Faror vid interimistiska yrkanden inom immaterialrätten: I ljuset av praxisavgöranden

(1)

Elina Andersson & Djenifer Dimbu

Faror vid interimistiska yrkanden inom immaterialrätten

I ljuset av praxisavgörande

Dangers of interim relief in intellectual property

Immaterialrätt C-uppsats

Termin: 09-06-17

Handledare: Peo Lundquist

(2)

Summary

This content of this essay is about interim hearings seen from an external perspective.

Specifically, this essay is about intellectual property rights legislation concerning the process of interim hearings and how the legislation is interpreted by the court in this context.

This essay contains an analysis of several court cases, the purpose of which is to clarify the relationship between theory and practice within the law and find out if the law has any effect.

According to our analysis, this is not the case. It is clear that intellectual property rights legislation contains boundaries for how a provisional ban should be dealt with, but these boundaries have been hard to follow. The courts’ decisions differ on similar legal questions as a consequence of the vague formulation of the legal boundaries, which gives the courts excessive room for interpretation rather than ensuring consistent and fair rulings.

The loose boundaries have indirectly widened the range of the interim hearings to a broader scope than was intended of this sanction. The fact that in some cases the courts are deemed to be incorrect gives rise to a discussion about whether the court lacks competence within this area or if the incorrect rulings are a consequence of the vague formulation of the legislation.

Lastly, the essay contains a statement and analysis of risks that may arise as a result of the court’s incorrect interpretation of the legislation. Such an assessment usually results in one of the parties incurring disproportionate losses while the other party benefits from unjust enrichment, which causes the legal certainty to be compromised. This can cause issues if the party which incurs a disproportionate loss cannot be compensated by the counterparty, in case the outcome of the injunction award is subsequently amended.

(3)

Sammanfattning

Förevarande uppsats handlar om interimistiska förfaranden sedda ur ett externt perspektiv.

Mer konkret handlar uppsatsen om vad som framgår av den immaterialrättsliga lagstiftningen angående processen kring interimistiskt förfarande och vilken tolkning domstolen gör av lagstiftningen i sammanhanget.

Uppsatsen innehåller en analys av ett antal rättsfall som syftar till att klargöra sambandet mellan lagstiftningen och huruvida den följs i praktiken, således om lagstiftningen har en reell effekt. Det framgår dock av analysen att så inte är fallet. Det är ostridigt att den immaterialrättsliga lagstiftningen innehåller ramar för hur ett mål om interimistiskt vitesförbud ska handläggas och avgöras, dessa ramar har däremot visat sig vara svåra att följa.

Domstolarna gör olika bedömningar kring samma juridiska fråga som följd av att de lagfästa ramarna är vagt formulerade, vilket ger domstolarna ett något för brett tolkningsutrymme. Det breda tolkningsutrymmet har vidare medfört att interimistiska förfaranden i allmänhet fått en större och bredare omfattning än vad som var syftet vid införandet av sanktionsformen.

Det faktum att domstolar i vissa fall anses gjort en felaktig bedömning ger upphov till en diskussion kring huruvida domstolen saknar kompetens inom rättsområdet eller om den felaktiga bedömningen är en följd av lagstiftningens vaga formulering.

Slutligen innehåller uppsatsen en redogörelse och analys av risker som kan uppkomma till följd av domstolens felaktiga tolkning av lagstiftningen. En sådan bedömning medför oftast att någon av parterna tillfogas en oproportionerlig förlust medan den andra tilldelas en obehörig vinst samt att rättssäkerheten hämmas. Detta kan aktualisera ett problem om parten som tillfogats en oproportionerlig förlust inte kan kompenseras av motparten, i fall förbudsyrkandets utfall senare ändras.

(4)

Förkortningar

AB Aktiebolag

BrB Brottsbalk (1962:700) Dåvarande VML Varumärkeslag (1960:644)

EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

EU Europeiska unionen FL Firmalag (1974:156) HD Högsta Domstol HovR Hovrätten

KL Konkurrenslagen (1993:20) ML Mönsterskyddslag (1970:485) PL Patentlag (1967:837)

PBR Patentbesvärsrätten

PMDL Lag (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar Prop. Proportion

PRV Patent- och registreringsverket RB Rättegångsbalk (1942:740) TR Tingsrätten

UB Utsökningsbalk (1981:774)

URL Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk VML Varumärkeslag (2010:1877)

(5)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Presentation av ämnet ... 1

1.2 Syfte och frågeställning ... 2

1.3 Avgränsning ... 2

1.4 Metod och material ... 2

1.5 Disposition ... 4

2. Interimistiskt vitesförbud och dess förfarande ... 5

2.1 Interimistiska vitesförbuds syfte och funktion ... 5

2.2 Bifallas förutsättningar för ett interimistiskt vitesförbud ... 6

2.2.1 Innebörden av sannolika skäl ... 6

2.2.2 Innebörden av sabotagerisk ... 7

2.2.3 Innebörden av att ställa säkerhet ... 8

2.2.4 Innebörden av proportionalitetsprövning ... 9

2.2.5 Kommunikationsprincipen – Svarandens rätt att yttra sig ... 10

2.3 Ogiltighetstalan och hävning i samband med interimistiskt vitesförbud ... 12

2.4 Patent- och marknadsdomstolarna ... 13

3. Rättsfall ... 15

3.1 Bedömning av sannolika skäl – Shoe-fallet ... 15

3.1.1 Sannolika skäl – ViiV-fallet ... 15

3.2 Sabotagerisk och yrkandets räckvidd samt proportionalitetsprincipen – Merck-fallet .. 16

3.3 Kommunikationsprincipen, upphävning av ett interimistiskt vitesförbud och den ställda säkerheten – Multitotal-fallet ... 17

3.4 Otydligheter i käromålet – Nestlé-fallet ... 21

3.5 Ogiltighet – Sandoz-målet ... 22

4. Analys av risker i samband med interimistiska förfaranden ... 24

4.1 Risker vid bedömning av sannolika skäl – Shoe-fallet och ViiV-fallet ... 24

4.2 Risker av yrkandets räckvidd i ljuset av proportionalitetsprincipen – Merck-fallet ... 25

4.3 Sabotagerisk – Merck-fallet ... 27

4.4 Kommunikationsprincipen, upphävning av ett interimistiskt vitesförbud och den ställda säkerheten – Multitotal-fallet ... 29

4.4.1 Risker med avsteg från kommunikationsprincipen ... 29

4.4.2 Risker med låg särskiljningsförmåga vid yrkande av ett interimistiskt vitesförbud 30 4.4.3 Risken när ett interimistiskt beslut upphävs ... 31

