"Då är det ju bra att ha en manlig
arbetskamrat"
En kvalitativ studie med kvinnliga pedagoger om förväntningar
på, och föreställningar om, män i förskolans verksamhet utifrån
ett genusteoretiskt perspektiv
Johan Yttergren
Självständigt arbete – Pedagogik GR (C), 15 hp Huvudområde: Pedagogik
Högskolepoäng: 15 hp Termin/år: HT/19 Handledare: Lars Sandin Examinator: Anneli Hansson Kurskod: PE099G
Förord
Det här självständiga arbetet är det sista momentet jag genomför innan den tre och ett halvt år långa förskollärarutbildningen avslutas. De här senaste åren har bidragit till min utveckling som blivande förskollärare såväl som personligt. På eget initiativ har jag genomfört det här arbetet ensam, vilket har varit lite som en berg- och dalbana. Ena dagen har allt varit guld och gröna skogar, för att sedan nästa dag ha varit en stor vagel i ögat. Samtidigt som jag ändå måste påstå att jag har lärt mig mer om mig själv under den här processen.
Johan Yttergren
1
Abstrakt
Syftet med denna studie var att bidra med en ökad förståelse för vad män uppfattas bidra med i arbetet med barnen och i arbetslaget, och därigenom synliggöra normer om män i förskolan. Studien är kvalitativ och utfördes genom att intervjua fem kvinnliga förskollärare och två kvinnliga barnskötare från sex förskolor, varav fem kommunala och en privat förskola, i mellersta Sverige. Uppsatsen utgår från genusteori med ett konstruktionistiskt perspektiv om att göra genus. Resultatet visade att i vissa hänseenden kan det finnas särskilda förväntningar på män i arbetet med barnen och i arbetslaget, och i vissa hänseenden inte. Variationen i förväntningarna på män i arbetet med barnen handlade om att män kan vara förebilder genom att agera normbrytande och inte bli låsta i stereotyper, samt att engagera sig på ett mer fysiskt sätt i aktiviteter. Vidare presenteras förväntningar om att ett arbetslag kan kompletteras med mäns sätt att se på saker och ting, samt att män förväntas kommunicera på ett sätt som kan bidra en till bättre arbetsmiljö. Med fler män i förskolan är det möjligt att specifika förväntningar på och föreställningar om män skulle kunna omförhandlas och successivt minimeras, då en större individuell mångfald skulle kunna bidra till en högre grav av variation bland de män som representeras i förskolan.
2
Innehållsförteckning
Introduktion ... 4
Inledning ... 4
Bakgrund ... 5
Kommuners arbete med att öka andelen män ... 5
Män i arbetet med barnen ... 5
Män i arbetslaget ... 6
Manlig förebild ... 7
Den möjlige förövaren ... 8
Genusteori ... 9
Genussystem, isärhållande och hierarki ... 9
Syfte ... 11 Metod ... 12 Ansats ... 12 Datainsamlingsmetod ... 12 Urval ... 13 Respondentinformation ... 14 Genomförande ... 14
Databearbetning och analys ... 15
Forskningsetiska överväganden ... 16
Metoddiskussion ... 17
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 17
Resultat och analys ... 20
Förväntningar på män i arbetet med barnen ... 20
Män i förskolan som uttryck för jämlikhet ... 20
Män som aktiv normbrytare ... 21
Män i aktiviteter som jämlikar ... 21
Män som upprätthåller genussystemet ... 22
Förväntningar på mannens bidrag i arbetslaget ... 22
Män som kompletterande funktion ... 23
Män som bidrar till en bättre arbetsmiljö ... 23
Män som arbetslagets allt-i-allo... 24
Föreställningar om män i förskolan ... 24
Män och lönerna ... 25
Män kan få förtur ... 25
Män kan höja statusen på yrket ... 26
Omsorgssituationer som markör för jämställdhet ... 26
Förhindrande av obekväma situationer ... 27
Diskussion... 28
Den manliga förebilden ... 28
3
Föreställningar om män i förskolan ... 29
Förväntningar på män i arbetet med barnen ... 29
Slutsatser ... 30
4
Introduktion
Inledning
Det råder ingen tvekan om att förskolans verksamhet och de yrken som ryms däri, förskollärare, barnskötare och outbildad personal, är kvinnodominerade. Den 9/4-19 skickade Skolverket ut ett pressmeddelande där det konstaterades att det fortfarande råder en ojämn könsfördelning av de anställda i förskolans verksamhet, då endast cirka fyra procent av alla anställda i förskolan är män. På grund av den kontinuerligt låga andelen män i förskolan har det, i snart 50 års tid, funnits en önskan om att fler män ska söka sig till förskolan. Ibland sker satsningar från högre instanser men oftast är det kommunala eller lokala satsningar som görs för att försöka locka fler män till förskolan. Dessa satsningar leder ofta till en kortvarig ökning av manliga sökande till förskollärarutbildningen/barnskötarutbildningen, innan antalet sökande och verksamma förskollärare återgår till det ”normala” (Heikkilä, 2019). Varför det är på det här viset har debatterats och forskats kring tidigare och det är heller ingenting som detta arbete ämnar beröra, mer än att det ändå är av betydelse för ingången till detta arbete.
Betydelsen av att det är få män i förskolan för detta arbete består av att när få män återfinns i förskolans verksamhet, talar det för att verksamheten som sådan är kvinnligt kodad med uppgifter som historiskt har setts som kvinnliga sysslor med omvårdnad och en omsorgsinriktad miljö (Hellman, 2010). Jag, som manlig blivande förskollärare, sällar mig då till en sällsynt skara och det har inte gått obemärkt förbi under den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. ”Vad kul att du som kille ska bli förskollärare” och ”det behövs fler män i förskolan” är uttryck från kvinnlig personal som jag fått höra gång efter annan. Jag har då upplevt det som att det ligger någonting mer bakom uttrycken, som en slags förväntan på att jag ska bidra med specifika kvaliteter utifrån att jag är man. Ett vanligt antagande rörande att fler män behövs i förskolan, är att personalstyrkan bör viktas och jämnas ut med en särskild typ av manlighet som efterfrågas, mannen ska då bidra med någonting speciellt (Hellman, 2010). Vidare konstaterar Hellman (2010) att tidigare forskning kring jämställdhet i förskolan främst relaterats till män i förskolan och den ständiga efterfrågan av manliga förskollärare.
Mycket av den senare forskningen som berör män i förskolan som forskningsobjekt undersöker främst hur männen förhåller sig till normer och föreställningar (Eidevald, Bergström & Broström, 2018; Hedlin, Johansson & Åberg, 2019) samt hur männen konstruerar en egen maskulin identitet, i förhållande till kvinnodominansen (Brody, 2015). Det är alltså forskning där fokuset riktas på männens tankar och hur män agerar när de möter föreställningar från kollegor, barn och vårdnadshavare. Eidevald et al. (2018) slår dessutom fast att män, på grund av vissa föreställningar om dem, inte har samma möjligheter som kvinnor att utföra arbetet på det sätt som ingår i professionen. Det kan då tyckas intressant att ställa detta mot vad läroplanen för förskolan Lpfö 18 (Skolverket, 2018) anger, som att förskolan aktivt ska motverka könsmönster som eventuellt kan begränsa barnens utveckling, val och lärande.
5
förväntningar på män i förskolans verksamhet för att bidra till en ökad förståelse för vad män antas kunna tillföra förskolans verksamhet.Bakgrund
I denna del av arbetet presenteras och resoneras det kring forskning som berör förväntningar på och föreställningar om män i förskolan. Efter att ha sökt igenom databaser och bibliotek under arbetet med denna uppsats kan det konstateras, likt Hedlin, Johansson & Åberg (2019), att det har gjorts relativt lite forskning kring föreställningar om och förväntningar på manliga pedagoger i svensk förskolekontext. Det finns en del forskning men dessa berör främst om hur män i förskolan hanterar och manövrerar sig runt vissa föreställningar om dem. På grund av att det har forskats förhållandevis lite om detta i Sverige väljer jag att inkludera forskning som har gjorts i västerländsk kultur, Europa och Nordamerika, kulturer som kan tyckas likna den svenska. Det existerar säkerligen skillnader länderna emellan vad det gäller könsroller och förskolans status, men av forskningen att döma tycks det inte vara alldeles för stora skillnader. I mesta möjliga mån har jag ändå försökt använda mig av forskning från Sverige samt våra nordiska grannländer. Vad förtäljer då den aktuella forskningen rörande förväntningar på och föreställningar om män i förskolan? Jo, till att börja med tycks det råda oenighet mellan beslutsfattare och praktiker utifrån vad som framkommer i Heikkilä (2019) samt Edström (2010).
