Går det att jämföra hållbarhetsredovisningar?
En diskursanalys av tre företags hållbarhetsredovisningar inom bygg- och fastighetsbranschen
Åsa Fagervall Richard Granström
Civilekonom 2020
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle
FÖRORD
Under vårterminen 2020 på Luleå tekniska universitet har vi ägnat vår tid och engagemang till att avsluta vår civilekonomutbildning. Denna studie är vårt examens- arbete och avslutande moment under utbildningens gång och motsvarar 30 högskole- poäng. Det har varit en påfrestande period med prövningar, men med ett gott samarbete har vi tagit oss i mål. Vi vill börja med att tacka vår handledare Monika Kurkkio för den hjälp och vägledning som vi fått under resans gång. Vidare vill vi tacka alla opponenter som tagit sig tiden att läsa vårt arbete och bidragit med konstruktiv kritik under arbetsprocessen. Avslutningsvis vill vi rikta ett stort tack till våra familjer som har varit ett stöd under hela denna studietid.
Luleå, 5 juni 2020
Åsa Fagervall och Richard Granström
SAMMANFATTNING
Upprättandet av hållbarhetsredovisningar hos företag har blivit mer framträdande under de senaste decennierna, tillika efterfrågan om att kunna jämföra dessa rapporter. Det finns många faktorer som påverkar jämförbarheten av hållbarhetsredovisningar, dels svårigheten med definitionen av hållbarhet samt avsaknaden av reglering med tydliga direktiv. Dessutom har texternas utformning en inverkan på jämförbarheten, där företagens retorik påverkar hur de väljer att kommunicera hållbarhet i sina hållbarhets- rapporter. Syftet med denna studie är att skapa en förståelse hur hållbarhet kommuniceras hos de tre största företagen inom bygg- och fastighetsbranschen i Sverige, samt att se om denna hållbarhetsinformation går att jämföra. Genom en diskursanalys undersöker vi hur hållbarhet kommuniceras i företagens hållbarhetsrapporter, där resultatet påvisar att diskursen hållbarhet är institutionaliserad hos de studerade företagen. Det går att identifiera en homogenitet då samtliga företag redogör för hur de tar ett socialt ansvar, sin miljöpåverkan samt hur de strävar efter säkra affärer. Resultaten påvisar även att beroende på vad företagen väljer att kommunicera, i kombination med vilket retoriskt argument som används för att förmedla informationen, har en inverkan på jämför- barheten. Studien indikerar att den hållbarhetsinformation som går att jämföra har större inslag av logosargumentation, där texterna styrks med hjälp av statistik och data. Denna information har en större möjlighet att jämföras inom företaget över tid men även mellan företagen, givet att informationen uppfyller de grundläggande kriterierna om konsekvens och enhetlighet. I framtiden vore det av intresse att se hur jämförbarheten av hållbarhets- redovisningar inom bygg- och fastighetsbranschen ser ut på en större skala, som till exempel i fler europeiska länder. Vidare skulle en liknande jämförande studie mellan stora och små företag bidra med kunskap om hållbarhet är institutionaliserad inom hela bygg- och fastighetsbranschen.
Nyckelord: diskursanalys, hållbarhet, hållbarhetsredovisning, institutionell teori,
jämförbarhet, retorik
ABSTRACT
The establishment of sustainability reports has become more prominent among companies the last decades as well as the demand to be able to compare these reports.
There are many variables which affect the comparability of sustainability reports, partly the difficulty with the actual definition of the term sustainability as well as the lack of regulations and directives regarding the matter. Further, the style of the texts has bearing on the comparability since the rhetoric of the company affects how sustainability is communicated in the sustainability reports. The aim of this study is to create an understanding of how sustainability is communicated by the three largest companies within the construction- and development industry in Sweden, as well as to see if their sustainability reports are comparable. Through a discourse analysis it is examined how sustainability is communicated in the companies’ sustainability reports. The result shows that the discourse of sustainability is institutionalized by the companies. It is possible to identify a homogeneity since all the companies studied account for their corporate social responsibility, their environmental impact as well as how they strive for conducting a safe, legal and corruption-free business. The result also shows that depending on what the companies choose to communicate, in combination with what rhetorical argument is used to convey the information, it impacts the comparability. The study indicates that the comparable information regarding sustainability has a greater feature of logos argumentation where the texts are supported with statistics and data. This information has a greater opportunity to be compared within the company itself over time but also between the different companies, given that the information meets the basic criteria regarding consistency and uniformity. In the future, it would be of interest to study the comparability of sustainability reports within the construction- and development industry on a larger scale, for instance by comparing companies from different European countries. Further, a similar comparative study of big versus small companies could provide knowledge regarding if sustainability is institutionalized within the whole construction- and development industry.
Keywords: comparability, discourse analysis, institutional theory, rhetoric,
sustainability, sustainability report
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INTRODUKTION ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Problemdiskussion ... 1
1.3 Syfte ... 3
1.4 Studiens undersökningsfrågor ... 3
2. TEORETISK REFERENSRAM ... 4
2.1 Hållbarhetsredovisningens språk ... 4
2.1.1 Hållbarhetsredovisningen som kommunikationsverktyg ... 5
2.2 Jämförbarhet ... 6
2.2.1 Svårigheten med att uppnå jämförbarhet av hållbarhetsredovisningar ... 6
2.2.2 Verktyg till att möjliggöra jämförbarhet av hållbarhetsredovisningar ... 7
2.3 Institutionella teorin ... 8
2.4 Sammanfattning av studiens teoretiska referensram ... 9
3. METOD ... 10
3.1 Vetenskaplig utgångspunkt ... 10
3.2 Urval ... 11
3.3 Studiens tillvägagångssätt ... 11
3.4 Tematisering och kategorisering av empirin ... 14
3.4.1 Social hållbarhet ... 14
3.4.2 Miljömässig hållbarhet ... 15
3.4.3 Affärsmässig hållbarhet ... 15
3.5 Litteraturstudie ... 15
3.6 Reflektion kring metodval ... 15
4. RESULTAT ... 17
4.1 Peab ... 17
4.1.1 Peabs presentation av social hållbarhet ... 17
4.1.2 Peabs presentation av miljömässig hållbarhet ... 20
4.1.3 Peabs presentation av affärsmässig hållbarhet... 21
4.2 Skanska ... 22
4.2.1 Skanskas presentation av social hållbarhet ... 23
4.2.2 Skanskas presentation av miljömässig hållbarhet ... 26
4.2.3 Skanskas presentation av affärsmässig hållbarhet ... 28
4.3 NCC ... 29
4.3.1 NCC:s presentation av social hållbarhet ... 29
4.3.2 NCC:s presentation av miljömässig hållbarhet... 31
4.3.3 NCC:s presentation av affärsmässig hållbarhet ... 34
4.4 Sammanfattande empirisk analys ... 35
5. ANALYS OCH DISKUSSION ... 37
5.1 Kommunikationen av hållbarhet ... 37
5.2 Jämförbarhet ... 39
5.2.1 Jämförbarhet över tid inom vartdera företaget ... 39
5.2.2 Jämförbarhet inom branschen ... 41
5.2.3 Riktlinjers och reglers inverkan på jämförbarheten... 43
6. SLUTSATS OCH AVSLUTANDE REFLEKTION ... 44
6.1 Studiens slutsatser ... 44
6.2 Avslutande reflektion ... 45
7. REFERENSLISTA ... 46
BILAGA 1 Årsredovisningslag (1995:1554) 6 kap 10§-14§ ... 50
BILAGA 2 Resultatsammanställning ... 51
FIGURFÖRTECKNING
Figur 1: Retoriska argument 13
Figur 2: Studiens tillvägagångssätt 14
1
1. INTRODUKTION
Studiens första kapitel inleds med en bakgrundspresentation varvid studiens utvalda område diskuteras och problematiseras. Kapitlet mynnar sedan ut till studiens syfte och undersökningsfrågor.
