Litteratur och kritik m.m.

Litteratur och kritik m.m.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1961_litt

Fornvännen 1961, s. 45-57, 63-64, 140-153, 159-160, 209-219, 223-224, 311-318, 323-324, 325-336

Ingår i: samla.raa.se

LITTERATUR OCH KRITIK

R. J. F O R B E S : Studies in ancient Technology. IV—VI. E. J. Brill Leiden, 1956—

1958.

Professor Forbes h a r tidigare i denna serie, nämligen under år 1955, publi- cerat i tre band en del undersökningar r ö r a n d e a n v ä n d a n d e t under antiken av asfalt, petroleum, kosmetiska medel och parfymer, rengöringsmedel, färg- ä m n e n , bläck, fernissor, alkohol, öl, läskedrycker, ättika och salt, samt vidare behandlat mjölets och a n d r a födoämnens beredning, alkemien, bevattning och d r ä n e r i n g , olika slags kraftförsörjning samt transportväsendet under äldsta tid. Forbes h a r en eminent förmåga a t t samla väsentliga fakta och h a n

har b e h a n d l a t ä m n e n och företeelser, vilka vi tidigare lill stor del haft mycket ringa k u n s k a p om. Icke minst intressant och läsvärt är avsnillet om de olika födoämnenas beredning och p r e p a r e r i n g och jag skulle vilja säga, att resul- tatet av hans undersökningar är av stort värde såväl för den ekonomiska historien och kulturhistorien som även för den j ä m f ö r a n d e arkeologiska forskningen. I volym IV b e h a n d l a s förekomsten av olika slag av fibrer och deras textila a n v ä n d n i n g samt d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e problem och i vo- lym V läder, sötmedel och glas samt i volym VI elden och dess mångsidiga användning, konstgjord avkylning och belysning.

Ett av de viktigaste fiberämnena u n d e r forntiden var givetvis ullen.

Endasl under vissa g y n n s a m m a betingelser ha prov p å ylletyg k u n n a t be- varas till eftervärlden. I Nordeuropa gå de äldsla fynden av ylletyg tillbaka till äldsla b r o n s ä l d e r n . Elt av de tidigaste egyptiska fynden av ylle h ä r r ö r från fördynastisk tid. I n o m Medelhavsområdet k ä n d e m a n flera arter av tamfår redan under neolitisk tid, alt d ö m a av efterlämnade skulpturer och målningar. Den äldsta domosliceringen av fåret h a r sannolikt börjat i Buluchistan, Afghanistan och Iran. Särskilt i Mesopotamien kom ullen alt spela en betydande roll, och i H a m u r a b i s lagar n a m n e s k o r n , ull och olja som landels förnämsta p r o d u k t e r . Inom den r o m e r s k a kulturen intog givet- vis ullindustrin och yllefabrikationen ett betydande rum, och vi äga en ganska detaljerad k u n s k a p därom.

Den vilda formen av linet förekommer i området mellan K a n a r i e ö a r n a och Svarta havet samt i Kaukasus och Palestina men ej i Egypten. Emellertid ha i Egypten funnits linnetextilier, vilka k u n n a t dateras r e d a n till neolitisk lid, och från tidig dynastisk tid ha fynd av kultiverat lin gjorts, varav framgår, alt linet måste ha införts till Egypten mycket tidigt, troligen från västra Asien. Att d ö m a av bevarade texter och bilder synes m a n sedan lång lid tillbaka ha känt lill de olika m o m e n t e n i fråga om linets beredning, och från r o m e r s k tid ger oss Plinius n o g g r a n n a beskrivningar r ö r a n d e linne-

industrien. Enligt förf. skulle linodlingen ha kommit till E u r o p a från Kuban- området, och fynd av linfrö och linnelextilier från neolitisk lid ha gjorts i Rhen-lrakten och Holland. Till D a n m a r k synes linet icke h a k o m m i t före f ö r r o m e r s k tid. Förf. antyder, riktigt nog, att ifråga om d e tidigaste fynden av lin framför allt i Nordeuropa, torde m a n få antaga a t t linfrö främst a n v ä n t s s o m föda och a t t växtens fibrer icke nyttjats som textilmaterial.

J a g vill framhålla, att i de tidiga d a n s k a fynden linfrö u p p t r ä d e r tillsam- m a n s med korn och att m a n i de schweiziska pålbyggnaderna h a r funnit linfrö inbakat i bröd. Vad beträffar Sverige, så framgår av Helbseks och Hjälm- quists undersökningar, att ett fynd av ej säkert b e s t ä m b a r t linfröavtryck föreligger från Skåne, daterat till r o m e r s k lid. Vidare finnes ett fåtal dylika fynd från Vallhagar p å Gotland, d a t e r a d e till folkvandringstid. Det ä r emel- lertid först under vikingatiden, som linet h ä r i Norden synes ha börjat fä en mera vidsträckt användning.1

Homullsbuskcn synes först ha odlats inom den tidiga Induscivilisatio- nen att döma av fynd av bomullstyg från Mohenjo Daro ca 1500 f. Kr.;

tyget var virat omkring en silverskål och torde h a konserverats genom metallens inverkan. I Assyrien u p p t r ä d e r bomullsbusken omkring 700 f. Kr., vilket framgår av kung Sennacherib's annaler, och under hellenistisk tid gör grekerna b e k a n t s k a p med växten, men odling i slörre s k a l a under hellenistisk och r o m e r s k tid synes ha ägt r u m främst i Indien, på Bahrein- öarna i Persiska viken och i Meroé i Etiopien.

Av de antika författarna är Arisloteles den, som tidigast o m n ä m n e r silkes- masken. Man synes ha skilt p å två slags silke, dels »bombyx», som utvunnits från en vild art av silkesmasken, bl. a. på ön Kos i östra Medelhavet, dels det kinesiska silket, »serica», vilket tidigast uppfatlats sora en p r o d u k t från växtriket. F ö r s t under o c h efter Alexander den stores tid synes m a n ha fått en något k l a r a r e uppfattning o m silkets natur, vartill troligen perserna medverkat. Under r o m e r s k tid o m n ä m n e s stoffer och kläder av silke relativt ofta m e n verkliga fynd frän d e n n a tid ä r sällsynta. Under kejsar Justinia- nus synes p å 550-talet silkesmaskodling ha introducerats i det östromerska riket, o c h de bysantinska k e j s a r n a ha sedan uppehållit elt monopol, som varat in i det l l : e å r h u n d r a d e t .

Beträffande fibrer av a n n a t slag k a n främst n ä m n a s h a m p a , som förekom- mit i Egypten r e d a n så tidigt som under Badari-tiden och som s e n a r e blev mycket vanlig inom de flesta medelhavsländerna och som även u p p t r ä d d e i det förhistoriska E u r o p a . Espartogräset, importerat från Spanien och Afrika, tävlade i viss m å n med h a m p a n . Likaså synes i viss utsträckning fibrer av p a p y r u s och nässlor liksom k a m e l h å r och asbest ha a n v ä n t s vid textilberedning.

F ö r f a t t a r e n redogör vidare för de olika fibrernas behandling såsom tvätt- ning, blekning, valkning, filtning, spinning, syning, vävning och flätning.

1 H. Hjälmquist, Die älteste Geschichte der Kulturpflanzen in Schweden (1955) s. 145.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Utrymmet tillåter oss icke att h ä r n ä r m a r e beskriva detta. F ö r f a t t a r e n s arbele är icke ä m n a t att vara ett k o m p e n d i u m för de färdiga p r o d u k t e r n a s art, utan h a n h a r begränsat sig till att beskriva förekomsten och behand- lingen av de olika fibrerna, men h a n h a r härvidlag gjort en mycket nyllig och intresseväckande samanställning. Särskilt värdefull är den stora mäng- den av litteraturhänvisningar och noter.

I avsnittet o m läder framhåller författaren, att kläder av skinn och päls- verk i E u r o p a givetvis a n v ä n t s långt före nyttjandet av textilier och otvivel- aktigt redan under paleolitisk tid. Bilderna på vissa grottmålningar skulle k u n n a lyda h ä r p å . Möjligen voro dessa skinn p å något sätt beredda. F r å n neolitisk tid och bronsålder h a r i Nord- och Mellaneuropa påträffats ett relativt stort a n t a l föremål av s k i n n och läder s å s o m kläder, bägare, säckar, skor, sköldar, delar till h ä s t u l r u s t n i n g etc. F r a m f ö r allt h a r dessa föremål påträffats i m o s s a r n a , i ekkistgravarna eller i saltgruvorna. Under j ä r n å l d e r n öka dessa fynd ytterligare; av de u n d e r s ö k n i n g a r som gjorts av bevarade läderrester synes framgå, att m a n i äldsta tid, och i varje fall med säkerhet under neolitisk tid, berett skinnet genom saltbehandling eller genom rökning, en metod, som ä n n u i dag tillämpas av kineserna. Relativt lidigt torde även en garvning i egentlig mening ha ägt r u m genom behandling med feta ä m n e n och oljor, t. ex. fiskoljor. Likaså anser författaren, att garvning med vege- tabiliska ä m n e n såsom ekollon, galläpplen, frön av acacia samt b a r k av bok och ek även ägt r u m under förhistorisk tid i E u r o p a men att denna metod ursprungligen k o m m i t från F r ä m r e Orienten. Vad beträffar Egypten och län- derna längre österut redogör författaren ingående för de fynd av läder som gjorts samt för påträffade bilder, belysande för läderhantverket. H a n konsta- terar bl. a., att klädesplagg av berett läder och skinn påträffats i gravar redan från fördynastisk tid. F ö r övrigt framgår av h a n s undersökningar, att läder haft en mycket mångsidig användning i Medelhavsomrädet och icke minst för tillverkning av skor och sandaler.

