När medlen varje halvår delats ut till länen har de åtföljts av ett protokoll med de uppgifter som länen har att lösa22 . Detta har också varit utgångspunkten för att söka svaret på frågan om medlen har nyttjats på ett ändamålsenligt sätt. Det här avsnittet presenterar resultaten för hur länen beskriver att de använt medlen. Vidare redovisas resultaten för varje uppgift som länen haft att lösa. Även delar av den budget som länen låtit oss ta del av redovisas här.
Akutmedlen har använts till personal, fordon och utrustning
Båda länen berättar att man reagerade med förvåning när medlen delades ut. De upplevde att de fick ”lite instruktioner” kring hur medlen var tänkta att användas. De påpekar också att något krav på redovisning heller aldrig varit aktuellt. Så här säger en tjänsteman: ”Jag hade aldrig kunnat tänka mig 2 miljoner kronor för en sådan här verksamhet. Med de här resurserna så har vi haft ett guldläge. Vi har slagit ihop pengar och inte tittat så noga på var pengarna kommer från.” En annan säger så här: ”Det är svårt att veta vilken pott vi köpt från så det vet jag inte hur det är gjort”.
Citaten belyser resonemang som båda försökslänen för. Exakt hur medlen använts och till vad är svårt att peka ut eftersom den ordinarie verksamheten löper parallellt med akutgruppsverksamheten. Flera personer delar också sin tjänst mellan
22
Jo2008/3942 Regleringsbrev för budgetåret 2009. Uppgifterna har varit desamma sedan Reglerings- brevet för 2006. 2008 ändrades en skrivning om att ”grupperna får arbeta i angränsande län” till att ”grupperna bör arbeta i angränsande län…”.
47
exempelvis inventering, naturvård och akutgruppsarbete. Detta innebär att de ibland finansieras genom ramanslag, via viltskadeanslaget, inventeringsmedel, kompetensutvecklingsmedel. Detta anges också som skäl till varför det är svårt att ta fram en separat redovisning för akutmedlen (tabell 2).
Tabell 2. Dalarnas och Värmlands läns akutgrupper, utfall budget oktober 2009.
Dalarna tkr Värmland23 tkr
Löner, 800 Löner 3 naturbevakare 800 Arvoden björnekipage, 40 Arvoden 25
Mobiltelefoni, 20 860 Traktamenten 100 925 Information 170 Utrustning, informationsmöten med mera,
130 130 Lokalhyra vid information 80 250 Drivmedel 100 Resor, 200 200 Bilar akutstängselmaterial 300 400
Kurser, 40 40
Övrigt, 10 Utbildning akutgrupper 200 200
Totalt 1240 Totalt 1775
I Värmlands län berättar man att man redan från början beslutade att blanda de aktuella anslagen (spårningsmedel och akutgruppsmedel med mera). Poängen var att arbeta med ett helhetsperspektiv på rovdjursförvaltningen. ”Medelsgivarna inbjöd ju också till detta eftersom man inte ställde några krav på redovisning.” Pengarna har gått till att planera och bygga upp verksamheten och man har också gjort om deltids- eller timanställningar till tjänster på heltid. Medel har också gått till ersättning för personer i akutgrupperna som tjänstgör på timme. Vidare har pengarna använts för utbildning, exempelvis utbildning på pepparspray och viltut- redareutbildning. Tjänsteresor, tjänstebilar, skotrar, GPS och den utrustning som behövs för att skydda har köpts in. ”Vi får allt det vi frågar efter” säger en fältper- sonal. En akutgruppsmedlem berättar att ”vi har ju fått lite utrustning, bälten, kop- pel och sådant” (jämför tabell 2).
Dalarnas län uppger att man använder resurser för arbetet i fält. Man ”utökade personalorganisationen med ungefär 200 procent i tjänster”. Förutom att anställa ytterligare en på heltid har pengarna också gått till att anställa resurspersoner på olika procentsatser. Dalarnas län betalar också ungefär 40 procent av en tjänst som delas med Gävleborgs län. Vidare har medlen använts till ett par akutvagnar (släp- vagnar med utrustning). Då personalen använder sina egna bilar har medel också gått till bilersättning. Akutvagnarna har utrustats med bland annat akutstängsel för
23
I Värmlands läns budget fanns också ingående balans 180 tkr, vilket tagits bort för att underlätta jämförelse mellan länen.