1.1 Bakgrund
Genom att upprätta rapporter kan företag kommunicera med sina intressenter. Motiven till att företag väljer att redovisa är många, främst för att det är reglerat enligt lag men även på grund av legitimitetsskapande grunder, eller för att förmedla specifik information. Dessa rapporter är textuella framställningar som förmedlar budskap, där ord och meningar tillsammans ger ett innehåll (Ahrne, Ahrne och Svensson, 2015).
Redovisning kan ses som ett språk som används av företag för att kommunicera sin bild av verksamheten (Mellemvik, Monsen och Olson, 1988).
Olika intressenter kan ha skilda önskemål gällande utformningen av företagets redovisning, men det gemensamma målet är att det som publiceras ska kunna ligga till grund som kontroll- och beslutsunderlag. För att uppfylla det ställs det fyra kvalitativa krav på redovisningen, vilket innebär att redovisningen ska vara relevant, begriplig, tillförlitlig och jämförbar (Smith, Brännström och Jansson, 2015). International Accounting Standards Board (IASB) (2018) beskriver jämförbarhet som en egenskap på information som gör det möjligt för användare att kunna identifiera likheter och skillnader mellan två uppsättningar av ekonomiska fenomen. Myndigheter, forskare och investerare har länge betonat vikten av jämförbarhet mellan finansiella rapporter (De Franco, Kothari och Verdi, 2011).
I takt med utvecklingen och fler användningsområden för icke-finansiella rapporter såsom hållbarhetsredovisningar, har även efterfrågan på jämförbarhet ökat på dessa rapporter (Avram, Calu, Dumitru, Glăvan och Jinga, 2018). Leszczynska (2012) anser att samma egenskaper och krav som ställs på finansiell rapportering även borde gälla på företagens hållbarhetsredovisning. Författaren menar att det som publiceras bör vara tillförlitligt, relevant och jämförbart.
1.2 Problemdiskussion
Upprättandet av hållbarhetsredovisningar har blivit mer framträdande under de senaste decennierna runt om i världen, då det har blivit en högre efterfrågan gällande en öppenhet från företagens sida (Kolk, 2008; Hahn och Kühnen, 2013; Siew, 2015). Trots en högre efterfrågan på hållbarhetsredovisningar har dessa rapporter även varit föremål för kritik.
Kritiken är dels riktad mot svårigheten med att kunna mäta prestationer samt osäkerheten
kring att bedöma kvalitén på informationen (Boiral och Henri, 2017). Higgins och Coffey
(2016) har i sin studie undersökt diskursen hållbarhet och konstaterade att innebörden av
hållbarhet särskiljer sig, då hållbarhet inte nödvändigtvis behöver betyda samma sak för
olika branscher, vilket resulterar i olikheter i rapporteringen. Problematiken med att
hållbarhet saknar en tydlig definition, har föranlett att upprättandet av
hållbarhetsredovisningar har försvårats (Deegan och Blomquist, 2006).
2
Vidare belyser forskning inom hållbarhetsredovisning problematiken kring jämförbar- heten och trovärdigheten av hållbarhetsredovisningen, vilket kan bero på att avsaknaden av en gemensam standard. Det finns flertalet standarder vid upprättandet av hållbarhets- redovisningar och enligt Tschopp och Nastanski (2014) är Global Reporting Initiative (GRI) den mest tillämpade och accepterade standarden världen över. Däremot belyser forskarna att det inte är obligatoriskt att använda sig av en standard samt att företagen kan välja vilken standard de vill tillämpa eller bara delar av den (Tschopp och Nastanski 2014). Således menar författarna att det finns riktlinjer för utformningen men inga regler på hur dessa skall tillämpas på ett gemensamt sätt. Även Frostenson och Helin (2018) poängterar svårigheten med jämförelser och granskningen av hållbarhetsredovisningar då det saknas en enhetlig standard för upprättandet, och därav får inte hållbarhets- redovisningen samma status som den finansiella redovisningen.
Enligt Unerman och O’Dwyer (2007) kan problematiken kring jämförbarheten och trovärdigheten av hållbarhetsredovisningar motverkas genom en reglering för hur hållbarhetsredovisningen bör upprättas. Författarna menar att denna reglering kan göra informationen mer trovärdig, vilket förstärks av Emeseh och Songi (2014) som menar att en gemensam reglering som alla företag måste följa kan hjälpa till med att öka jämförbar- heten och trovärdigheten. Avram et al (2018) och Cardoni, Kiseleva och Terzani (2019) menar att det finns en svårighet med att jämföra hållbarhetsredovisningar mellan olika branscher då skillnaden kan vara så pass stor i utformningen av rapporterna. Vidare poängterar de även vikten av reglering, där de menar att utan regler kan inte en jämförbarhet uppnås. I Sverige har sedan 2017 en lagändring trätt i kraft som innebär att större bolag ska upprätta en hållbarhetsredovisning i samband med sin årsredovisning.
