Nästa fråga i utvärderingen är: ”Har de medel som utgått till grupperna nyttjats på ett ändamålsenligt sätt?”
Länen har sedan juli 2006 fått 1 miljon kronor varje halvår. Sammantaget har 7 miljoner kronor gått till vart och ett av länen under denna period. I Värmlands län användes under 2009 drygt hälften av akutmedlen till personalkostnader. I Dalar- nas län är motsvarande siffra ungefär 70 procent. Värmlands läns nästa tunga post är bilar och bensin dit cirka 22 procent av medlen gått, i Dalarnas län är motsva- rande siffra 16 procent. Värmlands län har satsat cirka 14 procent av budget i år på information och Dalarnas län har använt cirka 10 procent. Länen har använt resur- serna på ett likartat sätt. Värmlands län har dock lagt 10 procent på utbildning me- dan Dalarnas län använt cirka två procent.
Av resultaten framgår att medlen kan kopplas samman med några av de uppgifter som gått till akutlänen (tabell 8).
75
Tabell 8. Översiktlig sammanställning av hur medlen fördelats (baserat på 2009 års bud- get och intervjuer) i relation till de uppgifter som länen fått sig tilldelade
Medlen ska enligt rege- ringsuppdraget användas till:
Dalarnas län har an- vänt medel till:
Värmlands län har använt medel till:
Att bilda och utveckla rovdjurs- akutgrupper
Befintlig personal och anställning av resursper- soner
Befintlig personal, arvodering akutgruppsmedlemmar, team- byggande resa till Italien, öv- ningar i fält
Grupperna bör37 arbeta i an- gränsande län
Delar en tjänst med Gävleborgs län. Tjänst- göring förlagd till Dalar- nas län
Inköp av kommunikationsradiout- rustning till Örebro län, - använ- der samma frekvens som Värm- lands län
Rovdjursakutgrupperna ska ledas av rovdjurskunnig tjäns- teman
Gruppernas uppgift är att: Omgående vidta åtgärder för att minimera skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur
Bilersättning, släpvagnar, akutnät och annan ut- rustning för arbete i fält
Leasing av fordon, akutnät och annan utrustning
Upprätta en effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket
Verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur
Informera om ersättning vid skador orsakade av stora rov- djur
Görs framför allt av fältpersonal, personal- kostnader
Görs framför allt av fältpersonal, personalkostnader
Informera om länsstyrelsens arbete med stora rovdjur på lokal nivå
Information på skolor via en resursperson
Inköp av ”rovdjurslåda” som visas för barn, ersättning bussre- sor för barn
Då båda länen menar att budget sett relativt lika ut varje år kan utvärderingen kon- statera att merparten av medlen har använts till personal, vilkas insatser i fält också innefattar ordinarie arbete. Länen kan sägas ha byggt försöksverksamheten runt befintlig personal, vilka har hög kompetens när det gäller rovdjur. Satsning på personal ger också synergieffekter på andra områden, varför utvärderingen menar att detta är ändamålsenliga satsningar.
Medlen kan också sägas ha använts på ett ändamålsenligt sätt när det gäller infor- mationsinsatser, inte minst informationsinsatser för barn. Vidare ter det sig ända- målsenligt att det finns lättillgänglig utrustning, något som underlättar snabb lös- ning på problem med stora rovdjur. Att man inte använt medel till skyddsjakt och till att ta fram en fungerande kontaktväg till Naturvårdsverket är också att betrakta som ändamålsenligt nyttjande av medlen, eftersom detta arbete görs inom ramen för annan verksamhet eller redan fungerar bra. Dock kan utvärderingen konstatera att minst ändamålsenligt har medlen nyttjats för arbete i andra län, inte minst sedan skrivningen för ett år sedan kom att ändras till att de ”bör” arbeta i andra län. Här
37
76
kan man tycka att fler synergieffekter borde ha eftersträvats, eller åtminstone testats, inom ramen för pågående försöksverksamhet.