Kommuners arbete med att öka andelen män
I en färsk studie av sju svenska kommuners arbete med att utjämna den ojämna könsfördelningen bland anställda i förskolan, fann Heikkilä (2019) att det finns föreställningar om att män ska bidra med något speciellt i förskolan. Det verkar inte helt klart vad det speciella innebär, vilket medför att det inte specificeras av Heikkilä (a.a). Hur går det då till när kommuner försöker öka antalet män i förskolan? Det görs framförallt genom olika typer av samarbeten med företag, stödgrupper för män, lärosäten och arbetsförmedlingen där det bland annat informeras om vad yrket innebär. Däremot presenteras ingenting om att män prioriteras vid ansökningar eller har ”förtur” i kön, för att på så vis öka andelen män i förskolan. Antagandet att män ska bidra med någonting särskilt kan tyckas ligga i linje med Edströms (2010) analys av jämställdhet i svensk förskolepolitik och praktik, där det på beslutsfattarnivå anses problematiskt att det är för få män i förskolan. Om den låga andelen män anses vara ett problem, och åsikten är att det kan åtgärdas genom att få in fler män, då kan det tänkas vara rimligt att grundtanken är att män bidrar med någonting särskilt som barnen annars går miste om. Något som då kan vara intressant är att det tycks råda en diskrepans mellan beslutsfattare och praktiker, så till vida att den bilden inte delas av praktikerna i förskolan. I de utsagor från praktiker som analyserats av Edström (a.a) framkommer det att man tidigare gjort antaganden om skillnader utifrån kön, men att det har varit fel och istället fokuseras det nu på kompetens och färdigheter. I kontrast till Edström (a.a) finns det forskning som tyder på det motsatta, nämligen att praktiker uttrycker skillnader utifrån kön både vad det gäller arbetet med barnen samt med kollegorna, och den forskningen presenteras under den resterande delen av bakgrunden.
Män i arbetet med barnen
6
och den möjliga förövaren som jag presenterar längre fram i bakgrunden. Föreställningen om ”den roliga killen” bygger på bilden av mannen som lekfarbror som barnen kan busa och leka runt med. Utöver att busa med barnen innefattar även positionen lekfarbror att arbeta mycket med kroppen via fysiska aktiviteter i allmänhet, samt fotboll och bandy i synnerhet (Hedlin et al., 2019). Männen i studien förefaller ha en ambivalent relation till rollen som lekfarbror. Å ena sidan uppfattas det som mycket uppskattat och efterfrågat bland barnen, å andra sidan tycks det strida mot männens önskan om att uppfattas som professionella yrkesutövare. Børve (2017) har identifierat en liknande bild av mannen som lekfarbror, men med den åtskillnaden att det uppfattas som att själva genomförandet av aktiviteterna blir annorlunda när en man gör det, jämfört med om en kvinna gör det. Det beskrivs av Børve (a.a) som att män fokuserar mer på nuet och har fullständig närvaro i den aktuella stunden, samtidigt som kvinnor har en mer övergripande kontroll på helheten och en roll som skulle kunna liknas vid ”spindeln i nätet” som får allting att fungera. Av Børve (a.a) exemplifieras det bland annat med att män ligger på golvet när de bygger lego tillsammans med barnen och använder kroppen på ett annat sätt, samtidigt som kvinnorna har en mer tillbakadragen roll som ger dem en överblick på vad som försiggår. Ovanstående upptäckter av Børve påminner om att män förväntas bidra med någonting särskilt, vilket av Hedlin och Åberg (2013) relateras till att män förväntas leka med barnen på ett specifikt maskulint sätt.Det specifikt maskulina sättet handlar om att männens fysiska styrka leder till att de leker lite mer hårdhänt och på ett fysiskt sätt, något som alltjämt föranleder andra typer av lekar. Samtidigt som kvinnor antas vara lite mer återhållsamma och försiktiga. Enligt Hedlin och Åberg (2013) kan detta bli problematiskt i den meningen att män inte får samma förutsättningar som sina kvinnliga kollegor att bli accepterad som vem som helst i arbetslaget. En annan aspekt utifrån manligt och kvinnligt, som även kan tänkas relatera till att män förväntas leka med barnen på ett annat sätt än kvinnor, gäller tillåtande av olika typer lekar. I Norge har en kvantitativ studie gjorts för att undersöka eventuella samband mellan pedagogers personlighet och könstillhörighetens påverkan på barns mer riskfyllda lekar. Sandseter (2014) fann att män i större utsträckning än kvinnor, är mer benägna att ta risker och vara lite mer spänningssökande. En större benägenhet att ta risker och söka spänning tycks sedermera återspeglas i hur tillåtande pedagoger är till barns lite mer riskfyllda lekar. Enligt Sandseter (a.a) betyder alltså detta att män, i större utsträckning än kvinnor, har en mer lättsam och tillåtande syn på lite farligare lekar. Emellertid behöver inte det vara hela sanningen om beaktning tas till Storli och Sandseter (2017) som med en blandad metod fann ett delat resultat. I ett kvantitativt frågeformulär kunde inte några signifikanta skillnader mellan män och kvinnors förhållningssätt till barns bråklek urskiljas, men i den kvalitativa delen av studien framträdde ändå en bild av att män var mer involverade i den typen av lekar. Utöver att det kan finnas uppfattningar om skillnader mellan män och kvinnor i arbetet med barnen, redogörs det nedan för forskning som tyder på att det även kan finnas särskilda förväntningar på män i arbetet med kollegorna i arbetslaget.
Män i arbetslaget
7
med att jämställdhet i förskolan även bör relateras till styrdokumentens angivelser om att flickor och pojkar ska erbjudas lika möjligheter oavsett könstillhörighet. Lika möjligheter oavsett könstillhörighet betyder inte nödvändigtvis en strävan efter könsneutralitet, däremot kan det argumenteras för att fokus bör vara på vad pedagogiken faktiskt innehåller och då vad pedagoger gör för att erbjuda flickor och pojkar lika möjligheter. I den meningen betyder inte en högre representation av män i förskolan per se att förskolan har ett ökat fokus på jämställdhet mellan kön i den dagliga verksamheten, det kan snarare bidra till en snävare syn på hur kön uppfattas (Kasin & Slåtten, a.a). Enligt vad som behandlats ovan kan det alltså tyckas som att det inte räcker med att rekrytera fler män till förskolan för att uppnå jämställdhet mellan kön i verksamheten, emellertid behöver fokus riktas på vad det praktiska arbetet innehåller för att flickor och pojkar ska erbjudas lika möjligheter utan begränsningar utifrån snäva könsstereotyper. Bilden av att fler män i förskolan inte nödvändigtvis behöver vara till det bättre, kan i den meningen påstås delas av Børve (2017).I sin studie upptäckte Børve (2017) vissa skillnader gällande hur kvinnorna i studien ville organisera en dag i förskolan, jämfört med hur männen i studien ville att en dag skulle se ut. Kvinnorna ville ha strukturerade dagar med planerade aktiviteter, till skillnad från männen som ville att dagarna skulle vara lite mer fria och inte lika hårt inramade av rutiner. Vidare beskrevs det som att de kvinnliga pedagogerna förespråkade en kultur där alla utförde samma uppgifter, något som männen gjorde motstånd mot genom att inte vilja utföra uppgifter som tidigare ansetts vara kvinnliga sysslor. Detta sågs som ett sätt för männen att uttrycka sin maskulinitet. Samtidigt kan en tvetydighet skönjas gällande att kvinnorna i studien hade en medvetenhet om stereotypa könsroller, och på grund av dessa inte ville be de manliga kollegorna att utföra praktiska reparationsarbeten, för att istället utföra dem själva. I praktiken förhöll det sig dock tvärtom och män förväntades göra den typen av arbeten, trots att intentionen från de kvinnliga pedagogerna var den motsatta. På det här viset, menar Børve (a.a), att män producerar och reproducerar en snäv bild på manliga och kvinnliga roller, vilket bidrar till att konstruera en könad arbetskultur där män och kvinnor gör olika saker.
