Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
h is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
Rapport R52:1983
Bostadspolitiska styrmedel
En studie av statsmakternas styrning av bostadsstandarden
Rolf Sandahl INSTITUTET FÖR 6YGGD0KUMENÏATI0N
Accnr
R52: 1 983
BOSTADSPOLITISKA STYRMEDEL
En studie av statsmakternas styrning av bostadsstandarden
Rolf Sandahl
Denna rapport hänför sig till forskningsanslag 810185-0 från Statens råd för byggnadsforskning till Statsvetenskapliga institutionen vid
Uppsala universitet.
I Byggforskningsrådets rapportserie redovisar forskaren sitt anslagsprojekt. Publiceringen innebar inte att rådet tagit ställning till åsikter, slutsatser och resultat.
R52: 1 983
ISBN 91-540-3938—X
Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm LiberTryck Stockholm 1983
Abstract
Sandahl, R, 1983. Bostadspolitiska styrmedel. En studie av statsmak
ternas styrning av bostadsstandarden. (Policy Measures in Swedish Housing Policy) Stockholm, Swedish. English summary.
410 pp. ISBN 91 -540-3938-X
The aim of this thesis is to examine which policy measures have been selected by Government in order to influence housing standards. In part, the aim is also to examine why certain measures and objectives have been chosen and to describe the political conflict or consen
sus which has arisen as a result.
The policy measures are divided into three categories: administra
tive, economic and informational. Examples of administrative mea
sures include prohibitons of different kinds, such as against pollu
tion, driving without a licence, or building without planning per
mission. Examples of economic policy measures include taxes, loans and subsidies. Finally, informational policy measures include, for example, anti-smoking campaigns and propagandising energy-saving.
Policy measures are also divided into general - that is measures concerning all dwellings or all households - and selective measures - that is measures concerning some dwellings or some households.
Housing standards" refers to the size and equipment of dwellings.
In order to change housing standards, policy measures may be di
rected towards housing supply or towards housing demand. Further- more > -*-t is important to establish whether policy measures are di
rected towards the housing stock - that is towards all available dwellings - or towards new production - that is towards the dwell
ings which can be expected to be produced. This is important because one years' new production only accounts for a small proportion of all available dwellings. But it is not only the direction in which the stock and new production is developed which it is important to influence - that is the size and equipment of dwellings - but also the amount of production. If there are insufficient numbers of dwellings available it is not very helpful to have rules governing space and equipment. It is also important to take note of the contents of policy measures. A clearly formed and comprehensive administrative measure naturally has greater effectivity than one which is more vaguely conceived. The time period covered by the thesis is 1874 to 1976.
Rolf Sandahl, University of Uppsala, Department of Government Skytteanum, Box 514, S-751 20 UPPSALA, Sweden.
FÖRORD
En avhandling skriver man naturligtvis själv. Men utan goda idéer och praktisk hjälp skulle en avhandling ta ännu längre tid än vad den normalt sett tar att genom
föra. Det finns många att tacka för den hjälp jag er
hållit under årens lopp och det är därför omöjligt att namnge dem alla.
För synpunkter på avhandlingens innehåll vill jag dock rikta ett tack till min handledare Sverker Gustavsson, liksom till övriga lärare och elever vid Statsveten
skapliga institutionen i Uppsala.
En ovärderlig hjälp i det praktiska arbetet har vakt- mästeriet på Riksdagsbiblioteket varit, som alltid
ställt upp och visat stort tålamod.
Jag vill även tacka Anita Sandahl och Ulla Karlsson för genomläsning respektive utskrift av nästan oläsbara manuskript.
Sist men inte minst, har Byggforskningsrådet bistått med ekonomiska medel, vilka på ett påtagligt sätt under lättat tillvaron.
INNEHÅLL
Kapitel I. INLEDNING 9
1. Noter 19
Kapitel II. DE ADMINISTRATIVA STYRMEDLEN RÅR 21
1. 1874 års beslut 21
2. Begreppet "trångboddhet" 27 3. Egnahemsfrågan - tillämpandet av
ett ekonomiskt styrmedel 29 4. 1917-1919 års kristidsåtgärder -
frågan om statens roll aktualiseras 30 5. 1919 års hälsovårdsstadga 44 6. Inrättandet av en bostadslånefond 55 7. Frågan om bostadslånefondens per
manentande eller inte 62
8. 1931 års byggnadsstadga 71
9. Sammanfattning 74
10. Noter 79
Kapitel III. DE EKONOMISKA STYRMEDLENS GENOMBROTT 87 1. Den kortsiktiga och den långsiktiga
målsättningen - ett första steg i en selektiv bostadspolitik 87 2. 1936 års ändring i hälsovårdsstadgan 100 3. Den selektiva bostadspolitiken ut
vidgas 119
4. 1939-1945 års kristidsåtgärder -
ett generellt stöd aktualiseras 126 5. 1945 års ändring i byggnadsstadgan 141
6. Sammanfattning 148
7. Noter 154
Kapitel IV. GENERELLA ELLER SELEKTIVA SUBVEN
TIONER? 167
1. Femtonårsprogrammet 167
Programmets omfattning och inrikt
ning avseende produktionen 167 Bostadssubventioner - selektiva
och/eller generella? 185
Generella subventioner 187
Stöd efter behov 194
Åren 1949-1956. Den påbörjade
bostadspolitiken fortgår 211 1951 års bostadsutredning 220 2.
3. De ekonomiska styrmedlen omfördelas 230 Ytterligare steg i riktning mot
ett behovsprövat stöd 243 4. De administrativa styrmedlen 248 1958 års hälsovårdsstadga 248 1959 års byggnadsstadga 250 5. De informativa styrmedlen 255
6. Sammanfattning 256
7. Noter 263
Kapitel V. EN BOSTADSPOLITIK UTAN GENERELLA
SUBVENTIONER 278
1. 1966-1967 års beslut avseende pro
duktionen 28 2
Bostadsbyggnadsutredningen 283 Bostadspolitiska kommittén 287 2. 1966-1967 års åtgärder avseende
bostadsbeståndet 297
3. Bostadsstöd till hushållen 299 4. Bostadsstöd utan bostadsanknytning 309 5. Sanering av bostadsbeståndet 311
Saneringsutredningen 312
6. Övriqa styrmedel 328
7. Sammanfattning 328
8. Noter 334
Kapitel VI. EN BOSTADSPOLITIK GRUNDAD PÂ GENE
RELLA SUBVENTIONER 342
1. Boendeutredningen och bostads-
finansieringsutredningen 343 2. Enhetliga styrmedel - en slutpunkt
på en lång utveckling 365
3. Sammanfattning 366
4. Noter 369
Kapitel VII. AVSLUTNING 371
Summary 387
Källor och litteratur 403
9 KAPITEL I. INLEDNING
De flesta av oss åtnjuter idag en bostadsstandard, som vi kan vara tillfreds med och av många kanske ansedd som självklar. Så har det naturligtvis inte alltid för
hållit sig. Sättet att se på vad som skall anses vara en god bostad ändras visserligen med tiden, dvs det som tidigare ansetts som acceptabelt är idag oaccepta
belt. Men även om anspråken var blygsammare förr, var många då ense om att bostadsstandarden var oerhört låg.