Då båda länen också valt att disponera medlen på ett relativt likvärdigt sätt finns det inte möjlighet att se om det ena arbetssättet skulle vara mer ändamålsenligt än det andra. Samtidigt bör poängteras att anda län, utan medel arbetar på likartat sätt och uppnår i stort sett samma goda resultat som i de undersökta länen, åtminstone när det gäller akuta instanser i fält. Något specifikt nydanande finns inte heller att lyfta fram genom det arbete som länen utfört. Kanske hade ett akutarbete som går mer över länsgränser varit en möjlig väg att göra något nytt, och inte bara göra ”samma fast mer”. Något som kan ifrågasättas är hur verksamheten ter sig i ett långsiktigt perspektiv. Att finansiera tjänster genom medlen kan till viss del ses som en temporär lösning. – Vad händer med den verksamhet som byggts upp om medlen minskar eller upphör?
Här redogör vi mer detaljerat för den analys som utvärderingen gjort för var och en av de uppgifter som utgjort ett mått på ”ändamålsenlighet”.
Grupperna leds av rovdjurskunnig personal på Länsstyrelsen?
Det råder inget tvivel om att de som är anställda av Länsstyrelsen har stor kunskap när det gäller rovdjur. Om några medel använts för att trygga denna ”ledning” har utvärderingen inte lyckats få fram. Det är också oklart vem som är att betrakta som ledare för grupperna. I Värmlands län finns både en rovdjursansvarig och enskilda akutgruppsledare medan Dalarnas län pekar ut handläggarna som arbetar på läns- styrelsen som samordnare.
I båda länen har medel gått till att heltidsanställa rovdjurskunnig personal vid Länsstyrelsen. Det rör personer som fått gå från halvtid till heltid, eller en ny tjänst som i Dalarnas län. Medel har också nyttjats för att anställa resurspersoner eller för att arvodera personal i fält. Dessa personer, oavsett nivå eller procentuell tjänst- göringstid, har åstadkommit en dialog, åtgärdat rovdjursrelaterade problem och spridit information i de båda länen. Här bör dock noteras att samma arbete också utförs i de jämförbara länen, vilket implicit kan tolkas som att medel inte nödvän- digtvis behövs för att hålla en hög rovdjurskompetens i länen.
Akutgruppsmedlen har i mycket begränsad omfattning kommit andra län till del
I uppgifterna framgår att länen fram till och med 2008 ”får arbeta i angränsande län” därefter ändrades detta till ”bör arbeta i angränsande län”. Att arbetet i andra län skulle ha ökat sedan dess finns det inget som tyder på. Det mest konkreta är att Dalarnas län använt cirka 10 procent av medlen årligen till en tjänst som delas med Gävleborgs län. Värmlands län lyfter fram att man köpt in kommunikationsradiout- rustning som används i Örebro län, med samma frekvens som används i Värmlands län. Syftet är att finna synergieffekter i arbetet när det gäller revir som ligger på gränsen mellan länen. Hur medel i övrigt gått till arbete i angränsande län är svårt
77
att säga, en hel del samarbete nämns, men då inom ramen för ordinarie verksamhet. Det innebär också att dessa arbetsinsatser finansieras med andra medel.
Ett alternativt sätt att använda medlen skulle kunna utgå från de 200 000 kronor som Värmlands län årligen använt för att utbilda akutgrupperna, exempelvis genom fiktiva övningar. Om Värmland i stället använt samma summa för att göra reella akutgruppsinsatser i ett angränsande län, exempelvis Västra Götaland, skulle detta kunna vara ett lärtillfälle för akutgruppen, kanske lika bra som en utbildning eller övning. Precis som Viltskadecenter38 för besiktningsmännen lyfter fram ”ju mer de praktiserar dess bättre kunskap” kan detta argument användas för att motivera att akutgrupperna övar på verkliga fall.
Utifrån detta resonemang skulle det varit mer ändamålsenligt att göra akut-
gruppsinsatser i angränsande län, både som lärande för akutgruppen och som insats för den drabbade i grannlänet. Att inte heller Dalarnas och Värmlands län har ut- nyttjat varandras resurser under den här tiden kan tyckas relativt förvånansvärt, med tanke på att det är en försöksverksamhet som man fått möjlighet att arbeta med.
