Arbetet för Länsstyrelsens tjänstemän, oavsett om de arbetar i fält eller inte, styrs av lagar eller förordningar. Det finns exempelvis krav på att ett ärende ska hand- läggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt. Det finns regler för utrednings- skyldighet, om att uttrycka sig lättbegripligt och regler för beslut där en myndighet har maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det finns bestämmelser som ska garantera tjänstemännens objektivitet och saklighet och bestämmelser om ser- viceskyldighet och om samarbete mellan myndigheter20. Det här avsnittet pekar
också ut andra krav och förväntningar som mer eller mindre tydligt finns i och i anslutning till det arbete som bedrivs i akutgrupperna.
Dalarna
En av förväntningarna som finns på fältpersonalen i Dalarnas län är ambitionen att länet ska vara stolt över sin fältpersonal. Man menar att det finns ett symbolvärde i arbetet och för att folk ska känna igen dem har man lika klädsel. All fältpersonal trivs inte i den klädseln, de känner sig utpekade och betonar att arbetet går lättare om man kan vara ”en av dom” eller ”jag är ju jägare i deras ögon, de lyssnar på mig”.
Samtidigt finns en annan typ av krav, vilket är kopplat till det faktum att fältperso- nalen är så känd i sin bygd att det kan bli ett rent arbetsmiljöproblem: ”De blir privata och blir därför också alltid nåbara. De kan deras telefonnummer,
20
32
registreringsnummer och vet var de bor.” En konsekvens är att brukarna inte an- vänder beredskapstelefonen utan ringer ”till den man känner”.
Ett inte helt ovanligt dilemma är att fältpersonal hjälper en djurägare och samtidigt upptäcker att djuren inte sköts bra. Anmälningsplikten ställs mot vikten av att ”stå på god fot” med djurägare. I Dalarnas län har man löst detta med att personalen gör en intern arbetshandling och sen går ärendet till en annan enhet., exempelvis lant- bruksenheten.
Ett annat dilemma är djurägarnas eget ansvar i olika situationer. Det är inte alltid lätt för fältpersonalen att förmedla var gränsen går mellan djurägarens och Länssty- relsens ansvar. Ett exempel är när fältpersonal är med och stängslar, här kan finnas förväntningar eller till och med krav hos brukarna som ändå ska ”göra det i sitt eget intresse”.
En viss press kan också uppstå när en besiktning genomförs, dels kan det ta lång tid, dels är arbetet relaterat till ekonomisk ersättning. Så här säger en fältpersonal: ”Det kan betalas mycket ersättning på grund av min bedömning. Mitt arbete är ju att göra så bra dokumentation runt allting som rör det här. Jag försöker göra så bra som möjligt, sen är det andra som tar besluten.” En besiktningsman kan också hamna i situationer där en brukare är övertygad om att ett rovdjur orsakat en skada och besiktningsmannen konstaterar något annat. Vilket kan orsaka både missnöje och obehagliga situationer.
Annat som fått indirekta konsekvenser i Dalarnas län är Viltskadecenters krav på färre besiktningsmän. Något som motiveras med att dessa så ofta som möjligt prak- tiskt utför besiktningar och på så sätt upprätthåller sin kompetens. Dessa krav gjor- de också att man i Dalarnas län minimerade antalet verksamma i fält vilket innebär att länet har ”duktiga människor som fortfarande kan känna sig degraderade”. Något som kan vara känsligt ibland.
Att vara utförare i ett politikområde där många krafter verkar mot varandra kräver också ett neutralt förhållningssätt. En person berättar att han valt att gå ur alla intresseorganisationer som går att relatera till det arbete som utförs i stödgruppen: ”Jag vill signalera att jag är neutral och objektiv.” En annan lyfter fram vikten av att leverera fakta, att inte ”ta ställning för annars blir jag inte trovärdig”. Ytterli- gare en person menar att det går bättre att arbeta med ett neutralt förhållningssätt om man saknar befogenheter.