Syftet med lagen är att ge en ökad transparens och underlätta jämförelsen mellan företagen (Proposition 2015/16:193, s. 42).
En annan dimension som Deegan (2002) framhåller när kommer till att studera hållbarhetsredovisningar är vikten av att beakta på vilket sätt språket används av företagen då de kommunicerar hållbarhet. Språket framställs i olika diskurser som formar vår uppfattning om verkligheten (Bergström och Boréus, 2012). Higgins och Walker (2012) bygger vidare på det resonemanget och menar att det är viktigt att även beakta att informationen i hållbarhetsredovisningarna påverkas av retoriken som används. I studien av Boiral och Henri (2017) visade det sig att det finns en tendens till optimistisk retorik som genomsyrar hållbarhetsredovisningarna.
Baserat på ovanstående argumentation kan vi konstatera att jämförbarheten av hållbarhetsinformation är ett återkommande fenomen inom tidigare forskning.
Problematiken kring jämförbarheten kan bero på många faktorer, dels på grund av svårigheten med definitionen av vad hållbarhet är, eller på grund av avsaknaden av en reglering med tydliga direktiv. Vi kan även konstatera att retoriken har en påverkan på hur företag väljer att kommunicera hållbarhet i sina hållbarhetsredovisningar. En tid har gått sedan lagändringen gällande hållbarhetsredovisningar trätt i kraft på den svenska marknaden, som bland annat syftar till att underlätta jämförbarheten mellan företagen baserat på deras hållbarhetsredovisningar. Eftersom hållbarhetsredovisningar är företagens textuella framställning av hållbarhet anser vi att dessa är relevanta studieobjekt för att se om en jämförbarhet går att uppnå. Vi har även kunnat identifiera att jämförbarhet mellan olika branscher kan vara svårt då definitionen av vad hållbarhet kan skilja sig.
Därför väljer vi att hålla oss till en bransch, vilket är bygg- och fastighetsbranschen. Den
utvalda branschen står för nästan 20% av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser,
3
samtidigt som branschen bidrar med stora utsläpp utomlands på grund av importvaror (Boverket, 2020). Bygg- och fastighetsbranschen har dessutom uppmärksammats i media gällande illegala arbetsförhållanden (Svenska Dagbladet, 2020). Därav anser vi att denna bransch är aktuell att studera. Genom att studera företagens publicerade rapporter vill vi undersöka om det finns en möjlighet att jämföra företagen baserat på deras hållbarhetsredovisning. Det leder in oss på studiens syfte.
1.3 Syfte
Studien syftar till att skapa en förståelse kring hur hållbarhet kommuniceras av de tre största bolagen inom bygg- och fastighetsbranschen samt undersöka om hållbarhets- informationen företagen kommunicerar i sina hållbarhetsredovisningar går att jämföra.
1.4 Studiens undersökningsfrågor
- Hur kommuniceras hållbarhet hos de tre största företagen inom bygg- och fastighetsbranschen och varför kommuniceras hållbarhet på det sättet som det gör?
- Vilken hållbarhetsinformation kan uppnå en jämförbarhet?
4
2. TEORETISK REFERENSRAM
Studiens andra kapitel inleds med en redogörelse kring språket och retorikens innebörd vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar. Kapitlet fortsätter med en framställning av vad jämförbarhet är och tidigare forskning inom jämförbarhet av hållbarhets- redovisningar. Kapitlet avslutas med den teorin som tillsammans med tidigare forskning kommer hjälpa oss att analysera och uppfylla studiens syfte.
2.1 Hållbarhetsredovisningens språk
Hållbarhetsredovisningar är företagens textuella framställning av sitt hållbarhetsarbete.
Tidigare forskning har länge belyst sambandet mellan legitimitet och hållbarhets- redovisning (Hooghiemstra, 2000; Hertzig och Schaltegger, 2006). Däremot lyfter Deegan (2002) vikten av att inte enbart studera hållbarhetsredovisningar i syfte att undersöka de bakomliggande motiven till varför företagen upprättar hållbarhets- redovisningar. Författaren menar att det även är viktigt att undersöka hur företagen kommunicerar sin hållbarhetsinformation. Därav är språket en viktig faktor att ta i beaktning när information ska förmedlas (Ahrne et al, 2015). Språket framställs i olika diskurser som formar vår uppfattning om verkligheten (Bergström och Boréus, 2012). En diskurs kan förklaras som en sammansättning av olika bilder och påståenden som tillsammans skapar en framställning av någonting i tal eller skrift. Texter förmedlar ett budskap där ord och meningar tillsammans ger ett innehåll. Dessa kan sedan delas in i olika genrer med bestämda sammanhang, såsom att roa eller informera (Ahrne et al, 2015). Genom att göra val om hur människan använder språkets varierande former kan olika viljor förmedlas. Detta benämns som retorik, vilket även benämns som läran om konsten att övertyga (Bergström och Boréus, 2012). Därav gör företagen val på vad de vill kommunicera men även hur de vill förmedla sitt budskap.
Wæraas och Ihlen (2009) har i och med sin studie fokuserat på språket och retorikens innebörd vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar. Författarna undersöker kopplingen mellan retorik och legitimitet i utvalda företags hållbarhetsredovisningar, där syftet var att se hur verbal kommunikation i form av hållbarhetsredovisningar kan användas i legitimitetsskapande syfte. Retoriken bygger på tre grundläggande argumentationstekniker som kan användas för att skapa trovärdighet och övertygelse;
logos, pathos och ethos (Bergström och Boréus, 2012).
Logos: Texter där logos är det dominerande inslaget är ofta argumenterande texter med
få värdeladdade uttryck som kommunicerar med den rationella och intellektuella individen. Texterna är utformade med logisk argumentation och refererar till fakta, numeriska data och statistik. (Bergström och Boréus, 2012). Enligt Renberg (2007) bygger logosargumentation på saklighet. Det som publiceras i texten ska övertyga och bör därav bygga på kontrollerbara fakta. Higgins och Walker (2012) menar att texter som förknippas med statistik, data, påståenden och bevis hör till logosargumentation.
Pathos: Texter som är utformade där pathosargumentationen är dominerande handlar om
att väcka känslor hos mottagaren. Känslor såsom kärlek, hat eller rädsla som sedan kan utnyttjas för att kunna övertyga. Texten i sig framstår som känsloladdad och innehåller värdeord (Bergström och Boréus, 2012). Texter som bland annat förknippas med lojalitet och välbefinnande är exempel på pathosargumentation (Higgins och Walker, 2012).
