I det följande kommer utvärderingens fem frågor att besvaras. Den första frågan handlar om hur akutgrupperna är organiserade och hur de har arbetat. Här vill vi påminna läsaren om att i analysen används begreppet akutgrupper i vissa samman- hang även för Dalarnas län.
Två olika organisationsmodeller, men arbetet genomförs genom ordi- narie verksamhet
Intervjumaterialet har visat att de båda länen har valt olika sätt att organisera den verksamhet man fått medel till. Dock visar samtliga intervjuer att man inte genom- fört särskilt många akutinsatser. När försökslänen ombetts beskriva det operativa arbetet är det framför allt en enskild besiktningsmans ordinarie arbete man refere- rar till, samtidigt som själva akutgruppsorganisationen beskrivs. Detta medger en tolkning av att arbetet i praktiken utförs av en och ibland två individer medan orga- nisationen beskrivs i formella termer. I Dalarnas län berättas om en relativt platt organisation (figur 18). ENHETS- CHEF TVÅ HANDLÄGGARE FEM OMRÅDES- ANSVARIGA FYRA RESURS- PERSONER ENHETS- CHEF TVÅ HANDLÄGGARE FEM OMRÅDES- ANSVARIGA FYRA RESURS- PERSONER
67
Dalarnas läns stödgrupp, med handläggare, områdesansvariga och resurspersoner, är direkt underställd enhetschefen. När beslut involverar chefsnivå är bilden att beslutsvägarna är relativt korta. I stödgruppen är alla anställda vid Länsstyrelsen, något som är en fördel när det handlar om att uttala sig i myndighetens namn. En annan fördel är att de anställda kan beordras ut till en skada. Vår tolkning är att organisationen i Dalarnas län ger ett gott helhetsperspektiv över vad som händer i fält, vilket kan tillskrivas handläggarnas samordningsansvar. Detta innebär exem- pelvis vetskap om vilken resursperson som verkar tillsammans med en områdes- ansvarig, vilka resurspersoner som är tillgängliga, var det finns behov av att skicka ut en annan resursperson och var utrustning, framför allt akutnäten, befinner sig i länet.
I Värmlands län beskrivs organisationen utifrån de tre länsstyrelseanställda som är satta att leda var sin akutgrupp (figur 19). De är underställda en rovdjursansvarig som också gör del av sin tid i fält. I varje akutgrupp finns personer som arvoderas när de kallas in för ett uppdrag. Det överordnade ansvaret har en enhetschef, som i Värmlands län har en mer perifer roll. Den senare kan ses som ytterligare ett led när det gäller vissa former av beslut. Vilket kan vara både en för och en nackdel. Å ena sidan kan ytterligare en nivå krävas för ett beslut, å andra sidan kan detta vara en fördel om det exempelvis finns delade meningar i en fråga. Även om de inter- vjuade beskriver en formell organisationsstruktur visar flera av intervjuerna att en del arbete genomförs på ett liknande sätt som i Dalarnas län. Flera ger exempel på när man tagit med sig någon enstaka person ur akutgruppen på ett uppdrag, framför allt för att ha med sig personer som kan prata med ”folk”.
ENHETSCHEF ROVDJURS ANSVARIG AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS MEDLEMMAR AKUTGRUPPS MEDLEMMAR AKUTGRUPPS MEDLEMMAR ENHETSCHEF ROVDJURS ANSVARIG AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS LEDARE AKUTGRUPPS MEDLEMMAR AKUTGRUPPS MEDLEMMAR AKUTGRUPPS MEDLEMMAR
Figur 19. Värmlands läns akutgruppsorganisation.
När det gäller beslutsvägar i akuta situationer är det centralt att dessa är tydliga. I Värmlands län är det dock oklart vem som fattar beslut om och när akutgruppens medlemmar ska kallas ut. Detta är olyckligt, inte minst då akutgruppens medlem- mar ska arvoderas. Vad händer om medlen tagit slut och gruppen kallats in på initi- ativ av akutgruppsledare? Att som i Dalarnas län ha anställd personal är därför att tolka som en fördel, även om det också kan innebära en merkostnad. Det är dock
68
lättare att budgetera för en halvtidstjänst än ett osäkert antal timmar som ska arvo- deras. Samtidigt är det ett billigare alternativ att välja Värmlands läns modell, inte minst i ett län där behovet av akutgruppsinsatser inte tycks vara så stort.
