Kvinnliga gladiatorer: status och attityder i det romerska imperiet

Institutionen för arkeologi och antik historia

Kvinnliga gladiatorer: status och attityder i det romerska imperiet

Joacim Seger

Kandidatuppsats 15 hp i Antikens kultur och Samhällsliv VT 2017 Handledare: Birgitta Leppänen Sjöberg

Abstract

Seger, J. 2017. Kvinnliga gladiatorer: status och attityder i det romerska imperiet.

Seger, J. 2017. Female gladiators: status and attitudes in the Roman empire.

To fight as a gladiator held such appeal to some Romans during the early empire that they actually were ready to incur the legal stigma of infamia (infamy) just in order to participate as gladiators. But there were not only men who were drawn to the lure of the arena, even women fought as venatores (beast-hunters) and gladiators in the Roman games. The roman historian Cassius Dio informs us that in the early empire during the reign of Nero even men and women from the equestrian and senatorial rank participated in the arena in increasing numbers.

This often overseen fact that women would appear as participants in the gladiatorial games in the Greco-Roman world is just another signifier that we have to re-evaluate our knowledge of the women of antiquity and their social outlooks. The fact that women participated is in a sense nothing new for the modern scholars, who have tended to view the evidence in the light of the lacking material and appearance in the ancient sources and have been content to explain the phenomena as something of a novelty, which does not tell us much about the romans or their society at all. But what does the appearance of women in the gladiatorial games tell us about the Romans view on gender roles in the arena? How did a female gladiator differ from a male gladiator in the Roman empire?

With an intersectional perspective and a close-reading of the texts referring to female and male contestants and gladiators this study has showed that the roman elite observed the female gladiators with overwhelmingly negative attitudes if they where of higher social status. In this case they differ little from male gladiators. But attitudes concerning female gladiators were not all bad, especially if they were of no prominent class, some were even praised for their bravery and likened with Amazons or even Heraclese.

Keywords: gladiatorer, kvinnor, attityder, intersektionalitet, status.

Kandidatuppsats i Antikens kultutur och samhällsliv. 15 hp. Handledare: Birgitta Leppänen Sjöberg. Ventilerad och godkänd 2017-06-09.

© Joacim Seger

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden.

Tack

Jag vill rikta att stort tack till min handledare Birgitta Leppänen Sjöberg som bidragit med ovärderliga kommentarer och synpunkter som har fört studien framåt. Jag vill även tacka min kurskamrat Sarah Kipker som bidragit med konstruktiv kritik av textens tidiga skede och som verkligen varit till stor hjälp för textens utformning. Till sist vill jag även tacka min sambo Sandra Sundin som hela tiden trott på studiens relevans och min svärmor Cecilia Sundin som har tagit sig tiden att läsa igenom studien vid mer än ett tillfälle, jag tackar er ödmjukast.

Innehåll

1 Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 1

1.2 Tidigare forskning ... 2

1.3 Teori ... 4

1.4 Metod ... 5

2 Materialredovisning ... 6

2.1 Källmaterial och källkritik ... 6

3 Historisk kontext ... 8

3.1 Kön, klass och status i det romerska samhället ... 8

3.2 Gladiatorspelen ... 9

4 Analys ... 11

4.1 Kejsare Neros regim (45–68 e.Kr) ... 11

4.2 Titus och Dominitianus regeringsperioder (79–96 e.Kr)... 13

4.3 Trajanus regim och efterkommande kejsare (98–200 e.Kr) ... 16

5 Diskussion ... 18

6 Slutsats ... 20

Bibliografi ... 21

Bilagor: Utdrag av antika författare ... 23

1

1 Inledning

Gladiatorspelen sågs av forskare fram till 1970 talet som en udda aspekt av det romerska livet och inte alls som en kulturell utövning som kan lära oss mer om den romerska civilisationen.¹ Men sedan 1990 talet och framåt har det producerats en rad böcker om ämnet. Man får däremot intrycket av att det bara var män som stred som gladiatorer då det sällan nämns några kvinnliga gladiatorer i dessa studier, och när de väl nämns så är det oftast i förbifarten eller med enbart några korta meningar som beskriver fenomenet.

Att kvinnor som stred som gladiatorer existerade i antikens Rom kan en stele från Halikarnassos intyga. Stelen representerar två kvinnor, klädda i gladiatorutrustning, vända mot varandra och på dess bas kan man se orden Achillia och Amason inristade i stelen. Även en samling referenser från antika romerska författare såsom Cassius Dio, Tacitus och Suetonius vittnar om kvinnliga kämpar i Roms arenor, men i vilken utsträckning och omfattning detta pågick råder det inte lika klara svar om. Ej heller har vi lika klara svar hur man såg på de kvinnliga gladiatorerna och hur de egentligen skiljer sig från de manliga gladiatorerna.

Förutom stelen som daterat till ca 200 e.Kr och är funnen är Halikarnassos, som är lokaliserat en bra bit ifrån Rom geografiskt, så är textreferenserna som vittnar om kvinnliga gladiatorer uteslutande från Rom. Två påbud från senaten år 11 e.Kr och 19 e.Kr vittnar om juridiska åtgärder som ämnat att begränsa män och kvinnor från att söka delta som gladiatorer.

Men hur såg det romerska folket på de kvinnliga gladiatorerna?

1.1 Syfte och frågeställningar

Tidigare forskning om gladiatorer har haft ett maskulinitetsperspektiv och kvinnliga gladiatorer har mer sällan nämnts i dessa studier. Denna trend har sakta förändrats med den ökade genusforskningen inom historia och ett fåtal artiklar finns nu om ämnet. Syftet med studien är att undersöka förekomsten och attityder kring de kvinnliga gladiatorerna i det romerska imperiet. Kvinnliga gladiatorer är ett växande kunskapsområde som utmanar vår syn på de romerska gladiatorspelen och spelens betydelse för det romerska folket. Det antika textmaterialet studeras ur ett intersektionellt perspektiv där syftet är att observera olika maktrelationer baserade på faktorer såsom kön, klass och status i de romerska gladiatorspelen med fokus tillägnat det tidiga romerska imperiet, då referenserna till kvinnliga gladiatorer är fler. Den historiska kontexten rör sig i det tidiga romerska imperiet, från kejsare Neros regim (54–68 e.Kr) till kejsare Septimus Severus edikt år 200 e.Kr. Studiens avgränsning sker med slutpunkt år 200 e.Kr med Severus edikt,som förbjöd kvinnor från att överhuvudtaget delta i envig i arenan.² Genom en kontrasterande beskrivning av de kvinnliga respektive manliga gladiatorerna undersöker studien hur de kvinnliga gladiatorerna kan förstås i det romerska imperiet.

Frågeställningarna lyder: Hur beskrivs de kvinnliga respektive manliga gladiatorerna i textmaterialet? Skiljer sig de kvinnliga och manliga gladiatorerna åt i skriftligt material? I vilken kontext presenteras de kvinnliga respektive manliga gladiatorerna? Vilka attityder kan vi utläsa mot de kvinnliga respektive manliga gladiatorerna? Dessa frågor kommer att besvaras genom analys och diskussion av det textmaterial som studeras.

1 Fagan 2011, 17.

2 Dio Cass. 76.16.1.

2

1.2 Tidigare forskning

Det finns i dag inget omfattande verk om kvinnliga gladiatorer. Tidigare forskning har framförallt behandlat ämnet ur ett maskulinitetsperspektiv och de kvinnliga gladiatorerna har figurerat mer sällsamt i de större verk som rör gladiatorer. Anna McCullough skriver i sin artikel

’Female gladiators in imperial Rome: Literary context and historical fact’ från 2008, att den generella uppfattningen kring kvinnliga gladiatorer tycks vara att det var en marginell företeelse som inte säger oss så mycket om den romerska kulturen eller samhället överhuvudtaget. Hon argumenterar för att kvinnliga gladiatorer även om de var få i antal så ökade deras medverkande i arenan i takt med det romerska imperiets uppvisning av luxuösa element i spelen. Majoriteten av referenserna under kejsare Nero (45–68 e.Kr) och de flaviska kejsarna förklarar McCullough med två faktorer; att markera spelen som luxuösa och för att använda fenomenet kvinnliga gladiatorer för att kommentera och moralisera de tidigare kejserliga regimerna.