5
Ethos: Texter där ethosargumentation är dominerande appellerar mottagaren genom att
förmedla välvilja och förtroende. Texterna spelar på trovärdigheten i att framställa sig som ärlig, klok, sympatisk och auktoritär, och därigenom vinna åhörarnas intresse.
Ethosargument strävar efter att skapa en positiv inställning av budskapet hos åhörarna, vilket i sin tur bidrar till att åhörarna blir mer mottaglig för argument (Bergström och Boréus, 2012; Renberg, 2007). Texter och uttryck som förknippas med expertis och en strävan att lyckas är exempel på ethosargumentation (Higgins och Walker (2012).
Wæraas och Ihlen (2009) menar att genom att använda de gamla retorikbegreppen, kan de granska hur kommunikation kan användas av aktörer för att skapa ett intryck. Ramus och Montiel (2005), referead i Wæraas och Ihlen (2009) poängterar hur enkelt det är att forma verbala meddelanden genom att uttrycka specifika ord som kan skapa legitimitet och en bild av företaget som följer samhällets normer. Genom sin studie kan Wæraas och Ihlen (2009) konstatera att företagen använder sig av samtliga retoriska tillvägagångssätt vid framställning av legitimitet och trovärdighet i sina hållbarhetsredovisningar, däremot är ethosargumentation den mest framträdande. Detta är även något som Boiral och Henri (2017) lyfter i sin studie. Författarna belyser den optimistiska retoriken som tenderar att genomsyra företagens hållbarhetsredovisningar. De lyfter forskning som menar att språket som används i hållbarhetsredovisningarna generellt är positiv och lugnande retorik. Språket tenderar att vara partisk som återspeglar en idealbild framför verkligheten.
Även Higgins och Walker (2012) har studerat retorikens påverkan på kommunikation. De poängterar att retoriska studier handlar om att förstå hur språk och andra symboliska former är med och påverkar hur information tas emot av mottagaren. Genom en diskursanalys har författarna fokuserat på språkets övertygande effekter i utvalda företags hållbarhetsredovisningar. I studien kunde författarna se inslag av både ethos-, pathos- och logosargumentation, men där rapporterna tenderar att ha ett dominerande inslag av någon av de tre retoriska begreppen. Även dessa författare konstaterar att rätt retorik gör det möjligt för företag att uppfattas som trovärdiga i sin kommunikation av hållbart ansvarstagande.
2.1.1 Hållbarhetsredovisningen som kommunikationsverktyg
Hållbarhetsredovisningen är en viktig kommunikationskanal där företagen kan kommunicera med sina intressenter (Hahn och Kühnen, 2013). Upprättandet av en hållbarhetsredovisning kan bland annat öka transparensen, förbättra varumärket, förbättra företagets rykte, möjliggöra benchmarking mot konkurrenter samt motivera anställda inom företaget (Hertzig och Schaltegger, 2006). Ett företags hållbarhetsredovisning kan även ses som en del av värdekedjan för att på så sätt skapa konkurrensfördelar på marknaden (Porter och Kramer, 2006). Enligt Higgins och Coffey (2016) har motiven till att rapportera hållbarhetsinformation främst varit i legitimitetsskapande syfte till att även på senare tid innefatta strategiska fördelar, såsom konkurrens-, sociala- och politiska- fördelar.
Tidigare forskning indikerar att företag kan välja att framställa sig som mer hållbara än
vad de egentligen är, där Mahoney, Thorne, Cecil och LaGore (2013) har undersökt detta
fenomen. De har i och med sin studie undersökt motiven till varför företag frivilligt väljer
att upprätta kostsamma hållbarhetsredovisningar. Forskarnas huvudsakliga upptäckt var
att rapporterna främst används för att förmedla en bild på hur företagen själva vill bli
6
uppfattade. Owen, Swift, Humphrey och Bowerman (2000) menar att det är ledningen som kontrollerar processen vid upprättandet av hållbarhetsredovisningar, vilket innebär att de kan välja vilken information som ska inkluderas och redovisas för att förmedla ett så gynnsamt intryck som möjligt till samhället. I avsaknaden av obligatoriska förhållningssätt gällande hur informationen i hållbarhetsredovisningen får framställas, kan det vara svårt för intressenter att avgöra vilka företag som faktiskt är ett hållbart företag (Gugherty, 2009 refererad i Mahoney et al, 2013).
2.2 Jämförbarhet
Att kunna jämföra något innebär att bedöma något i förhållande till något annat för att hitta likheter och skillnader (NE, u.å). Lont, Wong, Cheung, Evans och Wright (2010) menar att begreppet jämförbarhet kan förklaras med hjälp av egenskaperna konsekvens och enhetlighet. För att uppnå konsekvens i sin rapportering menar författarna att företagen måste använda samma metoder i varje rapporteringsperiod. Med enhetlighet menar författarna att liknande rapportering ska användas för liknande situationer i likartade miljöer. Konsekvent val av redovisningsmetod och en enhetlighet är någonting som även Falkman (2000) och Artsberg (2005) förespråkar, då detta är en förutsättning för att rapporterna skall kunna jämföras. Det är av stor vikt att kunna jämföra företagen över tid men även mot andra företag för att ha möjligheten att utvärdera informationen och fatta betydelsefulla beslut (Falkman, 2000; Artsberg, 2005; Barlev och Haddad ,2007). Detta förstärks av Wang (2014) som även anser att jämförbarhet är en viktig egenskap för att redovisningen ska uppfattas som tillförlitlig och av god kvalitét. IASB använder sig av begreppet konsekvens i kombination med jämförbarhet. De menar att konsekvens och jämförbarhet inte är synonymer till varandra utan begreppen är relaterade till varandra vilket innebär att genom att vara konsekvent med sin rapportering kan jämförbarhet uppnås (IASB, 2018).