En liten del av medlen går till skyddsjakt och bortdrivande av rovdjur Om medel använts vid skyddsjakt eller bortdrivande har utvärderingen heller inga tydliga belägg för. Eventuellt har kostnader för löner eller arvodering utgått för dessa ändamål. Andra kostnader kan återfinnas i material som köpts in för akut- grupperna, men som använts även i sammanhang som skyddsjakt, exempelvis en GPS. Problematiken ligger egentligen i frågan om vem eller vilka som har laglig rätt att utföra dessa sysslor. Det får följande två citat exemplifiera: ”Vi har utrustat oss med smällare i akutbilarna, men vi inte får använda dem.”
”… departementet skriver i sina beslut ar att vi ska skrämma och så har vi inte ens laglig rätt till det.”
Utifrån det perspektivet är det ändamålsenligt att begränsade summor har använts för detta ändamål. Det mest ändamålsenliga med skyddsjakt kanske ska ses i det symbolvärde som själva beslutet handlar om: ”Vi signalerar att vi står på deras sida.”
Klokt att inte lägga medel på en kontaktväg till Naturvårdsverket På samma sätt kan man resonera när det gäller frågan om att få en bra kontaktväg till Naturvårdsverket. Några resurser har inte använts för detta ändamål, vilket också är ett ändamålsenligt nyttjande av medlen. Varför lägga pengar på något som redan fungerar väldigt bra?
38
78
Information om ersättning och om arbetet med rovdjur fungerar bäst i små grupper eller när det riktas till barn
I en utvärdering om Rovdjursinformationsinsatser framgår att dessa är framgångs- rika när de går till väl avgränsade grupper och där man lyckats åstadkomma dialog snarare än envägskommunikation39. Även den här utvärderingen pekar i samma riktning.
Information om ersättning och bidrag som brukarna får i fält, direkt från besikt- ningsmannen, är den informationsinsats som de uppskattar mest. När detta sen resulterar i fortsatt kontakt med tjänstemän på Länsstyrelsen har brukarna redan en bra grund att stå på och detta ger i sin tur en positiv inställning till Länsstyrelsen. Information från Länsstyrelsen, framför allt i skriftlig form, faller inte väl ut hos brukarna i något av försökslänen. Länsstyrelserna i båda länen är mycket negativa till information i storgrupp. Det finns ändå något positivt i att länsstyrelsen till- mötesgår brukarnas önskemål och arrangerar sådana möten.
Båda länen lägger en del akutmedel på att informera barn. Något som kan ses som väl investerade pengar, inte minst i ett långsiktigt perspektiv. Här bör man beakta att kunskap om framför allt varg ligger ett par generationer bort. Varken föräldrar eller mor- och farföräldrar har upplevt varg i någon större omfattning. De kan med den ringa erfarenheten också förmedla en felaktig kunskap om hur djuren lever och verkar i vår natur.
När det gäller information tycks man dock missa en viktig målgrupp, de som accepterat rovdjuren. – De kan fortsättningsvis behöva information eller lära sig mer om förebyggande arbete.
Informationsträffar som riktar sig till branschorganisationer, exempelvis LRF och Jägareförbundet, kan ha som syfte att nå vidare till deras medlemmar. Det är här tankar kring ”brygga” eller ”länk” är relevanta. I dessa situationer blir det av vikt att Länsstyrelsen genom någon form av uppföljning säkerställer att arbetet utförs på ett bra sätt och att informationen också når ut. Några intervjuer har visat att lokala organisationer inte fungerat särskilt väl när det gäller att nå ut till sina egna nätverk. Det är också viktigt att andra aktörer och Länsstyrelsen samordnar den information som går ut, i stället för att information kommer från flera olika kanaler. Det finns brukare som menar att de ”får för mycket information” och inte riktigt vet vem som ligger bakom informationen eller att de önskar sig information som är ”enkel och lättillgänglig”.
39
79