Istället förespråkar Børve (a.a) en könsneutral kultur, vilket förutsätter att pedagoger blir medvetna om förväntningar och föreställningar utifrån kön som då kan leda till att de agerar annorlunda. En sådan föreställning som berör kvinnliga pedagoger handlar om att kvinnor antas prata om varandra och tjafsa på ett sätt som män inte gör. Med anledning av att män förväntas ha en syn som skiljer sig från kvinnornas kan en mer könsblandad personalstyrka då ses som en lösning för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö (Hedlin & Åberg, 2013). Att manliga och kvinnliga pedagoger antas besitta olika egenskaper utifrån sin könstillhörighet och ska komplettera varandra i förskolan utmanas av Warin (2019), som istället framställer ett behov av en mer könsneutral pedagogik. För att det ska bli möjligt förutsätter det att alla aktörer aktivt jobbar med det, annars är det möjligt att könsnormer och stereotyper reproduceras oavsiktligt (Warin, 2019). Antagandet om att män och kvinnor behövs för att komplettera varandra kan även höra ihop med tankar om att det behövs manliga förebilder i förskolan, vilket presenteras under nedanstående rubrik.
Manlig förebild
8
2. Män behövs för pojkars identifikation. 3. Män kan sätta gränser som kvinnor inte antas kunna. 4. För att skapa jämvikt och representera en viss typ av manlighet i motsats till det feminina. Relationen mellan män och begreppet förebild är någonting som Brownhill (2015) problematiserar och det mest essentiella som framkom i studien var att det fanns minst lika många uppfattningar om vad en förebild kan tänkas vara som det finns människor. De egenskaper och intressen som beskrevs kunde inte nödvändigtvis härledas till en mans egenskaper. I förhållande till sin studies resultat, belyser Brownhill (a.a) komplexiteten med att använda argumentet att män behövs i förskola och skola som förebilder. Istället för att rollen som förebild ska vara oklar och tolkas av varje enskild individ, efterfrågas en tydlighet i styrdokument som kan nyttjas som vägledning för hur en förebild ska vara (Brownhill, a.a). Samtidigt som bilden av den manliga förebilden å ena sidan kan tyckas vara oklar, ger å andra sidan Eisenhauer och Pratt (2010) uttryck för att män i förskolan kan vara bra förebilder för de barn som saknar en manlig förebild, samt för hur män bör behandla kvinnor. Bilden av att män behövs som förebilder ifrågasätts av Hedlin och Åberg (2013). De antyder att argumentet att män behövs som fadersfigurer används på ett slentrianmässigt vis när ett barns föräldrar genomgått skilsmässa, istället bör åsikten nyanseras då fäderna inte längre försvinner efter en skilsmässa mellan föräldrarna. Hedlin och Åberg (a.a) tar stöd av att föräldrar vanligtvis får delad vårdnad om barnen sedan slutet av 1990-talet, vilket för med sig att barnen har kvar fäderna i större utsträckning idag än tidigare. Det betyder inte nödvändigtvis att det inte kan tänkas finnas ett behov av manliga förebilder i de fall där det faktiskt saknas en manlig sådan i hemmet. Däremot kan det vara så att utspel som rör behovet av manliga förebilder bör göras med högre grad av eftertanke än vad det anses göra idag.Den möjlige förövaren
9
mediala påverkan går det inte att ignorera helt och fullt, utan män tvingas förhålla sig till det på olika sätt (Hedlin et al., 2019; Eidevald et al., 2018).De olika sätt att förhålla sig till eventuella misstankar om övergrepp som beskrivs av Hedlin et al. (2019) liknar starkt hur det beskrivs av Eidevald et al. (2018). Ett förhållningssätt utgår från att genomföra de potentiellt riskfyllda situationerna på ett säkert sätt, till exempel genom att tillkalla en kvinnlig pedagog som övervakar situationen eller att ha dörren öppen till det rum där man befinner sig. Ett annat förhållningssätt handlar om att genomföra uppgifterna med stöttning av att det ingår i professionen att dela ut omvårdnad och omsorg. Ett tredje förhållningssätt handlar om att undvika dessa riskfyllda situationer helt.
Genusteori
I och med att denna uppsats utgår från att det är mannens könstillhörighet som är den gemensamma egenskapen för män i förskolan, respektive att det är kvinnans könstillhörighet som är den gemensamma nämnaren för undersökningens respondenter, kan det tyckas rimligt att uppsatsen tar avstamp i genusteori. Den genusteori som denna uppsats genomsyras av utgår från genusforskaren Yvonne Hirdman (2001) där framförallt ett begrepp har utkristalliserat sig som särskilt betydelsefullt, nämligen genussystem. När jag tar avstamp i Hirdmans genussystem får jag även tillgång till ytterligare begrepp, vilka har betydelse för analysarbetet av den insamlade datan och dessa begrepp kommer att beskrivas nedan.
Genussystem, isärhållande och hierarki
Med genussystem menas att vi utgår ifrån att varje samhälle skapar och upprätthåller en form av ordningssystem där kvinnor och män får olika roller, positioner och uppgifter (Hirdman, 2001). Två grundläggande principer som genussystemet vilar på är isärhållande och hierarki. Isärhållandet innebär att män och kvinnor, manligt respektive kvinnligt, ses som varandras motsatser och därmed hålls isär vilket får vissa konsekvenser. Isärhållandet av kön får till följd att män och kvinnor dels återfinns inom olika sektorer på arbetsmarknaden, men även inom sektorerna har män och kvinnor olika positioner (Hirdman, 2001). Detta kan exemplifieras med att det traditionellt jobbar fler kvinnor inom vården, respektive fler män inom teknikorienterade yrken. Samtidigt som isärhållandet inom vården inneburit att män varit läkare och kvinnor har haft lägre rankade positioner som vårdbiträden. Vidare uttrycker Hirdman (a.a) att hierarkin innebär att män ses som normen och är överordnad kvinnan. Den hierarkiska ordningen resulterar således i att det som anses manligt får högre status än det som anses kvinnligt, och manligt kodade yrken och sysslor har ofta högre status än yrken som är kvinnligt kodade. Mot bakgrund av att mannen och det manliga ses som eftersträvansvärt, ger Hirdman (a.a) uttryck för att det kan vara lättare för kvinnor att ta sig in i traditionellt manligt kodade yrken, då manliga egenskaper och drag hos kvinnor värdesätts högre. När situationen är omvänd, det vill säga att män försöker ge sig in yrken som anses vara kvinnligt kodade, får det lägre status.
11
Syfte
Syftet med studien är att bidra till en ökad förståelse för vad män uppfattas bidra med i arbetet med barnen och i arbetslaget, med en intention om att skapa medvetenhet och synliggöra normer om män i förskolan.
Frågeställningar: Vad förväntas män bidra med i arbetet med barnen? Vad förväntas män bidra med i arbetet med kollegorna?
12
Metod
Ansats
När en undersökning ska göras för att ta reda på olika individers uppfattningar om något särskilt rekommenderar Bryman (2011) en kvalitativ forskningsmetod. Mot bakgrund av att jag senare analyserar verksamma pedagogers uppfattningar om förväntningar på och eventuella föreställningar om män i förskolan, tycktes det därmed relevant att göra en kvalitativ undersökning. Ahrne och Svensson (2015) tillika Bryman (2011) uttrycker att det finns en del kritik mot kvalitativa metoder och intervjuer som metod, så som att det inte kan ge en exakt bild av hur verkligheten förhåller sig och att de svar som informanten ger endast gäller för stunden i den kontext som studien görs. Min intention med studien är inte heller att återge en exakt bild eller fastslå några generaliserande sanningar, utan jag ämnar bidra med en kompletterande bild till den redan existerande forskningen genom att analysera innehållet i respondenternas utsagor.
Datainsamlingsmetod
Intervjuer kan anses lämpligt för att det gör det möjligt att gå på djupet kring ett fenomen, och intervjun erbjuder även en flexibilitet som gör det möjligt för den intervjuande att följa upp vad respondenten uttrycker som kan verka intressant eller låta respondenten associera fritt (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015; Bryman, 2011). Jag hade kunnat genomföra en form av enkätundersökning med ett frågeformulär, men problemet som jag såg det med en sådan undersökning var att den kan ge respondenten ett begränsat utrymme att uttrycka sig. Samtidigt som det även kunde ha försvårat min analysprocess om jag uppfattat svaren från frågeformulären som otydliga eller om någonting varit oklart. Det finns fler fördelar med att genomföra en intervju istället för ett frågeformulär via en elektronisk resurs, intervjun kan ge en bredare bild och skapa nyanser genom att jag får svar på andra frågor än vad som hade framkommit med ett färdigställt frågeformulär (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). När jag då hade övervägt för- och nackdelar med olika metoder, fann jag det rimligt att använda intervjuer som datainsamlingsmetod. Intervjun gav mig möjlighet att gå på djupet kring ämnet. Jag fick tillåtelse av samtliga medverkande att spela in intervjuerna och det är jag tacksam över, då jag anser att det förenklade mitt arbete som intervjuare när jag inte behövde anteckna intervjusvaren ordagrant med dator eller papper och penna.
