SCANDIA : Tidskrift for historisk forskning

Carl Casseya-d

Flykten

fran det

Firflutna

Om BahistorHe~eten~kap1Iga r i k t n i n g a r och bilden av d e t t r e d j e riket I

BRD f i & a slutet av 60-talet %i31 &S,erfiiei-eningen

1 motsats tillvad fallet ä r i rnanga iiinder har den nationella historien i BRD haft svårt a t t underbiiisa nationalisnn. Istallet har bilden av nazismens fGrbrytelser fungerat som en "sparr" eller "barriär", inbyggd i den Lyska efterkrigstidens kulturella klimat, mot en positiv identifikation med det Firflutna. Tysk historia tvingades, med den amerikanske historikern C. S. Maiers ord, "SGrbli smartsam historia". Denna funktion 110s historiebilden ar utgsngspunkt för den plausibla teorin att bilden av det tredje riket gett vasttysli l-iistoriografi en unik karaktar. J a g kommer har att utgå fr511 vad jag kaliar "spärrtolkningen': av vasttysk historiografi. Grunddragen t denna ar Filjande. Varje modernisering liar minst tv5 kallor till legitimitet: dels firkastandet av niitiden, med de historiska kontinuiteter som ryms i denria, dels framtidstron. Man kan tala om moderni- seringens "push9'- och "pull"-faktorer. Under 50- och 60-talen ö v e ~ i a g d e i många lander dera senarcu Iegitimitetsforl-nenn Intresset Por historien sjunk, trots att m a n aldrig var utestiingd Gan den. I BRD var darernot historien alltid narva- rande. Dar vilade moderniseringen p& ett dubbelt {tandament: utover eoi utopi a t t u p p & , fanns ett fdrflutet a t t undfly. Denna skillnad blev betydelsefull %rsL sedan tillväxtarens utopier dukat linder i 70-talets ekonon~iska recession. I Vasteisropa kunde dänvid Iaistorien - inte iitail debatter men a11da relativt friktionsfritt - ibiigera i~ostal@skt, som tillflyktsort undan osakerheter~ om franitiden. Demra Eirsonlaig m-ed det Y'irflutna blev prabiematiskt i BRD Kansligheten f i r historien bildade en spärr som Tirsv&rade eller misstankiig- gjorde den utveckling mot okat ilistorieintresse o c l ~ nationaiisir-i som drabbade andra lander.

Sparrtollhiiigei~ Erseilaer kal;?-la konflikten rrieI!an skiljda historiaveten- skapliga skolor till era kFuoenheb, i det alimiin~ra medvetandet. Vad socialpsj7k~- logen l e o n Festinger kaliat e11 kollektiv "kognitiv ö i s s o ~ a l i s " ~ , d.7v.s. e n ofGren- lighet mellan den kunskap, de attityder eller varderlaigar som bejalias av en individ eller ett koi!ektiv, uppstod genom attbilden av det tredje riket i det allmänna medvetandet verkade dar en nedvardering a.v tysk historia samtidig$ som nostalgivAgen efter mitten av 70-talet hade en motsatt effekt. Man kulide inte samtidigt skammas f ? r och kanna stolthet ilver samrila historia. De två motstridiga elementen i det allaiinaia medvetandet var i detta fall ett skukdbe-

6

8

Carl Cassegard

lagt nationellt forflutet och ett 6kat kant behov av en harmonisering av tysk historia. Med harmonisering av en historiebild menarjag att den omformas i enlighet med manniskors identitetsbehov.

En kognitiv dissonans beledsagas enligt Festinger alltid av ett tryck att lölsa eller reducera dissonansen. H BRD har detta kunnat ske på två olika satt:

P) Genom motstånd mot nostalgivågen. Spärren lämnas intakt och behovet av historisk identitet ger vika. Denna lösning har, som jag skavisa, föresprakats av Bielefeldskolan.

2 ) Genom att offra sparren och ge efter for harmoniseringsbehovet. Det ärvad som förespråkats av Michael Sturmer.

9 realiteten har dissonansen ofta reducerats genom mellanformer som på olika sätt minimerat skuldkänslan, t.ex. genom en syn på nazismen som "driftstörning".

Spärrtolhingen ser alltsa motsattningen mellan olika historievetenskafi- ga riktningar som en konflikt mellan alternativa strategier att lösa eller reducera denna dissonans. Den historiografiska utvecklingen blir dalrmed en. matare av styrkefirhållandet mellan de två dissonanta faktorerna.

uppsatsen %r främst ett firsök att f ~ r k l a r a 78-talets tendenssvängning i vasttysk Biistorlevetenskap utifran antagandet om en kognitiv dissonans. Hur inverkade strävan att lösa dissonansen mellan det ölkade historieintresset och bilden av det tredje riket på utformningen av och stödet f ~ r de olika historieve- tenskapliga riktningarna i BRD under perioden 1968-B990? Dessutom under- söker jag detta antagandes b e ~ a n s n i n g a r nar det gäller att förklara den historiografiska utvecklingen.

Undersökningen galler bara BRD, eftersom en lika markbar spärr saknats i kex. DDR eller Osterrike. Vad rör periodiseringen har Aren P968 och P990 valts mer med tanke pA deras symboliska varde an som uttryck för årtalsfixering.

Jag har begränsat undersökningen till tre histosievetenskapliga riktningar. Min urvalsprincip grundar sig p; Kim Salornons klassificering av uppfattningar om historievetenskapens roll. Vart och ett av de tre uppfattningar som han urskiljer exemplifierar jag med en riktning:%

(1) Den pragm,atiska uppfattningen hänvisar till historiens samhälleliga nytta. Historien ges en "terapeutisk funktion9' i samhället. Ett exempel på denna uppfattning ar den "meningsskapande" historia som Michael Sturmer f6respr"at. Historikerns uppgift ar enligt honom b1.a. att bidra till formandet av en tysk historisk-natione8P identitet.

(2) Den emancipatoriska uppfattningen pekar ocksA på historiens samhälle- liga nytta, men utgår i motsats till den pramatiska från en kritisk hållning fQr att undansCiga historiska nmafler och rationalisera underlaget för moraliska och politiska ställningstaganden, Den "historiska samPiallsvetenskapen" eller Bie- lefeldskolan representerar denna uppfattning.

(3) Den idealistiska uppfattningen menar i motsats till de tv6 ovannamnda att vetenskapen är ett sjalvandamål. Nyttoaspekten awisas som irrelevant. Historieskrivningen får inte styras av politiska syften, utan måste principiellt

Flykten fr& det forflutna 6 9 vara blind f i r sina politiska och moraliska konsekvenser. Thomas Nipperdeys "nyhistorism" ar ett exempel på denna uppfattning.

Dessa tre uppfattningar korresponderar ungefär mot de tre värdestallnings- taganden som det teoretiskt ar möjligt att inta mot den tyska historien: Sturmer har förespråkat dess harmonisering. Bielefeldskolan har kritiserat den, och Nipperdey har awisat värdeomdömen om den.

Jag kommer dessutom a t t skilja på vad Wolfgang ikIomrnsen kallat historie- vetenskapens kritiska och tradercade funktioil i samhallet. Traderandet över- f6r kunskapen okritiskt, som kulturarv. Kritiken ar däremot ifrågasättande och rationaliserande. Sturmer har betonat den traderande funktionen, medan Bieiefeldskolan däremot har betonat den kritiska. Nyhistorismen har visserli- gen förklarat vetenskapens samhälleliga funktion irrelevant, men dess verkan har andå varit både traderande och kritisk, men med tonvikt p& det förra.

Uppläggningen av uppsatsen leder till problemet med vetenskapliga rakt- ningars beroende av sin sociala miljö. Ftirst måste jag gå in på vad jag menar med "riktning". Gransen för en vetenskaplig riktning går dar man f6r att försvara det mot en rivaliserande riktning eller annan motståndare maste tillgipa utomvetenskapliga (Lex. moraliska eller politiska) a r g ~ r n e n t . ~ Rikt- ningar i denna bemärkelse menar jag ar klart urskiljbara i vasttysk historaogra- fi. Ur d e m a definition följer a t t riktningars förmåga att attrahera anhängare och darmed deras inbördes stykefirhållande förändras i takt med omvandling- en av deras omgivande utomvetenskapliga miljö. Genom opinionella svanping- ar påverkas deras genomslagskrafi, rekryteringsforniaga och överlevnad. Ef- tersom förändringar i den utomvetenskapliga jordmånen gynnar eller missgyn- nar olika riktningar i olika grad måste man hade beakta 9) de relativt statiska attributen hos respektive riktning, och 2) firändringarna i deras gemensamma yttre miljö, for att första dessa inbördes styrkeförskjutningar.

Här vill jag påpeka att de opinionellt effektiva attributen hos riktningar inte behöver vara "konstitutiva9' för deras vetenskapsteori. Det rör sig istallet om de allmänt kända, tillskrivna attribut som faktiskt attraherat deras anhängare (Lex. deras politiska framtoning eller deras h-etradares karisma). Inte heller behtiver attributen sammanfalla med dem som uppges av riktningarnas firetra- dare. Dar de förnekas av dessa kommer jag att tala om "semioffentliga" riktningar, i motsats tBPi "offentliga". Jag ska återvända till denna skillnad.

