Barns tystnad kring barnmisshandel

Barns tystnad kring

barnmisshandel

En kvalitativ studie utifrån fem barns berättelser

Författare: Frida Wiedesheim-Paul och

Abstract

The aim of this study was to understand the problem of children´s silence in child abuse. This was conducted by reading five autobiographies that deal with children’s silence and disclosure based on the author’s own experience on child abuse from a parental figure. We wanted to contribute to an increased understanding of children's silence and disclosure in child abuse from a child's perspective. Child abuse is considered an international problem, and at the same time it's an uncomfortable topic for many people to discuss. Child abuse creates negative experiences and consequences for the vulnerable children that can remain for the rest of their lives.

One of the main results showed that all the children in the autobiographies shared the same common patterns for silence, disclosure and the complexity in breaking the silence. Another result showed that the complexity with their silence and disclosure are based on their loyalty towards their parent, who are also their perpetrator. Along with Goffmans theory of Stigma, Lazarus and Folkmans theory of Coping and previous research, we have been able to use these common patterns to gain a deeper understanding about the complexity behind breaking the silence regarding child abuse.

Nyckelord

Barnmisshandel, barns tystnad, avslöjande, självbiografier, barnperspektiv

Keywords

Tack

Innehållsförteckning

1 Inledning 3

1.1 Problembakgrund 3

1.2 Problemformulering 4

1.3 Syfte och frågeställningar 5

1.4 Avgränsningar 6

2 Tidigare forskning 7

2.1 Definition av begreppet barnmisshandel 7 2.2 Utsträckning och problembild 8 2.3 Psykisk ohälsa och livskvalitet 8 2.4 Barns tystnad angående barnmisshandel 9

2.5 Lojalitet och komplexitet 10

2.6 Att bryta tystnaden 11

3 Teori 14

3.1 Goffmans stigmateori och social identitet 14

3.2 De egna och de visa 17

3.3 Coping 18

4 Metod 20

4.1 Motiverat val av vetenskapsteoretisk ansats 20

4.2 Datainsamlingsmetod 20

4.3 Urvalsmetod 21

4.4 Analysmetod och tillvägagångssätt 22

4.5 Arbetsfördelning 23

4.6 Reliabilitet och validitet 24

4.7 Etiska överväganden 25

4.8 Metoddiskussion 26

5 Resultat och analys 28

5.2 Barns tystnad 29

5.3 Lojalitet 37

5.4 Normalisering och skam 39

5.5 Psykisk hälsa och livskvalitet 43

5.6 Avslöjande 44

6 Diskussion 49

6.1 Diskussion kring resultat och slutsatser 49 6.2 Förslag på vidare forskning 52

7 Referenslista 54

1. Empiriska referenser 56

8 Bilagor 57

1 Inledning

Den här uppsatsen berör barnmisshandel och barns tystnad samt avslöjande ur ett barnperspektiv. För att öka förståelsen för den bakomliggande forskningsproblematiken samt den sociala problematiken kring ämnet presenteras nedan en problembakgrund och en problemformulering. Dessa leder sedan fram till uppsatsen syfte och frågeställningar. Avslutningsvis presenteras även de avgränsningar som gjorts för uppsatsen.

1.1 Problembakgrund

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs år 1989 av FN:s generalförsamling. År 1990 var Sverige ett av de första länderna i världen att ratificera barnkonventionen (UNICEF Sverige 2008, ss. 13–15). Totalt har 196 länder skrivit under och förbundit sig till barnkonventionens regler. Enligt barnkonventionens nittonde artikel krävs att barn skyddas mot alla former av psykiskt och fysiskt våld när de befinner sig i föräldrarnas eller någon annans vård. I artikeln hävdas samma mänskliga rättigheter för barn som för vuxna kopplat till den grundläggande principen om rätt till liv, överlevnad och utveckling som behandlas i barnkonventionens sjätte artikel. I barnkonventionen fastställs att staten ansvarar för att alla typer av våld mot barn förhindras, oavsett vem våldsutövaren är. Under 2 dagar 2000/2001 hölls diskussioner kring ämnet ‘våld mot barn’, varefter FN:s barnkommitté antog rekommendationer där det betonas att skydd mot våld är en mänsklig rättighet (UNICEF Sverige 2008, ss. 187–188).

dessa fall har avslöjanden om barnmisshandeln främst gjorts till syskon eller jämnåriga kamrater. Många unga personer som har berättat om sina övergrepp beskrev att deras hinder för avslöjandet var framförallt brist på stöd, saknaden av tillit till vuxna och professionella, såväl som skam och en ovilja att belasta föräldrarna. Majoriteten av forskningen kring avslöjanden har genomförts på vuxna som varit utsatta för övergrepp under barndomen. Studierna visar även att många av de utsatta inte berättar om övergreppen förens i vuxen ålder (Jernbro 2015, s. 27).

1.2 Problemformulering

Jernbro (2015, s. 45) förklarar att barns tystnad främst handlar om olika kognitiva, emotionella och kontextuella faktorer. En del barn väljer att inte berätta för någon annan om sin misshandel främst på grund av lojaliteten till sina föräldrar. Om en förälder också är förövare påverkas barnets anknytning till föräldrarna. Anknytningen till föräldern spelar en stor roll för barnet eftersom föräldern är den som barnet i stort sett är i behov av för att överleva. Denna komplexa relation mellan förövare och barn kan leda till att barnet trots misshandeln försöker upprätthålla en god relation till föräldern. Barnets lojalitet till föräldern blir den främsta anledningen till att ett barn istället väljer att inte bryta tystnaden eftersom barnet uppfattar förövaren som positiv. Barn väljer därför att försvara och skydda sin förövare, vilket i sin tur också innebär att barnet undviker att berätta och istället väljer att bevara tystnaden om barnmisshandeln. Thulin, Kjellgren och Nilsson (2019, ss. 6–7) förklarar att med ett avslöjande avses en process där barn avslöjar, det vill säga berättar för någon vuxen eller professionell om sin utsatta situation. Ett avslöjande kan vara avsiktligt eller oavsiktligt, vilket betyder att ett avslöjande inte alltid är väl uttänkt eller medvetet gjort av barnet. Ett avslöjande kan till och med göras av en granne eller vara anonymt när den inkommer till en social myndighet. I denna uppsats avser vi att förstå problematiken kring barns tystnad kring barnmisshandel genom att läsa självbiografier som behandlar barns tystnad och avslöjanden utifrån författarnas egna upplevelser av att ha utsatts för barnmisshandel. Detta görs med avsikten att öka vår kunskap kring barnmisshandel utifrån barnets egna perspektiv för att få förståelse för barns tystnad kring barnmisshandel.

1.3 Syfte och frågeställningar

tystnaden samt vilka mönster som finns kring barns avslöjande av barnmisshandel.

• Vilka mönster kan urskiljas i individernas beskrivningar av skäl till att inte bryta respektive bryta tystnaden gällande barnmisshandel?

• Hur kan vi utifrån individernas berättelser förstå komplexiteten i att bryta tystnaden gällande barnmisshandel?

• Vad innebär individernas berättelser för möjligheten att erbjuda stöd till barn utsatta för barnmisshandel inom socialt arbete?

1.4 Avgränsningar

För att avgränsa vår studie har vi valt att främst inrikta oss på fysisk, psykisk och sexuell barnmisshandel i vårt resultat och analys. Försummelse kommer att omnämnas i viss utsträckning i tidigare forskning för att förmedla en tydlig definition av begreppet barnmisshandel. Vi är medvetna om att detta är en bred avgränsning, vilket kan ses som problematiskt. Anledningen till att vi ändå inkluderar dessa tre misshandelsformer är att den tidigare forskning vi använt oss av visar att olika former av barnmisshandel ofta överlappar varandra (Jernbro 2015, s. 5). Även i vårt empiriska material har detta visat sig stämma. Att vi däremot exkluderar försummelse från uppsatsen beror på att det utifrån vårt empiriska material tydligt kunde särskiljas och separeras från övriga misshandelsformer, utan att ge oss ett snedvridet resultat.

2 Tidigare forskning

Som grund för vår uppsats har vi valt ut sex vetenskapliga artiklar samt en avhandling. Tanken är att de ska hjälpa oss förstå och analysera det resultat vi får fram. Artiklarna och avhandlingen behandlar barnmisshandel, barns tystnad samt processen att bryta tystnaden kring barnmisshandel. Delar av vår tidigare forskning är dessutom skriven ur barn och ungas perspektiv. Avsnittet tidigare forskning presenteras nedan utifrån olika teman som vi valt ut som relevanta för vår uppsats. Artiklarna utgår ifrån svenska studier om inte annat anges.