Beträffande sötmedel under antiken framhåller författaren givetvis ho- nungens betydelse, men h a n betonar att honungen dock torde ha haft en relativt begränsad a n v ä n d n i n g i jämförelse med den sirap, som u t v a n n s ur dadlar och a n d r a sockerhaltiga frukter.

Ifråga o m glaset och dess historia h a r Forbes gjort en myckel grundlig undersökning, framför allt beträffande de olika m e t o d e r n a för tillverkning av glas såväl i Egypten och Mesopotamien som inom den grekisk-romerska kulturen; därvidlag h a r h a n samlat en m ä n g d nyttiga sakupplysningar.

Beträffande elden framhåller Forbes atl den måste ha börjat utnyttjas av m ä n n i s k a n redan mycket tidigt under paleolitisk tid, även om vi icke ha nägra s ä k r a bevis härför. H a n redogör för olika sätt att uppgöra eld, näm- ligen genom gnidning, genom slag, kemiska metoder och fysikaliska metoder.

H a n är benägen att anse slageld-metoden som den äldsta. De olika slagen av bränsle spelade givetvis en stor roll under antiken, icke minst i s a m b a n d med olika slag av ugnar dels för industriellt bruk, dels i fråga om upp- v ä r m n i n g s a n o r d n i n g a r av husen. Som bekant visade r o m a r n a stor uppfin-

ningsrikedom härvidlag. I detta s a m m a n h a n g b e h a n d l a s också blästernas och blåsbälgens utveckling s a m t eldens a n v ä n d n i n g vid födans beredning. Ifråga om belysning var givetvis den b r i n n a n d e elden p å h ä r d e n den äldsta ljus- källan. F ö r f a t t a r e n l ä m n a r också en ingående redogörelse för olika slag av facklor, l a m p o r och ljus samt deras utveckling under tiderna, ävensom en del fakla r ö r a n d e den r o m e r s k a lampfabrikationen.

I n o m Medelhavsområdet fanns alllid problemet alt genom avkylning längre bevara födoämnen och drycker. P å språkliga grunder veta vi, att snö och is icke voro o k ä n d a för detta ä n d a m å l och atl ishus och iskällare var k ä n d a hos assyrier och babylonier. Is för d e t l a ä n d a m å l torde väl ha h ä m t a t s från Mindre Asiens bergstrakter. Det torde emellertid endast ha varit de r i k a och förnäma, som k u n n a t a n v ä n d a sig av detta hjälpmedel. Mera utbredd var metoden att genom porös k e r a m i k sänka t e m p e r a t u r e n hos vätskor.

Forbes är väl insatt i m å n g a h a n d a tekniska problem. H a n s utredningar iir alllid rikligcn belysta av noter och hänvisningar till tidigare specialforska- res arbeten och till de antika författarnas utsagor. H a n s arbeten är mycket värdefulla som uppslagsböcker. Sammanställningen om elden utgör en erin- ran o m h u r viktigt del är vid arkeologiska u n d e r s ö k n i n g a r av forntida verk- stadsplatser och boplatslämningar att ytterst noggrant u p p m ä t a eventuella h ä r d a r samt tillvarataga och u n d e i s ö k a rosterna av gammalt bränsle, trä- kol etc.

Andreas Oldehery

W I L H E L M P I E P E R S , Burg Holtrop. Tauscnd J a h r e Baugeschichte einer nieder- rheiniscben Wasserburg. 112 s., ill. + 10 planscher, Bedburg-Erft 1960.

F r a m till s o m m a r e n 1958 var Holtrop väster om Köln en liten idyllisk herrgård med manbyggnad från 1730-talet. Visserligen a n t y d d e en u r k u n d från 1196, att gården måste ha gamla anor, men något n ä r m a r e om anlägg- ningens äldsla utseende visste m a n icke. E n ä n d r i n g skulle ske i s a m b a n d med den förvandlingsprocess som övergår Rhenlandets i n d u s t r i o m r å d e n . Efter att ha förtärt åkerjorden kring Holtrop stodo grävmaskiner från ett r h e n l ä n d s k t brunkol- och brikettakliebolag s o m m a r e n 1958 h o t a n d e framför själva herrgårdsbyggnadens m u r a r . Det gällde för ortens fornvårdare att rädda den d ö d s d ö m d a h e r r g å r d e n och dess föregångare åt vetenskapen.

Man h a r sålunda att göra med en parallellföreteelse till de u n d e r s ö k n i n g a r som 1949—51 genomfördes på H u s t e r k n u p p , en borganläggning k n a p p t en mil nordväst om Holtrop (jfr F o r n v ä n n e n 1959, s. 300 f). I själva verket finns också många b e r ö r i n g s p u n k t e r mellan dessa två undersökningar, dock med den skillnaden, att m a n vad beträffar hyggnadslämningar i Holtrop ej lycka- des fä fram så välbevarade delaljfynd som i H u s t e r k n u p p . Men s a m m a n - fattade äro även resultaten på Holtrop högst betydelsefulla. Den äldsta an-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

läggningen h ä r r ö r antagligen frän tiden o m k r i n g 900 och bestod av en palissadomgiven tornbyggnad av korsvirke med j o r d g r ä v d a stolpar. Efter en b r a n d återuppfördes tornet, om i korsvirke eller stavkonstruktion ä r ovisst. Men s e d a n börjar det egendomligaste byggnadsskedet p å Holtrop

— om m a n får sätta tro till resultaten av de under särskilt svåra för- hållande i hast utförda grävningarna. Tornet försågs nämligen under 1100-talet med kraftiga m u r k l a c k a r under alla fyra hörnen, vilka sedan omkring 1200 sinsemellan förenades till en enhetlig g r u n d m u r . Ryggnads- sättet är ganska unikt, dock ingalunda omöjligt med tanke på h u r medel- tiden tämligen ofta bit för bil moderniserade sina byggnader. Runt omkring tornet h a r funnits en ringmur, vars egendomligt utskjutande partier m a n gärna skulle vilja tolka som rester av olika tillbyggnader och längor i stil med de g r u n d m u r a r som i Nederländerna efter kriget flerstädes ä r o fram- p r e p a r e r a d e av J. Renaud. E n sköldformad förborg gör Holtrop till en typisk lilen n e d e r r h e n s k försvarsanläggning med sina förutsättningar i jord- bruket. Ännu m e r a lokal prägel fick H o l t r o p under medeltidens slutskede, då bostadstornet ersattes av ett fast hus, uppfört av tegel. Denna anläggning stod kvar ä n d a till en stor eldsvåda 1727, och strax därefter uppfördes den barockbyggnad som demolerades 1958.

Vid sitt försök all placera in Holtrop i den n e d e r r h e n s k a borgarkitektu- rens typulveckling visar författaren en stor beläsenhet. Framställningen sak- n a r emellertid delvis stringens och ett långt resonemang om motte-anlägg- ningarna utgör k n a p p a s t något väsentligare bidrag till analysen av Holtrops genesis. Det skulle ha varit viktigare att koncentrera u p p m ä r k s a m h e t e n på tornborgens roll i Nordeuropa, ty just ur denna s y n p u n k t h a r Holtrop en stor betydelse. Dess tornbyggnader med ovanligt tidig datering tycks visa, h u r l a n t g å r d a r n a s försvar i allmänhet kan ha varit organiserat, h u r m a n lånade idéerna från större borganläggningar, och h u r formerna kan ha vi- dareutvecklats i dessa anspråkslösa byggnader. Man k o m m e r i s a m b a n d med detta även att tänka p å de många "barfreder" som ha funnits i Skandina- viens befästa g å r d a r .

Armin Tuulse

Strängnäs stads historia, utgiven av Föreningen Strengnenses under redak- tion av H A N S JÄGERSTAD. Oskar Erikssons bokhandel, Strängnäs, i distri- bution. Lund 1959. XII + 940 s.

Till de städer, som fått sin historia skriven, h ö r nu ocksä Strängnäs.

Initiativet till stadshistoriken h a r tagils av Föreningen Strengnenses, en sam- m a n s l u t n i n g av tidigare elever vid läroverket, och de k o m m u n a l a myndig- heterna i staden h a r möjliggjort arbetet genom frikostig ekonomisk med- verkan. Redaktionellt h a r uppgiften lösts genom en långtgående, ämnesbe-

tingad uppdelning av stoffet; inte m i n d r e än 21 författare svarar för arbe- tets 15 kapitel och 4 bilagor. Även o m flertalet kapitel utgör förnämliga specialstudier av en rad fackmän, k a n en uppliiggning som d e n n a leda till bristande överskådlighet och enhet i betraktelsesättet. Denna risk h a r redak- tionen ansett sig k u n n a förebygga genom alt låta arbetet inledas av en sam- m a n f a t t a n d e översikt. Som författare till denna h a r m a n lyckats förvärva professor Folke Lindberg, vars uppsats, Tusen år i Strängnäs (18 s.), t a r ut det väsentliga ur övriga medarbetares resultat o c h b e h a n d l a r det under en enhetlig synvinkel: Strängnäs' funktion som stad genom tiderna. Biskops- sätets d o m i n e r a n d e betydelse för stadens medeltida utveckling m a r k e r a s här starkt; staden s a k n a d e sålunda ett talrikare, burget borgerskap. När k y r k a n s maktställning bröts, blev stadens expansionsmöjligheter starkt beskurna.