Vi skall i denna avhandling försöka fånga den utveck
ling som skett inom detta område från slutet av 1800- talet och fram till våra dagar, och då närmare bestämt undersöka vilka åtgärder man från politiskt håll vidta
git för att påverka denna. Främst skall vi undersöka vilka styrmedel statsmakterna valt och objekten för dessa, till en viss del varför dessa val gjordes, lik
som försöka återge de politiska meningsskiljaktigheter eller samförstånd, som detta föranledde.
Men innan vi närmare preciserar vår uppgift, är det till stor hjälp, om vi först redogör för vad som fortsätt
ningsvis skall menas med ett styrmedel, hur de, för vårt vidkommande, lämpligen bör indelas, liksom visa på de objekt mot vilka styrmedlen kan rikta sig i syfte att påverka vår bostadsstandard. Låt oss börja med att indela styrmedlen.
Ett styrmedel är ett instrument, som statsmakterna - i vårt fall - använder sig av för att antingen förändra eller upprätthålla ett visst beteende. Litteraturen ger prov på ett antal alternativa sätt att indela styrme
del på. Förklaringen till detta är vanligtvis, att det är olika aspekter av styrmedlet man velat betona. Den indelningsgrund vi fortsättningsvis kommer att ansluta oss till, avser att belysa styrmedlets speciella art eller karaktär och består av tre kategorier: administra- twa, ekonomiska och informativa.
Exempel på administrativa styrmedel är påbud eller för-
bud av olika slag. Det kan gälla t ex ett totalförbud mot giftutsläpp eller det kan gälla ett förbud under vissa betingelser, t ex att man inte får köra bil utan körkort, bygga utan byggnadslov etc. Administrativa styrmedel ger - åtminstone teoretiskt sett - besluts
fattarna möjlighet att förhindra eller garantera ett önskvärt eller icke-önskvärt beteende, eftersom ett tvingande moment alltid åtföljer.
Exempel på ekonomiska styrmedel är skatter, avgifter, lån, bidrag etc. Ett ekonomiskt styrmedel kan inte för
hindra ett visst beteende, bara göra det mer eller mindre kostsamt. Så försöker statsmakterna t ex genom en skatt förmå oss att sänka vår konsumtion, medan av
sikten med andra typer av styrmedel, som lån eller bi
drag, vanligtvis är den rakt motsatta.
Informativa styrmedel slutligen består av information eller råd av olika slag. Att informera om rökningens skadeverkningar, om nyttan med allsidig kost eller re
gelbunden motion utgör exempel på sådana styrmedel.
Styrmedlet syftar endast till att påverka vårt intel
lekt, eftersom inga sanktioner eller direkta fördelar åtföljer själva styrmedlet. Vi bör kanske påpeka att informeras behöver det göras om alla kategorier av styr medel, men denna information om styrmedel skall skiljas från information som styrmedel.
Låt oss något diskutera indelningen och kategoriernas beteckningar. Är indelningen verkligen den som bäst tjänar vårt syfte? Syftet med vår indelning är att fånga styrmedlets speciella karaktär eller särart. Önsk värdheten är därför, att man av beteckningarna kan ut
läsa det styrande momentet. Av termerna "ekonomiska"
och "informativa" kan vi ganska lätt förstå, vad det är som får oss att handla på ett visst sätt. Av termen
"administrativ" kan det däremot vara svårare.
Administrativa styrmedel består av lagar, stadgar, för
fattningar el dyl. Skulle vi ersätta termen "administra
11 tiv" med t ex termen "författningsenlig", bryter vi mot en av de vedertagna reglerna för en indelning, nämligen att kategorierna skall vara varandra uteslutande. Det finns ju även ekonomiska lagar, författningar etc och termen "författningsenlig" skulle därmed övergripa två kategorier av styrmedel.
En annan term som ibland används i stället för "admi
nistrativ" är termen "tvingande". Men även detta uttryck är olyckligt. Låt oss anta, att man inför ett totalför
bud mot att släppa ut ett visst slags gift. Detta är ett tvingande styrmedel, som inte ger oss några alter
nativ. Tar vi i stället förbudet mot att köra bil utan körkort, vilket också är ett tvingande styrmedel, före
ligger dock ett alternativ. Vi tillåts faktiskt köra bil under förutsättning, att vi innehar ett körkort.
Giftet fick vi ju däremot under inga omständigheter släppa ut.
Hur förhåller det sig då med en skatt på bensin? Kan detta vara ett tvingande styrmedel? Nej, skulle väl de flesta hävda. Men om vi tänker efter, är ju principen densamma som i fråga om bilkörning. När vi köper bensin, är vi tvungna att betala skatt på bensinen, dvs vi kan inte köpa bensin utan skatt. Liknande förutsättningar föreligger därför både beträffande bilkörning som be
träffande bensininköp, dvs vi tillåts att göra båda, men bara om vi uppfyller de stipulerade förutsättningar
na. I båda fallen föreligger alltså ett slags tvång.
Kategorin "tvingande" skulle i och med detta omfatta två kategorier av styrmedel, nämligen administrativa och ekonomiska. Det vi nu anfört om tvång får inte blan
das ihop med det tvång som åtföljer ett icke-tvingande styrmedel. Om man bygger bostäder och ansöker om stat
liga lån, finns vissa krav förbundna med lånegivningen.