13
på öppna frågor där respondenten uppmanades att berätta om just sin uppfattning. Intervjufrågorna formulerades även på ett sätt så att de berörde uppsatsens frågeställningar, samtidigt som jag inte ville ställa några ledande frågor. Därför konstruerade jag frågor som berörde förskolans höga andel kvinnor, för att på så sätt kringgå direkta och ledande frågor om män i förskolan. Om den intervjuade behöver lite hjälp med att få igång berättandet kan det vara lämpligt att ha några förberedda vinjettfrågor om konkreta situationer som kan locka till berättande (Bryman, a.a). Inför genomförandet av intervjuerna var jag inställd på att ha ett eller ett par vinjettfrågor förberedda för att eventuellt kunna locka till mer berättande, men jag upplevde att intervjuerna flöt på bra och att de intervjuade inte behövde någon ytterligare hjälp. Vidare tipsar Bryman (a.a) om att den som intervjuar inte får vara rädd för den tystnad som kan uppstå vid en intervju, och att den tystnaden kan behövas för att ge den intervjuade nödvändig betänketid. Tystnaden var något som jag planerade att ha i bakhuvudet under varje intervju, då mina tidigare erfarenheter av att agera intervjuare har gjort mig medveten om att jag har varit lite snabb med att gå vidare med en ny fråga så fort det har blivit tyst.Urval
Till att börja med kan det vara bra att resonera kring vilka jag planerade att intervjua. Utifrån att jag sökte efter kvinnors uppfattning om män i förskolan blev det relevant att intervjua kvinnor. Inom kategorin kvinnor i förskolan finns det dock flera olika yrkesgrupper som rektorer, förskollärare, barnskötare samt outbildad personal. Med anledning av att det finns olika yrkesgrupper inom kategorin kvinnor i förskolan tvingades jag då ta ställning till vilka jag ämnade intervjua. Eftersom studiens syfte var att analysera kvinnliga pedagogers uppfattningar blev det då naturligt att intervjua kvinnor med pedagogisk utbildning, alltså var det rimligt att intervjua kvinnliga förskollärare och barnskötare. Jag genomförde intervjuerna med kvinnliga pedagoger i min hemstad, mest på grund av att det är nära och bekvämt, samtidigt som målet var att göra ingående analyser av den insamlade materialet. Denna typ av urval kallar Bryman (2011) för bekvämlighetsurval. Vidare påverkades urvalet av respondenter av vilka rektorer som samtyckte till att jag kontaktade deras personal för att genomföra undersökningen. I det missiv jag skickade ut till rektorerna (se bilaga 2) uttryckte jag en önskan om de kunde vara behjälpliga med att rekommendera tänkbara kandidater till undersökningen, vilket påminner om det kedjeurval som Bryman (a.a) beskriver. Det kan dock finnas risker med att överlämna en del av urvalsprocessen till personer i ledande positioner, då de kan välja ut personer som kan tänkas prata om arbetsplatsen i positiva ordalag (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). Den risken var jag villig att ta mot bakgrund av att jag ansåg att det var det smidigaste sättet att få fatt på möjliga respondenter.
14
känna igen svaren i stora drag under den sjätte intervjun, upplevde jag det som att studien hade uppnått en viss mättnad.Respondentinformation
Efter sammanställning av intervjuerna kan det konstateras att fem av de intervjuade var utbildade förskollärare, en utbildad barnskötare samt en barnskötare med bakgrund som undersköterska. Fem av de intervjuade hade jobbat mellan 16 till 25 år inom förskola, samtidigt som tre stycken hade jobbat mellan sju till tio år i förskola. De som intervjuades var mellan 31 till 52 år. Samtliga respondenter hade även erfarenhet av att ha jobbat med andra yrken än förskola, vilket kan ha bidragit till deras referensram när det kommer till arbetsplatserfarenheter.
Genomförande
Jag skickade först ut ett missiv (se bilaga 2) via e-post till fem stycken rektorer med information om studiens syfte och att jag hoppades få deras samtycke till att kontakta deras personal. Var och en av dessa fem rektorer hade ansvar för ett olika antal förskolor. Sammantaget ansvarade de för 13 stycken förskolor. I missivet framgick det att jag, vid samtycke från rektor, skulle kontakta pedagoger ute på förskolorna för ett eventuellt deltagande i studien, men att rektorerna gärna fick vara behjälpliga med att föreslå kandidater som skulle kunna tänkas delta i studien. Det gjorde jag mot bedömningen att det är större sannolikhet att rektorn känner sin personal, vilket skulle öka mina chanser att få tag på respondenter till studien. Det enda kravet var att det var kvinnliga barnskötare/förskollärare. Det framgick även att jag skulle kontakta dem per telefon ett bestämt datum några dagar senare för att inhämta godkännande till att jag kontaktade deras personal. Två rektorer återkopplade bara inom loppet av ett par timmar efter att missivet skickats ut, varvid en gav sitt samtycke och förslag på fyra möjliga deltagare till studien. Efter överenskommelse kontaktades den andra rektorn per telefon nästkommande vardag, där samtycke gavs samt sju förslag på pedagoger som rektorn kunde tänka sig skulle vilja delta, med en brasklapp om att det kan vara svårt att få till på grund av att pedagogerna tidigare har avböjt medverkan i studier på grund av upplevd tidsbrist.
Av de nio pedagoger som jag då hade fått okej att kontakta, skickade jag ett missiv (se bilaga 3) per e-post till åtta av pedagogerna. I missivet till pedagogerna framgick det varför jag kontaktade dem, studiens syfte, de forskningsetiska principerna, mitt önskemål om tid för intervjun, hopp om att de skulle vilja delta i studien och en bestämd dag då jag skulle kontakta dem per telefon. Varför jag enbart kontaktade åtta av nio pedagoger beror på att jag sedan tidigare kände en av de föreslagna pedagogerna sedan en VFU, och jag ville inte att det skulle påverka datainsamlingen på något vis.
15
jag kunde pressa på en aning. Jag ringde de resterande pedagogerna som inte hade besvarat mailet en vecka senare, och av dessa var det fyra som ville delta.När tiden var kommen för att kontakta de tre återstående rektorerna var det en rektor som inte godkände att jag kontaktade dennes personal, med hänvisning till att personen fått reda på att en annan rektor redan gett sitt godkännande och gett förslag på möjliga deltagare. En rektor gav sitt medgivande och lämnade samtidigt förslag på två pedagoger som kunde tänka sig att delta, och till dem skickades pedagogmissivet som de besvarade med att acceptera sin medverkan. Den tredje rektorn som kontaktades vid det här tillfället ansåg att min chans att få till stånd en intervju med någon av dennes anställda skulle öka om rektorn pratade med dem först. Jag gick med på det då rektorn presenterade det på ett sätt som gjorde det svårt för mig att framföra ett rimligt motförslag, och vi kom överens om att jag skulle ringa en vecka senare för återkoppling. Tyvärr nådde jag aldrig denna rektor igen trots flertalet uppringningsförsök, och efter att ha ringt vid olika tillfällen under tre dagars följd gav jag slutligen upp.
Under kontakten med respektive pedagog bestämdes tid och plats för intervjun. Samtliga intervjuer genomfördes i ett avskilt rum på respondentens arbetsplats. Som jag tidigare angett fick jag tillåtelse av alla deltagare att spela in respektive intervju, och till det använde jag min mobiltelefons inspelningsfunktion. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) betonar, utöver att spela in intervjun, att det kan vara bra att föra minnesanteckningar med papper och penna med anledning av att man kan få med kroppsspråk och uttryck som inte en ljudinspelning kan registrera. I efterhand är jag glad att jag förde anteckningar då den sjätte intervjun (R6 i resultatet), av misstag, inte spelades in. Vidare inleddes varje intervjusituation med lite småprat om hur dagen hade varit för att stämma av den intervjuades tillstånd, och därigenom kunna möta personen bättre. Småpratandet underlättade övergången till att jag informerade om de forskningsetiska principerna (dessa avhandlas mer ingående senare i arbetet) som fungerade som en markör för att intervjun hade börjat. I detta skede var jag noga med att poängtera för den person som intervjuades att det inte fanns något rätt eller fel svar, utan det var dennes ärliga uppfattning som jag ville ha. De flesta intervjuerna varade mellan 45 till 55 minuter, en varade dock bara i 30 minuter.