Dess existensmöjligheter blev en ganska obetydlig handel, främst koncentre- rad till m a r k n a d e r n a , fiske, inte minst efter Norrlandskusten, samt förekoms- ten av domkapitel och gymnasium. Staden skilde sig inte mycket från en bondby, eftersom j o r d b r u k e t och dess binäringar spelade en d o m i n e r a n d e roll för borgerskapet. Påfallande i stadens hela historia är just de obetydliga naturliga förutsättningarna för en mera b l o m s t r a n d e utveckling. Vid 1800-ta- lets slut och 1900-talets början u p p h ö r det statiska läget genom begynnande in- dustrialisering, förbättrade k o m m u n i k a t i o n e r och tillkomsten av allmänna inrättningar som regemente, sjukhus och seminarium. Men de ekonomiska förutsättningarna h a r ej ä n d r a t s i så hög grad, att stadens k a r a k t ä r av ämbets- och skolstad h a r rubbats. — Lindbergs uppsats utgör en stimule- rande läsning och m a n beklagar endasl, att den h a r blivit så förhållandevis kort. Den kan därför inte helt uppväga de nackdelar, sora den långtgående uppspaltningen h a r fört med sig.

Historiken inleds av tre sakrika och grundliga undersökningar. Docent C. J. Clemedsson l ä m n a r i S t r ä n g n ä s t r a k t e n s n a t u r genom tiderna (28 s.) en intressant skildring av områdets växt- och djurvärld samt f ö r ä n d r i n g a r n a i dessa sedan istiden, där framställningen gång på gång n å r en förbluffande konkretion genom utnyttjande av äldre lärda arbeten, tidningar och otryckt källmaterial som domböcker, b y s t ä m m o p r o t o k o l l etc. Stadsnamnet Strängnäs (28 s.) behandlas av professor J ö r a n Sahlgren, vartill jag å t e r k o m m e r nedan, och Stadsbilden (134 s.) av fil. dr Sigurd Wallin. Wallin h a r haft god hjälp av tre äldre topografiska samlingar, hopbragla av lektor Gustav Löw, frih.

Karl K:son Leijonhufvud respektive lektor Isak F e h r . Vidare företog Nor- diska museet s o m m a r e n 1953 en omfattande topografisk inventering av sta- den, varvid bl. a. ca 120 gårdar uppmättes. Wallin k a n alltså presentera ett stort källmaterial. Beklagligtvis h a r den äldre bebyggelsen ej u n d e r s ö k t s genom arkeologiska utgrävningar inom sfadsområdet, men d e n n a brist upp- hävs för senare tid genom den intensiva bearbetningen av karl- och arkiv- material. Enligt mantalslängderna införs en t o m t n u m r e r i n g 1710 men en egentlig stadsplan utarbetas först efter b r a n d e n 1871, b e r ö r a n d e den b r u n n a , centrala stadsdelen. E n roteindelning k a n dock konstateras från 1500-talets slut. Gatubenämningar, spårade under medeltiden, framträder under 1500-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

lalel som fasta egennamn. De n u v a r a n d e g a t u n a m n e n h a r fixerats 1871 i samband med den första stadsplanen. Utöver dessa undersökningar av sta- dens äldre indelning l ä m n a r Wallin noggranna beskrivningar av de bevarade resterna av stadens medeltida bebyggelse och av vad m a n vet om del forna svartbrödraklostret och rådhuset. Efter s a m m a riktlinjer behandlas den äldre enskilda bebyggelsen. Framställningen växer h ä r ut till en så vitt möjligt de- taljerad beskrivning av varje tomt, d ä r vissa märkligare g å r d a r särskilt upp- m ä r k s a m m a s , som det s. k. Kråkslottet och Grassagården. 1 huvudsak två gårdstyper kan konstateras ha förekommit: en äldre, där gatufronten täcks av en uthuslänga med portlider och med boningshusen i n n e på tomten, och en yngre, som k o m m e r fram under 1700-talet och förlägger boningshuset vid gatan. Som m å h ä n d a framgår av detta referat utgör Wallins kapitel, kompletterat med det omfattande illustrationsmaterialet, en av arbetets mera betydande delar.

Därefter behandlas stadens utveckling kronologiskt efter flera linjer av professor Sune Lindqvist (Strängnästraktens äldsta bebyggelsehistoria, 62 s ) , fil. dr Hans Jägerslad och fil. dr P e r Erik Brolin (Stadens styrelse och för- troendemän, 112 s.), docent Börje Hanssen (Näringar och handel, 76 s.), professor Gottfrid Carlsson och rektor H a n s Cnattingius (Biskopssäte, dom- k y r k a och kloster, 132 s.), fil. lic. Bengt Löw, fil. dr Harald Petersson och fil. dr Gunnar Anneli (Lärdomsstaden, gymnasium och djäkneliv, 58 s.), k y r k o h e r d e Magnus Collmar (Sociala inrättningar, sjukvård och fattigvård, 35 s.) samt r e d a k t ö r Reino Brolin (Folkrörelser, folkbildning och förenings- liv, 32 s.). Innehållet kan synas väl tillmötesgå de krav på upplysningar, som rimligen får ställas på en stadshistorik. Men ett element s a k n a s ; en fylligare skildring av betydelsefulla eller uppseendeväckande händelser i stadens historia. Jägerslads och Brolins kapitel är sålunda väl inriktat på stadens förvaltning (kapitlet är uppdelat efter b o r g m ä s t a r n a s ämbetsperio- derl) för atl tjänstgöra som en sådan. Härigenom u p p s l å r vissa besvärande luckor. Sålunda saknas t. ex. en mera ingående redogörelse för sladsbranden 1871 och dess viktiga följder, vilka berörs i flera s a m m a n h a n g . Det hade varit bättre för arbetets enhetlighet, om Jägerslads och Brolins nu ganska tunna kapitel hade fått växa ut till en egentlig historik, som i sig inneslutit kapitlen om näringsliv och handel, kyrkliga och sociala förhållanden samt folkrörelser.

Med h ä n s y n till de, som det förefaller, m i n d r e g y n n s a m m a ekonomiska förutsättningarna för ett stadsblivande frågar man sig, varför och h u r Strängnäs h a r uppstått. Problemet behandlas ulom av Lindberg av Lindqvist, Jägerstad och Hanssen. Lindqvists arkeologiska redovisning ger till resultat, alt S l r ä n g n ä s o m r å d e t ej är särskilt rikt på fynd från förkrisfen tid; Fogdön oeh Selaön kan sålunda uppvisa betydligt rikare förekomst av rosen, högar och fornborgar liksom av lösa järnåldersfynd. Däremot finns ganska många run- stenar och runstensfragment i Strängnäs, vilket dock i viss utsträckning kan bero på dessas a n v ä n d n i n g som byggnadsmaterial. När Strängnäs första gången framträder i källorna — som biskopssäte i Florensförteckningen ca

1120 — k a n del därför synas ganska oförberett. Administrativt h a r orten tydligen inte varit ett c e n t r u m ; landstinget började t. ex. s a m m a n t r ä d a här först på 1360-lalet. Till biskopssäte valdes dock k n a p p a s t cn avsides liggande, obetydlig plats. Bland de m å n g a funderingar, som Lindqvist k a s t a r fram, finns en, som belyser en väsentlig förutsättning. Birka övergavs ca 1000, otvivelaktigt beroende p å ä n d r a d e förutsättningar för platsens handclsläge, t. ex. genom omläggning av handelsvägarna (däremot k n a p p a s t ihållande blidväder, som skulle ha omöjliggjort ismarknader, vilket Lindqvist föreslår), som kom det mera skyddade Sigtuna all framstå som cn lämpligare han- delsplats. Birkas försvinnande måste utgöra en förutsättning för S t r ä n g n ä s ' uppkomst, d å S l r ä n g n ä s t r a k t e n i Sigtuna k n a p p a s t fick en ersättning för Birka. Emellertid h a r Strängnäs, som framhållits av Hanssen, elt jämförelse- vis litet uppland, varför behovet av en handelsplats från denna utgångspunkt ej framstår som trängande. Problemets lösning får s n a r a r e , som framhålls av Lindberg, sökas i de k o m m u u i k a l o r i s k a förhållandena. Denna s y n p u n k t tål enligt min mening att n ä r m a r e konkretiseras. Ut från Strängnäs går den långsmala Toslerön, som, även om den under lidig medeltid var delad av elt smalt sund, tvang all sjöfart på Mälaren att ta sig fram längs antingen den n o r r a eller södra stranden. P å ett högl näs i den trängaste passagen i det södra sundet k o m Strängnäs alt uppstå; i detta sund måste samfärdseln ha koncentrerats och från näset k u n n a ha kontrollerats. Härigenom och ej på grund av upplandet förelåg förutsättningar för en handelsplats. Bland övriga förutsätlningar, som syns relevanta, bör n ä m n a s , att s a m t i n g s m a r k n a d e n en- ligt Hanssen skulle ha sitt u r s p r u n g i förkristcn tid. Även Jägerstad anser tidiga m a r k n a d e r s o m den stadsbildande faktorn. S a m t i n g s m a r k n a d e r är dock belagda först från 1300-talets början och den klerikala koncentrationen måste ha spelat en stor roll för dess utveckling, k a n s k e o c k s å för dess uppkomst.

Jägerstad anser, att k u n g a m a k t e n h a r spelat en roll vid S t r ä n g n ä s ' u p p k o m s t ; stadsområdet skulle sålunda ha varit cn u t m a r k till kungsgården Gorsinge, n ä m n d 1224 och sannolikt ett Upsala-öd-gods. Borgarnas erläggande av tomtöre anser Jägerstad nämligen innebära, alt staden vuxit upp på krono- jord. — Strängnäs' betydelse för samfärdseln m a r k e r a s även av att Eriks- gatan i Södermanland började här och av den o v a n n ä m n d a förekomsten av runstenar.