(6)

4.5 Risker med otydligheter i käromålet – Nestlé-fallet ... 31

4.6 Problematiken vid ogiltighetstalan i samband med interimistiskt vitesförbud – Sandoz- målet ... 32

5. Sammanfattning och avslutande kommentarer ... 35

5.1 Hur ska rekvisiten för bifallande av ett förbudsyrkande bedömas av en domstol ... 35

5.2 Hur påverkas parterna vid bifall respektive icke bifall av ett förbudsyrkande ... 36

5.3 Vilken betydelse har interimistiska vitesförbud idag och vad är problematiken med det ... 38

Källförteckning ... 40

Bilagor ... 43

(7)

1. Inledning

1.1 Presentation av ämnet

Immaterialrätten är det rättsområde som reglerar rättsligt skydd för uppfinningar, design, vetenskap, konst, varumärken m.fl. Rättsskyddet uttrycks i en rad skilda lagar, så kallade immaterialrättsliga lagar. Dessa är URL, PL, ML, VML och FL. Lagarna har en del gemensamma drag strukturellt sett med enda skillnaden att var och en berör ett särskilt ämnesområde. Exempelvis behandlas konst och litteratur i URL och teknik i PL.

Immaterialrätten är en av förmögenhetsrättens specialdiscipliner och är därför en del av civilrätten.¹

Rättsområdet är av väsentlig betydelse för innovation och framåtskridande. Immateriell ensamrätt kan emellertid endast medges inom vissa ramar för att uppnå och upprätthålla balans mellan samhälleliga intressen och den enskilda rättighetsinnehavarens intresse.

Immaterialrätt kan hämma det allmänna kulturella och tekniska utvecklingen, vilket är den viktigaste anledningen till varför immateriella ensamrätter inte medges för evig tid.²

De olika intressena och det faktum att ensamrätter innehar stora ekonomiska värden samt har en väsentlig betydelse för innovation och framåtskridande i samhället medför att rättsområdet blivit föremål för kritik. Den största kritiken grundas i att immaterialrätten i vissa hänseenden kan strida mot marknads- och konkurrensrätten. Vidare avser en del av kritiken inte rättsområdet som sådant utan snarare ett verktyg för maktgenerering.³

Det kan framföras i anslutning med det ovannämnda att immaterialrätten har en vidsträckt koppling till marknadsrätten, rättare sagt den del av marknadsrätten som reglerar förbud mot otillbörlig konkurrens. Vissa ensamrätter är även rent konkurrensrättsliga. Nämnda rättsområden kolliderar med immaterialrättsliga regler i vissa hänseenden, vilket ligger till grund för den största kritiken eftersom gränsen mellan civilrätten och offentligrätten är svårdragen. Varje immateriell ensamrätt som meddelas skapar monopol i praktiken, vilket kan strida mot den del av marknadsrätten som reglerar konkurrensbegränsningar. En medgiven ensamrätt som skapar monopol kan, trots en kollision med marknadsrättsliga regler, vara rättsligt sett korrekt med stöd i KL och immaterialrättslagarna.⁴

I enlighet med det anförda om ekonomiska värden i ensamrätter, föreligger det ett stort intresse för rättighetsinnehavaren att erhålla och upprätthålla det immaterialrättsliga skyddet.

En rättighetsinnehavare har möjligheten att föra talan om ett interimistiskt vitesförbud om en annan aktör på marknaden vidtar åtgärder som utgör intrång i dennes ensamrätt. Ett interimistiskt vitesbeslut har som ändamål att snabbt få stopp på den intrångsgörande åtgärden och betraktas därför av många som den viktigaste sanktionsformen vid immaterialrättsliga intrång.⁵

1 Levin, M., Lärobok i Immaterialrätt, s. 22.

4 Levin, M., Lärobok i Immaterialrätt, s. 23 f.

(8)

Interimistiska vitesförbud som sanktionsform fanns tidigare endast inom patenträtten och firmarätten, vilket infördes år 1986.⁶ Möjligheten att yrka på ett interimistiskt vitesförbud infördes på grund av att de dåvarande möjligheterna att förhindra patentintrång inte var tillräckligt effektiva. Ytterligare ett syfte var att interimistiska vitesförbud skulle gälla särskilt när patenthavaren var ekonomiskt underlägsen intrångsgöraren. Denne skulle då inte behöva styrka uppsåt eller oaktsamhet hos intrångsgöraren utan kunde föra talan om ett interimistiskt vitesförbud i objektiv mening.⁷ Interimistiska vitesförbud har sedan införandet utnyttjats i väldigt stor omfattning och framkommer i dagsläge av alla immaterialrättsliga lagar och 15 kap. 3 § RB.⁸

1.2 Syfte och frågeställning

Huvudsyftet med uppsatsen är att ta upp problematik och risker med interimistiska yrkanden inom immaterialrätten. Syftet är vidare att kartlägga hur ett interimistiskt förfarande går till samt vilka rekvisit som måste uppfyllas för att ett interimistiskt vitesförbud ska kunna meddelas. Kartläggningen syftar till att se huruvida felaktiga bedömningar förekommer vid interimistiska förfaranden, hur rättskiparen bör tolka lagstiftningen och hur den faktiskt tolkas i praktiken, och vilka risker sådana felbedömningar medför för kärande respektive svarande samt hämmar rättssäkerheten.

De frågeställningar som besvaras är:

Förutsättningarna för att erhålla ett interimistiskt vitesförbud och de risker som finns vid bedömningen av rekvisiten i lagtext och förarbeten samt praxis ger följande frågeställningar:

1. Hur ska rekvisiten för bifallande av ett förbudsyrkande bedömas av en domstol?

2. Hur påverkas parterna vid bifall respektive icke bifall av ett förbudsyrkande?

3. Vilken betydelse har interimistiska vitesförbud idag och vad är problematiken med det?

1.3 Avgränsning

Det ska framhållas att uppsatsen har fokus på de juridiska problem som kan aktualiseras i och med ett yrkande om interimistiskt vitesförbud. Förevarande uppsats kommer således inte att behandla juridiska problem som aktualiseras vid interimistiska förfaranden inom andra rättsområden.

1.4 Metod och material

Vi har i uppsatsen följt en problemorienterad ansats och utgått från faktiska företeelser och parters intressemotsättningar.⁹ Vi betonar motsättningar vid interimistiska förfaranden inom

7 Prop. 1985/86:86, s. 27.

8 Ramsjö, Patentlagen (1967:837) kommentaren till 9 kap. 57 b §, Karnov.

9 Olsen, L., Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004, s. 118.

(9)

immaterialrätten. Det metodiska syftet är att öka förståelsen för risker som kan aktualiseras vid beslutfattande av interimistiskt vitesförbud. Uppsatsen är nyttobaserad vilket medför att ensamrättsinnehavare kan dra nytta av dess innehåll.