48
nöt och får. ”Vi har också använt pengarna som ersättning till personal som varit ute och vaktat får.”
Begränsade insatser i andra län – ”vi jobbar på var sida av gränsen” På frågan om hur medlen kommit andra län till del hänvisar Dalarnas län framför allt till att akutmedel gått till den tjänst som de delar med Gävleborgs län, en tjänst på 40 procent, vilket utgör en del av de årliga akutgruppsmedlen. I Värmlands län lyfter man fram att man köpt in och gett Örebro län kommunikationsradioutrust- ning med samma frekvens som de själv använder. Man har också haft träffar med andra län. I övrigt finns inget som pekar på att akutlänen använt medel som kom- mit andra län till del. Det som dock förekommer mer frekvent är ett slags utbyte av personella resurser mellan länen. De jämförda länen håller med om följande fyra citat, två från respektive akutlän:
”Vi jobbar lite mot Örebro län, men det har handlat om vargreviren som går över gränsen. Naturbevakarna kommer överens mellan varandra om vilka som ska ha bevakning och på så sätt hjälps man åt.”
”Vi har ju kontakter med Dalarnas län, men framför allt Örebro län och lite i Västra Götalands län. Kontakterna sker mest mellan våra Naturbevakare och till- synsmän, de har ju kontakt med sina kollegor.”
”Samarbete och samarbete, man ska väl inte göra det så stort. Vi gör vårt arbete på var sin sida om gränsen och sen stämmer vi av med varandra.”
”Våra grannlän har hjälpt oss med besiktningar när vi inte har kunnat rycka ut inom rimlig tid. Vi har också haft träffar med grannlänen ute i fält för att sam- ordna insatserna.”
I regel handlar detta om inventering och spårning i revir som går över gränserna. Det förekommer också att vissa hundekipage lånas mellan länen, men den bild vi fått är att respektive län står för kostnaden, snarare än att insatserna bekostas av akutgruppsmedlen. Besiktningsmän som arbetar i flera län får också ersättning från det län där de gör en insats. Så här säger en besiktningsman från Västra Götalands län: ”När jag arbetar i Värmland gör jag det på uppdrag av Länsstyrelsen i Värm- land och ersätts därifrån.” De beskrivna insatserna utgör också mer av ordinarie arbetsuppgifter än några egentliga akutgruppsinsatser. Att något skulle ha föränd- rats sedan skrivningen om att akutlänen bör arbeta i andra län framgår heller inte av intervjuerna.
Akutgrupperna leds av kompetent personal – medel har använts till utbildning
Det råder inget tvivel om att de som leder akutgrupperna i Värmland är mycket väl lämpade att göra det, både kompetens- och erfarenhetsmässigt. Vem som är den egentliga ledaren för akutgruppen/stödgruppen i Dalarnas län är det dock svårare
49
att uttala sig om. Dock har båda länen heltidsanställda naturbevakare och/eller besiktningsmän med hög kompetens. De flesta av dem har många år som tim- eller halvtidsanställda bakom sig. Akutpengar har använts för att förändra deras tjänster till heltidstjänster, cirka 40–50 procent.
Kompetensmässigt beskrivs de som verkar i akutgrupperna som ”naturbevakare, jakttillsyningsman, inventerare, besiktningsmän, har god fysik och är duktiga på att hålla information för andra”. De beskrivs också som att de ”är hemma i skog och mark”. Några har en högre utbildning i botten men samtliga har många års erfarenhet av att verka i naturen och har på olika sätt byggt upp en mycket god kunskap om rovdjuren. Så här säger en fältpersonal:” Jag har jobbat som besikt- ningsman … rysligt länge.” Man berättar också att ”de får mycket eloge för sin kompetens” och några av dem beskrivs också som människor med pondus: ”Kom- mer han med sin hund och säger, här har det inte varit någon björn, då tror man på honom.”
I båda länen berättas om fortlöpande utbildning framför allt via Viltskadecenter, utbildningar som förmodligen finansieras via andra anslag än akutmedlen. Här nämns exempelvis provtagning, lagstiftning, naturvårdsvaktsutbildning och jakttill- syningsman. I Dalarnas län har hotbilden runt deras arbete också gjort att ”de har fått utbildning i hur man hanterar människor i kris och de som är aggressiva”. I Dalarnas län kommer samtliga också att få gå Naturvårdsverkets utbildning ”Dia- log för Naturvård”. I Värmlands län har man gått en kurs i hur man avlivar djur. Ett resonemang som förs i båda länen är vikten av att rekrytera rätt person, det räcker inte bara med att de kan naturbevakning, besiktning etcetera, de måste fram- för allt kunna hantera människor i alla situationer. Även framtida rekrytering tas upp, då utifrån problematiken att kunna ersätta dessa personer, de är ju ”unika människor som är svåra att ersätta”.