Lindqvists uppsats i n r y m m e r härutöver redogörelser för områdets kvar- tärgeologiska utveckling och över fornlämningar, där i särskilda avdelningar b e h a n d l a s förekomsten av högar och rosen, fornminnen inom stadsområdet, fornborgarna, skattfynden från j ä r n å l d e r n samt r u n s t e n a r n a .

De h ä r ådagalagda sannolika förutsättningarna för Strängnäs' u p p k o m s t har betydelse för frågan om stadsnamnets innebörd. Sahlgren vidhåller i sin mycket grundliga undersökning sin tidigare tolkning av namnet ur sträng- i betydelsen s n a r a ; namnet skulle enligt h o n o m betyda näset, där man s n a r a r villebråd. Eftersom namnet framträder som ett bebyggclsenamn, förefaller tolkningen a priori ej helt övertygande. Efterledet -näs åsyftar utan tvekan den utskjutande landlunga, på vilken staden är belägen. Grundbetydelsen av

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

förledet sträng är strimla, remsa. Betydelsen landtunga, ed förefaller sålunda m e r a näraliggande än snara. Betraktar m a n platsens läge ur k o m m u n i k a t o r i s k synpunkt är det naturligt, att den landtunga som åsyftas är den långsmala Tosterön, som tvingar ner sjöfarten genom det smala sundet vid Strängnäs.

Stadsnamnet skulle alltså betyda näset vid (land) strängen.¹

Jägerslads historik skildrar i övrigt S t r ä n g n ä s ' långsamma stadsblivandc.

Olyckligtvis framförs h ä r på nytt en o g r u n d a d hypotes om Strängnäs som Attundalands ursprungliga c e n t r u m utan att avvisas. Traditionen h a r velat se Inge d. ä. som stadens grundare. Jägerstad d ä r e m o t anser, att ett stads- samhälle börjar uppstå kring d o m k y r k a n först under 1200-talet. 1315 före- k o m m e r förslå gången ett stadens sigill. 1316 n ä m n s en fogde i S t r ä n g n ä s ; sannolikt h a r tidigare fogden på Gorsinge fungerat som k r o n a n s represen- tant. 1331 omtalas elt råd, 1346 en fullt utbildad sladsstyrelse med fogde, borgmästare och råd. Intressanta är Jägerslads resultat, att rådet även d ö m d e i häradet, sista gången 1362, och att Södermannalagen tillämpades i Sträng- n ä s före Magnus E r i k s s o n s stadslag. Stadens första bevarade privilegium är utfärdat av Albrekt av Mecklenburg 1367 och innehåller endast, att b o r g a r n a tas i konungens beskydd och att alla skatter förbjuds, som ej u p p b ä r s på kunglig befallning. Bland borgerskapet syns t y s k a r n a ha varit särskilt tal- rika under 1300-lalet men stadslagens bestämmelser om rådets nationella halvering tycks ej ha tillämpats.

1 det medeltida Strängnäs d o m i n e r a d e biskopen. Kyrkans handel och konsumtion utgjorde vid sidan av m a r k n a d e r n a den ekonomiska grunden för borgerskapet. Biskopen u p p b a r hälften av — från 1400-lalels slut alla — tomt- och sakören frän staden och h a n s d o m s m a k t var reellt i tilltagande.

S t r ä n g n ä s k y r k a n under medeltiden b e h a n d l a s i ett kringsynt, välavvägt ka- pitel av Gottfrid Carlsson. H ä r presenteras en grundläggande nyforskning, som gör rent hus med mycket tvivelaktigt traditionsmaterial. Framställningen b e h a n d l a r även stiftets äldsta historia. F ö r f a t t a r e n håller sig även h ä r inom det vetbaras gränser ulan alt våga nägra hypoteser t. ex. beträffande för- hällandet (Eskils)Tuna—Strängnäs. Stiftet var enligt taxeringslängden för Viennctiondet 1314 indelat i 4 prosterier och bestod av 118 socknar. Preben- dena vid d o m k y r k a n var vid s a m m a tid troligen 9. I synnerhel under senare medeltiden träder b i s k o p a r n a och deras rikspolitiska engagemang alltmer i förgrunden. Biskop T o m a s blir h ä r centralgestalten.2 H a n s starka känsla för k y r k a n s frihet, liberlas ecclesie, anser författaren vara drivkraften

1 J. P a l m e r s s. 53 f. citerade och av Sahlgren bemötta tolkning går ut på att Sträng- får tolkas s o m landtunga, ed. Men denna b e n ä m n i n g anser h a n ha tillkommit den udde, på vilken staden är belägen, inte Tosterön som ovan framförts. Han kan därför inte ge någon tillfredsställande tolkning av efterledet -näs.

2 S. 499 förekommer ett facsimilcavlryck av frihetsvisan, d ä r "NofVi de libertale" felaktigt h a r översatts "Märk h ä r besjungs F r i h e t e n " i stället för

"skrift (se. dikt, visa) om friheten".

b a k o m hans kyrkliga oeh politiska gärning. Kanske blir bilden av kunga- gunstlingen T o m a s under s å d a n a förhållanden någon gång lätt idealiserad.

Ett intressant resultat är att det ej h a r visat sig möjligt att belägga, från vilken tidpunkt biskopen mera regelmässigt fungerar som rikets kansler.

S t r ä n g n ä s ' utveckling efter reformationen skildras bäst i Hanssens ekono- miska kapitel, som i n r y m m e r flera intressanta p u n k t u n d e r s ö k n i n g a r , sedda i större s a m m a n h a n g . Ett egendomligt drag är atl stadens skatt lill k r o n a n utgick i j ä r n . Hanssen förklarar delta med b o r g a r n a s deltagande i malm- t r a n s p o r t e r n a från Bergslagen; Strängnäs skulle ha utgjort transileringsort för dessa. Man frågar sig dock, om inle j ä r n m a l m s f y n d i g h e l e r n a söder om staden, t. ex. vid Åkers styckebruk, erbjuder en mera näraliggande förklaring;

i alla händelser hade det varit önskvärt, alt frågeställningen hade u p p m ä r k - sammats.³

Perioden som ekonomiskt stagnerande småstad avslutas i Strängnäs under 1800-lalels senare del. Hanssen h a r belyst detta genom parallella befolknings- siffror från 1750-talet och framåt för staden och några g r a n n s o c k n a r . Be- folkningsutvecklingen visar sig vara helt likartad intill 1880-talet, då sta- dens befolkningssiffra m a r k a n t börjar stiga. Den förindustriella staden var uppenbarligen u n d e r k a s t a d s a m m a existensbetingelser som landsbygden. F ö r S t r ä n g n ä s ' del k a n påslåendet s k ä r p a s : staden var ekonomiskt att r ä k n a s o m en bondby utom vid m a r k n a d e r n a . Begynnande industrialisering och för- b ä t t r a d e k o m m u n i k a t i o n e r medförde ökade arbetstillfällen vid 1800-talets slut. Som redan framhållits h a r dock därigenom inte stadens k a r a k t ä r av förvaltnings- och skolstad ä n d r a t s . Hanssen h a r belyst detta genom en be- räkning av stadens y r k e s v e r k s a m m a befolkning 1950, som visar att 37 °/o av denna ägnade sig åt allmän tjänst mot i medeltal 13 °/o i u r b a n a tätorter.

Industri och hantverk sysselsatte 39 °/o mot riksmedeltalet 50 °/o eller för S ö d e r m a n l a n d s övriga städer 59 °/o.

Stadens styrelse och f ö r t r o e n d e m ä n under nya liden skildras av Jägerstad lill 1718 och efter 1875 och av P . E. Brolin för perioden däremellan. E n viss lorflighet i detta kapitel på grund av uppläggningen h a r redan påtalats.

Bland intressantare företeelser i stadens förvaltningshistoria kan observeras, all den ene b o r g m ä s t a r e n (justitieborgmästaren) frän 1640 blir kunglig äm- betsman, tillsatt på livstid och med fast lön. 1662 förändras det a n d r a borg- m ä s l a r ä m b e t e t (poliliborgmästaren) på samma sätt. 1649 utses 12 represen- tanter för borgerskapet, första gången den institution n ä m n s , varur borger- skapels äldste, senare stadsfullmäktige, skulle utveckla sig. Dess verksam- het syns denna gång ha varit helt kortvarig. E n särskild k ä m n ä r s r ä t l före- k o m under senare delen av 1600-talet men syns sedan ha blivit obehövlig i den lilla staden. Av s a m m a skäl beslöts 1670, att Strängnäs endast skulle ha en borgmästare. Byråkraliseringen fullbordades 1673 genom utseendet av den förste juristen till d e n n a post.

3 F ö r elt givande meningsutbyte kring denna fråga tackar jag intendent E. H. Bergquisl.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

I Brolins skildring av 1700-talets Strängnäs är särskilt de ingående ana- lyserna av riksdagsmannavalen b e a k t a n s v ä r d a . Borgerskapet representerades i stadens styrelse förutom av allmänna rådstugan av r o t e m ä s t a r n a ; stadens äldste tillkommer s o m p e r m a n e n t organ först 1758. Påfallande är aft stadens medel ä n d a in på 1760-talet h a n d h a s som om de vore magistratens enskilda;

först då organiseras en stadskassa med en o r d n a d räkenskapsföring. 1774 tillsätts en å t t a m a n n a k a m m a r e för finansförvaltningen. Vid 1800-talets början bryts den ståndsbetingade slutenheten i den k o m m u n a l a förvaltningen genom utseendet av taxeringsmän ur alla stånd till följd av 1810 års bevillningsför- ordning. I Strängnäs fick detta även till följd, att från 1813 alla stadens invå- nare fick tillträde till allmänna rådstugan. Tendensen fullföljdes 1852 genom den gamla å t t a m a n n a k a m m a r e n s e r s ä t t a n d e med en d r ä t s e l k a m m a r e . Stadens finansförvaltning föreskrevs därvid skola tillkomma alla röstägande invå- nare, ej enbart borgerskapet och de äldste. 1850 inrättades en s u n d h e t s n ä m n d med anledning av koleraepidemin. Därjämte fanns en brandsfodskommitté och en skogskommitté för förvaltningen av stadens skog.