Jag kommer first att g5 in p& tv5 utomvetenslcapliga tendenser (historiein- @n av tresset hos allmanheten och dess ökning under kristider, och f6randring- bilden av det tredje riket B det allmänna medvetandet), tillvilka den historiogra- fiska utvecklingen kan relateras. Darefter f6rsöker j ag klargöra relevanta drag i riktningarnas normativa grund "inifrån", d.v.s. hitta affiniteter eller innehålls- mässiga överrensstärnmelser mellan dessa normer och dominerande trender i a ioner.

den utomvetenskapliga rni-jöai som kan forklara riktningarnas flukturnit' UppgiRen ä r att %r varje riktning som behandlas kartlagga dess kontaktytor eller anslutningspunkter till det utomvetenskapliga, d.v.s. det som rattfärdigar dem f6r deras respektive anhängare.

7

o

Carl Gassegard

Die

Temdenzwende och alilmanhetens historieintsesse4

Die

Tendenzwende refererar till det politiska maktskiftet 1982, då en CDU- dominerad regering tillträdde med Helmuth Mohl som fdrbundskansler, men betecknar också i vid bemärkelse den tendenssvangning i det politiska och kulturella klimatet i BRD som tog sin början under 70-talet. Enligt sociologen Thomas Ziehe markerade den en överggng mellan två skilda typer av moderni- sering: från en "socialdemokratisk", med både kulturella avtraditionalisering och ekonomisk tillvaxt som mål, till en "nykonsemativ" modernisering, begran- sad till den ekonomiska sfaren.Viirgen Habermas har i en kand artikel beskrivit övergången som en relativ tillbakagång iiar det "utopiska tankandet" gentemot det "historiska". Det rationella framtidsintresset ersattes av utveck- Iingspessimism och antirnodernism. Den moderna utopin ersattes av en nostab- För historiens del innebar övergången en dubbel betingelsefirskjutning. För det forsta ökade det allmänna intresset f6r historia, vilket stärkte den som e n kalla till politisk legitimitet och till kulturell identitet. Den kris f i r historiemed- vetandet som man tidigare talat om, avlöstes av en "histo~fiering9' av samhället, b1.a. i form av museiprojekt i Bonn och Västberlin. För det andra staB1de det ökade historieintresset historieskrivningen inf6r nya krav. Historiens trade- rande funktion betonades Ilterigen p5 bekostnad av dess kritiska. Historieäm- nets ökade prestige missgynnade därf6r Lex. den emancipatoriska historie- skrivningen.

Historiens roll ökade på samhallsvetenskapernas bekostnad. Detta avspeg- lade den minskade moderniseringsberedskapen under den 99nykonsemativa" moderniseringsv5gen. Eftersom samhallsvetenskaperna

ar

inriktade p& samti- dens problem, inte på det firflutnas, a r deras koppling till framtidstro och rationalism starkare a n historievetenskapenss7

Samtidigt blev den tyska identiteten problematisk. Den omtalade Pdentitet- s h i s e n drabbade fiaans dem som kande beh ov av en positiv historisk identitet, d.v.s. fireträdesvis tyska konservativa.

D e tolkningar au die Tendenzeoende

Det finns tre huvudtolkningar av den traderande historiens frammarsch. De utesluter inte varandra:

(1) Den fdrsta ser delvis bakslaget f i r den kritiska historien som sjailvgene- rerat. Enligt W. Monimsen bidrog de kritiska historikerna till en inomveten- skaplig kris genom a t t de till stor del levt p& a t t angripa sina fhjregangare och darvid f6rsurnmat historiens traderande f u n k t i ~ n . ~ Ziehe fhjr ett liknande resonemang nar han pekar ut en inneboende begränsning i avtraditionaiise- ringen: De"c"egitirna%ionskritiska undansopanidet av regler, vanor och riter" hade enligt honom "hallit ett mycket högre tempo ä n ersattandet av detta med något nflt". Resultatet blev en upplevelse av brist på mening, av "identitetsfQr- lust" hos de bererda. Traditionen uppvärderades darf6r p5 nytLg

Flykten fran det rorflutna

7

'

4

Denna t o l h i n g lamnar jag darhan, p.g.a. svirigheten a t t belagga den GrMarande faktorn. Den "ratta" järnvikten mellan kritik och tradering kan inte 60;rutsattas vara en historisk konstant, utan har sjalv varierat. Så lange variationen inte förklaras firblir tolkungen ofuilstandig.

(2) Enligt den andra ökar historieintresset under perioder av osäkerhet om framtiden. Identitetsfirlust ses här inte som en f ~ l j d av avtraditionaliseringen, utan antas uppsta i brytpunkter da samhälleliga mal och grvantningar omde- finieras. Den historiska identiteten kan da fungera. sam en kamper,satorisk reservidentitet. Historieintresset blir ett krisfenomen.

Tendenssvängningen kan eniigi denna tolkning framst aterföras pa den globala ekonomiska avmattning som inleddes med oljechocken P973 (som kan ses som inledningen till e n sammanhängande ekonomisk nedgangsperiod, slutet av den Sarde "Kondriatievcykeln"). Recessionen omintetgjorde, med W. Mommsens ord, den under valgAngsAren förharskande tron "att sociala och politiska problem var principiellt I ö ~ b a r a " . ' ~ Framtidstron framstod som orea- listisk aven av andra skal. Habermas pekade p5 ett hotande "skrackpanorama" av karnvapenhot, överbefolkning, arbetslöshet och miljöfOrstöring, som beröva- de tillvaxtårens "socialutopier" deras trovardighet, vilket resulterade i en kansla av rådlöshet och "oöverskådlighet", från vilken historien blev tillflykts- ort.ll

Denna tolkning betonar ocksi sambandet mellan nationalism och historiein- tresse. J u större turbulens, desto större behov a t t tillhöra en verklig eller tankt gemenskap. För a t t befästa denna, hänvisar man till "F~rfaderna", "rötterna" 0.s.v. eller uppfinner den vid behov. Det fanns darfir en koppling mellan traderande historia och nationalism.

Hermann Loibbe har kritiserat denna tolkning f6r en idyllisering av 60-talet, som enligt honom ocksA utmärktes av en kompensatorisk "sjalvkur", nsmligen marxismen. J a g tvivlar på a t t marxismen verkligen var s5 utbredd som kubbe verkar mena. Hur som helst motsäger inte hans kritik att historien övertog marxismens verkliga eller Tbregivna roll som identitetsskiftande kraft efter krisen.12

(3) Enligt den treelje tolkningen har söndervittringen av efierkrigssymboli- keri lämnat större ideologiskt manöverutrymme At den nationella historien, Erfarenheterna av det andra vairldskriget bidrog troligen till en generellt l a s e niva a-v historieintresse i vastvarlden efter 1945. Låt oss t a tre namn som exempel: Hiroshima, Auschwitz och Potsdam. Dessa namn har som referens- punkter i den offentliga debatten anvants som e t t slags praktiska etiketter f i r karnvapenhotet, det moderna massmordet respektive Tyslslands delning. A l a tre bidrog till den kansla av "avsked av den hittillsvarande historien", som Conze skrev om efter Hiroshima.13 Rimligen hade denna trefaldiga symbolik sarskilt stor inverkan i BRD. Efter kriget talade ju Alfred Heuss om en "förlust av historien" for tyskarna,14 samtidigt som återuppbyggnaden av landet signi- fikant nog fick ideologisk draghjälp genom den §.k. "noilprinktstesen" - h945 sågs som en Stunde Null, ett å r noll E en ny tiderskning. Emellertid kan man

72 Carl Cassegård

skönja ett återuppväckande av ett tidigare bortdomnat historiernedvetde redan med studentrevolten och dess krav på en uppgörelse med nazismen. Vidare kan die Tendenswende inom d e m a toPhingsram forklaras som en f6ljd av avspanningen i det kalla kriget, uppväxten av nya generationer 0.s.v. Emellertid var söndernittringen av efierkrigssymboliken en process som a m u var oavslutad. Grunden fDr de tre symbolernas position skakades på allvar Borst under Aren kring B990 nar Sovjet upplöstes, Tyskland AterEkenades och nazisttidens fbrbrytelser för mAnga framstod som sonade. Helmut Kohls ord 1986 om "die Cnade der spaten Geburt" (&den att vara sent Bodd) ar beteckna- de.'Volkningen verkar alltsa mindre Borklara 70-talets irendenzwende an den senare "Wende" som kan skönjas omkring å r 1990, och som -om tolkningen är riktig - har gjort dagens Tyskland mer Bikt andra västländer vad gäller historio~afiska betingelser.