Skyddsjakt och bortdrivande av stora rovdjur – ingen akutgrupps- uppgift
När det gäller skyddsjakt berättas det från Dalarnas län att de har 8–10 ansökningar per år, i år har man nästan dubbelt så många. De flesta får avslag, men när det väl blir skyddsjakt ”då är vi alltid med och då har vi verklig nytta av stödgrupperna”. Oavsett avslag krävs det personal för dokumentering på plats och när det blir jakt:” då är det ett jättejobb”. Då engageras jaktkretsen i området, dels för att åstad- komma delaktighet, dels för att de har lokalkännedom. Fältpersonalen har själv varit med ett par till fyra gånger.
I Värmlands län resulterar frågan i resonemang om rätten att få avliva djur, en rätt som Länsstyrelsen inte har. Rent hypotetiskt kan de gå av sitt pass som tjänstemän och gå in som privatpersoner och jägare för att lösa frågan. Detta sätts också i rela- tion till trovärdighet. Beslut om skyddsjakt anses viktigare än själva skyddsjakten: ”Ett beslut kan vända hela opinionen.” Poängen är att beslutet är fattat
50
tillsammans med Naturvårdsverket. ”Det är en signal på att vi står på deras sida.” Ett omvänt beslut kan därmed få omvänd effekt.
Frågan om skyddsjakt bör ligga inom ramen för akutgruppernas åtagande eller inte diskuteras också: ” Vi kanske inte ens ska leda dem fram till rovdjuren. Hur vet vi att de skjuter rätt varg? Jag tror jägarna ska ta ansvaret själva.” I Värmland tror man att antalet skyddsjakter minskat genom att fårägarna har stängslat och ändrat attityd: ”Många ser vargen som ett naturligt inslag nu för tiden.” Samtidigt menar en av de intervjuade att diskussionen om skyddsjakt också för in andra perspektiv i arbetssituationen: ”Ska vi ha vapen, ska vi ha tjänstevapen?”
I Dalarnas län har en tjänsteman varit med vid bortdrivande av djur så många gånger att han har svårt att uppskatta antalet. En annan har aldrig varit med. Fakta visar dock att det rör sig om cirka tjugotalet tillfällen per år. Arbetet utförs till- sammans med polisen och vissa kostnader delar man på. Det är också polisen som fattar beslut utifrån § 9 i jaktlagen, det måste föreligga fara för människors säker- het. Bortdrivande handlar ofta om björn. ”Stödgruppens uppgift är att åka ut och avlägsna stimuli eller se om de hittar någon annan förklaring till varför björnen visat sig i närheten av människor.” De försöker också informera om hur man und- viker att få vilt nära bostaden.
I Värmlands län leder frågan om bortdrivande av stora rovdjur också till olika resonemang. Bland annat lyfts frågan om: ”Att departementet skriver i sina beslut att vi ska skrämma och så har vi inte ens laglig rätt till det.” Akutgrupperna har ändå utrustat sig med ”smällare” i sina akutbilar, men påpekar också att man inte får använda dem. I en akutgrupp berättas hur man visat djurägare hur de ska göra för att nå ”bra resultat. Samtliga menar dock att det skulle vara bra om de hade juridiskt stöd för att få skrämma djur, något som kan ha en psykologisk effekt: ”Människor ser att vi gör något.” Just nu är det bara polis och markägare som har rätt att göra det, men Värmlands län har sökt tillstånd hos polisen för att få skräm- ma djur som kommer nära tätort: ”Men vi har inte fått något svar.”24.
