Am teckningar i Philosophieiis llistoria.

Am teckningar i Philosophieiis llistoria.

i .

G i o r d a n o It r im o.

A k a d e m i s k A f l i a n d l i n g

nu ed Vidlberömda Philos. F akultetens i Upsala samtycke

u n d e r in se ende a f

MAG., E R I C A U G U S T S C H R Ö D E R

P ro fesso r i Logiken och M etaphysiken

f ö r p h i l o s o p h i s k a g r a d e n

utgifveu a f

C O N R A D T H E O D O R H J E R P E V, D. M. A f Uplands Landskap

P ossieth. S tip.

till of fentlig g r a n s k n i n g f r a m s t ä l l d j»å Gislavianska Lärosalen den 8 Juni 1 8 4 8 .

p. v. t. e. m.

4 .

U p s a l a

PROFESSOREN OCH THEOLOGIÆ DOCTORN

nÖGVÖRDIGE OCIÏ IIÖGLÄRDE

H E R R M A G . I i A « S i l l T O M A \ « 0 O l

med Yordnad och ta c k s a m h e t

a f

CONRAD TITEODOR U JE R PE.

4 5

n a lu re e n ä r det allmänna förståndet (v o re ), verldssjälens försla och förnämsta kraft, hvilken gifver sig tillkänna såsomi universi allmänna form. Allt ä r uppfylldt af dennai k ra ft, den upplyser universum, anvisar naturen, huru den skall fullgöra sitt v erk, och förhåller sig till fra m b iringande af de naturliga tingen, såsom menniskans t ä n k a in d e kraft förhåller sig till frambringande af be- greppoen. P y th agoréerna kallade detta allmänna för­

stånd universi styresman och rörare; Platonici verldens v e rk m iästa re; Magerna, fröet till alla frön, emedan det med m aterien framalstrar och så herrligt ordnar alla f o rm e ir , t t t detta ej mera kan vara någon slumpens sak;

O rp h e m s kallade det verldens öga, emedan det genomskå­

d a r a l llt, och så väl inifrån som utifrån gifver åt tingen jemnnmålt; Empedokles söndraren, emedan det aldrig trött­

n a r iatt söndra de förblandade gestalterna i materiens sköte ,, och u r döden framkalla nytt lif; Plotinus fadren och frram alstraren, emedan det utströr på naturens fält sädeskiornen och ur sin hand låter alla former framgå.

Vi k;alla d et den inre konstnären, emedan det ini­

från bildar och d an a r: ur det inre af roten och sädes­

kornett framdrifver telningen, ur telningen grenar, ur grenairne qvistar, ur det inre af qvistarne knopparne; ur den fnna väfnaden af bladen blommor, frukter; allt blir

i

det imre anlagdt, b ered t, fulländadl; och inifrån fram­

kallar det äfvcn åter ur frukter och blad sina safter till

q vista irn e

s t a m m e n , u r denna till roten. Äfvenså utvecklar d e t 4

ur säden och hjerlats medelpunkt dju rets lem m air, och sammanslingrar de särskilda tråd a rn e till enhet. Skulle val dessa lefvande verk vara fra m bragla u la n fö rs tån d och a n d e , då våra liflösa e fle rh ä rm n in g a r på malteriens y ta redan fordra båda d elarn e? Huru s to r och lierrlig m åste icke denne k o n s tn ä r, den invärtes a lles täd e s n ä r ­ varande v a ra , som aldrig uteslutande väljer ä m n e eller före m ål, ulan oupphörligt och i allt v e r k a r allt 1). — Det gifves således ett trefaldigt förstånd, d et g u d o m lig a hvilket ä r allt, v erld sfö rstå n d et, som f r a m b r i n g a r allt och de enskilda tingens, som v a r d a till allt*).

Emellan de båda yttersta måste den m id t v a r a , som

i ) D e l a c a u s a , p r i n c i p i o e t uno . I I . 2 5 0 — 5 6 . J a c o b i 1. c. 2 6 4 f.

