förekommer det att barn hålls fängslade, ofta tillsammans med vuxna. Lagen föreskriver att minderåriga lagöverträdare ska omhändertas av sociala

myndigheter, men det finns brister i hur lagen följs. Under det senaste året har regeringen i samarbete med frivilligorganisationer överfört flera hundra barn från fängelse till rehabiliteringsanstalter. Socialförvaltningen förfogar för närvarande över elva regionala anstalter för ungdomsbrottslingar. I Manila finns tre anstalter för unga lagöverträdare.

Myndigheterna uppskattar att omkring 600 000 barn saknar födelsebevis.

Problemet är särskilt förekommande bland ursprungsbefolkningen och den muslimska befolkningen.

(17)

Barnaga är förbjudet i skolan och utdelas inte som straff inom rättsväsendet.

Emellertid tillåts barnaga fortfarande i hemmen. Enligt en internationell studie från 2010 har över 70 procent av barnen i Filippinerna utsatts för milda former av barnaga. Knappt tio procent har utsatts för allvarlig barnaga. Under 2013 har ett lagförslag om totalförbud mot barnaga behandlats i senaten. Frågan har ännu inte avgjorts slutligen..

18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk

I grundlagen förbjuds diskriminering på grund av ras, kön, hudfärg, etnisk härkomst, sexuell läggning, religiös, politisk eller annan åskådning. Otillräckliga lagar, korruption och bristande resurser leder dock till att diskriminering ändå förekommer.

Den största religiösa minoriteten i landet är muslimer som utgör mellan fem och elva procent av befolkningen. Dessa bor främst på Mindanao och

närliggande öar. I Filippinerna finns enligt statistik från National Commission on Indigenous Peoples, NCIP, drygt elva miljoner personer, uppdelade på 110 etnolingvistiska grupper, som tillhör landets ursprungsbefolkning.

Det finns ingen lag som diskriminerar personer som tillhör minoriteter när det gäller medbestämmande eller tillgång till utbildning och hälsovård. Då dessa personer ofta lever i avlägsna delar av Filippinerna förhindras de emellertid ofta i praktiken från att delta i viktiga beslut rörande bland annat

landrättigheter. De har som regel dålig tillgång till utbildning och hälsovård.

Säkerhetsproblemen i dessa delar av landet bidrar även till svårigheten att rekrytera läkare, sjukvårdare och lärare från andra delar av landet.

Civilsamhällesorganisationer uppskattar att uppemot 70 procent av barn som tillhör något av ursprungsbefolkning inte slutför sin skolgång. Denna siffra nämns också i USA:s rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Filippinerna.

Grundlagen ger omfattande rättsligt skydd för urfolken och deras traditionella landområden garanteras i lag. Genom lagen om urfolks rättigheter, IPRA, från 1997, etablerades en nationell kommission för urfolks rättigheter, NCIP, som har till uppgift att bereda frågor om landrättigheter och så kallade ”ancestral domain lands”. IPRA erkänner urfolkens rätt till traditionella landområden liksom deras rätt till självstyre och rätten att behålla och utveckla traditionell kultur och sedvänjor. Genomförandet av IPRA är emellertid bristfälligt.

I samband med att kommersiella projekt inom gruvnäringen, dammbyggen, turistanläggningar genomförs åsidosätts inte sällan individers äganderätt och landrättigheter, inte minst i områden som traditionellt bebos av urfolk. Särskilt gruvlagen är kontroversiell. Enligt IPRA ska en konsultationsprocess inledas och medgivande ges innan gruvdrift kan påbörjas på land som tillhör urfolk.

(18)

Dock förekommer rapporter om våldsamma protester där aktivister fängslats, åtalats och trakasserats i samband med infrastrukturprojekt som utförts utan urfolkens godkännande. Det finns också uppgifter om att vissa grupper, av rädsla för konsekvenserna, gett sitt medgivande till exploatering av sina områden.