Databearbetning och analys
16
sortera, reducera och argumentera. Dessa tre arbetssätt använde jag mig av för att bearbeta det insamlade materialet.
Vad det gäller att sortera sitt material, framhåller Rennstam och Wästerfors (a.a) att det är viktigt att bli väl förtrogen sitt material genom att läsa de transkriberade intervjuerna flera gånger. Jag läste därför igenom de färdiga transkriberingarna flertalet gånger vid olika tillfällen, och det gjorde jag för att jag ville läsa materialet med ”öppna ögon” varje gång så att ingenting skulle uteslutas eller glömmas bort. När jag hade blivit väl förtrogen med det insamlade materialet skulle materialet kodas och kategorier av datan konstrueras (Rennstam & Wästerfors, a.a) och tillvägagångssättet för det kan ske på olika sätt. För att resultatet skulle följa uppsatsens syfte använde jag mig av de frågeställningar som jag tidigare konstruerat för att konkretisera syftet. Frågeställningarna skulle kunna beskrivas som riktlinjer, samtidigt som jag reserverade mig för att inte bli allt för låst vid mina frågeställningar, utan jag försökte hålla mitt sinne så öppet som möjligt.
Nästa steg var att jag gav respektive frågeställning en färg som kom att användas för att färgmarkera de utsagor i transkriberingarna som tycktes höra till respektive frågeställning. Till exempel att allt som kunde tänkas höra till vad män förväntas bidra med i arbetet med barnen markerades med röd färg i varje transkribering. Därefter konstruerades ett textdokument för varje frågeställning, i vilka de tillhörande utsagorna samlades. När detta var gjort samlade jag de utsagor som tycktes tillhöra samma övergripande tema inom den frågeställningen, och utifrån respektive tema kunde jag sedan skapa avsmalnande kategorier som fick representera materialet. I det här skedet användes genusteorin av Hirdman (2001) och begreppen genussystem, isärhållande och hierarki för att dels skapa kategorier av materialet och dels för att de kan tänkas ha bidragit till en vidare förståelse av respondenternas utsagor. I linje med ett konstruktionistiskt perspektiv att göra genus, blev även utsagor som kunde tyckas bryta mot genussystemet relevanta att presentera. Meningen med att reducera det sorterade materialet är enligt Rennstam och Wästerfors att ”skapa en god representation”(s.228). Det betyder att jag valde ut det material som presenteras i uppsatsen och att det gjordes på ett rättvist sätt mot materialet, och därmed kunde jag inte välja ut vad precis vad som helst. Slutligen återstår argumentationen som görs i resultatdelen där empirin sätts i ett genusteoretiskt sammanhang och bildar mönster, vilket sedan ställs mot tidigare forskning i diskussionsdelen.
Forskningsetiska överväganden
17
om individer eller förskolor presenteras i studien enligt konfidentialitetskravet. Slutligen informerades även den möjlige respondenten om att den information som framkommer under intervjun endast nyttjas i denna uppsats och ingenting annat. När jag sedan träffade intervjupersonerna upprepade jag dessa principer muntligt med tillägget att handledare eller examinator eventuellt kan vilja granska transkriberingen eller det inspelade materialet. Efter den muntliga genomgången av principerna var jag noga med att fråga om de fortfarande var okej med att delta i studien, vilket alla var.Metoddiskussion
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
En studies reliabilitet handlar om att metoden kan repeteras och leverera samma resultat (Rienecker & Stray Jørgensen, 2018). Den här uppsatsens reliabilitet kan å ena sidan tyckas vara förhållandevis hög då den i relation till tidigare forskning har kommit fram till liknande resultat. Några andra faktorer i genomförandet som kan tänkas stärka reliabiliteten är att jag spelade in intervjuerna och sedan transkriberade inspelningarna, samt att citat från transkriberingarna infogades i resultattexten för att på så vis verifiera resultatet. Å andra sidan är det möjligt att en studie med samma metod fast med andra respondenter hade kunnat ge en annan typ av variation, även om kärnan i variationen hade varit densamma. Till exempel hade olika variationer av förväntningar på män i arbetslaget kunnat uttryckas, men den valda genusteorin bryter ändå ner variationerna så att det är uttrycken för eller mot genusteorin som blir relevanta.
Generellt skulle jag vilja påstå att jag är nöjd med genomförandet av intervjuerna. Men trots att jag är nöjd i det stora hela vill jag ändå diskutera några faktorer som kan ha påverkat resultatet av denna studie. Till att börja med kan det vara så att respondenterna påverkats av att jag som författar denna uppsats definierar mig och ser ut som en man. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) framhäver att intervjusituationen påverkas av mellanmänskliga kompetenser hos den som intervjuar, och att skapa en trygg situation som får den intervjuade att prata. Det handlar om att visa vett och etikett, vara trevlig, ställa vänliga frågor, visa intresse för det som den pratar om, använda den intervjuades egna ord och sådana handlingar. Jag vet att folk brukar uppfatta mig som sur för att jag har ett sådant utseende, trots att jag är neutral eller till och med glad. Dessutom brukar jag ha rakat huvud och på armarna har jag några tatueringar, vilket vissa kan tolka som ”hotfullt”. Därför lät jag spara ut mitt hår på huvudet för att verka så harmlös som möjligt, och därmed ge mig själv bättre förutsättningar för att skapa en trygg situation för den jag intervjuade. Eftersom jag har undersökt förväntningar på och föreställningar om män i förskolan, kan det tänkas att de intervjuade kanske inte har svarat helt sanningsenligt utifrån att jag skulle kunna tänkas ta svaren riktade mot mig som person. Någonting särskilt jag reflekterat över i efterhand är att ingen av de intervjuade uttryckte pedofili, övergrepp mot barn eller liknande, utan det gömdes bakom formuleringar som att det kan vara känsligt för vissa föräldrar om män ska byta blöja. Det märktes tydligt att de valde sina ord med omsorg när det kom till att prata om misstankar mot män, och generellt tyckte jag att de gjorde det när samtalet kom in på män i förskolan. Jag kan inte vara helt säker, men min uppfattning är i alla fall att de intervjuade blev en aning försiktiga, och det kan tänkas bero på ovan nämnda anledning.
18
avdramatisera inspelningsfunktionen, startade jag inspelningen tidigt in i mötet och avslutade den först när jag kommit ut från förskolan. Detta för att jag ville vara säker på att få med all eventuell information, men det visade sig vara inte helt oproblematiskt. I min iver att avdramatisera och göra inspelandet naturligt, misslyckades jag en gång med att spela in en av intervjuerna, något jag inte märkte förrän efter avslutad intervju. Jag tryckte intill inspelningsknappen istället för på den, och sedan stängde jag mobilfodralet i tron om att inspelningen startat. Som tur var förde jag anteckningar med papper och penna under intervjun, samt att jag spelade in en muntlig sammanfattning med det mest intressanta direkt när jag förstått vad som hade hänt. Följden av detta blev att jag inte kunde återge citaten ordagrant i resultatet, samt att jag kan ha gått miste om några smådetaljer eller nyanser i den intervjuades berättande. Samtidigt var det tur i oturen att det hände under just den intervjun det gjorde, därför att den intervjun skiljde sig betänkligt från de övriga. Under stundom upplevde jag det som att jag behövde dra svaren ur den jag intervjuade, och intervjun blev därmed betydligt kortare än de andra. Alltjämt var det en av de intervjuer som bidrog till resultatets variation, vilket betyder att en kortare intervju inte behöver vara av sämre kvalitet.Validiteten handlar i korthet om att metoden har konstruerats så att studien undersöker det den vill undersöka (Rienecker & Stray Jørgensen, 2018). Mot bakgrund av att jag under hela arbetsprocessen har ställt mig frågan ”är det relevant i förhållande till syftet?” när jag har läst och samlat tidigare forskning, utformat frågeguiden, transkriberat intervjuerna noggrant, framställt resultatet och slutligen diskuterat resultatet i förhållande till andra studier, anser jag att har gjort vad jag har kunnat för att stärka validiteten.