2.2.1 Svårigheten med att uppnå jämförbarhet av hållbarhetsredovisningar
Trots att det kan vara en utmaning att uppnå, menar Avram et al (2018) att det finns ett
ökat behov av att kunna jämföra, mäta och rangordna företag även utifrån ett
hållbarhetsperspektiv. Författarna menar att det är svårt att jämföra företagen på ett
meningsfullt sätt, på grund av bristen av konsekvens rapportering och valet av
information som publiceras i hållbarhetsredovisningen. Trots utmaningarna menar
författarna att det går att mäta och jämföra icke finansiell information, åtminstone hos
företag som är verksamma inom samma bransch. I studien redogör författarna om att
begreppet jämförbarhet kan ses utifrån tre olika aspekter. Företag ska kunna jämföra de
presenterade resultatet i rapporten med de föregående perioderna. För att uppnå detta bör
företaget presentera samma mätindikatorer under de redovisade perioderna, samt att
värdena som presenteras ska beräknas på likvärdigt sätt. Företag ska kunna jämföra
organisationens mål. För att kunna göra det måste företagen redogöra för sina mål, samt
göra en återkoppling där målen diskuteras i nästkommande period för att se om målen
uppnåddes. Till sist ska företag kunna jämföra sig med andra organisationer då det är
möjligt. Detta kan dock vara svårt, speciellt mellan företag som är verksamma inom olika
branscher. Författarnas slutsats är att hållbarhetsredovisning är viktigt då detta kan leda
till en förbättring av hållbarhetsarbetet. Författarna menar att jämförbarhet är en egenskap
som intressenterna kräver av den kvalitativa rapporteringen, och utan en reglering för
upprättandet av hållbarhetsredovisningar, är jämförbarhet någonting som inte kan
uppnås.
7
Även Cardoni et al (2019) belyser vikten av att kunna jämföra företag. De menar att det finns en problematik med att använda hållbarhetsrapporter som beslutsunderlag eftersom det finns en svårighet att jämföra företagen baserat på hållbarhetsredovisningen. De utför en jämförande studie mellan företag inom en bransch där företagen använder sig av GRI:s riktlinjer. Författarna upptäckte trots en mängd data var inte företagens hållbarhets- redovisningar jämförbara. De menar att företag som teoretiskt sätt borde vara jämförbara ändå inte var det. Författarna menar att bristen på jämförbarhet beror främst på avsaknaden av obligatoriska regler inom hållbarhetsrapportering. De menar att det finns en tendens att företag föredrar att tillgodose intressenternas förväntningar för att legitimera sig själv i samhället de agerar inom, istället för att följa riktlinjer gällande sin rapportering.
Boiral och Henri (2017) studerar jämförbarheten av hållbarhetsredovisningar inom gruvindustrin. Syftet med studien var att se om företag som är verksamma inom samma bransch verkligen är jämförbara då samtliga företag använder samma riktlinjer. De undersökte flertalet verksamma företag inom gruvindustrin där samtliga företag upprättade hållbarhetsredovisningar i enlighet med GRI:s riktlinjer. Studiens resultat diskuteras utifrån olika perspektiv där det funktionalistiska perspektivet menar att hållbarhetsredovisningen är helt objektiv och att hållbarhetsredovisningar kan jämföras så länge företagen är verksamma inom samma bransch. Detta perspektiv menar att bristen av standardisering och teknikaliteter är det som kan försämra jämförbarheten. Ur det kritiska perspektivet anses det att organisationen formas av sociala strukturer, makt och normer vilket genomsyrar ledningens ageranden. Hållbarhetsredovisningen ses som en ytlig mekanism som tenderar att dölja det som är ohållbart i organisationen. Det kritiska perspektivet menar att hållbarhetsredovisningar kan jämföras i teorin men omöjligt att utföra i verkligheten så länge informationen produceras och kontrolleras av företaget själva. Företaget kan inte vara helt transparent då den publicerade informationen tenderar att gynna företaget själva mer än företagets intressenter.
Perez och Sanchez (2009) poängterar svårigheten med att jämföra företag baserat på sin hållbarhetsredovisning, även om de verksamma inom samma bransch. De menar att en av orsakerna till att det är svårt att jämföra är för att vartdera företaget använder olika tillvägagångssätt för att förmedla sin information. De menar att upprättandet av hållbarhetsredovisningen blir en unik process som påverkas av berörda intressenter, resurser och stödet vid upprättandet av rapporterna. Dessutom argumenterar författarna kring svårigheten att jämföra företagen, då företagen väljer att lyfta fram olika uppgifter.
2.2.2 Verktyg till att möjliggöra jämförbarhet av hållbarhetsredovisningar
Begreppet standard beskrivs av Brunsson, Rasche och Seidl (2012) som en frivillig regel,
där det är upptill varje företag att välja att använda sig av de standarder som finns
tillgängliga. För att kunna uppnå en jämförbarhet mellan företag är standardiseringar
viktiga (Artsberg, 2005). Däremot lyfter Brunsson och Jacobsson (1998) problematiken
kring att företag som följer samma standard ändå kan göra egna tolkningar på samma rikt-
linjer, vilket innebär att resultatet kommer skilja sig åt. Författarna menar att en certifierad
standard kan motverka denna problematik där certifieringen innebär att företagen
kontrolleras baserat på vad de redogör för i sina rapporter.
8
Hållbarhetsredovisningar fick under sina tidiga år utstå mycket kritik för att de ansågs att ha varit partiska, självberömmande och opålitliga med avseende att negativ information ofta utelämnades (Deegan and Rankin, 1996; Cerin 2002). För att motverka detta och begränsa svängrummen för företagen gällande upprättandet av hållbarhetsredovisningar, finns det ett flertal organisationer som har utvecklat verktyg för att underlätta rapporteringen, såsom GRI (Van der Ploeg och Vanclay, 2013), vilket enligt Tschopp och Nastanski (2014) är den mest tillämpade och accepterade standarden världen över.
Brown, Jong och Levy (2009) menar att GRI och etableringen av standarden i sig även kan ses som en lyckad institutionalisering då det om än är en relativt ny redovisnings- standard, har den snabbt fått stort anseende hos många multinationella organisationer.
Hedberg och von Malmborg (2003) har i sin studie undersökt varför företag väljer att upprätta hållbarhetsredovisningar efter GRI:s riktlinjer. Genom intervjuer med företag på den svenska marknaden kommer författarna fram till att den främsta orsaken till att företagen upprättar hållbarhetsredovisningar är för att uppnå legitimitet. Författarna menar att orsaken till att de upprättar efter GRI:s riktlinjer är för att företagen hoppas att det ska stärka trovärdigheten, men även för att ha en mall att utgå ifrån för att utforma och upprätta hållbarhetsrapporter.