* ) D e la ca u sa etc. 1. c. son t r e s o r t e d ’i i i t e l l e t t o , il d iv i­

n o , c h 1 è t u t t o ; q u e s t o î u u u d a n o , ehe l'a t u t t o ; g l i a l t r i p a r t i - c o l a r i , eh e si i'aimo t u t t o . — D e t s i s t n ä m n d a , e l l e r ä n d l i g » f ö r s t å n d e t u t t r y c k e r h a n a n n o r s t ä d e s (de u m b r i s i d e a r u m p. 5 2 2 ) m e d t r a n s f o r m a t i o s u i in r e m , oeb t r a n s f o r m a t i o r e i in s e - p su r n . J f r D e t r i p l i c i m in im o e t m e n s u ra . I . i .

CJt men s n a t u r æ s u b j e c t is i n sita re bu s) M o m e n ti s g r a d u a n d a suis d e p r o m i t , e t a p t i s O r d i n i b u s c o n f l a n s , n u m e r i s d i s c r i m i n a t a l t e : S i c r a t i o n i s o p u s , sic vi v id a vis ac iei ' I l u m a n i s e n s u s , p a r t e s , q u i b u s a p p l i c e t i l l i s , M e n s u r a s q u i b u s e x p e n d a t , p r æ c o n c i p i t ip s i s I n f o r i b u s , q u o r u m p a l a n s a ti n ib u s in g e n s T u r b a s o p h i s t a r u m cæ cos n i h i l o m in u s Orba L o n g i u s a b d u x i t , q u a m p e r c o m p e n d i a p o s s i n t , A u t l e v i b u s n o t i s m e l i o r a c a p e s se re d i c t a S e q u e u l t r o lu c is p e r a m æ u o s v e r t e r e a d o r t u s ( Ju d e s u b i t q u i d q u i d n a t u r a c o l o r i b u s a t q u e V o c i b u s a l l a h r e d e p i n g i t e t i n t o n a t a l m a .

icke b)l!olt ä r utifrån verkande orsak, ulan äfven den inre ttil! alla naturliga ting. — Den f o r m e l l a o r ­ saken ä r den ideala g r u n d e n , enligt hvilken förståndet handlair i frambringelsen. Ty i det förstånd, som bar kraftem att frambringa alla arter af ting, måste nödvän­

digt æ Ila ting enligt en viss formell grund redan vara förhamdlen, såsom konstnären ej kan utföra en statue, utan ;aitt ban förut t änkt sig formen. Derföre eger en tvâfaldlïg form r u m, den ena enligt bvilken den ver­

kande orsaken v e r k a r , och den andra, hvilken af den v e r k a n d e orsaken framkallas i materien. Men — ä n ­ d a m å l I s o r s a k e n är universi fullkomlighet, hvilken består d e r i , att i materiens särskilda delar alla former k o m m a till existens; i delta ändamål finner förståndet så m y c k e t behag, att det aldrig trö ttn a r, att utur ma­

terien framkalla nya arte r ').

M en — om formen är verksam, i det förståndet är bildande p rincip, så kunna vi antaga att själen ä r i k r o p p e n , såsom styrmannen i skeppet. Så vidt styr-

I e o m c n t a r i e r n a h ä r ö fv e r b e te r diet:

Men-s s n p e r om nia D c u s est. Mens insifa om nibus N atura.

M e n s o m n i a p e r v a d e n s r a tio . D e u s d i c ta t et o r d in at. N atu ra e x s e q u i t u r a tq n e fa cit. I tn tio c o n te m p la tu r et d isc u rsat. Deus e s t M o n a s om nium n u m e r o ru m fo n s, sim plicitas omnis m agni­

t u d i n i s et c o m p o sitio nis s u b s t a n t i a , et excellentia su pe r omne m o m e n t u m , in n u m e r a b ile , immensum. N a tu ra est num erus n u ­ m e r a b i l i s , m a g n i t u d o m e n s u r a b i t i s , m o m entum a t t i n g i b ile . I t a tio e s t num erus n u m e r a n s , m a g n itu d o m e n su ra n s, m omentum æ s t i m a n s .