Många av urfolken bor i konfliktområden på Mindanao eller Sulu där

gerillagrupper verkar. Uppgifter om våld och tvångsförflyttningar förekommer.

Uppgifter finns även om att de tidvis tvångsrekryteras av gerillan.

Fredsprocessen på Mindanao har under 2013 förbättrat läget något.

19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet I författningen förbjuds diskriminering på grund av sexuell läggning, men diskriminering av personer med annan än heterosexuell läggning förekommer, framför allt utanför storstäderna. Antalet hatbrott mot hbt-personer har ökat de senaste åren. Civilsamhällesorganisationer rapporterar att hbt-personer grips, trakasseras och diskrimineras på grund av sin läggning. Det finns rapporter om att polis utför räder mot samlingslokaler för hbt-personer och det händer att personer ställs inför rätta med stöd av lagar om

förargelseväckande beteende.

Den katolska kyrkans inflytande över det filippinska samhället påverkar synen på hbt-personer. Civilsamhällesorganisationer som arbetar med hbt-frågor uppger att kyrkans inställning till homosexualitet leder till ökad diskriminering av hbt-personer. Äktenskap mellan två människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan.

Flera lagförslag som syftar till att skydda hbt-personers rättigheter har

behandlats i kongressen och senaten under senare år. Syftet har varit att i ökad utsträckning söka harmonisera filippinsk lagstiftning med internationell

standard vad gäller de mänskliga rättigheterna.

20. Flyktingars rättigheter

Filippinernas geografiska belägenhet bidrar till att antalet externa asylsökande är begränsat. År 2013 fanns 142 flyktingar registrerade i Filippinerna. Landet har undertecknat 1951 års flyktingkonvention, men nationell lagstiftning på området saknas. Justitieministeriets flyktingenhet beslutar om vilka

asylsökanden som ska tillerkännas flyktingstatus.

Landet erbjuder möjlighet till tillfälligt skydd enligt 1951 år konvention liksom 1967 år protokoll. Den filippinska staten uppmuntrar frivillig återflyttning och motsätter sig som regel tvångsåtgärder såsom avvisning och utvisning. År 2006 beviljade den filippinska regeringen för första gången filippinskt

medborgarskap till en person med flyktingstatus. Samarbete sker med

(19)

UNHCR. I augusti 2009 slöt Filippinerna ett avtal med UNHCR om transitering av flyktingar genom Filippinerna.

De återkommande naturkatastroferna, främst orkaner och översvämningar, samt de väpnade konflikter som pågår i landet, leder tidvis till ett stort antal internflyktingar. Regeringen har vidtagit åtgärder för att bistå drabbade grupper. Militära sammandrabbningar i främst Mindanao har under lång tid tvingat hundratusentals filippinier att lämna sina hem. Situationen har dock förbättrats under fredsprocessen på Mindanao och antalet konfliktrelaterade internflyktingar har sjunkit kraftigt. I september 2013 tvingades omkring 26 000 familjer fly sina hem som en konsekvens av sammandrabbningar mellan centralregeringen och separatistgruppen MNLF.

21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Grundlagen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Grundlagen stadgar dock samtidigt att personer med psykisk och mental funktionsnedsättning i vissa fall saknar rösträtt. Administrativa domstolar avgör i enskilda fall frågan.

Lagstiftning finns för att garantera funktionshindrades lika tillträde till

offentliga lokaler och organisationer. Trots lagstiftningen är möjligheterna för personer med fysisk funktionsnedsättning att ta sig fram i offentliga byggnader och skolor och med offentliga kommunikationer begränsade. Regeringens åtgärder för att rätta till missförhållandena har inte varit tillräckliga.

Personer med funktionsnedsättning har också lagstadgad rätt till rehabilitering och arbete. Det finns ett antal center som ska bistå med arbetsförmedling men dessa är ofta underbemannade och saknar tillräckliga resurser. Regeringen har gjort vissa insatser för att öka möjligheten att använda offentliga

kommunikationer, främst i Manila, men infrastrukturen för rullstolsburna och andra rörelsehindrade är överlag mycket bristfällig.