Hess och Dunfee (2007) menar att frivilliga initiativ för upprättandet av hållbarhetsredovisningar är otillräcklig eftersom dessa drivs av strategiska skäl. De menar att det vore bättre med en obligatorisk rapporteringsstandard baserat på GRI för att undvika att de strategiska fördelarna tar överhand. Dubbnik, Graafland och Van Ledekerke (2008) är inne på samma spår som Hess och Dunfee (2007) men anser att hållbarhetsredovisningar behöver upprättas efter ett obligatoriskt regelverk för att rapporterna ska uppnå samma nivå som finansiella rapporter. Genom reglering menar författarna att det går att öka transparensen på informationen, men regleringen kommer även bidra till en ökad jämförbarhet och minska risken till att företagen publicerar onödig information.
Dock finns det även forskare som inte håller med gällande fördelarna om en obligatorisk rapporteringsstandard för hållbarhetsinformation, eftersom författarna menar att det inte finns tillräckligt med kontroll och granskning av informationen som publiceras samt att det finns ett allmänt motstånd från företagens sida (Brown et al. 2009; Levy, Brown och Jong (2010). Levy et al (2010) kritiserar även GRI-riktlinjerna då dessa riktlinjer enligt författarna saknar tydliga kvantifierbara mått och därmed inte kan tillfredsställa informationsbehovet.
2.3 Institutionella teorin
Den institutionella teorin har sin utgångspunkt i att institutionaliseringen formas i sociala
sammanhang som i sin tur påverkar tankar och beteenden i det sammanhanget (Meyer
och Rowan, 1977). En institution kan ses som en värdering, kultur eller norm som uppstått
efter upprepning över en tid och som på sikt blir en ömsesidig överenskommelse som inte
ifrågasätts (Berger och Luckmann, 1967). DiMaggio och Powell (1983) undersökte ett
flertal företag över en längre tidsperiod. Det författarna kunde se var att företag som
befann sig i ett tidigt stadie i en branschs livscykel var anmärkningsvärt olika i både
organisationsstruktur och strategier. De såg dock att när en bransch var väletablerad fanns
det ofrånkomliga krafter som påverkat företagen till att bli alltmer homogena. Den
institutionella teorin förklarar varför organisationer kommer att efterlikna varandra och
9
vilka krafter som ligger till grunden för det. DiMaggio och Powell (1983) kallar dessa krafter för ”isomorfism” och menar att det finns tre olika typer av isomorfism.
Tvingande isomorfismen kan uppstå på grund av press som en organisation i beroendeställning till en annan organisation får utstå, press av samhällets förväntningar, eller som en direkt följd av en lagändring. Mimetisk isomorfism kan användas i situationer med hög osäkerhet där organisationer både medvetet och omedvetet kan tendera att härma andra organisationers vedertagna praxis för att själva skapa legitimitet och minska osäkerheten. Normativ isomorfism tar avstamp i professionen som formas av 1:
universitet, och av 2: organisationerna själva, så att dessa mekanismer skapar nästan helt utbytbara individer då deras kunskap liknar varandra (DiMaggio och Powell, 1983). Dock påpekade författarna även svårigheten i att kunna identifiera en enda typ av isomorfism som orsak till att organisationer blir homogena, utan menade att en kombination av två eller fler isomorfismer verkar samtidigt.
2.4 Sammanfattning av studiens teoretiska referensram
Tidigare forskning belyser vikten av att kunna jämföra företagens redovisningar för att kunna ta välgrundade beslut. Konsekvent och enhetlighet är egenskaper som kan bidra till en ökad jämförbarhet. Det vi kan konstatera är att jämförbarhet inom hållbarhetsredovisningar är något som eftersträvas men som är utmanande, där obligatoriska regelverk kan bidra till möjlig jämförbarhet. Svårigheten med att definiera hållbarhet och att kunna jämföra hållbarhetsredovisningar kan enligt forskningen grunda sig i att olika teoretiska perspektiv används som utgångspunkt när resultat tolkas. Tidigare forskning belyser även vikten av att undersöka hur företag kommunicerar genom sin hållbarhetsredovisning, där retoriken har en stor inverkan på hur information förmedlas.
Genom olika retorikargumentationer kan information uttryckas på specifika sätt som kan skapa legitimitet och förmedla en bild av företaget som följer samhällets normer.
Syftet med vår studie är att skapa en förståelse kring hur hållbarhet kommuniceras hos de tre största bolagen inom bygg- och fastighetsbranschen samt undersöka om hållbarhetsinformationen företagen publicerar i sina hållbarhetsredovisningar går att jämföra. Därav har vi valt att utgå från jämförbarhet i enlighet med Avram et al (2018).
Informationen som företagen kommunicerar i sin hållbarhetsredovisning ska kunna
jämföras över tid inom företaget, jämföras mot andra företag inom samma bransch samt
kunna jämföras mot organisationens mål. I enighet med Lont et al (2010) utgår vi
dessutom ifrån att om informationen i sig ska kunna anses vara jämförbart, måste den
uppfylla egenskaperna konsekvens och enhetlighet. Med hjälp av institutionella teorin
vill vi redogöra för varför diskursen hållbarhet kommuniceras på det sättet som de gör
hos de tre största företagen i bygg- och fastighetsbranschen.
10
3. METOD
Studiens tredje kapitel inleds med en beskrivning av vårt vetenskapliga synsätt.
Fortsättningsvis beskrivs studiens urval samt tillvägagångssätt. Vidare redogör vi för studiens olika teman och kategorier. Kapitlet avslutas med en presentation av studiens trovärdighet.
3.1 Vetenskaplig utgångspunkt
Företagen som ingår i vår studie ses som sociala aktörer, verksamma i ett samhälle som i sin tur ses som en social konstruktion. Alla företeelser och dess mening är någonting som sociala aktörer konstant skapar, vilket innebär att allt befinner sig i ett socialt samspel och i ett tillstånd av konstant förändring, vilket stämmer överens med David och Suttons (2016) syn på konstruktionism. Bryman och Bell (2013) menar att konstruktionismen kan ses som en ontologisk ståndpunkt vilken ibland även kan kallas konstruktivismen. David och Sutton (2016) styrker likheten mellan konstruktionism och konstruktivismen men menar att de skiljer sig åt i synen på uppkomsten av samhällsordningen. Konstruktionism ser aktörer, som skapar ett socialt sammanhang medan konstruktivism ser subjekt, som formas av diskurser (David och Sutton, 2016).