2.1 Definition av begreppet barnmisshandel

försummelse. Dessa fyra former av misshandel återfinns i de flesta definitioner av barnmisshandel. I en utökad definition inkluderas även bevittnande av våld mellan föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar (Jernbro 2015, ss. 14– 17; Gilbert et al. 2009a, ss. 68–69). Kimmel och Straus (2002; 1999 se Linell 2017, s. 233) menar att en vid definition av våldsbegreppet ofta är det mest användbara.

2.2 Utsträckning och problembild

Enligt Jernbro (2015, s. 23) är det problematiskt att uppskatta förekomsten av barnmisshandel dels på grund av otydliga gränsdragningar om vad som ska klassas som barnmisshandel, dels på grund av att det finns ett stort mörkertal. Gilbert et al. (2009b, ss. 167–177) menar, utifrån ett internationellt perspektiv, att barnmisshandel är ett dolt problem då endast ett begränsat antal av barnmisshandelfallen anmäls till polis eller socialtjänst. Något som beror på kunskapsbrist i att upptäcka barnmisshandel, brister i anmälningsplikten och att barn sällan berättar om misshandeln för professionella eller andra vuxna. Enligt Gilbert et al. (2009a, ss. 68–77) är barnmisshandel ett folkhälsoproblem i höginkomstländer eftersom det både är vanligt förekommande och har långvariga negativa effekter på hälsan. I praktiken är det i minst 80 procent av barnmisshandelsfallen en förälder eller en vårdnadshavare som är förövaren. Detta gäller alla former av barnmisshandel förutom sexuellt våld där det oftast är bekanta eller andra släktingar som är förövaren.

2.3 Psykisk ohälsa och livskvalitet

visade sig också vara vanligt förekommande bland de som utsatts för allvarliga former av misshandel. Jernbro (2015, s. 5) konstaterar i sin studie att flera former av barnmisshandel ofta överlappar varandra. Detta ökar i sin tur komplexiteten kring barnmisshandeln och är extra viktigt att ta i beaktning när en studerar de hälsoeffekter som barnmisshandel kan resultera i. Att studera hälsoutfall utifrån enbart en misshandelstyp kan ge missvisande resultat då det ofta är flera typer av våld som bidragit till de negativa effekterna på individens hälsa.

2.4 Barns tystnad angående barnmisshandel

Enligt Jernbro (2015, ss. 14, 27) har den största delen av forskningen kring barnmisshandel genomförts på vuxna personer som utsatts för sexuella övergrepp under barndomen. Dessa forskningsstudier har visat att många av de som utsatts för sexuella övergrepp inte berättar om det förrän i vuxen ålder. Studier som har genomförts på barn har visat att övergreppen oftast avslöjas för en vän, istället för någon annan vuxen. Detta gäller även för studier av fysisk barnmisshandel. I studier som har genomförts kring avslöjande av fysisk barnmisshandel har resultatet även visat att cirka en tredjedel av barnen inte berättar om misshandeln.

fortsätter förklara att detta kan leda till att barnet upplever känslor av svek, skuld och stigmatisering som med tiden kan uttryckas i form av trauma. Jernbo (2015, ss. 57–58) menar att anledningen som barn själva anger till att de inte velat avslöja barnmisshandeln är att de inte fått tillräckligt med stöd av de professionella när de först berättat om sina upplevelser. En del uppgav att de inte kunde lita på att professionella kunde upprätthålla sekretessen utan skulle vidarebefordra informationen till kamrater, föräldrar och andra yrkesgrupper. Linell (2015, s. 11, 2017, s. 233) skriver att hinder för barns avslöjande ofta handlar om olika kognitiva, emotionella och kontextuella faktorer. Exempel på sådana faktorer kan vara brist på hopp om att situationen kan förändras, avsaknad av insikten att barnmisshandel är fel, rädsla för förövaren, rädsla för att inte bli trodd och skyddad samt rädsla för konsekvenser; dels för barnet själv, dels för familjen och förövaren, särskilt om förövaren är en förälder.

2.5 Lojalitet och komplexitet

misshandeln och fortsätter bevara tystnaden (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2019, ss. 2–3).

2.6 Att bryta tystnaden

Linell (2015, ss. 11–12) talar om avsiktliga och oavsiktliga avslöjanden kopplat till barnmisshandel. Avsiktliga avslöjanden är sådana där barnet själv berättar om misshandeln medan oavsiktliga avslöjanden innebär att någon annan står för avslöjanden. Det kan till exempel vara någon som bevittnat misshandeln och kontaktat myndigheter eller vittnesmål från tidigare offer för samma förövare.

Under processen då ett barn bryter tystnaden och berättar om sin utsatta situation förlorar hen kontrollen över hur informationen förs vidare. Ofta informerar de professionella inte det utsatta barnet om hur ärendet kommer att hanteras, vilket leder till att barnen upplever osäkerhet och stress. Bristen på kommunikationen påverkar barnen mycket då det kan ta upp till flera veckor innan föräldrarna informeras om avslöjandet. Detta leder till att barnen ofta känner sig osäkra och undrar när deras föräldrar kommer bli informerade och vad som kommer att hända med dem efter att dem har blivit informerade. Dessa tankar gör att känslor som skuld och ångest kommer fram i barnet. En del barn uttrycker att det blev nödvändigt att berätta för någon på grund av att våldet eskalerade. De uppger att de upplevde att det enda sättet att få hjälp var genom avslöjande (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2019, ss. 8–9, 11).

positiva konsekvenserna längre fram. Barnen fick en känsla av att de kunde börja läka och att de hade givits en möjlighet till en ny framtid. Det fanns även barn som upplevde positiva förändringar redan då misshandeln började utredas av myndigheter. Jernbro (2015, s. 5) menar att det ställs höga krav på att vuxna i barns omgivning ska upptäcka tecken på barnmisshandeln så att barnet kan få stöd. Detta omfattar personal inom förskola, skola, barnhälsovården och elevhälsa. Med detta sagt behöver personal ökad kunskap om riskfaktorerna för att kunna upptäcka tidiga tecken på barnmisshandel.

I uppsatsen diskuterar vi erfarenheter av att ha blivit utsatt för misshandel som barn av vuxna personer som de står i beroendeförhållande till. Vi tar då stöd i teorier om skam och stigma för att förstå processen att avslöja respektive bevara tystnaden gällande barnmisshandel. För att göra resonemanget mer generellt kan man se att skam, skuld inte bara ha betydelse när det gäller barnmisshandel, utan även när barn bli utsatta för våld på annat sätt. Att bli föremål för mobbning och benägenhet att berätta om detta för vuxna har också analyserats på liknande sätt. Detta till trots att här är de vuxna som de står i beroendeställning till inte samtidigt några som utsätter dem.

Därmed påverkar avslöjandet de vuxnas syn på individen, där mobbningen integreras med uppfattningen av individen. Detta innebär att individens självidentitet och självförtroende påverkas, och kan leda till att individen upplever sig själv som ett offer under andra omständigheter. Ibland döljs mobbning på grund av bristen på tillit till vuxna, då de inte tar detta på tillräckligt stort allvar. En del offer kan även tro att de vuxna anklagar dem för att vara en del av problemet; att ett visst beteende hos offret förorsakat mobbingen.

3 Teori

Det teoretiska stöd vi valt att använda oss av i vår uppsats är Goffmans teori om stigma samt Lazarus och Folkmans teori om coping. Anledningen till att vi valde Goffmans stigmateori och Lazarus och Folkmans teori om coping är att vi kunde se flera likheter mellan dessa teorier och vår empiri. Utifrån dessa två teorierna kommer vi att utföra en teoretisk analys av det material som vi samlat in och presenterar under avsnittet ‘resultat och analys’. Vi ämnar även använda oss av detta teoretiska underlag för att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar.

3.1 Goffmans stigmateori och social identitet

medan den kategori och de egenskaper hen visar sig stämma överens med benämns som hens faktiska sociala identitet. Med virtuell social identitet menas att en individ kan tillskrivas en karaktär av omgivningen. Denna karaktär kan uppfattas som passande för individen baserat på hens beteende eller utseende.

