Utvärderingens syfte och övergripande frågeställning har varit att se hur man kan ta tillvara erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarnas och Värmlands län. Svaret är mångfasetterat, men det finns erfarenheter från arbetet i båda akutgruppslänen väl värda att beakta. Hur utvärderingen kommit fram till detta försiktigt optimistiska svar redovisas i detta kapitel. Till att börja med sammanfattas erfarenheterna från de båda länen i ett antal punkter. Därefter redogörs mer i detalj för respektive fråga i utvärderingen.
Organisation
Länen har valt två olika sätt att organisera akutgrupperna. Fördelarna med Dalarnas läns akutgrupp är samordningsfunktionen på Länsstyrelsen, de avgränsade områ- den där en person ansvarar för insatser samt att vid behov kunna beordra in resurs- personer. Detta arbetssätt svarar väl mot de flesta av de insatser som behöver göras när det gäller angrepp på tamdjur. Värmlands läns akutgrupps fördelar ligger i den väl strukturerade akutgruppsorganisationen, som fyller en mycket viktigt funktion vid de tillfällen då stora skador uppstår. Utvärderarna konstaterar vikten av att akutgrupperna är lätta att kontakta, en fördel skulle vara om även angränsande län kunde nyttja grupperna. Vidare menar utvärderarna att ansvar och befogenheter att vidta åtgärder i fält skulle kunna utgöra ytterligare ett stöd i arbetet. Akutgrupper- nas arbetsinsatser kan få ett gott stöd genom utarbetandet av en checklista. Nya eller kommande akutgruppsorganisationers verksamhet och dess inriktning måste dock förankras väl, både inom myndigheten och ute bland de boende i länen. Dialog
Fältpersonal och tjänstemän vid Länsstyrelsen beskriver att arbetet i fält bör vara en ”brygga” för att förbättra dialogen mellan Länsstyrelse och brukarna. Utvärd- erarna anser dock att länsstyrelsepersonal inte ska betraktas som en ”brygga” utan bör kunna ses som den organisation de faktiskt representerar: Länsstyrelsen. Då har brukarna en dialog med Länsstyrelsen i fält. Men fältpersonal behöver stöd i rollen som representant för Länsstyrelsen, möjligheten att arbeta två och två är ett sådant stöd. Andra stöd kan erhållas via utbildning i mellanmänsklig kommunikation med mera. Bryggan från brukare till Länsstyrelsen är fortsättningsvis viktigt men bör utgöras av andra organisationer – exempelvis representanter från LRF, Jägareför- bundet med flera.
Mycket tyder på att dialogen förbättrats i försökslänen. Hur mycket av det som går att relatera till akutgruppsverksamheten är svårt att säga. Sammantaget ter det sig som man skapar ett mervärde genom att fokusera på dialog med få personer än att använda ett till synes billigare alternativ, storgruppsmöten eller envägskommunika- tion. För de fall där acceptansen för rovdjuren ökar på sikt kan också de dialogska- pande insatserna förändras till att omfatta större grupper och envägskommunika- tion. Resultaten antyder också att dialogen ofta sker med de grupper som ”skriker
64
högst” och vidare att när dessa inte längre ”kräver” informationsmöten så finns tendenser att man upphör med att söka upp dessa grupper. Att ständigt informera alla aktörer och grupper som berörs bör fortsättningsvis vara centralt – i synnerhet om syftet med arbetet är att öka acceptansen för den rovdjurspolitik som förs. Lösa problem snabbt
Problemen med stora rovdjur löses marginellt snabbare och med något bättre kvali- tet i försökslän än i jämförbara län. Detta underlättas av personer som ansvarar för avgränsade områden och har möjlighet att arbeta tillsammans med ytterligare en person under en insats. Lättillgänglig utrustning är också starkt bidragande till att lösa akuta problem snabbt.
Nyttjande av medel
I regeringsuppdraget fanns frågan om ändamålsenligt nyttjande av medlen. Vi anser det är svårt att göra en sådan bedömning då länen exempelvis inte haft något återrapporteringskrav. Utvärderingen visar dock att cirka hälften av medlen (enligt budget 2009) har gått till personella resurser och utrustning som specifikt riktar sig till att lösa problem relaterade till rovdjursskador. Även reseersättning/bilar är nödvändiga för att fältpersonalen snabbt ska kunna ta sig ut till platsen för skadan. Förutom insatser på plats finns indirekta effekter i form av förbättrad dialog, tillit till Länsstyrelsen och möjlighet att sprida saklig information till mindre grupper som samlas vid en skadeplats. Exempel på användande av medel som har ringa effekt är medel som gått till studieresor utomlands. Då personal inte enbart arbetar med de problem som rör rovdjursskador, kan man dra slutsatsen att akutgrupps- medel även använts i ordinarie arbete. Detta bör dock enligt utvärderas mening finansieras på annat sätt.
Kostnadseffektiva erfarenheter
Utvärderingen menar att mycket tyder på att de mer kostnadseffektiva insatserna återfinns i det förebyggande arbetet. Vidare pekar utvärderingsresultaten på att arbete två och två ger ett mervärde i förbättrad dialog och rättssäker bedömning av skador. Ytterligare ett kostnadseffektivt arbetssätt skulle kunna bestå i ett länsöver- skridande akutteam för större skador. Akutgruppsmedlemmarna bör arvoderas vilket innebär att de inte uppbär kostnader när de inte används. Informationsin- satser i fält, återbesök och återkoppling ger positiva effekter. Information till mind- re grupper och barn kan också ses som kostnadseffektivare än de insatser som görs i stor grupp. Akutgruppernas arbetsinsatser kan få ett gott stöd genom utarbetandet av en checklista. Tillgång till akutnät tycks vara centralt, här skulle flera län kunna samverka.
Om medel fortsättningsvis ska utgå för akutgrupper finns några alternativa möjlig- heter. Naturvårdsverket tilldelar medel till län som har problem. Länen kan äska medel ur en pott. Då måste Naturvårdsverket utarbeta ett antal kriterier och en lägsta nivå. Ett mer länsgränsöverskridande arbete är ytterligare ett sätt att nyttja
65
medlen. Behovet kan sägas vara ett monetärt stödsystem som är flexibelt och som följer rovdjuren snarare än länsgränserna.
I resten av kapitlet analyserar vi resultaten i anslutning till de fem frågor som ut- värderingen sökt svar på. Innan vi redovisar analysen bör något sägas om departe- mentets uppdrag till Naturvårdsverket: att utvärdera rovdjursakutgrupperna.