Det ligger en styrka i att använda sig av olika metoder för att få till den metodiska bredden och på så sätt inte välja bort intressanta problem som kräver en annan metod. Vi har i uppsatsen använt oss av den komparativa juridiska metoden och den analytiska tolkningsmetoden.¹⁰ Metoderna har använts för att konkretisera problematiken i och med det interimistiska förfarandet. De i uppsatsen använda metoderna är inte låsta av rättskällehierarkin; rättskälleläran är likväl väsentlig i uppsatsen för att förstå det interimistiska förfarandets ramar.¹¹

I syfte att se hur immaterialrättens lagar samspelar med våra analyserade rättsfall har vi använt den komparativa juridiska metoden, eftersom rättsfallen grundar sig på iakttagelser av rättssystemets faktiska funktionssätt. Den komparativa juridiska metoden möjliggör en mer komplex användning av normproduktionen. Vi har således getts möjlighet att lägga större vikt vid den juridiska litteraturen och opublicerad underrättspraxis. Förevarande uppsats syftar inte på att fastställa gällande rätt i traditionell mening, utan på att utreda den problematik ett interimistiskt vitesförbud kan generera i praktiken ur ett externt perspektiv.¹²

Den komparativa juridiska metoden behöver dock kompletteras. Vi valde att tillföra den analytiska tolkningsmetoden, eftersom vi med hjälp av den kan analysera den komparativa juridiska metodens framförda material.¹³ Med detta sagt har vi använt oss av den komparativa juridiska metoden för att få läsarna att förstå det interimistiska förfarandet i jämförelse med praktiken, och den analytiska tolkningsmetoden för att analysera samt förklara materialet med bakgrund i problematiken angående det interimistiska förfarandet. Kombinationen av dessa två metoder belyser sedan de problem och risker ett interimistiskt förfarande kan frambringa.

Kunskapen om rättens tillvägagångssätt hittas i lagar, förarbeten och doktrin, men för att förstå kunskapen i praktiken har vi kopplat in olika mål angående interimistiska beslut inom immaterialrätten.

Materialen vi har utgått från är lagar, förarbeten, rättsfall och juridisk litteratur. De motiverar den konkretiserade ramen för domstolarnas bedömningar. Den juridiska litteraturen har haft en förklarande uppgift. Litteraturen har inte en rättsskapande roll men är ändå viktig eftersom den skapats ur rättspraxis med syftet att framföra en neutral och gemensam begreppsram.¹⁴ Vi har sedan med hjälp av rättsfallen kunnat kombinerat de teoretiska och praktiska nivåerna.

Materialen har varit relevanta just för att konkretisera när ett interimistiskt beslut är förmånligt och när det inte är det. Bestämmelserna rörande möjligheten till ett interimistiskt vitesförbud i 15 kap. RB och de olika immaterialrättsliga lagarna behandlas gemensamt genomgående i uppsatsen av den anledningen att de i grunden har liknande uppbyggnad och ändamål.¹⁵

10 Korling, F., Zamboni, M., Juridisk metodlära, s. 141 ff och 423.

11 Korling, F., Zamboni, M., Juridisk metodlära, s. 161 f.

12 Korling, F., Zamboni, M., Juridisk metodlära, s. 155 ff.

13 Korling, F., Zamboni, M., Juridisk metodlära, s. 423.

14 Korling, F., Zamboni, M., Juridisk metodlära, s. 161 ff.

15 Prop. 1993/94:122, s. 48 f.

(10)

1.5 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i fem avsnitt med respektive underrubriker. Avsnitt ett utgör inledning och innehåller en presentation av immaterialrätten som rättsområde. Vidare presenteras även syftet med uppsatsen, problemformuleringen och avgränsningen. Avsnittet avslutas med en presentation av vilka metoder vi har använt oss av för att uppnå syftet samt besvara problemformuleringen.

Avsnitt två innehåller allmänna fakta om interimistiska vitesförbud som sanktionsform och hur förfarandet går till, vilka rekvisit som måste uppfyllas samt hur bedömningen går till.

Sista delen i avsnittet innehåller fakta om rättsläget när en gentalan förs i samband med att ett interimistiskt vitesförbud yrkas.

Avsnitt tre innehåller rättsfall som analysen baseras på. Rättsfallen belyser problematiken med de ställda rekvisiten som omnämndes i avsnitt två. De belyser även hur förfarandet går till i praktiken, således hur rättskiparen tolkar ovan nämnda rekvisit.

I avsnitt fyra analyserar vi domstolens bedömning i de rättsfall som nämndes i avsnitt tre, ifall domstolen gör en lagenlig bedömning vid avgörandet om huruvida ett interimistiskt vitesförbud ska meddelas eller inte. Vi analyserar även vilka risker som generellt kan uppkomma i samband med ett interimistiskt förfarande.

Avsnitt fem består av en avslutande kommentar och reflektioner över allt som framgår av uppsatsen, från avsnitt ett till fyra.

(11)

2. Interimistiskt vitesförbud och dess förfarande 2.1 Interimistiska vitesförbuds syfte och funktion

Vitesförbud blir effektivt när det nyttjas interimistiskt, rättighetsinnehavaren ges en möjlighet att snabbt få stopp på ett pågående intrång i väntan på en lagakraftvunnen dom.¹⁶ I de immaterialrättsliga lagarna stadgas det dock att interimistiskt vitesförbud även kan yrkas vid försök eller förberedelse till intrång. Det framgår av prop. 2008/09:67 s. 277 att det är

”möjligt att ingripa med vitesförbud även innan ett fullbordat intrång har skett. För att åtgärderna ska kunna vidtas krävs inte att försöket eller förberedelsen har begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.” Däremot vid den slutliga domen krävs det, angående förberedelse eller försök, att åtgärden vidtagits med uppsåt eller grov oaktsamhet gällande att utföra eller främja brott.¹⁷

Förbudssanktionen anses behövlig då den rättsliga processen vid immaterialrättsliga tvister kan ta upp till tio år innan en lagakraftvunnen dom är meddelad. Det faktum att processen drar ut på tiden är besvärande för tidsbegränsade rättigheter såsom patent. Påföljden av ett meddelat interimistiskt vitesförbud är att den som får förbudet riktat mot sig måste antingen omedelbart upphöra med det intrångsgörande agerandet, exempelvis upphöra med försäljningen under varumärket som utgör intrång i förbudsyrkarens ensamrätt eller fortsätta med försäljningen och marknadsföringen under ett annat varumärke.¹⁸

Interimistiska vitesförbud tar sikte på framtiden då förbudet kan meddelas innan intrång är ett faktum. Förbudet kan således meddelas i förebyggande syfte. Ett interimistiskt vitesförbud är därmed mer fördelaktigt än övriga sanktionsformer, såsom skadestånd som är en kompensation för en skada som rättighetsinnehavare redan lidit. En annan fördel med vitesförbud är att rättighetsinnehavaren varken behöver påvisa oaktsamhet eller uppsåt hos intrångsgöraren, till skillnad från skadeståndsrätt.

