Mot bakgrund av krav, förväntningar och brukarnas bild av akutgruppernas arbete kommer nu utvärderingen att titta närmare på hur akutgrupperna beskriver sitt operativa arbete.
Stödgruppens operativa arbete i Dalarnas län
På frågan om hur stödgruppen arbetar berättar de intervjuade om en mängd arbets- uppgifter. Det framgår dock tydligt att det inte är alldeles enkelt att hålla isär vad som är stödgruppsarbete och vad som är ordinarie arbete.
Bland annat berättas att man utför en hel del administrativa uppgifter som dag- boksanteckningar, tjänsteanteckningar, tidrapportering, reserapporter och rovdjurs- forum. Brukarna får också hjälp med viss administration: ”Vi ställer upp mer än vad vi ska, vi fyller i dokument, men själva anmälan måste de ändå göra själva.” Tanken är också att personalen ska besöka alla fäbodar (cirka 100) minst en gång per år, men det hinner man inte riktigt med.
I fält sätter personal vid behov upp akutstängsel och lapptyg i syfte att förhindra skador. Ett problem som tas upp i Dalarnas län är behovet av ytterligare nät. Man beställde nät för två år sedan men de har ännu inte levererats. Besiktningar är en del av alla akuta uppdrag. En arbetsuppgift är att skaffa sig god överblick över vad
38
som händer i det område man ansvarar för, inte minst när det gäller att lokalisera vilt. Andra arbetsuppgifter handlar om att svara på frågor från oroliga, ”ge råd om stängsel, hur man ska bete sig, hur djur uppför sig, informera om varg, var den finns och var de säkert kan träna sina hundar”. Kontakten med människor är alltid det viktigaste. Detta lägger man också extra mycket tid på. Det händer också att Länsstyrelsen kontaktas av olika grupper som önskar att de kommer ut och ”berät- tar om och visar bilder på rovdjur”.
Ibland hjälper fältpersonalen också till med att leta försvunna djur. ”Även om det inte är vårt ansvar, så bidrar det till att öka acceptans, öka samexistens.” De genomför också besiktningar vid björn- och lodjursjakten.
Närvaro i skog och mark har också direkt eller indirekt effekt på jaktbrott: ”Åker man genom en bygd så arbetar man förebyggande.” Andra indirekta effekter av stödgruppsarbetet är att de ”inte kan undvika att se spår och spillning när vi rör oss i skog och mark”, på så vis görs också en del inventering. I samband med dessa resonemang påpekas också svårigheterna med att dra en gräns mellan ordinarie arbete och stödgruppsarbete.
Samarbete förekommer ofta med polis när det handlar om att skrämma bort rov- djur. I dessa sammanhang ska fältpersonalen gå igenom och kontrollera området, – syftet är att ta bort sådant som kan ha lockat till sig rovdjur. Därefter är det polisens uppgift att lösa problemet. Polisen har beslutanderätten i dessa sammanhang. Många samtal kommer också till Länsstyrelsen. Det kan vara frågor om ersättning för jakthundar, om de kan jaga med lös hund och vilka risker det innebär. De får också många av de mer frustrerade samtalen.
Akutgruppernas operativa arbete i Värmlands län
Akutgruppernas arbete beskrivs i termer av information, inventering och att komma tillrätta med skadeproblem. Även i Värmlands län konstateras att illegal jakt motverkas av att fältpersonalen rör sig i landskapet och i bygderna. En person har berättat om den illegala jakten och menar att det är förvånande vilka medel och vilket engagemang som läggs ner för att bli av med vargen. ”Men när jag åker ut i mitt jobb då sticker dom som skållade råttor – det är jag tacksam för. Det vore hemskt om de stod där och skrattade när jag kom.” Samma person menar också att det är viktigt att de får veta att fältpersonalen inte är rädda för att agera.
Även i Värmlands län får brukarna hjälp med att skriva anmälan. Man försöker framför allt hjälpa äldre personer som inte har tillgång till Internet. Så här säger en av akutgruppens ledare: ”Jag hjälper till att fylla i ansökan och sen skickar jag med ett frankerat svarskuvert.”
39
Andra arbetsuppgifter är att stanna upp och prata med människor som man möter i skog och mark. ”Vi kollar om de har sett spillning, ger dem en burk så de kan samla upp spillning och ge oss den senare, på så sätt blir de ju också delaktiga.” Trots att Värmlands län byggt tre operativa rovdjursakutgrupper har de så gott som aldrig behövt kalla in grupperna. En person berättar att han ibland använt någon ur gruppen: ”Med stigande ålder och rutin så har man lärt sig att lyssna av innan man åker och då vet man ju vem ur gruppen man behöver plocka med sig.” Så här säger en annan: ”Det är ju fel att säga att vi aldrig använt akutgruppen, jag tar ju med mig någon av dem ibland.” Det framgår ändå tydligt att arbetet ofta utförs som ett enmansuppdrag. Beroende på uppgiften kan man ta in någon ytterligare. Då Värmland varit relativt förskonat från angrepp har man heller ingen egentlig verk- samhet att rikta akutgrupperna mot. Därför kan man heller inte svara på hur grup- perna fungerar: ”Men i ett skarpt läge då kommer det säkert att utkristallisera sig.” Det berättas dock om ett tillfälle när akutgruppen kallades ut: ”Hade jag vetat att det var så många djur hade jag kallat in akutgruppen direkt.” När fältpersonalen konstaterat att det var en omfattande skada ringde han upp rovdjursansvarig för att få bekräftat att gruppen kunde kallas in. De blev en hel del jobb, bland annat med att ”leta skadade djur, fånga djur, ordna med fållor och informera alla nyfikna som stannade”. Arbetsinsatsen fungerade väldigt bra och den som ledde arbetet konstaterar också att ”jag skulle aldrig ha klarat detta om jag varit ensam”. Han berättar vidare att de hade så mycket att göra att de missade att informera några av grannarna, som senare också råkade ut för ett rovdjursangrepp. Annat som man lärde sig av händelsen var att ”vi borde ha stannat och hjälpt till att vakta”, samti- digt nämner han att detta inte är tillåtet enligt arbetsbeskrivningen.