E n n y Wende 1989-902

Den nationalism som uppstatt p4 nytt sedan murens fall har många rötter. Dessa ska jag nu gå något närmare in på:

( P ) Efterbigssymbolikens söndewittring har satt nya och vidare ramar Gr harmoniseringsf5rsöken. Denna process var en fortsättning av tendenser fran 70- och $@-talen, men påskyndandes av Berlinmurens fal1 och Tysklands åtefl6rening. Med detta gick gamla konservativa drömmar i uppfyllelse: socia- lismen misskrediterades när kornmunismen gav upp andan, ochden tyska "nationalstaten" aterupprattades. Föreställningen om ett kvalitativt språng mellan ett "liberalt" Vasttyskland och ett "konseavativt" enat Tyskland var vanlig. En viss misstänksamhet mot den nya statsbildningen var tydlig. E december 8992 skrev Lex. Habermas:

Om n5gon andsa livslögn skulle st5 i begrepp att bildas efter 1989 är det snarare den a t t vi "äntligen har blivit normala igen". Det döljer sig en känsla av lättnad bakom den tvetydiga frasen om vårt "avsked f r k den gamla FörbundsrepubPi- ken". . . P den nya versionen vänds den epoken till en tilPf5Plig utväg: den forkropps- kigar ett "onormalt" tillst5nd som patvivingats en slagen och delad nation.16 Betydelsen av aterforeningen understryks ocksa, av historikern Rainer Zitel- man, som i en intervju sa:

Sedan 1968 har i Tyskland "intellektuell" varit liktydigt medvhnsteB7ntellektuePP. Var man i vänster var man antingen ett dumhuvud eller bver huvud taget en person som inte kunde tas p& intellektuellt allvar. Murens fal1 1989 har emellertid lett di11 en fiiriindring. Det g i r numera att vara konsemativ och intePlektuelP.'" Båda citaten visar att murens fall inte sags som någon politiskt neutral handelse. Tvairtorn verkar det ha fungerat som en slags "ideologisk chock". Hur detta inverkat p5 historievetenskapen ska jag t a upp senare.

Flykten f r b det förflutna 7 3 (2) För att f6rkEara nationalismens grövsta former verkar man Aterigen behöva tillgripa en kristolkning. Euforin fran H989 firbyttes snabbt E utbredd pessimism genom BO-talets allmanna Iagkonj~pSátur~ händelseutvecklingen i Ryssland och på Balkan och genom svårigheterna att framgångsrikt inlemma det gamla DDR. Förharskande ideologier fbrlorade i trovardighet. Flykting- fientlighet, politikerfirakt och "kompensatorisk" nationalism bredde ut sig. Hur detta inverkat på historieskrivningen a r oklart. Samtidigt som nationalis- men blivit mer extrem har den dirlorat sin attaktionsförmåga.

Naturligtvis ar det förenklande och överdrivet pessimistiskt att anse att minnet av Auschwitz och Hiroshima i och med Aterdireningen gatt upp i rök. Vad som daremot verkar tydligt ar att Tysklands enande f ~ r s e t t landet med en ny "symbolik" som delvis tagit den gamlas plats och som är mer tillåtande mot konservatism och nationalism.

De tv6 senare tolkningarna av tendenssvänpingama (under 70-talet och kring 1990) utgick från krismedvetandet respektive frP-an efierkrigssynaibolika~as sön- derfall. Den forra kan Istt ses som en "vainstertolhing" som avfairdar det ökade hisdorieintresset som en tillfällig störning, som eskapism, medan den senare blir en "högertolkning" som ser samma utveckling som en hade önskvärd och varaktig återhämtning till en "normal9' nivå av historieintresse. Men om det finns en koppling mellan politisk standpmkt och vilken Torklaring som favori- seras, ska denna inte överdrivas.

Skillnaden air enbart en skillnad i betoning, och jag kommer har att stödja mig på båda förklaringarna. De ger sammantagna en intressant helhetsbild. För att återknyta till inledningen kan man omformulera dem SA, att firsvagningen av avtraditionaliseringens "pulln- respektive "pisshn-faktorer tillsammans breddat utrymmet 61- historiens samhälleliga roll. Men dessa två forsvagningar skedde, som visats, inte samtidigt. Den ekonomiska recensionen böRade under tidigt '70- tal, medan daremot sönderfallet av efterkrigssymbo%iken inte blev uppenbart iiirrani h i n g 1990. Det behov av en positiv ilistoorisk identitet som nardes av krrismedvetanidet sedan 70-talet förblev problematiskt tills efierkrigssymboli- ken fGrsvagats ti1iracklig-t omkring 1989/90. Denna f6rdrö;Qning eller efterslaip- ning kan ha legat till g r u d för påfrestningarna under den mellanliggande perioden, som fylldes av kontroverser om den problematiska tyska identiteten. Man blev så att saga utestangd från framtiden utan att riktigt ha tillgazsg till det Eirflutna. Till denna "övergångsparadex" ska jag Aterkomma.

Bilden av det tredje riket

Hans-Ulrich Welieer har betonat den betydelse som relativt kortvariga "forma- tiva perioder", som Lex. tider av krig, revolution och statlig nybildning, har Fir

74 Carl Casseginrd

nationers historia. De skapar ofta andliga klimat som dröjer kvar och praglar senare tiders tanke- och handlingsmönster.18 Föreställningarna i detta sociala minne kallar jag historiebilder. Historiebilder air alltså inte bara representatio- ner av det förflutna, utan kan också spela en politisk roll i form av &.ex. my%er, fQrebi8der eller hamndemönster.

Jag menar att man kan urskilja två faser i sadana historkbilders utveckling. Först en fas nar de har en viss autonomi gentemot förandringar i den omgivande kulturella miGön. De ar "egendynarniska" historiebilder som nars m den chockverkan eller det sociala trauma P vilket de uppstatt. Genom sin relativa immunitet mot politiska omgestaltningsf6rsök kan de beharska eftervärldens tankernönster under lanig tid. Under denna fas ar de inte enbart "överbyggniac8", och som förklaringsfaktorer till politiska eller moraliska orienteringar kan de mata sig med materiella faktorer.

Under nästa fas kan historiebilderna bara spela en politisk roll som politiska instrument. J a g utgår då fran att deras egendynamiska kraft avtar med det tidsliga avståndet till den handelse som den avbildar. Estallet får man en "loehovsavhaamgag" historkbild som bara kan återfa sin styrka genom att bli beroende av ett @uppintresse eller motsvara ett hos tillrackligt många kant behov, oftast Bejrst genom att &a fdkvanskats. Denna medvetna edler omedvetna instrumentalisering av den ursprungliga historien har oRa sket"a nationalism- ens tecken. Ett uppenbart exempel ar den historia på vilken nya staters "f6dslonatPonaBism" oka ideologiskt piper ti%Bbaka och glorifierar.

l[ vilken fas befinner sig bilden av det tredje riket? Den har impregnerat och v k t samman med BRD9s kulturella miljö. Dess dominans i historiemedvetan- det var inte resultatet av den kritiska historiens uppgang, snarare var den kritiska historiens uppgang resultatet av historiebildens dominans. Det är denna egendynamiska bild Ernst Nolte har i tankarna niis han talar om Auschwitz som Vasttysklaaids "Staatsmythos9', dess statsbarande myt. Men samtidigt tyder vissa tecken på att bilden av det tredje riket blivir allt mer behovsavhangig. Atminstone de kritiska historikernas fiender har under 80- talet b6rjat se bilden av det tredje riket som ett "vansteavapen". Att debatterna om nazismen intensifierades fr.o.m. 60-talet motsager alltsa inte, utan kan tolkas som ett symptom pa, att bilden av det tredje riket genomgatt en f ~ r s v a ~ i n g s p r o c e s s . Ändå ar det fortfarande svart att avgöra hear långt över- gången mellan de båda typerna av historiebild framskridit. Ett tecken på nar en historiebild blir behovsavhan@g air nar de som inte längre har behov eller inresse av den (f6r att legitimera sina handlingar etc.) i markbar omfattning överger den. Detta har redan skett i Vasttyskland.

BRD's kollektiva skuldkänsla har alltid at den kritiska historien. Med Jiirgen Kockas ord "bidrog erfarenheterna av den fascistiska diktaturen, kriget och sammanbrottet tHP1 en djup misskreditering av..

.

nationalstatliga och idealistiska orienkeringar".lg Aven Habermas hålPer med: "En i övertygelse grundad bindning vid universaPistiska författningsprincipes har i den tyska kulturnationen tyvärr kunnat bildas f6rst efter - och genom - Pninschwit~."~~

Flykten från det fdrflutna

7

'

5

Historiebilden har hablii ett etiskt problemfält öppet som starkt repellerat traditionalistiska motoffensiver.

Dess ver'mingsfullhet har emellertid varierat med tiden. En bred uppgörelse ined det Tirflutna kom till stand först vid slutet sav 60-talet, då det aPdres "f~rtrangning" var en av maltavlorna fër studentrevolten. Efter denna bryt- punkt intensifierades emellertid debatterna om nazisttiden. Långt ifrån att f6rblekna med aren, skrev khibbe polemiskt, hade den nazistiska epoken tvartom allt starkare "vunnit i emotionell eReihiing~enhet".~~ 1986 utbröt den s.k. historikerstriden, dar revisionister menade att deras attacker riktade sig mot "tabut" att öppet diskutera historiebilden. Tex. beklagade sig Nalte över att nazismen "hängts upp som ett hödelssvart över nutiden" och förhindrade vetenskapligt legitima På samma satt anklagades Habermas och de kritiska historikerna av en revisionist Bor att ha politiserat historiebilden för att firsvara vänsterns kulturella hegemoni. Habermas ville "rädda sin historie- bild..