Vidare behöver rättighetsinnehavaren inte heller lägga fram bevis om intrångets skadeverkningar utan enbart påvisa att det finns sannolika skäl för intrång och skada. Denne kan alltså föra intrångstalan med anledning av att intrång föreligger i objektiv mening.

Utformningen av vitesförbudet är avgörande för huruvida förbudet blir effektivt eller inte.

Förbudet måste vara utformat på sådant sätt att dess adressat får kännedom om vad denne inte får göra. Det ska även utformas på ett sätt som möjliggör verkställigheten, och vitet kan dömas ut ifall det förbudet överträds.¹⁹

Efter propositionens ikraftträdande 2008 har möjligheten för ett interimistiskt vitesförbud således utvidgats. Även ändamålet angående interimistiskt beslut har utvidgats till att få stopp på ett pågående intrång, men även ett pågående försök eller förberedelse av intrång, snabbt.

En mycket begränsad risk för framtida intrång är av detta tillräcklig för domstolen att bifalla ett förbudsyrkande.²⁰

16 Prop. 1993/94:122, s. 42 ff.

17 23 kap. 2 § BrB.

18 Andersson, N., Interimistiska förbud i immaterialrättsprocessen, Vad är sannolika skäl?, s. 11.

19 Andersson, N., Interimistiska förbud i immaterialrättsprocessen, Vad är sannolika skäl?, s. 17.

20 Prop. 2008/09:67, s. 277.

(12)

2.2 Bifallas förutsättningar för ett interimistiskt vitesförbud

Interimistiska vitesförbud har visat sig vara den viktigaste sanktionen vid immaterialrättsintrång, eftersom det kan vara problematiskt och tidskrävande att bedöma skadans omfattning. Det faktum att domstolarna vanligtvis dömer ut låga skadestånd är också en anledning till att vitesförbud föredras framför andra sanktionsformer.

Ett interimistiskt vitesförbud syftar till att tillvarata parternas intressen. Den sökande måste uppfylla ett flertal rekvisit för att ett interimistiskt vitesförbud ska kunna meddelas.²¹ Sökande är oftast kärande i målet, men det kan även vara svarande. Fortsättningsvis utgår vi från att det är käranden som är den sökande.

Sökande måste:

1. Visa att det föreligger sannolika skäl för intrång, förberedelse eller försök till intrång.

2. Visa att det skäligen kan befaras att svarandens fortsatta intrång, förberedelse eller försök av intrång förringar värdet av ensamrätten (så kallad sabotagerisk).

3. Ställa säkerhet för den skada som svarande kan tillfogas.²²

Bedömningen ska även ske med beaktande av proportionalitetsprincipen, vilket innebär att förbudet inte får ges en mer omfattande utformning i proportion till intrånget. Principen innebär även att en avvägning mellan parternas motstående intressen ska ske i varje enskilt fall.²³

2.2.1 Innebörden av sannolika skäl

En av förutsättningarna för att ett interimistiskt vitesförbud ska meddelas, enligt 15:3 RB, är som tidigare nämnt att sökande bevisar att det föreligger sannolika skäl för att intrånget förekommer. Detta gäller även vid försök eller förberedelse av intrång. Sannolika skäl är ett högt ställt krav på bevisning. Kravet är emellertid något lättare att uppfylla vid ett interimistiskt förfarande än det är vid den slutliga huvudsakliga prövningen i huvudmålet.

Anledningen till detta framgår av praxis, vilket är att det interimistiska förfarandet enbart ska utgöra en översiktlig prövning av huruvida det föreligger särskilda skäl för att ett interimistiskt vitesförbud ska meddelas. Det är således fråga om ett begränsat förfarande.²⁴ Det utredningsmaterial som ett interimistiskt beslut grundas på är mindre omfattande och mindre fullständigt än det material som finns tillgängligt vid huvudmålet. Domstolens bifallande eller icke bifallande av ett förbudsyrkande är därmed inte ett säkert förhandsbesked.²⁵ Sökande måste i första hand bevisa att det föreligger sannolika skäl för den aktuella ensamrättens existens, och i andra hand bevisa att det förekommer intrång i ensamrätten. I det senare fallet är det tillräckligt att sökande gör sannolikt att svarandens agerande utgör intrång i dennes ensamrätt i objektiv mening.²⁶

21 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 165 ff.

22 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 169.

24 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s.171 f; NJA 2006 s. 380; NJA 2006 s. 386.

25 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s.171 f.

26 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s.170.

(13)

Domstolen har en skyldighet att göra separata sannolikhetsprövningar för dessa två bevisfrågor och kan således inte räkna samman sannolikheterna till en ”totalsannolikhet”.²⁷ Käranden behöver däremot inte bevisa att uppsåt eller oaktsamhet föreligger, denne behöver inte heller bevisa intrångets skadeverkningar.²⁸ Domstolen ska även, ur ett rättssäkerhets perspektiv, beakta svarandens invändningar.²⁹ Stöd ska inte sökas i lag eller förarbeten vid avgörandet om sannolika skäl föreligger, eftersom det inte framgår någon definition av sannolika skäl i dessa rättskällor. Stöd ska istället sökas i praxis.³⁰

Ekelöf uttrycker att kravet på sannolika skäl innebär att sökanden ska göra sannolikt att denne kommer att vinna målet. Westberg påpekar att det i Ekelöfs uttalande förutsätts att bedömningen av kravet på sannolika skäl ska grundas på en uppskattning av styrkan i respektive parts talan. Förutsättningen för att kravet ska anses vara uppfyllt är således att käranden gör sannolikt att domstolen i huvudmålet kommer att bifalla dennes talan.³¹

2.2.2 Innebörden av sabotagerisk

I de särskilda immaterialrättsliga bestämmelserna föreligger sabotagerisk om käranden, efter att ha bevisat att det är sannolikt att intrång föreligger, även bevisar att det skäligen kan befaras att svarande genom att fortsätta intrånget förringar värdet av dennes ensamrätt. Detta gäller även vid förberedelse eller försök till intrång.³² Rekvisitet sabotagerisk uttrycks även i 15 kap. 3 § RB som ett krav på att ”det skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt eller väsentligt förringar dess värde”.