Att anlita statliga lån vid byggande är dock inget tvång, bygga tillåts vi ändå. Av kostnadsskäl kan det i prakti
kan visserligen kännas som ett tvång att ansöka om stat
liga lån, men att något uppfattas som tvingande innebär inte, att styrmedlet i. sig är tvingande. Inte bara teo
retiskt sett utan även praktiskt sett är det viktigt
12 att göra denna distinktion, eftersom man vid styrmedlets utformning vanligtvis tar hänsyn till om det är tving
ande i sig eller inte. Vi skulle ju i och för sig kunna indela styrmedlen i tvingande och icke-tvingande, men denna indelning är något för okänslig.
Den slutsats vi kan dra av resonemanget, är att trots att beteckningen "administrativ" inte är helt lyckad, är den ändå den för stunden bästa. Huvudsaken är ändå, trots allt, att vi klargjort vad beteckningen står för.
Det finns en ytterligare aspekt, som vi skall lägga på valet av styrmedel. Inte bara dess karaktär är av vikt utan även dess räckvidd. Vi kommer i den fortsatta fram
ställningen att skilja mellan generella och selektiva styrmedel. Med ett generellt styrmedel avses ett styr
medel som är riktat mot alla bostäder eller alla hus
håll, medan ett selektivt styrmedel är ett styrmedel riktat mot vissa fastigheter eller vissa hushåll. Det selektiva stödet kan vara behovsprövat, t ex med hän
seende till ett hushålls ekonomiska situation, men be
höver inte alltid så vara. Ett selektivt stöd kan ju t ex utgå till en viss del av ett bestånd, som man önskar förbättra, utan att för den skull ta hänsyn till de i bostäderna boendes ekonomiska situation.
I denna avhandling kommer intresset att riktas mot det som allmänt benämns bostadsstandard. Med bostadsstan
dard kan emellertid förstås flera saker. Den kan, grovt sett, indelas i en inre och en yttre. Med inre avses lägenhetens utrymme och utrustning, med yttre dess om
givning som natur, serviceinrättningar, lekplatser etc.
Med avsikten att hålla avhandlingen inom en rimlig ram och med anledning av att statsmakterna mestadels uppe
hållit sig kring frågan om den inre bostadsstandarden, behandlar avhandlingen endast denna. Det innebär inte att den yttre är av mindre vikt, utan skälen är de nyss nämnda.
För att uppnå en bättre utrymmes- eller utrustnings-
standard kan flera vägar väljas. Vi kommer i fortsätt
ningen att skilja mellan av statsmakterna vidtagna åt
gärder riktade mot fastighetsutbudet från åtgärder rik
tade mot hushållsefterfrågan. I det förra fallet försö
ker man att mer direkt påverka utbudet av lägenheter, medan man i det senare fallet försöker stimulera efter
frågan på önskvärda lägenheter.
Bostäder är fortsättningsvis, till skillnad mot många andra varor, inte något som konsumeras under en kortare period, utan förhållandet är snarare det motsatta. Ett års nyproduktion av bostäder påverkar därför endast marginellt den sammantagna bostadsstandarden. Härav föl
jer att vi måste skilja mellan åtgärder riktade mot bo
stadsbeståndet, d v s de lägenheter som vid varje till
fälle står till förfogande, från åtgärder riktade mot nyproduktionen, d v s de lägenheter som kan förväntas bli producerade.2
Vi har talat om utrymme och utrustning som specifikt för den inre bostadsstandarden. Men att enbart specifi
cera rumsmått eller utrustningsdetaljer skapar nödvän
digtvis inte en bättre boendestandard. Finns inte lägen heter att tillgå, är man inte särskilt behjälpt av den
na reglering. I vilken omfattning lägenheter finns att tillgå har därför lika stor, i praktiken givetvis stör
re, betydelse för vår bostadsstandard som produktionens och beståndets inriktning. Antalet lägenheter ger allt
så uttryck för det totala utrymmet, medan rumsmått ger uttryck för det specifika. Det är när det gäller åtgär
der riktade mot nyproduktionen, här itot fastighetsutbu- det, som vi talar om omfattning. När det gäller åtgär
der riktade mot hushållsefterfrågan, talar vi fortsätt
ningsvis om efterfrågan i allmänhet till skillnad mot efterfrågan på lägenheter med en viss inriktning.
Sammanför vi nämnda aspekter med vår indelning av styr
medel, erhåller vi följande matris (se nedan). Denna matris kommer att användas i anslutning till varje ka
pitels sammanfattning, där de av statsmakterna under perioden använda styrmedlen sätts in i matrisen.
ADMINISTRATIVAEKONOMISKAINFORMATIVA
14
I y
ö i a fÖ rH a>
i tr> :(ö cn w »fö cr> ;tö i—I P i—I -rH H 'H °(d ofö P "O (D P
X a> Q)
-p y w -P C -P 0 / p 4-1 o fö Q)
<d 0 «—i X -p
(Ö -p
15
Avhandlingens huvudfrågeställning är alltså att under
söka vilka styrmedel statsmakterna valt, liksom objek
ten de riktats mot, i syfte att påverka vår bostads
standard. Det gäller såväl valet av kategori som styr
medlens innehåll. Ansatsen är därmed i första hand att beskriva. Men vi kommer till viss del även att undersöka varför man valde dessa styrmedel och dessa objekt. An
satsen är här förklarande. Samtidigt skall vi också för
söka återge det politiska samförstånd eller de politiska meningsskiljaktigheter som uppstått i samband därmed.
Jag kommer i det senare fallet därvidlag att ta hjälp av de politiska partiernas motiveringar som de kommit till uttryck i riksdagstrycket. Huruvida partierna for
mat sina ståndpunkter med hänsyn till intresseorganisa
tioner, andra remissinstanser etc eller om ställnings
tagandet gjorts utifrån t ex strategiska hänsyn, dvs att vinna ett annat partis gillande, är inte denna av
handlings uppgift. Vid koalitioner mellan olika partier är strategiska hänsyn givetvis vanliga och i dessa uppenbara fall kommer de naturligtvis att nämnas. En viss hänsyn kommer för övrigt också att tas till struk
turella faktorer som den ekonomiska utvecklingen, de demografiska faktorerna etc. Men jag gör alltså inte anspråk på att ge några uttömmande förklaringar vare sig enligt en rationalistisk eller en strukturell för- klaringsansats.3
Frågan varför dessa styrmedel valdes, leder oss onek
ligen till formulerandet av några hypoteser. Man kan tänka sig, att frågan varför i första hand replikerar mot valet mellan kategorier av styrmedel. En besluts
fattare som har att ta ställning till hur målet lämp
ligast skall förverkligas, kan då, idealt sett, välja mellan de av oss beskrivna kategorierna av styrmedel.