.

till priset av sanningssökandet".22 Darmed antydde man att den historie- bild man vilie revidera bara var de vansterintellektue'las historiebild, och att revisionen foljaktligen inte behhvde tolkas apologetiskt. Debattens hetta tydde pai fortsatt stor känslighet inf6r det förflutna i BRD. Som politisk kraftmatning kan man taia om nederlag Gr revisionisterna, som fick opinionen mot sig. h d & ar W. Momnmsens uppfattning - att varje försök att ateruppratta en positiv

historisk identitet genom att gripa tillbaka p5 äldre tysk historia maste misslyckas p.g.a. att den nazistiska epoken "skjutits in som en barriär" mellan nutiden och den STdre historienz3 - möjlig att betvivla. Historikerstriden firdes huvudsakligen av äldre historiker. För yngre generationer menar Zitelmann att en "historisering" av nazismen var naturlig.24 Dessutom visar det tilltagande antalet revisionistiska rëster de senaste aren att diskussionen om nazismen "avtabuiserats" sedan historikerstriden inleddes. En allt tydligare vilja att kasta av sig skuldbördan ar obestridlig, samtidigt som denna viija frusteras av att den tills idag ständigt tolkats som bevis fir att man Snnu inte ar redo f i r det. Att en historisk identitet p; detta sätt blockerats medan det upplevda behovet av den ökat iirstarker intrycket av en allmän kognitiv dissonans P den tyska offentligheten. Revisionisterna tvingades angripa historiebilden, som om den inte reviderades ständigt krande mobiliseras av deras motstandare dejr att biockera karmsniseringsf6rsöken.

Håler debatternas tid pai att ta slut? Historikern Andreas Maislinger berömde 1990 BRD's långa Ergangenheidsbe~~CiItigung~ d.v.s. dess hanterande eller bemästrande av sitt forflutna. mil skillnad frin österrike och DDR hade BRD ansvarsfullt burit försoningens börda. Idag avtecknar sig enligt Maislin- ger ett "Neuanfang" samtidigt som

die

Vergangenáeitsbewaltigung haller på att horlora sin politiska betydelse.25 Om han har ratt ar oklart. Sedan 1990 genomgår Tyskland en ny "formativ perioC1". Framtiden ar oklar.

Carl Cassegasd

De histonievetenskapliga riktningar iniiF-An En historiografisk översikt

Hos de t r e riktningar jag valt k a n m a n urskilja e t t tydligt förhå1lningssatt till bilden av det tredje riket. För a t t u n d g å faran att övemairdera d e n kognitiva dissonansens roll genom att firbigå andra riktningar som s a h a t e n Pika tydlig anknytning k o m m e r jag har att ge e n kort översikt över d e n historiopafiska utvecklingen i stort.

E t t framtrsdande drag i det v ä s t t y s k a h i s t o r i k e r s a m f m d e t ar dess polarise- rade karaktär. Såväl historismens som d e n kritiska historievetenskapens stallning verkar starkare an vad som varit vanligt i omvarlden. FOir att firklara detta fenomen har m a n pekat på främst tre faktorer: B ) erfarenheterna av nazismen s o m gynnade d e n kritiska historien och förbittrade debattklimatet, 2 ) d e n kritiska teorins angrepp på positivismen som under 60-talet Bedde till a t t historismens traditionella motståndare, positivismen, eliminerades till Bormån G r e n radikalare motståndare, d e n kritiska historievetenskapen - och detta samtidigt s o m positivismens "verkliga skairdetid" inleddes i resten av Vaisteuro- och slutligen 31 s t y r k a n i d e n historistiska traditionen som trots d e n ökade kritiken k u n d e bestå, till stor de9 p.g.a. d e n institutionella trögheten: mAnga historister har k u n n a t övervintra p5 sina BsrostoBar och invanta motreaktionen på sina motståndares franaagangar.

Historismens dominans i n o m historievetenskapen bröts först p6 60-talet, med Fischerdebatten, etablerandet av "Institut G r Zeitgeschichte" i Miinchen och narmandet till samhsl9svetenskaperna genom Werner Conzex och Theodor Schiders socialhistoria. Kritiska historiker som Wehder och Kocka ( k ä r n a n i vad som Bom akt kallas Bielefeldskolan) lanserade d e n "historiska samhallsveten- skapen9' s o m n y riktning. Den traditionella politiska historieskrivningen %r- svarades emellertid aviandreas Bi13g9eiber9 Klaus Mildebrand och senare ocksii av Michael Sturmer, m o t vad m a n kallade sociadhistoriens "ijverhaighetsan- språk", genom att m a n betonade d e n politiska sfarens autonomi och Bndividni- v a n s '9be~lut~handEingar9'.27 Nipperdeys "avideologSserade histoxism", som vid början av 70-talet medvetet utformades som alternativ till d e n kritiska histori- evetenskapen, avvisade daremot d e n traditionella historismens ensidiga cen- trering p6 politiken och dess teoriskepsis. E n öppenhet mot socialhistoriska betraktelsesätt kombinerades m e d e n atergang till Rankes objektivitetsideal. B r f l p e a d t e n vid m i t t e n av 70-talet medförde i n t e bara historieintressets ren5ssans, u t a n ocksa e n uppgång Bor nyhistorism och för olika varianter av d e n k u l t u r a n t r o p o 1 o ~ s k t vagledd historia och menta%PtetshlstoRa. Samtidigt bröts d e n historiska samhaillsvetenskapens uppgAng och d e n k o m alltmer att v e r k a h motvind. Man h a r talat o m e n tendens fran "emancipatorisk avsikt till identitetsstiftande" i v a s t t y s k h i s t 0 r i o g 9 a f i . ~ ~ Uppgången f6r historism och mentalitetshiston%a var e t t aSlmäneuropeiskt fenomen.29 Kanske k a n m a n tala o m e n "normalisering" av t y s k h i s t o r i o p a f i gentemot allnnaneisropeiska ten- denser efter m i t t e n a v %O-talet. Medan d e n skuldbelastade bilden av det tredje

Flykten f r h det EiP-fIutna 7 7 riket var en nationell dareteelse, var 70-talets Tendeuzzwende däremot interna- tionell. "Normaliseringen" blir ur denna synvinkel ett tecken på en relativ forsvagning av det tredje rikets kraft att inverka pB kLastorievetenskapen. Förskjutningen mot en berättande historia har också yttratsig i en ökad självhitik hos socialhistorikendo och i ett &at pläderande for en historia dillvars uppgifter det ska höra "att roa"

Uppgången sedan 70-talet har inte bara gallt historism och andra former av idealistisk historia, som t.ex. vardagshistoria och mentalitetshistoria. Under $Q-talet har Skëarmer i olika artiklar firespråkat den meningsskapande histo- ria, som kam att diskuteras i historikerstriden. Denna strids inverkan p& historievetenskapen ar oklar. Evans ser den som ett tecken på historismens

medan den enligt Nybom bekraftar den betydelse den problem- orienterade, teorimedvetna historieforshingen fått." Jag ska återkomma till fragan senare.

1990 återforenades Tyskland. Hur päverkades historievetenskapen? Själva inflödet av frammande historiografiska traditioner verkar inte hainverkat. Inte heller uppstod, enligt Sirkka &onen, naägon nationalistisk historia i f.d. DDR som i Lex. Estland eRer frigörelsen. Istallet övertog DDR denvasttyska Piberala traditionen. Ahonen anger som forklaring att det tyska förflutna diskrediterat n a t i ~ n a l i s m e n . ~ ~ Daremot påverkades historievetenskapen troligen av återror- eningen som sådan, via opinionen. Samolikt ades den traderande, natio- nella eller kuriosainriktade historien.

Nar jag nia går in på tre av de historievetenskapliga riktningarna gör jag det utan att presentera helhetsbilder av dem, trots att andra drag an deras forhållningssatt till tredje riket naturligtvis har påverkat deras popularitet. De historiker Jag låter dem representeras av ar dor Bielefeldskolan Hans-Ulrich Wehler (8: 1931) och Jëargen Kocka (f 1941); for nyhistorismen Thomas Nipper- dey (1927-1993), Rainer Zitelmann (f. B957 och Eeklaard Jesse (f. 119481, och för meningsskapande historia Michael Sturmer (f. 1938).

Emancipatorlsk historia

-

historisk sarnh5BEsvetenskap Bielefeldsskoians "offentlighet"

Först kommer jag att ta upp vaaftir denna riktnings vetenskapsteoretiska grund tillåter anvandningen av utomvetenskapliga argument. Darefter visar jag hur de kritiska historikerna öppet legitimerat sin stallning med hanvisning till Hitler och det tredje riket.

Uppgiften underlättas av att denna riktning Sr "offentlig", d.v.s. att dess företrädare avsiktligt blottlagger sina utomvetenskapliga motiv och inspira- tionskällor. Men kan man lita på att de uppgivna skalen ar autentiska? Utgör de den verkliga utomvetenskapliga grunden till riktningen? Jag tror att svaret ar ja, av Filjande anledning. Som namnts ar de skäl som anges ett slags vapen

7'8 Carl Cassegard

i kampen om opinionen. Det betyder att oavsett upphovsmannens privata motiv att anföravissa argument f6r sin skola eller riktning a r det i regel dessa explicita argument som lockar till sig dess anhangare. I allmänhet konstitueras alltså en riktning av de explicit angivna normerna. Det undantag man kan tänka sig -det som "ideologikritikerraa" riktar in sig p& - är om det explicita mderf6rstått formedlar ett annat, implicit budskap till en tillrackligt stor andel anhängare. Ett exempel på ett sådant "semioffentligt" jfunktionssatt ar nar objektivitetska- tegorin enligt W. SSeulze tjänade som tillflyktsort fdr historiker under de forsta efterkrigsåren undan anklagelserna f6r historievetenskapens medlëperi under tredje riket.35 Frågan a r om det finns n5Pge.a dolda motiv hos de kritiska historikerna, som skuPBe kunna nå ett Bihande kollektivt gensvar. Bygger riktningen på någon norm som uppfattas som ljusskygg nog att inte kunna redovisas öppet? Det verkar osannolikt, dels eftersom inte ens dess fiender anf5rt nagon sådan beskyllning och dels eftersom en sådan norm skulle ha behövt vara allmänt känd för att kunna fmgera outsagt.