Värmlands län har å sin sida en fördel i sin betydligt tydligare akutgruppsverk- samhet, där i alla fall en akutgrupp vittnar om ett utpekat ledarskap och en genom- tänkt idé, med rutiner som påminner om de rutiner som Myndigheten för kris och beredskap rekommenderar31. Att hantera akuta händelser kan underlättas av ett
schema eller en checklista, vilket minimerar risken att något viktigt glöms bort32. Någon checklista har inte länen, men utarbetande av en checklista bör ses som en enkel men effektiv åtgärd i syfte att trygga den som drabbas.
Bra organisationsidéer men de fyller inte brukarens behov
Även om de beskrivna organisationsformerna inte används allt för frekvent i prak- tiken är vår tolkning av intervjuerna att båda länens organisationer har sina poäng- er. Den plattare med god översikt och personer som kan beordras in och den mer hierarkiska med en tydlig och väl planerad akutgruppsverksamhet. Problemet är bara att organisationerna inte är kända bland de boende. I Dalarnas län ger de an- ställda en mycket spretig bild av hur organisationen ser ut, dock beskriver den ledande nivån idén väldigt väl. I Dalarnas län är stödgruppen också ett relativt okänt begrepp bland de boende. Och även om de anställda i Värmlands län ger en entydig bild av en väl strukturerad organisation ger de boende en betydligt diffus- are bild. Detta trots att CEFOS studie pekar på att ”Värmland har valt en organisa- tionsform som bygger mycket på lokal förankring med krav på återkoppling till Länsstyrelsen.”33 Vår tolkning är att förankringen är relativt god hos branschorga- nisationers styrelser och liknande, vilka i sin tur kanske inte lyckats förmedla bil- den till medlemmarna i sina nätverk. Om så vore fallet borde inte åtminstone tam- boskapsägarna känna till akutgruppsverksamheten? Om branschorganisationer har till uppgift att förmedla Länsstyrelsens budskap och medlemmarna uteblir från ett informationsmöte mister också Länsstyrelsen kontrollen över hur ett visst budskap sprids. Med enkla uppföljningsmetoder kan detta dock bli bättre.
Många brukare uttrycker behov av utrustning som snabbt kommer till platsen. Vilt- skadecenter menar att snabbt kunna vara på plats minskar också risken för nya skador. Att som i Värmlands län ha utrustning ”packad och klar i färdiga fordon” gynnar möjligheten att skydda mot nya angrepp. Denna möjlighet finns inte riktigt i Dalarnas läm. Men de som arbetar i fält i Dalarnas län har tillgång till några släp- vagnar med utrustning på. Släpvagnar är ett bra och kanske billigare komplement till bilar men de kan också vara ett hinder i oländig terräng.
31
www.msb.se – TiB tjänsteman i beredskap.
32
Jämför C. Jande- Waldau och B. Winarve (2004) om akut omhändertagande enligt principen L- ABCDE, Räddningsverket.
33
69
Då akutnät ofta får sitta uppe tills man funnit en permanent lösning verkar det rim- ligt att det också finns nät i reserv. Frågan är bara hur mycket reservutrustning som bör finns för att klara ett ”snitt” av rovdjursskador? Tillgång till nät tycks vara en central fråga. I Dalarnas län berättar man exempelvis att man beställt nät från Vilt- skadecenter men fått vänta länge på dessa. Vår tolkning av intervjuerna med bru- karna är att både Dalarnas och Värmlands län har behov av ytterligare nät. Lös- ningen torde vara att varje län har ett antal nät i reserv, men ett billigare alternativ kan vara samarbete mellan län. Näten skulle kunna finnas i län där problemen är störst. Kanske kan revirgränser och problematik styra utrustning och fordonsplacer- ingar i högre grad än geografiska gränser? Ett liknande resonemang förs också i utvärderingen av Viltskadeanslaget34.
Även om denna analys enbart stödjer sig på svaren från ett femtiotal brukare i de båda länen, kan bilden ändå anses relevant då vi vänt oss till dem som fått ersätt- ning eller bidrag kopplade till rovdjurskador under 2008 och 2009. De har alla haft kontakt med såväl besiktningsmän som länsstyrelse, ändå tycks de inte riktigt veta vad akutgrupper är för något. Om inte de vet vad akutgrupperna är eller gör, vilka andra kan då känna till det? För att sätta in dessa 50 personer i ett sammanhang kan det vara bra att veta att Dalarnas och Värmlands län haft i snitt 106 rovdjursskade- ärenden per år mellan 2006 och 2009.