Brukarna tar ofta upp frågan om skyddsjakt under telefonintervjun, eller snarare avslag på ansökan om skyddsjakt. ”Det är otrevligt att ha rovdjur inpå knuten, jag vill gärna att dom skjuts.” Man har svårt att förstå Länsstyrelsens agerande då man själv känner att man har gjort rätt iakttagelser: ”Djuren blir rädda, jag hade en kalv som reagerade och jag såg tydligt att det fanns varg här, men eftersom det inte går att bevisa så får man inte skyddsjakt, det tycker jag är brist på agerande från Länsstyrelsen.” Här kontrar flera bland fältpersonalen med att ”dom får i princip skjuta dem själva”. De flesta brukare anser dock att Länsstyrelsen eller polisen ska ”göra jobbet”. När det gäller bortdrivande vittnar dock brukarna om flera tillfällen när fältpersonal varit involverad. Att de kommit tillsammans med
24
51
jägare med björnhundar och löst problemet på ett bra sätt, men ingen nämner heller i dessa sammanhang några akutgruppsinsatser.
En effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket fanns redan
Denna uppgift uppfattas av både försökslänen och jämförbara län som en ”löjlig fråga”. Samtliga svarar med eftertryck att en fungerande kontaktväg alltid funnits: ”Departementet måste ha fått för sig att det fungerade dåligt och så gav de oss den här uppgiften, någon annan förklaring kan inte jag se.” Många tar dock tillfället i akt och lyfter fram att kontakten har blivit mycket bättre de senaste åren: ”Det beror på att Naturvårdsverket bytt ut sin personal, de löser problemen mycket snabbare nu.”.
Information om rovdjur och ersättning går via många kanaler, men akutgruppen omnämns inte på hemsidan
I Dalarnas län har man olika informationsmöten med fokus på lokal nivå. Alla intervjuade i Dalarnas län är negativa till stormöten. ”Då tar vissa personer mycket plats och allt blir ifrågasatt.” I sådana situationer är det viktigt att Länsstyrelsens representanter är tydliga med att tala om att de representerar en politik menar en person: ”Vill de diskutera får de ta det med politikerna.”. I Värmland kan man ibland bjuda in till dialogmöten, dock är det svårt att avgränsa: ”Bjuder du in 30 så kommer det 60.” Rykten sprider sig fort och de flesta tycker sig ha rätt att vara med. Detta gör att dialogmöten blir stormöten och dessa fungerar sällan väl, efter- som många kommer dit för att provocera: ”Stormöten är de värsta, De fungerar aldrig, folk skriker en massa slagord. Här måste vi betona att vi bara är utförare, vill de skälla så får de vända sig till riksdagsmännen.” I Värmlands län säger man också att det ofta är extremerna som får utrymme i media eller i debatten. ”Därför blir vår information också så viktig.”
Före jaktsäsongen och i samband med att djuren ska på bete samlar Länsstyrelsen i Dalarnas län grupper för information. Det händer också att de själva blir inbjudna av olika aktörer, något som analyseras av en tjänsteman på det här sättet: ”Vi har för mycket att göra och vi hinner inte med alla grupper. Att folk ringer och bjuder in oss är fint men vi skulle vilja förekomma, visa att vi också vill bjuda till.” Akutgrupperna i Värmlands län bjuds också in till olika grupper för att informera. Att bli inbjuden uppfattas väldigt positivt. De bjuder också själva till möten och har haft informationsdagar om stängsel tillsammans med Viltskadecenter. En hel del information om ersättning ges när det samlas människor kring en rovdjursskada. Man har även pratat om att hålla informationsmöten vid nyetableringar av varg- revir. En person menar också att det är bra om man som akutgruppsledare kan hålla informationsmöten själv: ”Man visar att man står för saken och inte behöver back- as upp av andra.”
I Dalarnas län berättas om det samarbete man haft med Lantbrukarnas riksförbund och Fäbodbrukarnas förening. Tillsammans arbetade man fram en
52
informationsbroschyr, som gått till alla brukare. Vidare försöker Länsstyrelsen vara med på konferenser, jakt och fiskemässor och i jaktstugor.
I Värmlands län har akutgrupperna var sin ”rovdjurslåda” som hundratals barn fått information om. En låda finns i Karlstad där man samarbetar med Naturum. Där får barnen information om inte akutgruppsledarna själva hinner med uppgiften. Här erbjuds skolbarn från hela länet en bussresa: ”De som vill kan komma hit och få information i en rovdjurshörna för barn.” Barnen är en viktig målgrupp. Även här poängteras ett neutralt förhållningssätt, inte minst om man ska ut på skolor: ”Sen hoppas man att de kan göra sin bedömning utifrån vårt neutrala och sakliga för- hållningssätt där fakta stöds av vetenskapliga studier.” I Dalarnas län arbetar man också med ett projekt ”Skogen i skolan, som är mycket uppskattat. En del av akut- medlen går hit eftersom en resursperson kan göra det jobbet.” Att informera barn om rovdjur anses i Dalarnas län som en väldigt viktig del av arbetet. Barnen har i regel inte så mycket förutfattade meningar.