Vi anser således att vårt vetenskapliga synsätt pendlar något mellan konstruktionismen och konstruktivismen då vi ser att aktörer skapar mening i det sociala samspelet och att det ständigt förändras samtidigt som vi utgår ifrån att dessa även påverkas av samhällsordningens strukturer. Pendlingen mellan dessa synsätt förstärks då vårt syfte utgörs av ett interpretivistiskt perspektiv fastän vår metod utgjordes av en kvalitativ textanalys. Textanalys kan även betecknas som diskursanalys, vilket är en kvalitativ analys där textens innebörd är i fokus (David och Sutton 2016). I studien undersöktes hållbarhetsredovisningar av tre företag inom bygg- och fastighetsbranschen för att se hur dessa med hjälp av texter kommunicerade sin bild av hållbarhet. Enligt Fejes och Thornberg (2015) lämpar det sig således med diskursanalys då den belyser språkets roll och inverkan på verkligheten. Författarna menar att hur något sägs i det sammanhang som det sägs är med och skapar olika verkligheter. Därav är diskursanalys en metod för att:
“synliggöra språkets formgivande och skapande kraft” (Fejes och Thornberg, 2015 s.
92). Med det resonemanget anser vi att kombinationen av konstruktionism och konstruktivism är lämplig, då det företagen publicerar i sina hållbarhetsredovisningar är en presentation av deras bild av hållbarhet, vilket i sin tur påverkar samhället och dess syn på fenomenet.
Val av insamlingsmetod kan vara av kvalitativ eller kvantitativ karaktär. Enligt Bryman och Bell (2013) fokuserar den kvalitativa forskningsansatsen snarare på texter och ord än kvantifiering i insamling av analys och data. Istället för att skapa ny empiri i form av intervjuer, valde vi att vända oss mot det redan befintliga materialet och utforska vad företagen förmedlade genom sin hållbarhetsredovisning. Studien strävade efter en förståelse för hur företagen kommunicerade och varför de kommunicerade. Genom att granska utformningen av företagens hållbarhetsredovisningar kunde vi se om företagen förändrat sin kommunikation över tid och se om utformningen kunde påverka jämförbar- heten. Därav lämpade det sig att utföra en textanalys av kvalitativ karaktär.
För att förklara relationen mellan teori och praktik kan en deduktiv eller induktiv
forskningsansats användas (Bryman och Bell, 2013). Vår studie är av induktiv karaktär
11
då det är företagens hållbarhetsredovisningar som ligger till grund för teorin, vilket är i enlighet med Bryman och Bells (2013) förklaring av induktiv forskning. Trots att studien är av induktiv karaktär ämnar inte studien till att dra några generella slutsatser om den utvalda branschen såsom Bryman och Bell (2013) beskriver den induktiva forsknings- ansatsen. Baserat på den empiriska insamlingen har vi sedan byggt upp en teoretisk referensram som har hjälpt oss att tolka det insamlade materialet, vilket enligt Fejes och Thornberg (2015) är ett vanligt tillvägagångssätt vid diskursanalys.
3.2 Urval
För att välja företag vars hållbarhetsredovisningar skulle bli mål för vår studie upprättade vi ett antal kriterier som behövde bli uppfyllda. Studien använde den nya lagändringen gällande upprättandet av hållbarhetsredovisningar som referenspunkt för urvalet. Därav blev det första kriteriet att de utvalda företagen uppfyllde kriterierna enligt 10§ p1-3 Års- redovisningslagen, (se bilaga 1), vilket innebar att företagen från och med räkenskapsår 2017 varit tvungna till att upprätta en hållbarhetsredovisning i enlighet med före- skrifterna.
Ändringen i årsredovisningslagen avseende upprättandet av hållbarhetsredovisningarna fick lagakraft från och med år 2017. Således hade det vid tidpunkten när studien genomfördes hunnit passera två räkenskapsår för de berörda företagen och därmed fanns det två tillgängliga årsredovisningar, år 2017 och 2018, som omfattades av lagändringen.
Då Avram et al (2018) även poängterade att jämförbarhet över tid är viktigt, var andra kriteriet att de utvalda företagen frivilligt upprättade hållbarhetsredovisningar innan lagändringen. Referenspunkten i studien utgjordes vid lagändringen och för att matcha antalet årsredovisningar efter lagändringen valde vi att studera hållbarhetsredovisningar från två år före lagändringen, det vill säga år 2015 och 2016. Språket och ordens innebörd är av stor betydelse, särskilt vid diskursanalyser (David och Sutton 2016) och därför var ett ytterligare kriterium att hållbarhetsredovisningarna från samtliga år var publicerade på svenska. Det valet gjordes för att vi på ett mer tillförlitligt sätt kunde jämföra vad som publicerats.
Vi valde att tillämpa ett målstyrt urval vilket innebar att vi själva har kunnat välja ut den bransch och de företagen som på ett strategiskt sätt ansågs vara relevanta för studiens syfte. (Bryman och Bell, 2013). I introduktionen nämndes att vi med denna studie valde att uppmärksamma bygg- och fastighetsbranschen då denna stod för en betydande del av Sveriges koldioxidutsläpp. (Boverket, 2020.) I tidigare forskning poängterades även svårigheten med att jämföra hållbarhetsredovisningar mellan olika branscher eftersom rapporternas utformning kunde skilja sig markant, vilket i sig försvårar jämförbarheten (Avram et al, 2018; Cardoni et al 2019). Således föll valet på bygg- och fastighets- branschen där de tre största företagen uppfyllde de ovan nämnda kriterierna. Dessa företag var Peab, Skanska och NCC.
3.3 Studiens tillvägagångssätt
Enligt Widerberg (2002) finns det inte ett sätt att utföra en diskursanalys utan är oftast en
kombination av flertalet tillvägagångssätt. Begreppet diskurs är även ett begrepp med
flertalet definitioner och innebörd. I vår studie anammar vi Jørgensen och Philips (2000)
definition där de förklarar att en diskurs är: “ett bestämt sätt att tala om och förstå...ett
utsnitt av världen” (Refererad i Feyes och Thornberg, 2015 s. 92). Den gemensamma
12
nämnaren i alla diskursanalyser är att det är texten som är studiens mittpunkt.
Fortsättningsvis menar Fejes och Thornberg (2015) att tillvägagångssättet vid diskurs- analys beror på studiens syfte. Vår metod var en diskursanalys eftersom syftet med studien var att skapa en förståelse kring hur hållbarhet kommunicerades hos de tre största bolagen inom bygg- och fastighetsbranschen samt undersöka om hållbarhets- informationen företagen publicerade i sina hållbarhetsredovisningar gick att jämföra. Det företaget presenterade och kommunicerade är deras bild, men det utgör inte den enda sanna bilden. Vårt tillvägagångssätt var även likt Hsieh och Shannons (2005) beskrivning av kvalitativ innehållsanalys med konventionell ansats då studien utgick från företagens hållbarhetsredovisningar där vi har låtit texten tala fritt, och väglett oss under studiens gång.