Program - ansvaret f i r famtiden

Enligt Wehler air det historievetenskapem uppgift att:

. . .

ideologikritiskt skingra dimmorna h i n g kvardi6jande legender och lösa upp stereotypa missforstAnd samt a t t noggrant kilagga foljderna av fattade beslut eller de sociala kostnaderna far uteblivna beslut. Diimed 6kar möjligheterna för en rationell orientering beträffande våra egna l i v ~ a v g ö r a n d e n . ~ ~

Habermas, en av skolans idégivare, uttrycker detta som att målet ar att frigöra "kraft till en reflexiv hågkomst9'som "ökar utrymmet f6r ett autonomt umgänge med ambivalenta t r a d i t i ~ n e r " . ~ ~ Den emancipatoriska historieskrivningens mål ar frånvaro av fdrtryck i vid mening, aven om det framst ar det inre tvanget (villfarelser, ideologi) som tematiserals av Bielefeldskolan. Genom att befria manniskan 6 å n historiskt och socialt betingade vandorestallningar ska ett "myndigt" f6rhållnPngssäLt till nutida problem underlattas. Detta program har som vi ska se inverkat lika mycket som attityden till det tredje riket på riktningens historia.

Den historiska samhall~vetenskapen~ som vi88 emancipera f r i n såva1 %r- tryck som villfarelse? skiljer sig alltsa f r i n den emancipatoriska historia som enbart ser till det yttre tvianget, som ser historiens uppgift i att tillhandahålla Borebilder och inspirera till handling genom att framhaiva processer dar fdrtryck motarbetats, t.ex. revolutioner. Denna "naiva9' emancipatoriska historieforsk- ning har inte hunnit emancipera sig sjalv. Salange inte kritiken fdrutsätts kunna utstrackas till alla probliemområden - inbegripet de emancipatoriska

värderingarna själva - t a r den parti p& ett okritiskt satt. En aiIdre myt ersatts med en ny.38 1 motsats till detta menar Habermas att partiskheten Sr möjlig att upphäva genom rationell ömsesidig kritik.

Flykten från det f ë d u t n a

79

Vedenskapsteoretisk grund - behovet au utomvetenskaplig kritik

Vad som tydligast skiljer den kritiska teorin från nyhistorism och positivism ar fejrnekandet av den skarpa gn.ansdrasingen mellan vetenskapliga och utomve- tenskapliga normer. Historievetenskapen har moraliska och politiska konse- kvenser fiir samtiden och måste darrdr bedömas analogt med andra manskliga aktiviteter. Vetenskapen fAr inte bli en förevandning att slippa moraliskt ansvar. Historikern har darior en "piikt till politisk p e d r g ~ g i k > ) . ~ ~

Hur bemöts imandningen att gränsdragningen ar en förutsättning f i r vetenskaplig objektivitet? Den kritiska teorin har två motarpnnent:

(1) De vetenskapliga normerfia duger ändå inte som g-und för en objektiv historia, eftersom en firutsättningslös åskadning av det undersökta omöjlig- görs genom att forskaren alltid i f ö m g ar utrustad med en referensram av inom- och utomvetenskapliga varderingar. Därmed f6manskas och grumlas standig-t den vetenskapliga ~ b j e k t i v i t e t e n . ~ ~

Gör inte detta den kritiska teorin själv relativistisk? En utvag skulle vara om man kunde visa att opinionen vore rationell. Darigenom voro objektivitet möjlig under ideala betingelser. Just detta vill Bkiljande argument, som lägger grunden till en alternativ objektivitet fisankrad i franatideii, visa:

(2) Enligt Habermas as det mOjligt att argumentera rationellt om det utomvetenskapliga. Objektivitet (eller intersubjektiv giltighet) kan bara eta- bleras genom ömsesidig kritik, beträffande saval vetenskapliga som utomveten- skapliga omdömen. Framställningen beinöver alltså inte Törlora i objektivitet genom att innehålla viirde~ingar.~' Detta ar en avgörande punkt.

Darmed blir historismens moraliska relativism ki~vudmalet för Wehlers anklagelser. Historismens krav att varje epok maste F6sstås utifrån sina egna unika firiltsattningar har, enligt Wehler, "bidragit till en upplalsning av generel- la kriterier med vilka utvecklingen kan matas" och byggt in en farlig relativism i historievetenskapen. Hstalleh maste historievetenskapen vägledas av en "kon- kret utopi9' sam kan diskuteras rationellt, eftersom annars "guunden för f6r- hoppningen om en grundläggande f~rbattring av den manskliga tillvaron skulle s a h ~ a s ~ ' . ~ ~

haledningen till att jag har tagit upp vetenskapsteori ar att den legitimerar anvandandet av moraliska och politiska argument inom Eiistorievetenskapen. Det ar har som kritiken av det tredje riket kommer i ~ . Att en riktning EEiEAter kritik a r emelledid Inte detsamma som att det rattfardigar sig genom det som kritiseras. Nasta steg blir darför att visa att bilden av det tredje riket faktiskt fungerat som ett a s e m e n t fir eller emot olika riktplingar. För det firsta ar det troligt att denna kritik oavsett uppsat frararjade genomslagshaften fejr den historiska sadallsvetenskapen, sa länge nntifascismen låg i tidera, F5r det andra ska jag i nästa avsnitt ge exempel från Habermas', Wellilerc och Kockas texter, p& att man öppet stött sig p5 minnet av det tredje riket.

Bielefeldskolans argumentationsfigur om det tredje riket

P en intervju B slutet av 1988 framf6rde Habermas filjande argument mot nyhistorismen: d e m a s antagande att en handling bara bör begipliggöras och bedömas med hansgin till "det l e v a n d s s a m m a ~ a n g och de traditioner, i vilka den air inbäddad" ôir enligt Habermas bara plausibelt så %ange historikern kan ha tillit till den traditions varderingar med hjalp av vilken fbrstaelsen möjlig- gjorts:

Nu menar jag, att just p u n d e n far denna tillit förstörts av gaskamrarna. Det komplext firberedda och den vittiorgrenade organisationen av ett kyligt kalkyle- rat massmord, i vilket hundratusentals, indirekt ett helt folk, var inblandat, försiggick ju under sken av n ~ r n n a l i t e t . ~ ~

Habermas' argument ôir en variant på en fOr den historiska samhallsvetenska- pen central arementationsfigin~~ som legitimerar ett kritiskt bruk av historien: ur historismens h a v att va j e historisk agent måste bedömas utifrån sina egna premisser? genom inlevelse, ftljer att Hitler inte kan ftrdömas, eftersom han sjalv (och en stor del av tyska folket) inte gjorde det. Men Hitler maste kunna firdömas. Ansvaret f6r BB.amtiden &r viktigare an rattvisa mot det fbrflutna. Ett moraliskt argument vands alltså mot en rivaliserande histonievetenskapligp riktning.

k$umentatie~nsfipren har varierats i otaliga former, b1.a. av Wehler, som Nipperdey på Mljande vis ana8;lagade fejr att orättvist ha bedömt kejsarriket utifran nutidens mAttstock:

Det förgångna ar mer an förhistoria. Vanje epok före 1933 står i indirekt relation till Hitler - vissa mer, vissa mindre -, men i direkt relation står de till något helt annat, till sig sjalv. Det ar den ickemytologiska innebörden av Rankes ord, att vanje epok står i en direkt relation till

Wehler replikerade:

Farvisso, rnen'det farblir ändå en helt annan sak om ... det "etiska jordskiftet" utstracks anda till ugnarna i Auschwitz. För vissa må varje epok vara lika infir Gud. Den nyare tyska historien g ~ r emellertid denna Mich6 principiellt tvivelak- tig.45

Detta tir exempel pA tvA argument som ar verkningslösa utanMr den egna riktningen. Nipperdeys position är fullt fdrsvarbar %rutsatt att historikern kan reduceras till vetenskapsman. Ser man daremot som Wehler historievetenska- pen i sitt utomvetenskapliga sammanhang kan den inte Bangre bedömas enbart utifrin sina egna kriterier.

h m m e n t e t har ocksa framfirts av historiker som inte direkt är knutna till den his"criska samhällsvetenskapen. I en artikel betitlad 'Varken fbrnekande eller gliömska befriar fran det fbrfluta" menar Wolfgang Mommsen att nazismen

... kastar en lang skugga också 6ver vårt förhållande till tidigare epoker i den tyska historien, i den mån dessa, som riktigt påpekats, bör reduceras till förhis-

Flykten fik det förflutna 8 1 tona till den'tyska katastrofen'1933145. Detta betingar emellertid, att vi bara kan bedriva tysk historia p& kritiskt satt, imte med ett oKtiskt-afirmatid medvetan- de.46

Att Hitler använts som argument i paritet med andra vetenskapsteoretiska kriterier framgår klart P diskussionen om Sondenvegstesen, som denna före- trads av Wehler och Kocka. Dels har denna teoris etablerande av en kontinuitet i tysk historia medfort a t t fdrkastmdet av det tredje riket &ven utsträckts till ett förkastande av den äldre historien. Därmed saboterades eftertryckligt försöken att använda historien som grund for en positiv nationell identitet. Dels har den järnfairelse med västeuropa som tesen bygger pai försvarats med hjälp av historiebilden. Upphöjandet av demohatiseringen som norm och ideal var en förutsättning for det nödvändiga Bordömandet av den tyska historien:

(1) Sondemegstesen forstiker "besvara frågan vasför - i motsats till jämför- bara, högutveck8ade länder

-

Tyskland blev fascistiskt ockdeller totalitaffastisk i den allmänna krisen ienider 1920- och 30-talen". 47 SlaghaRigast har tesen

formulerats i Wehlers "Det tyska kejsarriket 1871-1918" som omedelbart utlöste en häftig debatt.