Arbetsmarknadsministeriet ansvarar för att arbetsgivare inte diskriminerar personer med funktionsnedsättning, men det finns ofta brister i hur lagarna följs. Staten har program för att få personer med funktionsnedsättning i arbete, vilket har visat sig vara svårt att genomföra. Mindre än en tredjedel av personer med funktionsnedsättning tar emot någon typ av statligt stöd.

ÖVRIGT

22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter

I Filippinerna finns ett stort antal enskilda organisationer, både nationella och internationella, som arbetar med att främja mänskliga rättigheter. Vissa av

(20)

dessa är helt oberoende, medan andra är knutna till politiska partier och särintressen. Det finns ingen lagstiftning som formellt begränsar enskilda organisationers verksamhet. Situationen för den del av civilsamhället som arbetar med mänskliga rättigheter har förbättrats något de senaste åren.

Rapporter förekommer om att personer som är engagerade i

frivilligorganisationer eller på annat sätt försvarar de mänskliga rättigheterna utsätts för våld och trakasserier. Detta gäller bland annat organisationer som anklagas för samröre med kommunistgerillan. Under Aquinoadministrationen har dessa kampanjer dock minskat tydligt i omfattning. Frivilligorganisationer som arbetar med att stödja bönder i deras strävan att få mark via

jordbruksreformer rapporterar om fortsatta trakasserier av bondeledare och journalister.

Civilsamhällesorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter uppger att dialogen med staten har förbättrats sedan president Aquino tillträde. Flera personer med ledande ställning inom regeringen har bakgrund inom

frivilligorganisationer. Kommissionen för mänskliga rättigheter har fått större befogenheter än tidigare och upprättat goda kontakter med regeringen.

23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter

UNDP och andra FN-organ arbetar med ett rättighetsperspektiv i sina programinsatser. EU har omfattande program för stärkande av mänskliga rättigheter inom olika områden i det filippinska samhället. År 2009 etablerades ett särskilt program för tekniskt stöd till Filippinerna (EPJUST, the EU-

Philippines Justice Support Programme). EPJUST har bland annat till uppgift att bidra med kapacitetsuppbyggnad inom det civila samhället och stärka kompetensen vad gäller mänskliga rättigheter inom polis- och rättsväsendet.

Tillgång till rättssystemet, kampen mot straffriheten och mot korruptionen är centrala moment. Programmet har förlängts till 2016 under beteckningen EPJUST II.

Sverige hade under lång tid ett bilateralt utvecklingssamarbete med

Filippinerna, bland annat inom området mänskliga rättigheter. Landet omfattas numera av Sveriges regionala utvecklingssamarbete i Sydostasien. Sverige ger stöd till flera organisationer med verksamhet i Filippinerna. Sverige har bidragit till en fond för stabilisering av Mindanao, Mindanao Trust Fund, som hanteras av Världsbanken. Fonden innehåller bland annat stöd för mänskliga rättigheter.

Filippinerna drabbades mycket hårt av den tropiska orkanen Haiyan (också kallad Yolanda) i november 2013. Cyklonen är en av de kraftigaste som har uppmätts. De materiella skadorna blev omfattande och tusentals människor omkom. Sverige bidrog under 2013 med över 95 miljoner kronor i humanitärt stöd till Filippinerna i direkt respons till tyfonen, bland annat genom FN,

(21)

internationella organisationer och genom insatser från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Svenska civilsamhällesorganisationer bedriver verksamhet i Filippinerna till stöd för arbetet med de mänskliga rättigheterna men omfattningen har minskat sedan det bilaterala samarbetet fasats ut. USA har ett omfattande samarbete med Filippinerna, som även omfattar stöd för de mänskliga rättigheterna.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :