Rone-skopans namnstämpel Åström, Paul
Fornvännen 49-53
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1956_049
Ingår i: samla.raa.se
ä n d a n av ett r a k t t r ä s k a f t och ha a n v ä n t s för a t t s p j u t a fisk med, s ä l u n d a på s a m m a sätt som ett ljuster. Typen t i l l h ö r mesolitisk tid, s å l u n d a äldre stenålder, och föremålen torde ha b r u k a t s u n d e r ett skede, då t r a k t e n h ä r stod u n d e r vatten och den h ä r befintliga (iagnesjön haft en avsevärt större o m f a t t n i n g än n u .
Andreas Oldeberg
RONE-SKOPANS NAMNSTÄMPEL
I en a r t i k e l i F o r n v ä n n e n 1955, s. 189—191, h a r G u n n a r Ekholm fäst u p p m ä r k s a m h e t e n på en ny t o l k n i n g av en romersk n a m n s t ä m p e l och k r i t i s k t redogjort för s t ä m p e l n a m n e t s förekomst. Det förekommer på skop- och silskaft i följande l ä s a r t e r :
1) ANNIMA (Brokja;r). Chr. Blinkenberg, Aarbeger 1915, s. 168.
2) NNIMA ( B r o k j a e r ) . I b .
3) ANNIM ( O s l i p ) . A. R a d n ö t i , Die römischen Bronzegefässe von P a n n o - nien (Budapest 1938), s. 72.
41 CANNIMASVIF ( R o n e ) . M. Stenberger, F o r n v ä n n e n 1936, s. 180 ff.
5) CANNIMASVSF (frän p r i v a t s a m l i n g i N i j m e g e n ) . H. Willers, Neue Untersuchungen iiber die Bronzeindustrie von Capua und von Nie- d e r g e r m a n i e n (Hannover und Leipzig 1907), s. 91, nr 214, jfr s. 85.
Enligt M. H. P . den Boesterd lyder d e n n a stämpel CANNIMASVIT, G. Ekholm anf. a r t . s. 190 f.
6) CMANSVANNIV (Nijmegen).1 M. H. P. den Boesterd i brev, refererat i anf. a r t . s. 191.
Genom tillmötesgående från professor Ekholm h a r jag varit i tillfälle a t t studera blyertsskuggningar av de båda s i s t n ä m n d a s t ä m p l a r n a , vilket u n d e r l ä t t a t den g r a n s k n i n g av m a t e r i a l e t som h ä r framlägges.
De två sista b o k s t ä v e r n a på s t ä m p l a r n a n r 4 och 5 ä r slitna eller ej till- räckligt djupt Intryckta. Fotot av Ronc-skopans stämpel i F o r n v ä n n e n 1936, s. 183, ä r emellertid tydligt nog för att bekräfta Mårten Stcnbcrgers läsning.
Näst sista bokstaven ä r I, den sista ett f r a g m e n t a r i s k t F eller t ä n k b a r t E, varav endast det översta horisontalstreckct och övre delen av vcrtikalstrcc- ket är synliga. U t r y m m e t till v ä n s t e r om sista bokstaven är för litet för att göra det möjligt att läsa T oeh den k n a p p t m ä r k b a r a , d i m i n u t i v a förläng- ningen av horisontalstreckct v ä n s t e r om vertikalstrccket är en högst n o r m a l företeelse för ett F eller E.
Av M. den Boesterds två skuggningar av s t ä m p e l n nr 5 att döma är d e n n a s t ä m p e l s text identisk med Ronc-skopans, och h ä r kan s a m m a iakttagelser göras beträffande de två sista b o k s t ä v e r n a som inför nr 4. Då jag ej sett
1 Enligt M. H. P . den Boesterds blyertsskuggning skulle m a n kanske k u n n a läsa CMANSVANNIO. Jfr - o ( s ) f ö r - u ( s ) : S a t u r n i n o ( s ) , N a e v i o ( s ) , Nigellio(s) f(ecit, P o m p e i o ( s ) f(ecit) m. fl. i Willers stämpelkatalog, anf. a r b . s. 85 ff.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
stämpeln i original, måste j a g dock ge d e n n a läsning med en viss reserva- tion. Avbildningarna tycks emellertid vara gjorda så omsorgsfullt att ingen anledning finns förmoda, a t t ett s t u d i u m av originalet skulle ge a n n a t r e s u l t a t .
Nr 4 och 5 ger alltså s a m m a text. Tills något a n n a t fynd dyker u p p till bekräftelse eller d e m e n t i av denna läsning, finns det enligt min mening ingen möjlighet att läsa de båda s t ä m p l a r n a på a n n a t sätt.
Hur skall då s t ä m p e l n a m n e t u t t y d a s ? Om n a m n e t på s t ä m p e l n nr 6 avser s a m m a person som i nr 4—5, bortfaller definitivt tolkningen C a n n i m a s u s eller C a n n i m a s u u s . Det är ingenting som h i n d r a r att s a m m a person å s y f t a s : h a n d - lagen till nr 5 och 6 h a r n ä s t a n exakt s a m m a form och h ä r r ö r troligen från s a m m a o m r å d e , eventuellt b å d a från Nijmegen. I stället för den vanliga romerska ordningen av tria n o m i n a ( p r a e n o m e n , nomen gentile och cogno- m e n ) h a r nr 6 inversion av nomen gentile och cognomen. I romersk l i t t e r a - t u r finns det exempel på dylik inversion med den skillnaden att p r a e n o m e n i så fall inte ä r utsatt.2 Då cn u n d e r s ö k n i n g av förhållandet i l a t i n s k a in- skrifter inte är mig b e k a n t , genomgick jag nägra av registren i Corpus I n s c r i p l i o n u m L a t i n a r u m och fick därvid u p p f a t t n i n g e n att inversion u n - dantagsvis förekommer i de romerska inskrifterna, troligen vanligare vid kvinno- än m a n s n a m n u t a n p r a e n o m e n och y t t e r s t sällsynt, n ä r tria n o m i n a är upptagna.3 Vad till sist stavningen av m a n n e n s cognomen beträffar, ä r det i nr 4—5 stavat u t a n n före s, i nr 6 med n. Dylikt bortfall av n framför s i inljud förekommer ofta i inskrifter från kejsartiden (t. ex. Masuetus för Mansuelus) ; detta n u t t a l a d e s icke (föregående vokal n a s a l c r a d c s t r o l i - g e n ) ; s å d a n t n liar oftast ej heller l ä m n a t spår efter sig i de r o m a n s k a språken (t. ex. s p a n s k a n s mesa av m e n s a ) . '
Man kan alltså med största sannolikhet utgå frän att s a m m a person av- ses 1 s t ä m p l a r n a 1—6. En kronologisk h å l l p u n k t för f a b r i k a n t e n s v e r k s a m - hetstid ges av f y n d o m s t ä n d i g h e t e r n a för nr 6, som h i t t a t s i en m i l i t ä r b a - rack för legion X, som var s t a t i o n e r a d i Nijmegen u n d e r tiden 70—105 e. Kr.
Det kan vara av intresse att penetrera de möjligheter till tolkning som f a b r i k a n t n a m n c t e r b j u d e r och försöka k o m m a fram till den s a n n o l i k a s t e lösningen. M. den Boesterd h a r föreslagit att n a m n e t i n r 6 skulle vara C. M a n s u ( e t u s ) A n n i u ( s ) . Eftersom den sista bokstaven i nr 4—5 s n a r a r e är ett F eller E än ett T, kan vi inte i dessa b å d a fall läsa M a s u i t ( - u s , -os
2 Se J. C u r s c h m a n n s d i s s e r t a t i o n Zur Inversion der römischen Fägennamen t Tubingen 1900) ocli //. Thglander i Opuscula R o m a n a I (Lund 1954) ( = S k r i f t e r utgivna av Svenska institutet i Rom, 4", XVIII), s. 156 f. J f r Ä. H a n d i s u p p s a t s ib., s. 76.