Beviskravet på sabotagerisk är således lägre än beviskravet på att intrång föreligger. Kärande behöver inte bevisa att svarande avsiktligen förringar värdet i dennes ensamrätt, utan det är den fortsatta effekten av svarandens intrångsgörande agerande som ska bevisas. Det ska således bevisas att det skäligen kan befaras att den framtida effekten saboterar kärandens ensamrätt.³³ Beviskravet kan ges innebörden att käranden ska göra antagligt att det föreligger sabotagerisk. Det är därmed tillräckligt att käranden åberopar någon form av konkret bevisning varav det finns anledning att räkna med att svaranden kan komma att företa en viss sabotageåtgärd.³⁴

Sabotagerisk föreligger om det finns risk att svarande fortsätter vidta en åtgärd som utgör intrång.³⁵ Käranden måste således bevisa för domstolen att intrång pågår och kommer fortsätta pågå i framtiden om inte ett interimistiskt vitesförbud meddelas. En annan förutsättning för att sabotagerisk ska anses föreligga är att det finns en objektiv fara att svarande vidtar en sabotageåtgärd.

28 Prop. 1993/94:122, s. 45.

29 Art. 6 EKMR. Se dock avsnitt 2.2.5 angående svarandens rätt att yttra sig.

32 53 b § URL; 8 kap. 3 § VML; 35 b § ML; 15 § FL.

34 Westberg, P., Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål: en funktionsstudie över kvarstad och andra civilprocessuella säkerhetsåtgärder, bok 3, s. 122.

35 Prop. 1993/94:122, s. 49.

(14)

Westerberg anser att sabotagerisk innefattar två olika risker. Den första är att svarande företar en viss handling eller underlåter att företa en viss handling. Den andra är att kärande drabbas av sådan skada som rättfärdigar ett vitesförbud.³⁶ Bifallsförutsättningen sabotagerisk bör anses vara uppfylld om det finns en risk att svaranden fortsätter med det sannolika intrånget.³⁷ Det bör även framhållas att det inte finns något krav på att intrånget är pågående för att sabotagerisk ska anses föreligga.³⁸

Det kan anses föreligga en presumtion i immaterialrättsliga mål att om sannolika skäl för intrång föreligger uppfylls även kravet på sabotagerisk. Det anses däremot inte föreligga sabotagerisk om intrånget endast varit en engångsföreteelse, eftersom det då inte kan finnas en hållbar presumtion angående en sådan risk.³⁹ Uppfyllandet av rekvisitet sabotagerisk förutsätter att den befarade sabotageåtgärden kan orsaka skada i kärandens ensamrätt.

Domstolens bedömning påverkas således av omständigheten att käranden under en lång period haft kännedom om svarandens pågående intrångshandlingar utan att föra en förbudstalan. Detta kan vara till nackdel för käranden vid prövningen av huruvida sabotagerisk föreligger.⁴⁰

2.2.3 Innebörden av att ställa säkerhet

För att interimistiskt vitesförbud ska kunna meddelas måste käranden enligt huvudregeln ställa säkerhet för den skada ett felaktigt interimistiskt vitesförbud kan tillfogas den svarande.

Syftet med säkerheten är att den ska tas i anspråk som ersättning för all den skada som käranden kan bli skyldig att utge till svaranden om det senare visar sig att något intrång inte skett.⁴¹ Säkerheten ska exempelvis ställas enligt 8 kap. 3 § VML som även hänvisar till 2 kap.

25 § UB, vilket uttrycker att säkerheten ska vara i form av pant eller borgen för att kunna anses godtagbar.

Om svaranden inte godkänner säkerheten ankommer det på domstolen att bedöma om den ställda säkerheten är skälig utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolen ska vidare alltid göra en bedömning om den ställda säkerheten är skälig när ett ex parte-beslut meddelas, då svaranden inte ges tillfälle att yttra sig i sådana fall.⁴²

Oavsett säkerhetens art ska den bedömas utifrån om den kan anses täcka de skador som kan tänkas uppkomma. Bedöms säkerheten som otillräcklig, ska det interimistiska vitesförbudet ogillas. Käranden kan således endast komplettera yrkandet genom att begära omprövning eller överklaga beslutet. Det är därmed viktigt att den ställda säkerheten är välmotiverad och korrekt formulerad samt uppgår till ett skäligt belopp.⁴³

Utformningen av säkerheten måste vara korrekt. Ställer käranden exempelvis en för kort tidsfrist angående svarandens möjlighet att kräva ut ersättning kan konsekvensen bli att domstolen inte bifaller det interimistiska vitesförbudet. Ett annat exempel på en inkorrekt

37 Prop. 1993/94:122, s. 48; Prop. 1985/86:86, s. 28.

39 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 175; Mål nr T 6336-01.

41 Prop. 1993/94:122, s. 48 och s. 68.

42 Norrgård, M., Interimistiska förbud i immaterialrätten, s. 8.

43 Mål nr Ö 9002-03; Mål nr Ö 214-04.

(15)

ställd utformning är om säkerheten enligt sin ordalydelse inte kan hävas genom beslut under rättegången utan endast om förbudet hävs i samband med lagakraftvunnen dom.

Förutsättningarna för dess giltighet är således alltför snäva och kan inte bifallas.⁴⁴

Kravet på ställandet av säkerhet kan vara mycket kännbart för den kärande som har begränsade ekonomiska resurser. Kravet i sig kan resultera till en avhållande effekt och risken för att käranden missbrukar yrkandet angående interimistiskt förbud minskas. Säkerhetens storlek varierar kraftigt från fall till fall, vilket gör det svårt för kärande att avgöra hur mycket säkerhet som krävs i just dennes särskilda fall.⁴⁵

I särskilda fall kan käranden befrias från kravet att ställa säkerhet, om den saknar förmåga enligt exempelvis 8 kap. 3 § VML. Förutsättningarna för att befrias från kravet skiljer sig emellertid åt mellan förbuden i de olika immaterialrättsliga lagarna och beslutet enligt 15 kap.

