Den andra frågan utvärderingen sökt svar på formulerades så här: Har gruppernas arbete lett till en förbättrad dialog mellan brukare och länsstyrelse? I departemen- tets uppdrag beskrivs frågan som relationen mellan boende och Länsstyrelsen, då med fokus på en förbättrad dialog angående de stora rovdjuren. En viktig del för en förbättrad dialog är möjligheten för olika parter att mötas.
36
Beroende på hur fäbodbrukarna anger betesförhållanden i sin skötselplan kan bidrag erhållas för att djuren går på fritt bete. Se exempelvis Miljövårdsenhetens rapport 2007:15 Slutrapport från projektet Fäbodbete och rovdjur i Dalarna.
71
Tjänstemän i fält – en brygga mellan länsstyrelse och medborgare I mötet med personer som anmäler ett ärende har tjänstemännen en viktig uppgift. Det handlar inte enbart om det personliga mötet. Formella krav och uppgifter som är en plikt kan, beroende på situationen, vara svåra att leva upp till eller förmedla för tjänstemännen. I dessa fall utgör Länsstyrelsens fysiska byggnad en stödstruk- tur. Men i fält saknas detta stöd. Här ska tjänstemännen både följa formella krav och förhålla sig till andra förväntningar, krav och situationer. Här finns exempelvis krav på att utföra tillförlitliga besiktningar, tillförlitlig rapportering och samtidigt vara utsatt för misstanke om att både dölja något eller arbeta till medborgarnas nackdel. De ska också förhålla sig neutrala och samtidigt stå öga mot öga med människor som uttrycker djup förtvivlan, ilska eller oro. Intervjuerna visar att den personal som arbetar i fält utför sina arbetsuppgifter med den äran. De flesta bruk- are är också nöjda och i flera intervjuer beskrivs situationer där fältpersonalen upp- fattar sig som en länk mellan brukaren och Länsstyrelsen.
Denna länk kan också tolkas som ett hinder. Detta eftersom de upplevs enbart som en länk och inte som en del av Länsstyrelsen. Brukarna pratar om besiktningsmän som om de vore en egen bransch, separerad från Länsstyrelsen. Fältpersonalen beskriver också situationer där de inte gärna vill framstå som länsstyrelsepersonal. Ibland för att skydda sig i hotfulla lägen, ibland för att detta ter sig som den rimli- gaste vägen för att nå fram med Länsstyrelsens budskap: ”De vet ju att jag är jägare och därför lyssnar de på mig.” Någon menar till och med att det går lättare att uppfattas som neutral om man inte har de befogenheter som förknippas med Länsstyrelsen. Exempelvis upplevs det som ett dilemma att behöva anmäla vanvård av djur som upptäcks i samband med besiktning.
Frågan är då hur man överbrygger gapet mellan medborgare och myndighet, hur man vänder misstro mot myndigheter till bilden av att dessa arbetar i medborgarens tjänst? Om inte de som är anställda av Länsstyrelsen törs eller kan stå upp för bil- den av Länsstyrelsen när de verkar i fält kommer de inte vara annat än en brygga. På detta sätt skapas inte en dialog med Länsstyrelsen. Här har Länsstyrelsen en utmaning i att finna en stödstruktur som fungerar som den fysiskt trygga miljö som själva Länsstyrelsens fyra väggar utgör för tjänstemän på kontoret. Det räcker inte med att utrusta personal med larm, pepparspray och kanske till och med vapen. Intervjuerna pekar bland annat på det faktum att akutgrupperna inneburit ”trygg- heten att inte behöva åka ensam på uppdrag”. Förutom trygghet finns andra vins- ter med att vara två. Det blir en effektivare och rättsäkrare hantering av ärenden i fält. ”Man kan koncentrera sig på besiktning om man vet att någon annan tar hand om folk.” Om fältpersonalens goda rykte kan bibehållas även i rollen som Länssty- relsens tjänsteman, då är de inte en brygga utan Länsstyrelsen. Samtalen i fält är då ett exempel på dialog mellan Länsstyrelse och brukare. Om det är som vi tolkat resultaten, att arbetet underlättas av att vara två, då kanske Dalarnas läns anställda resurspersoner är en väg mot en förbättrad dialog. De kan åka två och två och ge varandra stöd i rollen som Länsstyrelsen.