• ) J a c o b i 1, c. 2 6 0 f.

m annen röres tillika med s k e p p e t , så u tg ö r han e n del deraf}, m e n , så vidt han s ty r och rörer sk e p p e t, så ä r han ingen d e l , utan något d e rifrån åtskiljdt och v e rk ­ samt. Så äfven verldssjälen,- så vidt den g e n o m s tr ö m ­ m a r och lifgifver universum , så kan man b e t ra k t a den, såsom den inre och formella d e l e n , men så vidt den bestäm m er alla tin g , och fram alstrar deras naturlig a förhållanden, så kan den icke b efrak ta s, såsom del eller p rin c ip , u tan såsom orsak. — Vi kunna lika litet tänka oss en fo rm , som icke vore verkan och u ttry c k af en själ, som något utan form. Anden allena kan bilda, alla tingens form er äro själen. Mitt bord är väl såsom bord, min k lä d n in g såsom klädning icke lefvande, men såsom af naturen bildade och sam m ansatta hafva de i sig mate­

ria och form. Ty anden finnes i allt; och det ä r inget så obetydlig t i n g , alt det ej innehåller i sig till någon del a n d e n , som lifvar det. Alla tin g besitta till sub­

stansen själ och lif, men icke alla äro i verklig n ju t­

nin g af lifvet, och sjelfständig besittning af s j ä l e n 1).

I a l l m ä n h e t , om an d e , själ och lif uppenbara sig i alla

1) D e l a c a u s a , p r i n c . etc, s. 4 8 t'. C o n c e d o ch e t u t t e le co se h a n n o i n se a n i m a , h a n n o v i t a , se c o n d o l a s o s t a n z a , e t n o n s e c o n d o 1’a t t o , ed o p e r a t i o n e c o n o s c i b i le d a p e r i p a t e t i c i t u t t i , e «puelli, che l a v ita e d a n i m a d e f in isca no se c o n d s c e r t e r a g i o n i t r o p p o g r o s s e . . . quel s p i r t o si t r o v a i n t u t t e !e cose l e q u a l i se n o n sono a n i m a l i , s o n o a n i m a t e , se n o n sono s e ­ c o n d o 1’a t t o se n si b i l i «l’a n i m a l i t â e t v i t â : s o n p e r ö secondo il p r i n c i p i o e c e r to a t t o p r i m o d ’a n i m a l i t à e v i t a e ucn dic o d a v v a n t a g g i o . J f r J a c o b i 1. c. s. 517^ f. C a r r i è r e 1. c. 4 1 8 f.

t i n g , och a l lt, hvad som har väsende, ä r deraf u p p - fylldt,, så måsle äfven denne ande vara alla tings sanna fo rm , och deras kraft och verklighet ; oeh detta p å dubbeH l v is; i det den antingen öfverallt och helt och hållet öfverlem nar sig åt ä m n e t, såsom t. ex. hvarje del aff elden brin n er och ä r eld, eller också synes n ä r - varantde i alla d e l a r , så att dessa lefva, såsom ett djurs le m m aar, men dock icke äro lika det hela, som sn arare ä r i «dem och för sig sjelf verksam och sålunda ä r den sjelfratedvetna själen.

Dtet ä r emellertid nödvändigt att antaga tvenne slag af vässendllig tillvaro, f o r m och m a t e r i a . Ty, såsom en hiögsla kraft och verksamhet m åste an tag a s, h v aru r alla aindra k rafters verksamma förmåga härflyler, så m å ­ ste 0)ckså g en tem ot denna aoliva princip äfven antagas en pmssiv, som u tgö r möjlighet att blifva allt ; den förras väsem ä r a t t bestäm m a, den sednares, att bestämmas.

För att betrakta materien för sig och afskiljd från for­

m e n ,, har man att jemnföra förhållandet med k o n s te n 1) . Såsoim denna fo rdrar ett derföre egnadt äm ne, så b e-

*)) D e m o n a d e , n u m e r o et fig u ra I . 2 . ▼. 2 4 2 sqq.

M a te r ie s , q u am n o n m inus e s t s u b s t a r e n eces su m Q u a m Tat et efficiens s u p e r a d s t a r e : u t p o t c t a n t u m E t facere i l l e p o t e s t , q u a n t u m fierique p o t e s t haec.

N a m n e q u i t esse p o t e n s fa c e r e in fin ita sine i p s o , Q u o d fie r i infinita p o t e s t , c o n t r a q u e vici ss im . Q u a r e sese u l t r o si c c o n c o m t a n i t u r , id c m q n e P r i n c i p i u m s t a t u u n t v e r e , si rem a lt i u s a t q u e

M a t e ri æ uouieii c a p i a s t u , q u a m S t a g v r i t e s .