Goffman (2011, s. 11) definierar begreppet stigma som ett djupt misskrediterande attribut som grundar sig i relationer mellan människor, snarare än faktiska egenskaper. Det innebär att en individ klassas som avvikande då denne inte lever upp till de krav, förväntningar och normer som dess omgivning satt upp för hen. Det är alltså först i relation till andra som en individ klassas som avvikande. Goffman (2011, ss. 12–13) identifierar tre typer av stigma; kroppsliga stigman, karaktärsstigman samt gruppstigman. Kroppsliga stigman åsyftar kroppsliga missbildningar, exempelvis en fysisk funktionsvariation. Karaktärsstigman beskrivs som olika fläckar på den egna karaktären såsom viljesvaghet, onaturliga lidelser och brist på hederlighet. Exempel på karaktärsstigman är psykiska funktionsvariationer och missbruk. Gruppstigman, eller tribala stigman, innebär bland annat etnicitet, kön, klass och religion. Gemensamt för alla typerna av stigma är att de följer samma sociologiska mönster; en individ har ett drag eller en egenskap som inte kan undgå uppmärksamhet och får de som möter individen att vända sig bort och utesluta hen ur den gemenskap som hens övriga egenskaper kunde ha motiverat. Individen besitter ett stigma, det vill säga avviker från våra förväntningar på ett icke önskvärt sätt. De individer som inte avviker eller avviker på ett positivt sätt kallar Goffman för de normala.

om individen försöker undanhålla stigmat blir det fortfarande uppenbart för de människor som har intima relationer med individen. Detta gäller i synnerhet kroppsliga stigman, men som Goffman förklarar behöver stigman inte nödvändigtvis vara kroppsliga. Att vara utsatt för barnmisshandel är till exempel ett stigma som inte syns. Mobbning bland stigmatiserade barn är ytterligare ett exempel på stigmatisering som inte är synligt vid direkt kontakt med personen. Vi kommer i denna uppsats uppehålla oss till stigman som inte syns, men som uppmärksammas ju mer intimt man lär känna individen. Goffman (2011, s. 85) förklarar att det är genom relationer till andra som individen blir mer mottaglig för att låta den andre få ta del av hens situation. På följande sätt kan åtskilda möjligheter uppstå för individen. På grund av fördelen som finns med att anses vara normal kan den stigmatiserade individen ‘passera’ som normal genom att förknippas med människor som inte känner till stigmat. Exempelvis om det rör sig om kroppsliga stigman såsom ärr på handleden kan klädesplagg täcka över dessa när en är i kontakt med människor som inte känner till om ens situation. Under omständigheter då individen kommer i kontakt med bekanta människor som känner till stigmat, menar Goffman att det kan leda till utpressning för individen. Ett så kallat ‘pre- blackmail’ innebär att individen kan tvingas att fortsätta med ett visst tillvägagångssätt, på grund av att utpressaren hotar med att rådande omständigheter kommer att bli värre om information avslöjas. Exempelvis när förövaren hotar barnet om att inte berätta för någon utomstående om misshandeln som pågår i hemmet.

då individen kommer till insikten att det finns något skamligt i att ha ett visst attribut som hen besitter. Den stigmatiserade gör således gärna upp en bild av sig själv där denna egenskap saknas. Känslan av skam är ett centralt problem för den stigmatiserade. Närvaron av normala individer i den stigmatiserades omgivning bidrar till ökad diskrepans mellan den virtuella identiteten och den faktiska identiteten. Självhat och självnedvärdering kan dock uppstå även då individen är ensam (Goffman 2011, ss. 7, 14–15).

3.2 De egna och de visa

för personer med ett visst stigma. Visa personer kan också vara individer som genom sociala band kopplas samman med en stigmatiserad person; till exempel en partner eller ett syskon (Goffman 2011, ss. 28, 37–38).

3.3 Coping

Copingförmåga innebär förmågan att leva med osäkerhet, ovisshet och oro

utan att förtvivla. Begreppet coping omfattar de krafter och ansträngningar som en individ tar i anspråk för att klara av eller minska yttre och inre krav samt hantera de konflikter som kan uppstå mellan dessa krav. Coping handlar således om individens förmåga att hantera psykologisk stress. En god copingförmåga innebär att kunna bemästra situationen som den är, både genom att påverka omgivningen och sitt eget sätt att tolka diverse händelser (Brattberg 2008, s. 9).

undvikande, tolerans, accepterande av de stressiga förhållandena samt försök att bemästra miljön.

4 Metod

Under detta avsnitt redovisas vetenskapsteoretisk ansats för uppsatsen, datainsamlingsmetod, urvalsmetod, tillvägagångssätt, arbetsfördelning, ett avsnitt om reliabilitet och validitet samt etiska överväganden och avslutningsvis en metoddiskussion.

4.1 Motiverat val av vetenskapsteoretisk ansats

Den vetenskapsteoretiska forskningsansats vår uppsats tar avstamp i är hermeneutiken. Hermeneutiken inriktar sig främst på att förstå, tolka och förmedla fenomen skapade av människor; exempelvis texter. I läsandet av våra valda självbiografier kommer vi tolka och förstå texter för att kunna förmedla en berättelse. Detta gör vi genom att plocka ut olika citat från berättelserna och sedan analysera dem. Syftet med detta är att kunna se vilka mönster som finns i berättelserna för att på så vis kunna analysera dessa utifrån de valda teorierna (Skott 2004, ss. 65–66; Westlund 2015, ss 72–88).

Skott (2004, ss. 65–66) menar att hermeneutiken är en tolkningsteori som lyfter fram förståelsen av vad texten, handlingen, berättelsen betyder i olika sammanhang. Vi försöker förstå och bygga egna tolkningar av det som berättas genom att skapa en egen mening. Detta sammanhanget formas i berättandet, vilket kan förstås i ett hermeneutiskt perspektiv. Hermeneutiken är den vetenskapliga metoden för att studera människor och det mänskliga medvetandet. Den hermeneutiska cirkeln är en strategi för att förstå människa och kultur genom en cirkulär undersökningslogik. Detta genom att våra förståelseprocesser och tolkningar väver samman olika delar och blir till en helhet. När vi berättar och när vi lyssnar på berättelser är det vårt sätt att ordna och sätta samman händelser som skapar en helhet av sammanhanget.

4.2 Datainsamlingsmetod

(2008, ss. 32–50) menar att den kvalitativa metoden utgörs av att förstå och tolka istället för att förklara. Detta är något som är önskvärt i vår studie då den bygger på att få förståelse för barns tystnad kring barnmisshandel samt att bryta tystnaden.

Richardson (1990 se Johansson & Öberg 2008, s. 74) menar att en fördel med att studera livsberättelser utifrån självbiografier är att det skapar en möjlighet för oss att ta del av och förstå individers liv. Genom självbiografier förmedlas en individs livsberättelse, där individen själv utgör subjektet för berättelsen och hen själv avgör vad som ska - samt inte ska - berättas. Biografier bidrar också till att ge forskaren ett inifrånperspektiv av en individs liv samt kan tillhandahålla ett klientperspektiv (Johansson & Öberg 2008, ss. 74–74). Dessutom är det ett värdefullt verktyg för att undersöka sådant vi redan vet om socialt liv och bidra med nya tolkningar och förståelser kring detta (Bertaux 1981 se Johansson & Öberg 2008, s. 75). Utifrån vårt syfte och våra frågeställningar anser vi att det är en lämplig metod för vår studie.

4.3 Urvalsmetod

och dels ska de passa de avgränsningar vi gjort för uppsatsen. Mot bakgrund av detta har vi enbart valt ut självbiografier där en vårdnadshavare är förövaren. För att hitta relevanta självbiografier tittade vi på tidigare uppsatser som behandlade ämnet för att få tips samt googlade efter böcker om barnmisshandel och våld mot barn. Totalt har vi valt ut 5 självbiografier på sammanlagt 1385 sidor då vi anser att det är en rimlig mängd utifrån tidsramen för uppsatsen.

För att finna tidigare forskning till uppsatsen har sökningar gjorts i databaserna SwePub, Social Services Abstract samt PsycINFO. Sökningar efter vetenskapliga artiklar har även gjorts i Google. De sökord som har använts är: barnmisshandel, child abuse, silence, loyalty, disclosing och parents. Utifrån detta har vi valt ut forskning som vi ansett vara relevant för uppsatsen. Även här gjordes alltså ett avsiktligt urval (Yin 2013, ss. 93–94).