McCullough noterar även upptäckten att det inte finns något ord för en kvinnlig gladiator, ej heller finns det någon feminin form av ordet. Avsaknaden av ett feminint ord för gladiator hänvisar hon till de antik författarnas användning av adjektivformen för kvinna som binamn – såsom femina eller mulier när de ska beskriva de kvinnliga deltagarna. Ordet gladiatorer är också problematiskt då det är ett ord som använts av både antika och moderna författare i breda drag för att beskriva arena deltagarna.³ Trots denna avsaknad av ett specifikt ord för att beskriva de kvinnliga gladiatorerna finns det referenser som vi kan identifiera som kvinnliga gladiatorer med hjälp av kontexten de beskrivs i.

Att få uppträda i arenan var så lockande för vissa män och kvinnor från de övre ståndsklasserna så att under kejsare Tiberius regim (14–37 e.Kr.) år 19 e.Kr lagstiftades det mot denna trend i form av påbud från senaten år 19 e.Kr där de förbjöds från att delta.⁴ Jane Gardner argumenterar för att kvinnor i själva verket uppmuntrades under Dominitianus regering (81 – 96 e.Kr) att delta som gladiatorer. Roger Dunkle hänvisar till ett tidigare påbud från senaten från år 11 e.Kr som införde en ålderrestriktion för friborna män och kvinnor som nu var tvungna att vara tjugo respektive tjugofem år gamla innan de kunde delta som gladiatorer. Det senare påbudet från senaten år 19 e.Kr vänder sig däremot mot män och kvinnor från riddarklassen (eques) och senatorsfamiljer som förbjöds från att äntra arenan som deltagande gladiatorer, detta påbud förbjöd även en tränare (lanistae) från att anställa dem.⁵

Men dessa restriktioner tycks ha gjort lite för att förhindra denna trend från att fortgå.

Flera antika författare vittnar om kvinnor som uppträder som gladiatorer även efter senatens påbud år 11 e.Kr respektive 19 e.Kr. Dunkle menar att de båda påbuden från senaten är kraftiga indikationer för romarnas aktiva intresse för att se kvinnliga gladiatorer uppträda i arenan. För Dunkle var de kvinnliga gladiatorerna nymodigheter som var motsägelsefulla och högt uppskattade av publiken som krävde variation i underhållningen. De kvinnliga gladiatorerna kunde exempelvis presenteras tillsammans med dvärgar som de fick strida emot som en del av underhållningen.⁶

Stephen Brunet vänder sig emot detta påstående och skriver i sin artikel ’Female and dwarf gladiators’, från 2004 att det är vår okunskap om gladiatorer som bidragit till idén att kvinnor skulle ha stridit mot dvärgar.⁷ En av bieffekterna av denna tankebild är att det bidragit till att kvinnans medverkande i gladiatorspelen har behandlats som en parodi av den manliga gladiatorn. Både Brunet och Dunkel argumenterar för att de kvinnliga gladiatorerna var relativt ovanliga men Brunet hävdar att deras ovanlighet även gjorde dem otroligt intressanta och spännande att se. Därför menar han att det inte heller skulle vara troligt att de ska ha stridigt mot dvärgar. Dessutom framhåller Brunet att man parade ihop gladiatorer av liknande färdigheter för högre kvalitéer av underhållningen. Brunet föreslår att kvinnor med större

3 McCullough 2008, 197 f.

4 Gardner 1986, 247 f.

5 Dunkle 2008, 119.

6 Dunkle 2008, 118, 120 f.

7 Brunet 2004, 145.

3 sannolikhet presenterades som amasoner, mytiska krigare som traditionellt sett var de enda som kunde mäta sig med män med mod i strid. De kvinnliga gladiatorerna utsmyckades och kläddes likt amasoner som han menar också var en av anledningarna till att man överhuvudtaget tränade kvinnor till gladiatorer. Publiken såg kvinnorna inte som kvinnor, utan snarare som reinkarnationer av mytiska kvinnliga krigare och fokuserade mer på deras militära mod och skicklighet i stridskonsten.⁸

Kathleen Coleman som gjort en ny tolkning av den stele man funnit i Halikarnassos som representerar två kvinnliga gladiatorer (daterad till ca andra årh. e.Kr), gör en liknande koppling mellan kvinnliga gladiatorer och amasoner. För romare och för greker skulle krigande kvinnor antyda på amasoner. De namn som presenteras på stelen; Amason och Achillia skulle kunna vara en referens till legenden om Akilles och amasondrottningen Penthesilea, med namnen feminiserade för att matcha kontexten. Tidigare tolkningar av stelen har framförallt lagt fokus på kvinnornas avsaknad av hjälm och blottande av bröst som en indikation på den roll kvinnorna spelade i arenasammanhang som exotiska och erotiska nymodigheter, som enligt tidigare tolkningar saknade den fulla symboliska statusen som en manlig gladiator erhöll.⁹ Coleman argumenterar dock för en annan tolkning. Till exempel menar hon att de två hjälmar som figurerar på sidorna på stelen och som tidigare forskare inte fäst någon större vikt vid, eller inte tolkat som huvuden vid sidan av gladiatorerna, egentligen skall representera hjälmar.

Hjälmarnas placering symboliserar stridens resultat: att de har stridit tills matchen avslutade oavgjort (stans missus). Det blottade bröstet är en tillräckligt tydlig indikation på de kämpandes kön och det behövs inte förstärkas med avsaknaden av hjälmar. Stelen styrker inte argumentet att de var en nymodighet eller någon exotisk och erotisk kuriosa, tvärtom så är det matchens resultat som är det ovanliga i kontexten och det som har varit det intressanta i sammanhanget.¹⁰

Valerie Hope skriver i sin studie ’Fighting for identity’ från 2000 att den manliga gladiatorn var en soldat – en symbol för det romerska idealet virtus. Men det var fortfarande skamligt att uppträda som en sådan. Hjälmen dolde skammen hos den uppträdande samtidigt som den avhumaniserade gladiatorn.¹¹ David Potter skriver i sin artikel ’Entertainers in the Roman empire’ från 1999 att gladiatorspelen framförallt var populära bland soldaterna. Här kunde de bevittna de dygder de själva hyllade och eftersträvade: styrka, mod och snabbhet.¹² Donald Kyle problematiserar gladiatorns status ytterligare och påpekar att den sociala statusen som en gladiator erhöll var paradoxal, de glorifierades av publiken men var samtidigt inte önskade som grannar.¹³ Alison Futrell, som har gjort en omfattande studie om gladiatorspelens funktion i det romerska samhället poängterar att den romerska överklassen fann ett moraliskt värde i spelen. De slavar och dömda män som deltog i arenan var inte riktiga män, de var mindre mänskliga än resten menar hon och därmed inte heller en förlust för samhället när de dog.¹⁴

McCullough och Coleman argumenterar båda för att de antika källorna kopplade till kvinnliga gladiatorer är kritiska mot deras deltagande. Framförallt fokuserar de på deras klasstillhörighet snarare än identitet.¹⁵ McCullough hänvisar framförallt till överklassens övervägande negativa syn av fenomenet och menar att de kvinnliga gladiatorerna alltid är sammankopplade med lyx och extravagans när de nämns.¹⁶ Som Kyle skriver så var det under riddare och senatorers värdighet att uppträda i arenan. Fria romerska medborgare var inte menade att strida som gladiatorer under kontrakt. Riddare och senatorer kunde däremot medverka i arenan utan att ta betalt för att visa upp deras militära förmåga eller strida för kejsarens hälsa utan att bli stigmatiserade med vanära (infamia). Men de som gjorde det fick