Trots min intention att inte ställa några ledande frågor, har jag i efterhand insett att det kan ha varit ledande när jag frågat om hur arbetet påverkas av att förskolan är starkt kvinnodominerad. Det betyder att frågan i sig kan antyda och leda respondenten till ett antagande om att arbetet påverkas. Samtidigt var det flera av de intervjuade som uttryckte att det inte påverkades, eller att de inte visste hur det påverkade arbetet. Det är med andra ord svårt att ange hur mycket det påverkade respondenterna och deras uppfattningar, men det kan ändå konstateras att det kan ha påverkat resultatet.
Efter de tre inledande intervjuerna märkte jag att de första frågorna i intervjuguiden inte gav så mycket matnyttig information som kunde svara upp till uppsatsens syfte, därav ställde jag inte lika många följdfrågor om det under de fyra sista intervjuerna. Under några av intervjuerna upplevde jag det som att respondenten uttryckte sig utifrån vad som kan tänkas vara politiskt korrekt, och inte deras egna uppfattningar. Detta medförde att jag återkom med frågan något omformulerad senare under intervjun, dock utan att respondenten uttryckte sig annorlunda. När respondenterna höll sig fast vid sin åsikt tolkade jag det som att det var deras åsikt, och inte bara något som de sa för att de inte ville framställa sig själv eller förskolan på något specifikt vis.
Någonting som hade kunnat bringa uppsatsen mer trovärdighet hade varit att genomföra observationer för att se praxis, och sedan ställa det mot intervjusvaren för att upptäcka eventuella variationer. Men inom ramen för detta arbete kändes det inte rimligt att genomföra det, då det hade krävt många observationstillfällen och den tiden fanns inte till förfogande.
20
Resultat och analys
Uppsatsens syfte är att bidra med en ökad förståelse för vad män uppfattas bidra med i arbetet med barnen och kollegorna, vilket konkretiseras med följande forskningsfrågor: Vad förväntas män bidra med i arbetet med barnen? Vad förväntas män bidra med i arbetet med kollegorna? Och vilka föreställningar finns om män i förskolan? Jag vill påminna om de teoretiska glasögonen som används i analysen, vilka utgår från Hirdmans (2001) genusteori. Tidigare beskrevs genussystem, isärhållande och hierarki som begrepp, och dessa återkommer i presentationen av resultatet. Från den insamlade datan har övergripande teman skapats som sedermera har lett till olika kategorier. Nedan redogörs för de kvinnliga pedagogernas olika uppfattningar om förväntningar på och föreställningar om män i förskolan utifrån dessa kategorier.
Förväntningar på män i arbetet med barnen
Uppfattningarna som handlar om vad män kan förväntas bidra med i arbetet med barnen kan uttryckas i följande kategorier:
Uppfattningar om män i förskolan som uttryck för jämlikhet Uppfattningar om män som aktiv normbrytare
Uppfattningar om män i leken som jämlikar
Uppfattningar om män som upprätthåller genussystemet
Män i förskolan som uttryck för jämlikhet
Det övergripande temat för denna inledande del av resultatet kan kallas för manliga förebilder, och inom temat manliga förebilder ryms några underliggande kategorier. De olika uppfattningarna om mannen som förebild för barnen uttrycks på ett varierande sätt, och de kan tyckas gå stick i stäv med det antagna genussystemet. En pedagog uttrycker det så här:
Men ändå tycker jag att det är ju fördelar att ha manliga arbetskamrater också. Jag menar bara det här med alla barn som kanske aldrig, alltså manliga förebilder, att man kan ha, att man kan jobba på en förskola både som man och som kvinna. (R3, s.6)
Som det uttrycks ovan uppfattas det som en fördel att ha män som kan visa för barnen att både män och kvinnor kan arbeta i förskolan, och därmed ge barnen bilden av att män och kvinnor har samma roller. En annan pedagog ger sin uppfattning:
21
I det som ovan uttrycks konkretiseras brytningen av genussystemet än mer, samtidigt som respondenten även uppfattar det som viktigare än tidigare att förskolan representeras av män. Då är det inte bara representationen av män i förskolan som är vital. Utan för att förhindra att barnen får bilder av eventuella stereotyper om manliga och kvinnliga uppgifter, ska barnen få se att alla i förskolan gör samma saker och allt som görs ska ha samma värde.Män som aktiv normbrytare
En annan uppfattning om vad män förväntas kunna bidra med i arbetet med barnen handlar om män som potentiella normbrytare. I nedanstående citat uttrycks det så här av en pedagog:
Det var bara tjejer som kunde va lucia, massor med såna här, det var jättemycket prat och diskussioner och vi jobbade jättemycket på det en period. Då skulle vi ha lucia och då gick [manliga kollegan] in och va lucia. Bara för att det var såna, man måste ju visa att det går att göra på andra sätt. Man behöver inte vara tjej för att vara lucia, är man kille och vill vara lucia så får man vara det också. Så han var Lucia, jag vet inte hur många år i rad, men det var några år i rad i alla fall. [skratt] och då är det ju bra att ha en manlig arbetskamrat. (R3, s.6)
I citatet ovan ger respondenten uttryck för något ytterligare än att män och kvinnor bara ska göra samma uppgifter i det vardagliga arbetet för att visa barnen jämlikhet. Man måste ju visa att det går att göra på andra sätt och då är det ju bra att ha en manlig arbetskamrat, kan här ses som att det förväntas av manliga pedagoger att vara normbrytande när barnens uppfattningar om könsstereotyper behöver utmanas.
Män i aktiviteter som jämlikar
När det kommer till lek och aktiviteter i förskolan verkar det råda delade meningar om vad män förväntas bidra med. Å ena sidan tycks det som att det inte finns några särskilda lekar eller aktiviteter som bara männen förväntas göra eller kan, vilket följande citat påvisar:
Men jag tycker vi kvinnor gör ju precis samma saker, jag känner liksom inte att det är nå, att det är nå speciella området som bara männen kan, (R5, s.8)
Eller som en annan pedagog exemplifierar:
Jag skulle inte heller säga, dra åt de här traditionella könsrollerna, att det bara är killar som är ute och spelar fotboll liksom när vi är ute, och snickrar, liksom den typiska manliga könsrollen, jag skulle inte dra dit, för jag vet att både jag och flera kollegor gör sånt. (R2, s.6)
22
Män som upprätthåller genussystemet
Å andra sidan finns det diametralt motsatta uppfattningar som gör gällande att det finns vissa aktiviteter som män gör både utomhus och inomhus, som barnen till och med kan gå miste om utan män i förskolan. Detta trots att de är medvetna om det så upplevs det svårt att förändra:
Nej men det var som jag sa det blir lite det här sportiga mer, alltså att man mycket så här drar fram innebandymål och spelar bandy, lite jaga-lekar, ja men det är mer rörelse i dom lekarna på nå vis. Lite så här. Nu generaliserar jag, men det är lite så faktiskt. Förskolor som, jag har ju varit på så många ställen i mina dagar, men har man en snickarbänk på förskolan ja men då är det oftast en man som drar igång det. Det är sällan jag ser en kvinna ta fram den typen av lekar. Det sitter nog kvar sånt där gammalt tror jag, såna här gamla mönster [fniss]. Och det är ju jätteviktigt att det lyfts och att man tänker på det och pratar om det, och det gör vi ofta, men ändå tror jag att det är svårt att få det att bli naturligt, om du förstår vad jag menar. Mm. Det är för många gamla uvar som jobbar [skratt] nej jag skoja bara. Mm. Och jag tror det är lite så även inne, killarna dom blir ju mera det här bygg och konstruktion, dom sitter med inne vid legot och bygger och grejar på ett annat sätt än vad vi gör. (R4, s.5)
Hon fortsätter:
i så fall att dom går miste om dom här delarna, den här typen av lekar och aktiviteter som jag nyss pratade om som jag tycker att män gör mer. Att dom kanske inte får den i så stor utsträckning som dom kanske borde ha, eller vill ha eller så. (R4, s.6)
Som det uppfattas ovan tycks det inte helt enkelt att förhålla sig till den typen av lekar och aktiviteter som män kan förväntas göra i större utsträckning än kvinnor. Det hänvisas till gamla mönster och att det inte är lika naturligt för kvinnor, vilket kan ses som ett uttryck för genussystemet där ordningen aktivt skapas och upprätthålls av de inblandade aktörerna
Förväntningar på mannens bidrag i arbetslaget
Samtliga respondenter uttryckte att individernas intressen ligger till grund för vad en pedagog gör tillsammans med barnen, men att hushållssysslor som att torka bord och hänga kläder fördelas lika och varieras mellan kollegorna. Det framförs som den främsta styrkan med att jobba i arbetslag, då man kan dra nytta av varandras kompetenser. Två teman ligger till grund för kategorierna som berör vad män kan förväntas bidra med i arbetet med kollegorna, och dessa två är kompletterande funktion och arbetsuppgifter utanför barngruppen. Inom de två har följande kategorier utkristalliserats:
23
Män som kompletterande funktion
Det uppfattas som att dynamiken och stämningen i ett arbetslag och i personalstyrkan förändras när det ingår en eller flera män. Exakt vad det är som sker tycks dock svårt att specificera enligt den här pedagogen:
Men jag har varit på, jag har vickat på en annan förskola också, där det var 2 killar som jobbade på varsin avdelning. Och det var också, det blev liksom annorlunda på något sätt. Näe det är jättesvårt, jag kan inte sätta fingret på vad det är egentligen och vilken skillnad det gör. (R2, s.6)
För att bedyra sin erfarenhet och stärka sin mening hänvisar respondenten till en tidigare arbetsplats när hon då, liksom nu, jobbat med män och att det ”blir annorlunda”. En annan pedagog beskriver det som att kvinnor har ett perspektiv att se på saker, och män en annan:
Att liksom det blir inte den här hönsgården av bara kvinnor som tjafsar och har liksom en syn på saker och ting, utan vi har även grabbarnas liksom syn. (R5, s.2)
En arbetsplats med bara kvinnor liknas vid ”en hönsgård” som kan förhindras när arbetslaget kompletteras med männens syn, då den antas vara annorlunda än kvinnornas.