Eftersom det finns grupper som uppträder fientligt eller situationer som resulterar i konflikter ska personalen uppfattas som neutral. Det ska också framgå att de är utförare och förvaltare och inte någon som driver en politisk linje. Utöver det ska ”vi kunna hantera människor i olika situationer, arga, hotfulla, ledsna och de som är oändligt tacksamma och glada”. Man möter människor som är rädda, andra skrämmer upp varandra och det finns också de som riktar sin ilska direkt mot
33
tjänstemännen: ”Bra att det nu blir vargjakt, du ska veta att det finns folk som anser att det borde bedrivas jakt på er naturbevakare också." I svåra situationer är det sagt att fältpersonalen ska backa och hänvisa uppåt i organisationen, vilket kan vara lättare sagt än gjort ute i fält.
I Dalarnas län får man ändå bilden av att de mer hotfulla och fientliga inslagen minskat de senaste åren. Missnöjesyttringar kan mer handla om att ”vi inte bevakar djur hela dygnet vid misstanke om hot” eller att ”det inte finns en dygnetrunt- telefon”.
Värmland
Även i Värmlands län pekar man ut att besiktning ”handlar om pengar för den som drabbats”. I besiktningssituationen finns alltid kravet att med så stor precision som möjligt hitta vilken sorts djurs om orsakat skadan. Ibland konstateras att det inte är ett rovdjur som ligger bakom, och att ersättning inte kan utgå. Besiktningsmännen kan också råka ut för oärliga människor när ett djur försvunnit eller dött, ”ofta genomskådar vi sådana bluffar”. Båda situationerna kan leda till missnöjesytt- ringar som riktar sig mot fältpersonalen.
Djurägarens eget ansvar är ytterligare en fråga som kan ge upphov till diskussioner. Det finns de som inte vill förstå sitt eget ansvar eller som tycker att staten borde ha allt ansvar. Ett annat exempel är vanvård. Till skillnad från Dalarna driver Värm- land en rak linje: ”Även om det innebär att folk mister förtroende för mig så måste vi anmäla i de här lägena”. De erfarenheter de har är att den som missköter ett djur, själv är medveten om situationen och att:” både ägaren och omgivningen till slut inser att vi gjorde rätt.”
Media är eller har varit ett problem. – Några menar att de inte längre bevakar rov- djursfrågan lika hårt. Vid tillfällen när många djur skadas kan det bli en artikel, i andra fall kan det bli som följande citat exemplifierar: ”Jag hade 28 djur som dödades förra veckan … men det var höns, det är ju också djur men det blir ingen artikel av det.” Vad media väljer att lyfta fram eller inte lyfta fram får, enligt inter- vjuerna, inverkan på bilden av hur Länsstyrelsen arbetar med rovdjursfrågan. Ytterligare ett problem är att medias närvaro ökar mänsklig närvaro, vilket gör att ”man måste hålla undan folk för att kunna besiktiga samtidigt som vi ska försöka lugna ned dom”. Rädslan för att uppmärksammas i media kan också göra att män- niskor inte anmäler en skada, vilket får konsekvenser för statistik och också möj- ligheten att sprida rätt information. Kravet på att vara en objektiv tjänsteman blir särskilt tydligt och ibland svårt när media bevakar på plats och ”samtidigt ska du trösta en som gråter”.
Frågan om objektivitet och trovärdighet är centralt i diskussionerna i Värmland. Generellt berättas om ett mycket gott förtroende för besiktningsmännens roller och ståndpunkter. Dock finns det delar i länet ”med en speciell attityd, där måste vi
34
också kraftsamla”. Här påpekar man vikten av att nå vissa grupper, inte minst för att förhindra att de själva sprider felaktig information. Problemet är att vissa grup- per eller individer har en så bestämd uppfattning att oavsett information ändrar de varken attityd eller beteende.