so

höfver äfven nature n e t t material för sin verksarmhef j o c h , såsom den förras ä m n e , t. ex. tr ä d e t , för t sig ej h a r n åg ra konstiga fo rm e r, men först kan erhållai dem genom sn ick aren , så har äfven materien i sig sjedf in­

gen n atarlig fo rm , men kan antaga hvar och en gçenom naturprincipens verksamhet. Hvilken ota lig m ä m g d af förvandlingar se vi ej konsten företaga sig meed en enda materia. H är ligger den fällda o a rb e ta d e .‘Stam­

m e n , der står ett p ry d lig t med det kostbaraste.* hus- geråd fylldt palats! Dylika förvandlingar visar oss n atu ­ ren. Hvad som först var frö, blir g r ä s , derpiå a x , vidare b r ö d , närin gssaft, blo d, djurisk s ä d , ett emibryo, en m enniska, ett lik d erp å å t e r jord', sten eller ;annan massa o. s. v. H är visar sig således n å g o t , sorm för­

vandlar sig i alla t i n g , och i sig sjelf alltid förb>lifver e t t och detsamma. Då följakteligen alla naturligar for­

m e r framgå ur m a te rie n , och återgå d e r i , så synes verkligen intet e v i g t , beständigt och värdigt narmnet p rin c ip , utom materien allena. F o rm e rn a kunnai icke bestå utom m aterien, hvilken låter dem framgå uir sitt s k ö te , och åter u p p tag er dem d e r i , u n d er det matterien alltid förblifver densamma och alltid fru k tb a r ').

Men — materien kan betraktas u r tvåfaldig syn­

p unkt, antingen såsom f ö r m ö g e n h e t (p o ten z a), eliter så­

som u n d e r l a g , substrat (soggetto). Ur förra synpumkten falla alla möjliga väsenden på sätt och vis under dess

*) D e la c a u s a , p r i n c i p i o e t un o . ed. W a g n . p. 2 8 1 —2 8 3 .

begrepnp; och Pythagoreerna och Sfoici hafva derföre icke mroindre räknat den til! de öfversinnliga, än till de sim nliga tingen. Men ” vi b elrakla materien icke helt 0)(ch hållet såsom dessa visa, utan göra oss d era f ett hötgre och mera utveckladt begrepp.” Vanligen å t ­ skiljer m a n förmågan i en activ, så vidt den ä r verk­

s a m, och en passiv, så vidt den kan tjena nägot ver­

kande till underlag eller ämne. Men — betraktar man den p a s s i v a möjligheten eller möjligheten absolut, och enligt san n in g e n , så kunna vi ej tillskrifva någon sak tillv aro ooh verklighet, utan att äfven tillägga den möj­

lighet af vara eller förmåga af verklighet. Men — d en n a m o ts v ara r så fullkomligt den activa förm ågan, att den e n a ej kan tä nkas utom den andra, och emedan den sålunda bevisar ej sv a g h e t, utan kraft och verksamhet, så tillk o m m e r den framför allt den första öfvernaturliga g r u n d e n . Om alltså ursprungligen varit en förmåga att v e r k a , fra m b rin g a , sk a p a , så måste äfven ursprungligen vara en förmåga att v erkas, frambringas och skapas.

Ty d e n absoluta möjligheten, genom hvilken tingen, som ä r o verkliga, kunna v ara , ä r icke tidigare ä n d e n absolu ta verksam heten; denna kan nemligen icke blott v a r a , utan ä r tillika verklig, och föregår icke det verkliga v a ra n d e t; ty , om det som kan v ara, fram- b ra g te sig sjelf, så skulle det vara v erk lig t, förrän det v e r k a d e s 1). Alltså ä r den första och högsta grunden

t ) D e la causa etc. p. 2 G I . P e r ehe la possibilitå a § i o - l u t a , p e r la q u a l e le c o s e , clic sono in a t t o , p o sf o n o e n s c re ,

allt hvad den kan v a r a , och skulle ej vara allt^ otnn den icke kundo vara allt ; sålunda äro deri verksamhie t och fö rm å g a, möjlighet och verklighet ett och delsiaimma.