72
Att fältpersonal ses som något annat än Länsstyrelsen förklaras inte enbart av att fältpersonalen undviker att ”skriva det på näsan för folk”. En rimlig förklaring kan finnas i att det i försökslänen funnits och fortfarande finns en mängd personer som arbetar som timanställda. De kan ha sin huvudsakliga syssla i ett lantbruk eller de kan vara representanter för någon branschorganisation. På så sätt identifieras de med exempelvis en jaktkrets, som tamboskapsägare, ordförande i LRF. Dessa besiktningsmän ses därför inte heller som Länsstyrelsen, med all rätt. Inte förrän på senare år har Viltskadecenters krav på färre besiktningsmän resulterat i att allt fler är anställda av Länsstyrelsen. Men brukarna ser förmodlige fortfarande jägaren, fårägaren eller rovdjursansvarig i jaktkretsen när man möter denna person ute i fält. Vår tolkning är att timanställd personal blir ett hinder för Länsstyrelsens möjlig- heter att öka dialogen. Samtidigt menar vi att den timanställde eller den som är arvoderad är en viktig länk mellan Länsstyrelsen och medlemmar i besiktnings- mannens branschorganisation. Båda behövs, men de måste finnas en tydlig gräns mellan dem. Brukarna bör förstå att de representerar olika organisationer. En problematik som lyfts fram i detta sammanhang är svårigheten att gå från den ena tillhörigheten till den en annan. Den som under många år haft en identitet ge- nom exempelvis LRF får också leva med ett antal förväntningar på just den rollen, oavsett om man får en annan anställning vid Länsstyrelsen. En akutgruppsmedlem berättar om hur andra ifrågasatt rollen som akutgruppsmedlem med påståenden som: ”Jaha du jobbar åt Länsstyrelsen nu då, dom har köpt dig.”
När länen rekryterar akutgruppsmedlemmar eller ny fältpersonal bör dessa få stöd och goda argument för att kunna rättfärdiga sin roll som ambassadör för eller tjäns- teman hos Länsstyrelsen. Det kan underlättas av att man arbetar i team eller i grupp: Utvärderarna har tolkat det så att nuvarande fältpersonal, generellt sett, saknar kompetenser inom förvaltning, juridik och mänskligt beteende. Detta har till viss del kompletterats av dem som arbetar i akutgrupperna. Men det kan ändå fin- nas skäl att befintlig personal får kompetensutvecklas i sådana områden. Inte minst om man fortsättningsvis vill betona dialogen.
Dialogen fungerar bra, men måste hållas vid liv
Alla, oavsett vilka vi talat med, vittnar om en fungerande dialog om rovdjuren. Flera antyder att dialogen mellan brukare och Länsstyrelse har förbättrats. Men framför allt tycks mötet öga mot öga i fält vara det som ger dessa höga värden på dialog i de båda försökslänen. Att dialogen lett till förändrad attityd och ökat acceptans för rovdjuren nämns också, trots att vi inte ställt frågan. Vidare lyfts det faktum fram att dialogen måste hållas vid liv, även i de grupper där det är svårt att nå ut. Att vissa ”obstinata” grupper tystnar är farligt menar några i intervjuerna. Tystnad medger en tolkning av att problemen har ebbat ut, men så behöver inte vara fallet. En, enligt utvärderarna, viktig insikt att ta fasta på.
Även om brukarna upplever att de kan föra fram åsikter till Länsstyrelsen är detta dock inget mått på möjlighet att påverka, vilket bör ses som en viktig del av dialo-
73
gen. Men resultaten tyder på att brukarna upplever att kontakten med Länsstyrelsen förbättrats de senaste åren, vilket i detta sammanhang ändå bör ses som något posi- tivt.
I den här utvärderingen har vi mätt hur brukare och tjänstemän upplever dialogen mellan dem utifrån tre faktorer: 1) Länsstyrelsens bemötande, 2) möjlighet att föra fram åsikter och 3) att få gensvar från Länsstyrelsen. Faktorer som rent teoretiskt handlar om deltagande och samtal, där deltagande innebär möjlighet att påverka och få återkoppling medan samtal tillåter olika argument att komma fram och be- mötas (Esaiasson & Hermansson, 2006). I det som följer ger vi några kortfattade kommentarer till dessa faktorer.