Att vissa människor misstror Länsstyrelsens personal gör att fältpersonalen inte ”har råd att göra några misstag”, vilket också kan ses som ett krav. Det finns också de som tror att Länsstyrelsen döljer information, exempelvis att man inte berättar var reviren är. Så här säger en akutgruppsledare: ”Men vi kan inte mörka, det kommer alltid fram, och då faller ju all respekt för oss.” En tjänsteman kan heller aldrig vara ”kompis med vissa och stämma andra, vi måste hålla en viss linje i vårt jobb”.
Parallellt med detta framgår också i intervjuerna att det är viktigt att fältpersonalen kan ”prata med bönder på bönders språk” och att en tjänsteman som är jägare har lättare att bli accepterad bland en grupp jägare: ”Vår roll är ju inte att vara tjäns- temän på Länsstyrelsen, vi ska ju hjälpa till ute i fält och är man en av dom då lyssnar de ju också på oss.” Det berättas också om situationer där man visserligen är Länsstyrelsens ansikte utåt men att man inte gärna vill ”skriva det på näsan på folk”.
Misstro uppfattas ofta som ett uttryck för en negativ inställning till myndigheter i allmänhet. Oron för vargen kanaliseras mot Länsstyrelsen och förstärker därför misstron. Obehagliga situationer kan uppstå och när fältpersonalen åker ut vet de heller aldrig vad som väntar: ”Du tänker ju i säkerhetstermer när du vet att du är ensam och möter arga människor med vapen.” Flera pekar ut att akutgruppen inneburit en känsla av trygghet: ”Man behöver inte åka ensam. Det är en styrka.” Att dra en gräns mellan besiktningsmännens jobb och de mer sociala arbetsinsat- serna är ofta svår. Även om de är två på plats är det inte heller givet att akutgrup- pens medlemmar kan avlasta när det gäller information. Detta förklaras med att de inte är anställda av Länsstyrelsen och formellt sett inte kan uttala sig i Länsstyrel- sens namn. På så sätt finns också gränser för hur de kan avlasta dem som är an- ställda.
Något som också diskuteras är frågan om regler som säger att tjänstemännen inte får skrämma djur och att de inte heller får skjuta djuren. ”Det blir en märklig bild, vi står vid sidan om och tittar på när någon annan avlivar djur. Det handlar också om trovärdighet.” Här visar intervjuerna olika synsätt. Några menar att de bör få avliva djur, andra att de kan vara behjälpliga på andra sätt.
Det händer ändå att tjänstemän skjuter djur. En tjänsteman berättar att han i en sådan situation kan gå av sitt pass och gå in som privatperson och jägare. ”Prob- lemet är ju att andra inte ser vilken roll jag har. För dom är jag ju Länsstyrelsen, och kan bli en svartfot i deras ögon.” Ytterligare ett dilemma som rör avlivning av
35
skadade djur är frågan om att djur inte ska lida. Samtidigt påpekar man att det skulle vara en ”katastrof om Länsstyrelsen är ansvarig för att avliva ett djur som kunde ha botats”.
Handläggarnas koppling till akutgrupperna skiljer sig i länen
Förutom de krav som kommer från människor som lever och verkar i länet berättas också om att arbetsuppgifterna ökat i försökslänen: ”vi har fått mer att göra”. Som exempel nämns nyetablering av revir och de problem som följer av det. De tjäns- temän som arbetar vid Länsstyrelsen har fått ta ställning till i vilken grad arbetet med rovdjursrelaterade problem har förändrats de senaste tre åren.(figur 3).
1 2 3 4
Dalarna Värmland Jämförbara län Mycket
stor ökning
Minskning
Figur 3. Tjänstemännens skattning av arbetsbelastning kring rovdjursfrågor (medelvärde).
Arbetsbelastningen tycks ha ökat i alla län, den största ökningen beskrivs i Dalar- nas län. En förklaring som anges är att ”det fortfarande funnits utrymme för nyeta- blering av varg (revir?) i länet”. På frågan om rovdjursakutgruppens arbete haft inverkan på arbetet inne på Länsstyrelsen menar handläggarna i Dalarnas län att ”resurspersonerna inte bara avlastar i fält utan även fungerar som avlastning för de som sitter på Länsstyrelsen”. När de fått skatta hur relationen ser ut mellan kontoret och akutgruppen i fält har Dalarnas län skattat i hög eller mycket hög grad medan Värmlands län har skattat i låg grad. I Värmlands län beskrivs inte kopp- lingen mellan akutgrupperna och arbetet på kontoret lika tydligt. Här ser man inte heller att akutgruppens arbete är något utöver det ordinarie arbetet, medan tjänste- männen i Dalarnas län i större utsträckning tycker så.