En viktig del av jobbet är att lyssna. Om upprörda människor riktar sin ilska mot dem är det också viktigt att kunna hålla en balans. Det viktiga är att människor får utrymme att prata ut. Det är i dessa situationer som det är avlastande om någon tar hand om ägaren så att tjänstemannen kan koncentrera sig på att besiktiga djuret. Något som också betonas är att vissa arbetsuppgifter inte lämpar sig för medlem- mar i akutgrupperna: ”De ska inte hålla på med spårning och inventering, det är mitt jobb för annars förlorar jag helhetsbilden. Om fem olika gör det blir det inte bra.”
I Värmlands län får man bilden av att man inte behövt ge avkall på så mycket av de ordinarie arbetsuppgifterna, så här säger en person: ”Spårning och inventering har vi inte behövt ge avkall på, två i min grupp jobbar ju med det på timme.” Även från handläggarhåll menar man att arbete fungerar ”klanderfritt”.
Besiktningsmännen tycker själva att de gör ett gott arbete
Besiktningsmännen i alla län (drygt 70 procents svarsfrekvens) har fått göra en bedömning av hur de upplever att det operativa arbetet fungerar i fält (figur 6).
40 1 2 3 4 Arbetar förebyggande Brukarnas förtroende Dialog med brukarna Uppfyller brukarnas behov Mycket bra Mycket dåligt
Dalarna Värmland Jämförande län
Figur 6. Besiktningsmännens bedömning av hur det operativa arbetet fungerar – samtliga län
Figuren visar att besiktningsmännen såväl i försökslän med akutgrupper som i de andra länen anser att deras insatser är uppskattade. De menar att det förebyggande arbetet fungerar bra, att de har brukarnas förtroende, har en bra dialog med dem och uppfyller deras behov.
Brukarnas bild av akutgruppen – arbetet görs av en besiktningsman Den bild som akutgruppslänen ger av sitt arbete lägger framför allt fokus på att komma snabbt på plats och att informera. Flera brukare menar ändå att det kan dröja: ”De borde åka ut direkt på platsen och informera vidare till hundägare och tamboskapsägare var rovdjuren finns.” En annan menar att de ”borde jobba mer med förebyggande åtgärder”.
Även om de intervjuade i akutgrupperna talar om sitt eget arbete i ”plural” är det vanligt att brukarna berättar om gruppernas insatser i ”singular”. Detta trots att vi frågat efter hur de upplever akutgruppernas arbete. Följande citat får utgöra exem- pel på detta:
”Naturbevakaren gör jobbet.”
”Naturbevakaren skrämde bort rovdjuren.”
”Jag är väldigt nöjd med besiktningsmannens insatser i vårt område, det är bra att han kommer från närområdet.”
”Besiktningsmannen var osäker när det gällde vargen.” ”Besiktningsmannen gav stöd.”
”Naturbevakaren skickade in papperen åt mig.”
Brukarna har också fått svara på frågan om hur man upplever att man fått hjälp och stöd av akutgrupperna och Länsstyrelsens tjänstemän. Frågan om hjälp och stöd har
41
även ställts till 50 brukare i jämförbara län21 – dessa har då fått skatta besiktnings- män och tjänstemän (figur 7).
1 2 3 4
Dalarna Värmland Jämförbara län
Mycket hög grad
Mycket låg grad
Akutgrupp/ besiktningsmän Länsstyrelse
Figur 7. Brukarna skattning av i vilken grad de upplever att de fått hjälp och stöd av akutgrup- per/besiktningsmän i rovdjursfrågor.
Bilden visar inga skillnader när det gäller det upplevda stödet och den hjälp man får i de län som har akutgrupper jämfört med de län som inte har det. Oavsett vilket län man bor i upplever man i hög eller mycket hög grad att man fått hjälp och stöd via arbetat i fält. Nöjdast är brukarna i Värmlands län, något mindre nöjda är de i de jämförbara länen och minst nöjda är de i Dalarna. Även de tjänstemän som sitter på Länsstyrelsen får relativt höga betyg, trots att många också uttrycker sitt miss- nöjde med dem: ”Länsstyrelsen har dålig koll” eller ”Länsstyrelsen är byråkratisk och har dålig service.” Här bör noteras att det är troligt att brukarna inte bedömer akutgruppens insatser utan skattar den enskilde besiktningsmannen.