Vi tänker oss då, att medlets egenskap legat till grund för valet av styrmedel. Vi skulle därför kunna testa hypotesen: val av styrmedel beror på de egenskaper man tror att styrmedlen har. Nu kan det i och för sig vara så enkelt, att man av t ex ekonomiska skäl inte kan an
vända sig av ekonomiska styrmedel. Men det finns även
16
situationer, där man inte kan använda alla kategorier av styrmedel. Socialstyrelsens rekommendation om att äta 6-8 brödskivor om dagen kan knappast göras till ett administrativt styrmedel. Låt oss därför testa hypote
sen: val av styrmedel beror på val av objekt.
Med kännedom om de politiska partiernas ideologiska ur
sprung vet vi, att partierna förordar olika grad av sam
hälleligt engagemang. Vi kan därför anta, att partier som förordar ett starkt samhälleligt engagemang även för
ordar administrativa styrmedel eller styrmedel med ett
"starkare" innehåll, t ex ett högre medelsanslag eller i övrigt högre krav. Alltså: ju längre till vänster på en vänster-högerordning ett parti befinner sig, desto större sannolikhet att förorda administrativa styrmedel eller styrmedel med ett "starkare" innehåll. Placering
arna av partierna enligt en vänster-högerordning ser ut enligt följande, från vänster till höger: vpk - s - fp/c - m.
Vi har inte skilt folkpartiet och centerpartiet åt, där
för att åsikterna om vilket parti som skall placeras till vänster om vem divergerar.
Låt oss övergå till avgränsningarna. Avhandlingens tids
period omfattar ungefär ett sekel, eller från 1874-1975, vilket i och för sig knappast kan kallas en avgränsning.
Tidsperioden kan tyckas lång, men faktum är, att få be
slut fattades i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Tidsperiodens längd öppnar i stället ett historiskt intressant perspektiv. Valet av 1874 som begynnelseår har sin förklaring i att det är detta år som en mer enhetlig normering tar form. 1874 är nämli
gen det år som den första byggnadsstadgan och den första hälsovårdsstadgan såg dagens ljus.
Frågan inställer sig givetvis, om det är möjligt att behandla alla styrmedel under denna period och om det är möjligt att exakt fastställa vilka som verkligen på
verkat vår bostadsstandard. I stort sett alla styrmedel som på ett mer direkt sätt påverkat vår bostadsstandard, med några få undantag, kommer att tas med i denna av-
17 handling. De ryms för övrigt mycket väl inom ramen för en avhandling. Markfrågor etc är givetvis viktiga förut
sättningar för ett byggande, men dessa typer av frågor påverkar knappast på ett mer direkt sätt vad vi menar med fastighetsutbud eller hushållsefterfrågan och undan- tas därför. Vissa gränsfall förekommer visserligen, fast
än de är få. I fråga om påverkan på nyproduktionens el
ler beståndets inriktning föreligger inga gränsfall.
Här finns klart avgränsade styrmedel med ett innehåll som antingen stadgar eller på annat sätt uttrycker ut
rymmes- eller utrustningskrav. När det gäller efterfrå
gan i allmänhet har vissa styrmedel fått denna effekt, fastän avsikten från början kanske inte varit denna.
Prisnivån på lägenheter under en hyresreglering skapar t ex en ökad efterfrågan på beståndets lägenheter. Det gör det ekonomiskt möjligt för några att höja sin stan
dard, men hindrar å andra sidan andra från att, i den hårda konkurrensen, öka sin standard. Hyresregleringens primära syfte har dock inte varit att direkt påverka vår bostadsstandard, utan att undvika kraftiga hyres
höjningar i en knapphetstid på lägenheter.
De ränte- eller underskottsavdrag som kan göras i fall, där en fastighetsägares ränteutgifter överstiger fastig
hetens intäkter medför visserligen, att många kan hålla en högre standard än vad som annars vore möjligt, lik
som bidrar till en ökad efterfrågan. Men inte heller dessa ränteavdrag kan primärt sägas ha syftat till att direkt påverka vår bostadsstandard. De stora ränteav
dragen är för övrigt en relativt sen företeelse. De räntor som verkligen haft detta syfte, är i stället de garanterade räntorna. Dessa finns för övrigt medtagna i denna avhandling. Hyresregleringen och nämnda ränte
avdrag berörs därför inte vidare.
Vi har talat om statsmakternas styrning. Med statsmak
ter kommer fortsättningsvis att avses regering, riks
dag, liksom vissa ämbetsverk, som bostadsstyrelsen, statens planverk m fl.
4
2-B3
18 Vi skall även nämna något om materialurvalet. Materia
let kommer att utgöras av riksdagstryck, offentliga ut
redningar, Svensk författningssamling, vissa verksam
hetsberättelser, en del statistiskt material etc. När det gäller den beskrivande delen av avhandlingen, är detta material tillfyllest. När det gäller förklaring
arna däremot, är materialet inte heltäckande. Bakgrunds- förklaringar av den typ vi talade om i samband med frå
geställningarna, når vi inte. Men samtidigt skall be
tonas, att det finns relativt gott om motiveringar i riksdagstrycket, liksom att vi bör ha i minnet, att det är konkreta förslag partierna tar ställning till, vil
ket man ju inte gör i partiprogram eller dylikt. Avhand
lingen är kronologiskt uppbyggd, där kapitelindelningen främst grundar sig på viktiga skiljelinjer i statsmak
ternas val av mål och medel.
Bland tidigare studier av bostadspolitiska styrmedel finns endast ett fåtal, som tangerar mitt ämne i så måtto, att de historiskt undersöker den bostadspolitiska utvecklingen. De historiska beskrivningarna är dock tids
mässigt kortare och berör inte alla kategorier av styr
medel eller alla styrmedel inom respektive kategori som denna avhandling.5
NOTER
1. Man kan tänka sig olika indelningsgrunder för styrmedel. Ett sätt är att indela efter innehåll, exempelvis om det är spe- cifikatoriskt (detaljstyrning) eller om innehållet endast an
ger en slutprodukts funktion (målstyrning). Se t ex Franzén m Ü 1977, s 31 f och Wärn 1981, s 25. Ett annat sätt är att se till styrmedlets omfattning eller utbredning. Exempel på sådana kategorier är generella eller selektiva styrmedel.