8 Brunet 2004, 166–168.

9 Coleman 2000, 499 f.

10 Coleman 2000, 488.

11 Hope 2000, 106, 110.

12 Potter 1999, 306.

13 Kyle 1998, 80.

14 Futrell 1997, 50.

15 Coleman 2000, 497.

16 McCullough 2008, 209.

4

också mycket uppmärksamhet från olika moraliserande källor.¹⁷

Dunkle ser framförallt kvinnans könstillhörighet som den uttalade negativa aspekten från de antika författarna. En kvinna som stred som gladiator flydde sin tilldelade könsroll för att inkräkta på en exklusivt maskulin arena av militära dygder.¹⁸ Thomas Wiedemann skriver att Septimus Severus edikt år 200 e.Kr. som förbjöd kvinnor från att delta i atletiska tävlingar implementerades för att skydda alla kvinnor av högre rang från att hånas.¹⁹

Flera teorier har framlagts om den kvinnliga gladiatorns medverkande i arenan och vilka attityder som kopplas till fenomenet, men ingen av författarna är helt samstämmig i sin tolkning av attityderna eller hur de skiljer sig från de manliga, klart står inte heller riktigt hur de skiljer sig från de manliga gladiatorerna i samma kontext. Detta motiverar en ny tolkning av källmaterialet.

1.3 Teori

I studien tillämpas ett intersektionellt perspektiv på de antika textkällorna. Genom att studera textmaterialet ur ett intersektionellt perspektiv kontrasterar studien olika maktrelationer baserade på kön, klass och status som de uppenbarar sig i det utvalda textmaterialet med referenser till kvinnliga respektive manliga gladiatorer.

Intersektionalitet har som teori sina rötter i 1960 och 1970-talets forskning om färgade kvinnor.²⁰ Kimberlé Crenshaw, en av de tidiga företrädarna för forskningsfältet Black feminism myntade begreppet intersektionalitet. Intersektionalitet har sedan dess fått en vidare användning i genusforskningen som anammat begreppet som ett verktyg för att fördjupa diskussionen om hur kön genomskärs och transformeras av faktorer som exempelvis klass och etnicitet. Centralt för intersektionalitetsbegreppet är att det inte är tillräckligt att bara förlänga listan med kategorier (intersektioner) som bör beaktas, utan snarare bör man eftersträva att undersöka hur olika kategorier som exempelvis kvinnlighet och manlighet förändras av hur etnicitet och klass benämns och könas i sammanhanget.²¹ Genom att studera hur de olika kategorierna förändras i sammanhanget får vi viktiga ledtrådar om de attityder och normer som sammankopplas med varje kategori.

Kategoriseringen utgör ett analytiskt begrepp som kan användas för att studera hur olika maktrelationer förhåller sig och intersekterar med varandra i det samhälle och den historiska kontext de observerade lever i. Intersektionalitet har visat att sociala hierarkier skapar de upplevelser som producerar de kategorier som korsars.²² En del av kritiken som riktats mot intersektionalitet som teori är huruvida man metodologiskt kan förhålla sig till det potentiellt oändliga antalet intersektioner, men det är inte heller poängen. Som Helena Tolvhed framhåller så kan ett intersektionellt perspektiv göra forskaren mer uppmärksam på maktdimensioners processuella samkonstituering. Med ett intersektionellt perspektiv kan historikern analysera normer och diskursiva utsagor i det textmaterial hen arbetar med.²³

Genom att tillämpa ett intersektionellt perspektiv på den kontrasterande närläsningen av textmaterialet problematiseras och kontrasteras det maskulinitetsperspektivet som tidigare forskning om gladiatorer har haft vilket skapar en möjlighet att observera hur kategorierna benämns i sitt sammanhang.

17 Kyle 2007, 317 f.

18 Dunkle 2008, 118.

19 Wiedemann, 1999, 112.

20 Sjöberg 2012, 48.

21 Tolvhed 2010, 59, 62.

22 MacKinnon 2015, 1024.

23 Tolvhed, 2010, 62 ff.

5

1.4 Metod

För att få en förståelse kring de kvinnliga gladiatorerna i det antika romerska samhället ämnar studien genom en kontrasterande närläsning undersöka hur kvinnliga respektive manliga gladiatorer beskrivs i det antika textmaterialet. Kontrasterande närläsning fokuserar på att urskilja mönster i textens struktur och retorik som talar för opposition eller korrespondens i den studerade texten.²⁴ Det textmaterial som rör kvinnliga respektive manliga gladiatorer i studien presenteras i kronologisk ordning i analysen utifrån sin historiska kontext. Det är alltså inte fråga om textens uppkomsttillfälle, även om det också beaktas i tolkningen av materialet, utan snarare om vilken historisk period texten reproducerar. Resultaten av observationen tolkas utifrån ett intersektionellt perspektiv. Det är retoriken, textstrukturen, kulturella aspekter som är av särskilt intresse i observationen av textmaterialet, som tolkats och kontextualiseras i sitt historiska och kulturella sammanhang.

Genom att studera dessa utsagor mot sin historiska, sociala och kulturella kontext och författarna bakom de antika texterna kan vi urskilja attityder, språkliga skillnader och dygder som kopplas till fenomenet och som synliggörs i språket. I språket och dess struktur finns det viktiga ledtrådar om hur de antika romarna såg och upplevde de deltagande i arenan och vad de symboliserade. I ett bredare perspektiv ger studien oss viktiga ledtrådar hur klass, kön och status definierades i det romerska samhället. Som historikern D’Ambra formulerade i sin studie om antikens kvinnor, så krävs det att man gräver i det antika textmaterialet med fantasi – stadigt grundad i social verklighet – för att kunna återupptäcka de antika kvinnorna.²⁵

24 Kain 1998.

25 D’Ambra 2007, 2.

6

2 Materialredovisning

Det antika textmaterialet introduceras i kronologisk ordning. I slutet av studien finns en bilaga med samtliga referenser som behandlas i analysen i samma ordning som de presenteras i studien, så det finns en möjlighet att närma sig de referenser som studien behandlar.

Referenserna presenteras i löpande text genom analysen för att man lätt ska förstå vilken referens som diskuteras. Urvalet av antika författare är baserat på texternas karaktär, relevans till ämnet, studiens avgränsning och studiens omfattning. Referenserna är fler under det romerska imperiet och det är under denna tid som studiens stora fokus ligger. De referat som framkommer är dock enbart några få meningar och ingen av dem har skrivit en längre eller mer djupgående text om kvinnliga gladiatorer.

Textmaterialet om kvinnliga gladiatorer är nästan obefintligt, därför introduceras även referenser som rör enbart manliga gladiatorer för att berika kontrasteringen av det kvinnliga och manliga. De referenser som samlats ihop som rör kvinnliga samt manliga gladiatorer är referenser från Dio Cassius,²⁶ Tacitus,²⁷ Statius,²⁸ Martialis,²⁹ Juvenalis,³⁰ Petronius,³¹ och Suetonius.³² Kvinnliga gladiatorer framkommer därmed i alla dessa textverk. Dio nämner dem i två referenser, från Tacitus hittar vi enbart en referens medan Suetonius nämner kvinnliga gladiatorer vid minst två tillfällen, Martialis nämner en kvinnliga venator åtminstone en gång i anslutning till Titus öppningsspel av den flaviska amfiteatern (även känd som Colloseum), Juvenalis nämner dem vid åtminstone två tillfällen i hans satirer och Petronius en gång i hans litterära verk Satyricon. Textmaterial av Seneca,³³ Plinius,³⁴ samt Tertullianus³⁵ används i anslutning till det material som rör kvinnliga gladiatorer och urvalet är baserat på samma kriterier som ovan nämnt.