Att Wehler betraktar historien i dorhållande till en viss utopi gör att han kan fiamstalla TysMands utveckling mot bakgrund av ett f i e r a t utveck8ingssche- ma eller en idealiserad mothistoria där industrialisering sker i takt med polistisk liberalisering och demokratisering. Det är landets avvikelse frain detta ideala mönster, dess Sonderweg, som centreras i analysen och kritiken. Wehler förespråkar tesen att nazismen i fairsta hand var en produkt av den tyska inhemska utvecklingen. Redanunder kejsarriket beträddes "denväg, som ledde mot den tyska fascismens k a t a ~ t r o f ' . ~ ~ Dema identifiering av en osund konti- nuitet i tysk historia, av ett "konstruktionsfel" redan i kejsarriket, gjorde den äldre tyska historien obrukbar för skapandet av en positiv nationell identitet. Om kritiken mot Sonderwegstesen, som tilltagit sedan slutet av 70-talet, kan ses som ett led P strävan a t t legitimera det traderande 9'meningsskapande" bruket av historien, då kan två strategier urskiljas, som jag senare ska ta upp: Nipperdeys h i t i k av kontinaiteten till BormAn for en "öppen9' historia, och Stiirmers angrepp på själva bilden av det tredje riket. Även historikerstriden kan ses som en fortsättning på debatten kring Sondenvegstesen. När Nolte pekar ut en yttre impuls

-

den tyska revolutionen - som den viktigaste förklaringen till nazismen ä r det samtidigt ett angrepp på Sondemegstesen. På samma satt ä r Habermas åsikt a t t nazismen växt fram ut den tyska "livsfor- men" ett stöd f6r densamma.

(2) Sondenvegstesen h a r kritiserats b1.a. för att den upphöjde utvecklingen i väst till norm. Kunde man inte istället fir att betona skillnaderna gentemot Västeuropa lika gärna, som Nolte, se till likheterna med Sovjet? Kockas svarade

-

bl.a. - genom att hänvisa till valets normativa implikationer. Om man vill

82 Carl Casseghd

Men den moraliska, politiska och antropologiska vikten av erfarenheterna av nazismen är sådan

...

att förklaringen och förståelsen av nationalsocialismen fortsätter att vara den centrala, mest känsliga och kontroversiella frågan både inom vetenskapen och i offentligheten. Det ar P detta sammanhang, och bara i detta sammanhang, som Sondenvegstesen fortfarande &r värdefull och motive- rad. Termen "~ond&veg" är antagligen oanvändbar och bör undvikas om vi utför komparativ forskning med andra frågor i sinnet.49

Har uppfylls plikten till politisk pedagogik. Det utomvetenskapliga, moraliska eller politiska ideal i förhållande till vilket den tyska historien ä r en "särutveck- ling" kan bara grundas utomvetenskapligt. Minnet av nazismen blir ett kombi- nerat moraliskt och vetenskapsteoretiskt argument.

Idealistisk histsrla

-

nyhisto~smen Historismen - en semioflentlig riktning?

Frågan om sambandet mellan riktning och historiebild kan i detta fal1 inte besvaras på ett oproblematiskt sätt. Någon explicit förbindelsela& mellan nyhistorismen, med dess anspråk p& varderingsfrihet, och historiebilden finns inte, eftersom "det tredje rikets" giltighet som argument aldrig erkänts av dess företrädare. Inte heller kan man stödja sig på att historismens uppgång i realiteten sammanfallit med den "nykonservativa" modeniiseringsvågen. Till skillnad från den kritiska historievetenskapen ökade dess popularitet i hela Västeuropa och inte bara i Viisttyskland. Den enda framkomliga vägen tycks erbjudas av antagandet som en utbredd skuldkänsla i BRD. J a g skulle här vilja utveckla resonemanget om "offentliga" kontra "semioffentliga" riktningar. Som tidigare nämnts kan riktningar rättfärdigas eller legitimeras med implicita, tysta argument förutsatt att dessa ä r kollektivt underforstadda. Just en sadan situation kan tänkas ha skapats av harmon4sesingsbehovet, som skulle ha kunnat tillåta historismen att fungera som täckmantel för en underförstådd eller omedveten "kryptoharmonisering". Man kan jämföra med hur förbjudna eller tabubelagda politiska sympatifltringar tran@ in P och usurperat doregivet opolitiska organisationer (kex. katolska kyrkan i Polen under kommrnisttiden, 30-novemberföreningen i Sverige o.s.v.). Fragan a r om detta varit fallet beträf- fande historismen. Är historismen semioflentlig? Frågan a r har omöjlig att slutgiltigt besvara, men mer eller mindre goda skal kan naturlievis anföras. Två angreppssätt kommer att presenteras i de Boljande avsnitten: För det f6rsta försöker jag klargöra om och i så fal1 i vad m&n historismens uttalande normer tillåtit den att fungera som "täckmantel". Potentiellt kan emellertid alla riktningar som inte a r bundna till en viss politisk ståndpunkt bli semioffentliga, förutsatt att det implicita budskapet är tillräckligt utbredd for att allmänt tillskrivas riktningen och darför locka anhangare åt den. För att undersöka historismens faktiska eller tillskrivna harmoniseringsförsök behandlar jag för

Flykten från det förflutna 83 det andra två exempel på enskilda historister som offentligt anklagats för att ha drivits av ett harmoniseringsbehov.

Nipperdeys program - riittuisa och pietet mot det förgangna

Nipperdey har inte helt undvikit moraliska argument. Mot den kritiska histori- evetenskapen har han ställt tre "dygder": den rena nyfikenehten som en primär drivkraft bortom moral och politik, vår plikt till rättvisa mot det förgångna, och slutligen känslan av pietet mot våra förfäder.50Visserligen a r min åsikt att dessa skal, hur uppriktiga och opinionellt effektiva de än var, knappast var Nipper- deys viktigaste bidrag till nyhistorismen (vilket istället var principen om awisandet av alla utomvetenskapliga kriterier). h d å vore det fel att awisa "dygderna" som irrelevanta. Tvärtom visar de Nipperdeys önskan att lagga grunden till ett genuint historiemedvetande bland tyskarna. l[ motivet till denna stravan skiljde han sig fran Stiirmer. Medan Stiirmer ville använda historien för att tillfredsstalla ett föregivet identitetsbehov hos samtiden, verkade Nipper- deys pietet mot det fejrflutna akta och utan biavsikter. Han kungör i sina skrifter vad som verkar vara en historia både for vetenskapens och for det förflutnas skull. Hans harmoniseringar av den tyska historien verkar i många fall, t.ex. beträffande nedbrytningen av kontinuitetstesen, vara utan ett politiskt huvud- syfte som hos Sturmer.

Vetenskapsteoretisk grund - uetenskapens objektiuitetsmonopd

Två av nyhistorismens grundantaganden har inverkat på dess förhAllningssiitt till bilden av det tredje riket: det första ar historismens gamla krav på "historieimmanenta mAttstockar9', d.v.s. att varje epok måste förstås utifrån sina egna förutsättningar. Det andra är en av huvudpunkterna i nyhistorismen: kravet på och tilltron till vetenskapens objektivitet eller allmängiltighet. "Jag pläderar för rehabiliteringen av idén om objektivitet", skriver Nipperdey. "Objektivitet som allmangiltighet bland de samtida, som rattvisa mot det f~rgångna."~' Historikern, menar han, "konstruerar inte, utan upptäcker det förgAngnaq9.

P denna dubbla kärna förenar nyhistorismen en utomvetenskaplig relativism med en vetenskaplig objektivism. Bakgrunden till denna "asymmetri" ar upp- fattningen, som den delar med positivismen, att bara vetenskapliga normer, men inga värderingar, är universella. "Det handlar överhuvudtaget inte om vilka politiska viirderingar man hiller for riktiga", skriver Nipperdey, "utan om att man inte kan föra in dem i vetenskapen utan att firstöra dennas anspråk på

Jag ska gå in på dessa punkter en i taget:

(1) Moraliska normers historiska relativitet a r uppenbar. Enligt Nipperdey kraver därför rattvisan mot det förgångna att historikern inte värderar. Nar historievetenskapen tar parti "då upprepar den egentligen bara de förhanden-

84 Carl Cassegåxd

varande fördomarna. Den säger vad samhället ändå redan vet, eller åtminstone känner. Och den fixerar och cementerar den rådande samtiden eller dess framtid~forvSntningar."~~ Nipperdey gör sig därför principiellt blind för nuti- dens problem. Det enda som ökar kunskapen är inlevelse, empati, i dåtiden: "Vi försöker förstå förgAngna människor i enlighet med deras normer, och inte enligt vår vishet".54

(2) Denna fixering på dåtiden möjliggör enligt Nipperdey en "objektivare" vetenskap. "Bortom apologi och kritik.. . finns den objektiva historien" som forskaren kan nå genom att befria sig från ärd de ringar.^^ En följd av denna ståndpunkt blir att medan den historiska samhällsvetenskapen i nutidens intresse "distanserar sig" från historien, försöker historismen, genom inlevelse, "assimilera" det förflutna.56 Aven i detta avseende driver nyhistorismens objek- tivism s.a.s. inlevelsen så långt att den enda realitet som erkänns ar det förflutnas. Nutiden blir ointressant.