.
Brukarnas känner inte till akutgrupperna
Tanken med akutgrupperna är att lösa rovdjursrelaterade problem snabbare. Varken i Dalarnas eller i Värmlands län känner brukarna till akutgrupperna särskilt väl. Ingen är riktigt säker på vad det är eller vad de gör. Flera blandar också ihop akut- grupperna med regionala eller lokala rovdjursgrupper när vi frågat om de hört talas om grupperna. De som ändå säger sig haft kontakt med grupperna pratar i regel om en enskild besiktningsmans agerande, då ofta i mycket positiva termer. ”Man vad själva gruppen gör, det har jag ingen aning om”. Även om man i Värmlands län betonar vikten av att akutgrupperna ska nyttja sina nätverk för att informera
36
djurägare så att de kan skydda sina djur, är det ingen av de tillfrågade som varit med om sådan information. De som ändå känner till grupperna menar att grupperna är för okända och tycker att ”de borde arbeta mer utåtriktat i samhället”. Någon annan menar att ”akutgrupperna visserligen arbetar närmare brukarna men de borde vara bättre på att informera om var vargen finns”. Att det är just vargen som anses som problematisk visar också följande citat: ”Björn är inget problem det är vargen som har revir.” Flera tar också upp att det finns en gemensam syn på björn och lo, medan olika grupper har olika bilder när det gäller varg ”här går åsikterna isär”, det är här som akutgrupperna skulle kunna vara ett stöd. Brukarna i försökslänen (51 personer) har fått frågan om de varit i kontakt med och/eller känner till akutgrupperna i sina län. (figur 4).
0 10 20 30 40 50 60
Varit i kontakt med Hört talas om Procent
Dalarna Värmland
Figur 4. Andel av brukarna som varit i kontakt med och/eller känner till akutgruppsverksamheten i försökslänen.
I Dalarnas län menar 12 procent av de tillfrågade att de haft anledning att kontakta akutgruppen, medan motsvarande siffra i Värmland är 5 procent. Vidare uppger 53 procent i Dalarnas län att de hört talas om akutgrupper, trots att länet själv har en stödgrupp. Motsvarande siffra för Värmlands län är 38 procent. Här bör noteras att ingen av de tillfrågade tamboskapsägarna anger att de varit i kontakt med akut- grupperna för att få hjälp när det gäller rivna tamdjur. Däremot är det några få av dem som fått bidrag som varit i kontakt med akutgrupperna i båda länen. De få som svarat att de varit i kontakt med en akutgrupp (totalt 17 procent) har också fått ta ställning till två frågor. Dels vilka förväntningar man hade på akut- gruppernas arbete, dels hur de ansett att förväntningarna har blivit uppfyllda I båda frågorna har man skattat lågt på förväntningar och lågt på hur förväntningarna blivit uppfyllda (figur 5).
37
1 2 3 4
Förväntan Uppfylld förväntan Mycket
högt
Mycket lågt
Dalarna Värmland
Figur 5. Brukarnas skattning av sina förväntningar på akutgrupperna och hur dessa uppfyllts.
Att grupperna är relativt okända framgår av intervjuerna med brukarna. Ett uttal- ande från en akutgruppsmedlem pekar också i samma riktning:
”Sen tror jag inte det är så många som vet om att vi finns över huvud taget. Det börjar väl att komma mer och mer nu tror jag. De som känner till det tror jag tyck- er det är bra. De brukar ringa mig och fråga om jag har koll på var vargen är, om det hänt något och så frågar de vad vi skulle kunna hjälpa till med.”