2.1 Källmaterial och källkritik

Den mest uppenbara skillnaden vi ser hos de kvinnliga respektive manliga gladiatorerna är hur ofta de nämns i de antika texterna och den märkbara avsaknaden av ikonografiskt material som representerar kvinnliga gladiatorer. Det enda kända bildmotivet vi har som vittnar om kvinnliga gladiatorer är den stele funnen i Halikarnassos som är daterat till ca 200 e.Kr och som idag står på British Museum. Förutom bristen på antika källor och avsaknaden av ikonografiska skildringar om fenomenet så är de referenser som berör kvinnliga gladiatorer starkt färgade av den sociopolitiska, religiösa och kulturella bakgrunden hos de författare som skriver om ämnet.

Som D’Ambra redan poängterat i sin studie om kvinnor under antiken så är inte dessa texter helt transparenta framställningar av det förflutna som det verkligen var, utan de är snarare konstruktioner som är grundade i specifika sociala kontexter som inte dokumenterar

26 Dio Cass. 62.17.3–4, 66.25.1–2.

27 Tac. Ann. 15.32.

28 Stat. Silv. 1.6.51–60.

29 Mart. Spec. 7(6), 8(6b).

30 Juv. Sat. 1.22–25, 6.246–267, 6.95–112.

31 Pet. Sat. 45.

32 Suet. Dom. 4.1.

33 Sen. QNat. 7.31.1–3.

34 Plin. Pan. 33.

35 Tert. Spec. 22.

7 verkligheten på ett strikt och observerande sätt.³⁶ Hon menar att de antika författarna som har dominerat vår syn på romerska kvinnor har formulerat typiska kvinnliga beteenden som tjänade patriarkatets intressen, sådana representationer beskriver oftast kvinnor som svaga, fåfänga och omoraliska.³⁷

Alla referenser som studeras är uteslutande av män som skriver från det romerska samhällets toppskick. Vi har inte heller någon förstahandskälla skrivet av en gladiator eller manlig eller kvinnlig åskådare ur de lägre sociala stånden. Gladiatorernas röst gör sig bara hörd genom observationen från den romerska eliten och de förblir själva tysta. Källor som rör kvinnliga gladiatorer är uteslutande skrivna av roms elit och källorna kan därför klassificeras som den romerska elitens observationer av fenomenet. Detta beaktas noggrant i tolkningen av materialet liksom att det måste poängteras att min egen roll som betraktare av textmaterialet påverkas av min egna sociopolitiska och kulturella bakgrund. Detta hoppas jag tydliggörs i min analys av materialet och de tolkningar jag gör.

Ett annat problem som dyker upp i textkällorna som berör de kvinnliga gladiatorer är att referenserna är tvetydliga i sin framställning och inte helt utförliga i hur de kvinnliga gladiatorerna skiljer sig från de manliga gladiatorerna. Som tidigare påpekats så finns det inget ord som benämner en kvinnlig gladiator vilket gör det svårare att identifiera vilka som faktiskt är och inte är riktiga gladiatorer i sitt utövande. Den rådande bristen på material som rör kvinnliga gladiatorer uppmanar en viss grad spekulation kring resultaten, som inte går allt för långt från textmaterialets konkreta bevis.

36 D’Ambra 2007, 8.

37 D’Ambra 2007, 6.

8

3 Historisk kontext

”De har en tvångsmässig önskan om enbart två saker bröd och skådespel” (Panem et circenses),³⁸ så sammanfattar satiristen Juvenalis det romerska folket i det tidiga imperiet.

Självklart är detta en förenklad bild av den rådande situationen men det säger oss också något om den centralitet som de romerska spelen erhållit under imperiets tillväxt.

De romerska spelen (ludi) var till en början religiösa i sin härkomst och de hyllade olika gudar i det romerska panteon, men spelen fick även snabbt en politisk och sekulär betydelse för det romerska folket. Underhållningen kunde ta sig en rad olika former, allt från vagnkapplöpning på circus (ludi circenses), spel med djur (venationes) och teaterföreställningar (ludi scaenici).³⁹ Under den tidiga republiken i Rom var spelen ofta den sista och avslutande delen i firandet av en romersk triumf då en segrande general återvände till Rom. Eftersom den romerska republiken ofta befann sig i krig så blev triumferna fler i antal, större i omfattning och både mer genomarbetade och kostsamma med tiden. Processionerna innehöll banerbärare, musiker, fackelbärare, omfattande gåvor till gudarna och uppvisning av krigsbyten, exotiska vilddjur och fångar. Kombinationen av evenemang antyder att romerska ledarna tidigt experimenterade med olika former av underhållning i olika former.⁴⁰ Från och med 366 f.Kr omorganiserades spelen till en egen separat institution som var starkt sammanknutet med de romerska festivalerna.⁴¹

3.1 Kön, klass och status i det romerska samhället

Rom var ett samhälle som visade ett enormt engagemang till status och hierarki. Statusen var till och med reglerad i lagstiftning. Könet placerades in i ett hierarkiskt system där mannen var överlägsen och kvinnan underlägsen, som ständigt krävde en fast hand av manlig auktoritet.

Maskulina egenskaper hos kvinnor ansågs hotfulla men under imperiet förädlades kvinnan med maskulina egenskaper som framträdde i de kvinnliga figurerna i mynt och konst. Till och med Rom representerades i konsten under imperiet som en kvinnlig krigare med långa kläder eller klädd som en krigare med krigsrustning och kort tunika.⁴²

De romerska kvinnorna hade under imperiet även medborgarskap och möjligheten att styra över sina ägodelar, de var i praktiken inte uteslutna från deltagande i de sociala, politiska och kulturella liv i samma utsträckning som de grekiska kvinnorna.⁴³ Men deras frihet och välmående var likväl kopplade till deras relation till sin make eller fader, samt deras sociala klasstillhörighet.⁴⁴

I Rom definierades status och klass i de högre stånden genom prominensen av sin födsel och ekonomiska tillgångar i de högre stånden. Högst upp i den sociopolitiska hierarkin befann sig senatorerna som var namngivna av sitt medlemskap i senaten, som var det styrande organet i den romerska republiken. De var från början en grupp aristokratiska familjer som utmärkte sig genom sina prominenta blodslinjer och marktillgångar. Under imperiet ersattes senaten som

38 Juv. Sat. 10.80.

39 Dodge 1999, 208.

40 Kyle, 2007, 263.

41 Dodge 1999, 208.

42 D’Ambra 2007, 12 ff.

43 Pomeroy 1976, Introduction.

44 D’Ambra 2007, 3.

9 styrande element av kejsarna som placerades högst upp i den sociala hierarkin. Under senatorerna befann sig sedan riddarklassen, som bestod av män som styrde olika administrativa poster i Rom och dess provinser. Liksom senatorerna fanns det ett minimum krav på ekonomiska tillgångar för att kunna klassificeras som en riddare. Under senatorerna och riddarna befann sig den lokala eliten i Rom och dess provinser, som tillsammans med riddarna och senatorerna utgjorde den sociala eliten. Deras privilegier och skyldigheter kretsade kring deras anseende och skyldigheter till staten och senare även imperiet, som förpliktade dem till att uppehålla en viss moralisk standard inom respektive klass.⁴⁵

Under dessa privilegierade få befann sig de stora massorna. Medborgare, invånare utan fullständiga rättigheter, friborna, och slavar. Dessa personer kunde inte luta sig tillbaka mot en lång blodlinje med prominenta familjemedlemmar så deras klasstillhörighet definierades istället genom att du antingen var friboren, frigiven eller slav samt de ekonomiska tillgångarna som fanns till ens förfogande.⁴⁶ De fattiga och utblottade var en majoritet i Rom men de föraktades av eliten.⁴⁷