Denna dubbla vetenskapsteoretiska kärna, som möjliggör en "objektiv9' skildring av en historisk relativitet, tillåter historismen att förneka relevansen av värderingar: dels avmoraliseras vetenskapen, dels var förgångna illdåd ändå relativa. SA långt kan frågeställningen besvaras: nyhistorismen erbjuder en vetenskapsteoretiskt grundad tillflyktsort undan dissonansen. Inom dess ra- mar finns alltså utrymme för "kryptoapologetik", aven om det ä r en öppen fråga om denna möjlighet utnyttjats.

Den öppna historien och den brutna kontinuiteten

Nipperdeys försök att både möjliggara en positiv historisk identitet och inlösa anspråk p& vetenskaplig objektivitet, avspeglas i hans syn på det tyska kejsar- riket.

Nipperdey förespråkar idén om en "öppen" historia. Auschwitz var inte förprogrammerat i tysk historia, som kontinuitetstesen antyder, utan kejsarri- ket kunde liksom varje annan epok ha utvecklats på olika sätt, t.ex. mot demokrati. Wehlers och Kockas kritiska inställning har enligt Nipperdey lett dem till en retrospektiv fixering på en enda kontinuitetslinje som måste deformera verkligheten. En rättvisande bild av kejsarriket kräver istället att det bedöms utifrån det "nätverk av kontinuiteter9' som rymdes i det. "Historia ä r mer än förhistoria." Han vänder sig alltså mot att epoker bedöms efter deras senare historia. På detta sätt bryter han sönder den belastande kontinuiteten i en serie unika och kontingenta historieavsnitt som måste bedömas var för sig.57

I sitt sista verk "Deutsche Geschichte 1866-1918" försökte Nipperdey presen- tera ett exempel på en objektiv framställning. En vanlig invändning mot historismen, att dess "affirmativa" synsätt tvingat den att acceptera epoker som de var, d.v.s. att skriva segrarnas historia, ledde honom har att överge sin berättande stil. Istället fbrsökte han säkerställa objektiviteten, inte genom en naiv "perspektivlöshet", utan genom att skriva en totalhistoria som förenade alla tänkbara perspektiv under ett tak. Hans använde därvid antropologiskt

Flykten från det förflutna 85 inspirerade metoder. I praktiken vägleddes emellertid, enligt en hitiker, urvalet andå av Nipperdeys politiska v a r d e ~ i n g a r . ~ ~

Den idealistiska släktskapen och förenligheten mellan historism och menta- litetshistoria belyses av att den strukturhistoria som Nipperdey kritiserat hos Bielefeldskolan, paradoxalt återkommer hos honom sjalv via en omvag över antropologin. Kanske är denna övergång från historismens ursprungliga indi- vidcentering till strukturalism och mentalitetshistoria en följd av dess egen logik. En epok kan inte firstås utifrån sina egna förutsattningar firrän dessa kartlagts.

Poppers distinktion:

Nipperdeys förbindelselänk till yngre historiker som Rainer Zitelmam och Eckhardt Jesse ar hans argumentation f ~ r objektivitet. Ett argument, som är centralt f i r nyhistorismen, är riktat mot vad Nipperdey kallar perspektivism -

uppfattningen att objektiviteten omijjliggörs av att historikern oundvikligen måste inta ett visst perspektiv. Det utgår frain Poppers distinktion mellan rattfardigandesammanhang (context of justification) och upptackandesarn- manhang (context of d i ~ c o v e r y ) . ~ ~ Perspektivismens misstag, lyder resone- manget, &r att den förbisett att frågan om en utsagas giltighet principiellt ar skiljd från frågan om dess tillkomsthistoria. Exempelvis kan en historiker ha framlagt en tes i ett visst politiskt syfte, men tesen kan naturligtvis inte vederläggas med hänvisning till syftet, utan bara genom att visas vara falsk. Samma tes hade ju kunnat laggas fram av en annan historiker med andra motiv. Genom att falskheten vidare bara kan avgöiras med vetenskapliga kriterier, blir det utomvetenskapliga- om utsagan ar politiskt befogad, dess syfte, dess följder 0.s.v. -irrelevant. "En vetenskaps sociologi ar inte dess logik?, avslutar Nipper- dey. 'Värderingar..

.

är viktiga för tillblivelsen av vetenskapliga utsagor; för..

.

giltigheten av dessa utsagor ar de i r r e l e ~ a n t a . " ~ ~ Slutsatsen han drar ar att vetenskapen inte får bedömas med utomvetenskapligakriterier. Denna slutsats a r tydligt riktad mot de kritiska historikerna, och araanad som ett försvar mot Habermas' och Wehlers värderande historia.

Att Nipperdey drar denna slutsats ar emellertid problematiskt. Att motiv ar irrelevanta a r riktigt, men bara förutsatt att man enbart ar intresserad av utsagans sanningshalt. Men Habermas har som bekant invänt att det utöver sanning firns ytterligare giltighetssfärer, b1.a. normativ riktighet, inom vilka rationell argumentation kan foras. Habermas gör alltså inte misstaget att sammanblanda de två giltighetssfärerna, d.v.s. han sager inte att det apologe- tiska ar falskt, utan att det a r moraliskt och politiskt förkastligt. "Det handlar ju inte om Popper versus Adorno" svarade Habermas, utan "om det offentliga bruket av h i ~ t o r i e n " . ~ ~ Vare sig Habermas' argument iir hållbart eller inte, vederlägger alltsal Nipperdey en ståndpunkt som han aldrig intagit. Detta misstag är belysande.

86 Carl Cassegård

liga argumentationen, där moraliska och politiska argument ar tillåtna, med den vetenskapliga, där de inte a r det. Denna "forvetenskapligande9' det utom- vetenskapliga gör i praktiken dess program till ett program for vetenskapens "hegemonianspråk" och for samhällsmedborgarens reduktion till vetenskaps- man. Den politiska arenan blir en föreläsningssal. Ironiskt nog leder just det argument som skulle säkra den vattentäta gränsdragningen mellan vetenskap och ickevetenskap till att denna sprängs och till de vetenskapliga normernas kolonisation av utomvetenskapliga områden. Vad man förbiser ar att det ar ett felslut att härleda en rekommendation ur Poppers distinktion. Att vetenskap- liga normer kan skiljas från andra normer betyder, som Popper själv understru- kit, inte att de vetenskapliga har primat.

Jag har här tillatit mig en tP11 synes bagatellartad kritik mot nyhistorismen. Detta beror på att detta "hegemonianspråk", som endast fanns implicit och i harmlös form hos Nipperdey, senare genom Zitelmanns och Jesses historie- seringsappell, långt mer målmedvetet skulle sattas in for en avmoralisering och avpolitisering av den utomvetenskapliga debatten om det tredje riket. Därmed fullbordade man, om inte Nipperdeys avsikter så hans misstag.

Historisering och harmonisering:

Då Broszats artikel "Plädoyer fur eine Historisierung des Nationalsozialismus" publicerades 1985 utlöste den en livlig diskussion. En bättre förståelse av den nazistiska epoken krävde, enligt artikeln, en mer distanserad och balanserad inställning till denna epok an som då var fallet. Nazismen behövde "historise- ras". Det gällde att arbeta for en "moralisk sensibilisering9' hellre än ett schablonawisande av

På denna artikel har flera unga historiker gripit tillbaka. Därvid har de ofta argumenterat på ett sätt som ä r slående likt Nipperdeys. Att Broszats pladoyer kom att missbrukas for andra syften, menade b1.a. Norbert Frei: "Med det tidsliga avståndet till 'tredje riket' växer risken for dess misstolkning. Martin Broszats plädoyer..

.

har på olika - och som det verkar inte alltid oavsiktliga - sätt missforståtts". Som "i detta hänseende representativt" pekar han ut ett band som gavs ut 1990, "Die Schatten der Vergangenheit", redigerad av Uwe Backes, Eckhard Jesse och Rainer Z i t e l ~ n a n n . ~ ~

Historisering a r ett oklart begrepp. Broszat verkar främst ha menat att det tredje riket borde betraktats i sitt historiska sammanhang, som ett historieve- tenskapligt objekt bland andra. Hos Backes, Jesse och Zitelmam definieras historisering mer radikalt som ett eliminerande av subjektivitet, d.v.s. varde- ringar, från analysen. Speciellt tog man avstånd från det "folkpedagogiska" bruket av historien, hos Lex. Wehler och Kocka.64

Liksom beträffande Poppers distinktion finns det en oklarhet om vilka denna historiseringsappell riktar sig till: historiker eller allmänhet? Vad som från

Flykten från det forflutna 8 7 vetenskaplig synvinkel var ett krav på rationalisering, kunde i praktiken tolkas som ett harmoniseringskrav. Varningen mot att underordna historien politiken kom, kanske oavsiktligt, att betyda avpolitisering också av utomvetenskapliga fragor. Dar Broszat efierlyste en moralisk sensibilisering genomförde dessa historiker en avmoralisering enligt Nipperdeys recept. För att karaktärisera Zitelmannsvetenskapliga standpunkt har man träEande travesterat ett Brecht- citat: "Först kommer historien, sedan moralen".65

Själva tvetydigheten i begreppet historisering har förmodligen bidragit till dess effektivitet som redskap för vetenskapens "hegemonianspr5kn och som vapen mot rivaliserande riktningar. Opinionen kunde bara avmoraliseras med utomvetenskapliga argument. Wistoriseringsappellen är en vetenskapsteore- tisk regel med utomvetenskapliga konsekvenser.