3 Corpus I n s c r l p t i o n u m L a t i n a r u m (förkortas CIL) X : 2 , nr 7733: P r i m i - genius A n t o n i u s ; CIL II, n r 4 1 8 1 : P i a e t o r i a A n n l a ; CIL VI, nr 7567: Q. Qua- d r a t u s M a r c ( i ) u s .
' I'. Sommer, Handbuch der lateinischen Laut- und F u r m e n l e h r e , 3:a och 3 : c u p p l . (Heidelberg 1914), s. 245 ff.
eller - i ) . En sådan form är för övrigt varken belagd som adjektiv eller egen- ii.iiini i latinet. Schuchardt u p p t a r stavningen -itus för det grek. - TJTOJ, vi- d a r e -ila, - i t u m , -itius, - i t i u m , - i t i a n u s i stället för -eta, -etum, -etius osv., men inte -itus för lat. -etus.5 Om M. den Hoestcrd fasthåller vid n a m n e t M a ( n ) s u c t u s , skulle suppleringcn bli C. Anni M a s u ( c t ) i f(ecit) men en s å d a n u t e l ä m n i n g av bokstäver i n u t i ett n a m n finns det i varje fall inga paralleller till i Willers s t ä m p e l k a t a l o g . Om m a n i stället a n t a r , att sista bokstaven är ett E, skulle läsningen k u n n a bli M a s u i e ( - t u s , -tos eller - t i ) , men ett sådant n a m n finns ej belagt.
Om m a n vill lägga till flera stavelser än vad som står på s t ä m p l a r n a , skulle m a n lika gärna k u n n a tyda n a m n e t som Mansuctus, Mansuetius, Man- s u e t i n u s , Mansuetinius0 eller Mansuanius7, alla inskriftligt belagda n a m n .
Vill m a n i stället u t l ä s a vad som s t å r på s t ä m p l a r n a med m i n s t a möjliga tillägg, h a r m a n i n r 4—5 ett n a m n i genitiv följt av f ( c c i t ) . Om den, som skolats i klassiskt latin, stöter sig på cn sådan b a r b a r i s m , m ä s t e det fram- h å l l a s a t t dessa s t ä m p l a r inte p r e s t e r a t s av l i t t e r ä r t b i l d a d e personer u t a n av h a n t v e r k a r e . De u t t r y c k som förekommer hör till v u l g ä r l a t i n e t . Ett annat exempel på en genitiv + f (cclt) finns i Willers katalog, n r 30: P.CIPI.POLIBI.F. Willers tillägger för säkerhets skull » ( s o ! ) » , oeh u t - givaren av stämpeln i Corpus I n s c r i p t i o n u m L a t i n a r u i n k o n s t a t e r a r också:
»F in fine ccrta est» och m e n a r , att läsningen P.Cipi(us) P o l i b i ( u s ) knappast kan t i l l å t a s ; han förmodar, att en galler i m i t e r a t en berömd verk- stads stämpel och på galliskt sätt tillagt f(ceit).8 Blinkenbcrg h a r velat b o r t - förklara genitiven med läsningen P.Cipi(us) P o l i b i ( u s ) f ( e e i t ) . ' Nu finns emellertid i Willers katalog d e n n a stämpel i m e r än elt dussin exempel u t a n tillagt V och s a m m a n l a g t i 35 former u t o m nageln i ögat, n r 30. Om stämpeln nr 30 inte funnits, skulle ingen ha k o m m i t på den idén a t t fatta de övriga s t ä m p l a r n a a n n a t än som genitivformer. Att förneka genitiven i dessa exempel skulle, om m a n t a r konsekvensen av detta r e s o n n e m a n g , leda till att m a n skulle k u n n a förneka alla föregivna genitiver på alla s t ä m p l a r och supplera dem som n o m i n a t i v c r . Ett s å d a n t förfarande ä r t ä n k b a r t i nästan alla fall utom två i Willers k a t a l o g : man skulle möjligen
s H. Schuchardt, Der Vokalismus des Vulgärlateins I (Leipzig 1866), s. 235, 294 ff.
' J. P c r i n , Onomasticon t o t i u s l a t i n i t a t i s II ( P a d u a 1920), s. v. Mansuetus med h ä n v i s n i n g a r .