3.2 Gladiatorspelen

Gladiatorspelen (munera) hade ett annat ursprung än de romerska festivalerna. De tidiga gladiatorspelen under republiken associerades med aristokratiska begravningar, som oftast uppfördes av en familjemedlem som genom dessa spel hyllade sin hädangångna förfader eller annan prominent familjemedlem. Det första gladiatorspelet som finns beskrivet i de antika textkällorna är det som är dedikerat i Junius Peras ära av hans två söner år 264 f.Kr.⁴⁸ Gladiatorspelet tog plats i Roms nötkreaturs marknad (forum boarium) där det i anslutning till begravningen presenterades tre par gladiatorer. Andra gången ett gladiatorspel finns beskrivet är år 215 f.Kr i samband med ex-konsulen M. Aemilius Lepidus begravning där tjugotvå par gladiatorer presenterades i anslutning till spelet. Förutom denna avsevärda ökning hade gladiatorspelet även flyttats från nötkreaturmarknaden till det romerska forumet (forum romanum) – stadens sociala, politiska och juridiska centrum.⁴⁹ P. Licinius Crassus munus år 183 f.Kr presenterade så många som sextio par gladiatorer i sitt gladiatorspel och till spelen adderades även ett tre dagar långt begravningsspel (ludi funebres) med utdelning av kött (visceratio) och en bankett (epulum) för allmänheten. Dessa nymodigheter fick en fortsatt roll i de aristokratiska begravningsspelen under den sena republiken i Rom.⁵⁰

I den sena republiken i Rom och i det tidiga principatet under Augustus tävlade de religiösa och hyllande elementen i spelen med de politiska och spektakulära, med tiden slutade gladiatorspelen att hållas exklusivt i begravningskontexter, men de var sällan införlivade i de romerska festivalerna.⁵¹ Arenastrider under imperiet uppfördes oftast i slutet av kalenderåret och associerades med festivalen saturnalia, som var höjdpunkterna av underhållning under kalenderåret.⁵²

De atletiska tävlingarna i grekisk stil var i kontrast sena med att anlända till Rom och erhöll heller inte samma popularitet som ludi eller gladiatorspelen. De som deltog i gladiatorspelen var heller inte fria som deltagarna som deltog i de grekiska spelen för ära och priser, de som tävlade i gladiatorspelen var till största delen slavar, kriminella eller krigsfångar som slogs med tvång.⁵³ För att spelen skulle fungera väl så krävdes det ett organiserat

45 D’Ambra 2007, 16 f.

46 D’Ambra 2007, 22.

47 Fagan 2011, 34.

48 Dodge 1999, 224.

49 Dunke 2008, 154.

50 Dunke 2008, 175 f.

51 Dodge 1999, 225.

52 Toner, 2014, 28.

53 Dodge 1999, 207.

10

rekryteringssystem för att kunna fylla spelen med underhållare. De manliga gladiatorerna bestod mestadels av slavar, kriminella, krigsfångar och till och med frivilliga.⁵⁴ Gladiatorer ägdes privat och organiserades i grupper av familjer (familae) och förbereddes som gladiatorer av en tränare som ibland själv var en före detta gladiator. De förbereddes och tränades sedan i en gladiatorskola (ludi). De som ägde gladiatorerna, för att skydda sin investering, försåg gladiatorerna med en anspråkslös måltid, medicinsk vård och regelbunden motionering genom träning.⁵⁵ Det förekom även att friborna gladiatorveteraner kunde hyra ut sig själva som kontraktsgladiatorer (auctorati) som temporärt gav upp sin frihet för att strida mot pengapriser eller för att förlänga deras karriärer som gladiatorer.⁵⁶

Romerska ledare lät sig inspireras och lärde sig av varandras spektakel och ledare som Julius Caesar var generös med spel åt folket – en lärdom som inte gick hans efterföljare Augustus förbi. För att stabilisera Rom efter omvälvningen från republik till principat lät Augustus ta kontroll över arenan.⁵⁷

54 Toner 2014, 55.

55 Kyle 2011. 282.

56 Kyle 2007, 317.

57 Kyle 2007, 296 f.

11

4 Analys

I detta kapitel studeras samtliga antika referenser som nämnts i tidigare avsnitt (se Materialredovisning). Källorna är ordnade efter kronologisk ordning och referenserna presenteras löpande i texten. Resultaten i analysen tolkas och diskuteras sedan i studiens avslutande avsnitt.

4.1 Kejsare Neros regim (45–68 e.Kr)

Källmaterialet visar att Cassius Dio och Tacitus är de första historiska texterna med referenser till kvinnliga gladiatorer. Dios rapportering återfinns i kontexten av kejsare Neros kostsamma festival som han lät hålla till sin bortgångna moder Agrippinas ära år 59 e.Kr. Festivalen pågick i flera dagar i fem – sex teatrar samtidigt, och det bjöds på en lång rad underhållning. Men det var en uppvisning som Dio beskriver som både chockerande och vanhedrande. Denna uppvisning bestod av män och kvinnor från både riddare och senatorsklassen som sågs uppträda i arenan, likt de som hålls i lägst aktning. Intressant här är att Dio kommentar att det inte bara var riddare utan även senatorer som deltog i arenan och uttrycker en förfäran över att de ses i anslutning bland det sociala bottenskiktet i. Han poängterar att alla deltagare inte deltog utav egen fri vilja utan att vissa tvingades till att delta.⁵⁸ Det förefaller dock osannolikt att majoriteten av de högre ståndsklasserna tvingades delta, som senatens påbud från 11 e.Kr och 19 e.Kr vittnar om så lär det ha funnits ett intresse att delta i arenan utan att behöva tillämpa tvång.

Oavsett hur de deltagande först hamnade i arenan gör det inte uppvisningen mindre chockerande eller vanhedrande för Dio. Problemet för Dio ligger i att dessa prominenta män och kvinnor sågs göra saker som var reserverat åt de som hölls i lägst aktning och inte alls värdigt en riddare eller senator, oavsett kön.

Dio beskriver sedan hur de män och kvinnor som medverkade nu kunde ses i nästan alla former av underhållning i arenan. De spelade flöjt, dansade, sjöng till lyra, de var skådespelare i tragedier och komedier, de körde hästar, stred mot vilda djur, och stred även som gladiatorer.⁵⁹ Det framkommer inte helt tydligt i Dios utsaga vem som gör vad, om det var så att det var en köns- eller status uppdelning i arenan som deltagare framkommer det inte i texten. Avsaknaden av specificering i texten antyder att både män och kvinnor från både låg och hög status deltog som gladiatorer.

Dio fortsätter sin rapportering med att skriva om att de män som såg denna vanhedrande uppvisning från åskådarläktarna nu kunde beskåda familjer med fina anor som Furii, Horatii, Fabii, Porcii, Valerii och alla de andra, göra saker som de vanligtvis inte ens skulle vilja titta på än mindre utföras av andra.⁶⁰ Det är osäkert vad Dio syftar på, var det så att det fanns mer och mindre lämpliga grenar i arenan man kunde delta i? Genom att synas i sammanhanget blev de deltagande riddarna eller senatorerna en öppen måltavla för hån från publiken enligt Dio. Han ger en målande beskrivning av hur publiken möjligen skulle mottaga denna uppvisning genom igenkännande och hånfullt pekande åt de deltagarna och namnge dem alla.⁶¹

Den romerska stoikern Seneca den yngre gör det tydligt i sin filosofiska text att det finns delar av gladiatorskolan som åtminstone han finner mer olämplig. Han skriver:

58 Dio Cass. 62.17.3–5.

59 Dio Cass. 62.17.4.

60 Dio Cass. 62.17.5.

61 Dio Cass. 62.17.5.

12

”When, then, will these things be brought to our knowledge?” Great works come forward only slowly, especially if effort lags. The one thing we strive for with our entire mind – to be as full of evil as possible – we have not yet achieved. Vices are still making progress.