6 § RB. I praktiken krävs det vid förbud enligt de särskilda immaterialrättsliga bestämmelserna synnerliga skäl för att käranden ska befrias från kravet att ställa säkerhet.⁴⁶ Bestämmelsen tar framförallt sikte på en ensamrättsinnehavare med begränsade ekonomiska resurser som för talan mot en intrångsgörare, vars skada på grund av det interimistiska beslutet är ringa i jämförelse med den skada intrånget vållar rättighetsinnehavaren.⁴⁷

2.2.4 Innebörden av proportionalitetsprövning

Vid bedömningen angående ett interimistiskt förbud krävs det enligt förarbetena till 15 kap. 3

§ RB att en proportionalitetsbedömning av parternas motstående intressen genomförs.⁴⁸ Det framgår av prejudikat att en domstol kan avslå en begäran om interimistiskt förbud på basis av att förbudet skulle få oproportionerliga skadeverkningar i förhållande till de skäl som talar för meddelandet av ett förbud, även om övriga bifallsförutsättningar är uppfyllda.

I anslutning till det anförda, tycks det vara klarlagt att domstolen ska beakta proportionalitetsprincipen både vid beslut i fråga om interimistiskt vitesförbud, enligt 15 kap.

3 § RB, och enligt de särskilda immaterialrättsliga förbudsbestämmelserna.⁴⁹ Principen är emellertid inte lagstadgad, men den ska likväl beaktas vid en sådan prövning. Finner domstolen att ett interimistiskt vitesförbud inte är proportionerligt i det enskilda fallet, kan förbudsyrkandet lämnas utan bifall.⁵⁰

Proportionalitetsprincipen ska trots detta inte ges sådan vikt att beaktandet av principen hämmar ändamålet med interimistiska vitesförbud, nämligen att snabbt få stopp på ett pågående intrång, en förberedelse eller försök till intrång. Ju starkare skäl som talar för att intrång kommer att fortsätta ske och sabotera kärandens ensamrätt desto mindre blir vikten av proportionalitetsbedömningen. Starka skäl kan exempelvis vara att det sker piratkopiering eller varumärkesförfalskning, men även svarandens löfte att inte göra intrång kan ha betydelse vid bedömningen.⁵¹

44 NJA 1995 s. 631; NJA 1986 s. 419.

47 Prop. 1993/94:122, s. 68.

48 Prop. 1980/81:84, s. 230.

49 NJA 1995 s. 631.

50 NJA 1993 s. 182.

51 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 178; prop. 2008/09:67, s. 189 och s. 200.

(16)

Graden av att ett sannolikt intrång föreligger är avgörande för i vilken utsträckning proportionalitetsprincipen bör beaktas. En avvägning härav ska inte göras om kärandens behov är uppenbart eller klart övervägande talar för att intrång skett och kommer ske.⁵² I de fall där det finns utrymme för att göra en proportionalitetsprövning innebär det förenklat uttryckt att kärandens intressen av att få till stånd ett interimistiskt förbud ska vägas mot svarandens intressen av att inte få ett förbud meddelat mot sig. Det ska således finnas en balans mellan skälen för svarandens vidtagna åtgärd och konsekvensen av det interimistiska beslutet. Det ska även framhållas att den senare vågskålen endast inkluderar svarandens intressen, inte allmänna intressen eller intressen som finns hos tredje man.

En proportionalitetsprövning ska utfalla till kärandens fördel om den skada som svaranden lider i följd av det interimistiska förbudet inte är proportionell i förhållande till de fördelar som förbudet medför käranden. Proportionalitetsprövning kan således anses ha störst betydelse i fall där det bedöms att den ställda säkerheten inte i tillräckligt mån skyddar svarandens intressen. Därmed blir det av avgörande betydelse huruvida de skador som vardera parten riskerar genom det interimistiska förbudet fullt ut kan repareras genom ekonomisk kompensation eller inte.⁵³

Passivitet från kärandens sida, det vill säga att käranden under en lång tidsperiod trots kännedom om ett pågående intrång inte vidtagit några åtgärder, kan beaktas i proportionalitetsprövningen till svarandens fördel. Ett interimistiskt förbud anses inte behövligt i dessa fall då svarandens agerande inte antas sannolikt vara skadegörande eller utgöra intrång i kärandens ensamrätt.⁵⁴ Domstolen ska vara uppmärksam på att käranden kan yrka på interimistiskt vitesförbud på ett otillbörligt sätt. Förbudstalan behöver nödvändigtvis inte ha förts när intrånget upptäcktes utan käranden kan ha väntat på rätt tidpunkt. Ett otillbörligt yrkande kan exempelvis vara om käranden avvaktar med förbudsyrkandet tills en betydande period i svarandens säsong äger rum, till exempel i anslutning till en mässa, för att utpressa svaranden till en för käranden mycket förmånlig förlikningsöverenskommelse.⁵⁵ Det är med anledning av det omnämnda rimligt att en förutsättning för meddelandet av ett interimistiskt vitesförbud är att förbudsyrkande bör ha försökt få stopp på intrånget när svarandens agerande kom honom till kännedom. Ett sådant försök kan tala för att det är av väsentlig betydelse för kärande att få till stånd ett interimistiskt förbud, medan underlåtenhet talar för att ett interimistiskt beslut inte krävs eftersom ändamålet förfaller.⁵⁶

2.2.5 Kommunikationsprincipen – Svarandens rätt att yttra sig

Utöver de tre bifallsförutsättningarna ska domstolen även beakta kommunikationsprincipen.

Huvudregeln är att ett yrkande om interimistiskt vitesförbud ska avvägas med svarandens invändningar innan domstolens beslut. Skyldigheten följer av kommunikationsprincipen.⁵⁷ Rätten till motsägelse gör sig starkt gällande inom interimistiska förfaranden, då domstolarnas

52 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 178; NJA 1995 s. 631.

54 Mål nr T 5119-03.

55 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 179 f.

56 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 179 f.

57 8 kap. 3 § 2 st. VML; 53 b § 2 st. URL; 35 b § 2 st. ML; 57 b § PL; 15 § 2 st. FL.

(17)

beslut oftast blir det slutgiltiga avgörandet.⁵⁸ Ett beslut om interimistiskt vitesförbud kan under särskilda förutsättningar meddelas utan att svaranden har fått tillfälle att yttra sig, ett så kallat ex parte-beslut, och är ett avsteg från kommunikationsprincipen. Möjligheten till ex parte-beslut motiveras i förarbetena med effektivitetsskäl.⁵⁹

Svaranden fråntas härigenom rätten till motsägelse och en del av rätten till en rättvis rättegång, enligt art. 6 EKMR. Detta ökar risken för orättvisa mellan parterna, eftersom domstolens beslut delvis endast kan grundas på kärandes subjektiva yttrande. Vid prövningen av om det föreligger förutsättningar för att meddela ett ex parte-beslut blir det därför särskilt viktigt att domstolen ändå gör en objektiv avvägning mellan parternas motstående intressen.⁶⁰ För att ett ex parte-beslut ska meddelas krävs det att käranden påvisar att det föreligger fara i dröjsmål och således finns en risk för skada.⁶¹ I RB och de immaterialrättsliga lagarna innebär detta rekvisit att svaranden ska ”ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada”.⁶² Domstolen kan inte ex officio pröva frågan om ett interimistiskt beslut ska fattas ex parte. Det krävs att käranden, uttryckligen eller implicit, yttrat att det föreligger fara i dröjsmål för att domstolen ska kunna meddela ett interimistiskt vitesförbud utan svarandens hörande.⁶³

Enbart det faktum att svaranden kan begå en sabotageåtgärd är inte tillräckligt för avsteg från kommunikationsprincipen. Vid ex parte-beslut måste käranden även bevisa att det finns omständigheter vilka talar för att svaranden kommer att göra intrång i kärandens ensamrätt.