4.4 Analysmetod och tillvägagångssätt

för att svara på våra frågeställningar om mönster kopplat till barns tystnad och barns avslöjande. Dessutom besvarar innehållsanalysen frågor om karaktärernas relationer, vilket blir användbart i förhållande till att uppsatsen avgränsar sig till barn som utsätts av barnmisshandel av vårdnadshavare (Johansson och Öberg 2008, ss. 82–84). Detta då relationen mellan barnet och förövaren bidrar till en ökad komplexitet i förhållande till avslöjande, om förövaren också är en förälder (Thulin, Kjellgren & Nilsson 2019, ss. 2–3). I läsandet av vår empiri har vi utgått ifrån ett lässchema (se bilaga 1) med ett antal frågor, samt vårt syfte och våra frågeställningar. För att underlätta processen har vi färgkodat empirin utifrån några huvudteman som snabbt visade sig återfinnas i samtliga biografier. Redan i början av vår läsning fanns en tanke om vilka dessa teman skulle bli utifrån det som kommit fram i tidigare forskning. Dock visade sig vissa teman mindre relevanta och nya dök upp under läsningens gång. Under läsandets gång valdes Goffmans stigmateori samt coping enligt Lazarus och Folkman ut som teoretiskt underlag då teorierna ansågs lämpliga för att tolka och förstå empirin. Efter läsandet av självbiografierna jämförde vi vår empiri och de citat vi strukit under som relevanta för studien. Utifrån våra jämförelser kunde vi se en del mönster som utvecklades till sex huvudteman. Dessa huvudteman är: barns tystnad, lojalitet, normalisering och skam, psykisk ohälsa och livskvalitet samt barns avslöjande. Det är utifrån dessa teman som uppsatsens analys gjorts. Temana återspeglar dels resultatet av empirin, dels tidigare forskning och teori. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017, ss. 225–225) genererar skapandet av teman en sammankoppling av innehållet och bidrar till meningsskapande på en tolkande nivå.

4.5 Arbetsfördelning

har läst två självbiografier med fler antal sidor medan Irma har läst tre självbiografier med färre antal sidor. Sedan har vi suttit tillsammans och diskuterat likheter och olikheter i berättelserna samt vilka mönster som kan finnas i texterna. Vi har genom arbetets gång delat upp olika avsnitt där den andra har läst, redigerat och kunnat bearbetat alla delar i uppsatsen. På följande sätt har arbetsfördelningen varit uppdelat men processats tillsammans.

4.6 Reliabilitet och validitet

Öberg (2015, s. 66) menar att frågor om trovärdighet/validitet alltid måste relateras till syftet med forskningen. I det fall syftet är att få förståelse för subjektiva tolkningar av livet, är livshistoria en relevant metod att använda sig av. Detta är applicerbart på vår studie då vårt syfte är att genom analys av berättelser i självbiografier, bidra med kunskap i förhållande till komplexiteten i avslöjandet av barnmisshandel. Eftersom vi utgår från självbiografier och livsberättelser utgörs studiens empiri just av subjektiva tolkningar.

Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns och Wängnerud (2017, s. 58) menar att validitet brukar definieras på något eller några av följande sätt: 1) en överensstämmelse mellan teoretisk definition och operationell indikator; 2) en frånvaro av systematiska fel och/eller 3) att vi undersöker det vi påstår att vi undersöker. Esaiasson et. al. (2017, s. 58) menar dock att vi bör skilja mellan de två förstnämnda definitionerna och den sistnämnda definitionen, då definition 1 och 2 utgör det Esaiasson et. al. kallar för begreppsvaliditet medan definition 3 utgör resultatvaliditet. Utifrån detta så bidrar god begreppsvaliditet och hög reliabilitet till god resultatvaliditet.

metoddiskussionen försökt att förhålla oss kritiskt till vårt metodval och genomförande för att öka transparensen (Svensson & Ahrne 2015, s. 25). Lundman och Hällgren Graneheim (2017, ss. 231–232) skriver att genom att presentera citat ur det empiriska materialet kan studiens validitet höjas. Detta har implementerats i vår resultat- och analysdel. Därigenom kan läsaren skapa sin egen uppfattning om hur texten ska tolkas.

4.7 Etiska överväganden

livskvalitet. Med utgångspunkt i ovanstående vill vi på bästa sätt ta individskyddskravet i beaktning, samtidigt om vi hoppas att vår studie kan medföra kunskap och förståelse kring barns tystnad och barnmisshandel. En aspekt som är viktig att ha i åtanke är att även om vi använder oss av material som är tillgängligt för allmänheten så har individerna i självbiografierna inte givit sitt samtycke till att materialet används i vår studie. En annan aspekt vi behöver ta hänsyn till är att böckerna inte är skrivna i syftet att analyseras i en forskningsstudie. De är skrivna för att förmedla en individs subjektiva upplevelser, vilket medför risker för att vi tolkar texten på annat sätt än författaren avsett. Dessutom kan vår förförståelse om innehållet komma att påverka vår tolkning av texten. Till sist bör vi ha i åtanke att böckerna är skrivna ur ett perspektiv och att det kan finnas andra individer som omfattas av berättelserna som har ett annat perspektiv. Genom att vara medvetna om ovanstående samt inte låta vår förförståelse färga av sig i urvalet av vår empiri hoppas vi kunna undvika ett snedvridet resultat samt att kränka eller skada individerna i självbiografierna.

4.8 Metoddiskussion

har vi kunnat se om våra egna tolkningar av materialet överensstämmer med de tolkningar andra gör. Eftersom vi alla bär på olika förförståelser har vi genom detta arbetssätt försökt minimera risken för feltolkningar.

En annan aspekt som är viktig att vara medveten om är att självbiografierna inte är skrivna i syfte att analyseras som forskningsunderlag. Dessutom kan de vara skrivna utifrån kommersiell vinning, vilket kan ha färgat berättelserna. Detta är något vi är medvetna om, men samtidigt är vi inte ute efter objektiva sanningar, utan just individers subjektiva berättelser angående barnmisshandel.

5 Resultat och analys

I följande avsnitt redovisas studiens resultat och analys utifrån de valda teorierna samt tidigare forskning. Avsnittet inleds med en presentation av empirin, därefter presenteras resultat och analys utifrån de huvudteman som identifierats i självbiografierna.

5.1 Presentation av empiri

Medan han lever av Elaine Eksvärd

Elaine var två år gammal när hennes pappa för första gången visar henne en porrfilm. Idag är hon vuxen och har egna barn. I boken får man följa Elaines uppväxt; från en liten tvåårig flicka som ser upp till sin pappa fram till Elaine som en vuxen kvinna. Boken skiftar mellan en kronologisk berättelse om Elaines uppväxt och en vuxen Elaine som sitter i en rättssal och för första gången på länge ställs öga mot öga med sin förövare.

Trasig av Shy Keenan

Jag finns av Maja-Maria Henriksson

Johanna blir mobbad av klasskompisarna i skolan, hemma blir hon psykiskt misshandlad av sin mamma. Detta är författarens egen berättelse om sin egen uppväxt om överlevnad, mod och en inre styrka om att bryta sig loss och förändra sin tillvaro.

Bakom stängda dörrar av Kristina Hansen, Bengt-Åke Cras och Agneta Cras

När Kristina är 14 år flyttar hon och hennes bror till Sverige för att bo ihop med deras pappa. Samma pappa som försökte mörda deras mamma när Kristina var 3 år. När Kristina flyttar in hos pappan blir hon våldtagen av honom och blir gravid två gånger. Hon föder honom två döttrar. Idag är Kristina vuxen och berättar om vad som hänt, om myndigheternas passivitet och hur hon försöker gå vidare i livet på nytt.

Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Sedan fyra års åldern har Dave Pelzer vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mamma. När han var 12 år omhändertogs han av myndigheterna. Idag är Dave vuxen och har en egen familj, när han bestämmer sig för att berätta för världen om sin egen berättelse.