Från länen menar man att det ofta är de missnöjda som man lägger särskilt fokus på: ”Tyvärr pratar vi inte så ofta med de som redan har accepterat rovdjuren.” Något som man betonar är dock att informationen ”aldrig får minska” och att det är viktigt att kunna nyansera bilden för alla grupperingar: ”Det är aldrig bra med en för ensidig bild.”
BRUKARNA ÄR MISSNÖJDA MED LÄNSSTYRELSENS INFORMATION
Trots att länen själva anger att de satsar en hel del på information ges en samstäm- mig bild av såväl försökslänen som jämförbara län när vi frågar i vilken grad de upplever sig få information från Länsstyrelsen om rovdjur/ersättning (figur 9).
1 2 3 4
Dalarna Värmland Jämförbara län Mycket hög grad Mycket låg grad
Figur 9. Brukarnas upplevelse av i vilken grad man får information via Länsstyrelsens.
I figuren framgår att de flesta av de totalt 88 personerna har svarat att de ”i mycket låg eller låg grad” upplever att de får information från Länsstyrelsen. Dock ska här lyftas fram att man i de jämförbara länen är mer nöjd med informationen. Hela 35 procent har svarat i hög eller mycket hög grad medan motsvarande siffra för Värm- lands län är 20 procent och Dalarnas län 13 procent.
53
Om man jämför hur de som fått ersättning respektive har svarat på ovanstående fråga framträder vissa skillnader, dels i länen, dels mellan olika grupper (tabell 3).
Tabell 3. I vilken grad upplever du att du fått information från Länsstyrelsen om arbetet med rovdjur. Värmlandslän Dalarnas län Jämförande län Hund 1,8 1,2 1,8 Bidrag 1,7 1,7 2,3 Tamdjur 2,8 2 2,4
Tamdjursägarna i samtliga län och bidragstagare i jämförbara län är nöjdare med informationen än exempelvis de som fått ersättning för hund. En brukare säger också att han får mycket information, men att han är osäker på om det är informa- tion från Länsstyrelsen eller från någon annan organisation. En annan menar att han inte fått annan information än den han fick när han ansökte om bidrag för stängsel. Det finns också de som menar att de får information men att den inte är relevant: ”Om man bara hade fått ett A4 så man hade kunnat sätta in det i en pärm så man vet var man ska vända sig och vad man ska göra.”
Sammantaget är det flera som pekar att de får dålig eller ingen information alls, och att de får söka information själva. Trots dessa negativa signaler finns ändå en försiktig optimism. Flera av brukarna menar att kontakten med Länsstyrelsen har förbättrats under de senaste åren. Här har flertalet skattat att kontakten ökat i hög eller mycket hög grad (medelvärdet varierar mellan 2,25 och 2,65 i grupperna).
INFORMATION OM AKUTGRUPPERNA SAKNAS PÅ FÖRSÖKSLÄNENS HEMSIDOR
Ytterligare ett sätt att få en bild av akutgruppsverksamheten är antagandet att en privatperson som råkar ut för skada kan använda Internet för att få reda på vart den ska vända sig. (se exempel i figurerna 10 och 11). På försökslänens hemsidor finns möjlighet att välja ett ”ämnes- eller verksamhetsområde”, men varken Dalarnas eller Värmlands län informerar om sin akutgruppsverksamhet under denna flik. Hos Länsstyrelsen Värmlands län finns två rubriker: Rovdjur och Rovdjur för barn men ingenting om akutgrupperna. Här får läsaren allmän information om rovdjuren samt telefonnummer till besiktningsmännen. Följande framgår också: ”Behövs besiktning av skador orsakade av rovdjur på tamdjur kontaktas SOS Alarm på nummer 112.” Under rubriken ”kontakta oss” finns telefonnummer till besikt- ningsmän och till rovdjursansvarig. Dock saknas information om möjligheten att nå fram via 112.
54
Figur 10. Utdrag från Länsstyrelsen Värmlands hemsida 20 oktober 2009.
Figur 11. Utdrag från Länsstyrelsen i Dalarnas hemsida 20 oktober 2009.