Bemötande
Intervjuerna i de båda länen ger flera goda exempel på bemötande, brukarna blir sedda. I Värmlands län är den stående ordern: Åk aldrig förbi någon – stanna och prata. När besiktningsmännen arbetar i fält möter de allt från brukare och bärplock- are till dem som rastar sina hundar. Under en besiktning finns det de som vill vara med och lära, andra behöver hjälp med att fylla i skadeanmälan. Fältpersonal åker ut och tittar på spår eller ger boende burkar för att samla spillning. Återigen tycks det vara en fördel när fältpersonal varit fler än en på plats. Det handlar om den där personen ”som är bra på att ta folk”. På så sätt möter man inte bara skadeanmäl- aren i fält, även andra människor får tid och möjlighet att prata. Även konflikt- fyllda situationer handlar om bemötande. Inte minst är det en möjlighet för männi- skor att rikta sin ilska mot en fysiskt närvarande person. Intervjuerna tyder på att de som arbetar i fält har både mångårig erfarenhet av arbetet och är socialt begåvade, varför de tycks kunna hantera de flesta situationer som uppstår. Sammantaget kan sägas att den manifesta funktionen är att fylla i en anmälan eller att brukaren får skälla på en representant för myndigheterna. Den latenta funktionen är att man påbörjat en dialog. Frågor bemöts eller hänvisas uppåt, till en chef eller till myn- digheten. Dialogen tillåts därmed inte dö ut utan kan fortsätta senare och med en annan person.
Föra fram åsikter
I intervjuerna lyfter de flesta brukare fram att ”jag sticker inte under stol med vad jag tycker”. Något som kan tolkas på två sätt: väldigt självsäkra individer som är vana att föra fram åsikter, eller att de känner förtroende för de personer de talar med. Centralt i detta sammanhang är kanaler där brukarna kan föra fram sina åsik- ter. Att båda länen har flera människor som arbetar i fält gör också att det finns flera kanaler att välja på. I Dalarnas län finns två tjänstemän på Länsstyrelsen som har till uppgift att ta emot samtal. Dessutom har man fem plus fyra som arbetar i fält. I Värmlands län har man färre anställda, men det tycks ändå som dialogen fungerar något bättre där. Varför det är så har inte denna utvärdering haft möjlighet att fördjupa sig i.
74
Återbesök och återkoppling via telefon genomförs frekvent, vilket gör det möjligt att ta upp nya frågor och funderingar, som kan ha dykt upp sen sist. Samtalet kan ta vid där det slutade. De personer som hamnat i konflikt ute i fält slussas också vida- re till personalen på Länsstyrelsen. I Dalarnas län låter man sådana samtal ta tid och försöker utgå från brukarnas kunskap. Att Dalarnas län har en stor mängd tele- fonsamtal, som man visserligen har svårt att hinna med, kan tolkas som om bruk- arna vet att det finns någon som lyssnar. Detta bör ses som ett gott betyg, snarare än en belastning.
Gensvar
Återbesök och uppföljning via telefon är exempel på gensvar. Att lämna ut burkar för spillning likaså. Medvetet eller ej ger fältarbetarna upphov till en återkopplings- situation. Generellt ges en bild av att fältpersonal och Länsstyrelsens tjänstemän i försökslänen ”håller vad de lovar”. Även konkreta insatser som att inrätta en be- redskapstelefon för att brukarna ville ha det är exempel på gensvar. I situationer där besiktningsmän lovat att åtgärda, besöka eller komma med stängsel tycks för de två försökslänen ha lett till ett gott förtroende för de insatser som görs i fält.
Även om dialogen generellt anses fungera väl är det något förvånansvärt att ingen av länen nyttjat dialogen med brukarna för att stämma av hur akutgrupperna skulle utformas. Vilka är deras behov och hur kan akutgruppsarbetet svara mot detta be- hov? Att bygga en trovärdig organisation som riktar sig till brukare bör ha sin grund i brukarnas behov.