5.2 Barns tystnad

Goffman (2011, ss. 7, 14–15) menar att när den stigmatiserade - i detta fall barnen i vår empiri - uppfattar att hen avviker från de krav som satts upp för hen så uppstår en skamkänsla. Detta grundar sig i att individen kommer till insikten att det finns något skamligt i ett visst attribut som hen besitter. I vår empiri handlar detta ‘skamliga attribut’ om att ha blivit utsatt för barnmisshandel av en vårdnadshavare. Shy beskriver till exempel hur hon känner skam och rädsla för att folk ska få reda på hennes ‘hemlighet’: “Jag

79). Utifrån Goffman (2011, ss. 7, 14–15) kan vi förstå att Shy upplever att hon avviker från de ‘normala‘ individerna i hennes omgivning och att hon är rädd för att bryta tystnaden eftersom hon då kommer stämplas som avvikande och/eller stigmatiserad av omgivningen. Shys bevarande av hemligheten kan således förstås utifrån att hon, i enlighet med Goffmans teori, gör upp en bild av sig själv inför omgivningen där barnmisshandeln inte existerar för att skydda sig själv från skammen av att ha blivit utsatt för barnmisshandel av en vårdnadshavare. Detta sätt att hantera stigmatisering och skam samt närvaron av normala individer i Shys omgivning bidrar även till ökad diskrepans mellan hennes virtuella identitet och hennes faktiska identitet. Detta menar Goffman leder till självhat och självnedvärdering.

Ett annat sätt att hantera stigmatisering är att visualisera sig själv utan sitt stigma. Lazarus och Folkman (1984, s. 142) förklarar att coping är en process. De förklarar att under copingprocesser sker förändringar av en persons värderingar och omvärderingar kring vad de anser om sin miljö och de människor som de har relationer till. Att en människa ändrar sina inre värderingar är en copingprocess som kan föranleda att individen ökar sin förståelse, men även att individen ändrar på sina värderingar för att bättre kunna hantera sin miljö. Ett exempel är när Shy gör upp en bild av sig själv utan sitt stigma. Detta gör hon för att kunna bättre hantera de krav och värderingar som finns på henne från omgivningen. Genom inre omvärderingar får Shy också en ökad förståelse kring sitt stigma. Hon har med andra ord fått en förståelse för att stigmat gjort henne annorlunda från resterande människor i sin omgivning. För att kunna hantera detta gör hon upp en bild av sig själv där stigmat inte existerar.

copingstrategi där hon gömmer sig bakom en falsk bild av sig själv för att undvika att hantera de emotioner och värderingar som finns kring stigmat. Lazarus och Folkman menar att denna copingstrategi inte nödvändigtvis behöver resultera i hon kommer att bli accepterad av andra i sin omgivning trots att hon försöker ‘radera’ sitt stigma. Hon kan fortfarande konstateras vara den stigmatiserade i hennes omgivning, eftersom hennes stigma inte egentligen är borta och för att hon undviker att hantera emotionerna som finns inombords. Vidare fortsätter Lazarus och Folkman (1984, s. 149) påpeka att syftet med denna copingstrategi blir att skapa en ‘balans’ inom sig själv. Utifrån detta resonemang kan Shys inre obalans förklaras av att hon försöker hantera de krav som ställs på henne av hennes sociala omgivning. Genom att använda sig av denna copingstrategi, försöker Shy skapa en inre motivation för att kunna möta dessa krav och hantera stressen som uppstår av att vara stigmatiserad av andra.

Jernbro (2015, ss. 3, 45–46) och Linell (2015, s. 11) menar att skuld och skam kan uppstå hos barn genom att förövaren skuldbelägger dem genom att hålla dem ansvariga för barnmisshandeln och att barnen därför väljer att upprätthålla tystnaden. Goffman (2011, ss. 9–11) menar att den virtuella sociala identiteten innebär att individen kan tillskrivas en viss karaktär av omgivningen utifrån att denna karaktär uppfattas som passande för individen baserat på hens beteende eller utseende. Ett exempel är ett barn som inte lyssnar på sina föräldrar och tillskrivs en ‘stygg karaktär’ genom att föräldrarna kallar honom för ‘en stygg pojke’. Denna karaktär behöver dock inte nödvändigtvis stämma överens med individens faktiska sociala identitet. Både Shy och Elaine beskriver hur deras förövare systematiskt skuldbelägger dem genom att kalla dem snuskiga eller smutsiga.

mycket och du hjälper fan inte till när jag är på humör (Keenan 2009, s. 56).

Han fortsatte med slutklämmen: Sen att du ibland tittade på porrfilm, tjuvtittade på mig när jag runkade [...] det kan ju inte jag rå för. Men jag lät dig hållas för du var ju en kåt liten unge, men jag lovar att inte berätta för någon (Eksvärd 2016, s. 139).

Ovanstående citat kan förstås utifrån Goffmans resonemang om (2011, s. 10) att föräldrarna/förövarna skuldbelägger barnen genom att tillskriva dem en stygg karaktär. Då dessa virtuella sociala identiteter inte överensstämmer med Shy eller Elaines faktiska egenskaper, alltså deras faktiska sociala identiteter kommer detta leda till en ökad diskrepans mellan de två identiteterna. Detta menar Goffman i sin tur utgör en källa till självhat och självnedvärdering. I ljuset av detta kan vi förstå att barnen så småningom börjar nedvärdera sig själva och utveckla en idé om att det är smutsiga, olydiga eller snuskiga och således väljer att bevara tystnaden då ett avslöjande ses som allt för skamligt. Dessutom kan barnen ha skapat sig en bild om att de har en viss skuld i barnmisshandeln. Just skuld och skam inför barnmisshandeln och att avslöja den menar Jernbro (2015, s. 3) är en anledning till att barn bevarar tystnaden. Ett mönster som återfinns i empirin och som anges som en faktor i barns tystnad är rädsla. I citatet nedan beskriver Shy hur hon valde att inte bryta tystnaden på grund av rädsla. “Jag visste att hemligheter var något som

mamma och Stanley kunde slå oss för om vi berättade för någon annan”

själva inte är medvetna om stigmat eller för att de inte vågar berätta för andra om sin situation. Utifrån Goffmans teori kan stigmat kring att bli misshandlad av sina föräldrar förklaras av att barnen upplever en rädsla för vad förövaren kommer att göra om informationen avslöjas. Goffman förklarar denna rädslan genom begreppet ‘pre- blackmail’, vilket innebär att barnet utpressas till att bevara tystnaden genom att förövaren hotar med att omständigheterna i hemmet kan bli värre för barnet. Detta går i enlighet med vad Linell (2015, s. 11; 2017, s. 233) skriver om att hinder för barns avslöjande ofta består i kognitiva, emotionella och kontextuella faktorer. Ett exempel hon tar upp på just sådana faktorer är rädsla. Det kan vara rädsla för förövaren och/eller rädsla för konsekvenser, antingen för barnet självt eller familjen. Det kan även vara rädsla för vilka konsekvenser som skall drabba förövaren vid ett avslöjande, särskilt i de fall förövaren också är en förälder.

Johanna äcklas av mammas beröring. Hon vill ställa sej upp och skrika att aldrig mer röra henne. Hon vill ta sin nedkissade tröja och täcka in hela äckliga, falska, vackra ansiktet på mamma med kattpiss och kväva henne. Hon vill springa ut till receptionen och ta högtalartelefonen och skrika på hjälp. Men hon säger ingenting. Det är Johanna mot mamma, och mamma är en van skicklig tävlande (Henriksson 2010, s. 134).

attribut som är stigmatiserande. Rädslan för att inte bli trodd kan förstås av Goffmans resonemang kring att omgivningen redan har en uppfattning kring hur den stigmatiserade individen är. Den föreliggande rädslan kan vidare förstås av att omgivningen inte heller kan förstå eller sympatisera med den stigmatiserade såsom ‘de egna’ kan, eftersom de delar personens stigma. Omgivningen är således inte bekant med den stigmatiserades situation i hemmet och kan därför välja att frysa ut hen helt efter ett avslöjande. Linell (2015, s. 11) exemplifierar Goffmans resonemang genom att påvisa att rädslan för att bryta tystnaden handlar främst om att inte bli trodd och/eller bli skyddad. Jernbro (2015, ss. 57–58) menar dessutom att denna rädslan bottnar i bristen på tillit till de vuxna i deras omgivning. Baserat på författarnas beskrivning kan vi utifrån ovanstående urskilja ett mönster som grundar sig i rädslan på att inte bli trodd av sin omgivning, vilket i sin tur utgör ett skäl till att inte avslöja barnmisshandeln för andra i omgivningen.

I självbiografierna kan ett liknande mönster urskiljas kring myndigheternas passivitet. Jernbro (2015, s. 5) skriver att det är viktigt att de vuxna i barns omgivning kan upptäcka tecken på barnmisshandeln samt att barnen ska kunna lita på att de professionella kan agera professionellt och inte vidarebefordrar deras information till andra. I relation till detta menar Gilbert et al. (2009b, ss. 167–177) att anledningen till att så få anmälningar angående barnmisshandel görs beror på kunskapsbrist i att upptäcka barnmisshandel, brister i anmälningsplikten och att barn sällan berättar om misshandeln för professionella eller andra vuxna. I de två exemplen nedan förklarar författarna att de inte hade tillit till de sociala myndigheterna.