Denna k o m m u n a l a förvaltningsorganisation rubbades inte av 1862 års k o m m u n a l l a g a r . Stadsfullmäktige som beslutande organ i stället för allmänna r å d s t u g a n infördes sålunda inte förrän 1875. Decennierna därefter börjar en politisering av det k o m m u n a l a livet bli m ä r k b a r , där särskilt nykterhets- rörelsens f r a m t r ä d a n d e s o m den första politiskt v e r k s a m m a folkrörelsen, behandlat av R. Brolin, är intressant. Olika listor vid valen förekommer först vid 1900-talets början, sedan proportionella val införts. Det första helt poli- tiska stadsfullmäktigevalet ägde r u m 1912, första gången socialdemokraterna deltog. Stadsfullmäktige får sin förste socialdemokratiske ledamot 1916, vid en tidpunkt då socialdemokraterna hade 26 m a n d a t — drygt en fjärdedel — i Stockholms stadsfullmäktige. Befolkningens s a m m a n s ä t t n i n g medverkade till alt stadsfullmäktigemajoriteten förblev borgerlig efter det d e m o k r a t i s k a genombrottet; s a m m a n s ä t t n i n g e n 1919 var 12 högermän, 5 frisinnade och 8 socialdemokrater. De sistnämnda gör under 30-falet en snabb frammarsch, blir stadsfullmäktiges största parti 1938 och h a r 1942—1946 absolut majoritet.

Viktiga förändringar i förvaltningen under senare år h a r varit stadens läg- gande under landsrätt den 1 j a n u a r i 1947 och inkorporeringen av S t r ä n g n ä s ' landsförsamling den 1 j a n u a r i 1950.

Cnattingius' skildring av Strängnäs som biskopssäte under nya tiden är särskilt värdefull för 1500- och 1600-talen med fylliga skildringar av P e t r u s J o n a e s och Laurentius P a u l i n u s Gothus' betydelsefulla episkopat. Den se- nares ämbetstid betecknas med skäl som en nydaningstid, då bl. a. gymnasiet grundades. Strängnässtolen tillhörde landets fattigare, varför Kungl. Maj:t i olika o m g å n g a r såg sig n ö d s a k a d atl utöka biskopens inkomster genom pre- benden. I likhet med verkets övriga kapitel blir framställningen alltmer kort- fattad, ju n ä r m a r e nutiden m a n k o m m e r . Man frågar sig h ä r liksom annor- städes, om det inte hade varit lämpligare, att redaktionen hade fixerat ett bestämt slutar, t. ex. 1871 eller 1918.

Uppdelningen på flera författare h a r drivits längst i kapitlet om lärover- ket, där var och en av de tre författarna h a r skrivit 5, 17 resp. 36 s. Kapitlet bygger i hög grad på A. Falk, Regium gustavianum gymnasium strengnense 1626—1926; Annells senare avsnitt är dock en nyforskning. Under 1830- och 1840-lalen r å d d e oroliga förhållanden vid gymnasiet, som dess d å v a r a n d e rektor h o p p a d e s k u n n a övervinna genom en efter h å r d k a m p genomförd sammanslagning av gymnasiet och trivialskolan 1850. Åtgärden vidlogs for- mellt till följd av en kungl. förordning 1849. Men genomförandet skedde med en radikal konsekvens — lektorstiteln bortlades t. ex. u n d e r några år

— varför det är av intresse i slörre s a m m a n h a n g . Under senare delen av 1800-talet hotades läroverkets existens genom det s j u n k a n d e elevantalet; bot- tenläget n å d d e s 1890, 84 elever. E n å t e r h ä m t n i n g skedde därefter långsamt och faran för indragning k u n d e anses överstånden under 1920-talet. Inför detta hot hade även de k o m m u n a l a myndigheterna slagit vakt om läroverket.

De kom även att spela den avgörande rollen vid lösandet av läroverkets bygg- nadsfråga. — Folkundervisningen b e h a n d l a s varken h ä r eller någon a n n a n - stans, vilket onekligen är en brist.

De sociala formerna och levnadssättet — miljön — i sekelskiftets expan- derande s m å s t a d skildras sakkunnigt och välavvägt av fil. lic. Elisabet Stave- now i ett särskilt kapitel, Strängnäs i fest och vardag (18 s.). Hon h a r ut- nyttjat den tidigare n ä m n d a topografiska undersökningen och samlat ma- terialet kring årets gäng, den offentliga miljön, invånare och b o s t a d s s t a n d a r d samt umgänge. Stadens liv i idyll och panik skildras under h ä n s y n s t a g a n d e till vad s o m får anses karakteristiskt för en småstad i allmänhet och för Strängnäs i synnerhet. Den innehållsliga uttunningen i de m e r a kronolo- giska kapitlen uppvägs delvis genom hennes och genom R. Hrolins kapitel om folkrörelser och föreningsliv. Hans framställning bygger huvudsakligen på lokalpressen och bevarade lokala föreningsarkiv. Häri ligger kapitlets värde. Vad däremot beträffar behandlingen av detla material måste den tyvärr rubriceras som otillfredsställande. F ö r f a t t a r e n s o b e k a n t s k a p med t. ex.

väckelserörelsens a l l m ä n n a gång h a r haft till följd, att den nyevangeliska rörelsen helt förbigås och att endast Missionsförbundet och baptismen be- handlas. Det hade för övrigt varit önskvärt, a t l det religiösa livet inom och utom k y r k a n hade blivit b e h a n d l a t i ett s a m m a n h a n g . Vid behandlingen av övriga folkrörelser är inte d i s p r o p o r t i o n e r n a i den personligt färgade fram- ställningen lika påtagliga; uppgifterna om nykterhetsrörelsens politiska verk- samhet är av särskilt intresse. Det skall också e r k ä n n a s , atl Brolin skriver med kläm och med sinne för färgstarka detaljer.

M. Collmars kapitel om de sociala förhållandena utgör för äldre tid en grundlig inventering av ett delvis svårtillgängligt källmaterial, och han kan redovisa flera nya detaljresullat. Bl. a. visar han all prästgillesstugan, d ä r Gustav Vasa hyllades, ej h a r legat i Roggeborgen. Det medeltida Strängnäs hade inte m i n d r e än nio gillen samt hospital och infirmia, d. v. s. ålderdoms- hem för präster. Reformationen medförde även inom detta o m r å d e en till- b a k a g å n g ; gillena avskaffades och infirmian sammanslogs med hospitalet.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Detta ägde bestånd till 1782. Till på 1850-talet s a k n a d e staden därefter en v å r d i n r ä t t n i n g utöver fattighuset, u p p r ä t t a t 1793. Då inriitlades emellertid på privat initiativ en sjukstuga, v a r u r det n u v a r a n d e länslasarettet h a r ut- vecklats.

Mera löst knutet till stadshisloriken är ett kapitel om Boksamlingar, bok- tryckeri och tidningspress (26 s.) av riksbibliotekarien Uno Willers. Han betygar inledningsvis sin tacksamhetsskuld till lektor Isak F e h r s u t t ö m m a n d e redogörelse för bibliotekens historia men h a r även dragit in nytt material.

Domkyrkobibliotekets bestånd anses särskilt märkligt, rövat lill stora delar från tyska bibliotek under 30-åriga kriget. Den lokala pressen behandlas endast helt kort. Detta är ganska beklagligt, eftersom tidningar flitigt ut- nyttjas som källor i a n d r a kapitel.

Litteraturen i Strängnäs och Strängnäs i litteraturen skildras elegant och levande av författaren E. R. Gummerus och fil. mag. J o h a n Boman (Littera- turen i Strängnäs, 58 s.). F r a m s t ä l l n i n g e n förefaller mycket fullständig, var- för upprepningar i förhållande till a n d r a kapitel inte h a r k u n n a t undvikas.

Särskilt uppehåller sig författarna vid skönlitterära o m n ä m n a n d e n av Sträng- näs. Några guldkorn h a r de också lyckats vaska fram, bl. a. i en dikt av Nicander. S t r ä n g n ä s ' litterära bild är visserligen idyllen, men m a n beklagar, alt författarna endast med ett o m n ä m n a n d e h a r berört Berit Spongs "Sjö- vinkel". Den är ä n d å en god s k o l r o m a n — delvis.

Elt avslutande kapitel av kapten Arne Stade ägnas åt Strängnäs som garnisonsstad (20 s.). Att S ö d e r m a n l a n d s regemente k o m atl förläggas hit berodde i hög grad på de k o m m u n a l a myndigheternas aktivitet. Sedan sta- den blivit garnisonsstad, h a r en mycket stor del av dess f ö r t r o e n d e m ä n kom- mit alt r e k r y t e r a s bland officerare och underofficerare.

Till de b e r ä t t a n d e kapitlen sluter sig fyra bilagor, nämligen över stads- planer i Strängnäs med k o m m e n t a r av stadsingenjör P. A. Åkerman, en värde- full och för nya tiden fyllig borgmästarlängd av fil. dr H a n s Jägerstad (me- deltiden) och k y r k o h e r d e Magnus Collmar (nya tiden), en tabell över stadens folkmängd 1551—1954 av docent Börje Hanssen samt en förteckning över t o m t n u m m e r och gårdsägare 1710—1871 av fil. dr Sigurd Wallin. Illustra- tionsmaterialet är mycket rikligt och tycks innefatta alla äldre Strängnäs- bilder. E n r e s o n e r a n d e redogörelse för s å d a n a h a r Wallin lämnat i sitt kapitel. Bland registren ingår en illustrationsförleckning.