Men — så förhåller det sig icke med de öfriga ti;ngen;

ty om de äfven ä r o , hvad de kunna v a r a , kunnde de dock lilläfventyrs äfven icke v a r a , eller helt ann,ait, än de verkligen äro. S å ä r t. ex. menniskan väll d e t , som hon kan v ara , men icke allt det , som hcun kan v a r a ; äfvenså stenen icke allt hvad han kan v a r a , ty han är icke, k alk , icke kärl 0. s. v. Men — d<etsom ä r allt, hvad det k a n v a r a , är E t t , och b e g r i p e r i sill vara allt vara. Det ä r allt hvad det ä r , o c h kan vara allt annat hvad del ä r och kan vara I c k e så med de andra tin g e n ; i hvilka ej förmågan ä r lik a med verkligheten; ty de äro icke absolute, utan på b<egrän- sadt s ä t t , och deras förmåga är inskränkt till e n be­

stäm d verklighet, och g å r ej utöfver ett enskildt v a ra ; och förmågan och verkligheten, som i grunden ä r o e t t , fallar d e r splittrade och mångfaldiga utom h v a ra n n a n . Äfven universum , den ofödda n atu ren , Guds lefvande bild, är allt hvad det kan v a ra , i desamma a r t e r , i sina hufvudlemmar, o c h , i anseende till samma m a te ria ;

n o n è p r i m a che l ’a t t u a l i t à , ne ta m p o c o poi che q u e l l » a l f r a il p o ss c r e e s s e r e , è co u lo es sere in a t t o , e non p r e c e d e q u el lô , p e r c h e , se q u e l , eh e p u ù e s s e r e , facesse se s t e s s o , s a r e b b e p r i m a chc fusse f a l t e o . J f r C u s a n i d i a l . d e p o s s e s t , h v a r i g e n o m m e n in g e n b l i r t y d l i g a r e . C l e m e n s 1. C. p . 1 4 . C a r r i è r e 1. c . s. 42*2 f. S e ä lv e n J a c o b i , u e b . S p i n o z a s. 2 8 4 , h v a r e s t d o c k ö f v e rs ä t t n i n g e n ej ä r d e n l y c k l i g a s t e .

Ot)nm

men tdiet ä r icke allt hvad det kan vara i in div iderna, deras cdlelar och eg e n sk a p er, ut an blott en en skugga af den feöirsta verkligheten och den första förmågan, och så vid],a ä r o deri förm åga och verklighet icke absolute detsamnma. Sålu nda ä r universum del som v a r d e r , u n d er del Gud ä r. Men d ö d , förderf, lyten o. s. v.

äro h w a r k e n fö rm å g a, eller verklighet, utan snare brist och w a n m a k t i tingen. Men den första eller absoluta g ru n d te n ä r s to r h e t , och en sådan s t o r h e t , som är allt.

hvad d e n kan v a r a , ej en sto rh e t , som kan vara större eller m i n d r e , som kan delas, ulan den största, den m in stia, den o än d lig a, den odelbara o. s. v. och så med allt, som lå te r utsäga sig , G odhet, Skönhet o. s. v.

E tt i ä r , hvad som ä r al lt, och han vara allt absolut.

Men i de naturliga tingen ä r blott en bestämd verklig­

h e t , m e n äfven icke i detta enda bestämda vara äro de allt, Ihvad de kunna vara. Solen ä r t. ex. icke allt d e t , som solen k an v a r a , ty den ä r icke öfverallt der den kan v a r a , e m ed a n , då det ä r morgon för jorden, det icke ä r afton o. s. v. Men — vilja vi s e , på hvad sä tt Gud ä r solen, så säga vi, att han ä r allt hvad den k a n v a r a , a lt han på samma g å n g ä r m orgon, m i d d a g , a f to n , r ö r sig så snabbt, a t t han tillika ä r o - rörd , och befinner sig helt och hållet och alltid i hela k r e ts e n och i hvarje del deraf. Och denna fullkomliga fö rm å g a ä r icke blott d e t , som solen ä r , utan det som h varje tin g ä r och kan v a r a , förmågan af alla förm å­

g o r , verkligheten af alla verkiigheter, varat af allt vara-

Men — derföre ä r d e t , som annorstädes är sig mot­

s a tt, deri ett och detsam m a, och alla tingens ålskiljnader upphäfvas deri. Men — man kan äfven a n ta g a , att den lefvande bilden af nämnde möjlighet och verklighet, u n iv ersu m , emedan det i bestämd verklighet är allt det hvad det i bestämd möjlighet kan v ara, äfvenledes har en f ö rm å g a , som ej kan frigöras frän verkligheten, en själ, som ej kan skiljas från det själartade.