Omständigheterna ska sannolikt tala för att kommuniceringen blir den utlösande faktorn för svarandens planläggande och genomförande av ett sabotage eller framskjutande av en redan planerad sabotageåtgärd.⁶⁴ I dessa situationer vill käranden skapa ett ”överraskningsmoment”

för att stoppa svaranden från att genomföra en handling som skadar kärandens ensamrätt.⁶⁵ Käranden måste åberopa konkreta och godtagbara omständigheter vilka stödjer påståendet om fara i dröjsmål. En sådan omständighet kan vara att svarandens situation talar för att denne snabbt kan komma att genomföra en sabotageåtgärd. Det räcker inte med sådana omständigheter som endast tyder på att svaranden har möjlighet att vidta handlingar som hindrar käranden att utöva sin rätt. Rekvisitet fara i dröjsmål kan ses som ”ett krav på en kvalificerad sabotagerisk, där framför allt graden av tidsnöd är av grundläggande betydelse”.⁶⁶ Ex parte-beslut har således en koppling till rekvisitet sabotagerisk.⁶⁷

59 Prop. 1993/94:122, s. 48; Prop. 2008/09:67, s. 85.

60 Westberg, P., Bråttom att få kvarstad - inte bara en fråga om brådska, JT 2004/05, s. 883 f; Westberg, P., Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål: en funktionsstudie över kvarstad och andra civilprocessuella

säkerhetsåtgärder, bok 3, s. 54.

61 Bengtsson, H., Lyxell, R., Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 188 f; prop. 1993/94:112, s. 48.

62 Bengtsson och Lyxell, Åtgärder vid immaterialrättsintrång, s. 188; 15 kap. 5 § 3 st. RB; 8 kap. 3 § 2 st. VML;

53 b § 2 st. URL; 35 b § 2 st. ML; 57 b § PL; 15 § 2 st. FL.

63 Westberg, P., Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål: en funktionsstudie över kvarstad och andra civilprocessuella säkerhetsåtgärder, bok 3, s. 59 f.

66 NJA 2005 s. 29.

67 Se avsnitt 2.2.2 Innebörden av sabotagerisk.

(18)

Det kan sägas finnas två grader av överhängande risk för sabotage. En akut risk, som motsvarar rekvisitet sabotagerisk, och en hög akut risk, som utgörs av fara i dröjsmål.⁶⁸ Det bör förekomma viss grad av tidsnöd för att fara i dröjsmål ska föreligga. Det ska med andra ord vara så bråttom att få igenom vitesförbudet att det inte finns tid att höra svaranden.

Tillräcklig grad av tidsnöd kan vara uppfylld om det kan befaras att svaranden kommer att vidta en sabotageåtgärd innan domstolen hunnit höra svaranden angående ansökan om interimistiskt vitesförbud eller att svaranden inte går att få tag på.⁶⁹

För att ex parte-beslut ska vara motiverat ska det inte vara skador av ringa beskaffenhet som käranden riskerar att drabbas av till följd av dröjsmål.⁷⁰ Interimistiskt vitesförbud kan alltid meddelas utan motpartens hörande om ett dröjsmål skulle leda till irreparabel skada för rättighetshavaren.⁷¹ Att en kärande yrkar på ett ex parte-beslut kan även vara rent processtaktiskt. Detta eftersom instanserna har visat sig tillämpa en skyndsammare handläggning i de interimistiska vitesförbud där ett ex parte-yrkande har framställts, vilket även visats gälla oberoende av om yrkandets bifallits eller inte.⁷²

2.3 Ogiltighetstalan och hävning i samband med interimistiskt vitesförbud

Att svaranden förbuds sälja en viss produkt innebär inte ett klartecken från rättens sida för sökanden att sälja produkten. Det kan dock tänkas att den kärande använder vitesförbud just för att klargöra att dennes produkt erhåller immaterialrättsligt skydd samtidigt som käranden lägger ett krokben för en konkurrent mot vilken förbudet riktas. Detta eftersom utdömande av vitesförbud ofta innebär en materiell prövning om ett visst objekt innehar immaterialrättsligt skydd. I dessa situationer kan det då vara smart för svaranden att föra gentalan angående patentets ogiltighet.

Mönsterskydd och varumärkesskydd kan hävas och patent kan komma att ogiltigförklaras via ett domstolsförfarande. I praktiken är det vanligt förekommande att parten som innehar den registrerade ensamrätten väcker intrångstalan och yrkar på interimistiskt beslut, varvid svaranden för en gentalan och yrkar på att kärandens registrerade ensamrätt ska hävas/ogiltigförklaras.⁷³ Domstolen förklarar då målet vilande i avvaktan på att frågan om registrering ska hävas/ogiltigförklaras.⁷⁴ Det interimistiska vitesförbudet förklaras däremot inte som vilande.⁷⁵

En ogiltighetsgrund kan exempelvis vara att 1–2 §§ PL inte är uppfyllda, det vill säga om uppfinningen anses näraliggande för fackmannen eller om patentet i praktiken omfattar något som inte framgått av ansökan et cetera. Det faktum att ett registrerat skydd kan upphävas utgör inget hinder för domstolen att bifalla eller bibehålla ett interimistiskt vitesförbud mot

70 Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål, bok 3, s. 71 ff.