Luxury still discovers some new fad in which it may carry on foolishly. Indecency finds anew insult to itself. The dissolution and corruption of soft living finds something still more refined and delicate for its own destruction. We havenot yet done enough throwing away of all our strength. We go on stifling whatever is left of morality. By the smoothness and polish of our bodies we men have surpassed a women’s refinements. We men have taken over the cosmetics of whores, which would not indeed be worn by decent women. With a delicate soft gait we swing our steps high – we do not walk, we strut. We adorn our fingers with rings; a gem is arranged on every joint. Daily we invent ways whereby an indignity may be done to manliness, to ridicule it, because it cannot be cast off. One man cuts of his genitals, another flees to an indecent part of a gladiator’s school; and hired for death, he chooses a disgraceful type of armament to practice his sickness in.⁶²

Seneca skriver här om hur de romerska männen nu dagligen uppfinner nya sätt att skymfa och förlöjliga manligheten. Hans exempel, en man som skär av sitt kön och en annan som väljer att fly till de oanständiga delarna av gladiatorskolan där han väljer den mest vanhedrande beväpningen. Beskrivningen av den skamfulla gladiatorutrustning som Seneca talar om skulle kunna vara en referens till gladiatorer benämnda retiarius, vilket innebar att den stridande gladiatorn var utrustad med minimal bepansring, nät och treudd. En retiarius matchades oftast mot en secutor, som i kontrast var tungt bepansrad och beväpnad med svärd och en liten sköld.

Det som utmärker retiarius från andra gladiatortyper är att denne inte heller bär någon hjälm vilket gav gladiatorn större möjlighet till att se, men också synas. Publiken hade möjligheten att se personen som gömde sig bakom den annars täckande gladiatorhjälmen. Seneca kopplar den oanständiga gladiatorutrustningen till de romerska männens dekadens, fåfänga och önskan om att få synas i kontexten. Den medfödda manligheten går inte att förkasta, som han skriver, det går bara att finna nya sätt att förolämpa den.⁶³ Att delta som gladiator läggs ingen vidare värdering i utan de facto att det var just en oanständig del av gladiatorskolan han valt som en skymf mot de manliga.

Tacitus rapportering som berör året 64 e.Kr. ger en liknande rapportering om hur kvinnor från högsta rang och senatorer förnedrar sig i arenan. Båda Dio och Tacitus är samstämmiga om att det var förnedrande att delta i arenan, och att dessa män och kvinnor gjorde sin klass en otjänst genom att synas där ibland. I vilken form förnedringen tog sig är inte lika tydligt formulerade i Tacitus referens som i Dio’s.

Vidare skriver Tacitus att gladiatorspelen (spectacula gladiatorum) var, lika magnifika som sina föregångare, men användandet av män och kvinnor från riddare och senatorsklassen som uppträdare i arenan var något uppseendeväckande och rapporteras som bland det ovanliga.⁶⁴

Men ingen av författarna lägger någon vikt vid hur de medverkande hade hamnat i arenan från första början förutom Seneca som påpekar dekadensen hos män som sökte sig dit. Vad gäller rekryteringen så är det bara Dio som anmärker att de som deltog inte alla gjorde det helt utav egen fri vilja – utan några av dem tvingades till att delta.⁶⁵ Det är underförstått i kontexten Dio skriver i att kejsare Nero skulle vara den påtryckande kraft som tvingade dessa prominenta män och kvinnor att uppträda. Stort fokus ämnas åt den symboliska klassresa dessa medverkande gör av båda Dio och Tacitus som själva tillhörde senators rank. I Tacitus text är det kvinnor av högre rang och senatorer som förnedrar sig i arenan. Det framkommer inte om männen som deltar är riddare om vi inte ska förstå det som självklart i kontexten av kvinnornas

62 Sen. QNat. 7.31.1–3.

63 Sen. QNat. 7.31.3.

64 Tac. Ann. 15.32.

65 Dio Cass. 62.17.3–4.

13 status. En kvinna var exkluderad från senatorsämbetet och kunde inte heller inneha titeln senator mer en möjligt i anknytning till sin man som senatorsfru. Därför förstärker Tacitus sitt argument med att det inte bara var kvinnor av hög rank utan även män från den högsta som deltog i denna skamliga uppvisning. För Tacitus är det chockerande att kvinnor och män från de högsta sociala klasserna sågs uppträdande i arenan och skriver inte mer specifikt om ämnet.⁶⁶

I Petronius fiktiva berättelse Satyricon läser vi om Echion, en av gästerna under den nyrika friborne Trimalchios middagsbjudning, som berättar att de snart ska få vittna ett superbt tre dagar långt spektakel som kommer innehålla inte bara en trupp professionella gladiatorer, utan även många av dem av friboren status.⁶⁷ Ingenting i texten tyder på att det skulle vara något vanhedrande eller chockerande med att vara en friboren gladiator, utan presenteras som något positivt i kontexten. Titus mannen som beskrivs som den som kommer hålla i spektaklet och som enligt Echion dessutom har en stor fantasi och är ingen man som gör någonting halvdant, så de kan förvänta sig det bästa. Det utlovas de finaste klingorna, ingen som springer iväg och all strid kommer att pågå i mitten av arenan så att hela publiken kan se det.⁶⁸ Denna listning Echion ger antyder allt en god gladiatorstrid skulle innehålla. Att det dessutom är friborna gladiatorer som deltar antyder i texten att det är ett spektakel av högsta kvalité. Titus har dessutom utlovad något alldeles speciellt, en kvinna som kommer att strida från vagn och en förtroendeman till en man vid namn Glyco, kommer att kastas till vilddjuren för att ha uppvaktat Glycos fru. Den stridande kvinnan skulle antyda på en essedarius, som var en typ av gladiator som stred från vagn. Anmärkningsvärt är dock att hon inte nämns med resten av gladiatorerna utan att hon presenteras senare i texten i anslutning till förtroendemannens snöpliga öde. Att hon presenteras i anslutning med Glycos förtroendeman som ska kastas till vilddjuren i texten antyder att det var just dessa två anledningar som gjorde detta spektakel till något extra anmärkningsvärt enligt Echion.⁶⁹

Det görs inte klart vilken status den kvinnliga essedarius skulle tillhöra och det verkar inte heller vara av intresse i berättelsen, faktum är att hon ska uppträda och att hon beskrivs enskild från de resterande gladiatorerna. Om det skulle vara så att det var opassande för en kvinna att synas i arenan ger texten inget prov på det. Echion argumenterar för att istället för att Glycos förtroendeman ska kastas till vilddjuren, så är det Glycos fru, som borde låtas kastas omkring av en tjur. Han menar att förtroendemannen, som är slav, bara följde order och borde därför inte bli straffad. ⁷⁰

4.2 Titus och Dominitianus regeringsperioder (79–96 e.Kr)

I en senare referens ger Dio en annan rapportering om kvinnliga deltagare i jakt-teatern, men nu i anslutning till kejsare Titus och de många spel och spektakel han dedikerade i jakt-teatern bärandes hans namn (den flaviska amfiteatern, även känd som Colloseum). Han beskriver strider mellan tranor, elefanter och hur niotusen tama och vilda djur nedlagts med hjälp av kvinnor, som han noterar inte var av någon högre börd.⁷¹ Kvinnorna som hjälpte till med att nedlägga djuren var av beskrivningen att döma venatores. Det är intressant att Dio kommenterar statusen hos de uppträdande ännu en gång. De deltagande kvinnorna som stred mot djur i detta fall var som noterat av lägre ståndsklass och verkar därför heller inte ha väckt någon kraftigare reaktion heller. Men samtidigt återstår det faktumet att Dio kommenterar att det var kvinnor som deltog, vilket gjorde dem till en tillräckligt uppseendeväckande detalj som var tvunget att kommenteras. Så även om klasstillhörighet tycks vara av största intresset så anmärks det vilket kön de deltagande var, vilket sällan är fallet vid beskrivandet av manliga gladiatorerna.