Se t ex Dsl 1977:15, 2:10, 13:1 ff. En tredje indelningsgrund är efter styrmedlets art eller karaktär. Exempel på denna in
delningsgrund är Andersson m fl 1978, s 84 ff, som skiljer mellan "administrativa", "ekonomiska" och "propagerande";
Balch, 1980, s 44 ff, där det talas om användandet av styr
medel inom ramen för fyra strategier: "information strategies",
"facilitation strategies", "regulation strategies" och "incen
tive strategies"; Bringham & Brown 1980, s 9, som använder
"penalties" och "incentives". I Dsl 1977:15, 9:5, indelas styrmedlen i "prispåverkande åtgärder såsom skatter och sub
ventioner", "direkt reglering av resurstilldelning eller re
sursanvändning" (t ex ransonering), "statliga resursinsatser på tillförselsidan eller t ex för forskningsinsatser inriktade på besparingsåtgärder (t ex egen produktion och distribution av elvärme och fjärrvärme, information och propaganda om energi sparande åtgärder). Hos Etzioni 1975, s 5 ff, används termerna
"coercive", "remunerative" och "normative". Hos Gustavsson 1979, s 465 f, görs först en skillnad mellan att "hämma", att
"förhålla sig neutral" och att "främja", varefter han talar om att "förbjuda", "avskräcka" och "råda" inom ramen för det hämmande och att "påbjuda", "locka" och "råda" inom ramen för främjande alternativet. Hos Klingberg 1980, s 44 ff, används beteckningarna "tvingande", "monetära" och "rådgivande". I SOU 1970:33, s 36 ff, i SOU 1974:101, s 129 f och i SOU 1978:62 s 126 f, används beteckningarna "ekonomiska" och "administra
tiva styrmedel. I SOU 1980:43, s 27 ff, indelas styrmedlen i
"direkt prispåverkande medel som taxor, skatter och subven
tioner", "administrativa styrmedel som direkt reglerar resurs
tilldelning och/eller resursanvändning", "direkta statliga resursinsatser, främst pa produktions- och forskningssidan"
och till sist "information". Vedung 1982, s 20 ff, slutligen talar om "administrativa", "ekonomiska" och "informativa"
styrmedel.
Min indelning ansluter till Vedung. Vi kommer vidare att med ett styrmedel mena endast sådana, som avser att påverka andra till ett visst beteende. Om staten t ex anslår medel till egen forskning, talar vi inte om styrmedel. En övergripande dis
kussion om styrmedel och sätten att indela dessa på finns i Hermerén & Åström 1982.
2. Hos Gustavsson 1979, s 467 ff, finns på ett överskådligt sätt beskrivet vad en bostadspolitik kan rikta sig emot. Här skiljs mellan boendet, dvs utnyttjandet av det bostadsbestånd, som vid varje tillfälle finns till förfogande och byggandet, dvs de resurser, som skall avsättas för att bygga nytt, bygga om etc. I förhållande till vart och ett av dessa begrepp skall välfärd, ansvar och kostnader fördelas. Gustavssons indelning i boende och byggande motsvaras ungefär av min indelning i hushåll och fastighet.
20 3. En rationalistisk förklaringsansats innebär, att man tar hän
syn till aktörens motiveringar och hans överväganden som för
klaring till ett visst beslut. Man antar, att beslutsfattaren är rationell såtillvida, att han i så hög grad som möjligt försöker förverkliga sina preferenser. I en strukturell för
klaringsansats försöker man däremot påvisa orsaker utanför be
slutsfattarens uttalade avsikter. Exempelvis kan demografiska, ekonomiska eller sociala strukturer förklara en viss utveck
ling eller en viss åtgärd. Se Lewin 1979, s 11 ff.
4. Bostäder, som inte kommer att beröras i denna avhandling, är sådana, som totalt sett inte har någon nämnvärd inverkan på utvecklingen, som t ex stödet till fiskarbostäder, invalidbo
städer, studentbostäder m fl.
5. Se t ex Back 1980; Hatje 1978; Johansson Ä. 1947, 1956 och 1962; Johansson R. & Karlberg B. 1979; SOU 1945:63; Zetter
berg 1978. Back 1980 och Hatje 1978 är de studier, som kommer närmast min avhandling.
KAPITEL II. DE ADMINISTRATIVA STYRMEDLEN RÅR 1. 1874 års beslut
1874 var, som nämndes inledningsvis, det år som en mer allmängiltig reglering tog form. Men vägen dit hade va
rit lång. Låt oss ge en kort historik. Magnus Erikssons stadslag från medeltiden är den lag vi först känner som reglerade städernas byggnadsväsen. Dess status är dock svår att fastställa, då man inte funnit någon kunglig stadfästelse innan den första gången trycktes och ut
färdades av Gustav II Adolf år 1618.
Viktigare än denna stadslag var kanske i stället de lo
kala rättsbuden, som var lätta att anpassa i tiden. I Stockholm fanns de s k burspråken, där man muntligen vid bestämda tidpunkter varje år meddelade föreskrifter i olika ämnen.
Vid sidan av exempelvis det av Johan III i slutet av 1500-talet utfärdade påbudet om byggande av hus i sten i stället för i trä, främst föranlett av brandrisken, var det inte förrän i samband med tillsättandet av Karl XI:s lagkommission år 1686, som diskussionen om en mer allmängiltig reglering togs upp. Inom kommissio
nen hade man tydligen diskuterat huruvida det var möj
ligt att åstadkomma regleringar tillämpbara i såväl stad som på landsbygd, något som sedermera övergivits till att gälla något för städerna allmänt förekommande.
Förslaget, "byggningsordningen", som likväl innefatta
de en brandordning, föreskrev om gatubredder, om öde
tomts bebyggande, om renhållning, om förbud mot gators belamrande med brädhögar, om brandvakt, om eldfarliga upplag m m. Efter remissbehandling och i samband där
med vidtagna förändringar, blev den tillsammans med framlagda förslag till giftermålsbalk, ärvdabalk och byggningabalk av konungen stadfäst och gillad. Året var 1694. Den blev däremot inte utfärdad till efter
rättelse, då lagarbetet ännu inte var avslutat. Vid 1727 års behandling av frågan nämns dock inte längre någon byggningsordning och i den sedermera utfärdade 1734 ars byggningabalk kan vi läsa, att närmare anvis-
ningar för hur hus skall byggas och uppehållas finns särskilt stadgat. Denna gemensamma stadga fick vi allt
så vänta på i 140 år.