Den skarpa gränslinje mellan historia och politik som historiseningsappellen förutsätter har inte kunnat upprätthållas. Jesse och Nolte är exempel p6 historiker som moraliserat och politiserat i historiseringens namn. Det ar nu dags att Atervända till frågan om avmoralisering som tackmantel.

När Nolte i den artikel som utlöste historikerstriden 1986 ville motarbeta de myter som hindrade en historisering av nationalsocialismen, attackerade han till skillnad från Nipperdey inte den kritiska inställningen genom att forneka dess relevans, utan genom att peka på försonande drag hos nazisterna, t.ex. att Auschwitz bara var "en kopia" av GUEag, att Chaim Weizman B939 hade utfärdat en "krigsförklaring" mot Tyskland och att förintelsen sannolikt av Hitler sågs som en sjalvförsvarsåtgiird mot ett judiskt-bolsjevikiskt hot.66

H. Mommsens reaktion på dessa teser är representativ for Noltes kritiker: dessa "relativeringar..

.

måste uppfattas som ett rättfärdigande av högerextre- mistiska t ~ l k n i n g a r " . ~ ~ Det var inte tesernas vetenskapliga innehall som utlöste den största upprördheten. Wolte hade tidigare framfört dem i vetenskapliga tidskrifter. Vad Habermas riktade in sig på i sin svarsartikelvar Noltes politiska akt att publicera dem i dagspressen. Mot det utomvetenskapliga kan utornve- tenskaplig kritik framföras.

Jesse deklarerar B inledningen till sin essa ambitionen att visa "hur starkt filosemitiska Överväganden hindrar bearbetningen av det nationaPsocialistiska förgångna och står i vägen för ett avspänt-uppriktigt tysk-judiskt förhållande". Enligt Jesse har vetenskapen hindrats av ett tabu mot resultat som skulle kunna tolkas i antisemitisk riktning. "Fruktan att gälla som antisemit..

.

verkar Övermäktig och rent ut sagt I artikeln forklasar han vidare detta förhållande med att 'ojudiska organisationer behöver antisemitism av en viss storleksordning for att vinna gehör för sina yrkanden och bättre framhäva sina legitima i n t r e ~ s e n " . ~ ~ Förutom att Zitelmanns tal om "Habermas-sidans seger" i historikerstriden verkar ihåligt i ljuset av sådana uttalanden, vill jag tillagga att Jesses artikel ar svår att tolka som enbart en beskrivning eller analys. Den ä r också en rekommendation: filosernitismen får inte gå till överdrift. I sa fall har inte heller denne banérförare Bor historisering och vetenskaplig saklighet avstått från utomvetenskapliga argument.

88 Carl Cassegård

Lås oss, principiellt, bortse från Noltes och Jesses eventuella biavsikter och anta att deras framsta mål a r historisering. Avendå skiljer sig de sig tydligt från Broszat och Zitelmann. Medan de senare undviker och blundar for moraliska bedömningar, genomfor de förra en moralisk relativering. De senare undflyr den moraliska debatten, de forra deltar i den. Visserligen blir följden i bada fallen densamma: att det kritiska inslaget i historievetenskapen undertrycks. Men medveten "kryptoharmonisering", som i form av att avmoraliseringen använts som en täckmantel for utomvetenskapliga syften verkar vara tydlig hos Nolte och Jesse, behöver alltså inte vara utmärkande for historismen som helhet.

Pragniatisk historia

-

Stiiimess wmeningsstilF&ande historiav Sturmers riktning - offentliggjord historism?

En fordel med att uppdelningen pragrnatisk-emancipatorisk-idealistisk inte är induktivt genererad typologi ä r att de riktningar som tas upp inte måste vara de faktiskt utbredda och accepterade. Stiirmer exemplifierar utmiirkt tesen att det signifikativa inte alltid ä r det representativa. Han ar vad jag vet ensam representant for sin riktning i BRD, i motsats till de två andra "huvudriktning- arna" som företräds av etablerade skolor. &då kan hans riktning inte f6rbigås eftersom förklaringen till dess svaga stöd just är dess kontroversiella och därför for tidsandan avslöjande innehåll. Aven om han alltså inte är representativ for någon större grupp historiker, ar hans ensamhet möjlig att tolka på flera historiografiskt intressanta sätt. Det "tabu" som rått mot harmonisering kan ha lett till att hans potentiella anhangare sökt skydd som "tysta sympatisörer" under andra riktningar, t.ex. som föregivna nyhistoriker. Stiirmer skulle i så fall bara vara toppen på ett opinionellt isberg. En alternativ tolkning a r att han verkligen ä r ensam, en relikt från den nationalistiska historieskrivningens dagar. Vilket som ar fallet ar svårt att avgöra, men det a r intressant att se att hans kritiker splittrats genom att agera utifrån olika tolkningar. Som vi ska se har Wehler valt den andra tolkningen medan Wabermas verkar ha valt den första och därför tagit Stiirmers hot på större allvar. Vad som talar for den första tolkningen arju att uppmärksamheten kring Stiirmer sammanfallit i tiden med den nykonservativa moderniseringsvågen. Trots hans "alltför" extrema position skulle han alltså ligga val i tiden. Om nyhistorismen verkligen a r en semioffent- ligt riktning, som underforstatt delar Stiirmers åsikter? då a r dessa helt enkelt en demaskering av nyhistorismen. Men är Stiirmers riktning verkligen nyhis- torismens ratta ansikte? J a g ska återkomma till frågan.

Flykten f r k det forfiutna 89

Program: meningsstiftande historia

Sttirmer tilldelar liksom Báelefeldskolan historien en utomvetenskaplig upp- gift. 1 motsats till denna, och ista1Pet för att sträva efter en rationalisering av individens orientering i tillvaron, betonar han emellertid historiens roll som socialt bindemedel. Medan Stiirrners pragmatiska historiesyn ar uppbyggd kring historiens samhallsintegrativa funktion kretsar Bielefeldskolans kring dess emancipatoriska, rationaliserande funktion. Från nghistorismen skiljer sig Stiirmer genom sitt försök att underordna historien nuets behov.

Enligt Sturmer ar en av historiens uppgifter "Sinnstiftung", meningsstiftan- de. Va j e stat behöver ett "högre meningsstiftande, vilket efter religionen hittills enbart nationen och patriotismenvarit i stånd att uppna". Bara nationen stillar "den hunger eRer mening och identitet, som tidigare religionen och magin tillfred~ställt".~~

Okningen av historieintresset efter die Tenderzzwende tolkar Stiirrner, i en artikel från 1986, som en reaktion på en utbredd identitetsförlust. Detta identitetssökande ser han som politiskt relevant, eftersom "i ett historielöst land den vinner framtiden som fyller minnet, praglar begreppen och tyder det Att människor vande sig till historien efter nya hallbara identite- ter gjorde den på nytt politiskt användbar. I den osäkra situation som uppkom efter b h . oljechocken, menar han att historien inte får hindras att fullgöra en stabiliserande funktion. En hotande tendens som annars inte kunde vandas var enligt Sturmer att "Förbudsrepublikens grundliiggningskonsensus faller sön- der Han hanvisar daniid b1.a. till faran i att BRD9s "schizofrena" historiesyn kombinerats med dess "varPdspolitiska ansvar" som "mittstycke i atlantpaktens europeiska firsvarsbage":

Sökandet efter den förlorade historien är inte abstrakt bildningsstravanden: det ar moraliskt legitimt och politiskt nödvändigt. Ty det galler den tyska republikens inre kontinuitet och dess utrikespolitiska förutsägbarhet. I ett land utan hag- komst a r allt möjligt.'3

Det som gör Stiirmers program mer kontroversiellt an t.ex. Irving &istols, som förespråkat "nationella myter9' i USA,74 är att talet om "den förlorade historien" och "det historielösa landet" naturligtvis bara kan referera till en historia från vilken man avskurits genom bilden av det tredje riket. Vid Römerbergsamtalen 1986 klargjorde han exakt vad han ansåg hindrade den nödvändiga patriotis- men. Det var en "tysk skuldbesatthet":

Vi kan inte leva, när vi ständigt smular sönder.. . vart eget förgangna i intet, nar vi gör det till en permanent kalla till oandliga s k u l d k ä n ~ l o r . ~ ~

Det verkar som om det behov Stiirmer hänvisar till definieras funktionalistiskt: det existerar inte primärt hos några individer utan hos nationen eller staten. Får därför inte, om Sturmer skulle fullfölja sitt program, hans historieskrivning ett manipulatoriskt drag? Måste inte resultatet bli historieförsköning? Me-