Att grupperna inte är mer kända efter tre år kan förklaras av den diversifierade bild som finns i Dalarnas län. Här råder snarare en begreppsförvirring än att själva org- anisationsformen är diffus. Begreppen stödgrupp, resurspersoner och områdesan- svariga används på en mängd olika sätt och i olika kombinationer, även när de anställda själva beskriver verksamheten. Trots att ”målet varit att bygga en tydlig organisation” har utvärderarna bett om flera förtydliganden innan den slutliga bilden kunde förmedlas. Att resurspersoner, områdesansvariga och handläggare är en stödgrupp som samordnas av två handläggare på Länsstyrelsen framstår inte helt självklart under intervjuerna med de anställda, vilket följande citat får utgöra ex- empel på:
- ”En områdesansvarig är ansvarig för stödgruppen…” - ”I dessa situationer har vi verklig nytta av stödgrupperna…” - ”När vi fick stödpersonerna förändrades…”
Vår tolkning stöds också av CEFOS studie35, som pekat på att det ”råder en oklar uppfattning om stödgruppsverksamhetens existens och uppdrag både inom Läns- styrelsen och bland berörda”. Intressant att notera är också att många brukare i Dalarnas län nämner akutgrupper medan Länsstyrelsen betonar begreppet stöd- grupp.
34
Viltskadeanslaget – oljan i det rovdjurspolitiska maskineriet. Naturvårdsverkets rapport 5542, 2006.
35
Sjölander-Lindqvist & Cinque, Pågående forskningsprojekt: Innovativa förvaltningsstrategier, CEFOS- Göteborgs universitet 2009
70
En förklaring till varför akutgrupperna är mindre kända kan tillskrivas det faktum att båda länen arbetar precis som man gjort tidigare ”fast mer”. Det finns ingen synbar förändring. En annan förklaring kan vara att man i Värmlands län inte har någon ”verksamhet” att rikta sig mot, behovet av akutgruppernas insatser är relativt litet. Det i sin tur kan förklaras av det förebyggande arbetet med att hägna in bo- skap, något som kan ha gett resultat. Mycket tyder också på att brukarnas kunskap om rovdjur har ökat. Människor vet hur de ska agera och därför minskar också behovet av akutgruppsinsatser. Dock kvarstår behovet av förebyggande åtgärder. En mer trolig förklaring till att få vet vad grupperna är och gör är att organisations- idén varken är förankrad eller spridd i länen, vilket inte minst Länsstyrelsens hem- sidor vittnar om, här nämns inte ens akutgrupperna i länen.
Även om organisationsstrukturerna är otydligt förmedlade och verksamhetsbe- greppen relativt okända bland brukarna är själva arbetsinsatserna väl ansedda i de båda länen. Arbetsinsatserna som ur såväl brukarnas som akutgruppernas perspek- tiv har fallit väl ut. Brukarna har fått gott stöd, praktisk hjälp och haft någon att prata med eller någon som lyssnar. Arbetet följs upp, och man upplever en förbätt- rad attityd till rovdjur och till det arbete som genomförs inom ramen för rovdjurs- förvaltningen. Men återigen, det handlar i regel om enskilda insatser från besikt- ningsmän, inga regelrätta akutgruppsinsatser. En rimlig fråga till denna slutsats är om utvärderingen verkligen har studerat akutgruppsverksamheten och inte ordi- narie verksamhet? Våra frågor har handlat om akutgrupper, svaren har dock kon- centreras på enskilda individers insatser i fält.
Målet i båda länen är att prioritera rivna djur och komma snabbt på plats
När brukare ringer om döda eller skadade djur har sådana ärenden högsta prioritet i båda länen. Detta har också inneburit att viss ordinarie verksamhet fått stryka på foten i Dalarnas län. Att detta skulle ha något att göra med valet av organisations- struktur ter sig föga troligt. Möjligtvis kan det förklaras av vilka insatser man prio- riterat. En rimligare förklaring står nog att finna i att Dalarnas län har en annan problematik kopplad till mängden fäbodbrukare36, medan delar av Värmlands län haft fokus på att stängsla djur och därmed minskat risken för rovdjursskador.