Män som bidrar till en bättre arbetsmiljö
En respondent utvecklar här sitt resonemang om skillnader mellan könen och vad män specifikt bidrar med:
och jag upplever också att män ofta har mer rakare kommunikation, än vad vi, vi är lite mer rädd för att såra, det är liksom lite så här vill inte ge kritik i onödan utan man går gärna omvägar och kanske pratar med någon kollega om den där kollegan. (R5, s.5)
Män antas ha en rakare kommunikation, vilket ses som både positivt och negativt. Den rakare kommunikationen riskerar att såra människor, samtidigt som dess motsats gör att man går andra vägar och skapar grupperingar genom att baktala andra personer. Respondentens uppfattning om att män kommunicerar på ett annat sätt delas av flera, och vad den typen av kommunikationen bidrar till uttrycks så här:
Jo men dels så tror jag att gruppen i sig, i det stora, skulle bli annorlunda. Ja men jag tror att det här med grupperingar och prata bakom ryggen, jag tror att det är mer så här rakt och ärligt. (R4, s.8)
24
Män som arbetslagets allt-i-allo
Sysslor som inte är i direkt anslutning till barngruppen förväntas utföras av mannen i arbetslaget om vi ser till följande utsaga:
Så det blev som att han hade andra uppgifter än att vara i barngruppen också, vi bad honom att fixa ditt och datt, och jag tror den förväntningen är oreflekterad. Men den finns. Tyvärr. (R1, s.5)
Respondenten talar om en oreflekterad förväntning på den manliga kollegan som ombeds uträtta diverse uppgifter. Uppfattningen utvecklas här nedan i citatet som förtäljer att ingen kollega skulle be henne att göra samma typ av sysslor, men att de nästan tar för givet att han exekverar dem och att han vill göra det:
Vi förväntade oss kanske andra arbetsuppgifter, nån annan kollega kommer inte säga till mig ”men kan du fixa den där hyllan?”. Men med honom, då tar vi nästan för givet att han gör det och att han ville göra det. (R1, s.7)
Uppfattningen att män förväntas vara en slags allt-i-allo och ”fixa ditt och datt” delas dock inte av alla, vilket nedanstående citat visar:
Men till exempel som, egentligen det här med datorer och sånt, det jobbar ju jag jättemycket med, och [manliga kollegans namn] kommer ju ofta och frågar mig. För det är ju också någonting som dom säger att det är mer killar som håller på med det, men det beror ju på vilket intresse man har. Tänker jag, mera. (R3, s.7)
Respondentens uppfattning är att intresset styr vad man kan förväntas vara behjälplig med, och inte utifrån stereotypa könsroller. Pedagogen uttrycker här ett motsatsförhållande där utomstående förväntningar på vad män och kvinnor gör, inte korrelerar med verkligheten. Det tycks som att det är fullt möjligt att bryta det genussystem som kan antas existera, med ett isärhållande av kön och uppgifter som resultat, och istället utgå från att intresset ligger till grund för arbetsuppgifter utanför barngruppen. Uttalandet kan även ses i ljuset av den hierarkiska ordningen som framställer mannen som norm och det eftersträvansvärda. I det här fallet innebär det att den kvinnliga respondenten bryter normen genom att göra något som ”dom säger att det är killar som håller på med”, och hon utgår ifrån att det är intresset som styr. Så kan det delvis vara, men i och med att det är det manliga som är eftersträvansvärt, kan det då bli mer accepterat att hon som kvinna försöker göra något som hör till den manliga normen.
Föreställningar om män i förskolan
De uttalade föreställningarna om män har samlats under två teman. Dessa två teman är föreställningar om mannens position i samhället samt män vid omsorgssituationer. Utifrån det har kategorier för respektive tema sorterats ut. Kategorierna som härrör från temat föreställningar om att män har en särskild status i samhället benämns som:
25
Uppfattningar om att män kan få förturUppfattningar om att män kan höja statusen på yrket Kategorierna för temat män vid omsorgssituationer heter: Omsorgssituationer som markör för jämställdhet
Förhindrande av obekväma situationer
Män och lönerna
Uppfattningar om att män kan få högre lön för att de är män finns, även om det inte tycks vara alltför vanligt:
man tycker liksom att, ja men att lika jobb ge lika lön och såna där saker. Men det är ju en annan grej. Jag vet ju att vi hade en chef förut, det var innan jag började jobba här, och [manlig kollegas namn] har berättat att han och [tidigare chefs namn] jobbade ju många år tillsammans och han tyckte ju det var så roligt, så bara för att dom var killar så fick dom ju såna otroliga lönepåslag varje år bara för att dom var män i förskolan. (R5, s.9)
Enligt respondentens uppfattning bör inte lönesättningen påverkas av vilket kön löntagaren har, men det hindrar inte att det faktiskt kan ske. Dessutom existerar uppfattningar som gör gällande att nyexaminerade manliga förskollärare har extra bra förhandlingsläge om vi ser till dessa anteckningar från den intervju som inte spelades in:
hon tror att nyexaminerade manliga förskollärare kan kräva lite högre lön, vilket i sin tur kan trissa upp lönerna för resterande över tid. Det är inte så att om en nyexaminerad manlig förskollärare kräver högre lön och får det, så kommer allas löner att höjas på en gång, utan det kommer med tiden. (R6)
I pedagogens uppfattning uttrycks, utöver att nyexaminerade manliga förskollärare kan kräva lite högre lön, även en förhoppning om att det kan driva upp lönerna överlag i förskolan. Den förhoppningen kan ses som ett uttryck för den hierarkiska ordningen som innebär att mannen har högre status, och att det krävs fler män i förskolan för att trissa upp lönerna i den kvinnodominerade förskolan.
Män kan få förtur
26
Att vi försöker få in människor utifrån deras kön, inte deras kompetens. Det kan jag tycka blir lite fel utveckling. Därför för mig, jag betonar kompetens. (R1, s.10Istället anses kompetens vara det essentiella när nya arbetskamrater ska anställas.
Män kan höja statusen på yrket
Uttryck för den hierarkiska ordningen i genussystemet kommer till känna när det antas att statusen på förskolan hade varit högre om fler män hade varit verksamma, både historiskt men även i nuläget:
Ja jag vet inte, det känns lite nedvärderande på nå vis när dom säger dagisfröken. Det känns liksom ”ah det är inte så märkvärdigt” [skratt], och jag tror att det hade sett annorlunda ut om det hade varit lika hela tiden. Jag tror det. För män har fortfarande en status på många sätt, och då hade det inte sett likadant ut. (R4, s.6)
”Dagisfröken” upplevs nedvärderande och män uppfattas ha en viss status i samhället. En status som skulle kunna förändra bilden av förskolan som inte så märkvärdig till något mer respektabelt i allmänhetens ögon. Det kan dock tyckas vara motsägelsefullt då en man, trots en högre position i hierarkin, kan ses på med misstänksamhet när den gör entré i förskolan enligt samma pedagog:
Det kan ju även bli det här att ”Varför har han valt det här yrket?” ”vad är det för fel på honom?” bara för att det är annorlunda mot hur det brukar vara. (R4, s.7)
Den skepsis som uttrycks mot män i förskolan med frågorna ”varför har han valt det här yrket?” och ”vad är det för fel på honom?” kan återigen ses i ljuset av den hierarki som tidigare beskrivits. Det manliga ses som mer eftersträvansvärt och det uppstår då en krock när förskolan är kvinnligt kodad och har en lägre status, varpå skepsis riktas mot den man som försöker ta sig in i den kvinnligt kodade miljön.