22
Trots avsaknad av en för hela riket allmängiltig regle ring utfärdades lokala byggnads- och brandordningar.
Stockholms brandordning från 1730 fick många efterföl
jare, medan samma stads byggnadsordning från 1725 inte uppnådde samma goda resultat. Det var först på 1790- talet som byggnadsordningar blev något allmänt före
kommande. Den drivande faktorn när det gällde att få till stånd regleringar inom byggnadsväsendet var brand
risken. De mångtaliga bränderna hade åsamkat brandför
säkringsverket stora förluster och följaktligen en na
turlig utgångspunkt till att på nytt ta upp frågan om en allmängiltig reglering. Trots ständernas försiktiga hållning till att mer allmänt ingripa i städernas själv
bestämmanderätt, fick det kungliga cirkuläret från 1824 , innehållande av brandförsäkringsverket utarbetade grun
der för byggnads- och brandordningar, en relativt stor praktisk betydelse. Grunderna skulle tjäna till ledning, eftersom man 'i annat fall efter lidne eldsvådor icke kunna hoppas att undfå något allmänt understöd'. Den omfattande revideringen av byggnads- och brandlagstift
ningen som därvidlag kom till stånd fick en viss en
hetlighet, då dessa underställdes kungl maj:ts pröv
ning. Många byggnadsordningar omfattade dock ingenting utöver vad som utfärdats i dessa grunder, dvs gällan
de byggnaders höjd, byggnadsmaterial, eldstäder, skor
stenar etc.
1800-talets mitt och årtiondena därefter blev föränd
ringarnas tidevarv. Industrialiseringen började så sak
teliga ta fart, kommunikationerna förbättrades och stä
derna förlorade i och med att industrierna skiljde ar
bets- och boendeplats åt allt mer sin lantliga karak
tär. Inflyttningen fick en trångboddhet, en ökad brand
risk, en akut vatten- och avloppsfråga och en ökad epi
demirisk till följd.
Den mer planlösa bebyggelsen som uppstod t ex i samband
23 med järnvägsarbetena var en av anledningarna till att frågan om en allmängiltig reglering på nytt ventilera
des. Denna gång var ständerna inte lika främmande för denna slags reglering som vid tidigare tillfällen.
Två kommittéer tillsattes år 1855; en för sundhetsför- hållandenas ordnande i riket, en för att ge förslag till
1
byggnads-, brand- och hamnordningar i städerna.
De stadgor som fångar vårt intresse vid 1874 års be
slut, nämligen byggnads- och hälsovårdsstadgan är del
vis resultat av dessa arbeten. Det är först nu som vi Kan tala om en allmängiltig nationell reglering och det är från denna tidpunkt och framåt som vi närmare skall granska statsmakternas agerande. Låt oss efter denna korta historik övergå till dessa stadgor.
Chefen för civildepartementet, Axel Bergström, gav sin syn på byggnadsstadgans tillkomst i statsrådsprotokol
let den 8 maj 1874:
"Det för städernas invånare menliga förhållande, som blifver en naturlig följd deraf att befolkningen bor tätt sammanpackad, kan visserligen icke helt och hållet und
vikas; men mycket kan utan tvifvel göras för att minska och i flera afseenden till och med undanröja olägenhe
terna. Det verksammaste medlet härutinnan måste natur
ligen vara att, så vidt med städernas hela anordning är förenligt, upprycka roten till det onda derigenom, att städerna byggas mindre tätt och äfven i öfrigt med mera hänsyn till befolkningens välbefinnande, än som hittills hos oss varit fallet.
Denna i såväl sanitärt, socialt och sedligt, som ekono
miskt afseende vigtiga fråga, hvilken i alla civilise
rade länder alltmer tager uppmärksamheten i anspråk, kräfver hos oss just nu en snar lösning, emedan städer
na, som, med endast några högst få undantag hittills varit af ringa betydenhet, på senaste tiden börjat till följd af landets hastiga utveckling och jernvägsnätets utbredning tillväxa med en hastighet, som förut ej anats, hvarjemte nya, med städer jemförliga platser år efter år uppstå.
Det kan ej nekas, att städernas invånare och styrelser i allmänhet uti förevarande afseende hängifvit sig åt en sorglöshet, som icke längre bör få fortfara. Städer
nas ordnande på ett ändamålsenligt sätt beror visser
ligen ytterst på deras innebyggares goda vilja och de
ras kommunalstyrelsers omtanke. Men lagstiftningen bör ej heller vara overksam.
I fråga om städernas planläggning och bebyggande finnes rätt mycket så allmängiltigt, att det lämpligen kan och
24 bör påbjudas såsom gällande för alla städer i riket;
och om det också icke går för sig att till efterrätt
else anbefalla så mycket, som man finner önskligt och anser sig kunna vänta af städernas invånare och sty
relser, så bör dock efter min åsigt staten inte under
låta att genom lag uttala det minimum af anspråk, som kan ställas på dem.
Äfven har nationalrepresentationen uttalat den åsigt att en allmän lagstiftning uti ifrågavarande ämne, hvilken för närvarande så godt som helt och hållet
saknas, är både lämplig och nödig."2
Någon motsvarande uttryckt motivering till hälsovårds
stadgans tillkomst finns inte. Att statsmakterna inte helt kunde undandra sig ett ansvar ansågs alltså uppen
bart. Men steget därifrån till ett tillfredsställande resultat, berodde ytterst på "innebyggares goda vilja och deras kommunalstyrelsers omtanke". Statsmakternas insats bestod alltså i en lagstiftning som i första hand syftade till att åstadkomma en bättre planering av tätbebyggelsen. Tanken att staten skulle ta sig an den mer socialt betingade delen av bostadsfrågan var helt främmande. Denna frågas lösning låg, som vi sett ovan, hos andra parter.
Låt oss övergå till stadgornas innehåll. I Byggnads
stadgan kan vi läsa:
"I boningsrum, som hädanefter inrättas, skall golfwet läggas minst en fot högre än angränsande jordyta. Bo
ningsrums höjd får ej göras mindre än nio fot från golf till tak. I byggnadsordningarne må dock kunna tillåtas att gifwa boningsrum, som inrättas å wind, en höjd af allenast åtta fot."