7 CIL V I : 3, n r 22011.
6 CIL X I I I : 3 : 2, nr 10036, 50 a. Man kan observera d e n n a stämpels vul- g ä r l a t i n s k a stavning av Polybius med i före b. I'. Väänänen, he latin vulgaire des inscriptions pompéicnnes (Helsinki 1937) ger s. 53 ff exempel på in- skrifter (tår grekiskt ypsilon återges med u eller i. V a r i a t i o n e r av s t ä m p l a r med s a m m a n a m n kan bero pä att olika personer i s a m m a verkstad för- färdigat dessa.
• Aarb0ger 1900 s. 59.
S M Ä R R E M E D D E L A N D E N
k u n n a läsa E p a p h r o d i t i ( a n u s ) ( n r 50), P h o e b i ( o n ) ( n r 76), Secundi(o) eller S e c u n d i ( n u s ) ( n r 79) osv., men för Diodori ( n r 71) och T a n t a l i ( n r 49) finns det ingen möjlighet att supplera med belagda n a m n ; de m å s t e f a t t a s som genitiver. I och för sig vill m a n ogärna laborera med s å d a n a långa s u p p l e r i n g a r som - ( i ) a n u s , - ( i ) n u s osv. u t a n hellre h å l l a sig till tolkningen med genitiv. Det går inte a t t förneka att det finns genitivformer på s t ä m p - l a r n a , t. o. m . genitivformer + f(ecit) i de b å d a h ä r b e r ö r d a fallen. Man får fatta dessa b å d a s t ä m p l a r som k o n t a m i n a t i o n e r av s t ä m p e l t y p e n med e n b a r t genitiv och typen med n o m i n a t i v , följd av f ( e c i t ) .
Vi h a r a l l t s å 1 s t ä m p l a r n a n r 4—5 ett n a m n i g e n i t i v : Masui av n o m i n a - t i v Masuus. Vi behöver då inte lägga till en enda bokstav för a t t u t l ä s a n a m n e t , som i n r 4—5 ä r stavat efter u t t a l e t , j f r ovan. I stämpel nr 6 är n a m n e t stavat M a n s u ( u s ) .
Som parallell till Masuus kan a n f ö r a s , a t t n a m n e t på s e m n o n e r n a s k o n u n g u n d e r d o m i t i a n s k tid av den grekiske h i s t o r i e s k r i v a r e n Dio Cassius skrives Måauoj •„ vilket i l i t t e r ä r l a t i n s k s t a v n i n g b l i r Masyus, i det folk- liga l a t i n e t Masuus.11 Denne kung v a r s a m t i d a med D o m i t i a n u s (81—96) och f a b r i k a n t e n av v i n s k o p o r n a . L i k n a n d e n a m n ä r Masus, k ä n t som cognomen (CIL V I I I : 1 , n r 2163) och Massus (Duchesne, Fastes épiscopaux de Gaule II, s. 465).
Det ä r möjligt att det h ä r rör sig om en frigiven med oromerskt n a m n , som på vanligt sätt efter frigivningen b e h å l l i t sitt tidigare n a m n som cognomen och tillagt sin forne h e r r e s g c n t i l n a m n och eventuellt även p r a e n o m e n .
J a g är a l l t s å n ä r m a s t böjd för a t t läsa s t ä m p e l n n r 6 som C.Mansu(us) A n n i u ( s )1 2 och s t ä m p l a r n a 4—5 som C.Anni Masui f ( e c i t ) .u
P a u l Åström
Efterskrift. I ett brev av den 13 j a n u a r i 1956 meddelar mig Maria H. P.
den Boesterd a t t h o n efter att h a fått cn r e s u m é av ovanstående a r t i k e l f o r t f a r a n d e föredrar a t t läsa C ANNI MASVIT eller eventuellt C ANNI MASVII. F ö r den senare möjligheten j ä m f ö r hon CIL X I I I : 3, n r 10010, 1259 g och Oswald, Index of P o t t e r s ' s t a m p s , s. 183.
Att E stavas II ä r inte sällsynt i a r k a i s k t l a t i n och i k e j s a r t i d e n s in- skrifter, jfr R. Gagnat, Cours d'cpigraphic latine, 4 :e uppl., P a r i s 1914, s. 14.