Man kan således, m enar Brnno, utan att träda Gu­

domen för n ä r a , anvisa materien en högre betydelse, än Plato har g jo r t, i det man inser, att den första grunden icke bör fattas efter åtskillnaden af materia och form,*

så a t t man slutligen kom m er d e rh ä n , att man antager allt till substansen vara ett. Hvad nu den materiella g ru n d en såsom u n d e r l a g beträffar, så måste vi först inse, att d e n, såsom sådan, är en och densamma för de okroppsliga, och för de kroppsliga substanserna. T y , om allt hvad som ä r , från det högsta ända ner till det l ä g s ta , bildar en scala, hvari allt genom gemensamma m id ter ä r förknippad! med hvarannan, så måste det för alla verkligtvarande tin g gifvas en grund till deras verkliga tillvaro. Och såsom det sinnligen förnimbara fö ru ts ätter ett underlag för förnim barheten, så det ande- ligen vetbara ett underlag för vetbarheten, ocb det m åste således vara n å g o t, som m otsvarar den gemen­

samma g runden af så det ena , som det andra m d e r- la get, då hvarje väsende nödvändigt måste vara grun- d adt på ett vara, med undantag af det första, sou ä r

enahamda med sitt vara. Men — frå g ar m a n , h u ru det ä r möjligt al t i så förträffliga tin g , som de okropps­

liga äiro , befinnes något formlöst och obestäm dt; a l t , d e r iingen förändring och undergång gifves, m aterien finnes, som dock har sin rot i förändringen o. s . v . , s å s v a r a s , alt såsom menniskan i sin särskilda n atu r såsom menniiska ä r skiljd från lejonet, men dock har med d et­

s a m m a , såsom d j u r , en och samma gemensamma natur, så är, i afseende på de särskilda g runderna, de kropps­

liga ti n g e n s m ateria skiljd från de okroppsligas. Mate­

rien ä r k r o p p s l i g , om den är särskildt bestämd g e­

nom u ts trä c k n in g e n och de egenskaper, som uppkomma u r s t o r h e t e n ; o k r o p p s l i g , om den ä r utan utsträck­

ning och näm nde egenskaper. I de eviga tingen för- blifver m aterien alltid i samma v erklighet, i de för­

ä nde rliga ö fv e rg år den från en i en annan. Tingens hela åtskilnad består således i inskränkningen till det kroppsliga och okroppsliga varat. Och emedan mate­

r ie n , så f a tt a d , verkligen är allt d e t , hvad den kan v a r a , så har den allt må t t , all gestalt, all u tsträckning, och em edan den har alla, har den inga (nullas habet dim ensiones, u t omnes habeat). S ätter man således u t - s träck b arh eten (dimensionabilità) såsom materiens be­

g r e p p , så m o ts v a ra r detta begrepp hvarje slag af mate­

r ia , och den e n a åtskiljer sig från den andra endast d crigenom , att den ena ä r fri från all u tst rä c k n in g , och derföre står öfver alla och innefattar d e m , den andra ä r inskränkt till vissa utsträckningar, och sålunda s lå r u n -

d e r dem ocli innefattas af dem. — Men — mialericn tager icke denna oändlighet af dim ensioner, hv ari den u p p en b a rar s ig , från något an n at, eller på ett yttre s ä t t , utan den fram bringar dem u r sig sjelf, u r sitt eget sköte. Derföre ä r materien icke det prope nihil, denna toma förmåga utan verksam het, hvartill några philosopher hafva velat göra den 5 om den äfven för sig sjelf icke har någon fo rm , så saknar den dock ickc den­

s a m m a , såsom isen värmen eller afgrunden ljuset, utan liknar barnaföderskan, innan den ännu födt. Men — om på d etta sätt äfven i de lägre tingen, fastän icke helt och hållet, verkligheten sammanfaller med förmågan, och är ytte rst denna förmåga tilläfventyrs ett och densamma med den h ö g r e , så kan man derifrån uppstiga, om icke till begreppet af den högsta g ru n d e n , dock till d e t af v e r l d s s j ä l e n , såsom verkligheten af allt, och förm å­

gan af allt och i allt. S ålunda visar sig, att om äfven de enskilda tingen äro oräkneliga, så ä r dock a l l t ett;

och syftemålet för all philosophi, såsom naturbetraktelse, ä r at t lära känna denna enhet. Och såsom forntidens visaste m än lä rde , så verkar naturen allt, icke genom s a m m a n sättn in g , utan u r sin materia genom söndring, fram alstring och utflöde 5 ty materien innehåller for­

m erna i sitt sköte, och blott utvecklar allt ur s i g 1).