Hon talar om uppmärksamheten som han inte får. Att det inte finns någon kärlek i hans närhet. Hon talar om sånt som hon egentligen inte får tala med för någon annan om. För det bryter mot någon regel i hennes yrke (Henriksson 2010, s. 141).

Detta kan förstås utifrån Lazarus och Folkman (1984, s. 152) då barns tystnad kan ses som en form av problemfokuserad coping. Vid problemfokuserad coping försöker individen att hantera sitt problem antingen genom att analysera orsaken till sitt problem eller genom att komma på lösningar för att åtgärda problemet eller situationen. En annan aspekt av problemfokuserad coping är när individen accepterar att problemet inte går att lösa. Tystnaden kan förstås som en problemfokuserad coping där barnet använder tystnaden för att hantera sin situation. När barnet inte har tillit till myndigheter och/eller professionella upplever de en risk för att inte tas på allvar eller bli anklagade för att de ljuger. På så sätt kan barnet ha en uppfattning om att det kan ta skada av att de professionellas brister i sin yrkesroll. Det kan även finnas en rädsla för att ett avslöjande ska vidarebefordras till andra, i värsta fall förövaren. Under sådana omständigheter kan barnets tystnad förstås som att hen försvar sig själv från att bli skadad av sin förövare, men också från att inte tas på allvar av omgivningen och på så sätt mötas av skuldbeläggande och skam vid ett avslöjande (Linell 2015, s 11).

för individen att hantera sin situation, men även skydda sig från att bli anklagad för mobbningen. Bjereld (2018, s. 8) nämner att för den som upplever mobbning kan personen välja vem hen vill berätta respektive dölja för. Om mobbningen förblir dolt kan en fasad upprätthållas för att dölja mobbningen. På följande sätt kan en känsla av ensamhet uppstå inom individen, då hen är isolerad i sin maktlösa situation. På detta sätt kan vi genom Goffmans (2015, ss. 7, 14–15) resonemang förstå att även ensamhet kan förstärka känslan av avvikandet hos personen. Därutöver kan barnens tystnad även förstås utifrån Goffman och hur mobbningen påverkar barnens självbild samt hur omgivningen ser på barnet. När barnens självidentitet och självförtroende påverkas av mobbningen, förklarar Goffman att detta möjliggör att barnen bevarar tystnaden kring sitt stigma för att inte betraktas vara ännu mer avvikande från andra.

som föranleder känslor som svek, skuld och skam. I enlighet med Jernbros (2015, s. 3) tidigare resonemang skulle barnen lida betydligt mer av att gå bakom ryggen på föräldrarna och riskera att inte tas på allvar. Ett avslöjande hade med andra ord ansetts vara meningslöst, utifrån en emotionsfokuserad coping.

5.3 Lojalitet

Ett annat tydligt framträdande mönster för barns tystnad i självbiografierna är lojalitet. Författarna beskriver hur de som barn väljer att inte bryta tystnaden på grund av lojalitet till föräldern.

Mamma frågade om pappa hade rört mig någonstans. Det gjorde hon alltid när jag hade varit där. Hon frågade upprepade gånger och såg mig i ögonen samtidigt. ’Snälla Elaine, berätta för mamma’ sa hon. Men jag hade lovat att inte skvallra jag ville inte att pappa skulle hamna i fängelset. Sånt händer när man gör dumma saker som att skvallra (Eksvärd 2016, s. 64).

Jag kände mig som en utstött när herrgårdsvagnen försvann i fjärran och lämnade mig kvar. Jag kände mig så värdelös och ledsen. Jag försökte rymma från min mosters hus. Jag ville hitta min familj och av något underligt skäl ville jag vara tillsammans med Henne (Pelzer 2016, s 33). Plötsligt kramades inte jag och mamma länge. Hennes röst var förändrad. Nu var den hård igen. Hon sköt mig ifrån sig men höll mig fortfarande om axlarna, och hennes ansikte var väldigt nära mitt när hon sa: ‘Karen, om du vill att jag ska sluta gråta måste du komma ihåg vad som hände. Du trillade nerför trappan och slog dig. Det minns du, eller hur?’ Det hade jag inget minne av men jag ville att hon skulle hålla om mig igen, så jag sa att jag kom ihåg att jag hade trillat nerför trappan. Då kramade hon mig igen. Nu var jag mammas duktiga flicka (Keenan 2009, s. 71).

lovat att inte skvallra och inte vill att hennes pappa ska råka illa ut. Shy bekräftar hennes mammas påhittade historia för att hon vill ha närhet och ömhet från sin mamma och Dave beskriver hur han trots misshandeln vill vara tillsammans med sin mamma. Barnets lojalitet gentemot förövaren präglas av den positiva bilden som barnet fortfarande har av föräldern. Enligt Thulin, Kjellgren och Nilsson (2019, ss. 2–3) har anknytningen till föräldern en stor roll för barnet, då föräldern är den som barnet i stort sett är i behov av för att överleva. Denna komplexa relation mellan barn och förövare kan medföra att barnet trots misshandeln försöker upprätthålla en god relation till föräldern. För att kunna hantera misshandeln men också skydda föräldragestalten tenderar barnet att vara tyst om misshandeln.

sig för att hon berättade för honom om barnmisshandeln. Dave beskriver skuld inför sina känslor och det faktum att han ‘gjort fel’ genom att bryta lojaliteten (Jernbro 2015, s. 45).

Min familj vill inte att jag berättar om det hemska, och alla tycker ändå att det är mitt eget fel. Åh, käre Gud, varför berättade jag? Varför kan jag inte hålla min stora trut stängd? Vad är det för fel på mig? Jag har dödat min far! Stanley säger alltid att om man älskar mig gör man dåliga saker, så det måste faktiskt vara jag som är orsak till det som har hänt. Är det sant? Är det verkligen jag? Det måste det vara - titta vem som sover hos spindlarna ikväll (Keenan 2009, s. 166).

Och det där, säger hon och tar ett djupt andetag, ‘var det där hon knivhögg dig?’ ‘Ja’, svarar jag. ‘Nej!’ säger jag till mig själv. Nu har jag gjort fel... igen (Pelzer 2016, s. 12).

5.4 Normalisering och skam

Jernbro (2015, ss. 5, 45–46) skriver om att många barn och ungdomar väljer att inte bryta tystnaden på grund av att de har normaliserat misshandeln. Exempelvis i Elaines fall kan vi se hur hon uppfattar faderns visande av porrfilmer som normalt.

Men det var bara det att han inte visade Kalle Anka som andra föräldrar. Han visade mig porrfilmer. För mig var det naturligt, för jag visste inget annat och det var så pappa kallade det: ’naturligt’. Det var pappas värld och pappas regler. Jag led inte av pappas porrbostad – jag kände inte till något annat (Eksvärd 2016, s. 41).

normal’. Det är först när hens ögon öppnas för det som andra upplever som avvikande som individen inser att hen faktiskt inte överensstämmer med de krav som satts upp för hen. Barnen i självbiografierna har en begränsad kontakt med omvärlden då de antingen hålls hemma från skolan eller misshandeln börjar vid en ålder då de är för små för att ha etablerat relationer utanför familjen. Dessutom talar barnen i empirin inte om misshandeln med andra. Detta resulterar i att det inte finns några relationer till andra utifrån vilka avvikandet kan uppstå. På så sätt kan barnen fortsätta ha en uppfattning om att hens livssituation är ‘fullt normal’. Trots detta kan barnet uppfatta att hen inte fullt accepteras hen som en jämlik individ. Utifrån detta kan vi också förstå Shys känslor om ‘inte passa in’.

Jag såg många nya saker och träffade många nya människor, men jag kände att jag inte var som de. Jag visste inte varför. Jag såg likadan ut och försökte härma dem ibland, men jag förstod inte dem alltid. Skolan var så annorlunda mot hur det var hemma (Keenan 2009, s. 73).

Goffman (2011, ss. 7, 14–15) menar att när individen blir varse om det som uppfattas som avvikande; i detta fall att ha utsatts för barnmisshandel, inser individen att hen faktiskt inte överensstämmer med de förväntningar och krav som satts upp för hen. Det är i detta skede som skam uppstår eftersom individen - barnet - kommer till insikten att det finns något skamligt i att ha utsatts för barnmisshandel av en vårdnadshavare.