66 Tac. Ann. 15.32.

67 Pet. Sat. 45.

68 Pet. Sat. 45.

69 Pet. Sat. 45.

70 Pet. Sat. 45.

71 Dio Cass. 66.25.1–2.

14

Dio beskriver faktiskt strax efter vad männen gjorde istället för att delta som venatores i den uppvisning han beskriver,⁷² om vi inte ska förstå passagen som att det var både manliga och kvinnliga venatores, då Dio skriver att det var kvinnor som hjälpte till vid nedläggningen av djuren skulle antyda att det även var män som medverkade vid nedläggningen av djuren.

Kvinnorna beskrivs inte som deltagande inom någon annan gren i spelen.

I de efterföljande textraderna skriver Dio att männen deltog i annan form av strid, några grupper stred envig, medans andra grupper deltog i massinfanteristrider och sjöslag (naumachia).⁷³ Männen som stred i massinfanteristriderna och sjöslagen var av lägre social status än de andra stridande och inte gladiatorer på samma sett som de som deltog i envig. Dessa strider och sjöslag var reserverat för krigsfångar, dödsdömda (noxii) och slavar där den garanterade utkomsten skulle vara döden. Ingen av dessa medverkare skulle ha möjlighet till att vinna sin frihet efter uppvisat mod, utan förväntades dö modigt. Dio rapporterar inga senatorer eller riddare i anslutning till spelen som hölls under Titus. Den enda kommentaren Dio ägnar åt de stridande är att det var kvinnor som hjälpte till vid nedläggningen av djur, att deras status var låg och att de stridande i massinfanteri striderna och sjöslagens status var inte heller anmärkningsvärda för Dio.

Men ingen av författarna som hittills studerats har pekar ut könet som den mest vanhedrande faktorn i sammanhanget. Tvärtom så verkar Dio inte lägga någon större vikt vid att det var kvinnor som nedgjorde djuren i Titus spektakel. Så länge de inte tillhör riddare eller senatorsfamiljer så utmanades aldrig den sociala hierarkin, och då fanns det heller inget att kommentera på, mer än möjligtvis ovanligheten att se kvinnor uppträda i arenan.

Poeten Martialis skriver i sitt hyllande epigram, dedikerade till de stora öppningsspelen i den flaviska amfiteater under kejsare Titus regim, att människor från hela medelhavsvärlden hade samlats för att bevittna detta spektakel.⁷⁴ I ett av de inledande numren avrättas en kvinna i mytologiserad kontext.⁷⁵ Textavsnittet efter är oerhört intressant, här skriver Martialis att inte enbart Mars hyllar Caesar (Titus) utan även Venus själv.⁷⁶ Textavsnittet är en referens till manliga respektive kvinnliga gladiatorer ur en mytologiserad kontext. Textavsnittet blir ännu tydligare referens till kvinnliga gladiatorer om vi tittar på nästföljande textstycke. Här beskrivs hur en kvinna nedlagt ett lejon och hon liknas vid Herkules stordåd med de nemeiska lejonet.

Efter Caesars spektakel konstaterar han att han nu även sett detta stordåd utföras med kvinnors tapperhet.⁷⁷ Han verkar rent av imponerad av det mod dessa kvinnor uppvisat. Spännande här är också att de var venatores liksom i Dios referens,⁷⁸ men ingenting i Martialis referens tyder på något intresse av kvinnornas sociala status i beskrivningen. Det är även möjligt att kvinnorna var av en lägre social status och provocerar inte fram kritik. Det bör dock påpekas att texten har en annan karaktär än Dio och Tacitus historiska rapporteringar. Martialis text är i hög grad en hyllande text och har inte alls samma moraliserande och dömande attityd som Dio och Tacitus visat upp i sin historieskrivning.

Men det betyder inte att Martialis var ofärgad av sin egen samtid. Vi ser prov på Martialis föreställningar om kvinnor mellan raderna. Efter Caesars shower har han även sett kvinnor uppträda tappert och utföra stordåd i arenan. En kvalité som inte tycks självklar när det kommer till hur en kvinna uppfattades. Ska vi förstå kvinnorna i arenasammanhanget som normbrytare i Martialis kontext? Referensen ger prov på att tapperheten hos den manliga gladiatorn förväntades av Martialis, medan en kvinnas tapperhet för Martialis var helt nytt i sammanhanget och han verkar inte heller helt missnöjd med vad han sett.

Suetonius rapporterar i sin biografi om Dominitianus hur han använder sig utav kvinnliga och manliga gladiatorer i sina kostsamma och grandiosa spektakel. Han gav venationes och

72 Dio Cass. 66.25.1–2.

73 Dio Cass. 66.25.2.

74 Mart. Spect. 3.

75 Mart. Spect. 6(5).

76 Mart. Spect. 7(6).

77 Mart. Spect. 8(6b).

78 Dio Cass. 66.25.1–2.

15 gladiatorspel under kvällen, som i ljuset av fackelskenet bjöd på strid inte bara mellan män, utan även mellan kvinnor.⁷⁹ Suetonius som de andra författarna som alla påpekat att det inte bara var män utan även kvinnor som syntes uppträdande som gladiatorer i kontexten av kostsamma spektakel. Däremot var det ovanligt att spelen hölls under kvällen.

Den romerska skalden Statius beskriver ett saturnalia som hölls under Dominitianus i december månad i slutet av det romerska kalenderåret. En stor bankett hade uppförts där alla sociala ordar åt vid samma bord; barn, kvinnor, plebejer, riddare, och senatorer.⁸⁰ Barn och kvinnor konstituerade en egen klass i Statius utsaga. En kvinna var exempelvis aldrig bara en gladiator, eller venator i någon av utsagorna utan hon är alltid en kvinnlig gladiator. Vidare skriver Statius:

Amid such hubbub, such novel luxuries, the pleasure of spectacle flits lightly by. The sex untrained and ignorant of weaponry takes stand and dares engage in manly combat. One would think them troops of Thermodon in battle by Tanais or wild Phasis.⁸¹

Kvinnan är här per definition, som Statius skriver inte tränad eller bekant med vapenföring.

Detta är mannens sfär som det gör sig tydligt i citatet. Men när hon ger sig in i manlig strid sker också en förändring av kvinnans status från oviss och otränad i vapenföring till levande avbilder av amasoner. Trupper från Thermedon skulle i kontexten mycket väl kunna vara en referens till amasoner, som enligt den grekiske historikern Herodotos härstammade från Thermodon.⁸² Kontrasten är slående, från kvinnor som otränade och ovissa inom vapenföring till de mytiska och krigiska amasonerna. Det är svårt att avgöra vilken klass de deltagande kvinnorna tillhörde då det inte framkommer, men det var inte heller av samma intresse för Statius. Liksom Martialis referens så är det för båda något nytt och anmärkningsvärt i att se kvinnorna strida. Statius beskriver kvinnorna som obekanta och otränade med vapen och Martialis som först efter Caesars såektakel kunde se prov på att även en kvinna besatt mod av mytologiska proportioner.