*) C f r . D e i n n u m e r a b i li b u s , im men so e t in figmab. L . | V I I I . C. 1 0 V. 1 0 sqq .

A t q u i m a t e r i e s p r o p r i o c g r e m io om nia findit I n t e r i o r s i q u id e m n a t u r a ip s a est f a b r e f a c to r ,

o 7

Den äär fostrarinnan och modern till de naturliga lin­

g e n , ja naturen sjelf i sin substans ; hvadan David af Dinantto kallat den del Gudomliga i tingen.

Bfictrakta vi närm are denna Brunos lära om mate­

rien 03ch dess förhållande till formen, såsom den härti ll sina i g r u n d d ra g blifvit tecknad, upptäckes lätt att den innetuåller en eklektisk, ehuru snillrik och egendomlig be h antdling af de begrepp som tillhörde den Aristoleliska metapihysiken. Det ligger i denna behandling, at t , i samm<a m å n begreppet af den ren a, från verlden och verldssrörelsen skiljda vovg öfvergår i begreppet af en i verldten inneboende princip, eller verldssjäl, och förhål—

landett emellan materien och formen ej fattas i ”den ut­

v ec k la de verkligheten1’, eller i ett tings fulländade före­

teelse,, u ta n i formens innerliga bildning, så erhåller det realisttiska elementet i Aristotelismen öfvervigt öfver det id ealistiska; och hela den Brunoska verldsåsigten när­

m ar £sig mera den Stoiska pantheismen, likvisst modifie­

rande? denna genom den Alexandrinska mystiken. Detta visar sig äfven i det följande, eller i den genom det föregiående beredda betraktelse af det Ena.

A r s viven s, v i r tu s m ira q u æ p r æ d ita m ente est, M a t e r i æ q u e su æ d a n s a c t u m , non alienæ, N o n haerens, non d is c u rre n s m e d ita tu r, at ex se C u n c ta fa cit fa c ile , velut ignis sp le n d e t et u r i t.

U t lu x p e r t o t u m d if fu n d itu r absque la b o r e , Nec d i s t r i c t a m e a t , se d co n stans, u n a , q u ie ta . T e m p e r a t , a p p o n i t , co m p o n it, d istrib u itq u e.

Allt ä r e t t , o ä n d lig t, orörligt. E t t ä r d en absoluta möjlig heten, E tt v erk lig h ete n , Ett formen eller sjä le n , E tt ämnet eller k r o p p e n , E tt ti n g e t , E tt v ä s e n d e t, E tt det största och b ä s ta , livilket ej kan om fattas, o c h d e r - före är oändlig t, utan g rä n s o r och orörligt. D e t kan ej förändra ort 5 em edan utom det icke gifves n å g o n ort.

Det blir icke f ra m a l s lra d t, emedan all tillvaro ä r dess egen tillvaro. Det kan icke gå u n d e r , e m e d a n intet finnes, h vart ill det kan öfvergå o. s. v. Det innesluter i sig alla motsatser; alla utsträckningens m a tt ä r o der sig lika, ändlösa, oändliga. Derföre h a r det in ga från d et hela skiljda delar. Såsom i den oändliga fo rtv a ro n timman icke är skiljd från d a g e n , dagen icke fran åre t, å r e t icke från å r h u n d r a d e t , det^a ej från ögonblicket;

så är i universum kroppen icke skiljd från p u n k t e n , centrum icke från peripherien, det ändliga icke från det oändliga, det största icke från d et minsta. Allt ä r helt och hållet m i d t , eller allts midt ä r öfver allt och dess omkrets ingenstädes, eller dess o m k re ts öfver allt och dess midt ingenstädes. Sålu nda ä r det allts allt.

Men ali förändring gäller icke v a ra t, ulan varats m o­

dus. Och det ä r skillnaden emellan Allt och tingen i Allt, att det förra innefattar allt vara och alla sätt af v a r a t, sålunda v arat helt och hållet, men dessa väl hela v a ra t, men icke alla sätt af v a ra t, sålunda icke varat helt. Sålunda ä r Allt ensamt evigt och fortv arande, men allt annat utan det ä r fåfängt, och såsom intet. I detta allt äro otaliga verld ar icke såsom i en o r t , eller