Jag såg och förstod mycket mer än jag sa högt. Jag förstod att jag var stygg, snuskig och elak och jag tänkte att jag kanske kunde få mamma att tycka om mig lite om jag på något sätt kunde ändra mig och få bort det hemska (Keenan 2009, s. 103).

”Ingen får röra mig för nu vet jag att jag är äcklig” (Eksvärd 2016, s. 168).

Elaine och Shy beskriver här hur de ser sig själva som snuskiga och äckliga, medan Dave beskriver hur han ‘skäms som en hund’. Goffman (2011, ss. 7, 14–15) menar att närvaron av normala individer i den stigmatiserades omgivning kan öka klyftan mellan den virtuella sociala identiteten och den faktiska sociala identiteten. Detta kan också ske i de fall då barnet är ensamt. Detta leder ofta till självhat och/självnedvärdering hos det stigmatiserade barnet. Detta exemplifieras i citaten nedan.

‘Bad du om att få se porrfilmerna?’ ‘Njöt du någonsin?’ ‘Protesterade du alltid?’ Jag som inte trodde att jag kunde skämmas mer skämdes mer än någonsin. Jag var en syndare, lika mycket som min pappa (Eksvärd 2016, s. 179).

Johanna spottar spegelbilden i ansiktet. Det rinner ner i pannan. Johanna flyttar på huvudet lite åt vänster och spottet rinner tvärs över ena ögat. Ska du bara stå där? Va, hur orkar du? Du får skylla dig själv. Du kanske vill att de ska hända. Du är ju sjuk och inte riktigt som man ska. Säg något då! (Henriksson 2010, s. 28).

Jag var livrädd för vad som skulle hända. Snart skulle alla förstå att min egen pappa var far till mina barn. Vilken skandal (Hansen, Cras, B-Å. & Cras, A. 2002, s. 102).

När diskrepansen mellan den virtuella identiteten och den faktiska identiteten uppenbarar sig menar Goffman (2011, ss. 28, 37–38) att den stigmatiserades sociala identitet undermineras. Det leder till att hen avskärmas både från samhället och sig själv och således står ensam inför en omgivning som inte accepterar hen. Goffman urskiljer dock två grupper av sympatiskt inställda individer som delar den stigmatiserades uppfattning om att hen är normal; de

egna och de visa. I självbiografierna berättar författarna om hur dessa grupper

En flyttkille stod några meter bort och beskådade spektaklet medan han rökte. Efter fem stenkast kom han fram till mig med försiktiga och nyfikna steg. ‘Vad gör du? Jag kastar sten. Jag ser det, men varför?’ ’Det är min pappas fönster, han utnyttjade mig sexuellt när jag var liten.’ Killen tittade rakt på mig och jag på honom en stund. Våra ögon möttes och han förstod. Sen tittade vi upp mot fönstret igen, det satt rätt högt upp. Han tog upp en sten och sulade mot fönstret. Jag blev förvånad och glad. För honom var det självklart. Han hade inga bekymmersrynkor som ett helt samhälle visar inför pedofiler. Han hade en sten som nu for rakt mot pappas fönster (Eksvärd 2016, s. 261).

I citatet ovan uttrycker Elaine hur hon ‘träffar en ängel’ när hon står utanför sin pappas lägenhet och kastar sten mot hans fönster. Detta då hon för första gången möter en främmande individ som inte ifrågasätter henne eller får henne att känna skuld inför det hon utsatts för. Flyttkillen Elaine möter skulle kunna tillhöra både de visa och de egna. Eftersom vi inte vet någonting om hans bakgrund kan vi inte utesluta att han själv utsatts för sexuella övergrepp och tillhör de egna. Det som kan konstateras är att han erbjuder sympati och accepterar Elaine som ‘en vanlig människa’. Detta resulterar i att Elaine inte behöver känna skam eller utöva självkontroll i situationen, utan kan känna sig normal. Huruvida det är på grund av att hon och flyttkillen delar samma misskrediterande attribut; att ha blivit sexuellt utnyttjad som barn, eller på grund av att han tillhör de visa har egentligen ingen betydelse ur Elaines perspektiv (jmf. Goffman 2011, ss. 28, 37–38).

Utifrån empirin erbjuder dessa personer moraliskt stöd och sympati för de stigmatiserade; barn som utsatts för barnmisshandel av vårdnadshavare.

Många människor frågar mig vad det är som gjorde att jag överlevde min barndom. Mitt svar är alltid detsamma: goda människor som min moster Pat, morbror Ken och mormor och morfar Wallbridge. [...] och senare i livet min familj, mina vänner och olika bra människor jag har träffat (Keenan 2009, ss. 387–388).

Det var en klassiker: det goda segrade över det onda. Det förvånar mig än idag att jag, trots att det fanns så mycket av det onda, fann tillräckligt med godhet för att rädda mig, men det gjorde jag. Så om någon frågar mig hur vi kan hjälpa barn som vi inte vet är offer säger jag alltid: Gör ditt bästa för att vara någons moster Pat eller morbror Ken (Keenan 2009, s. 388).

5.5 Psykisk hälsa och livskvalitet

Flera av författarna beskriver hur de kommer i kontakt med flera offer för barnmisshandel och ser en utbredd problematik som få vill prata om och där insatserna är bristfälliga (jmf. Gilbert et al. 2009a, ss. 68–77; Linell 2017, ss. 231, 236; Jernbro 2015, ss. 23–24). I följande citat beskriver Elaine omfattningen av sexuellt utnyttjade barn:

I världen beräknar man det till att en av tio flickor och en av tjugo pojkar blir utnyttjade. Överför vi siffrorna till Sverige och en skolklass på trettio personer så blir cirka tre barn i varje klass sexuellt utnyttjade. Jag var ett av de barnen och det pappa har gjort mot mig har kostat samhället mer än några tusenlappar. Fem års terapi veckovis. Tio veckors terapi för panikångest. Jag vet överlevare som inte klarat av att skaffa jobb, som blivit förtidspensionerade, långtidssjukskrivna, utförsäkrade… Alla dessa personer hamnar i statistiken som kostnader för samhället (Eksvärd 2016, s. 285).

av de negativa effekter det har på individens hälsa. Som nämnt ovan menar Goffman (2011, s. 10) att den diskrepans som uppstår mellan den virtuella och den faktiska sociala identiteten hos barnet då barnet skuldbeläggs av andra och/eller sig själv utgör en källa till självhat och självnedvärdering. Detta i sin tur kan ha negativa effekter på barnets psykiska hälsa. Ovanstående kan sammankopplas med Jernbros (2015, ss. 5, 28) konstaterande om att det finns tydliga samband mellan diverse misshandelshandelsformer och psykisk ohälsa. De psykiska konsekvenserna av barnmisshandel uttrycks ofta i form av depression, låg självkänsla och smärtsamma minnen. Exempelvis tar Jernbro upp att psykisk misshandel har visat sig ge en ökad risk för depression, vilket också kostar samhället pengar och påverkar individen negativt. En studie har visar att drygt en fjärdedel av de som utsatts för någon typ av barnmisshandel uppfyllde kriterierna för depression samt att depression är vanligare bland dem som har utsatts för extremare former av misshandel. Dessutom var suicidförsök vanligare hos dessa individer.

5.6 Avslöjande

som avvikande. Just då inser individen att hen faktiskt inte överensstämmer med de krav som satts upp för hen. Med hänsyn till detta uppkommer olika känslor och tankar när individen berättar för andra om sitt stigma, vilket går i hand med vad Linell (2015, ss. 16–17) och Thulin, Kjellgren och Nilsson (2015, ss. 16–17; 2019, ss. 8–9, 11) tidigare konstaterat kring avslöjanden. Enligt Linell (2015 s. 11) kan ett barn ibland råka avslöja inför en vuxen och då gripas av panik eftersom de är rädda för konsekvenserna. Detta stämmer överens med Daves oavsiktliga avslöjande. I citatet nedan exemplifieras författaren känslor och inre oro när han av misstag avslöjar för rektorn om sin misshandel. Han grips först av panik och fruktar att rektor ska föra vidare informationen till mamman.

Han tänker ringa till Henne igen! tänker jag skräckslaget. Jag bryter samman och börjar gråta. Jag darrar i hela kroppen. Jag kvider som ett spädbarn och bönfaller Mr. Hansen att inte ringa till Henne (Pelzer 2016, s. 13).