E n av arbetets s t o r a förtjänster är att kapitlen åtföljs av n o t a p p a r a t , tryckt i volymens slut. Det kan dock vara något förvirrande, att elt enhetligt förkortningssystem ej h a r tillämpats. Till kapitlen — ej till bilagorna — finns också person- och ortregister.

S t r ä n g n ä s ' stad är att gratulera till denna monografi, som i n r y m m e r flera mycket värdefulla och gedigna undersökningar och som h a r stora förtjänster, särskilt om man ser varje avsnitt för sig.

Göran Setterkrans

NOTES AND REVIEWS

Marine archeology a necessity. Experiences gainetl Ml a visit to Greece for the study of m a r i n e archeology. E. Nylén has written a report on certain experiences which throw light on the future possibilities and methods of marine archeology; these experiences were gained during an expedition to Greece and lhe s u r r o u n d i n g Islands in 1959. Developments in the field of skin-diving have focussed attention on the question of legal protection for sunken ships and other u n d e r w a t e r finds. Finds of this kind have sometimes been located by means of echo-sounding and skin-diving. F r o m the point of view of archeology lhe produetion of charts showing the position of sunken objects is of s u p r e m e i m p o r t a n c e . P h o t o g r a m m e t r y should be well suiled to Ihis purpose, provided it is adapted for u n d e r w a t e r use. Apparatus for this type of operation, which is in the experimenlal stage, is being developed in co-operation with Professor R. Hallert of The Royal Technical College in Stockholm.

Andreas Oldeberg reviews R. J. F o r b e s ' book, "Studies in ancient Techno- logy". Earlier in vols I—III (1955) Forbes gave an excellent account of his investigations into the use of bilumen, petroleum, cosmetics, perfumes, pigments, the p r e p a r a l i o n of food, irrigation and transportation in antiquity.

In vol. IV (1956) Forbes deals with the occurrence of various kinds of fibres and their use in textiles, as well as with related problems. The most im- p o r l a n l of the fibre materials were, of course, wool and linen; but colton and silk too, were k n o w n at a comparalively early date. Among other kinds of fibre used lhe following m a y be mentioned: hemp, esparlo-grass, p a p y r u s , neltles, camel-hair and asbeslos. The writer describes the treatments of the different fibres, such a s the washing, bleaching, fulling, felfing, spinning, sewing a n d plaiting. In vol. V (1957) Forbes deals with leather and skins, sweeteners and glass. T h e a u t h o r shows that clothes made of skins and furs were, of course, used long before the employment of textiles, probably as early as during Palaeolithic times. Both in E u r o p é and in the Mediter- r a n e a n area a large quantity of leather objects have been found. Examina- tion of these leather r e m a i n s has shown Ihal at a n early stage and with certainly at least in Neolithie times, skins were p r e p a r e d by means of treat- ment with salt, or by smoking. Tanning in the proper sense of the term, must have taken place at a relalively early d a t e .

In vol. VI (1958) Forbes describes various ways of making fire. In con- nection wilh this he also deals with the development of bellows and blast and the use of fire in the p r e p a r a l i o n of food. This volume also includes a delailed description of various kinds of lorches, lamps and candles and

N O T E S A N D R E V I E W S

their evolution t h r o u g h the ages, and provides a n u m b e r of facts concerning R o m a n lamp manufaoture. Forbes is a n expert on m a n y technical matters.

He has an outslanding ability for assembling the essential facts, and his investigations a r e well illuminated by notes and references to earlier works by specialists and to the writings of antiquity. His books are superb w o r k s of reference and are of interest for both historical and archaeological re- search.

A. Tuulse reviews Wilhelm Piepers' investigation of Holtrop, a castle on the lower Rhine. Beneath a main building from the 1730's there have been found the remains of a half-limbered lower erected ca. 900. This tower was rebuilt several times during the subsequent centuries, to be replaced towards the end of the Middle Ages by a fortified m a n o r of brick.

G. Setterkrans reviews "A History of Strängnäs", an extensive historical description of the little city of Strängnäs, bishopric, educational and ad- ministrative centre on Lake Mälar. T h e book, which was published in 1959 and contains contributions from 21 writers, has m u c h to recommend it, especially if each chapler is taken as a separate enlity. It deals first with lhe origins and growth of the town during the Middle Ages, during which time its life was dominated by the bishop. After the Reformation the city declined into insignificance for it h a s always lacked the economic basis neces- sary for a more flourishing development. During the last 80 years, however, industrialisation, improved Communications and the advent of a regiment, a hospital and several schools have b r o u g h t a new period of prosperity. In addition to the historical presentation there are individual chapters on the fauna and flora a r o u n d Strängnäs, the topography and appearance of the city, anoient m o n u m e n t s in and n e a r Strängnäs, the name of the town, ecclesiastical affairs, cduoalion—though not the elementary scools—social conditions, Strängnäs as it was at the turn of l h e century, p o p u l ä r move- menls, the libraries, Strängnäs in literature and Strängnäs as a garrison town. The appendices include an informative roll of m a y o r s . The work is richly illustrated and il would seem, that nearly all the old lay-outs of the town are included.

News. Information is given a b o u t certain business dealt with at the meet- ings of l h e Academy of Letters, History and Antiquities; certain items an- nounced in the 1961 Budget; grants from II. M. King Gustaf VI A d o l f s 70th Birthday F u n d for Swedish culture and from the State Lottcries F u n d made in 1960; grants a n d donations to the Academy; buildings of historical interest ischeduled for protection under the Historie Buildings Protection of 1942;

continued w o r k on the prehistoric m o n u m e n t s inventory for the survey-map;

excavations and finds; conservation of liturgical vestments from Västerås Cathédral; conservation of medieval glass; investigations into l h e weathering of building stone; news about lhe half-life-lime of C 14, and, finally, inter- e u r o p e a n exhibition of Romanesque a r t in Spain 1961.

Ekornavallen, som demonstrerades av antikvarie Erik B. Lundberg. Vid lun- chen var Falköpings stad värd. I Falköping d e m o n s t r e r a d e landsantikvarie Ullenius k y r k a n under pågående restaurering. Härefter besökfes det nya mu- seet, som visades av t a n d l ä k a r e E i n a r Magnusson samt ett antal gånggrifter i staden, vilka d e m o n s t r e r a d e s av fil. dr K. E. Sahlström och förste antikvarie Sverker J a n s o n . Vid en r u n d t u r p å eftermiddagen besågs Gökhems k y r k a och k y r k o r u i n e n vid ö v e r k y r k e samt Dagsnäs h e r r g å r d , som visades av domän- intendent och fru Bertil Ekberg.

Den 5 oktober höll professor Oscar Broneer föredrag om de a m e r i k a n s k a utgrävningarna pä Isthmos och den 24 november professor G. Behm-Blancke om Neue thiiringische F u n d e aus der Völkerwanderungs- und Merowingerzeit.

LITTERATUR OCH KRITIK

ETT PÅPEKANDE MED ANLEDNING AV G. SETTER- KRANS' ANMÄLAN AV VERKET STRÄNGNÄS

STADS HISTORIA

1 det n y u t k o m n a häftet av F o r n v ä n n e n (1961: 1) förekommer en eljest mestadels e r k ä n n s a m recension av Strängnäs stads historia, L u n d 1959, där recensenten s. 53 utan vidare gör gällande, att i ett facsimileavtryck (Sträng- näsboken, s. 499) av biskop T o m a s Simonssons Frihetsvisa anteckningen (glossan) Nota de libcrtate "felaktigt" h a r översatts; rätta översättningen skulle v a r a : "skrift (se. dikt, visa) om friheten". Den förment oriktiga över- sättningen h ä r r ö r från mig, m e d a n den av recensenten föreslagna tidigare i princip tydligt nog h a r angivits av Erik L ö n n r o t h .

Saken h a r sin betydelse för den livliga diskussionen om biskop T o m a s ' b e r ö m d a sång. Becensenten h a r tolkat ordet Nota substantiviskt. I verklig- heten är det dock fråga om en imperativ ("märk, observera") av verbet notare. I huvudfrågan kan jag hänvisa till Erland Hjärnes skarpsinniga ut- redning i Hist. tidskr. för Finland 1919, s. 98 f., som tydligen varit arkiva- rien Setterkrans obekant; den k a n styrkas med m å n g a a n d r a exempel ä n de av H j ä r n e efter prof. Bolf Pippings anvisning åberopade. Det substantiviska nora k a n betyda tecken, m ä r k e , koncept, däremot mig veterligen aldrig dikt eller visa. J a g vidhåller alltså på det bestämdaste min översättning i Sträng- näsboken, som i förtydligande syfte u n d a n r ö j e r ett skenbart argument för den på sin lid h ä r s k a n d e men bevisligen oriktiga teori, enligt vilken Frihets- visans slutparti skulle vara en särskild dikt. Det vore att beklaga, om arki- varien Setterkrans' feltolkning inrotade sig i litteraturen.

Lund 10 april 1961.

Gottfrid Carlsson

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

ETT TILLRÄTTALÄGGANDE MED ANLEDNING AV B. CNATTINGIUS' RECENSION AV H. SCHUCK,

ECCLESIA LINCOPENSIS

Bengt Cnattingius granskning i F o r n v ä n n e n 1960: 5—6 av "Ecclesia Linco- pensis. Studier om L i n k ö p i n g s k y r k a n under medeltiden och Gustav Vasa"

(Stockholm 1959) syftar till a t t "fästa u p p m ä r k s a m h e t e n på avhandlingens betydelse för syskonvetenskaper som konsthistoria och arkeologi". F ö r detta

— liksom för d e l s ä t t på vilket avsikten utförts — k a n förf. endast vara tacksam.