Vidare skulle byggnadsnämnden förvissa sig om att bo
ningshusen fick ett "sunt läge och en emot sundhetens
. 3
fordringar swarande inredning".
Hälsovårdsstadgans huvudsakliga bostadsparagraf löd:
"Lägenhet, hwars beboende till följd av byggnadens beskaffenhet, af osnygghet eller annan orsak pröfwas wara i hög grad förenadt med wåda för inneboendes helsa, må Helsovårdsnämnden till uthyrande^förbjuda intill dess det felaktiga är afhulpet och åtgärden härutinnan blifwit af Nämnden godkänd. Är lägenhe- ten redan uthyrd, må Nämnden förelägga egaren wiss,
25
efter omständigheterna lämpad tid för lägenhetens utrymmande. Likaledes må Nämnden kunna förbjuda att i ett och samma rum inhyra så stort antal per
soner, att genom deras sammanboende större fara för helsan kan uppkomma."4
Som vi ser var innehållet knapphändigt och till viss del vagt utformat. Vad byggnadsstadgan försökte garan
tera, var att golvet hade ett sådant avstånd från mar
ken, att fukt förhindrades från att tränga upp, liksom en viss takhöjd.
Hälsovårdsstadgans formuleringar låg öppna för en fri
are tolkning.
Vad i "hög grad förenadt med wåda" och "större fara för helsan" innebar, kan ju alltid diskuteras.5 Att hälsovårdsnämnden "må" förbjuda eller förelägga inne
bär i klartext, att nämnden hade rätt men inte skyldig
het att ingripa. Vidare avsåg föreskriften endast såda
na lägenheter som uthyrdes. Nyttjade däremot ägaren själv lägenheten eller personer inhystes, dvs inte betalade hyra, var paragrafen inte tillämplig. Paragra
fens främsta syfte var därför att förhindra det allmänt förekommande inneboendesystemet.
Ser vi rent praktiskt på stadgornas olika tillämpnings
områden kunde vissa problem uppstå. Byggnadsstadgan av- sag städer, stadsliknande samhällen, andra orter med större sammanträngd befolkning eller där man p g a kom
munikationsleder el dyl kunde vänta sig nya städer el
ler liknande. Landsbygden var således undantagen. Häl
sovårdsstadgan, som var ett generellt styrmedel däremot, avsåg hela riket, fastän uppdelad i två avdelningar;
en för stad och en för landsbygd.
Om vi nu antar att en byggnad på landsbygden förorsaka
de "wåda för inneboendes helsa" och ändringen av bygg
naden, för att få den i fullgott skick, var hänförlig till nybyggnad. Vilka normer skulle tillämpas, då bygg-
26
nadsstadgan inte var tillämplig på landsbygdens nybygg
nation? Detta glapp mellan stadgornas tillämpningsom
råden var således en tänkbar hämmande faktor på hälso
vårdsstadgans effekt.
Några motiv till stadgornas innehåll finns inte att upp
bringa vare sig i förslaget till byggnadsstadgan eller i stadsrådsprotokollen. I ursprungsförslaget till häl
sovårdsstadgan däremot - avgivet 1859 av den år 1855 tillsatta kommittén - finns relativt utförliga resone
mang om den vikt man lade vid dess innehåll.
Enligt utredningen ville man undanröja de olägenheter som uppstått i och med den stora inflyttningen till städerna. I brist på lägenheter förekom att uthus el dyl användes, vilka givetvis ansågs undermåliga för detta ändamål. Men än viktigare var att förhindra ett för stort antal boende i en och samma lägenhet. Detta var betingat dels med hänsyn till smittorisken, liksom
för att råda bot på det utbredda inneboendesystemet, dels med tanke på att det helt enkelt ansågs livsfar
ligt. I förslaget citerades ett uttalande, gjort 1853, om vad som skulle kunna hända med en familj boende i ett rum och kök, om utrymmet var för knappt:
"Då rummet för natten tillslutes, så godt sig göra lå
ter, skulle ett så beskaffadt förhållande leda till död af qväfning, om icke, genom otäta fönster, dörrar och spjell, luft instule sig till dessa personers uppehål
lande vid lif, ty på en och en half timme vore den tjen- liga luften förtärd.
Utifrån ovanstående citat förstår vi kommitténs omhul
dande av hälsovårdsstadgans förskrifter. I kommitté
förslaget fanns likväl krav på fönster och en viss tak
höjd, något som också bör ses i förhållande till luf
tens betydelse.7 Varför de sistnämnda kraven försvunnit i det slutgiltiga förslaget, kan vi tyvärr inte besvara
Hur ska vi nu bedöma 1874 års beslut? Till att börja med måste vi betona den viktiga skillnaden stadgorna
27 emellan. Byggnadsstadgan var främst avsedd för nybygg
nationen, medan hälsovårdsstadgan främst avsåg bostads
beståndet. Är avsikten att via byggnadsstadgan åstad
komma en allmän höjning av den inre bostadsstandarden synes tidsperspektivet långt innan den sämre bebyggel
sen är s a s utbytt. Antalet nytillkomna lägenheter under ett år utgör i allmänhet endast en obetydlig an
del av lägenheterna, sett till beståndet. Med detta me
del kan man alltså inte rå över bostadsproduktionens omfattning, bara dess inriktning. Att öka "befolkning
ens välbefinnande" - i ovanstående citat - innebar å andra sidan inte någon nämnvärd förändring av boende- förhållanden, förutom just i fråga om takhöjd och gol
vets placering i förhållande till marken.
Hälsovårdsstadgans uppgift var lika lite som byggnads
stadgans att påverka bostadsproduktionens omfattning.
Dess räckvidd i fråga om inriktning var emellertid be
tydligt vidare. Den omfattade nämligen all befintlig bebyggelse. Detta bör ses som en förklaring till stad
gans avsiktligt vaga innehåll. För vem skulle stå för kostnader uppkomna i samband med ombyggnader av under
måliga bostäder, om stadgans föreskrifter i stället ut
formats i starka ordalag? Några ekonomiska styrmedel var ju aldrig aktuella och Sverige för övrigt ett fat
tigt land. Det var stadgetextens "må" ingripa, dvs rätten men inte skyldigheten att ingripa, som gjorde stadgan vag och i praktiken en säkerhetsventil för hälsovårdsnämnderna. För även om "större fara för hel
san" konstaterats, innebar "rätt" men ingen skyldighet att ingripa, att ingripanden i t ex fall av bostadsbrist kunde anpassas därefter. Sammanfattningsvis måste vi därför konstatera, trots avsaknad av statistiskt mate
rial för den här perioden, att 1874 års beslut - ur vår synvinkel - var ett beslut med en mycket låg ambitions- niva..08
2. Begreppet "trångboddhet"
Innan vi går vidare, skall vi för ett kort ögonblick
28 stanna upp och se vad man vid den här tiden menade med trångboddhet. Eftersom vi talar om inre standard och utrymme hör hit, kan detta vara av intresse.