71 Prop. 2008/09:67, s. 189.

74 Se exempelvis 42 § VML och 39 § ML.

(19)

den som för ogiltighetstalan.⁷⁶ Det framgår av praxis att ett interimistiskt vitesförbud ska bestå om sannolikheten att ogiltighetstalan ogillas.⁷⁷

Svaranden i ett intrångsmål kan föra gentalan med yrkande om ogiltighetsförklaring av patent, före eller efter käranden framställt yrkande om interimistiskt vitesförbud. Det ankommer då på domstolen att undersöka om ett meddelat patent verkligen är giltigt. Undersökningen innefattar en prövning av om samtliga registreringsförutsättningar uppfyller beviskravet sannolika skäl. Att uppfinningen redan fått patentskydd utgör dock en presumtion att sannolika skäl redan föreligger. Det krävs således ”starka skäl” för att en ogiltighetstalan ska påverka ett interimistiskt vitesförbud.⁷⁸

Starka skäl för att ett patent är ogiltigt anses föreligga om svaranden kan påvisa ny bevisning eller nya omständigheter som inte tidigare beaktats i den administrativa ordningen. Det kan även vara så att det tidigare beslutet om ensamrätt påvisas vara behäftat med sådana brister att det redan vid prövningen av interimistiskt beslut framstår som sannolikt att patentet kommer ogiltigförklaras.⁷⁹ Vid bedömningen av interimistiskt beslut ska domstolen således först bedöma om rekvisiten för vitesförbud är uppfyllda,⁸⁰ för att sedan bedöma om det föreligger starka skäl för att patentet är ogiltigt på grund av svarandens ogiltighetstalan.

2.4 Patent- och marknadsdomstolarna

Från och med den 1 september 2016 avgörs alla immaterialrättsliga, marknadsrättsliga och konkurrensrättsliga mål och ärenden i Patent- och marknadsdomstolen⁸¹ och kan överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen⁸². Anledningen till ändringen är att minska den tidigare nämnda kollisionen mellan dessa rättsområden och därmed skapa en mer effektiv konkurrens och ett starkare konsumentskydd. Rättsområdena har en stark koppling till varandra och ska med anledning av detta avgöras vid samma domstol.⁸³ Den tidigare splittrade prövningen mellan immaterialrättsliga, marknadsrättsliga och konkurrensrättsliga mål och ärenden hämmade möjligheten av en effektiv handläggning och medförde att den eftersträvade kvaliteten uteblev.⁸⁴

Den nya ikraftträdda lagen om patent- och marknadsdomstolar innefattar bestämmelser om hur ärenden och mål ska handläggas och avgöras av domstolarna.⁸⁵ Med detta sagt, kan lagen komma att ha stor betydelse för hur interimistiska förfaranden går till i dagsläget och framtiden, och påverkar även förutsättningarna för att erhålla ett interimistiskt vitesförbud.⁸⁶ En annan viktig förändring i handläggningen av ärenden är att alla PRV-beslut angående patent, varumärke och design som överklagas numera handläggs i allmän domstol. Dessa handlades tidigare vid PBR, vilken var en specialdomstol som nu alltså har ersatts med patent-

76 Prop. 1993/94:122, s. 44 och s. 55.

78 Mål nr Ö 8419-14.

79 Mål nr Ö 4112-97.

80 Vilka förklarats i avsnitt 2.2 om bedömning av ett interimistiskt vitesförbud.

81 Är en del av Stockholms TR.

82 Är en del av Svea HovR.

83 Prop. 2015/16:57 s. 6 ff.

84 Sveriges domstolar, patent- och marknadsdomstolarna, 2017-02-16.

85 3-5 kap. PMDL.

86 Prop. 2015/16:57 s. 9 f.

(20)

och marknadsdomstolen. Tidigare har PBR beviljat generösa anstånd. Patent- och marknadsdomstolen kommer att vara mer restriktiv med anstånd än vad PBR varit, vilket förväntas främja handläggningstiderna.⁸⁷

87 Hultquist, PRV, Patent- och Marknadsdomstolen lovar effektivare handläggning, 2016-10-19.

(21)

3. Rättsfall

3.1 Bedömning av sannolika skäl – Shoe-fallet

Shoe Shi Bar Aps (Shoe) yrkade att TR, vid vite om 200 000 kr, skulle meddela ett interimistiskt vitesförbud gentemot United Trika AB (United) för intrång i dennes upphovsrätt. En handläggning av yrkandet skedde i parternas utevaro, utan att United gavs tillfälle att yttra sig.⁸⁸

TR fann i sin bedömning att Shoe hade visat tillräckliga skäl för sitt förbudsyrkande.

Domstolen meddelade ett interimistiskt vitesförbud gentemot United i enlighet med Shoes yrkande.⁸⁹

När beslutet kommit företaget till kännedom, bestred United käromålet i sin helhet och yrkade att TR:s interimistiska vitesförbud skulle upphävas utan dröjsmål. TR omprövade beslutet till följd av Uniteds bestridande av käromål.

Den huvudsakliga frågan i omprövningen var om Shoe fortfarande kunde, i och med Uniteds yttrande, anses ha bevisat att sannolika skäl för intrång förelåg. TR framförde att det inte förelåg sannolika skäl för intrång då Shoes skor saknade verkshöjd, de var enkla med endast fåtaliga detaljer samt uppfyllde inte kravet på originalitet. Med detta anfört upphävde TR sitt tidigare meddelade interimistiska vitesförbud mot United.⁹⁰

Shoe överklagade TR:s beslut till HovR och yrkade bifall till sitt förbudsyrkande. HovR framförde att Shoe hade visat att det förelåg sannolika skäl för intrång och att det skäligen kunde befaras att en fortsättning av United intrångsgörande agerande kunde förringa värdet av Shoes ensamrätt, i enlighet med 53 och 56 a §§ URL. HovR meddelade därför ett interimistiskt vitesförbud gentemot United.⁹¹

3.1.1 Sannolika skäl – ViiV-fallet

ViiV Healthcare UK Limited (ViiV) blev den 17 juli 2002 rättighetsinnehavare av det europeiska patentet nr EP 0 817 637 (Patentet), vilket löpte ut den 28 mars 2016.

Patentansökan gjordes den 28 mars 1996 med prioritetsdag den 30 mars 1995.⁹² ViiV erhöll även tilläggsskydd för patentet den 10 januari 2006, vilket trädde i kraft den 29 mars 2016 och gäller fram till den 16 december 2019. Tilläggsskyddet avser produkten lamivudin och abakavirsulfat.

ViiV marknadsför läkemedlet Kivexa där varje tablett innehåller 600 mg abakavir och 300 mg laivudin. Läkemedlet används för behandling av HIV-infektion.

Sandoz A/S (Sandoz) väckte i oktober 2016 talan om ogiltigförklaring av tilläggsskyddet och Patentet i Sverige, vilket ViiV bestred och begärde att patentet skulle upprätthållas.

88 Mål nr T 9134-06.

89 Mål nr T 9134-06, beslut meddelat den 26 september 2006.

90 Mål nr T 9134-06, beslut meddelat den 11 december 2006.

91 Mål nr Ö 1046-07.

92 Mål nr PMT 16127-16.