Omsorgssituationer som markör för jämställdhet
En tydlig föreställning som förekommit vid varje samtal, rör det faktum att det finns en rädsla för att en man skulle kunna förgripa sig sexuellt på något barn i förskolan. Det framkommer att det framförallt är föräldrar som har den typen av föreställning, men samtliga pedagoger är medvetna om att den existerar. Vad som har blivit intressant är hur det hanteras när en sådan föreställning kommer till ytan, så här resonerar en pedagog:
det var ju väldigt känsligt för en del om det var en manlig som bytte blöjor på barnet. Så det finns ju liksom sånt här som man måste jobba med, gentemot föräldrar, om man tänker. För jag menar det är väl klart att en manlig ska få byta blöjor, han kan ju liksom inte slippa den biten [båda skrattar], bara för att föräldrar tänker så. (R3, s.8)
27
fallet inte om att visa jämställdhet för barnen, utan snarare som en markör för att det ska vara jämställt mellan kollegorna där ingen särbehandling görs.Förhindrande av obekväma situationer
Andra uppfattningar om samma ämne gör gällande att det går att undkomma den typen av obekväma situationer:
Och sen också när en kille kommer in här, så vi liksom, ibland är det också så att vi ”nä men han är en kille, han kan inte byta blöjor på småbarn, han får va hos de äldre barnen och spela fotboll”. (R1, s.6)
När de utgår från att en kille inte kan byta blöja och därav placerar honom på en avdelning med de äldre barnen för att slippa det, kan det ses mot bakgrund av isärhållandet av kön. Isärhållandet innebär i det här fallet att män och kvinnor antas inneha olika kompetenser eller lämplighet för olika sysslor, vilket leder till att killar placeras på avdelningar där de passar bättre eller undkommer dessa situationer som de anses vara mindre lämpade för än kvinnor.
28
Diskussion
I följande del förs en diskussion utifrån studiens resultat som berör ett nyanserat perspektiv på den manliga förebilden, förväntningar på män som kompletterande funktion i arbetslaget, föreställningar om att män kan få förtur samt omsorgssituationer som markör för jämställdhet eller isärhållande av kön. Detta ställs mot och diskuteras i förhållande till tidigare forskning. Slutligen diskuteras förväntningar på män i det direkta arbetet med barnen, där även strävan mot att undvika reproduktion av stereotyper problematiseras.
Den manliga förebilden
Olika förväntningar på män i arbetet med barnen kommer till uttryck i den här uppsatsen, och en av dessa handlar om mannen som en särskild förebild för barnen. Ett argument som kan tyckas återkomma förhållandevis frekvent i både tal och forskning om manliga förebilder, är att det behövs för de barn som har skilda föräldrar och därmed antas sakna manliga förebilder i sitt liv (Brownhill, 2015; Eisenhauer & Pratt, 2010; Hedlin & Åberg, 2013). I linje med tidigare forskning delgavs även sådana uppfattningar i denna studie, men det presenteras inte i resultatdelen av den anledningen att uppsatsens genusteori bidragit till att skapa andra kategorier av mannen som förebild. Det anges av respondenter att män förväntas kunna representera jämställdhet i den meningen att de visar för barnen att både män och kvinnor kan arbeta i förskolan och göra samma typer av arbetsuppgifter. Något som kan ses som en motpol gentemot genussystemets isärhållande av kön, både vad det gäller att arbeta inom samma sektor men även att män och kvinnor då har likvärdiga positioner och utför samma arbetsuppgifter. Behovet av män för att representera jämställdhet mellan kön listas av Hellman (2010) som en återkommande aspekt, men enligt Kasin och Slåtten (2015) är inte representationen tillräcklig varpå de menar att det är vad pedagoger gör konkret som är av betydelse för att erbjuda flickor och pojkar lika möjligheter. Ett sådant konkret agerande skulle exempelvis kunna vara det som framkommer under kategorin Män som aktiv normbrytare där respondenten menar på att det kan vara fördelaktigt att ha en man på förskolan, som aktivt kan visa för barnen att det går att göra på flera sätt, och inte begränsas utifrån stereotypa föreställningar om vad flickor och pojkar kan göra. Med anledning av att ovanstående resonemang skiljer sig från aspekter som att en manlig förebild förväntas kunna sätta gränser och bidra med en viss typ av manlighet som motsats till det feminina (Hellman, 2010), eller att män behövs som förebilder för barn med skilda föräldrar, är det möjligt att en nyanserad bild av vad en manlig förebild förväntas vara kan träda fram. Den mer nyanserade manliga förebilden handlar då istället om att män förväntas vara aktiva producenter av nya normer som på så vis kan främja barnens valmöjligheter och utveckling.
Mannens bidrag i arbetslaget
29
(2017) skillnader i hur män och kvinnor ville organisera dagen och åsikter kring hur förskolans rutiner och aktiviteter skulle struktureras, och därav kunna komplettera varandra. Den här studiens resultat finner dock inga utsagor som tyder på några sådana förväntningar bland de kvinnliga pedagogerna. Något som resultatet dock förtäljer är att det kan tyckas finnas en tvetydighet vad det gäller förväntningar på män som en allt-i-allo. Å ena sidan uttrycks förväntningar om att män ska ”fixa ditt och datt”, å andra sidan framkommer exempel på när män behöver hjälp från kvinnor som gör sådant som ”killar brukar hålla på med”. Om män förväntas ”fixa ditt och datt” är det möjligt att isärhållandet och en snäv bild av manliga och kvinnliga roller produceras och reproduceras, vilket enligt Børve (a.a), kan leda till en könad arbetskultur där män och kvinnor gör olika saker.Föreställningar om män i förskolan
Edström (2010) har i sin analys av jämställdhet i svensk förskolepolitik och praktik kommit fram till att beslutsfattare anser att det är problematiskt att det arbetar få män i förskolan, samtidigt som praktiker inte betraktade det lika problematiskt. Den diskrepansen kommer till uttryck även i den här studien då praktiker betonar att det är kompetens som är det viktiga, och inte det biologiska könet. Samtidigt som det då kan tyckas vara intressant att det uppfattades av pedagoger som att kommunen, vilket representerar beslutsfattare, prioriterar män vid jobbansökningar och antas sätta press på rektorer för att få in män i verksamheterna. Ett tillvägagångssätt som skiljer sig markant mot vad Heikkilä (2019) fått fram gällande hur kommuner arbetar för att öka antalet män i förskolans verksamheter. Jag vet inte om den kommun som denna studie har genomförts i är en av dem som har studerats av Heikkilä (a.a). Men det är inte otänkbart att en kommun inte vill skylta med att de kvoterar in män när de ska tillsätta vikarier och andra fasta tjänster, vilket kan förklara skillnaden varför det framkommer i denna studie men inte i Heikkilä (a.a.).
I likhet med vad tidigare studier har visat i Brody (2015), Eidevald et al. (2018) samt i Hedlin et al. (2019), var även de kvinnliga pedagogerna i den här studien mycket väl införstådda i föreställningen om att män kan ses som en potentiell förövare. Av de kvinnliga pedagogerna uppfattades blöjbyten som en markering för jämställdhet, att män och kvinnor ska kunna göra samma saker för att det ingår i arbetet och därför användes det som argument i samtal med föräldrarna. Detta kan liknas vid det förhållningssätt som Eidevald et al. (2018) och Hedlin et al. (2019) beskriver, nämligen att det ingår i professionen att utdela omvårdad och omsorg. Ytterligare ett förhållningssätt handlade om att de potentiellt riskfyllda situationerna undveks helt. Detta kan länkas med vad som framkom i den här studien om att män placerades på de äldre barnens avdelning med motiveringen att de inte kunde byta blöjor. I det fallet kan det verka som att de bortser från det faktum att omsorg och blöjbyten ingår i arbetsbeskrivningen, och placeringen av mannen i en annan del av verksamheten kan ses som en konsekvens av genussystemets isärhållande av kön och reproducera det som av Børve (2017) benämns som könad arbetskultur.