Även Elaine beskriver ett tillfälle där hon oavsiktligt avslöjar barnmisshandeln:

Jag råkade skvallra om pappas ‘naturfilmer’. [...] jag förstod konsekvensen av att skvallra. Jag hade gjort fel. Igen. Nu skulle jag vara tyst. Länge (Eksvärd 2016, s. 83).

situation som kan förbättras eller försämras, beroende på om de blir trodda och skyddade av de vuxna vid ett avslöjande. Med tanke på att avslöjandet är barnens sista utväg kan barnet tappa förtroendet och hopp över att deras situation kan bli bättre om de känner sig misstrodda. Jernbro (2015, s. 3) menar att detta kan skapa en ond cirkeln och istället leda till att trauma uppstår i barnet som kan kvarstå hela livet ut.

Linell (2015, ss. 16–17) menar dessutom att många barn beskrivit att de haft blandade känslor som skuld, ilska, sorg och rädsla efter ett avslöjande, men det finns också andra uttalanden om positiva konsekvenser efter ett avslöjande. Linell uppger att för många av barnen i studien kom även positiva konsekvenser efter att de hade avslöjat. Dessa positiva konsekvenserna kom i form av att barnen fick en känsla av att de kunde börja läka och att de hade givits en chans till en ny framtid.

Under mina korta bra perioder tror jag att jag kanske tillhör den här lilla ovanliga gruppen. Att jag lyckats läka mig själv (Hansen, Cras B-Å. & Cras A. 2002, s. 258).

sociologiska mönstret som förföljer individen. Först har individen ett drag eller en egenskap som inte kan undgå uppmärksamhet och får de människor som möter individen att vända sig bort och utesluta hen ur gemenskapen. I detta fall överensstämmer inte Goffmans teori med Kristinas fall. Kristina har inte detta sociologiska mönstret som Goffman nämner att alla individer har som är stigmatiserade.

Mina normala kompisar accepterade att jag var prostituerad. De tyckte att jag var rolig att vara tillsammans med. Alltid festsugen och uppåt efter jobbet men aldrig berusad. Att förtiga eller undanhålla min bakgrund låg inte heller för mig. Jag berättade öppet hur jag levde och vad jag råkat ut för (Hansen, Cras B-Å. & Cras A. 2002, s. 235).

Kristina känner inte skam över att vara prostituerad och hon blir heller inte utebliven ur en gemenskap. Hennes vänner har accepterat henne för den hon är och för det hon har blivit utsatt för i barndomen. Kristinas bristande känsla av skam går emot Goffmans resonemang av att vara stigmatiserad, eftersom teorin antyder att skam är ett centralt problem för den stigmatiserade. Det faktum att det finns människor i hennes omgivningen som accepterar hennes brist på hederlighet går emot Goffmans teori också eftersom Goffman konstaterar att människorna i omgivningen hos den stigmatiserade individen istället vänder sig bort från den stigmatiserande samt att individen utesluts från gemenskapen (Goffman 2011, ss. 7,14–15).

6 Diskussion

Nedan presenteras en diskussion kring uppsatsens resultat och slutsatser, samt förslag till vidare forskning kring ämnet.

6.1 Diskussion kring resultat och slutsatser

Syftet med studien var att, genom en analys av individers berättelser i fem självbiografier, bidra med kunskap i förhållande till komplexiteten i avslöjandet av barnmisshandel. Detta genom att analysera vad det är som gör att individer utsatta för barnmisshandel av vårdnadshavare väljer att inte bryta tystnaden samt vilka mönster som finns kring barns avslöjande av barnmisshandel. Utifrån detta syfte formade vi sedan tre frågeställningar som vi kommer diskutera nedan.

tystnaden. Rädslan består dels i rädsla för konsekvenser för barnet självt; barnet kan ha en uppfattning om att ett avslöjande skulle förvärra situationen. Ibland kan denna rädsla uppstå ur hot från föräldern/förövaren i vad Goffman kallar för ‘pre-blackmail’. Rädslan kan också bestå i att barnet känner rädsla för vilka konsekvenser som kommer drabba familjen och till och med förövaren. Barnet kan bära på en rädsla för att familjen och förövaren ska drabbas av skam till följd av stigmatisering alternativt en rädsla för de rättsliga påföljderna som kan drabba förövaren vid ett avslöjande. Detta kan även handla om en rädsla för hur relationen till förövaren kommer att påverkas av ett avslöjande. Dessutom kan barnet bära på en rädsla för att inte bli trodd vid ett avslöjande. Till sist finns även ett mönster i att faktiskt inte vara medveten om att barnmisshandel är fel. Flera av författarna har till en början

normaliserat barnmisshandeln och uppfattar överhuvudtaget inte att det som

sker i hemmet är avvikande eller fel. Normalisering diskuteras även i vår tidigare forskning som en orsak till att barn inte avslöjar barnmisshandel. Mönster kring barns avslöjande har i vår studie framför allt visat sig genom att barnmisshandeln resulterar i negativa konsekvenser för barnets hälsa och livskvalitet, vilket gör att barnet till sist ser ett avslöjande som den enda

möjliga utvägen. Det innebär att barnet kommer till insikten att det enda sättet

att få ett slut på barnmisshandeln är genom avslöjande. Det kan också vara så att avslöjandet kommer oavsiktligt, vilket innebär att barnet inte gör ett medvetet val att avslöja barnmisshandeln.

ss. 2–3) erbjuder en förklaring till detta genom att understryka att trots barnmisshandeln så har anknytningen till föräldern en stor roll för barnet, då föräldern är den som barnet i stort sett är i behov av för att överleva. Komplexiteten kan också förstås med hjälp av de teorier vi använt oss av; Goffmans stigmateori samt coping enligt Lazarus och Folkman (1984). Dock har vi till exempel konstaterat att en förståelse av komplexiteten i att bryta tystnaden inte enbart kan grunda sig på Goffman då hans teori inte överensstämmer med all vår insamlade empiri och således inte kan sägas vara universell. Troligtvis finns det andra teorier som också kan bidra till en förståelse i komplexiteten av att bryta tystnaden kring barnmisshandel, dock är detta inget som vi har undersökt i vår studie och därför kan vi inte heller dra några slutsatser kring detta. Det vi kan dra som slutsats är att stigmatisering kan spela en stor roll i barns tystnad och att teorin kan bidra till en ökad förståelse för komplexiteten i barns avslöjande av barnmisshandel. Även coping erbjuder en förståelse för barns hantering av barnmisshandel samt dess komplexitet. Vi har funnit att teorin går att applicera väl på den empiri vi har använt, dock kan vi inte utifrån vår begränsade empiri säga att teorin är universell.

öka förmågan att upptäcka barnmisshandel krävs att de professionella besitter tillräckliga kunskaper. Därför drar vi slutsatsen att det finns ett samband mellan möjligheten att erbjuda stöd till barn utsatta för barnmisshandel inom socialt arbete, och socialarbetares kunskap kring barnmisshandel och att upptäcka den. Ökad kunskap innebär därför ökade möjligheter att erbjuda stöd och utveckla insatser och därför anser vi att det är viktigt att resurser läggs på att ge socialarbetare den kompetens som behövs. Utifrån uppsatsens resultat och med stöd av forskning drar vi slutsatsen att det är viktigt att professionella tror på barnet i deras avslöjanden och att de samtidigt har ett respektfullt bemötande när barnen berättar om sin misshandel. Vid ett avslöjande upplever barnet en inre oro, då barnet överlåter all kontroll till den professionella. Forskning tyder på att ett avslöjande är en känslig process där känslor som: skuld, skam och rädsla uppstår. Därför är det viktigt att de professionella tar barnen på allvar och tror på dem vid ett avslöjande. I vår empiri har vi sett att barn som tidigare har avslöjat inte har tagits på allvar av de professionella, vilket har resulterat i att barnen har en tillit på de vuxna. För att öka på barnens tilltro till professionella och myndigheter behövs att de professionella visar hänsyn och lyssnar på barnet vi ett avslöjande. Barnet kommer därmed uppleva att hens känslor blivit bemötta och kommer vilja öppna upp sig mer om sin misshandel. För att reducera på barnets oro och stress behöver professionella tydliggöra processen vid ett avslöjande. Detta kan göras genom att informera vilka som kommer få reda på informationen och hur arbetet kommer att gå till i ärendet.

6.2 Förslag på vidare forskning