M. H. P . den Boesterd ger följande e x e m p e l : CIL XIII, 10010, 49, 187, 521, 530 och Oswald anf. a r b . s. 5, 6, 70, 71.
10 P a u l y - W i s s o w a , Real-Encyklopädie . . . s. v. Masyus.
liga l a t i n e t Masuus.11 Denne kung var s a m t i d a med D o m i t i a n u s (81—96)
11 J f r not 8.
u Möjligen C.Mansu(os) A n n i o ( s ) , j f r not 1. T ä n k b a r t vore a t t läsa M a n s u ( s ) med k o n t r a k t i o n av u + u . Stavningen M a n s u ( u s ) kan kanske j ä m f ö r a s med stavningen occansio för oceasio, se F. Sommer anf. arb., s. 247.
• Eventuellt A n n i ( i ) , ib. s. 338 f.
M. H.P. den Boesterd har haft vänligheten att skicka mig två förstorade fotografier av stämplarna i Nijmegen; av dessa framgår det klart att man svårligen kan läsa sista bokstaven som I. Därtill är horisontalstrecket för långt. Däremot finns ingenting som stöder läsningen F, ehuru den inte är utesluten. Jag skulle alternativt vilja läsa stämpelns slut som en ligatur av II och T ( = ET), även om en sådan ligatur inte är mig bekant förut.
Min förmodan i noterna 1 och 12 att sista bokstaven i stämpel nr 6 kunde vara ett O mäste utgå, då fotografiet klart visar spetsen av ett V.
P.Å.
SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGEN 1955
Svenska Fornminnesföreningen har under året anordnat fyra samman- träden med föredrag, därav ett tillsammans med andra institutioner, två demonstrationer och två utfärder. Sammanträdena och demonstrationerna ha ägt rum i Statens Historiska Museum. Styrelsen har sammanträtt fem gånger:
24 februari, 4 och 11 mars, 4 maj och 27 oktober. Antalet medlemmar har under året varit 408 (1954 414), därav 12 hedersledamöter och 19 ständiga ledamöter.
Föreningen har under året förlorat två av sina hedersledamöter. Den 23:
juni bortgick den äldste bland dem, friherre Ernst Hermelin, i en ålder av fyllda 90 år; han blev hedersledamot 1946. Den 22 juli avled 78-årig professor Haakon Shetelig, hedersledamot av föreningen sedan 1933.
Vid årsmötet den 11 mars ägde först de ordinarie föreningsförhandlingarna rum. Därefter skedde utdelning av Hildebrandspriset, vilket styrelsen beslutat tilldela fil. lic. Lili Kaelas för hennes mångåriga, betydelsefulla arbete med svenskt stenåldersmaterial. Fru Kaelas var på grund av utrikes resa förhindrad att personligen mottaga priset. Då 1955 50 år förflutit sedan Hjalmar Stolpes bortgång, hade sammanträdet delvis formats till en minnes- fest över honom och hans banbrytande insatser på arkeologlens och etno- grafiens område. Ordföranden professor Birger Nerman riktade en särskild välkomsthälsning till de mänga medlemmarna av släkten Stolpe, som hör- sammat föreningens inbjudan till kvällens möte, främst Hjalmar Stolpes dotter Estrid Fabricius och hennes make professor Knud Fabricius. Fil. dr Gustaf Hallström höll så elt minnesanförande över Hjalmar Stolpe. Där- efter vidtog ett föredrag av antikvarien Nils-Gustaf Gejvall över ämnet:
»De forntida skelettens vittnesmål». Vid den därpå följande talrikt besökta supén höllos åtskilliga anföranden, varvid några av de närvarande berättade personliga hågkomster av Stolpe.
Vid årsmötet omvaldes styrelsen och revisorerna och vid det i anknytning till detta hållna styrelsesammanträdet funktionärerna. Styrelsens samman- sättning är alltså fortfarande följande:
Ordförande: professor Birger Nerman, Stockholm.
Vice ordförande: fil. dr Gustaf Hallström, Stockholm.