Emellertid h a r i granskningen ett fel insmugit sig, som är desto fatalare som det inger läsaren e n föreställning o m att historisk och antikvarisk forsk- ning skulle divergera på en för den senare vital punkt. Anmälaren hävdar nämligen att förf. "accepterar — — — den alltjämt o m h u l d a d e teorin att den äldsta k a t e d r a l e n skulle ha haft k y r k a n i Vreta till förebild och att Vreta varit det första biskopssätet" — e n uppfattning som h a n själv finner

"föga sannolik".

Denna " t e o r i " framställdes för ett trettiotal å r sedan av E. Lundberg i s a m b a n d med u t g r ä v n i n g a r n a i Vreta. Om dess senare led k a n jag fatta mig kort. Allt jag säger d ä r o m ryms i en fotnot (s. 44 n. 5 ) : " E n av Lundberg lancerad o c h av C u r m a n accepterad teori om Vreta såsom det äldsta biskops- sätet bemötes av S. Kraft i Linköpings historia I, s. 60 f. Lundberg synes ej heller vidhålla den i senare arbeten." Kanske borde jag ha skrivit: "be- mötes p å ett avgörande sätt". Denna not ä r vidhängd en sats som angåi- det förra ledet: "Den äldsta stenkyrkan i Linköping anses ha haft den ur- sprungliga k y r k a n i Vreta till förebild". H ä r gällde det ett o m r å d e d ä r jag s a k n a d e varje k o m p e t e n s . J a g hänvisade till Curman och Lundberg, så mycket hellre som jag ej sett d e m motsagda på denna punkt.

Förvisso kan del hävdas, att m a n ej bör acceptera ett led i en teori men förkasta det a n d r a . J a g hade dock anledning tro, att vederhäftigheten var avsevärt större i fråga o m byggnadernas affiliationsförhållande ä n i fråga om biskopssätets förflyttning. Nu finner jag det inte otänkbart, att det senare ledet i sin tur fått stödja det förra. F ö r h å l l a n d e t belyser en svårig- het som ofla inställer sig för den historiker som konfronteras med konst- historisk och arkeologisk forskning; H u r skall jag k u n n a bedöma dessa resultats hållfasthet? H u r k a n j a g begagna dem och h u r sammanställa dem med resultat v u n n a genom historisk metod? H u r skall jag veta vad s o m är den aktuella uppfattningen — om nu en sådan finnes — r ö r a n d e ett visst problem?

Vad jag h a r velat säga om förhållandet Linköping—Vreta ä r följande (s. 44, 284, 344). Ahnlund h a r — som j a g anser — b i n d a n d e påvisat atl Vreta nunnekloster inrättades av k u n g Inge d. ä. omkr. 1100 — något som utesluter t a n k e n på en biskop där. J a g ifrågasätter, om icke biskopssätet i Linköping inrättats samtidigt och försetts med gods på s a m m a sätt som är

känt för Vreta. J a g p å p e k a r att i Bro (Kungsbro) n ä r a klostret, där Inge gav n u n n o r n a jord, hade biskopen en gård, sedan 1270-talet känd som hans vanligaste vistelseort utanför Linköping. Likaså u n d e r s t r y k e r jag det n ä r a och av allt att döma goda förhällandet mellan biskopen och Vreta under hela medeltiden. Mer än "ett dunkelt men oförtydbart s a m b a n d " mellan de b å d a institutionernas tillkomst anser jag mig dock icke ha påvisat.

H e r m a n Schuck

V. VAGA, P r o b l e m a p r o s t n t n s t v e n n o j formy u srcdncuckouoj a r h i t e k t u r c latuii i estonii. Med estnisk, resp. tysk s a m m a n f a t t n i n g (Das P r o b l e m der B a u m f o r m in der mittelalterlichen Baukunst Lettlands und Estlands).

T a r t u Riikliku Clikooli Toimelised 86, 140 s , ill., T a r t u 1960.

F ö r mer än trettio år sedan publicerade Helge Kjellin en översikt av hall- k y r k o r n a i Estland och deras relationer till Gotland. Materialet lades fram i starkt koncentrerad form med m å n g a viktiga problemställningar. Den fort- satta arkilekturforskningen i Estland under Sten Karlings tid som professor i Tartu (1933—41) sysselsatte sig på s a k r a l a r k i l e k t u r e n s o m r å d e främst med specialproblem och monografiska undersökningar, vilka skulle b a n a vägen för ett översiktsverk i större skala (jfr bl. a. Rig 1936, s. 268 ff. och 1939, s. 65 ff.). Detta h a n n s dock icke med före krigsutbrottet. Först nu efter ett förhållandevis långt uppehåll h a r den kyrkliga byggnadskonsten i Estland och Lettland blivit föremål för en slörre avhandling. Professorn i konsthisto- ria vid universitetet i Tartu, Voldemar Vaga, är dess självskrivne författare, en forskare som sedan 1920-talet oavbrutet varit knuten till konsthistoriska institutionen vid Tartu-universitelet och s o m är väl förtrogen med materialet.

Såsom redan avhandlingens titel antyder, avser författaren icke att redogöra för k y r k o a r k i l e k l u r e n i Estland och Lettland i dess helhet, utan endasl kyr- k o r n a s r u m s k a p a n d e egenskaper intresserar honom. N ä r m a r e bestämt är del frågan om tvä grundformer — basilika och hallkyrka — j ä m t e deras k a m p i de bägge länderna, inom ett o m r å d e som under medeltiden styrdes av Svärdsbrödraorden, resp. Tyska orden, kurian, dess vasaller och de penning- starka h a n s a s t ä d e r n a .

Voldemar Vaga h a r sålunda tagit upp en gammal stridsfråga i Baltikums konstforskning. Enligt baltisk-tyska konsthistoriker (Otto F r c y m u t h , Niels von Holst) var h a l l k y r k a n den d o m i n e r a n d e typen i Estland och Lettland, m e d a n basilikan u p p t r ä d e r först under 1400-lalel i s a m b a n d med omgestalt- ning av äldre kyrkor, främst då i stadssamhällen med Riga och Reval i spet- sen. Denna åsikt h a r ocksä, i varje fall till en del, omfattats av flera a n d r a forskare. Vagas undersökning ä n d r a r bilden totalt: enligt h o n o m leder basi- likatypen i områdets sydligaste del redan under 1200-talet, medan hallen är k n u t e n till Tallinns h u v u d k y r k o r och l a n d s k y r k o r n a i allmänt.

Det finns mycket som stöder denna åsikt. Alt den viktigaste byggnaden i Riga — d o m k y r k a n — anlades som basilika under 1200-talets början, h a r redan tidigare varit känt. Men i d o m k y r k a n s senare byggnadshistoria, dess

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

ä n d r i n g till hallkyrka och sedan åter till basilika, k o m m e r författaren med viktiga korrigeringar. Med hjälp av en grundlig detaljanalys k o n s t a t e r a r han, att den definitiva ombyggnaden till basilika ägde r u m redan under liden omkr. 1300 — i stället för under 1400-talet, såsom hittills antagils. De r u n d a klerisloriefönsterna torde vara de starkaste indicierna för denna omdatering, vilka även rycker Rigadomen i dess slutgiltiga form ganska n ä r a Uppsala d o m k y r k a . Det finns dessutom en möjlighet, alt mellanperiodens hallkyrka icke alls fullbordades, utan k y r k a n försågs med ett provisoriskt innertak, tills byggnadsarbetena ålerupptogos under 1200-taIels slutskede. Genom d e n n a revision fär Rigadomen en ledande ställning för basilikans utveckling i n o r r a Lettlands och södra Estlands tcgelområde.

F ö r f a t t a r e n k o m m e r också med väsentliga omdateringar, när det gäller a n d r a viktiga medeltidskyrkor i Riga, vilka på elt eller a n n a t sätt stått i relation till d o m k y r k a n . Sälunda tolkas P e t r i k y r k a n i dess äldsta skede som basilika, m e d a n del stålliga koret, som hittills förmodats vara ett enhetligt verk av Rostockmästaren J o h a n n Rumescholtel 1408—1409, nu antages vara grundlagt redan u n d e r 1300-lalels förra hälft. R o s t o c k m ä s l a r e n ulförde en- dast välvningen, vilket låter mycket trovärdigt: även om byggnadsrytmen under medeltiden i stadssamhällen kunde vara myckel livlig, kan det monu- mentala koret i sin helhet k n a p p a s t vara uppfört endasl under ett par år.

Nästan lika stora blir justeringarna i J a k o b s k y r k a n s byggnadshistoria, som enligt hittills r å d a n d e uppfattning skulle anlagts under 1200-talet som hall och under 1400-talet ä n d r a t s till basilika. Enligt Vaga fick k y r k a n redan från början basilikaform, vilket torde bevisas dels av byggnadens proportioner dels av nägra detaljer såsom rundbägefriser och ribbprofiler.