Satiristen Juvenalis ger beskrivningen av en kvinna som också passar in under beskrivningen som amason. Här förekommer hon i en värld som vänts upp och ner enligt Juvenalis. Eunucker tar fruar och kvinnor strider som gladiatorer, mer specifikt Mevia som med jaktspjut och ena bröstet blottat likt en amason, kastar sitt spjut mot en toskansk vildgalt.⁸³ Inget i texten antyder att detta skulle vara något positivt att se henne strida likt en venator, tvärtom med tanke på hur och när hon presenteras i texten så är hon snarare ett ämne för ironi och hån i kontexten. Som Juvenalis gör tydligt senare i samma text ”then it is hard not to write satire.”⁸⁴

I Juvenalis 6:e satir blir han ännu tydligare i sin kritik mot kvinnliga gladiatorer ”What sense of modesty can you find in a woman wearing a helmet, who runs away from-her own gender?”.⁸⁵ En kvinna utrustad som en gladiator gjorde ett aktivt brott mot den accepterade normen enligt Juvenalis som frågar sig vilken form av anspråkslöshet och blygsamhet man kan finna hos en sådan kvinna? Dygder som Juvenalis ansåg att en kvinna skulle besitta. Han skriver innan att alla känner till de kvinnliga brottningsgolven, och hur alla sett träningsstolpen sönderhackad av hennes svärd och sköld. Hon går igenom sin träning, skriver han, och är absolut kvalificerad för att deltaga till trumpetstötarna i festivalen till Flora Om det inte är så att hon tränar inför den riktiga arenan.⁸⁶ Det är alltså en skillnad i att delta i festivalen till Flora och den så kallade riktiga arenan som Juvenalis skriver, att hon tränar med vapen skulle antyda att någon form av atletisk uppvisning med vapen skulle vara inblandat i Flora festivalen, det

79 Suet. Dom. 4.1.

80 Stat. Silv. 1.6.43–44.

81 Stat. Silv. 1.6.50–65.

82 Her. 9.27, 4.110.

83 Juv. Sat. 1.22–30.

84 Juv. Sat. 1.30.

85 Juv. Sat. 6.252–254.

86 Juv. Sat. 6.250–252.

16

verkar dessutom som att kvinnor enligt Juvenalis kunde delta där. Men han gör också en skillnad på deltagandet i festivalen till Flora med den riktiga arenan, vilket skulle syfta på gladiatorspelen.

Att bära hjälmen, och strida som en gladiator var som kvinna otänkbart eller åtminstone, ämnat för satir, enligt Juvenalis. Det är våldet hon gillar skriver han, och hon skulle inte vilja byta plats med en man vars nöjen vi upplever är så små i jämförelse. På sätt och vis är det bättre att vara kvinna enligt Juvenalis. Han ger sedan en hånande beskrivning av vilken syn det skulle vara att se henne sälja sina saker på aktion och utrustningen han nämner skulle antyda en gladiator i secutor utrustning, hjälm, armskydd, svärd, sköld och ett benskydd. En komisk syn enligt Juvenalis med tanke på att detta är samma kvinnor som svettas i de tunnaste klädsel och skaver sig mot det finaste silke. Kvinnor var alltså ömtåligare och mindre lämpade som kämpar, även deras fysik tycks varit emot dem enligt Juvenalis som uppmanar läsaren att lyssna till hennes rytande när hon svingar svärdet, se tyngden av hjälmen som får henne att svikta och se den överdrivna tjockleken kring bandagen runt hennes knän.⁸⁷ I hans beskrivning blir det tydligt att han anser att kvinnornas fysik inte var anpassade för att delta som gladiatorer, utrustningen var inte ens anpassad för deras fysik. Liksom Statius innan honom så var gladiatorspelen inte ämnade för kvinnor men till skillnad från Statius så är hon långt ifrån en amason i Juvenalis beskrivning, hon passar bättre in i Statius beskrivning som otränad och oviss om vapenkonsten och snarare en parodi än något som skall tas seriöst i sammanhanget.

I en tidigare referens skriver Juvenalis om Eppia, en senatorsfru som blivit förälskad i en gladiator vid namn Sergius. Trots att denna man var vanställd, hade fula skavsår från hjälmen och hade ett konstant rinnande öga var senatorsfrun villig att kalla sig för gladiatorns groupie.

Han var en gladiator, det var det hon föredrog, det är stålet de är förälskad i skriver Juvenalis.⁸⁸ De militära dygder som visades upp i arenan hade inte bara en dragningskraft för gränsöverskridande män, utan även för kvinnorna i Juvenalis utsaga. Men den entusiasm som visades av kvinnorna uppskattades inte av Juvenal som av att döma bara gjorde sig löjliga i gladiatorsutstyrsel. För Juvenalis hade världen verkligen vänts upp och ner, när kvinnor strider som amasoner och senatorsfruar lämnar sina män för ärriga gladiatorer, då är det som Juvenalis skrev tidigare ”då är det svårt att inte skriva satir.”⁸⁹

4.3 Trajanus regim och efterkommande kejsare (98–200 e.Kr)

Plinius den yngre belyser i sina hyllningstexter till kejsare Trajanus (98–117 e.Kr) om de allmänna spelen han låtit hålla för medborgare och allierade att det inte var någon slapp eller lösaktigt spel som skulle förgöra den manliga andan hos invånarna, utan något som skulle inspirera dem till att möta skador och döden med trots.⁹⁰ Kejsaren, inspirerar sina undersåtar genom att påvisa att kärlek för ära och önskan för seger var dygder som även kunde uppvisas bland slavar och kriminella genom gladiatorspelen.

Allt Trajanus gör i kontexten är rätt, enligt Plinius. Det är slavar och kriminella som strider i arenan, inga riddare eller senatorer, alltså var de deltagandes status låg. Plinus kommenterar däremot inte om det skulle ha funnits några medverkande kvinnor i spelen. Till skillnad från Dominitianus som han senare skriver, kunde publiken dessutom uttrycka sin entusiasm och visa sin preferens för vissa gladiatorer utan att behöva rädas att själva behöva bli en del av spektaklet. Dominitianus som enligt Plinius kände sig attackerad ifall hans gladiatorer kritiserades var blind för sin egen status. Kejsaren som ansåg sig jämställd med gudarna lyfte gladiatorer till att vara hans jämnlika.⁹¹ Plinius uttrycker här dubbelheten i gladiatorns status.

Plinius beskriver hur Trajanus inspirerar till dygder genom att även slavar och kriminella kan

87 Juv. Sat. 6.253–267.

88 Juv. Sat. 6.100–112.

89 Juv. Sat. 1.30.

90 Plin. Pan. 33.

91 Plin. Pan. 33.

17 uppvisa dessa egenskaper, trots deras låga status. Dygderna blir abstrakta egenskaper som visas upp i arenan av de medverkande. Att kejsaren identifierade sig med sina gladiatorer var minst sagt problematiskt. Dessa egenskaper skulle en kejsare redan besitta. Något som Trajanus enligt Plinius uppenbarligen gör när han bevisar sig orörd av sina egna känslor eller i alla fall överlägsen dem.⁹²

Den kristne författaren Tertullianus delar inte en lika positiv bild av gladiatorspelen som Plinius. I sin moraliska avhandling skriver han att det inte finns någonting i de romerska spelen som enligt Tertullianus behagar Gud.⁹³ Tertullianus skriver att det är människans inkonsekvenser som förvirrar och beblandar vad som är gott och ont och att deras känslor påverkar deras omdömen. Han gör exempel på hur de som givit spektaklet ser på de uppträdande gladiatorerna, som han benämner som de mest älskvärda av män, till vilka män överger sina själar och kvinnor sina kroppar. Tertullianus föreslår inte här att kvinnorna skulle ha medverkat som gladiatorer utan snarare att de gav sina kroppar åt gladiatorerna. De (det romerska folket) glorifierar gladiatorerna samtidigt som de degraderar och förminskar dem.⁹⁴ Ännu en gång är det den sociala degraderingen som är i fokus och Tertullianus ger en längre beskrivning av hur vanhedern och den civila degradationen tog sig uttryck utanför arenan. De tävlande uteslöts från flera ämbeten i Rom och de kunde varken bli riddare eller senatorer.

Dubbelheten i gladiatorns status i det romerska imperiet sammanfattar Tertullianus med några korta ord ”They love who they lower; they despise whom they approve; the art they glorify, the artist they disgrace”.⁹⁵

92 Plin Pan. 33.

93 Tert. De Spect. 24.

94 Tert. De Spect. 22.

95 Tert. De Spect. 22.