Vi har tidigare visat hur viktig luften ansågs. Det är därför naturligt att tillgången på luft utgjorde en in
dikator på god eller dålig standard. I en undersökning från 1902 görs följande gradering av bostadsstandard, mätt i luftmängd per person: 5m = mycket dåligt,3
3 3 3
5-10 m = dåligt, 10-15 m = tämligen dåligt, 15-20 m
3 3
= tämligen gott, 20-30 m = gott och 30 m och däröver mycket gott.9 En lägenhet som inte kunde tillgodose varje person med minst 15 m var, enligt undersökaren, 3 överbefolkad. Om medelstorleken för ett rum i Stockholm var 33,8 m och man i stället räknade i antal personer, 3 skulle ett rum vara överbefolkat i och med tre eller fler personer.10 Eftersom även kök räknades som rum innebar detta, att en lägenhet om ett rum och kök var överbefolkad först i och med fem eller fler boende.
Denna trångboddhetsnorm skulle i fortsättningen fli
tigt åberopas av statsmakterna.
Beroende på luftmängdens stora betydelse förekom det att hyrespriser även jämfördes i m luft/lägenhet.3
o 11
Nedanstående exempel far illustrera detta.
"Uppgift å kubikinnehåll af samt hyror för bostadslägen
heter inom nedan stadens egendomar.
Arbetarbostadshuset i kvarteret Lavetten å Kungsholmen.
Lägenhet om ett rum och kök:
3 Rummet ... 67,725 m Köket ... 39,740 Tambur, garderob och klosett .... 29,850
137,315 m3
0 3
Arlig hyra för lägenheten 252 kronor = 1:84 pr m "
Ser vi på äldre hus idag är med all säkerhet en stor del av förklaringen till de höga rumshöjderna den ovan
stående synen på luften. Men långt ifrån alla lägenhe
ter hade den takhöjd som vi idag charmas av. En under
sökning från Göteborg år 1889 visade, att takhöjder på
1,60 m inte var ovanliga i vissa områden. Uttrycket "de
o 12
laga hemmen" var här högst relevant.
3. Egnahemsfrågan - tillämpandet av ett ekonomiskt styrmedel
Från 1874 års beslut och tjugo år framåt rådde stiltje i bostadsfrågan. Ingen verkade ha den verkliga viljan att ta sig an de uppenbara bostadsbristerna. Att bo
stadsförhållandena inte var av bästa slag, kan vi ut
läsa med hjälp av de bostadsräkningar och bostadsunder
sökningar som gjordes i slutet av 1800-talet och i bör
jan av 1900-talet.13
1904 fattades emellertid ett beslut om att med statliga lån stödja en egnahemsverksamhet för mindre bemedlade arbetare på landsbygden. Beslutet föregicks av ett för
slag från den år 1899 tillsatta egnahemskommittén, vars tillsättande var föranlett av några motioner i ämnet samma år. I motionerna hade det betonats, hur allvar
ligt man såg på arbetskraftens flykt från landsbygden.
Enligt en av motionärerna fanns det tre skäl för att stödja en egnahemsrörelse. Det första skälet var ur humanitetssynpunkt, d v s ur ekonomiskt, sanitärt, sedlighets- och allmänt socialt hänseende. Det andra skälet var fosterländskt. Många övergav hembygd eller fosterland i sökandet efter utkomst. Det tredje skälet var politiskt; ett "tacksamt agitationsmedel skulle undanryckas de missnöjda".14
I 1904 års proposition åberopade statsrådet Odelberg - jordbruksminister i den Boströmska ministären - till viss del samma skäl som ovanstående motionär:
"Bildandet af egnahem i större utsträckning är nämligen
°tvifvelaktigt ägnadt att kraftigt bidraga till en na
tions bestånd och utveckling. Genom känslan för hemmet starkes fosterlandskärleken och höj es nationalkänslan, och i och med förvärfvandet af ett eget hem knytes ett band, som icke allenast bör hafva betydelse för den ge
neration, som bildat hemmet, utan fastmer kan antagas komma att återverka äfven på kommande släkten."-^
30
Om nu staten skulle träda in och sträcka ut en hjälpan
de hand, borde detta "ske på sådant sätt, att den egna företagsamheten icke däraf kan slappas, utan tvärtom väckes och stödjes".
Som styrmedel föreslogs ett väl avpassat lån. Ett di
rekt understöd skulle - som likväl kommittén betonat - inte gynna den egna företagsamheten, liksom för övrigt inte, enligt kommittén, vara "nödigt eller nyttigt el
ler arbetarne sjelfva värdigt". Vidare ansågs det ligga en orättvisa i att några gynnades på andras bekostnad.
Lånets övre belåningsgräns sattes till 75 % av bostads
lägenhetens värde, räntan till 3,6 % och amorterings
tiden till 21 år.16
Var förslaget tillräckligt lockande? Med tanke på att sekundärkrediten tillgodosågs, dvs belåningsgränsen var 75 %, och den relativt låga räntan - som i prakti
ken egentligen inte var någon uppoffring från statens sida, då den sammanföll med den egna upplåningsräntan - var lånevillkoren med denna tids mått mätt, bra.
Om summan - 10 miljoner kronor under 5 år - gav till
räckligt många ett slagkraftigt alternativ till att stanna kvar på landsbygden, kan vi däremot omöjligt säga.
Några specifiserade krav på lägenhetens utrymme eller utrustning ställdes aldrig. Det måste, med tanke på den allmänt låga standarden på landsbygden och ur en standardbefrämjande aspekt, anses högst otillfredsstäl
lande .
4. 1917-1919 års kristidsåtgärder - frågan om statens roll aktualiseras
Åren 1905-1917 utgjorde en ny mellanperiod i bostads
frågan. Förutom att anslag till lån för egnahem fort
löpande förnyades, liksom inrättandet av konungariket Sveriges stadshypotekskassa - som dock endast tillgodo-