P å ett liknande sätt förändras byggnadshistoricn för k y r k o r n a i Cesis, Valmiera, Burtnieki och Rujene, av vilka de två förstnämnda k y r k o r n a ä r o märkliga monument av legelarkileklur i Lettland. Pä grund av ribbprofiler m. m. gör förf. gällande, atl dessa byggnader böra dateras till 1200-lalets slutskede och att de redan från början uppförts som basilikor. Del kan emel- lertid ifrågasättas, om k y r k o r n a i Cesis och Valmiera som byggnadsverk verk- ligen äro så homogena som författaren antager. Kleristoriets fönsteröppningar, korefs form och några påfallande oregclbundenhcter i grundplanen tycks an- tyda, alt m a n här, liksom i de flesta medeltidskyrkor, h a r alt göra med olika byggnadsskeden. Teglet är som bekant etl mycket förrädiskt bygg- nadsmaterial, vid reparationer och ombyggnader kan äldre material i valven ha a n v ä n t s och nya ribbor tillverkats enligt äldre förebilder. All välva en kyrka tog sin tid. S t a d s k y r k a n i P ä r n u (förstörd 1944) fick sålunda sina valv först under 1500-talets början under del att själva k y r k a n säkerligen torde h ä r s t a m m a från 1200-lalets slut.

Avhandlingens k ä r n a är analysen av J o h a n n i s k y r k a n i Tartu. Med sina t e r r a k o t t a s k u l p l u r e r på västportalen h a r k y r k a n redan tidigare varit ett av tegelarkilekturens mest u p p m ä r k s a m m a d e m o n u m e n t i Estland. Sedan k y r k a n härjats av b r a n d i s a m b a n d med krigshändelserna s o m m a r e n 1944, h a r den blivit elt fullkomligt unikt byggnadsverk i hela Nordeuropa. Elden förorsa-

kade stor förödelse, men i interiörens kvarstående del sopade lågorna också bort alla s e k u n d ä r a putslager, tillkomna under 1700- och 1800-talens restau- reringar. Vad m a n d å fick se, översteg alla förväntningar: liksom västportalen var hela k y r k o r u m m e t översållat med t e r r a k o t t a d e k o r i form av kapital med fabeldjur och vegetativ ornamentik, hela friser med terrakottafigurer och som krön på det hela en krucifixgrupp av s a m m a material ovanför triumfbågen.

Dessutom h a r k y r k a n varit försedd med kalkmålningar, av vilka dock endast mycket svaga spår funnos i behåll. Det länder Voldemar Vaga till heder att ha r ä d d a t allt detta åt vetenskapen, först genom fältarbeten efter b r a n d e n och nu genom en grundlig analys av k y r k a n s byggnadshistoria. H a n visar övertygande, att k y r k a n anlades under 1300-talets förra hälft som basilika, m e d a n senmedeltiden endast bidragit med några mindre kompletteringar. Även om tydliga relationer till hanseatisk tegelgotik k a n k o n s t a t e r a s , finns inga direkta motsvarigheter till J o h a n n i s k y r k a n i Nordtyskland. T a r t u h a r uppen- barligen under tiden o m k r . 1300 varit ett betydelsefullt k o n s t c e n t r u m i biskopens h ä g n ; m a n h a r icke nöjt sig med att låna från a n d r a håll ulan h a r också omvandlat förebilderna på ett ganska säreget, provinsiellt sätt.

Till s a m m a byggnadsskola hör också Mariakyrkan, som efter en b r a n d under 1700-talets början stod i ruiner, tills den revs för att ge plats åt universite- tets huvudbyggnad. Av de gamla u p p m ä t n i n g s r i t n i n g a r n a alt d ö m a h a r Maria- k y r k a n i likhet med J o h a n n i s k y r k a n varit en basilika; dess relationer till Nordtyskland (Wismar) ä r o ganska tydliga.

T a r t u s k o l a n s h u v u d m o n u m e n t var katedralen på Domberget, än i dag be- römd som målerisk ruin. Dess äldsta bevarade delar torde h ä r r ö r a från 1200-talets slut, då västpartiet var försett med fyra kraftiga sfrävpelare jämte en tunnvälvd öppen förhall i mitten. Långhuset h ä r s t a m m a r från 1300- talet och visar bl. a. i pelarformcrna släktdrag med Västerås d o m k y r k a . E n fullt övertygande omdatering l ä m n a r författaren i fråga om d o m k y r k a n s nya kor, hittills daterat till 1477. Denna byggnadsdel visar i sin plan n ä r a överensstämmelse med de stora hallar som under 1300-talets tredje fjärde- del uppfördes i Böhmen av Peter P a r l e r och omkr. 1400 i Sydtyskland av Hans Sletlhaimer. T a r l u k o r e t s likhet med dessa k y r k o r är så pass stor, att en direkt kontakt kan förmodas. I s a m b a n d h ä r m e d riktar Vaga u p p m ä r k - samheten p å elt mycket viktigt f a k t u m : Dietrich III. Damerow, biskop i Tartu 1379—1400, hade innan h a n tillträdde sitt ämbete varit kejsar Karl IV:s h a n d s e k r e t e r a r e i Prag. Säkerligen var Damerow byggherre till det ståtliga koret, som efter ombyggnaden 1806 bildar ett av Nordeuropas mest r o m a n - tiska universitetsbibliotek. De m o n u m e n t a l a tornen (i övre delen rivna under 1700-talet) fillkommo först under 1470-talet, uppförda av samme byggmästare som verkat i Vastseliina, en viktig gränsfästning mot Byssland.

Katedralen på Dombergel i T a r t u hade s a m m a dimensioner som Uppsala d o m k y r k a ; dess uppförande var ett storföretag, som säkerligen hade bety- delse också utanför landets gränser. Sälunda står Äbokatedralens nya k o r (färdigt 1366) i direkt förbindelse med Tartu. F ö r f a t t a r e n går flyktigt igenom även de små s o c k e n k y r k o r n a i Sydestland, i vilka inflytanden från sfiftsfaden

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

torde k u n n a påvisas. Man skulle gärna till denna grupp föra Urvaste, en ståtlig sockenkyrka i basilikaform. I Pölva k y r k a s västparti kan m a n ana släktskapen med T a r t u s k o l a n . Kanske hade domen i T a r t u före 1470-talet t. o. m. ett liknande torn som i Pölva — med en stor nisch framför väst- portalen. Detta antydes också av d o m k y r k a n s byggnadsanalys: västra delen d ä r hade som ovan p å p e k a t s en öppen förhall, täckt av tunnvalv mellan de två mellersta strävpelarna. E n dylik k o n s t r u k t i o n var myckel omtyckt bl. a.

i Nordsfysklands tegelarkitektur och kan i Pölva myckel väl daleras till 1400- talets förra hälft. Ett annat exempel fanns i Aksi k y r k a i T a r t u s g r a n n s k a p före dess rivning under 1800-talet.

Bland Tallinns k y r k o r h a r S. Nikolai haft elt liknande öde som J o h a n n i s - k y r k a n i Tartu. Vid ett luftbombardemang i m a r s 1944 ödelades k y r k a n , alla inventarier b r a n n upp, men m u r a r och valv höll stånd. Efter några år stör- tade emellertid långhusvalven in, och n ä r m a n 1955 började med k y r k a n s restaurering, stod m a n inför ett omfattande byggnads- och undersöknings- program. Numera är k y r k a n åter under tak, och i s a m b a n d med restaure- ringen h a r mycket grundliga u n d e r s ö k n i n g a r av k y r k a n genomförts under ledning av Villem Baam, cn mångsidigt begåvad forskare ur Sten Karlings skola. Vaga h a r fått del av dessa ä n n u icke helt avslutade undersökningar.

Man får k ä n n e d o m om en del mycket intressanta, hittills o k ä n d a fakta: Niko- laikyrkan h a r i sin första gestalt varit försvarsbelonad, fönsteröppningarna voro parvis ställda, tornet hade ett kapell i bottenvåningen med ett Maria- altare, vilket emellertid senare flyttades till långhusets östra del. I s a m b a n d med undersökningen av Tallinns viktigaste k y r k o r h a r Vaga gått igenom ett omfattande arkivmaterial och funnit uppgifter, som hittills icke observerats av forskningen. Hans viktigaste tes är, att betydelsen av eldsvådan 1433 h a r överdrivits. Enligt h o n o m fick ingen av Tallinns viktigaste k y r k o r k ä n n i n g av d e n n a eldsvåda — de omfattande o m b y g g n a d e r n a som igångsattes u n d e r

1400-talets mitt, voro enbart framkallade av goda ekonomiska förutsätt- ningar, av cn blomstringspcriod i den gamla hansestaden. Denna byggnads- iver m ä r k s redan i Olaikyrkans ståtliga kor, enligt Vaga fullbordat omkr.

1425. I korets vackra stjärnvalv h a r bl. a. använts elt p a r slutstenar från en äldre kyrka (1330), en av dessa med en präktig S. Olof i relief. Att det nu- v a r a n d e Mariakapellet vid Olaikyrkan från 1512—1523 h a r haft tvä före- gångare, är en av de m å n g a nyheter som Vaga h a r atl k o m m a med.

Liksom Nikolaikyrkan ombyggdes även Olaikyrkan och D o m k y r k a n under 1400-lalels mitt och a n d r a hälft till basilikor. Mot detta, redan tidigare k ä n d a händelseförloppet, h a r författaren inga större invändningar att göra. Dom- k y r k a n s byggnadshistoria behandlas mycket k n a p p h ä n d i g t ; d ä r h a r m a n att avvakta resultaten av de just nu pågående u n d e r s ö k n i n g a r n a i s a m b a n d med k y r k a n s restaurering. Men innan denna basilikans försenade r e n ä s s a n s ägde rum i Tallinn, upplevde h a l l k y r k a n en glansperiod under 1400-talets början, varom bl. a. den stålliga k y r k o r u i n e n i Pirita än i dag vittnar. Dess bygg- m ä s t a r e och byggherre Hinrik Swalberch (Swalbart) ägnas stor u p p m ä r k s a m - het. Med hjälp av källmaterialet målas ett färgrikt porträtt av denne sen-