Vår studie har genomförts i flera steg. Inledningsvis utformades studiens undersökningsfrågor som vi ämnade att besvara. Vi använde inget förutbestämt kodningsschema utan texternas teman och kategorier växte fram under empiri- insamlingens gång. Det som har guidat oss genom studien var våra frågeställningar. Först genomfördes en systematisk genomläsning av alla företagens hållbarhetsredovisningar för att få en överblick. Vi valde att ta vartdera företag åt gången för att på så sätt få en så bra bild på eventuella förändringar över tid. Sedan sammanställdes det insamlade materialet för varje företag för respektive år. Efter denna systematiska genomläsning och sammanställning av det insamlade materialet började det växa fram olika teman från rapporterna. Även om texten har fått guida oss genom studien, har dessa övergripande teman en likhet med Elkingtons Tripple Bottom Line, vilket innebär att en hållbar utveckling uppstår när social hållbarhet, miljömässig hållbarhet och ekonomisk hållbarhet uppnås samtidigt (Elkington, 1997). Ekonomisk hållbarhet i vår studie tar däremot avsteg från den traditionella uppfattningen av begreppet och handlar i vårt fall om företagens ansvarstagande för god affärsetik, vilket vi studien benämner som affärsmässig hållbarhet. Materialet organiserades sedan i underkategorier utifrån vartdera temat.
Studiens övergripande teman samt underkategorier presenteras utförligt under nästkommande avsnitt. För att visualisera utvecklingen genom åren för vart och ett av företagen sammanställdes även en tabell. Därigenom kunde vi på ett övergripande sätt analysera eventuella trender eller förändringar. Denna tabell presenteras i Bilaga 2.
Anledningen till att vi valde detta tillvägagångssätt med teman och kategorisering var för att få oss en övergripande bild av materialet för att sedan kunna analysera texterna. Fejes och Thornberg (2015) poängterar svårigheterna med kvalitativa textanalyser, vilket grundar sig i utmaningarna med att hitta något betydelsefullt i en mängd data. Därav var det viktigt att hitta en fungerande struktur av materialet, som sedan kunde analyseras.
Inom diskursanalys är datainsamling och analys inte två åtskilda aktiviteter som det är inom vissa metodtraditioner, utan ses mer som en helhet (Fejes och Thornberg, 2015).
När studiens teman samt underkategorier hade uppmärksammats kondenserades det tidigare sammanställda materialet för vartdera företaget ett flertal gånger för att slutligen presenteras i kapitel fyra.
Vidare bearbetades det insamlade materialet ytterligare fast med fokus på den textuella framställningen. Företagens hållbarhetsredovisningar analyserades utifrån de retoriska begreppen logos, pathos och ethos för att kunna identifiera vilken retorikargumentation som användes. Genomläsningen skedde var för sig där vi markerade citat med färgkoder i löpande text. Färgkoderna representerade en av de tre ovannämnda retorikbegreppen.
Vi jämförde sedan tillsammans alla hållbarhetsredovisningar för att se huruvida vi hade
13
tolkat texterna och eventuella citat på liknande sätt. De citat som vi hade tolkat likadant markerades och utifrån dessa valdes det sedan ut passande citat till att presenteras i kapitel fyra. Figur 1 redogör för typexempel för vad som menas med de olika retorik- argumentationerna.
Retorikargumentation: Exempel:
Logos: Kännetecknas av
logisk argumentation, numeriska data och statistik.
Vårt mål är att halvera antalet arbetsplatsolyckor under perioden 2015–2017. För att uppnå målet krävs ett systematiskt arbete och en starkare säkerhetskultur som byggs genom dialog och reflektion kring hälsa och säkerhet på våra arbetsplatser (PEAB, 2015 s5).
Skanska har sedan 2008 haft ett mål för att minska avfallsmängderna. Mer än tio år senare har det egenproducerade avfall som går till deponi inom hela koncernen minskat från cirka 30 procent till mindre än sex procent, ett kvitto på effekten av processer och åtagandet (SKANSKA, 2018, s 81).
I enighet med Eus avfallsdirektiv har NCC som mål att minst 70% av bolagets bygg- och konstruktionsavfall återanvänds eller material återvinns år 2020 ( NCC, 2016 s. 14).
Pathos: Kännetecknas
av känsloladdade argument, värdeord, välbefinnande och lojalitet.
Vid årsskiftet gick vi i mål med 100-klubben, där 102 nyanlända vuxna fått praktik eller arbete i Peab. Genom Peabskolan har minst lika många nyanlända ungdomar fått en svensk utbildning. Jag är stolt över vårt integrationsarbete och tacksam för alla nya, kompetenta medarbetare (PEAB, 2018 s 3).
Motiverade, upplysta och trygga medarbetare stärker hälsa, säkerhet och välbefinnande.
Skanskas utbildningsprogram för arbetsmiljö inkluderar både koncernens värderingar och rutiner och syftar till att utveckla medarbetarna (SKANSKA, 2018 s. 76)
Genom samarbeten med andra samhällsaktörer och en ökad medborgardialog möjliggöra byggnation av hälsosamma, trygga och inkluderande miljöer” (NCC, 2016 s.40).
Ethos: Kännetecknas av
argument som
illustrerar välvilja, förtroende och expertis.
Positiv framställning och en strävan att lyckas.
Peabs mål är att om tio år vara en förebild i branschen som kan visa konkreta exempel och tydliga resultat kring hur arbete med jämställdhet och mångfald kan bedrivas (PEAB, 2016 s 19).
Enligt denna ska Skanska senast 2020 vara en erkänd ledare inom mångfald och inkludering på samtliga hemmamarknader, avspegla mångfalden i samhället på alla nivåer i sin organisation och ha ledare som i ord och handling skapar inkluderande arbetsplatser (SKANSKA, 2015 s.63)
Under hösten startade NCC ett platschefsprogram riktat till kvinnor, med syfte att få fler kvinnor till de av tradition mansdominerade byggarbetsplatserna. Programmet har under hösten utbildat dubbelt så många kvinnliga platschefer än vad som gjorts på fem år, som när de kommer ut i produktionen ger fler kvinnliga förebilder NCC, 2015 s. 38)
